Ritva är begravd nu, hon är talad till och besjungen...
Jag tror att de flesta uppskattade att jag sjöng för och till dig Ritva. Själv känner jag efteråt att jag ville gjort något mer av de där minuterna, att jag så gärna ville berätta något lite mer om alla de samtal vi haft genom åren, att jag orkat vara lite mer personlig...
Men det är en så lövtunn väg att gå, du ville själv att begravningen "skulle bli en fest" och inte något fånigt gråt-tillfälle, så i slutändan tänker jag, "nä fan, det där andra var mellan oss..."
Jag saknar din egen recension Ritva, jag tror att du skulle ha tyckt att jag var okej. Möjligtvis skulle du ha gnälllt lite för att jag hoppade över det där med hejaramsan till Leksand, men jag tror att du skulle ha köpt mina argument till slut. Jag var en av de få som i alla fall undantagsvis kunde få dig på "bättre vägar".
Inte vet jag var du är, om det som händer efter döden vet ingen levande. Frid från sjukdomen har du i alla fall fått. I morgon bitti ska jag börja hylla dig som en av de mest levande människor jag mött.
I kväll vill jag bara säga "Sov gott, puss och kram, vi hörs i morgon..."
Precis som vanligt. Bortsett detta faktum; I morgon blir sig inte riktigt lik. Någonting saknas mig. Du saknas mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar