Vardagsdramatik

Jag börjar fundera på när de bra sakerna ska inträffa...

Min mamma var mer virrig än vanligt i helgen. Agnes som träffade henne i måndags berättade att hon sagt att hon gått upp klockan tre på morgonon och ringt till sin syster och velat köra henne till Stockholm. Hon hade dessutom lagat kåldolmar klockan åtta på morgonen och ropat till min pappa att det var lunch.

Ja ja, tänkte jag, det är väl värmen... Hon sover ju så dåligt på nätterna, det är nog därför hon blir tidsförvirrad.

Men i går morse såg jag på Agnes telefon att hon ringt till henne klockan fyra på natten och då blev jag riktigt orolig, ringde upp och ville prata med henne, blev förvånad när det var min pappa som svarade, han brukar aldrig vara vaken så dags. (Däremot alltid min mamma.)

Jag frågade hur det var och han sade "det är dåligt, hon sitter och sover här vid köksbordet".

Jag bad att få prata med henne och hon var fullständigt osammanhängande och sluddrig i talet. När jag frågade varför hon ringt till Agnes klockan fyra svarade hon att "Jamen Tuva och farfar skulle ju ut och cykla..."

Hon har fått en stroke, tänkte jag och sade till min pappa att han fick ringa efter ambulans. Han ringde tillbaka efter en stund och var ledsen och sade att hon vägrade åka till sjukhus.

"Jag kommer så fort jag kan".

När jag kom dit blev jag alldeles förfärad, hon såg värre ut än jag kunnat tänka mig, hyperventilerade och hade jättesvårt att göra sig förstådd. Jag ringde 112 och bad om en ambulans och när jag beskrev symtomen så sade man att man skulle skicka en så snart som möjligt. Det kändes jättebra.

Fast när vi väntat i en timme började jag undra vad "snabbt" stod för, ringde upp igen och då sade man att det skett en olycka som man varit tvungen att prioritera men att man snart var på väg. Det var jättefrustrerande såklart, för det kändes som om hon blev sämre och sämre hela tiden. Jag hann ringa en gång till sedan, för det tog över två timmar innan ambulansen var där och när de kom upp i lägenheten var hon inte kontaktbar längre.

Hade de inte bråttom dit så fick de bråttom därifrån...

När jag någon timme senare ringde akuten fick jag höra att hon förts till infektion men när jag ringde dit visade det sig att hon låg på IVA och att man som bäst höll på att sätta in respiratorhjälp åt henne. Man sade också att det kanske var bra om jag kom in. Oj då. Ångestboll i magen... Frågade min pappa om han ville med, men han fixade inte det då.

De höll fortfarande på med henne när jag kom in och jag fick vänta i en timme eller så innan två läkare kom till väntrummet. De berättade att de arbetade efter teorin att hon hade en livshotande infektion i hela kroppen, blodförgiftning helt enkelt. Om utgången vågade de inte säga något, de berättade att de satt in "understödjande åtgärder" eftersom de inte kunde göra så mycket för att bota henne just nu. Det handlade om att ge henne andningshjälp, hålla nenne nedsövd, ge kroppen bästa förutsättningar för att med hjälp av antibiotika kunna ge sig i kast med infektionen.

Så småningom fick jag gå in till henne, hon märkte såklart inte att jag var där men det kändes rätt skönt för mig att ändå få se att "vården var igång".

På IVA lär hon bli liggande ett bra tag som jag förstod det, om hon också haft en stroke kunde man inte säga något om, men det var sekundärt i sammanhanget. "Det får vi ta sen i så fall", sade läkaren.

Just nu finns det inte så mycket att göra mer än att hoppas och tro att det ska gå vägen. Min pappa är alldeles slut, vi är ledsna allihop, nu blev det plötsligt lite för tungt känner jag. Men det är väl så här livet är antar jag, det har sina skov...