Så säger en okänd äldre herre till mig när vi tillsammans med ytterligare något tusental Kumlabor ser Sveriges "utvecklingslandslag" spela fotboll mot Schweiz A-landslag. (1-0, heja Sverige...) (Och Kumlas herrar spelar i division 3 då...)
Jo det är klart. Om fotbollen blir så där fysisk som den blir på seniornivå, då är det skillnad. Då slår säkert ett herrlag från division tre det näst bästa vi har i svensk damfotboll. Men just därför spelar inte herrar fotboll mot damer och just därför behöver man inte göra jämförelsen alls.
Det var 90 minuters trevlig fotbollsunderhållning och det var en festlig inramning och det spelades bra boll från svenskornas sida om än de var lite ineffektiva emellanåt och dramatik saknades det inte heller när unga Schweiziskan Ramona Bachmann (17 år men redan ordinarie i Umeå FC:s trupp) lyckades bli utvisad i sin landslagsdebut. Gråtande av frustration fick hon ledas av planen. Kumlatjejen Emilia Erixon kom in i andra halvlek och gjorde en helt okej insats. Synd att hon inte fick sätta en balja bara, måldrottning i KIF som hon är...
Häftigast av allt var det nog ändå att se barnen springa mot "autografskrivarstället" efter matchen. De små fotbollsflickorna som så gärna ville ha en "landslagsautograf", men kanske framförallt att de små fotbollspojkarna var precis lika ivriga. Ljungberg som Ljungberg tänker jag. Hanna eller Fredrik. Den dagen de har någorlunda lika stjärnstatus kommer att vara en god dag. Att de sedan inte kan möta varann på planen är en annan sak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar