Jag är en golvläggare

Det känns som att pärla pärlplattor ungefär, fast större. Det är jätteroligt. Och tänk att få in en bastu sen. Då blir det roligt att få gå ner i källaren.

Hallelujah jag var frisk.

Vilket skönt brev att få. Nu vill jag bara vara frisk.

Ebba Forsberg och Mikael Wiehe

Hjalmar Bergman-teatern. Fantastisk konsert.

Sara Dawn Finer

Conventum congress, 20191122. En fin konsert.

Motionscykel

Herregud.

Jag har en motionscykel. Jag har cyklat på den. Det här är inte jag. Men det känns bra. Och jag har nya fina motionskortbyxor i blankt tyg. Vad har hon gjort med mig, den där Marcia? Bara bra saker. :)

Ohälsorapport

Jag måste alltid tänka på vad jag skriver och delar med mig av här. Varför jag gör det och i vilket syfte. Om det är för min egen skull eller för någon annans. Om jag ens ska skriva det. Till vilken nytta? 

Det här är ett inlägg jag tänkt på rätt länge. Jag blir inte riktigt klok på varför, men nu har jag ändå bestämt mig för att publicera det. Jag tror kanske att det kan ha en viss allmängiltighet. Vi blir alla skröpliga någon gång. Lite små. Lite känsliga. Vi behöver nog prata om sånt här också, även om livet är en fest för det mesta. 

Det är nog bara Benjamin Button som lyckats med att födas gammal och dö ung. 

Själv blir jag äldre och äldre dag för dag, det är bara att inse, om än jag känt mig lyckligare och gladare under det här året än jag gjort på många år.

Nu har jag mött svensk sjukvård på nära håll i ett par tre månaders tid, först för hålet i foten (det har jag redan berättat om) och sedan när jag fått ont i pungen och i snoppen och börjat kissa blod.

Iväg till doktorn för vilken gång i ordningen? Provtagning. Infektion igen, fast i urinvägarna den här gången. Ny antibiotika. Akut kissnödig hem med informationslapp om vad som händer med män i 57-årsåldern som kissar blod. Potentiell prostatacancer. Magnetröntgen. Kamera genom snoppen. Ha telefonen påslagen om de ringer från röntgen, nu ska det jäklar i mig gå undan, sjung hoppfadderallanlej. "Men det  behöver ju förstås inte vara cancer, det bara KAN vara det". Lilla fåniga AT-doktor. Ta en grundkurs i psykologi innan du känner dig klar för tjänstgöring. Jag tror att jag ska dö i akutcancer innan jag kommit hem. 

Iväg till röntgen ett par dagar senare. Det är den enkla delen. Dricka 1,5 liter vatten, få urindrivande medel, kontrastvätska. Nemas problemas. Förutom att jag knappt hann hem till toan, fast jag kissat flera liter innan jag åkte från USÖ. Jaja. Gick bra.

Sen kommer kallelsen till cystoskopin. Då får jag ångest på riktigt. Både för undersökningen i sig och för vad den eventuellt ska visa. Lång väntan innan. Löjligt, men jag vill verkligen inte visa snoppen för människor jag inte känner. Jag vill inte ha en kamera uppstoppad i mitt urinrör, trassla sig runt i mitt inre. Det är mycket jag inte vill. 

Det där är förstås bara blyghet. Framför allt vill jag inte ha cancer. I prostatan. Eller någon annanstans. Fåniga skrämsna tankar. Jag vill inte dö vid 57. Inte nu, när jag har det så bra, när jag hittat en livskamrat, mått gott, när jag blivit vän med mig själv igen. 57 är ett skräckår för mig. Så många fina människor jag känt har dött vid 57. 

Jag ber Marcia följa med på undersökningen. Jag känner att jag vill ha någon som håller mig i handen. 

Sjuksköterskan och läkaren på urologen är trevliga, empatiska, känner säkert av min obehagskänsla, berättar hur det ska gå till, skojar lite; "du vet ju hur den ser ut utanpå" säger doktorn till Marcia, "men nu ska du få se hur den ser ut inuti också, det är väl spännande?" 

Sjuksköterskan lägger lokalbedövning. En STOR spruta rätt in i urinröret. Det domnar på en gång. Jag känner omedelbart att jag inte har någon koll på de nedre regionerna. "Det var den första", säger hon uppmuntrade. Men GUD, hur många sprutor ska jag få? En till bara. Tack. Mitt underliv är totalförlamat. Jag vet inte om jag kissar på mig eller om det är bedövningsvätskan som rinner ut. Kanske lite av varje. 

Sen kommer doktorn med stora kameraslangen. "Det kan kännas lite obehagligt" säger han och siktar in sig. Sjuksköterskan greppar snoppen och jag rodnar och undrar om man kan få en ofrivillig erektion när man är totalbedövad. Tjoff. Det gör inte ont, men det är extremt intimt, sårbart. Jag kramar Marcia hårt. Försöker tänka på något annat än det som händer. 

Bilderna är ändå fascinerande. Upp i urinröret, det ser bra ut, sen in i urinblåsan, fortfarande kraftigt infekterad, "du måste ha mer antibiotika", prostatan ser bra ut, han vrider och vänder, små partiklar simmar runt i kisset, jag frågar vad det är, får för mig att det är spermier, det är det ju såklart inte, det är slem från infektionen. Jag tror han håller på i en kvart. Så kommer röret ut och det är klart. 

Den optiska inspektionen visar att jag har kvar infektionen i urinblåsan. Inget annat. Så berättar han att magnetröntgen visat att jag har ett "romtum" på ena njuren. Det är sannolikt en cysta, två och en halv centimeter ungefär, men den vill man titta vidare på så det inte är något elakare. "Romtum?" frågar jag. Tänker på The Shining. TEDROM TEDROM "Menar du inte tomrum?" Det gör han såklart. Han är från Egypten. Och en underbar människa. Vi skrattar lite. 

Jag är glad att det är över. Känslig. Vet inte om jag vill gråta eller skratta. Kramar Marcia. Säger "Tack för att du var med". 

"Du kanske ska ha den här i byxan ett tag." Sjuksköterskan kommer med en blöja. Det känns lite obekvämt, men jag inser att det kanske är en bra idé. Stoppar ner den  i kalsongen. Känner mig dum. 

Sen åker vi hem. Jag är lättad. Bekymrad över romtummet i njuren såklart, men ändå glad för att det inte var något med prostatan. 

Nu väntar jag på magnetröntgen av vänster njure. Den får jag i veckan. Jag kissar som jag ska nu. Normal stråle. Inget blod. Hoppas det är ok. 

Tillbaka till första frågan. Varför berättar jag ens om det här? Jag gör det inte för att det är synd om mig, även om jag tyckt det själv ibland. Jag gör det inte för att berätta en "rolig historia". Jag gör det för att jag inser att jag är dödlig, att vi alla är det, för att jag vill berätta om hur viktigt det är att bli bemött med värdighet, empati, respekt och förståelse när man befinner sig i en utsatt situation, för att det är allmängiltigt och generaliserbart och för att nu var det jag, men nästa gång kan det vara du.

Jag for ner till bror

Boken vi läser i vår litteraturcirkel nu. Jag har lite svårt att hitta in i den. Men det kanske kommer. Känns som Torgny Lindgren light.

Jag är så fruktansvärt jäkla trött

På att känna mig trött. Men nu har jag ätit antibiotika i snart två månader. Klart det påverkar allmäntillståndet. Jag vill bara känna mig frisk och ok och inte tänka på alla människor som dött vid 57. Fan, jag börjar likna min pappa.

Det blir bättre i morgon.

Det ljuva livet

Idag är det åtta månader sedan jag mötte min livskamrat, min själs älskade. Den här lilla bloggen fyller tretton. Är inte livet underbart?

Kanske blir det nya inlägg, kanske inte. Vi får se. :)

Skickat från min iPad

På väg till Mozartkonsert

Vi var så fina

Wien med min älskade

Underbart

Äbblen

Dagens mest dramatiska ögonblick infaller på eftermiddagen; det knackar på dörren. Tuva öppnar. En man står där. Jag tror att det är ett Jehovas Vittne. Jag har fel.

"Äbblen", säger han, med eftertryck. "Va", säger Tuva. "Kan man få plogga nåugra äbblen kanske?" "Jo" säger Tuva. Han går och plockar äpplen. 

Vi vet inte vem det var. Kanske var det någon av pappas kompisar? Kanske var det bara en man från Skåne som ville ha äpplen. Vi vet inte.

När vi hämtat oss från detta bakar jag en äppelpaj. Bäst att passa på medan det finns några kvar. 

Skickat från min iPad

En liten pasta sitter sällan fel

Lagad med milda mat extra 4% dessutom. Funkar bra det också.

Fottrubbel

Det började som vanligt när det gäller mig, jag trampade på något vasst. Det gör jag varje år. Eller fastnar någonstans och fläker upp en nagel. Det är nog för att jag har hobbitfötter. De är som gjorda för att gå sönder.

Jag fick ett sår under vänster stortå. Det kom blod. Det var i början av juni. Sen har det inte läkt ihop, trots daglig omplåstring och sårtvätt. Det har bara blivit större. Nu såg det ut som en månkrater ungefär. 

Sen blev hela stortån röd och svullen. Gick till vårdcentralen. Blev fotograferad, fick penicillin, eventuell remiss till hudkliniken. Åter för omläggning fredag. 

Det känns som om det är jättesynd om mig. Det tycker jag i alla fall. Jag vill ha nätta små ballerinafötter, med mindre potentiell träffyta. 

Pengar, makt, människovärde

När jag åkte hem från jobbet skulle jag in i affären och handla lite grönsaker och bröd. 

Utanför Lidl satt flickan från Bulgarien, som hon nästan alltid gör. Hon kände igen mig, log och vinkade. Jag log tillbaka, kände efter i fickan. Inte en enda liten tjuga, ingenting. Jag sa som det var. Hon såg lite besviken ut, men sa inget. Jag frågade om hon ville ha något att äta. Det ville hon. Jag förstod att hon ville följa med mig in och handla och sa att det var okej. 

"Lägg det du behöver i vagnen." 

Hon såg glad ut och gick iväg, snabbt. Jag tänkte "vad sa jag nu, det där kanske var dumt gjort av mig, så väl känner jag henne inte, hon kanske kommer med hela oxfilelagret, vad gör jag då?" Så typiskt svenskt. Makten över plånboken hade ju jag i alla fall, det var inte det, jag var mest orolig för var att det skulle bli en scen. Att det skulle kunna bli pinsamt. Så futtigt tänkt. Jag skakade bort det. 

Jag plockade åt mig det jag behövde och vi möttes vid kassan. 

Vet ni vad det kostade att göra henne glad? 99 kronor. Hon hade valt tre baguetter, två gula lökar, en paprika, ett paket kycklingfärs, en flaska mineralvatten, en napp och en tub tandkräm. 

Det fick hon av mig. Jag fick världens största leende och en stor kram av henne.

Dessutom fick jag riktigt dåligt samvete för att jag under bråkdelen av en sekund oroat mig för att hon skulle försöka "utnyttja" mig. Så jäkla dumt, fegt. 

Det är svårt att förhålla sig till fattigdom, svårt att förhålla sig till tiggeri. Jag tycker verkligen det. Jag vill inte att människor ska behöva förnedra sig, jag tycker såklart att det vore bättre för dem om de slapp resa från sitt hemland för att tigga här i Sverige. Men om det nu inte är så?

På den stora nivån kan jag inget göra, mer än att rösta i våra allmänna val. På den lilla nivån kan jag göra lite för några få. Jag kan inte hjälpa alla. Det kan ingen av oss. 

Ge pengar eller inte, ge mat eller inte. Jag kan inte säga vad som är rätt och fel, det måste man nog själv bestämma sig för. 

En sak kan vi i alla fall klara. Vi kan hälsa vänligt, låta bli att vända bort blicken. Det är människor som sitter där. De förtjänar att bli sedda som människor.

En härlig kväll i Tjugesta,

trots lite regn mellan låtarna. Spännande nya bekantskaper i form av Jens Hult och Ludwig Hart. Och Jill Johnson levererade förstås,  som det fullblodsproffs hon är. Vilken konsertsommar.

Kanske slutar jag skriva här

Det känns lite märkligt att skriva så. Den här bloggen har varit en viktig sak för mig, att fästa tankar på pränt, kanske skriva lite av min egen historia, mina barns, mina vänners...

Jag har inte bestämt mig än, det kanske bara är så enkelt som att Facebook blivit hemvisten i stället. Det är snabbare, ger mer feedback, känns enklare på många sätt.

Vi får se hur det blir. Lusten kan förstås återkomma. Eller inte.

Skrev jag att jag skulle återkomma med bilder från Nya Zeeland?

Bara att glömma. Kan inte skicka mer än en i taget inser jag. Det var i alla fall en makalös resa. Once in a lifetime. Och nu är den gjord. I morgon börjar jag jobba igen.

Sverige

I've not been everywhere, but I've been to many places. I've travelled from Iceland in the north, to New Zealand in the south, from Chile in the west to China in the east. I've been stunned by the magic of the world so many times. 

I've seen many places, but perhaps forgotten to look for the beauty of my own home . Never before had I travelled in my own country like I did this week, by car, from my hometown, up to the far north, all the way from Kumla to Abisko. 

People may think of Sweden as a small insignificant country in the far end of the world. Maybe I did too. Now I know better. There is nothing small about it. It's beautiful, It's big and I'ts magnificent. 

#lapporten #abisko #abiskonationalpark #norrland #lappland #sweden  #igtravel #igwanderlust 2019

Skickat från min iPad

Laleh i Vadstena

Proppfullt på borggården, människor mellan fem och sjuttiofem. Alla älskar Laleh. Jag också, fast jag inte kan alla låtar. En fin kväll.