Läser på tv-kanalen Sky:s hemsida att...

..."the Secretary" blivit vald till världens sexigaste film, ever...

Maggie Gyllenhaal & James Spader har ett spännande och mångfacetterat förhållande och jag gillar verkligen filmen. (Och lovestoryn i sig. Den har många bottnar och jag är mäkta imponerad över skådespeleriet från alla medverkande. Jeremy Davies inte minst...)

En kollega fick en kopia. Något anade jag att hon rodnade när hon berättade att "jag såg den för tredje gången, men jag fick sluta kolla när barnen kom ner och undrade varför tanten skrek så förskräckligt"...

Brollan Jake kom in som tvåa med sin cowboy-kyss-scen från "Brokeback mountain". Den var helt okej, men Maggie är definitivt snäppet vassare. Smisk är skönt, i alla fall på bio...

Vi är tillbaka

Det var den bästa dagen på hela året sade min pappa gråtmilt när vi släppte av honom. Trevligt att se att man kan lyckas någon gång.

Dags för fredagsutflykt...

Vi ska till Karlsborg. Min pappa fick en Karlsborgsresa i 76-årspresent och i dag ska denna stora begivenhet gå av stapeln. Förra året åkte jag och barnen dit själva och han blev fruktansvärt besviken över att inte ha blivit tillfrågad om att få följa med. Han har ju gjort militärtjänstgöring där gubevars. Det var där han lärde sig skjuta luftvärnsautomatkanon och hela området är därför präglat av en nostalgisk aura för honom. (Luftvärnsautomatkanon finns som etikett i den här blogen. Det här blir andra inlägget i ämnet.)

Jag blev nästan rörd när jag kom upp till honom häromdagen. Han hade skrivit en gedigen lista över saker vi bara inte fick missa, inköp av rökt fisk och rökt fläsk var prioriterade, som sista punkt stod "matsäck?"

Nah, vi bjuder nog på lunch i stället. Idas brygga kanske?

Nu börjar det faktiskt likna något riktigt bra...

Äntligen dags för en "före och efter"... Lite skillnad, inte sant...

Aj aj aj, han var ju "riktig" hårdrockare...

Artiklar som den här, om killen som först blir anställd som musiklärare och sedan får sparken för att det visar sig att det hårdrockband han spelar i inte var riktigt lika "Lordi-gulligt" som rektorn trodde, får naturligtvis igång tankarna hos mig...

Som arbetsgivare har man "rätt att anställa vem man vill", bara man håller sig inom lagstiftningens gränser. Gör man det behöver man inte ens motivera en "icke-anställning". Men om man väl kommit överens om en anställning så kan man inte krypa ur den bara för att man inser att man gjort dålig research innan, missat att ta referenser eller vad det nu kan vara... Avtal kan inte brytas hursomhelst, inte ens om de ingåtts med hårdrockare.
Klantigt av kollegan alltså.

Själv tycker jag självklart att att en seriös lärare får spela och lyssna på vilken musik som helst på sin fritid. Det innebar inte att jag tyckte att just "Blodsrit" var någon höjdare för mig personligen, Mina trumhinnor har blivit känsliga med åren.

Den förlorade dottern är hemma igen...

Det var riktigt känslosamt att åka och hämta Agnes vid kollobussen. Hon hade aldrig varit borta så länge som tio dagar från oss förut och jag får väl helt enkelt tillstå att jag saknat henne en hel del. Som jag förstod det hade hon i alla fall haft det bra på Åsa. Skönt det. Jag tyckte hon såg lite större ut, vuxnare liksom, men det var kanske bara inbillning...

Någon materialist har jag ju aldrig varit...

...inte heller särskilt intresserad av tekniska underverk... (Tycker jag själv alltså. Lise har en delvis annan uppfattning.)

Men den här lilla I-poden har jag verkligen förälskat mig i. Det får ju plats hur mycket musik som helst. Om man inte är allt för skumögd kan man också titta på film i den. Jag har kisat mig igenom "Untraceable" och "Apocalypto" och man kan nästan se vad som händer... Megacoolt.

Nu har jag bestämt mig för att plocka ut världens 1500 mest nödvändiga sånger att fylla den med och det är ett styvt jobb kan jag meddela. Det fyller hela min vardag just nu.

I går hittade jag dessutom en "resehögtalare" att komplettera den med. 999:- på teknikmagasinet. Den är så "yeah yeah wow wow".

vad coolt. jag kan bloga fran mobilen.

smatt och petigt visserligen men det funkar.

Midsommarbilder

Midsommarfirandet i Tjugesta är väldigt "familje" och traditionellt till sin karaktär, och just därför också väldigt trevligt. Och även fast det hällregnade i Kumla så sken solen över Glanshammarstrakten, så vi fick vara nöjda.

Midsommarafton

Hällregn såklart... ...Känns konstigt att fira midsommar utan Agnes. Inte utan att jag saknar henne lite faktiskt... Men Tuva är med!

Buskul på perrasaventyr.se

Gott initiativ av förvaltningsfestkommitten att ta oss ut på trekamp hos "Pärras äventyr". Yxkastning, pilbågeskytte och slalom med "felstyrda bilar". Riktigt roligt!

I Japan har dom anrättat en kannibal...

...nej jäklar, avrättat stod det...

Det är väl i princip bara Japan och USA av de stora industriländerna som har dödsstraffet kvar. Undrar just när det blir ändring på det...

Amadeus 026

Alla vägar bär till Osby.

Uppgörelsens tid var nu. Likt en amoklöpande flock lämlar började en samling människor vars liv på ett eller annat sätt sammanlänkats antingen med Amadeus B. Nilsdotter Stenström eller med hans själs älskade Lena Molinowski att göra sig i ordning för att resa. Motiven var ingalunda likartade för dem alla - några skulle hämnas, någon sökte tröst, somliga hade affärer att reda upp - men deras geografiska mål var i alla fall detsamma. De skulle till Osby.

Messer och Schmidt var som bekant redan där. Direkt efter avlevererandet av Amadeus körde de till polisstationen som låg på Esplanadgatan. De skapade sig ett tillfälligt högkvarter i en av fyllecellerna och där höll de nu som bäst på att göra upp ett spaningsschema över Amadeus. Från och med nu skulle han inte få vara obevakad en sekund. De kände på sig att något avgörande snart skulle hända.
När de var klara med schemat och drog lott om vem som skulle ta det första bevakningspasset visade det sig att Messer än en gång dragit det kortaste strået. Han suckade tungt men bar sitt öde med jämnmod. Den här gången valde han att förklä sig i televerksarbetaroverall - och det kändes skönt att för en gångs skull slippa uppträda i kvinnokläder.
Messer gick sålunda iväg för att påbörja det första passet och fick av en ren slump ögonen på anslagstavlan som hängde precis vid utgången. Han tittade snabbt igenom meddelandena, och fick till sin stora förvåning syn på ett fax från SÄPO i Borås. Alla uppgifter om en ung man vid namn Amadeus B. Nilsdotter-Stenström, skulle omedelbart inrapporteras till SÄPO-hövdingen Kenneth Kvist. Faxet innehöll inga närmare upplysningar om varför Stenström var intressant för SÄPO, men Messer kände sig ändå än mera säker på att de var på rätt spår. Han ryckte ner lappen från anslagstavlan och gick tillbaka till kollegan Schmidt med den.
"Skickar du ett svar på det här", sade han. "Jag har lite brådis."
"Visst."
Medan Messer gav sig av mot Ebbarpsvägen, skickade Schmidt ett fax till Borås. Det hade följande lydelse;

1:e byrådirektör Kenneth Kvist, SÄPO Borås tillhanda. Top secret information. Har lokaliserat det eftersökta objektet i Osby. För närmare information, kontakta KINSP Messer eller Schmidt, C/O tillnyktringsarresten, Osby polisstation.

KINSP betydde kriminalinspektör. Schmidt visste att fax skulle vara korta och kärnfulla. Det hade han lärt sig på polishögskolan.

Minuten efter mottogs faxet av Kenneth Kvists sekreterare Ann-Inger Skoogh som omedelbart vidarebefordrade det till sin chef. När Kvist läste igenom faxet kände han sig först lättad och glad - han hade haft rätt ont i magen under den senaste tiden - men efter en stund blev han lite misstänksam. KINSP Messer eller Schmidt - tillnyktringsarresten, Osby polisstation? Handlade det om något slags dåligt skämt? Nå. I den desperata situation han befann sig fanns inga halmstrån som var för korta för att gripas. Kvist ringde Agent Cochroach och delgav honom informationen och Cochroach lovade att ge sig iväg inom en mycket snar framtid. Han skulle bara plocka ihop en del användbart materiel först.

Amadeus mamma var färdiggråten nu. Hon hade lyckats inse att Anton Antonsson var ett passerat kapitel i hennes liv och att romansen med honom egentligen varit ett stort misstag från allra första början. Antonsson hade inte gjort henne något enda litet gott. Det enda han lyckats med var att få henne att förlora kontakten med sin son. Nu ville hon inget hellre än att få den tillbaka igen. Mamma insåg emellertid att Amadeus kanske inte skulle vilja träffa henne om hon gick omkring och såg ut som Mormor MaMaMia så hon bestämde sig för att också utseendemässigt bli sitt gamla vanliga jag igen.
Hon kämpade tappert i flera timmar. Tyvärr visade det sig vara omöjligt att få ur den morotsröda färgen ur håret så hon blev tvungen att skaffa sig en pageformad peruk i diskret grå färg innan hon kunde ge sig iväg. Dessutom bytte hon om från skinnjacka och cykelbyxor med utanpåsittande fluffig och genomskinlig spetskjol till en något diskretare gråvitrandig tweeddräkt. Det kändes otroligt skönt att slippa vara reducerad till en gimmick. Mamma Nilsdotter-Stenström var ganska belåten med den anblick hon såg i spegeln. Det var liksom hon alldeles på riktigt. Ingen falsk nidbild, skapad för att vädja till diverse olika konsumentgrupperingars plånböcker. "Det är ju jag", nästan viskade hon. "Det är ju verkligen jag." Hon bugade sig mot sin egen spegelbild och log brett. "Välkommen hem morsan", sade hon. "Det var länge sedan..."
Så begav hon sig hem till Amadeus för att söka syndernas förlåtelse. När hon kom fram såg hon till sin stora förvåning att någon hade klistrat ett simpelt papper framför Amadeus eleganta mässingsnamnskylt. Det stod Karin Larsson i stället för Amadeus B. Nilsdotter-Stenström. Mamma blev tvungen att sätta sig ner i trapphuset och tänka efter en stund. Innebar det här att Amadeus verkligen hade talat sanning när han kommit till henne och orerat om att någon stulit hans lägenhet? Var det verkligen möjligt att han inte hade fabulerat ihop alltsammans? I så fall hade mamma mer att be om ursäkt för. Det värsta var att hon inte hade en aning om var hennes son befann sig. Hon var mycket deprimerad när hon gick hem igen.
På natten hade Mamma mycket svårt att sova. Hon låg och vred sig i sin säng så mycket att lakanen korvade ihop sig till små tygrulor och funderade på vad hon egentligen ställt till med och om det överhuvudtaget fanns någon möjlighet att reparera förhållandet med Amadeus igen. Kallsvetten flödade på ett sätt som hon inte upplevt sedan de värsta stadierna i klimakteriet. Hon som satsat så mycket kärlek och omsorg på sin son - så mycket hopp och framtidsdrömmar. Kunde allt verkligen vara förstört - på så kort tid?
Efter all denna ångest och dessa dystra och sorgsna funderingar är det inte svårt att förstå hur glad hon blev när hon morgonen därpå hittade Amadeus vykort mitt bland ICA-reklamen och den övriga posten. Visserligen tyckte hon att bilden på framsidan var både oanständig och förskräcklig och visst kände hon sig lite orolig över att hennes lille oskyldige son bodde hemma hos en flicka men hon var ändå nöjd och lycklig över att han överhuvudtaget hört av sig. När hon tänkte efter så skulle hon nog ta och åka ner och hälsa på dem. Bara för skojs skull. Hon skulle inte alls ställa till något besvär. Hon skulle bara se efter så att flickan i fråga var lämplig för hennes lille pojksivojksi.

Asta Kristensson packade en stor resväska full med yxor, stiletter, knivar och handeldvapen - och dessutom också en annan (ännu större) resväska fylld av blöjmateriel av varierande tjocklekar och beskaffenheter. (En del var avsedda för dagligt bruk och somliga skulle användas på natten då det behövdes lite mera fluff i blöjan för att hålla Asta torr.) Hon kånkade iväg sina resväskor och den lilla plastpåse med ombyteskläder och tandborste som hon också tagit med sig till Örebro centralstation och löste en biljett på det första söderåtgående tåg hon kunde finna i tidtabellen. Ansträngningen det innebar att bära de tunga väskorna fick henne att kissa i byxorna ganska rejält och hon blev helt enkelt tvungen att uppsöka toaletten inne på stationen för att byta sin blöta blöja. En liten flicka som tillsammans med sin mamma befann sig inne på toaletten när Asta kom in kunde inte låta bli att stilla sin nyfikenhet så när Asta stängde toalettdörren efter sig smög sig barnet in på toaletten bredvid och ställde sig på toastolen och kikade över kanten. Flickan kunde knappt tro sina ögon när hon fått in balansen och plötsligt fokuserade Astas tjocka rumpa, väl inpaketerad i en tjock blöja. "Mamma", ropade barnet i samma stund som det så när trillade av stolen. "Det är en tant härinne som ser ut som en bebis. Hon har blöja på sig. Kom och titta!"
Mamman undrade först om hon hört rätt eller inte och ett litet "va?" slank faktiskt ur henne innan hon insåg att hennes dotter faktiskt stod och smygkikade in på en annan toalett.
"Hörredu min unga dam", sade hon argt. "Du ska ge blanka sjutton i att stå och smygtitta på det där sättet. Om tanten har blöja på sig eller inte det struntar jag i. Men jag vet en liten flicka som ska få smisk på stjärten när hon kommer hem om hon inte omedelbart kommer ut från toaletten och slutar titta på tanten."
"Kan det vara jag det?", sade den lilla flickan oroligt.
"Ja det kan det."
"Ja ja - jag kommer väl då. Men hon har faktiskt blöja på sig."
"TYST!" Mamman ryckte upp toalettdörren och slet med sig sin dotter därifrån.
Asta stod först tyst och lyssnade på uppträdandet utanför men drabbades sedan av en raseriattack som var så häftig att hon aldrig i hela sitt liv känt sig så rasande förut. Hon visste helt enkelt inte vad hon skulle ta sig till. Hon kände bara en omedelbar lust att döda någon. Helst av allt skulle denna någon vara Lena Molinowski men om inte det gick så skulle hon nöja sig med vem som helst. Nå - hon skulle bara behöva ge sig till tåls ett litet tag till. Sedan skulle hämnden vara hennes. Asta samlade ihop sig så gott hon kunde och travade ut från toaletten. Tio minuter senare satt hon på Hässleholmståget - på ytan lugn, men inombords bubblande som en tryckkokare som löpt amok.

Beatrice Ericsson satt tillsammans med sin vän Susanna i kvinnojourens registerrum. Efter att ha tillbringat den senaste veckan med att gå igenom Örebro läns samtliga dömda sexbrottslingar på den här sidan åttiotalet började de nu känna sig aningen hålögda. Till yttermera visso kände de sig också nedslagna, eftersom de inte lyckats få ett enda ordentligt uppslag i någon av filerna.
"Nej", sade Susanna till sist. "Nu struntar vi i det här. Här har vi uppenbarligen ingenting att hämta."
"Det verkar inte så. Men jag kan ju ändå inte låta bli att undra."
"Undra vad då?"
Beatrice skruvade på sig och såg besvärad ut. "Jo du förstår jag kan inte låta bli att tänka på Amadeus. Tror du att han skulle ha kunnat bli så förbannad efter den där kvällen när hans mamma kom?" Hon rös till. "Tror du att han skulle ha kunnat bli så ilsken att han ville ge sig på mig?"
Susanna grep omedelbart halmstrået. "Men det är väl klart", utbrast hon. "Det är klart att det är han. Ett hämndmotiv, vad mer kan man egentligen begära? Varför har du inte sagt något tidigare?"
"Antagligen därför att jag inte vill att det ska vara så. Jag känner ju Amadeus. Han är inte den typ av kille som ger sig på kvinnor så där."
"Du, efter att ha jobbat på kvinnojouren i ett halvår så vet jag en sak som du inte vet."
"Vad då?"
Att karlar är ett jävla släkte, och det bor en förtäckt våldtäktsman i varje människa med kuk."
Beatrice rodnade. "Nä - så du säger."
"Jamen det är ju så. Karlar är tammefan inte kloka. Dom gör vad som helst om man sårar deras manlighet. Det finns inga gränser för hur mycket jävelskap de kan hitta på."
"Jag undrar i alla fall om det verkligen kan vara Amadeus."
"Det är klart att det är han. Ta på dig kappan nu så åker vi och skär tasken av det svinet."
Beatrice visste inte riktigt vad hon skulle tro men i brist på andra och bättre teorier lät hon sig övertygas. Utrustade med basebollträn och stiletter körde de sålunda hem till Amadeus för att göra processen kort med honom. De blev mycket besvikna när de insåg att han inte var hemma - Susanna kanske i än högre grad än Beatrice - och efter ett kort rådslag beslöt de sig för att åka hem till Amadeus mamma för att se om den grymme våldtäktsförövaren möjligtvis sökte skydd där. Det gjorde han visserligen inte men Amadeus mamma visste att berätta vart hennes son höll hus. Beatrice och Susanna lyssnade med växande förskräckelse till Amadeus mors berättelse och när de insåg att Amadeus som bäst höll på att få ännu ett oskyldigt flickebarn att nappa på hans grisskära organ till krok beslöt de sig på stående fot för att åka ner till Skåne. De skulle inte bara snöpa en kriminell brottsling som förtjänade all smärta de kunde åsamka honom, de skulle också slå ett slag för kvinnors rätt att fria och stolta kunna vandra över Sveriges gator utan att behöva riskera att bli våldtagna och skändade. De skulle värna kvinnofriden och de skulle göra det med våld. Den kvinnliga revolutionen hade börjat.

Som om alla dessa människor inte skulle räcka, var dessutom ytterligare en man till på väg till Osby.
(För att inte alldeles förta spänningsmomentet i berättelsen väljer författarna att tills vidare hålla hans identitet förborgad för läsaren. Vi nöjer oss med att konstatera att det handlar om en mycket slem figur och att denna synnerligen otrevliga människa minsann inte har helt rent mjöl i påsen.)

Slutet närmar sig. (Äventyr på Osby Camping).

När Amadeus kom vacklande ner till frukostbordet kände han sig grön i ansiktet av utmattning. Han gäspade så kraftigt att varenda ansiktsmuskel höll på att hoppa ur led, kände att han höll på att falla överstyr av ren utmattning och fick därför ta stöd mot dörrposten för att överhuvudtaget kunna hålla sig uppe.
"Daet vaer faen vaed dou vaerkar trött", sade Sören Andersson, som just höll på att iordningsställa en äggsmörgås med avsevärda mängder kaviar. "Haer dou inte souvit inatt poujk?"
Amadeus var alldeles för finkänslig för att vilja såra sin svärfar. Han valde att inte besvara frågan. "Hm", sade han bara och gled ner på stolen som stod närmast honom, slak i kroppen som en illamående amöba.
"Det är väl klart att han inte har sovit", sade Eva Andersson. "Hur skulle han kunna sova när du snarkar på det där viset?"
"Jaeg snarkar vael inte", utbrast Sören Andersson indignerat. "Jaeg haer vael aldrig snarkat."
"Du vet mycket väl att du snarkar. Jag är visserligen van och härdad vid dina läten, men jag förstår mycket väl vilken plåga de måste vara för en som inte varit med om dem förut. Vi får hämta husbilen till Amadeus."
"Housbilen? Aer dou inte klouk? Den aer jag raedd oum."
"Jamen pappa", sade Lena, "det är faktiskt omöjligt att sova i samma hus som dig. Det är bara mamma som klarar av det. Jag har kört husbilen förr, och jag lovar att vi ska vara så försiktiga."
Sören såg skeptisk ut, men tog sig tydligen ändå en funderare, eftersom han efter en liten stund sade; "Jao. Oukeaj daou. Maen baera pou aett villkour. Att ni paerkaerar påou Ousby camping, ouch inte köur aen maeter till."
"Nä visst. Det räcker bra med Osby camping", svarade Lena och kysste honom på pannan.
Amadeus sade ingenting, men nickade ivrigt. Det räckte bra för honom också. Vad som helst skulle vara bättre än att behöva tillbringa en natt till i närheten av denna levande mistlur.
"Maen daet mouste vaura nougot annat soum har stöurt hounom, föur jaeg snarkar fourbanne maej ente."
"Nä - det var nog inte du. Det var nog en samling reaplan som bröt genom ljudvallen", sade Amadeus kvickt, ivrig som han var att inte göra sin svärfar på dåligt humör, och på det sättet äventyra svärfars vilja att låna ut husbilen.
"Jaou. Joust daet."
Lena och Eva såg på varann i samförstånd. De visste vilken prestigeförlust det skulle innebära för Sören att bli tvingad att erkänna att han faktiskt snarkade, och de kände stor tacksamhet för att Amadeus på detta subtila sätt lyckats undvika att få Sören att förlora ansiktet.
"Jaou jaou, jaou haemtar daen vael aefter froukousten dou."
Så fick det bli. Amadeus pustade ut och förmådde till och med ta sig en kopp kaffe och ett rundstycke med dansk ost. Han bläddrade lite förstrött i Sydsvenska dagbladet och småpratade med Lena och hennes mor. Trots att allt var så idylliskt och fridfullt så var det ändå som om luften vibrerade av återhållen spänning. När Sören gått iväg för att hämta husbilen i sin fars gamla bussgarage och Eva smet ut på toan för att kissa, passade Lena på att böja sig fram över Amadeus och ge honom en lång och våt kyss på munnen.
"Mmm", sade Amadeus. "Mer!"
Lena kysste honom en gång till, och fingrade dessutom lite diskret på Amadeus gylf. "Vänta bara tills vi blir ensamma", sade hon. "Då du!"
"Då ja!", svarade Amadeus, och visste inte riktigt till sig av lycka, även om han samtidigt också kände en ilning av nervositet rulla ner efter ryggraden.

Någon timma senare återvände Sören till Ebbarpsvägen, stolt framförande sin skinande blanka husbil av märket Pilote, vit med röda fartränder. När han körde in på uppfarten tutade han ivrigt, och Lena och Amadeus gick ut för att se vad som stod på. Så fort Sören kommit ur husbilen fick de sig en grundlig genomgång av innehållet i instruktionsboken. Det tog lång tid innan Sören närmade sig slutet; "...Sou dou fattar nai att nai ainte kan saetta oupp jaoulousien innan nai har saekrat bailen maed fouyra pallarr. Daen kaen roulla ivaeg annars, ouch dou brouter nai aev jaouluosien..."
"Men pappa jag vet. Jag har satt upp jalusin förut. Jag vet allt jag behöver veta om husbilen. Jag lovar."
"Jaou dou sou." Trots denna försäkra såg Sören orolig ut. "Dou saeger jaeg vael ingaet maer, maen nai mouste koumma ihoug att saetta pou gaesen naer nai koummaer fram, annars kaen nai fourstoura kylsystaemet."
"Jag vet pappa."
Fyllda av förväntan packade så Amadeus och Lena in sitt bagage i husbilen. En kort stund senare tuffade de iväg bort från Ebbarpsvägen. Sören och Eva Andersson stod kvar på garageuppfarten och vinkade adjö och allt skulle ha kunnat vara en riktigt idyllisk bild av traditionell svensk familjelycka om det inte hade varit för Sörens ytterst oroliga ansiktsuttryck. Helst av allt skulle han velat springa efter husbilen och delat med sig av lite fler goda råd, men mamma Eva lade sin arm om hans axlar, och omöjliggjorde på så sätt alla sådana försök. Sören grymtade oroligt och nästan hoppade av ångest. Så småningom lugnade han emellertid ner sig. De skulle ju trots allt bara åka fem-sexhundra meter, till Osbysjöns camping. Inget kunde väl hända där?!

Messer klättrade upp i en televerksstolpe och kopplade in sig på linjen. Redan som barn hade han tyckt att det där med höjder var något synnerligen otrevligt och han var ganska skraj när han hängde däruppe, endast säkrad med hjälp av klätterskornas tåhakar. Han ansträngde sig därför för att vara så kort och tydlig som möjligt. "Hallå Schmidt. De är på väg till Osby camping i en husbil. Fixa ett tält eller en husvagn så möts vi där sedan. Klart slut."
"Klart slut."

Solen sken så vackert över den lilla husbil som i sakta mak puttrade fram mot campingen. Amadeus höll på att falla samman av återhållen upphetsning. Inte blev det ett dugg bättre av att han märkte att Lena satt och kramade växelspaken på ett mycket sensuellt sätt, samtidigt som hon med låg röst viskade att hon knappt kunde vänta på att få göra detsamma med Amadeus växelspak. Först blev han lite förvirrad, men när han insåg vad hon egentligen sade kunde han knappt bärga sig. Han önskade ivrigt att de skulle vara framme snart.

När de kom fram betalade de campingavgiften till den äldre dam som satt i receptionskuren. Snart nog hade de parkerat husbilen på campingens allra vackraste plats, placerat bockar under hjulen så att bilen inte skulle kunna rulla iväg, fällt upp jalusin på ett så professionellt sätt att Sören Andersson skulle ha fått en rörd tår i ögonvrån om han sett det, ställt ut campingbordet och stolarna under jalusin, satt sig på stolarna och sett varandra djupt in i ögonen.
Osbysjön låg spegelblank framför dem, och löven på björkarna prasslade fridfullt i den svala brisen. Det var vackert att se dem sitta där, de liknade ett kärlekspar i en impressionistisk tavla, inramade som de var av det nordskånska landskapet.
Vackra var också vad de kände sig - och kära. De kände att de så fort som möjligt ville bekräfta denna sin kärlek till varandra på ett fysiskt sätt, och därför tog det inte mer än fyra fem minuter innan de slutade titta på varann, gick in i husbilen, stängde dörren om sig och redde sig ett kärleksnäste.

Klockan hade just passerat tolv. De satt på bädden, tätt intill varann. Amadeus kände sig omåttligt nervös och skrajsen när han plötsligt insåg att han faktiskt stod inför sitt livs ditintills mest betydelsefulla och fantastiska händelse. Äntligen skulle det underbara ske, det han drömt om så länge, det han fantiserat om och längtat efter ända sedan han för så där nio-tio år sedan kommit in i puberteten, fått hår runt snoppen och börjat drömma nattliga våta drömmar. Han skulle ha könsligt umgänge med en kvinna. Han skulle ÄLSKA!
Han hoppades innerligt att han skulle klara av att genomföra ett samlag. Teoretiskt visste han mycket väl hur det skulle gå till. Han hade sett ganska många porrfilmer i studiesyfte, och läst en och annan Aktuell Rapport också för den delen, även om det inte gett honom så mycket upplysningar om själva kärleksakten, eftersom bilderna i tidningen oftast bara visat nakna flickor, lösryckta ur sitt samlagssammanhang - men det kanske ändå var en annan sak att själv vara delaktig och till och med drivande.
Först och främst skulle de ha förspel, det visste han. Förspel kunde till exempel vara att smeka Lena på tuttarna och över magen för att sedan pillra lite på klitoris med pekfingret. (I en del filmer han sett hade killarna till och med använt tungan istället för pekfingret, men det visste han inte om han skulle våga sig på. Tänk om det skulle smaka illa, som gammal dansk ost eller fisk eller ve och fasa om hon menstruerade, om det skulle smaka som blodpudding. Tänk om han skulle få kräkkänslor och vara tvungen att rusa ut ur husbilen och springa till toaletten och kräkas. Det var nog bättre att använda pekfingret i alla fall, för att vara på den säkra sidan.)
Sedan då? Efter förspelet? Först och främst gällde det att få in snoppen i musen utan missöden, men det skulle väl inte vara så svårt hoppades han. Han var trots allt nykter, och till och med när han var full brukade han vara ganska bra på att hitta nyckelhålet till lägenheten, även om lampan i hallen var trasig och han inte såg något alls. Det skulle nog fixa sig. Sen var det i princip bara att guppa på till han hörde att Lena började stöna upphetsat och nafsa honom i örat och grymta att det skulle gå för henne vilken sekund som helst. Då skulle han öka takten och stöta hårdare och precis när hon himlade med ögonen och såg ut som om hon skulle svimma så skulle han stöta till en sista gång och så skulle de förenas i en gemensam orgasm som skulle föra dem ända till himmelen och lite längre.
Han kände sig bättre till mods när han fått tänka igenom saken lite grann. Det skulle ordna sig. Han skulle klara av det. Han var antagligen en mycket bra älskare, en riktig John Holmes, fast han inte fått chansen att bevisa det för sig själv än. Han tänkte på en film han sett för ett tag sedan, när John Holmes klarat av åtta brudar i rad, utan att ha fått vare sig svullen eller sårig förhud. John Holmes var allt en riktig kille. Amadeus försjönk allt djupare in i sitt meditativa tillstånd. Han fantiserande om att han var John Holmes okända halvbror Amadeus Holmes, som plötsligt kom uppdykande på porrfilmsaktörshimlen och helt konkurrerade ut sin kände broder.

Lena kunde inte låta bli att undra varför Amadeus såg så tom och stirrande ut i blicken. Han verkade närmast autistisk. Nå, han skulle nog snart vakna till. Hon reste sig upp, tog av sig sina kläder och ställde sig framför honom, lika naken som i den sekund hon föddes fram ur sin moders sköte. "Amadeus", sade hon, "titta på mig."
Han hörde hennes röst som i dimma, och återvände till den verkliga världen. "AIIYAH!" Han skrek till.
"Men käre värld..." Lena såg mycket förbryllad ut. "Vad är det med dig?"
"Du är ju naken!" Amadeus försökte hålla händerna för ögonen för att inte titta på Lena.
"Men kära du, det är klart att jag är naken. Jag har ju tagit av mig. Vi ska väl älska? Ska vi inte det?" Nu var det Lena som kände sig förvirrad. "Det trodde jag i alla fall." Hon kände sig förödmjukad och dum. "Jag ska ta på mig kläderna igen, men jag trodde faktiskt..."
Amadeus insåg att han gjort bort sig alldeles förskräckligt. Herre Gud - vad höll han på med? Hur kunde han göra på det här viset? Hur kunde han agera så otroligt klantigt? Han var tvungen att försöka reparera skadan.
"Ta inte på dig. Snälla."
"Jag fattar ingenting."
"Inte jag heller. Jag vet inte vad som hände. Men jag vill inte att du tar på dig."
"I så fall måste du förklara."
I det ögonblicket ställdes Amadeus inför ett oerhört svårt moraliskt dilemma. Antingen kunde han göra som alltid annars; snurra igång en härva av lögner och förklaringar som förhoppningsvis skulle kunna klara honom ur knipan, eller också skulle han för en gångs skull säga sanningen, även fast den skulle få honom att framstå i en larvig och lite pinsam dager. Han hummade och harsklade sig, skakade på huvudet och ryckte på axlarna, försökte bestämma sig för en strategi. Så kom han till insikt. Den sanna kärleken kunde inte baseras på annat än absolut ärlighet och uppriktighet. Han skulle säga sanningen, hur pinsam den än var. Det fick bära eller brista.
"Jag blev rädd", sade han tyst. "Jag har aldrig älskat med en flicka förut. Jag tänkte på hur det skulle bli och vad jag skulle göra för att det skulle bli fint och bra, och så kom jag liksom av mig och när jag såg dig stå naken framför mig så blev jag rädd. Förlåt. Jag är ledsen om jag sårat dig."
Det var något absolut nytt för Amadeus. Han talade sanning och berättade hur han verkligen kände sig, och även om sanningen var tung att framsäga så kändes det absolut rätt att säga den ändå.
Lena såg på honom med värme och ömhet i blicken. "Det är ingen fara. Kom så hjälper jag dig av med kläderna." Hon tog av honom tröjan och gav honom en kram, och kände att det kändes fint att stå där, hud mot hud, mage mot mage. Så bad hon honom sätta sig ner och drog av honom jeansen.
När hans nallebjörnsmönstrade kalsonger tittade fram kände han sig lite generad, särskilt som hans snopp växt till sig och fått kalsongerna att strama åt betydligt.
"Vad är det här?", frågade hon och kupade handen över den tältpinne som stolt rest ett tält av de pinsamma kalsongerna.
"Uh! Huh! Mmm! Oh! Ojojoj..." Det gick för honom på en gång. Vilket komplett fiasko, att inte hinna få av sig kalsingarna ens en gång. Det kändes blött och geggigt i skrevet och han ville bara sjunka genom jorden och försvinna. Tårar rann ner för hans kinder. "Förlåt!", grät han, "jag är värdelös, jag är inte John Holmes okända halvbror, jag är ingenting - en supernolla är vad jag är." Han satte händerna framför ansiktet och hulkade högt.
"Men Amadeus, lugna dig. Det är inte farligt. Du kunde inte hjälpa det." Lena smekte honom över ryggen. "Vi väntar fem minuter, så försöker vi igen. Då är det nog inte lika bråttom."
Hon lät honom gråta ut i sin famn, och fem minuter senare gick det mycket riktigt bättre, fast inte alls lika fort.

Vi ska nu begå ett perspektivbyte. Det som för Amadeus och Lena handlade om en innerlig och stillsam kärleksakt, såg inte riktigt likadant ut för den utanförstående betraktare som såg husbilen gunga fram och tillbaka. Det var som om den fått ett eget liv, som om den ville slita sig från sina förtöjningar och hoppa iväg, som om den plötsligt kommit i brunst och ville söka sig en annan lika älskogsinriktad husbil som den kunde para sig med och göra små husbilsungar med.
Grannen till Amadeus och Lena, en tunnhårig husvagnsägare från Flen, kände sig allvarligt oroad över att husbilen skulle göra just detta - slita sig lös alltså och rulla på och kanske krossa hans nya åttameters Caravanvagn - så han stegade iväg för att ta reda på vad som egentligen pågick därinne. Han fick stå på tå för att nå upp till fönstret. När han kikade in kunde han till sin oerhörda fasa omedelbart skåda Amadeus finniga rumpa, guppande upp och ner med frenetisk fart. Gud så oanständigt och omoraliskt! Utan att ens ha dragit för gardinen! Och mitt på ljusa dagen också. Det var allt en himla tur att ungarna var nere och badade. Husvagnsägaren kände att han var tvungen att sätta stopp för snusket omedelbart innan ungarna kom tillbaka och undrade vad som stod på, så han bultade på husbilens fönsterruta.
"Hallå därinne! Sluta med det där! Det här är faktiskt en familjecamping!"
Varken Amadeus eller Lena hörde honom. Av förståeliga skäl hade de fullt upp med att hålla reda på varann.
Husvagnsägaren bultade en gång till, ännu lite högre den här gången, men fick trots detta ingen som helst reaktion från det älskande paret. Det var ju alldeles bedrövligt. Brydde de sig inte alls om honom? Ignorerade de honom bara? Fy sjutton! Nå, då fick han söka hjälp på annat håll.
Det var med bestämda och upprörda steg han marscherade upp till receptionskiosken för att klaga och för att se till att dessa perversa exhibitionister omedelbart blev bortkörda från campingen.
Efter att ha anmält det omoraliska uppträdandet till damen i kiosken och fått ett löfte om att situationen skulle åtgärdas snarast möjligt, vandrade han muttrande tillbaka igen. Eftersom den mycket upprörde husvagnsägaren faktiskt muttrade med riktig tordönsstämma lyckades han snart uppmärksamma samtliga på campingen boende och för tillfället närvarande gäster på det vidriga snusk som försiggick i husbilen på plats 123. Han hade samma magiska kraft i sin stämma som någonsin råttfångaren från Hammeln haft. Myriader av campinggäster följde i hans steg för att beskåda en glimt av den djuriska parning som befläckade den lilla campingen. Aldrig förr hade något sådant inträffat. Snart trängdes de runt det lilla fönstret i bakändan på husbilen för att försöka skymta det oerhörda som försiggick därinne.

Eva Andersson tyckte att det var konstigt att det ringde så mycket på dörren denna dag. Hon fick gå och öppna nästan hela tiden och det mest underliga var att det aldrig var någon som sökte vare sig henne själv eller Sören. En kvinna med ovanligt stor stjärt sökte Lena, och två unga kvinnor och en äldre dam kom strax efter varann och frågade efter hennes nyblivne svärson. Det fanns inte mycket annat att göra än att hänvisa dem till Osby camping.

Om Amadeus haft den blekaste aning om hur många människor som beskådade hans livs första kärleksstund, skulle han med största sannolikhet omedelbart ha blivit chockad och kanske till och med impotent för resten av livet. Som tur var riktade han all sin uppmärksamhet på den ljuva akt som han och Lena höll på att genomföra och märkte därför ingenting av de nyfikna näsor som trycktes mot fönstret. Inte heller hörde han de uppretade fnysningar som folkmassan trumpetade fram. Han märkte överhuvudtaget ingenting, inte förrän i det ögonblick det gick för honom och han faktiskt tyckte att hela husbilen skakade till. "Uh! Houh! Jävlar vad häftigt", vrålade han. "Hela världen gungar! Var det lika skönt för dig älskling? Fy fan vad jag älskar dig, vi gör det igen, gick det för dig också?"
Lena kände också av gungningen, men hon tyckte inte att den var riktigt lika himmelsk, eftersom hon bestämt visste att den inte orsakats av att hon förts till några svindlande orgasmhöjder. Det pirrade hyfsat bra där nere i musen, men någon orgasm var det definitivt inte fråga om. "Amadeus", sade hon, "kan inte du ta och kika ut genom fönstret?"
"Varför då? Jag vill mycket hellre titta på dig min lilla kussimurra!"
"Snälla du, titta ut i alla fall. Jag vill vara säker på att vi inte har hamnat mitt i ett jordbävningscenter."
Amadeus tolkade detta som om Lena komplimenterade honom för hans sexuella kompetens och färdighet och bestämde sig för att spela med i hennes lilla spel. "Okej darling, jag ska kolla om vi förflyttats till Nirvana. Det känns likadant för mig." Han klev av och stack upp huvudet i fönstret. "AYYIH!!!" Till sin fasa såg han att husbilen var omgiven av människor som tillsammans liknade ett medborgargarde eller en lynchningsmobb, väldigt otrevliga verkade de vara.
"Vad är det?" Lena blev rädd och drog täcket över sin nakna kropp.
"Det står en massa folk därute. De ser skitilskna ut."
"Åh nej, säg inte detta." Lena började nästan gråta. "Jag kommer aldrig att kunna visa mig på stan igen."
"Var inte ledsen älskling. Jag ska gå ut och prata med dem." "Precis som om det skulle hjälpa."
"Lugna dig. Jag ska fixa det här." Amadeus hade inte den blekaste aning om hur det skulle kunna gå till, men han kände att han var tvungen att hitta på något, om inte annat så för Lenas skull. Det kanske ändå var så att anfall var bästa försvar.
"Ta på dig flanellpyjamasen som ligger i min ryggsäck så länge." Han knöt en handduk om höfterna och gick ut för att möta den väntande folkmassan.
"Vad vill ni egentligen?", frågade han och stirrade iskallt på människorna som stod framför honom. "Se till att packa er härifrån omedelbart. Vi försöker sova middag härinne, men det går inte att få en blund i ögonen när det står en massa folk utanför."
"Fy fan, det var det fräckaste jag har hört", skrek husvagnsägaren från Flen. "Sova middag, vilket jävla skitsnack."
"Exakt vad menar du med det om jag får fråga?", replikerade Amadeus blixtsnabbt och spände ögonen i husvagnsägaren. "Vad är det för fräckt med att sova middag menar du? Får man inte ens sova middag i det här landet nu längre? Vilket riksdagsbeslut stödjer du dig på när du säger det?"
"Man saeger att nai har samlaug i housbailen", sade campingvärdinnan som kände att hon kanske borde försöka bringa lite ordning och reda i det pinsamma uppträdet.
"Phrumph", svarade Amadeus förorättat. "Det har vi verkligen inte. Vem i hela friden har sagt det?"
"Han soum bour påou itthondratjougotvåouan. Han soum dou joust praoutade maed."
"I så fall ljuger han", konstaterade Amadeus kallt. "Det skulle aldrig falla oss in att ha samlag på en campingplats. Vilka tar ni oss för egentligen?"
"Jamen jag såg det ju för fan. Ni låg ju och knullades därinne, helt hämningslöst! Ditt jävla aschle for upp och ner som mathissen på Stadshotellet under rusningstid. Fy fan vad ni knullades!" Husvagnsägaren var högröd i ansiktet av ilska och upphetsning.
Amadeus noterade att husvagnsägarens barn kommit och ställt sig vid sidan av sin far för att ta del av den intressanta konversationen, och såg chansen att vinna en poäng på detta faktum. "Är det för mycket begärt att du försöker vårda ditt språk lite grann? Det finns faktiskt barn närvarande."
Husvagnsägaren fick syn på sina båda döttrar som mycket intresserat följde det drama som utspelade sig. Han rodnade över hela ansiktet av skam, men kunde ändå inte riktigt hålla sin ilska tillbaka. "Vad fan säger du? Ska jag vårda mitt språk? Vad spelar det för roll om jag vårdar mitt språk eller inte när du ligger därinne och knullas mitt på ljusa dagen?"
Amadeus kände att han höll på att ta över initiativet. "För det första så förnekar jag bestämt att något sådant har försiggått i husbilen, för det andra så undrar jag vad du är för suspekt fluktis egentligen som smyger och tittar på folk som försöker ligga och sova middag, för det tredje så kanske jag vid närmare eftertanke struntar i om de närvarande barnens känsliga barnaöron förskonas, eftersom deras egen far visar så dåligt uppförande och för det fjärde så tänker jag gå in och fortsätta min tupplur nu om ni bara ser till att lämna platsen i god ordning."
"Jamen jag såg det ju! Alla andra såg det också! Det här ska du inte komma undan så lätt!"
"Vad var det du såg då?"
"Att hela husbilen skakade. Och att din bakdel rörde sig upp och ner i typiska samlagsrörelser när jag som av en händelse tittade in genom fönstret."
"Var det fler som såg det? Finns det fler nyfikna fluktisar här? Tala nu eller förbli tysta!" Amadeus såg uppfordrande på människorna som stod samlade runt husbilen.
Helt plötsligt verkade det som om de flesta inte riktigt var säkra på vad de egentligen hade sett. De mumlade generat, skrapade med fötterna och såg ut att vilja komma därifrån så fort som möjligt.
"Bara för att en gång för alla reda ut den här tråkiga händelsen så ska jag tala om för er vad ni egentligen såg", sade Amadeus milt och lugnt. "Jag är mormon förstår ni, och precis som alla andra rättrogna mormoner måste jag genomgå ett kort yogapass innan jag lägger mig för att förrätta min rättrogna middagssömn, där jag i drömmarna kommer i kontakt med profeten Joseph Smith som bor i himmelen och som i dessa profetiska drömmar ger mig goda råd och anvisningar om hur jag ska förhålla mig under resten av dagen. Precis som alla andra mormoner sover jag naken, och eftersom jag påbörjar min imsomningsprocess under själva yogapasset brukar jag passa på att klä av mig redan före yogan. I lunchyogan ingår en del fysiskt ansträngande avslappningsövningar för bukmuskulaturen som påminner en del om armhävningar. Jag antar att det var dessa övningar ni såg. Nu vet ni, och därför behöver ni inte besvära mig mer. Ni behöver emellertid inte be mig om ursäkt. Vi mormoner förlåter alltid alla missgärningar som riktas emot oss. Godnatt!" Han nickade höviskt åt åskådarmassan och vände sig om för att gå in igen.
"Men för i helvete, ni knullades ju. Jag såg det ju..." Huvagnsägaren skällde som en hetsad bulldog. Tydligen var han ännu icke övertygad om att han begått ett stort misstag.
"Nu lyssnar du på mig din dumme jävel", sade Amadeus kort. Om du inte tror mig så får du väl titta på det här då." Med en dramatisk gest lät Amadeus handduken falla till marken. "Ser du någon kondom?", vrålade han.
"Nej men..."
"Det är nittonhundranittiotre! Alla människor vet att man får AIDS om man samlagar utan kondom. AIDS-delegationen har tydliggjort det för oss tusen gånger, med Ernst-Hugo Järegårds hjälp till och med. Tror du att jag vill ha AIDS kanske?"
"Nej men..."
"Då så. Det sitter ingen kondom på min kotte och då har jag alltså inte samlagats! Förstått?"
"Ja men..."
"Du kräver ytterligare bevis? Din stupida fluktofil! Då ska du också få det. Lena, kom ut och visa dig."
Det tog ett par sekunder innan Lena öppnade dörren. Hon såg mycket sedesam och ordentlig ut i den mjuka flanellpyjamas hon så passande iklätt sig.
"Tror du man kan älska med någon som är så väl inpaketerad i en sådan erotikdödare?"
"Nej..."
"Då så. Försvinn ur vår åsyn omedelbart."
Folkmassan troppade av. Amadeus och Lena gick in i husbilen igen och så fort de kommit in och stängt dörren om sig var det Amadeus som fick sig en bamsekram till livs.
"Min hjälte", sade Lena. "Du var så modig."
"Jag vet", svarade Amadeus. "Inspirationen till detta brinnande försvarstal måste ha kommit från en högre makt." Han kramade henne hårt tillbaka. "Ska vi göra det igen?", frågade han. "Jag tror inte det finns någon som vågar titta åt vårt håll i fortsättningen."
De lade sig på sängen för att fortsätta sin avbrutna aktivitet och gick sedan inte upp mer den dagen.

Förtältet till den husvagn som stod på plats nummer 122 packades ner i en väldig fart. Husvagnsägaren från Flen och hans familj reste hem under massiv tystnad.

Två män iförda urtvättade blå badbyxor av modell "Speedy -78" satt utanför ett litet grönt tvåmanstält och solade.
"Vad tror du om det där då?", frågade Schmidt sin kollega.
"Han är psykopat. Det är ju alldeles uppenbart. Vi skulle kunna sätta dit honom för förargelseväckande beteende om vi ville det."
"Vill vi inte det då?"
"Vi vill sätta dit honom för våldtäkt - inte för något annat. Jag vill se honom inlåst på kåken för en jävla massa år framöver."
"Jaha."

"God morgon älskling, vad vill du hitta på idag då?" Lena kände sig yr av ömhet när hon pussade Amadeus på näsan och ställde frågan. Hon hade vaknat för en liten stund sedan, kände sig hel till kropp och själ och var ivrig att kunna börja njuta av dagen så fort som möjligt.
"Uh? Va?" Han förstod inte riktigt. Han hade en fruktansvärd träningsvärk i magtrakten som nästan omöjliggjorde alla rörelser och dessutom hade han ju nyss somnat. Kunde det verkligen vara morgon redan? Och var de verkligen tvungna att hitta på något? Kunde de inte ligga och hålla om varann bara, eller möjligtvis göra om det fantastiska de gjort dagen före, fast lite försiktigare kanske så att inte magvärken ytterligare förvärrades? "Nä jag vet inte", sade han därför. "Vi kan väl sova en timma till kanske, så kan vi bestämma sedan."
"Sova? Är du inte klok? När det är ett sådant fantastiskt väder? Kommer aldrig på fråga. Klockan är över åtta och om en timme ska vi vara ute på sjön. Vi ska åka vattenskidor."
Det lät inte alls bra tyckte Amadeus. Han var som sagt hemskt trött och hade träningsvärk och dessutom hade han aldrig stått på ett par vattenskidor i hela sitt liv. (Knappt ett par vanliga skidor heller för den delen, inte sedan han fyllde tretton år och fick ett par trickskidor i födelsedagspresent. Efter kalaset skulle han ut och prova dem på Aspgatekullen. Ner gick det ganska bra (han kände sig som och låtsades att han var Ingemar Stenmark) men när han skulle saxa sig uppför backen för att genomföra ett åk till, fastnade han olyckligt med den ena skidan i en grop i marken. Ett ledband i foten small av. Han fick hoppa på kryckor i flera veckor efter olyckan. Inte kunde han gå till skolan heller, trots mammas tjat, för han vägrade att berätta för sina klasskamrater om den pinsamma olyckan. Ingemar Stenmark skulle aldrig ha fått in skidan i ett hål på det där sättet.)
"Jag tycker vi sover en stund till, eller pussas. Jag är så trött." Han gäspade högljutt för att visa hur trött han var.
Inte brydde sig Lena om det. Hon ryckte av honom täcket och kysste honom på bröstet. "Upp och hoppa nu gullgubben. Tänk om proppen går ur sjön."
Det var inte mycket att göra alltså. Men han kanske kunde lära sig något av att åka vattenskidor också. En sak hade gårdagen ändå lärt honom. Den hade fått honom att komma till insikt om att man inte skulle vara så förskräckligt rädd för nya saker. De kunde vara riktigt trevliga. Stönande av träningsvärk reste han sig upp och klädde på sig.

Under Osbysjöns lugna yta simmade inga hajar eller andra stora fula fiskar. Däremot stävade en minubåt omkring därnere, och i denna miniubåt befann sig SÄPO-agenten Cochroach.
Cochroach anlände Osby camping under natten, rekognoscerade omgivningarna och insåg att han inte skulle kunna genomföra sitt uppdrag på landbacken utan grav risk för upptäckt och kompromettering. I sin analys av alternativa attackmöjligheter uppskattade han sannolikheten för att målet för hans uppdrag skulle ta sig ett dopp i sjön som mycket stor och därför krypterade han snabbt en rekvisition på miniubåt med tillhörande militär kringutrustning och skickade denna begäran till marinens huvudkommando i Karlskrona. 03.30 anlände en transporthelikopter med de begärda materielen till det lilla näset vid Osbysjön. Cochroach ägnade en timma åt att sätta ihop delarna till ubåten och se till att allt fungerade som det skulle. Sedan tog han på sig torrdräkten och syrgastuberna, sjösatte farkosten och gick ner till tre meters djup för att bida sin tid.

Båten hade hämtats från sin förtöjningsplats uppe vid tant Astas villa och det var sålunda dags att påbörja äventyret. Amadeus trodde aldrig att han skulle kunna komma upp på vattenskidorna. Han förstod inte alls hur han skulle kunna hålla balansen på två så smala tingestar och hur det skulle gå till att styra förstod han inte alls. Nå, det var väl bara att försöka hålla ett så stadigt tag som möjligt i repet som hängde ihop med båten. Så fick han följa med dit Lena körde.
"Kan inte du börja?", frågade han oroligt.
"Har du kört båt förut då?"
Amadeus hade aldrig framfört en båt överhuvudtaget, om man undantog den skalenliga modell av Titanic som han brukade ha med sig i badkaret. "Inte just den här sorten..."
"I så fall är det nog bäst att jag kör båten och att du hänger efter. Det här är ett riktigt kraftpaket förstår du. Man måste veta precis hur den beter sig i vattnet för att kunna framföra den på ett säkert sätt."
"Man jag har ju aldrig åkt vattenskidor heller för den delen. Måste man inte veta hur de beter sig i vattnet då?"
"Det lär du dig snart. Det är bara att svikta med knäna och hålla balansen och låtsas att du åker motorcykel när du ska svänga - böja dig åt sidan om man säger."
"Jag vet inte om jag kan böja mig åt något håll alls. Jag har så jävla ont i magen."
"Larva dig inte nu. Kom så ska jag hjälpa dig att sätta på skidorna."
Han satte sig på bryggan och lät henne spänna fast skidorna på hans fötter. När hon var färdig fick han resa sig upp för att iklädas en stor och otymplig flytväst. Han kände sig som en vinglig michelingubbe med alldeles för stora fötter när allt var klart. Det här skulle aldrig kunna sluta väl. "Du, jag är inte säker på att jag tycker att det här är en så bra idé", sade han ångestfyllt. "Vi kan väl gå och spela minigolf istället?"
"Sluta larva dig. Det är jätteroligt att åka vattenskidor. Ställ dig i färdigställning på kanten av bryggan så hoppar jag i båten så länge."
"Jaha." Han såg Lena sätta sig i den orangefärgade plastbåten och snurra igång den synnerligen imponerande evinrudemotor som var fästad i aktern. Det var nog bäst att göra som hon sade, men vad menade hon med färdigställning egentligen? Kanske att han skulle stå som en backhoppare som var färdig att kasta sig ut för nittiometersbacken i Holmenkollen. Som den där finnen Yksi Kaxinen eller vad han hette. Han klampade fram till kanten på bryggan och placerade vattenskidorna halvvägs utanför. Så böjde han på knäna och kände efter om han var klar för avfärd. Jodå. Det skulle nog gå bra. Han kände sig faktiskt som Yksi Kaxinen. "I'm ready baby!", skrek han. "Shoot baby shoot."
"Du måste ta tag i tampen först!"
Han hörde inte riktigt vad hon sade eftersom båtmotorn lät så mycket. "Va?"
"Hur ska du kunna åka vattenskidor om du inte håller i linan klantskalle!"
Hoppsan. Han visste väl att det var något han hade glömt. Usch så pinsamt. Nu var han inte Yksi Kaxinen längre, utan snarare Eddie the eagle, den engelske backhopparen som slog kortrekordet i varenda längdhoppningsbacke han hoppade i. "Visst ja", mumlade han. Han böjde sig ner för att ta tag i linan och höll nästan på att tappa balansen och falla i vattnet. I sista stund lyckades han förhindra fallet. Han tog ett stadigt tag i linan och ställde sig i färdigställning igen.
"Är du klar nu?", vrålade Lena.
"Jag tror det. Hur ska jag göra?"
"Jag drar på full gas och kör ut mot mitten av sjön. Precis när linan ska till att sträckas så hoppar du liksom till. Då rycks du med av farten. Sedan är det bara att hålla fast och åka med."
"Jaha", svarade han med ynklig röst. "Det låter ju jätteenkelt."
"Då kör vi!" Lena varvade upp motorn till full gas och accelererade sedan iväg i en jättehäftig rivstart. Det gick alldeles för fort för att Amadeus skulle kunna hinna med att reagera, så när han bestämde sig för att göra det omtalade lilla hoppet var han redan på väg med huvudet före ner i det kalla vattnet. Han såg oerhört fånig ut när han mitt i den häftiga accelerationen plötsligt liksom hoppade till i luften och gjorde ett störtdyk neråt. Ont gjorde det i ansiktet också och en riktig kallsup fick han. Usch! Han ville ligga kvar under vattenytan och bara drunkna. Han var ju till och med sämre än Eddie the eagle.
Lena märkte naturligtvis att det inte gick så bra för Amadeus, så hon ströp omedelbart gasen till ett minimum och vände båten för att fiska upp sin skyddsling.
"Du glömde nog att sträcka på ryggen", sade hon uppmuntrande när hon dragit upp honom ur vattnet och genomfört lite konstgjord andning. "Många nybörjare gör det felet."
"Inte jag. Jag sträckte på hela mig, fast lite försent."
"Vi prövar igen. Det kommer snart att funka ska du se."
"Fan tro't."

Agent Cochroach flinade elakt när han i närbild i sitt periskop kunde njuta av Amadeus vattenskidfiasko. Den klanten skulle det inte bli några som helst problem att ta hand om. Han fingrade lite lätt på styrreglaget för att kunna komma på rätt attackavstånd till målet.

Fyra gånger till försökte Amadeus komma iväg från bryggan, men varje gång misslyckades han kapitalt. Till slut insåg till och med Lena att det nog var bättre att han försökte starta från vattnet istället.
"Om du lägger dig i vattnet och sträcker benen raka så kan vi försöka så istället", sade hon. "Det finns de som tycker att det är lite lättare att starta från vattnet faktiskt."
"MEN JAG VILL INTE MER!!! JAG HAR SÅ ONT!"
"Sluta tramsa nu. Du är väl ingen baby heller? Jag trodde du var en man?"
"Det är jag, men jag är nog en man som inte har någon talang för vattenskidåkning. Jag kan väl få slippa det här?"
"Sträck på benen bara så går det bra. Och håll ryggen rak när du känner att linan dras åt."
"Jaha." Han tänkte göra ett sista försök. Om det inte fungerade då heller så skulle han ta av sig de fruktansvärda tortyrredskap som satt fastspända på hans fötter och högt och tydligt deklarera att han insåg sin begränsning och att det bara var riktiga män som vågade erkänna att någonting var för svårt för dem. Det var bara med den förvissningen som han kunde förmå sig att hoppa i det kalla vattnet en gång till.
Han tog tag i linan och nickade till Lena för att visa att han var klar. Inom sig kände han att han redan gett upp allt hopp om att komma upp på skidorna. Varför skulle han klara det nu när det inte hade gått förut? Han hade förresten aldrig varit intresserad av sportsligt trams, så det så.
Lena varvade upp motorn och satte fart på båten. Bråkdelen av en sekund senare kände Amadeus linan spännas. Han blundade hårt och försökte komma ihåg de förhållningsorder han fått, att hålla i tampen hårt och att hålla benen och ryggen raka.
Först släpade han som en trasig vante efter dragbåten ett tiotal meter eller så, men så hände plötsligt någonting. Han kände att hans kropp på något underligt sätt sköt upp ur vattnet och att farten ökade betydligt. Inte visste han hur det gick till, men han stod faktiskt och vattenskidade. Vilken känsla. Fartvinden blåste i hans ögon (när han väl vågat öppna dem) och han kunde känna vågskvalpet från dragbåten där framför honom. Fy fan vad häftigt! Fuck you Yksi Kaxinen!
Det gick alldeles otroligt bra för Amadeus, ända till den stund när sjön så att säga höll på att ta slut och Lena skulle ta båten i ett babordsvarv för att kunna sätta fart mot näset och vidare ut på öppet vatten. Hur var det nu man skulle göra för att svänga? Luta som en motorcykel. Då var det nog bäst att han gjorde det. NU! Innan han körde upp på landbacken och slog ihjäl sig.

Cochroach blev förvånad när han såg att Amadeus faktiskt kom upp på vattenskidorna. Han som hade trott att jakten skulle bli lika lätt som att skjuta prick på sittande fågel. Nu blev han tvungen att ta sig en funderare. Skulle han sikta direkt på Amadeus eller skulle han slå ut dragbåten först? Trots att det egentligen inte alls kändes bra blev han nog tvungen att knäppa båten trots allt, för att undvika vittnen till den olycka som sedan skulle drabba Amadeus. Det var sorgligt att behöva offra en oskyldig civilperson men det var nödvändigt. Han fällde upp attackperiskopet i övervattensläge och började kalibrera torpedriktningen.

Amadeus lyckades som genom ett under genomföra svängen och fortfarande stå kvar på skidorna. Fast nu tyckte han inte att det här med vattenskidåkning var riktigt lika fantastiskt längre. Han började känna av häftiga mjölksyreattacker i både armar och ben, för att inte tala om den fruktansvärda smärta han kände i magtrakten och han undrade om han skulle kunna klara det här vattenskidandet så värst mycket längre.
"LENA! DU KAN VÄL SAKTA NER! JAG PALLAR INTE MYCKET LÄNGRE!"
"OKEJ!" Lena hörde inte riktigt vad Amadeus sade, men det hon kunde uppfatta av hans skrikande var att han kände att han började behärska vattenskidåkandets ädla konst riktigt bra och att han ville att hon skulle öka farten ytterligare lite grann. Hon gjorde som han bad henne.
Helvete! Det gick ju ännu fortare än förut. Hade hon blivit tokig där framme i båten? Ville hon ta livet av honom? Han kände hur syret började ta slut i hjärnan, att han skulle svimma vilket ögonblick som helst. Hans kropp löd honom inte alls nu. Den lutade sig omväxlande åt både höger och vänster och fick därigenom vattenskidorna att uppföra sig mycket underligt. Den som inte kände till hans prekära situation trodde säkert att han var en riktig vattenskidfantom eftersom han gjorde så tuffa svängar och hopp, men så var det alltså egentligen inte. Han höll på att dö! Han höll på att avsluta sitt alltför korta liv stående på ett par vattenskidor på Osbysjön.
Så hade han inte tänkt sig att hans hädanfärd skulle gå till. Han hade föreställt sig något helt annat, att han skulle bli ungefär nittiotvå år gammal och att han skulle anträda de sälla jaktmarkerna i sin egen säng, hemma hos sig, omgiven av Lena och deras barn och barnbarn och barnbarnsbarn, att han skulle le vemodigt åt dem och säga; "Det är dags att resa vidare nu. Jag har haft ett gott och långt liv, gjort allt det jag ville göra, sett allt det jag ville se. Jag är nöjd. Wankantankan kan få komma och hämta mig när han vill. Kom ett tag Amadeus JR." Så skulle hans förstfödde son luta sig över sjuksängen och höra Amadeus viska sina sista ord i örat på honom. "Glöm inte bort den japanska hämnden mot Berit Ruskes dotter." Sen skulle han somna in, helt stilla.
Så skulle det helt uppenbart inte bli! Jävla skit.

Cochroach hade nästan fått in bäringen på den orangefärgade plastbåten. Han ville bara vänta till den kom lite närmare innan han tryckte på avfyringsknappen.

Lena gasade på för allt vad tygen höll och Amadeus som i det närmaste var avsvimmad slungades som en vante i vida svängar bakom båten. Plötsligt orkade han inte hålla kvar taget om linan längre. Precis när han var i maxvinkel från båten släppte han linan och for iväg som en projektil snett ut i Osbysjön. När Amadeus några sekunder senare rammade attackperiskopet knäcktes det på mitten av smällen. Inte nog med att vatten omedelbart började strömma in i farkosten, själva tittdelen av periskopet for med häftig kraft in i Cochroach friska öga och mosade det sönder och samman. Slemmig ögonlobsvätska sprutade nerför hans kinder och Cochroach förstod att hans sista stund antagligen var kommen. Hur skulle han kunna hitta nödutgången när han var blind? Han skulle dö här nere i djupet, fångad som en blind sardin i en marin sardinburk till U-båt. Det kändes bittert att inse att han gått bet på det han trodde skulle bli hans enklaste uppdrag någonsin, att ta tillbaka en adressbok från en tanig yngling som varken hade hjärna eller muskler. Hur kunde det gå så här? Cochroach som fått de finaste förtjänstmedaljer från nästan varje land på jordens yta, Cochroach som eliminerat Libyska terrorister, restjugoslaviska legosoldatförband och IRA-fraktioner, Cochroach som genomgått den hårdaste träning en människa kunde genomgå, den beryktade SEAL-utbildningen i Amerika? Hur hade han kunnat missa på det här snöpliga sättet?
Han hann bara tänka en tanke till innan han gled in i den barmhärtiga medvetslösheten; Hur i helvete kunde jag vara så dum? Karlfan hade såklart inte med sig adressboken när han åkte vattenskidor.

Marinens huvudkommando insåg att något allvarligt hade hänt med U-båten när de tappade all radiokontakt med Cochroach och när radarskärmen plötsligt svartnade och slutade blippa fram sin lägesposition.
"Det där verkar inte alls bra", sade den ställföreträdande ledningsoperatören till radarspanaren.
"Nä fan!"
"Det är nog bäst att vi skickar dit en helikopter för att se vad som hänt."
Det gjorde de. Efteråt förklarade de för den församlade världspressen att de fått rapporter om att en rysk miniubåt siktats i Osbysjön och att de därför omedelbart varit tvungna att kontrollera sanningshalten i rapporten. En del intressant hittade de också där nere i djupet men exakt vad det var de hittat var naturligtvis konfidentiella uppgifter som de inte kunde tala med pressens representanter om. ÖB skulle säkert ta upp incidenten i sin årliga rapport om U-båtskränkningar på svenskt territorium sade man och då skulle det gå att få reda på vad som egentligen hänt. ÖB gjorde så småningom just detta och det var i samband med det som Carl Bildt och de övriga medlemmarna i den borgerliga regeringen lyckades trumfa igenom de stora extraanslagen till förstärkningar av det svenska U-båtsjaktförsvaret.
"Det är synnerligen allvarligt att Ryssarna inte ens drar sig för att skicka U-båtar till våra svenska insjöar", knarrade Carl Bildt fram på den direktsända presskonferensen. "Det måste vi med all kraft söka förhindra i framtiden och därför har vi nu beslutat att ge ett anslag på tusen miljarder till uppbyggandet av en inlandsubåtsjaktpluton. Tänk dig själv Olle Stenholm, de hade kunnat bomba ut BRIO hur enkelt som helst. Det skulle inte ha funnits en dockvagn kvar i Sverige."
"Blir vi säkra nu då?", frågade Olle Stenholm.
"Ja, nu blir vi säkra."
"Över till studion då."
Det var alltså Amadeus B. Nilsdotter-Stenström som räddade Sverige från en rysk U-båtsinvasion. Författarna anser att
läsarna bör hålla detta faktum i minnet.
Hur gick det för Cochroach då? Bättre än han själv trodde innan han svimmade av smärta. I sista stund lyckades marinens attackdykare faktiskt fiska upp honom, blind visserligen, men vid liv.

Amadeus märkte ingenting av själva kraschen med periskopet, avsvimmad som han nästan var. Hans vänstra skida knäcktes på mitten men det var det allvarligaste som hände honom.
Lena insåg omedelbart att något gått på tok och vände båten för att fiska upp sin hjältemodige pojkvän. Hon lyckades med viss svårighet baxa upp honom i båten och lägga honom i framstupa sidoläge. När hon sedan klämde honom på magen kom det upp en liten mört och närmare fyra liter vatten ur hans inre.
"Uh. Host! Jag vill inte åka mer vattenskidor nu!"
"Det behöver du inte. Jag kör iland nu. Min lilla stackare!"

Sorg!

Mathz L. och jag (och en massa andra) har sorg. Esbjörn Svensson är död. Jag är inte så förtjust i jazz "rent generellt", men E.S.T:s skivor har jag verkligen njutit av. Och jag håller fortfarande Louise Hoffstens skillingtrycksskiva (där E.S.T kompade) för hennes bästa. Det gör lite ont, faktiskt.

Gunvor kommer hem...

...två veckor efter den där hemska förmiddagen. Då har det gått mycket bättre än jag trott och det kan man bara vara tacksam inför. Hon är ändå bara 71 år och vid den åldern känns det som om det är lite för tidigt att lämna detta jordelivet.

Jag fick mig nog ändå en dos av förberedelse tror jag, för jag var rätt övertygad om att hon skulle dö. Bonustid som kommer och jag får väl bli bättre på att hälsa på...

Den där j-kla Spanienmatchen...

Inte så mycket mer att säga kanske. Alla kände väl likadant. Vi var hemma hos Peter och Annelie och såg på storbildstv. Det hjälpte inte att vi skrek. Nu får vi hoppas att Ryssarna inte är oss övermäktiga på onsdag.

Agnes avlämnad på kollo...

Tio dagars frånvaro... Hon är inte ens elva år... Mobiltelefon fick man inte ha med sig... Hur ska det gå?

Jättebra, hoppas och tror jag. Agnes är cool, hon kommer att fixa det alldeles utmärkt och hon kommer att ha växt lite till när hon kommit hem. Men för oss ålderdomliga föräldrar framstår det som obegripligt att man "inte får ha telefonkontakt de första två dygnen", att "det är okej att ha med sig cd-spelare men inte mp-3", unt so weiter...

54 år har Kumla barnens-dags-förening anordnat kollo på Åsa och ännu har ingen unge blivit borttappad. Vi hoppas väl det fortsätter så. Pethra hade i alla fall fått sms från Wilma som har en mobil med sig av medicinska skäl. "Vi är FRAME!!!"

Gott så!

Skolavslutningsdags

Två avslutningar klarade jag av i går, Stene skolas och Skogstorps, där jag för första gången skulle få vara med om Agnes avslutning. (Det brukar alltid kollidera och hon har varit jättebesviken för att jag aldrig varit med.) I år hade vi lagt avslutningarna med en timmas mellanrum så det borde ha funkat, men Skogstorp körde inte sina uppträdanden i "åldersordning" så det blev ändå inte bra...

Emellertid kom solen till slut fram efter en mulen och lite halvregning dag, skönt det i alla fall.

Nu är det snart morgon och dags för Hardemos avslutning. Den känns högtidlig och jag funderar som bäst på vilken sång jag ska sjunga i kyrkan...

Natalie Portman och Scarlett Johansson i samma film,

The other Boleyn girl nämligen, om systrarna Boleyn och deras familj och den roll de spelade i maktkampen vid Kung Henry den åttondes hov.



Kanonfilm, om du frågar mig...

Råddig vecka...

...kan man väl säga, utan att överdriva...

Men i dag, en vecka efter kraschen, är läget stabilare än förut, Gunvor har fått flytta ifrån IVA till lungmedicinavdelningen, där de jobbbar med att få bukt med lunginflammationen som antagligen startade alltihop.

Det känns jätteskönt.

Är det inte det jag alltid har sagt...

Centerpartister kan man lita på, ity de verkeligen veta vad de snackar om...

Hör exempelvis jordbruksminister Eskil Erlandsson uttala sig om ett möjligt (eller omöjligt) försök att lagstifta om förbud mot sexuellt utnyttjande av djur:

"Eskil håller låda".

Jag är imponerad över Eskils kunskaper i ämnet, verkligen. Det känns tryggt...

Klippet är kort, men i den fortsatta debatten ställer sig Eskil också frågan "Ska det vara tillåtet att smeka en tik på spenarna av kärlek, eller ska det räknas som ett sexuellt nyttjande av djur?"

Jag undviker att ta ställning i sakfrågan.

För min egen del kan jag emellertid erkänna att jag placerat ut en del trubbiga blyertspennor på strategiska ställen när jag glömt att ge Elsa P-piller och hon nästan dött av kåtslag. Men sen har jag blundat med alla ögon.

Ännu en dag förbi...

Hopp om liv i dag också, tack och lov för det. Lung- och hjärtröntgad med rätt goda resultat, Eventuell KOL efter 50 års rökning, det var ju inte särskilt förvånande... En lunginflammation jag inte tidigare hört talas om, fortfarande problem med njurar och andning, men ändå rätt kommunikabel.

Jag kan inte förvandla den här blogen till en sjukhusjournal, så här efter kommer några inlägg i helt andra ämnen. Ibland måste man få flamsa, bara för att överleva...

Hopp om livet...

Läget med Gunvor stabiliserades en del under dagen. Hon vaknade till och slapp respiratorn, den ersattes med en syrgasmask i stället.

Arne och jag åkte in och hälsade på henne på eftermiddagen och då var hon hyfsat "med" när vi pratade med henne. Hon hade ingen aning om vad som hänt under de senaste dagarna men hon visste var hon var och varför hon var där och hon orkade prata lite grann.

Det skarpa läget är inte alls över, hon blir kvar på IVA till de (förhoppningsvis) fått ordning på njurfunktionen som är ganska utslagen, men för mig tändes det lite hopp när jag såg henne plira med ögonen och hörde henne bråka lite med sjuksköterskan för att hon inte fått hela 0,5-decilitersmuggen med vatten. Föräldrar har man fått för sina synders skull men det är rätt gott att ha dem i livet i alla fall...

Den som undrar vad "blodförgiftning" egentligen är (jag hade ingen koll kan jag säga, för mig var det röda strimmor som steg upp längs armarna och "när dom kommer till hjärtat så dör man") kan läsa mer här.

Vardagsdramatik

Jag börjar fundera på när de bra sakerna ska inträffa...

Min mamma var mer virrig än vanligt i helgen. Agnes som träffade henne i måndags berättade att hon sagt att hon gått upp klockan tre på morgonon och ringt till sin syster och velat köra henne till Stockholm. Hon hade dessutom lagat kåldolmar klockan åtta på morgonen och ropat till min pappa att det var lunch.

Ja ja, tänkte jag, det är väl värmen... Hon sover ju så dåligt på nätterna, det är nog därför hon blir tidsförvirrad.

Men i går morse såg jag på Agnes telefon att hon ringt till henne klockan fyra på natten och då blev jag riktigt orolig, ringde upp och ville prata med henne, blev förvånad när det var min pappa som svarade, han brukar aldrig vara vaken så dags. (Däremot alltid min mamma.)

Jag frågade hur det var och han sade "det är dåligt, hon sitter och sover här vid köksbordet".

Jag bad att få prata med henne och hon var fullständigt osammanhängande och sluddrig i talet. När jag frågade varför hon ringt till Agnes klockan fyra svarade hon att "Jamen Tuva och farfar skulle ju ut och cykla..."

Hon har fått en stroke, tänkte jag och sade till min pappa att han fick ringa efter ambulans. Han ringde tillbaka efter en stund och var ledsen och sade att hon vägrade åka till sjukhus.

"Jag kommer så fort jag kan".

När jag kom dit blev jag alldeles förfärad, hon såg värre ut än jag kunnat tänka mig, hyperventilerade och hade jättesvårt att göra sig förstådd. Jag ringde 112 och bad om en ambulans och när jag beskrev symtomen så sade man att man skulle skicka en så snart som möjligt. Det kändes jättebra.

Fast när vi väntat i en timme började jag undra vad "snabbt" stod för, ringde upp igen och då sade man att det skett en olycka som man varit tvungen att prioritera men att man snart var på väg. Det var jättefrustrerande såklart, för det kändes som om hon blev sämre och sämre hela tiden. Jag hann ringa en gång till sedan, för det tog över två timmar innan ambulansen var där och när de kom upp i lägenheten var hon inte kontaktbar längre.

Hade de inte bråttom dit så fick de bråttom därifrån...

När jag någon timme senare ringde akuten fick jag höra att hon förts till infektion men när jag ringde dit visade det sig att hon låg på IVA och att man som bäst höll på att sätta in respiratorhjälp åt henne. Man sade också att det kanske var bra om jag kom in. Oj då. Ångestboll i magen... Frågade min pappa om han ville med, men han fixade inte det då.

De höll fortfarande på med henne när jag kom in och jag fick vänta i en timme eller så innan två läkare kom till väntrummet. De berättade att de arbetade efter teorin att hon hade en livshotande infektion i hela kroppen, blodförgiftning helt enkelt. Om utgången vågade de inte säga något, de berättade att de satt in "understödjande åtgärder" eftersom de inte kunde göra så mycket för att bota henne just nu. Det handlade om att ge henne andningshjälp, hålla nenne nedsövd, ge kroppen bästa förutsättningar för att med hjälp av antibiotika kunna ge sig i kast med infektionen.

Så småningom fick jag gå in till henne, hon märkte såklart inte att jag var där men det kändes rätt skönt för mig att ändå få se att "vården var igång".

På IVA lär hon bli liggande ett bra tag som jag förstod det, om hon också haft en stroke kunde man inte säga något om, men det var sekundärt i sammanhanget. "Det får vi ta sen i så fall", sade läkaren.

Just nu finns det inte så mycket att göra mer än att hoppas och tro att det ska gå vägen. Min pappa är alldeles slut, vi är ledsna allihop, nu blev det plötsligt lite för tungt känner jag. Men det är väl så här livet är antar jag, det har sina skov...

Badarbarn är glada barn

Nödställda paddlar vi fram över stormigt hav...

Badbrottet, en dag i Juni, 2008...

Kulturskolekarneval i Kumla igår.

Hela familjen lyckades fastna på bild. Se här bara:

Nerikes allehandas bildspel

En fantastisk manifestation för en fantastisk verksamhet, fast det blev nästan lite för mycket av det goda när det var 30 grader varmt ute... Vi längtade nog alla efter lite bad till slut, vilket det så småningom också blev, i Tjugestasjön.