Det kändes väl sådär. Skulle hämta mina föräldrar 20 över ett, körde verkligen ända fram till porten för att de inte skulle behöva gå ett steg i onödan. Satt där och väntade i tjugo minuter, sen blev jag både otålig och lite rädd att något hade hänt. Gick upp och hittar dem i ett kaos. Julklapparna är försvunna, omeletten har precis gått in i ugnen, ingen av dem har bytt om. Suck.
Sen kommer vi i alla fall iväg, äter oss bukstinna och delar ut julklappar. Efter Karl-Beril Jonsson är det dags att fara hem. Jag hämtar bilen - som min mamma ska köra hem är det tänkt. Men hon ramlar på trottoaren och slår skallen i och som väl är händer det inget dödligt allvarligt. Uffe får rycka in och köra hem oss.
Jag är så in i döden trött på denna dysfunktionalitet. Men jag kan ju inte göra ett dugg åt det. Men det är inte roligt att se sina föräldrar i det skicket.
Agnes och Tomte-Håkan genomförde i alla fall "Snart kommer änglarna att landa". Det kanske var det bästa som hände det här dagen,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar