Skottdagen, 29/2 2012

Jag visste inte att jag kände någon som fyllde år på skottdagen, men det gjorde jag. Lasse Feldt på Duvan fyller verkligen år den 29/2. Kul när man är vuxen, men säkert inte lika roligt när man är barn... Nå, det rår man ju inte över.

Hände det något minnesvärt denna skottdag då? Nja, Sverige spöade Kroatien i fotboll och Zlatan var mittfältare. Det var kanske det mest sensationella. Sen var det riktigt varmt också, 8 grader på eftermiddagen. Så härligt det är när luften bär en föraning om vår.

Sitter här och har ont i munnen.

Jag har haft en porslinskrona på en rotfylld "rot" i underkäken, den har liksom suttit på något betongfundament som sakta men säkert luckrats upp. Allting rasade samman för en tid sedan och tandläkare Bodil tyckte inte att det var någon idé att försöka börja bygga upp det hela igen. I dag drog hon ut själva roten och det gick ju bra i och för sig, även om jag blödde som en liten gris en stund, det är väl en biverkning av hjärtpillren. Men nu när bedövningen släppt känns det som om någon slagit mig på truten. Det gör riktigt ont. Och det är klart, de satt djupt, de där rötterna. Får trycka i mig ett par alvedon och gå och lägga mig.

När discshop hade rea köpte jag Twin Peaks-boxen för 400 kronor...

Nu har jag precis sett det sista avsnittet och jag måste säga att det var välinvesterade pengar. Vilken briljant tv-serie det var, jag hade faktiskt glömt bort många av de fantastiska karaktärerna, många av de helsjuka sidohandlingarna, många av de roligaste passagerna och replikerna. David Lynch skapade ett mästerverk där i den skälvande början av nittiotalet. Och inte går han av för hackor som skådespelare heller. Hans inhopp som döv FBI-boss är hur bra som helst. Jag kommer ihåg den som "läskig" men så kändes det inte nu, snarare som en underbar skröna med massor av substans under ytan.

Tillbaka till ordningen!

Ingela har rätt, babianstjärtsrosa är inte snyggt. Inte läsvänligt heller. Svart på vitt är mycket bättre.

I dag har vi varit på Pizza hut med mina föräldrar. Vi har också tagit en snabbtur till Karlslund och sett islossning vid Karlslundsfallen. Jag tackar gud för att vi slapp Mc Donalds som min pappa först föreslog. Jag skäms sällan för mina föräldrar, jag har tillräckligt mycket att skämmas för själv brukar jag säga. Men min mamma har en särskild sak för sig på Mc Donalds som jag inte riktigt klarar. Hon beställer hamburgare utan bröd. Hon gillar väl inte bröd helt enkelt och på ett sätt är det ju fullkomligt iskallt gjort av henne, men de unga servitriserna och servitörerna fixar det inte riktigt. De kommer som i chock. Och jag har försökt förklara för henne att själva grejen med hamburgare är "kött i bröd". Jag har också sagt "ta hela hamburgaren och släng brödet så slipper dom trassla" men det har inte hjälpt.

Nå, idag blev det pizza och bägge två skötte sig exemplariskt. Tack och lov!

Det här är mitt tvåtusende inlägg...

Det känns lite högtidligt faktiskt, nästan lite värt att fira, om inte annat för att det tyder på en viss envishet. 1/11 2006 skrev jag mitt första inlägg, så det har tagit mig fem år och fyra månader att komma hit. Det har varit ett bra sätt för mig att "få lite ordning på mitt liv" och om inte annat så betyder det ju att jag faktiskt har tänkt i alla fall tvåtusen gånger på de här åren.

Alltså utropar jag ett litet hurra för mig själv och markerar högtiden med att klä blogen i festfärger. Rosa eller nåt!

1999

Vad är då detta? Ett årtal? Något annat?

Tuva och jag hade en skön dag. Kollade lite film, var på vårdcentralen och tog ett pk-prov, käkade pizza, fikade med min mamma och pappa. Det räckte bra så. Och det var det jag hade råd med. Jag känner mig alldeles förskräckligt fattig just för tillfället, men det är ju faktiskt lön på måndag. Tack och lov.

Lugn och skön dag...

Med regn och rusk ute slipper man prestationsångesten. Det är okej att bara vara... Jag var först uppe men behövde inte väcka någon. Skönt det. Vi käkade frukost och såg "de tre musketörerna" tillsammans. Sen har vi mest softat fast jag har fått jobba lite också, diverse mail och telefonsamtal och en tur till Hardemo för en anställningsintervju.

Nu har Agnes åkt till gården och Tuva och jag har huset för oss själva.

På besök hos sjukgymnast Anders

För att få lite hjälp med min onda fot. Han tittade, klämde, kände, jämförde med "friska fossingen". Ibland var det vidrigt och ibland gick det bättre. Syftet var såklart att hitta de ömma punkterna och se vad som behövde göras. Han hittade något slags nervknippe under foten där det brände som eld kan jag säga. Men sen blev det lindring! Stödtejp, remiss till ortopeden för att få någon slags inlägg som ska avlasta, lite fotövningar och återbesök om en vecka. Skönt att något hände. Sista veckan har inte varit så kul.

Kraxkompaniet lade ut lite bilder på sin facebooksida

Filmen lär vara på gång, men så här fint såg det i alla fall ut. Härliga bilder på både Agnes och Johan!

Dagen efter "Made in Närke"

kan jag inte låta bli att garva åt Lasse Litzéns sågning av eventet vi deltog i. Jag ska inte göra någon egen recension av föreställningen. Jag nöjer mig med att le lite. Johan, Agnes & jag hade i alla fall jätteroligt och jag tycker dessutom att vi gjorde så gott vi kunde och att det lät riktigt bra. Vi får väl se om den där filmen som spelades in kommer ut någon gång. I så fall länkar jag naturligtvis dit.

I eftermiddag får jag "bänka mig framför datorn" för att hålla koll på vad som kan vara Kumlas sista hockeymatch för säsongen. Vi får se hur det blir. Det är flera komponenter som ska landa rätt om det ska bli någon fortsättning.

Första privata förskolan i Kumla....

Artikel i Allehanda i dag. Och den öppnar i Åbytorp - av alla ställen...

Jag kan inte säga att jag direkt räds konkurrensen, för jag antar att det är föräldrar från hela Kumla som av ideologiska skäl kan komma att välja att placera sina barn på förskolan Plantan. Vi kommer säkert att ta emot de flesta av Åbytorpsbarnen även framgent.

När vi för några år sedan hade jättetrångt med platser i förskoleverksamheten i Kumla öppnade vi avdelningen "Blåsippan" i Åbytorps Folkets hus - samma lokaler som "Plantan" ska husera i. Då var det nästan inga föräldrar som ville åka dit med sina barn, trots att vi hade erkänt goda pedagoger på plats och trots att det var mindre barntätt än i övriga Kumla.

Kanske blir det skillnad nu. Jag vet inte vad jag ska tycka riktigt. Jag har svårt att bli upprörd, men i mitt huvud är det ändå så att det är den kommunala förskolan som måste kunna garantera en bra kvalitativ verksamhet i Kumla. Skit vore det annars. Jag kan ändå tycka att det är fascinerande med människor som brinner för något.

Äntligen fredag...

Oj vilka veckor det varit, många långa timmar, mycket kvällsjobb... Jag är trött och behöver vila och det har jag just gjort genom att se på-spåret-finalen. Briljant tv. Svåra frågor. Bra musik. Fredrik Lindström, paret Haag. Bra tv helt enkelt.

I morgon ska Agnes, jag och Johan uppträda på länsteaterns "Made in länet". Vi hade nog inte kommit på tanken själva, men när vi blev headhuntade av Kraxkompaniets Susanne Karlsson kunde vi helt enkelt inte motstå frestelsen. Det ska bli jätteskoj och mycket spännande eftersom vi inte haft möjlighet att repa än och inte ens bestämt vilka låtar som ska sjungas. Men sådana petitesser tar vi och får ordning på i morgon. Min mamma vill höra "han som har ett hål i armen" och det är väl inte omöjligt att det kan bli ett av valen i alla fall. Eller inte. Vi får se. Enligt uppgift är det slutsålt. Man kanske skulle ta och bli lite nervös.

Hockeykväll, måttligt kul...

Man kan ha roligare än att se Kumla förlora mot Mjölby på straffar. Det var med största sannolikhet slutet på den här säsongen. Referat här.

Nä, den här dagen var inte jättekul på något sätt, även om den började bra med fin föreläsning av skolpsykologen Malin Backéus på temat "barn med problemskapande beteenden".

Sen var det stress och hej och hoj och sen fick jag problem med mina egna ungar bara för att jag tyckt Malin pratat så klokt, fick sitta och vänta 20 minuter på dem och kände mig skitstressad och sur. Vi blev i alla fall sams efter en stund. Tur det.

Stackars stackars mig...

Nå, allting är ju relativt. Men igår förmiddag haltade jag lätt på högerfoten. När jag kom hem på eftermiddagen hade jag så jäkla ont så jag knappt kunde stödja på den. Det brände och isade om vartannat, så kom det smärtilningar och det var fullkomligt vidrigt. Väderomslag? Gikt? Övervikt? Hallux valgus? Jag vet inte, jag vet bara att det kostade mig en trevlig kväll och gav mig en sömnlös natt. Ringde vårdcentralen idag, men någon läkare tyckte de inte jag skulle träffa, däremot en sjukgymnast. Ringde sjukgymnasten och fick en tid om en vecka. Då har det säkert gått över, men jag går dit i alla fall...

Vad annat? Inte mycket. Snön föll ikväll och nu börjar det se ut som vinter. I mitten på februari. Vad ska det vara bra för?

Katterna har fått sin veckopeng indragen på obestämd framtid

Detta sedan de kloat sönder och förstört köksstolarna så till den milda grad att det kändes deprimerande att sitta där och äta. Ingen söndagsströmming blir det heller förrän tidigast till påsk.

Det är inte så lätt att bara byta stolar så där heller, särskilt inte om de inte ska vara stoppade och "klovänliga". Jag kikade lite på IKEA:s och Jysks hemsidor och såg "ostoppade" ekstolar som inte var svindyra på Jysk. Men när vi kom dit och kikade kändes de klena och taniga och det slutade med att vi kom hem med några slags formpressade saker med kromben. Inte särskilt vackra, men sköna att sitta på och jag tror katterna får klorna nedslipade innan de lyckas göra märken i bakeliten (eller vad det nu är för material)...

Agnes och Tuva skruvade, jag hejade på och bar ut kartonger och gamla stolar.

Kikade på någon slags "kidnapparskräckis" med Kjelle Bergqvist när barnen lagt sig. "Försvunnen". Den hade väl några smårysliga ögonblick, men det kändes som jag sett den hundra gånger förr. Fast inte på svenska då. 2 psykopater av 5 kanske.

Dessutom kom rapporterna om Whitney Houstons död under dagen. Jag kan inte påstå att jag hade någon nära relation till hennes musik, men det var ändå en tragisk saga som fick sitt slut. Det kan inte vara lätt att vara superstjärna tänker jag.

Jag vaknade till i soffan, fem på morgonen...

Lagom ont i halva kroppen... Släpade mig i säng och fortsatte sova, till elva nästan. Det är inte så ofta jag sover så länge, men det kändes nästan nödvändigt...

Så gick dagen, lite städning, lite handling, lite köra Tuva till kalas och hämta henne, lite hockey och lite mello - ikväll fullständigt ursvagt tyckte jag. Taskiga låtar, bleka artister, det kändes gammeldags och off helt enkelt.

I kväll ska jag undvika soffan och lägga mig i sängen direkt i stället. Det blir mycket skönare i morgon bitti då.

45 timmar, måndag till torsdag, kamikaze mission...

En av mina tidigare kollegor sade en gång till mig; "det här med att vara rektor, se det inte som ett jobb, se det som ett uppdrag, du behöver inte vara på plats jämt. Bara när det behövs."

Nämen så är det ju. Men den här veckan blev inte som jag tänkt mig. Jag tänkte; Jag har inga ungar hemma, jag bokar in ett par arbetsplatsträffar. Sen kom centern och ville ha mig med på ett möte om skolan i Kumla. Sen kom "presumtiva-skolledarutbildningen" och hade en träff inbokad och vips var antalet kvällar uppe i fyra.

Så kan det vara ibland och det är helt okej, men det förutsätter ändå att man har någonstans att hämta igen det man gett i någon slags vilsamhet. I morgon gör jag inte mer än nödvändigt.

Jag ser rött!

Jag ser nyheter från Kumla. Jag ser att samma människa som brukar skriva i "Alla-ska-med-flygbladet" från Kumlas socialdemokrater nu har författat en motion till Kommunfullmäktige. NA skriver om det här. Kumlanytt.se här.

Förutom att jag starkt ifrågasätter innehållet i motionen reagerar jag på hur den är skriven. Kan ingen hjälpa människan ifråga att uttrycka sig lite bättre? Eller i alla fall att stava rätt. Det måste ju vara direkt förnedrande för hela socialdemokratin i Kumla att bli associerade med sånt svammel i en fullmäktigemotion. Språket är så undermåligt att jag skäms när jag läser det. Felstavningar, syftningsfel, avsaknad av skiljetecken, grammatiska grodor... Holy cow!

Nå, det hela slutar säkert med att det tillsätts en projektledare - en som ska vara "direkt underställd kommunstyrelsens ordförande och dess vise ordförande". Jag vet inte varför jag tänker på totalitära stater när jag läser de där raderna.

Skönaste stycket är nog ändå det här: "Detta innebär samordning av skolans alla verksamheter tekniska förvaltningens samtliga verksamheter detsamma gäller våra bolag deras byggande samt kulturella och fritidsrelaterade verksamheter. Naturligtvis måste också den sociala verksamheten inrymmas i arbetet för att nå tjugofemtusen invånare 2025 så att ingen del av kommunen kan bli lidande av utvecklingen."

Glasklart, eller hur? Aj vad jag fick ont i huvudet.

Två små musiktips bara...

Inga nya fräscha artister idag, men röster som värmer;

Leonard Cohens "Old ideas" och Tomas Andersson Wijs "Romantiken".

Vilsamt gott!

Länktips

Bloggen "Jonas Sjöstedt looking at things" är riktigt rolig tyckte jag. Som Vänsterpartistisk partiledare får man kanske leva med att jämföras med Kim Jong-Il. Och han är ju intresserad av många saker.

Bister söndag

Fast vi led inte av den innan vi tog oss ner till hallen för att se på hockey. Det känns som om den där hockeyladan håller samma innetemperatur som det är kallt ute, men så kan det väl ändå inte vara. Vinst blev det i alla fall. Yippie! Jag skrev så här efteråt.

Förmiddagen ägnade vi åt tavelinramning, det blev jättefint, men nu gäller det att klura ut vart de ska hänga för att göra sig bäst. Några fann sin plats direkt, andra får man suga lite på.

Kalla februarilördag...

"En del dagar kan man inte kalla kalla."
"Nej dom borde heta heta."

Hö-hö. Fast den här kunde man kalla kall, de facto.

Agnes var borta när jag vaknade, i Mellringe för att kolla innebandy-dm för pojkar tillsammans med Julia och Ida. Märkligt, de har väl aldrig varit idrottsintresserade förr... Undrar just vad som lockade egentligen.

Tuva och jag hade en mysig förmiddag på egen hand, tog det lugnt, jag åkte till Pickaboo för att köpa ett par ramar till några gamla foton jag förstorat, verkliga fynd till ramar, guld och glas för typ 29:- Det ni IKEA!

Telefonen ringde på eftermiddagen, Agnes och Julia var strandsatta i Mellringe. Inte hade de förstått att man inte kunde åka buss direkt mellan Mellringe och Kumla. Världsvana små damer. De fick hämtas.

Vi lagade mat tillsammans sen och det var riktigt roligt. Färsbiffar med färskostfyllning, ugnsbakade rotfrukter med citron och timjan, citronsås, sallad. Alla bidrog och det kändes kul. Sen blev det världskrig när flickorna gav fan i att plocka undan efter sig, men det är en annan tråkigare historia som vi inte behöver skriva mer om här.

Så var det dags för första deltävlingen i mellon, jag tycker nog i princip att det var rätt låtar som tog sig vidare, hade förstås gärna sluppit Sean Banan, men han fick väl röster av en miljon sexåringar så jag antar att det var ofrånkomligt. Loreen stod för kvällens snyggaste nummer, Dead by April var rätt coola faktiskt och Thorsten är ju alltid Thorsten. Det var okej.

Wislawa Szymborska är död - en poet att sakna...

Jag läser inte mycket poesi nuförtiden, vet inte vad det kommer sig, det var inte så förr, men poesin fångar mig sällan. Men Szymborska gjorde. Hon skrev så att hon talade till mig direkt, berättade om sakernas tillstånd. Hon var en värdig nobelpristagerska och hon är redan saknad.

Lång dag på stadshuset - i väntan på vad då?

På skolinspektionens "dom" såklart, eller "beslut" som det heter rent formellt. 12.00 släpptes rapporten offentligt. 13.30 skulle vi skolledare få en dragning om resultatet.

Nästan alla var svart-vit-grå-klädda i dag, alla utom Karin i Tallängen. Det lände henne till heder. Kanske berodde det på att hon inte blivit granskad och därför var u.p.a. Vår förvaltningschef bar förvisso också en lila blus, men det är väl lidandets färg enligt den kristna liturgin. Skolinspektionens inspektörer var så vitt jag såg undantagslöst uniformt klädda i grått; grå kavajer, dräkter, byxor, blusar. Korrekt. Formellt.

Det är säkert värre än att svära i kyrkan att säga det, men hela tillställningen kändes faktiskt grå, med inslag av Jan Björklundskt svartblått förstås.

"Fel fel fel...", det är vad skolinspektionens rapporter består av, 99 gånger av 100. "Ni kan inte", "ni har inte", ni genomför inte"...

Jag skulle naturligtvis begå tjänstefel som rektor om jag sade något annat än att jag "tacksamt tar emot den kritik vi fått och genast ska göra rättning", så det gör jag inte. Skolinspektionens kritik är säkert sann och rättfärdig i sig.

Men herreminje vad kul det vore om det också pratades lite om allt det goda arbete som sker i landets alla skolor varje dag, om alla duktiga lärare som faktiskt gör ett kanonjobb, om alla barn som faktiskt tycker att det är roligt att gå i skolan och som lär sig bra saker, om hur vi gör sociala insatser och räddar en del barn från undergång, om hur vi jobbar med värdegrundsarbete på väldigt bra sätt.

Jan Björklund har gjort sig själv till förkämpe för utbildningens kvalitet i Sverige, och det borde vara en god egenskap för en utbildningsminister, men jag vill påstå att hans ständiga budskap om att det vi gör inte är "gott nog" mest fått negativa effekter. Hur bra blir man om man ständigt får höra att det man gör inte är tillräckligt bra, hur positivt är det att föräldrar matas med mediabrus om hur dåligt det är ställt med utbildningen i Sverige?

Skolinspektionens representanter jämför sig själva med bilprovningen. Inte ens en Rolls Royce kan anses mer än trafiksäker. I alla fall ligger det utanför bilprovningens uppdrag att bedöma om den har några andra kvaliteter. Så kan man naturligtvis se på saken. Det är korrekt. Det är grått.

Jag är stolt över mina medarbetare i förskola, fritidshem och grundskola, alldeles oavsett den kritik vi får. Problemen i den svenska skolan ligger definitivt inte hos lärarna.

NA skrev så här på sin hemsida. Vi kan säkert förvänta oss ett antal negativa kommentarer.

Så fruktansvärt trött!

Länge sen jag satt och somnade framför teven faktiskt - brukar hålla mig vaken, mycket tack vare snarkmaskinen som gör att jag sover på nätterna i stället - men ikväll hände det flera gånger. Det hänger säkert ihop med förkylningen som liksom aldrig bryter ut ordentligt. Nå, jag får se Homeland-slutet på svt play någon annan dag och nu blir det till att gå och lägga sig ordentligt "på riktigt".

De förlorade döttrarna är återfunna!

Hemkomna, välbehållna fast det tydligen kräkts en och annan gång där nere i Egyptien. Det var så härligt att se dem och jag tror de var glada över att vara hemma trots de´lfinsim och annat roligt. Jag är i alla fall glad att de är här!