Så var det dags igen... I natt dog Lises pappa, barnens morfar, min gode vän Bruno. Jag visste ju att det var dags närsomhelst, men det känns ändå sorgligt. Jag tyckte mycket om Bruno, han var "enkel" att ha att göra med på ett skönt sätt, han komplicerade inte livet mer än nödvändigt, en kall öl och en bra fotbollsmatch på tv räckte långt för honom, helst med Chelsea som ett av deltagarlagen.
Ännu en bra människa som försvinner för tidigt från den här världen, ännu ett offer för den där cancern som tycks slugga vildsint omkring sig i min värld just nu. Usch!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar