Colombo, äntligen.

Jaha, då var var vi på plats i Colombo då. Ungarna har stupat på rummet och jag har gått ner i lobbyn på hotel Cinnamon gardens en stund. Flott och stort så det förslår. Vi blev lite försenade från Frankfurt, och var rätt spaka när vi väl kom fram. Inte sover man så vidare värst på flygplan, så mycket kan jag säga.

Det har mest blivit poolliv idag alltså. Räckte så bra så. Agnes och Tuva har i alla fall hunnit uppleva trafiksituationen på Sri lanka irl. Rekordet? Sex personer (från liten bebis till mormor) på en extremt liten moped. :) Det gick ju så bra så... 

I morgon nyårsafton blir det slapparliv också, sen ska vi göra upp resplaner med Anwer. Idag orkade vi inte.

Nu är det nära!

Stress stress stress! Skrivaren funkade inte så jag fick åka till jobbet och dra ut biljetter, sen hämta barn och packning, därefter till Odensbacken och köpa shorts, kort och mysig fika med Linda, sedan lämna katterna hos mina föräldrar och därefter iväg till Marieberg för inköp av eladapters. Vi måste ju kunna använda kameror och iphones och snarkmaskiner och ipads...

Packning på det sedan. Nu tror jag i alla fall att det viktigaste är packat, och ärligt talat, hur många kalsonger kan man egentligen göra av med på två och en halv vecka? (Åtskilliga antagligen, om man får jalla. Men det har vi ju inte tänkt oss.) Kvart över elva i morgon går bussen mot Arlanda. Bäst att försöka sova nu.

Jag börjar faktiskt få lite resfeber...

Inser att det inte är långt kvar nu. Hir mycket pengar behöver man ha med sig månntro? Vi ska bo på TransAsia i Colombo de första dagarna och det är ju inte särskilt billigt om jag ska vara ärlig, men det är klart att alla hotell inte kommer att ha den standarden - och de priserna... Men det är ju faktiskt nyårsafton och vi kommer att vara jetlagade och... Det är säkert värt det.

I Kandy tror jag vi ska bo på Mahaweli reach hotel som jag minns som en riktig höjdare också. (Minns dessutom hur en i ett resesällskap en gång knaprade Imodium i en vecka och tyckte han mådde så himla bra i magen. Till han bajsade på sig i lobbybaren och rusade upp på rummet och inte kom ut på två dagar. :) Shit happens!)

Nå, hotellen är naturligtvis inte det viktigaste. Jag bara hoppas att vi får det riktigt bra och lugnt och skönt och en massa upplevelser.

Denna dagen - ett liv...

Jag är hemma igen, efter julfirande på Baldergatan, ligger här i soffan, oförmögen att vare sig resa mig upp eller tänka klart känns det som. Frosseri är väl en dödssynd va? Jag tror det är den rökta ålen som gett mig halsbränna, eller glöggen, eller...

Det kändes väl sådär. Skulle hämta mina föräldrar 20 över ett, körde verkligen ända fram till porten för att de inte skulle behöva gå ett steg i onödan. Satt där och väntade i tjugo minuter, sen blev jag både otålig och lite rädd att något hade hänt. Gick upp och hittar dem i ett kaos. Julklapparna är försvunna, omeletten har precis gått in i ugnen, ingen av dem har bytt om. Suck.

Sen kommer vi i alla fall iväg, äter oss bukstinna och delar ut julklappar. Efter Karl-Beril Jonsson är det dags att fara hem. Jag hämtar bilen - som min mamma ska köra hem är det tänkt. Men hon ramlar på trottoaren och slår skallen i och som väl är händer det inget dödligt allvarligt. Uffe får rycka in och köra hem oss.

Jag är så in i döden trött på denna dysfunktionalitet. Men jag kan ju inte göra ett dugg åt det. Men det är inte roligt att se sina föräldrar i det skicket.

Agnes och Tomte-Håkan genomförde i alla fall "Snart kommer änglarna att landa". Det kanske var det bästa som hände det här dagen,

Jag ber att få tillönska er alla en riktigt god jul.

Jag kan inte säga att jag drabbats av någon större julfridskänsla i år. Julen är rätt ensam när man inte har ungarna hemma. Agnes blev indisponbel och kunde inte hjälpa till med köttbullarna, denna närmast heliga traditionsom vi haft i så många år. Jag klarade det ju själv såklart, men särskilt mysigt var det väl inte. Trevligare med sällskap.

Morgondagen bjuder på julbord (bland annat med dessa bullar( hemma hos Lise. Min föräldrar kommer också. Else och Uffe är visst redan där. Det blir nog ett riktigt party! :)

That´s life. Vila er ordentligt nu. Det gör jag.

Att ha julledigt och veta att man ska åka långt långt bort...

Jag drog en suck av både lättnad och njutning när jag åkte hem från jobbet i eftermiddags. Jag ska inte jobba på drygt tre veckor. Det är nästan lika länge som sommarsemestern som inte blev just något alls i somras...

Jag ska dessutom åka halva jorden runt och spendera drygt två och en halv vecka i det land jag från 1987 och sex år framåt besökte årligen (minst) och kom att förälska mig i - dess många brister till trots...

Det är 20 år sedan jag var i Sri Lanka senast. 1993 åkte jag dit med Lise och Janne. Det var min "belöning" för att boken jag ägnat flera år att skriva äntligen var utgiven och klar. Efter det kände jag att jag var färdig, mätt, att jag kunde hitta andra delar av världen att utforska.

Men åren går, barn har kommit, de har fått höra om det där lilla landet sedan de var små. Nu kommer jag att få visa dem, på riktigt. Jag tror vi har en häftig resa framför oss. I kväll har jag suttit och kikat i gamla resedagböcker, kommit ihåg saker jag nog kanske borde ha glömt, men också kommit ihåg saker jag borde ha kommit ihåg, fast de sjunkit undan med åren... Bra saker, dåliga saker, saker som bara var... Vänner som var där och försvann under de år som gått...

Jag inser att jag är full av förväntan. Det ska bli så roligt att få komma tillbaka.

Rolling Stones 50 år...

Nä. Bara att inse. Rolling Stones är inte mitt band riktigt. Det är såklart häftigt att de kunnat överleva sen 1962 - och visst har de gjort ett gäng feta låtar... Men den där konserten hade jag klarat mig utan. Jag såg dem på Ullevi för 30 år sedan och tyckte de var trötta redan då. Nu var Lady GaGa klart bäst, och Bruce förstås... Det säger en del om gästartisterna uttrumfar bandet de firar med... Vi ska alla dö och för mig handlar det om att få göra det med värdighet. Keith kunde väl ha fått avlida när han trillade från palmen. DET hade varit värdigt.

Nu är julen kommen!

Inget förhöjer julstämningen mer än en äkta vit syntetisk plastgran från Rusta (399:-) med kulörta blinkande ledlyktor i frenarna.

Under hot tvingades Agnes och Tuva hämta upp den från källaren och essemblera den medan den fryntlige fadern brassade julmat i köket. Skinka, prinskorv, köttbullar, smaskiga ostar. Nu är julanden här - på riktigt!

Nu har Norman fått tuppjuck

och varnar hela tiden för konstiga spywares, det sänder också meddelanden om något slags systemfel, trots att jag köpt det jäkla programmet för mycket mindre än ett år sedan och borde vara fullt skyddad. Mycket retligt. Jag har förstås mailat supporten om hjälp, men de kanske sitter i Kina och inte kan ett ord av vare sig svenska eller engelska... Vad vet jag...

Annars har dagen mest bjudit på jultårta, i Hardemo och i Stadshuset. Så har vi fått vår fina julklapp också, och se, det blev en filt i år igen. Jag är så filtigt lycklig. Nä. Tyckte det var roligare förra året med de keramiska knivarna. Men man har ju blivit lärd att säga tack i vilket fall som helst så...

"Stisses" matte hörde också av sig idag, det var ju stort. Hon hade sett lappen på ICA supermarket idag och känt igen sin katt som varit borta stora delar av hösten. Det var ju synd att hon inte ringde för två veckor sedan, när kissen var kvar här. Vi lovade emellertid varandra att höras om vi såg eller hörde något. Hon bodde bara två kvarter från mig, märkligt om han gått vilse och varit så nära hela tiden...

Sri Lanka, nu kommer vi!

Så var det bokat och klappat och klart då! Yippie! 29/12 åker vi mot Sri Lanka, och hem igen den 14/1. Jag får alltså fira både nyår och födelsedag på min gamla favoritö. Och ungarna fick som de ville.

Nu ska vi bara fixa till ett bra reseprogram också. Det lär inte bli några större problem. Lite Elefantsafari i Wilpattu eller Yala, lite kolonialhistoria, lite havssköldpaddor, lite Buddhistiska tempel, lite Arrack, lite bad i Indiska oceanen, lite hoppers och rice and curries, lite apor, lite teplantager, lite historiska ruiner. Lite av varje.

Jag är så glad.

Solnedgång utanför Galle, 1993

Vi fick nog lite resfeber idag, både barnen och jag...

För kanske ordnar det sig så vi kommer iväg till Sri Lanka i alla fall, jag tror att Göran har luskat lite åt oss och att han kanske kan få till en bra deal. Jag har kollat lite flygpriser på nätet själv och det går ju i alla fall att hitta tre biljetter för strax över tjugo tusen. Det är förstås inte jättebilligt - för sen ska man ju resa, äta och bo också, men det vore en himla rolig sak att få göra tillsammans med barnen - och 50 år fyller jag garanterat bara en gång... Dessutom är det faktiskt 25 år sedan jag var på Sri Lanka första gången. Ett halvt liv sedan med andra ord...

Nå vi får se, jag skulle få besked ganska snart. Hoppas hoppas hoppas!

Det finns dagar då man är aktiv och dagar då man är mindre aktiv

Så finns det dagar då man är mindre aktiv än mindre aktiv. Rakt igenom oaktiv rentav. Undrar om inte det här var en sådan. Osökt kommer jag att tänka på Dag Vags superhit från 1980 - "hellre aktiv i dag, än radioaktiv i morgon". Men inte ens politiskt-agitatoriskt aktiv har jag varit. Vi har bara varit. Det räcker bra så. Wokade oss en måltid, sen försvann Agnes till Wilma. Tuva och jag kikade på "Så mycket bättre" - det kändes inte särdeles intressant idag. Kanske vilar vi oss i form inför jul?

Ayubowan!

Magge nama Håkan, mama lokko nangi, kerunekerara!

Om någon undrar så försöker jag uppdatera mig på Sinhala, vilket sannerligen inte är det lättaste språket på jorden. "Jag heter Håkan, jag är en stor flicka, tack!" tror jag att jag försökte skriva.

"Mama oyate adere" är också användbart. "Jag älskar dig", liksom "Mata ohne maliban Marie". "Jag vill ha ett mariekex!"

Tänk vad man lär sig på resor i främmande land!

Hoppas nu vi kan komma iväg till Sri Lanka! Det känns roligare än Mexico.

Lucia 2012

Agnes hade strängt förbjudit mig att komma till Skogstorp och se luciatåget, och det var förstås bara tur att jag råkade boka in ett möte med kollegan Gunilla ungefär vid samma tid. Då kunde jag ju inte bara gå därifrån mitt i alltihopa. Hukade bakom en plastgran för att inte ställa till en scen. . Åsa W hade gjort ett lika fint jobb som alltid, kören sjöng så vackert och så vackra sånger. Agnes gillar nog inte om jag skriver allt för mycket om henne, men hon sjöng faktiskt den enda solosången inför alla människorna där - så fint. Men det fanns fler höjdpunkter. Staffansvisan slog nog alla rekord i bulleribasighet i år, Evelina Österberg har en fantastisk röst, "Tänd ett ljus" var supersnygg, "Halleujah" likaså. Jag gick därifrån med varmt hjärta. Thank you for the music!

50-årskrisen. Jag såg mig själv i ansiktet.

Insåg att passet gått ut. Blev tvungen att panikklippa och raka mig innan jag drog till Hallsberg och ställde mig framför passmaskinen. Det skötte min barberare, Salong Diem, med bravur och med rakkniv. 220 kronor, vitt. Tack omvärlden för alla fina invandrare och flyktingar som kommer till oss. Mina puckade föräldrar betalar mer "svart" till en människa som har en F-skattesedel och en stol på en av kommunens salonger och bystar in pengar där på vardagarna. Usch!

Fingeravtrycken blev fina, längden stämde. Men vem var den gråhårige gamle man som stirrade ilsket in i maskinen? Herreminje, jag är väl inte 50 år, jag är ju i princip nyfödd. Nu kom krisen på riktigt.

En första titt på badet...

Idag har jag besökt Kumlas nya badhus - på chefsjulsmingel... Det var en alldeles fantastisk byggnad. Superhäftig. Romare, släng er i väggen, ni hade era termer, men vi har vårt badhus. Men som kommuninvånare är jag ändå alldeles oerhört kluven. 200 miljoner är så mycket pengar. Pengar som kunde ha behövts och använts i våra kärnverksamheter. Aaargh! Nu är jag riktigt ambivalent. Men jag lär väl gå dit och bada i alla fall... Om jag har råd.

Tisdagsknorrande

Jag kan inte bestämma mig för om jag är övermätt eller allmänt risig i kistan. Hoppas förstås på det förstnämnda. Dessa funderingar kan man få om man varit på restaurang Cesar med sina härliga medarbetare från Duvans förskola. Vi åt inte julbord - vi firade Duvans 40-årsdag. Jag tog lite vitlöksbröd först. en pepparstek sedan. Det var gott.

Nu ska jag däcka framför teven och se "paradise lost" som verkar vara en spännande amerikansk kriminaldokumentär. 22.30. SVT 1. Kvalitetskanalen. Den reklamfria. Tack SVT för att ni finns.

Snart julledigt!

Inte ens två veckor kvar när den här dagen passerat. Skönt kan jag känna, för det är lite slitsamt just nu, även om det mitt bland allt jobb också finns julavslutningar att avnjuta. Idag var det smörgåstårta på Kumlasjön, i morgon är det Duvan som ska ut och fira sitt 40:de år, på torsdag är det Lucia och sen kommer snart tomten. (?)

Tuva hade dansavslutning i Alléhallen ikväll

Inte bara hon förstås, utan en uppsjö av dansare i varierande åldrar och utvecklingsgrader. Det blev en mastodontföreställning på över två timmar och nog var de duktiga alltid, allihop. Dermot Clemenger (heter han så?) kanske skulle anses som den största stjärnan i det illustra sällskapet, men nog tycker jag att Tuva stjärna lyste väl så starkt som Dermots. Men så är jag ju part i målet, förstås...

Den största utmaningen bestod annars i att baxa i och ur mina föräldrar ur bilen. Det var inte det lättaste det, vill jag meddela. Men det gick det också. :) 

Insnöad

Så känner jag mig, fast jag tar mig in och ut ur huset. Det var nåt fasligt vad snö det skulle komma, sådär helt oförhappandes. Jag tror jag börjat se sämre än någonsin också, för jag ser inte riktigt var vägen slutar och diket börjar när det är så här, det märkte jag idag när jag körde Tuvorna fram och tillbaka till Hallsberg för genrepet inför dansföreställningen på söndag.

Vi tog oss dit och hem i alla fall. Det var ju det viktiga.

Kulturskolans stråkars julkonsert

I år mer välljudande än någonsin - med Agnes och Tuva på prime seats...

Hon är sig lik den goda Agnes, fast lite rödhårigare idag. här är en bild från första julkonserten, 2003.

Vinterdäcken är på - så här tidigt har jag nog aldrig varit laglig förut

Det kanske beror på att det inte varit femton minus och snö i början av december på bra många år... Nå, 700 kronor fattigare men lite tryggare är jag och det känns bra.

Annats då? En lång arbetsdag - började åtta och slutade sex. Sen hem och trilla köttbullar och sedan hämta barn som varit på julkonsertsrepetetion i kyrkan. Det blir nog fint i morgon tror jag, det brukar det bli.

Adventstid kom till mitt ensamma hus...

Vi har vaknat, Tuva och jag, tänt lite adventsljus, fast inte i adventsljusstaken, för den har vi inte hittat. Nå, den ska nog komma fram under dagen. Alldeles spårlöst borta kan den ju inte vara. Vi har hittat fönsterstjärnan, elljusstakarna, stjärnan till kökslampan, det mesta...