Vansinnesjakt efter tändstift

Gräsklippareländet fortsätter. Konsulterade min far, han hämtades upp med bil, beskådade gräsklipparen, skakade på huvudet och sade (med tyngden av all sin i fordom förvärvade gräsklipparkunskap); "prata med Benny". (Benny är min bästgranne, en fenomenal "mekkare", han kan allt som inte jag kan.)

Utan att tveka gick han därefter och väckte Benny från sin eftermiddagslur. Så fräck hade jag aldrig kunnat vara. Under tiden slet jag desperat i startsnöret - KAN SJÄLV!!! - och ryckte samtidigt loss "gasmojängen" från sin plats. Nej. Jag ryckte inte loss. Jag ryckte av gasmojängen. Jävla skitkvalitet.

Benny kom, Benny såg, Bennny svetsade. Så långt allt väl. Men inte fasen startade gräsklipparen för det. "Åk och köp ett nytt tändstift", sa Benny.

Jag for runt Kumla. Först till Shell. Där skrattade man bara åt mig. "Vi har inte tändstift, vi har bara mat..."

OKQ8 blev nästa stopp. "Vi har tyvärr inte fått in några gräsklippartändstift på hela sommaren, fast vi legat på flera gånger." Tjejen på OKQ8 var ändå schysst för hon sade "jag har ringt till Statoil för några kunders räkning nu i sommar. Dom har visst en sort, men jag vet inte om det är den du behöver. Men du kan ju alltid kolla där."

Hos Statoil trodde jag först att jag fått napp för när jag visade mitt utslitna tändstift sade killen i kassan; "jo men jag tror vi har såna". Sen försvann han och när han kom tillbaka med sitt lilla söta tändstiftspaket kändes det för ett ögonblick som om det klickade. Det visade sig dessvärre vara just fel storlek.

Desillusionerad och slokörad återvände jag mot hemmet, men så kom den Lidnerska knäppen till mig. Bilreservsdelsfirman nere vid Weidermans, kanske där...

Anlände dit 17.59. Visade mitt tändstift. Fick hjälp. Ett tändstift rikare (och 63 kronor fattigare) återvände jag till hemmet där Benny och Klippo väntade.

Medan jag (likt en hungrig voyueur) såg på, förde Benny försiktigt in tändstiftet i Klippos trånga fuktiga håla. (Det här känns nästan autoerotiskt. Finns det någon därute med en tändstiftsfetisch?)

Sen provdrog vi "ryckaresnöret". Vi slet så ända in i bombens. Gräsklipparen stod där, lika död och oengagerad som en sorgsen och bedrövad röd Klippohockeypuck.

"Det kan vara bränsletillförseln" sa Benny. "Jag måste få fundera lite".

"Ok", sa jag. "Vi bränner inte mer IQ på den här förskräckliga maskinen nu." Därefter gick jag in till mig och surade.

En stund senare kom Leif A och vi skulle egentligen diskutera behovet av elkontakter i sovalkoven i sommarstugan. "Det kan vara något med förgasaren", sade Leif, när gräsklipparen ändå kom på tal. "Jag får komma med kärran och hämta den om inte Benny får i ordning på den."

Nu känner jag mig lite lugnare. Två kompetenta män bryr sig om min gräsklippare. Två riktiga män. Jag vattnar blommor i kväll också. Det kan jag. När jag vattnat färdigt ska jag se på hela andra skivan av "The L word", säsong två. Jag funderar allvarligt på att börja definiera mig som en i princip lesbisk man. Är det queer eller? Å andra sidan, alla hatar väl apparater som inte funkar?

Min funkar, so far. Och om den skulle behöva service kallar jag varken in Leif eller Benny.