...Fritzl i Österrike till exempel, en sådan man kan man aldrig begripa, Englas mördare likväl, hur skulle man någonsin kunna förstå? Eller förlåta? Jag vet inte ens om jag vill...
Engla var lika gammal som min dotter, lika intresserad av att klä sig i rosa, Agnes har inte gått runt och sjungit på "My heart will go on" men hon har gnuggat den på fiolen i ett års tid... Hur skulle jag någonsin kunna förstå en sådan man? Förlåta?
Jag vet inte. Det är handlingar som verkar vara gjorda av genuin ondska. Kan de förlåtas?
Men sedan läser jag om de tre tonårsungdomar i Kumla som torterat sin kamrat inför mobilkamerans avslöjande lins, brutit av hans arm, slagit av hans näsben, tvingat av honom kläderna och slängt ut dem från fönstret så han fått fly hem skadad och naken...
En av de ungdomarna har jag haft i en barngrupp i förskolan. En av de ungdomarna har jag varit med och fostrat, under hans tidigaste barndomsår.
Jag känner honom och hans föräldrar som de var för tolv-tretton år sedan. Rara snälla människor allihop, aldrig skulle jag väl ha kunnat ana... X var tågångare och allmänt förvirrad men en genomsnäll liten kille, gjorde aldrig någon annan förnär.
Nu är han ett av dessa "monster" som jag nog inte vet hur man ska kunna förlåta. en del av de där människorna som jag hört andra önska livet ur för sina onda gärningars skull...
Jag kan förstå dem, jag kan förstå Göran A som ringer mig och säger "vad skulle du ha gjort om det varit din dotter"... Jag kan bli heligt vred och arg, irrationell och hämndlysten. Men ändå...
X som jag känt som barn, honom kan jag aldrig någonsin önska vare sig liv ur eller vilja slänga in i någon fönsterlös fängelsehåla. Jag kan inte. Jag kan fördöma handlingen såklart, tycka att den är avskyvärd och vidrig, helt obegriplig. Men sedan måste varje vuxen som kommit i kontakt med X ställa sig frågan, frågorna...
Vad var det som hände i X:s hjärna? När hände det? När anade vi att det var fara å färde? När skulle vi ha interventionerat? Kunde vi ha förebyggt, hjälpt till, stoppat, mildrat, förhindrat?
I Nerikes Allehanda ger mamman en ganska tydlig bild av att förgäves ha sökt hjälp under många års tid. Om den bilden är sann är det bara att förundras och kapitulera. Vi kanske lever i ett samhälle där vi inte har någon hjälp att ge, innan det är för sent. Intervention i stället för prevention som socionomen K.J beskrev det för mig i morse...
Alice Miller har jag läst många gånger under åren, fastnat för... Hon skriver om "det omedvetna upprepningstvångets tragiska lagbundenhet", om hur offer alltid blir förövare.
Jag vet inte hur mycket sanning det finns i Millers teorier men jag vill helst inte tänka mig att det finns en sådan företeelse som genuin genetisk ondska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar