Vägen till Skåne.
Messer och Schmidt smög sig snabbt efter Amadeus ut på Ringvägen. Som de skickliga undercoveragenter de var avlyssnade de naturligtvis Amadeus telefonsamtal till Lena Molinowski utan att han märkte något. Nu var de på det klara med att Amadeus skulle åka ner till Skåne och fortsätta sina bestialiska dåd där. Den misstänkte lät desperat under samtalet med Molinowski. Hans nerver verkade spända till bristningsgränsen och vad Messer och Schmidt funderade mest över var hur de skulle klara av att övervaka Amadeus så att han inte ställde till med något förskräckligt utan att avslöja sig. För att äntligen säkra bevisningen ville de ta honom på så bar gärning som möjligt.
"Hur ska vi göra?" väste Messer till Schmidt. "Det vore olyckligt om vi tappade bort honom nu."
"Vi erbjuder honom skjuts", svarade Schmidt.
"Det kan vi väl ändå inte göra", replikerade Messer. "Han är väl inte dummare än att han känner igen oss."
"Det är han visst det. Han är dummare än tåget."
"Ja, men i alla fall."
"Jag kan lägga beslag på honom så länge om du tar dig till polishuset och kvitterar ut en bil. Klä ut dig till skåning också så är det lugnt sen."
"Hur ser en skåning ut då?"
"Tjock och rödkindad så klart. Pondus och rondör min käre Watson. Du vet, typ Edvard Persson."
"Jao. Jaog four vael foursöuka dou."
"Vad fan säger du?"
"Jaog praotar jou skånska höur dou vaell!"
"VA?"
"JAG PRATAR SKÅNSKA FÖR FAN!"
"Gör inte det. Jag förstår inte vad du säger. Stick iväg nu. Vi möts här om en timme igen."
"Ouppfaettat."
Schmidt trippade alltså efter Amadeus och efter bara någon minut var han så pass nära att han kunde lägga sin hand på Amadeus axel. Amadeus som gick i sina egna tankar och som bäst höll på att tänka igenom ett antal olika alternativ för hur han på ett snabbt och enkelt sätt skulle kunna ta sig ner till Skåne kände beröringen och reagerade blixtsnabbt.
"Ayieyah!", utropade han och ställde sig i en japansk kampsportsförsvarsställning, redo att möta i stort sett vilken attack som helst. (Detta var ändå Stockholm och i Stockholm fanns det både vildsinta ungdomsgäng och sexdårar, det visste han.) Vår unge hjälte blev mycket förvånad när han i stället för att stå öga mot öga med ett gäng ungdomar av "warriorstyp" fann sig stirrande in i ett par någorlunda blå (fast aningen rödkantade) ögon, omgivna av långa ögonfransar av löstyp och spygrön ögonskugga. "Vad vill du?", sade Amadeus, fortfarande lite andfådd efter upphetsningen inför den förmodade attacken. "Jag har bråttom."
"Jo", sade Schmidt och himlade med ögonen; "Jag var inne i telebutiken samtidigt som dig och jag kunde liksom inte undgå att höra ditt samtal och det lät så fruktansvärt romantiskt."
Amadeus väntade på en fortsättning. "Jaha?"
"Ja och nu undrar jag om du vill ha hjälp."
"Med vad då?"
"Med att komma till Skåne så klart. Du förstår, min man och jag ska åka ner till Helsingborg om en liten stund och jag tycker faktiskt att man ska hjälpa varandra om man kan - jag är med i röda korset - och eftersom vi ändå har plats i bilen så kanske du kan åka med oss. Om du vill förstås."
"Vad schysst." Amadeus tro på människans inneboende godhet växte omedelbart till så gott som ofattbara dimensioner. Han riktigt kände värmen från den paranta damen framför honom och kände en obetvinglig lust att ögonblickligen ge henne en bamsekram. Med utsträckta armar närmade han sig därför polismannen/kvinnan Schmidt som till Amadeus förskräckelse reagerade mycket häftigt. Schmidt ville inte för sitt liv bli kladdad på av en långhårig våldtäktsman.
"Vad gör du?" skrek Schmidt och drog sig skyndsamt bort från den oförstående Amadeus.
"Ingenting alls. Jag blev så glad bara."
"I vilket fall som helst så får du inte röra vid mig", sade Schmidt aningen lugnare. (Han var medveten om att han nästan blamerat sig och ville försöka reparera sitt misstag så gott det gick.) "Jag har mens förstår du."
Amadeus förstod egentligen ingenting men han insåg ändå så pass mycket att det här knappast var rätt tidpunkt att ställa frågor. "Jaså - var det därför", svarade han bara så coolt han kunde.
De fick vänta ett par minuter innan Schmidts "make" dök upp. Under tiden passade de på att bekanta sig lite närmare. Schmidt som inte haft så värst mycket tid för att hitta på en bra coveruphistoria orerade ändå på efter bästa förmåga. Han talade om vilket sammanträffande det var att de kunde erbjuda Amadeus den här möjligheten och om hur trevligt han tyckte att det skulle bli att få åka med Amadeus ända ner till skåne. Han hade blivit lite osams med sin make Bertram sade han, och uppskattade därför lite piggt och trevligt sällskap som kunde hålla stämningen uppe. Amadeus kände sig stolt över att på en gång få ett sådant förtroende och gled därför omedvetet in i en kurativ roll.
"Hur pass osams är ni? Är det allvarligt?", frågade han.
Schmidt blev lite konfunderad över frågan men fann sig snart. "Nja - allvarligt och allvarligt. Det beror väl på hur man ser det. Det är ju det här med kärlekslivet."
Amadeus visste precis hur besvärlig kärleken kunde vara. "Jaså kärleken, men då går det nog över snart. Ibland blir det lite struligt men det brukar alltid ordna sig efter ett tag."
"Säger du det. Ja jag vet inte. Bertram är så het på gröten. Han vill nästan alltid älska - det spelar ingen roll om jag har min period eller inte - och jag tycker att det är så kladdigt och äckligt att jag bara känner olust inför alltihop."
"Och så måste det väl göra ont att ta ut tampongen efteråt?", frågade Amadeus medkännande.
"Va? Ja. Jo. Nä. Jag använder binda förstår du."
Amadeus erfarenhet av mensskydd var starkt begränsad, men från den tid när han ännu bodde hemma kunde han ändå dra sig till minnes att mamma - innan hon hamnade i menopausen - förvarat någon slags bindor i en plastpåse i badrumsskåpet. Han tänkte på dem och rös till av empati. Det måste göra jätteont att få en sådan grej uppkörd i musen. Fy sjutton vilken rå sälle till man den här stackars spröda kvinnan verkade ha.
"Åh fan. Det måste väl nästan vara ännu värre. Jag menar en binda är väl ännu värre att få ut?"
"Ja... Jo det är nog värre."
Amadeus tyckte att alltsammans var mycket upprörande. Han skulle minsann ta och prata allvar med det där karläcklet så fort han fick chansen.
I samma stund kom Nils Messer körande längs gatan. Han blev nöjd när han såg sin kollega stå och prata med Stenström. Det verkade som om planen gått i lås. Messer bromsade elegant in den spygröna Toyota Corolla som han rekvirerat.
"Stig in", sade Schmidt till Amadeus och höll upp bakdörren åt honom.
"Tack så mycket." Amadeus gled in i bilen och satte sig. Han var fortfarande både upprörd och uppskakad över det fruktansvärda han just fått höra och skärskådade omedelbart det lilla han kunde se av Messer - den kortklippta nacken och en liten bit av halsen och ryggen. Det var en elak nacke han såg. Han rös till för sig själv. "Buffel", muttrade han.
"Vad för något?", frågade Messer från framsätet.
"Buffel", upprepade Amadeus, ännu bistrare den här gången. Han rynkade ögonbrynen för att ytterligare markera sitt förakt för hustrumisshandlaren bakom ratten.
"Jag förstår inte riktigt. Ska jag tolka det som att du tycker att buffelkött är gott?"
Amadeus muttrade ett "kvinnoplågare" till svar och hela hans kroppshållning markerade avståndstagande.
Schmidt lade ihop två och två och insåg att Amadeus nog tagit hans coveruphistoria alldeles för allvarligt. Han kände att han var tvungen att rädda situationen och vände sig därför om mot baksätet och vinkade Amadeus till sig. "Du ska inte vara arg" viskade han i Amadeus öra. "Jag tog nog i lite förut." Han blinkade menande åt Amadeus. "Du vet väl att det finns människor som uppskattar lite hårdare tag i sängen. Du förstår vi är med i en klubb som heter Sunrise."
Amadeus förstod inte alls vad en solbadarklubb kunde ha med hårda tag i sängen att göra men han fick väl hålla god min då om det nu var det hon ville. "Okej då", sade han därför.
Färden ner till Skåne var längre än Amadeus föreställt sig. (Han trodde faktiskt på fullt allvar att han skulle kunna komma ner på en timme eller två.) Det var tur att de bägge äkta makarna var så snälla och trevliga och att de verkligen intresserade sig för honom. Det var som om de riktigt uppmanade honom att anförtro sig åt dem. Amadeus pladdrade glatt på och berättade om sina äventyr under den senaste tiden och när de närmade sig Ljungbyhed så kände han att han helt enkelt var tvungen att berätta om sin BMW-plan. Bertram och Magdalena skulle säkert tycka att han varit hemskt listig.
"Vet ni - jag måste berätta en sak för er."
Han drog igång sin historia, och malde sedan oavbrutet på i över tjugo minuter.
"Jovisst förstår ni", avslutade han så småningom det hela; "så här sitter jag nu med en massa pengar på fickan och ingen kan säga att jag har gjort något fel överhuvudtaget och snart är jag framme hos Lena och nu känner jag att allt kommer att reda upp sig även om det har sett lite mörkt ut ett tag..."
Messer och Schmidt tittade menande på varann. De hade kommit till precis samma insikt. En man som var så kallhamrad att han helt öppet satt och skröt om vilken duktig bedragare han var, måste vara antingen hypercool eller komplett dum i huvudet. Det lutade mest åt det sistnämnda - men riktigt säkra var de inte.
En halvtimma senare var de äntligen framme i Osby. De körde in bakvägen i det lilla samhället, och släppte av Amadeus vid Blattens gatukök, som låg på östra Järnvägsgatan mitt emot tobaksaffären och blomsteraffären. Amadeus vinkade glatt åt sina nyfunna vänner när de svängde av järnvägsgatan och försvann ner i tunneln, i riktning mot BRIO:s lekoseum.
"Himla käcka typer det där", sade han för sig själv. Så slog det honom att han inte frågat dem om vare sig adress eller telefonnummer. Han blev lite ledsen för det eftersom han kände att han skulle vilja skicka dem någon liten minnessak som tack för skjutsen. Nå, han skulle säkert kunna få tag i dem genom den där solbadarklubben. Det skulle nog ordna sig. För tillfället hade han ju andra och viktigare saker att tänka på. Han skulle leta rätt på Ebbarpsvägen 38.
Eftersom Amadeus numera var fruktansvärt rik och i och med det kände att han kunde kosta på sig vilka extravaganser som helst ville han göra en riktigt storslagen entré. Lena skulle minsann uppvaktas med en ordentlig blomsterhyllning och därför kom det första som Amadeus gjorde i Osby att bli att ta sig över gatan, mot blomsteraffären till. Han kikade hänfört in i skyltfönstret. Åh vilka vackra rosor det fanns där inne, röda och rosa och ljusgula om vartannat, ja till och med orange rosor fanns det. Och de var knappt utslagna ens en gång. Daggdropparna gnistrande som kristaller på de spröda kronbladen. De var så vackra! Fylld av en längtan efter att slutgiltigt och trovärdigt betyga sin kärlek med blommor stegade Amadeus in i den lilla blomsteraffären. Ägaren visade sig vara det mest fjolliga och feminina karlstycke som han någonsin träffat på. Vid första anblicken av det neutrum som stod framför honom undrade Amadeus faktiskt varför damen i affären hade lösmustasch. När han tittade en gång till så insåg han emellertid att det nog ändå var en man som stod där och undvek därför med nöd och näppe att hälsa med ett "goddag fröken".
Han köpte varenda ros som fanns i butiken och orkade knappast bära ut den enorma buketten. (Det gick åt tre tidningar till att slå in blommorna.) Fjollan lät meddela att det var ett par kilometer från butiken till Ebbarpsvägen och att han - om Amadeus ville - kunde stå till tjänst med ett blomsterbud. Det ville Amadeus inte eftersom han självklart skulle lämna över blommorna själv men eftersom han betvivlade att han skulle orka släpa på den enorma blomsterkvasten någon längre stund tog han det säkra före det osäkra och haffade en taxi.
Bara fem minuter senare var han framme. Han bad chauffören att stanna precis där Ebbarpsvägen tog sin början eftersom han så innerligt gärna ville ha några minuter på sig att tänka igenom vad han skulle säga. Visserligen var det lite besvärligt att släpa på den enorma buketten men det var ett aber han gärna skulle utstå om han bara kunde komma på en storslagen inledningsreplik. (Amadeus kände sig så nervös att han faktiskt höll på att förlora kontrollen över sin blåsfunktion. Här stod han nu vid resans mål - bara något hundratal meter ifrån sin älskades föräldrars hus - och hur underligt det än kan låta så övervägde han faktiskt på fullt allvar att strunta i alltihop och resa hem igen. Byxis hade han varit många gånger i sitt liv men det här gick utanför alla tidigare erfarenheter.)
Han försökte tänka ut något rart och sensuellt - något som omedelbart och fullständigt skulle få Lena på fall - men hur han än försökte så kom han ändå mest bara på trams som "min lilla pussinussinussi" och "hej mitt sockersyrligt salta lakritstroll" och "lilla skruttvuddivumpa", och det gick ju inte an. Det sade sig självt att han inte skulle kunna ringa på dörren och säga något så fånigt. Han var helt enkelt tvungen att komma på något bättre. Bäst som han gick där och funderade kom han fram till Ebbarpsvägen 38. Lenas föräldrars villa visade sig vara ett helt vanligt radhus med gult tegel i nederdelen och rött virke däruppe. Sannolikt var det byggt någon gång under det tidiga sjuttiotalet. (Det såg i alla fall så ut med sin tidstypiska joddlarhylla och med sin något dystra fasad.) Inte såg det ut som han hade föreställt sig det precis. Han hade nog tänkt sig något mera rosa och sagoslottsartat - lite mer romantiskt om man säger.
Nu var det kris. Amadeus kämpade förtvivlat för att komma på något romantiskt att säga men det var som förgjort. Inte ens snabbgenomgången av romantiska filmer han sett och romantiska böcker han läst gav honom några substantiella uppslag till inledningsreplik. Det var bara att inse att han när ögonblicket väl var inne skulle få lita till stundens ingivelse. Med darrande knän och med skallrande tänder gick han så de få meter som återstod. Han nådde fram till ytterdörren i precis samma stund som Lena kom släntrande från baksidan av huset.
Först förstod Lena inte riktigt vad som var å färde. Hon såg bara något som liknade en vandrande blomsterbukett. Det tog en liten stund innan sanningen plötsligt gick upp för henne. Det kunde inte vara någon annan än Amadeus som stod där.
Hon blev så glad! Det kändes som om tusen små silverklockor ringde i henne, som om änglar sjöng ljuva sånger, som om alla de känslor av tvivel och misströstan hon haft under den senaste tiden bara rann ur henne och försvann. Amadeus var här! Han hade tagit sig från Närke till Skåne för hennes skull. Det måste väl ändå vara kärlek?
Först tänkte hon ropa högt av förtjusning och kasta sig handlöst i hans famn men så ändrade hon sig. I stället smög hon fram så försiktigt hon kunde. När hon stod alldeles bakom honom, höjde hon sina armar och satte händerna framför hans ögon.
"Gissa vem det är", viskade hon.
Amadeus skulle just ringa på dörrklockan. När han hörde rösten bakom sig blev han alldeles perplex och stel i hela kroppen. I en ren reflexrörelse tryckte han fingret mot ringklockeknappen och höll den kvar där samtidigt som han utan att vrida på huvudet försiktigt försökte snegla bakåt. (Inom sig visste han naturligtvis vem det var som kommit men han kunde ändå inte riktigt förmå sig att tro att det verkligen var sant.) "Hrm, är det Lenas granne?", frågade han.
"Nej det är det inte. Försök igen."
"Är det Lenas mamma då?"
"Nej. Försök en gång till."
"Det kan väl inte vara... Det är väl inte? Är det du?"
"Din lilla dumsnut. Vad tror du?" Lena kunde inte låta bli att fnittra till över hans tafatthet. "Blunda nu och vänd dig om så ska du få en riktig välkomstkyss."
Han gjorde som han blev tillsagd och upplevde i den stunden sitt livs mest lyckliga ögonblick. Kyssen han fick var så varm och öm att den nästan fick honom att förlora medvetandet. (Så pass mycket fattningsförmåga lyckades han ändå bevara att han efter bästa förmåga besvarade kyssen - och det gick riktigt bra. Till och med en liten tungslätare lyckades han få till. Så gott hon smakade. En erotiskt attraherande blandning av stimorol och tandkräm och salt.) Han drog henne till sig och böjde henne bakåt i en riktig valentinogest. Så såg han henne djupt in i ögonen och sade; "Hello honey. Jag är här nu." Efter denna replik gav han sig till att pussa henne igen och det var när han som mest passionerat skulle gå ner på knä och kyssa henne över magtrakten som Lenas mamma äntligen blivit färdig med det toalettbesök hon påbörjat någon minut innan dörrklockan började ringa. Eva Andersson var inte alls någon pryd kvinna men hon blev ändå aningen förvånad över att öppna sin ytterdörr och hamna mitt i en passionerad kärleksscen som tvivelsutan skulle ha kunnat varit hämtad från i stort sett vilken erotisk film som helst.
"Hrm. Jaha. Jaså. Hej. Och här står ni och står?", sade hon.
Amadeus formligen flög upp från sin ihopkrupna position. Usch så pinsamt det kändes att bli överrumplad. Och vad skulle Lenas mamma tycka om honom när han stod och kladdade på hennes dotter? Tänk om hon tyckte att Amadeus var en ovärdig svärson. Tänk om hon drog med sig Lena in i huset och stängde honom ute i kylan. Det var nog bäst att han försökte förklara sig.
"Hej" svarade han därför och sträckte fram handen. "Du kanske tyckte att det såg lite konstigt ut det här. Jag menar den händelse som utspelades i samma stund som du öppnade dörren. Nu var det emellertid inte alls så som det kanske såg ut utan den enda anledningen till att jag med mitt huvud närmade mig Lenas magregion var att jag tyckte att det satt en broms eller en geting på hennes jeansknapp. Fast jag var inte riktigt säker - så jag skulle precis se efter lite bättre innan jag slog ihjäl den."
Eva Andersson kunde inte låta bli att släppa fram ett litet leende. "Fick du tag i den då?"
"Va?" Amadeus hade väl aldrig trott att hon skulle gå på den enkla finten. Han höll redan på att försöka hitta på något bättre och blev därför nästan svarslös när hon gav sig så enkelt. "Nä, den stack innan jag kom åt den. Fast det var ju i alla fall tur att den inte stack..."
"Ja vilken herrans tur." Eva Andersson skakade av återhållet skratt. Säga vad man ville men den unge mannen verkade i alla fall ha humor. Eva kände inte alls samma dåliga vibrationer som när hon träffade Stanislaw Molinowski för första gången.
"Ska du inte presentera din vän för mig?" frågade hon och vände sig mot Lena. "Det verkar vara en riktig gentleman som med fara för sitt eget liv tar sig för med att jaga bort vilda skadeinsekter från min dotters mage."
"Jovisst", svarade Lena. "Det här är Amadeus B. Nilsdotter-Stenström. Han är tjugotvå år och han är från Kumla. Dessutom är han den man som jag tänker tillbringa resten av mitt liv tillsammans med. Och om du undrar över vad vi höll på med när du öppnade dörren så ska jag väl bara tillägga att vi inte har sett varandra på ett bra tag. Det är väl självklart att man vill hälsa på varann."
"Det kan jag mycket väl förstå. Och jag kan också tänka mig att ni har mycket att prata om så jag ska inte störa längre. Amadeus är säkert hungrig när han har rest så långt. Jag ska gå in och sätta på lite kalops."
Amadeus kände sig egentligen inte så hungrig - i alla fall inte efter något annat än ömhet och närhet - men när han tänkte efter så insåg han att han inte hade ätit något på hela dagen. Därför tackade han ja till erbjudandet och Eva Andersson försvann till köksregionerna.
Lena såg på Amadeus med tårar i ögonen och kunde helt enkelt inte låta bli att utbrista; "Åh min älskade snuttgurka. Vad söt du är..."
"Det är du också.", svarade Amadeus. Du är så söt så att klockorna stannar."
"Vi kan väl sätta oss på baksidan?", sade Lena. "Vi har en hammock där."
"Gärna."
De gick till baksidan och Amadeus slog sig ner i hammocken som stod på den lilla uteplatsen medan Lena gick in och hämtade varsin kylskåpskall öl åt dem. När hon kom tillbaka satte hon sig försiktigt vid hans sida. Den lilla gungsoffan riktigt vibrerade av sedan länge återhållen längtan och åtrå. Det var så skönt att få vara tillsammans igen att de satt en lång stund utan att säga någonting alls. De bara höll varandras händer och såg på varann, log fåniga leenden och himlade med ögonen. Så småningom samlade de ändå ihop sig så pass mycket att de kunde berätta om vad som hänt under den tid de varit ifrån varann. Lena började och talade mycket om hur hon saknat Amadeus och om hur förtvivlad hon blivit när hon ringt hem till honom och till sin förskräckelse hört en kvinnoröst svara. "Så nu tycker jag att du har en del att förklara", sade hon och tittade strängt på Amadeus. "Vem var den där otäcka människan egentligen?"
"Det måste ha varit Karin. Du har alldeles rätt i att hon är förskräcklig. Hon är femtio år och smällfet och dessutom har hon stulit min lägenhet."
"Har hon stulit din lägenhet? Vad menar du? Man kan väl inte bara ta någon annans lägenhet?"
"Jodå, vänta bara så ska du få höra..."
Så rullades Amadeus berättelse upp. Lena häpnade gång efter annan över vad hon fick höra. Någon gång undrade hon faktiskt om den smått otroliga historien verkligen kunde vara sann, men när hon tittade på Amadeus oskuldsfulla och barnafromma blick ångrade hon genast sitt tvivel. Det gick ju bara inte att misstro en sådan älskvärd och konciliant människa. Glad men lite förvånad över Amadeus företagsamhet blev Lena när hon fick höra hur smart han agerat när det gällde bilaffären. Inte för att Lena brydde sig särskilt mycket om pengar men hon hade å andra sidan inte särskilt mycket emot dem heller. De kunde underlätta tillvaron en del. Högst oroad blev hon däremot över att få höra talas om de numera synnerligen frostiga relationerna mellan Amadeus och hans mor. Det lät besvärligt. Amadeus verkade bedrövad när han berättade om eländet och Lena tyckte faktiskt att han hade rätt att vara sur och besviken på sin mor. Frågan var hur de skulle kunna reda ut det på ett bra sätt. "Men hur känns det nu då?", frågade hon, och tittade på Amadeus med psykologisk blick. "Är du fortfarande sur på henne?"
"Sur och sur", svarade Amadeus. "Det beror väl på hur man ser det. Jag tycker i och för sig att hon har burit sig för jävligt åt men å andra sidan så är hon ju i alla fall min mor. Det vore ju trevligt om vi någon gång skulle kunna umgås på ett inte allt för onormalt sätt. Jag vet inte hur det ska gå till bara."
Lena förstod Amadeus dilemma samtidigt som hon kände att hon kanske skulle kunna vara det moraliska stöd han så väl behövde. Med hennes hjälp och med hjälp av den mognad som Amadeus verkade uppnått under den senaste tiden skulle det kanske kunna gå vägen. "Vi kan väl hjälpas åt att göra det bra? Jag lovar att stå trogen vid din sida om du försöker reda ut eländet."
"Gör du det?" Amadeus lös upp. "Jag vet inte om jag klarar det på egen hand förstår du."
"Nä men det är klart att jag hjälper till. Vet du vad jag tycker att du ska göra?"
"Nä."
"Skicka ett kort till henne och berätta vart du är och varför du är här. Spela med fullständigt öppna kort och ge henne en ärlig chans att förstå vad det är du har att säga och att du menar allvar. Egentligen kanske det är bra att du kommit hit - att du befinner dig på tryggt avstånd. Din mamma kanske tillhör den typ av människor som behöver lite tid på sig att tänka igenom saker och ting."
"Tror du det?" Amadeus såg plötsligt betydligt mer hoppfull ut. "Ja men i så fall tycker jag att vi sätter igång omedelbart. Du har väl inte något gammalt vykort liggande någonstans?"
"Jag ska se efter." Lena kilade in och började rota igenom sin mammas skrivbordslådor. Efter ett par minuter var hon tillbaka igen. "Det här var det enda jag kunde hitta", sade hon och lade ett vykort framför Amadeus. "Mamma fick det över när hon reste till Turkiet. Hon visste inte vem hon skulle skicka det till."
När Amadeus såg vykortsmotivet förstod han varför det blivit över. Det var inte ett kort som han skulle kunna tänka sig att skicka till vem som helst - ingen soluppgång över taurusbergen om man säger. I stället föreställde det en liten stenstaty med en jättepenis som i nittio graders vinkel stod styv och rak från figuren. EFESOS SENDS WARM GREETINGS FROM TURKEY stod det med stora bokstäver uppe i högra hörnet.
"Men kan jag verkligen skicka det här?", frågade han och såg misstroget på Lena.
"Det är klart du kan. Det är vad du skriver på baksidan som räknas.
Amadeus skakade på huvudet och övervägde möjligheten att gå till kiosken för att handla sig ett annan vykort. Det verkade besvärligt. Till sist bestämde han sig ändå för att använda kortet. Efter mycket eftertanke och tuggande på pennan plitade han ner följande rader;
Kära mamma, jag har rest ner till Skåne för att träffa min käresta. Hon heter Lena och hon är jättesöt må du tro. Det är ingen ide att du försöker få mig att tycka något annat för jag kommer inte att ändra på mig vad du än säger eller gör. Förresten är det nog dags för oss att inse att vi inte lever i symbios. Jag har mitt liv - och jag tycker att du ska leva ditt liv som det passar dig. Vill du gifta dig med den där Antonsson så tycker jag att du ska göra det. (Jag förlåter dig också alla dumheter du har gjort mot mig - om du bara accepterar min ursäkt gentemot dig.) Vill du mig något så finns jag på Ebbarpsvägen 38 i Osby. Telefonnumret hit är 0479/143 93.
Puss och kram, din son Amadeus.
Han läste igenom vykortet och kände sig i stort sett nöjd med vad han presterat. Det han retade sig mest på var att handstilen fått bli mindre och mindre hela tiden eftersom han på den begränsade lilla vykortsytan velat få plats med en hel del. Nå det gick nog att tyda de sista meningarna också. Mamma hade säkert ett gammalt förstoringsglas liggande någonstans.
Lena och Amadeus tog därefter en promenad till posten där de köpte frimärken. Så hjälptes de åt att släppa ner kortet i brevlådan. Äntligen. Nu kunde de koppla av.
När de kom tillbaka till Ebbarpsvägen hade Lenas far kommit hem från sitt arbete som leksakssammansättare på BRIO. Sören Andersson hälsade på Amadeus med typisk skånsk fryntlighet och Amadeus tyckte att Lenas far mest av allt liknade en liten och trind griskulting. Det var nog tur att han inte sade det. De språkade om väder och vind en liten stund och innan de visste ordet av så stod kalopsen på bordet. Eva Andersson visade sig vara en riktig kalopsspecialist. Köttet var mört och precis lagom välkryddat och såsen hade smak av både sirap, lagerblad, vinäger och kryddpepparkorn. Så gott det var. Amadeus tog tre portioner och motstod bara med knapphet den instinktiva frestelsen att slicka av det sista av den goda såsen från tallriken.
"Tack så jättemycket", sade han och lutade sig tillbaka i stolen. "Det här var den godaste kalops jag ätit i hela mitt liv. Det är nästan så att jag önskar att du var min mamma istället för mamma för hon lagar alltid bara hackkorv och blodpudding åt mig. Sån här god kalops har hon aldrig gjort."
"Men Amadeus då", svarade Eva Andersson och rodnade klädsamt över berömmet. "Nu tar du väl i ändå. Men om du vill så kan jag skriva ner receptet. Det är så lätt att laga en god kalops att det egentligen inte är något att tala om. Det är omöjligt att misslyckas."
Amadeus tänkte att Lenas mamma alldeles uppenbart inte träffat hans mamma eftersom hon kunde säga något sådant. Nå, han kanske inte skulle fördjupa sig vidare i ämnet.
Sören Andersson undslapp sig plötsligt en väldig rap. Det var tydligen signalen för "måltid över" eftersom Eva Andersson omedelbart reste sig och började plocka undan tallrikarna från bordet. Medan kvinnorna tog hand om disken tog Sören Andersson med sig Amadeus in i salongen där han bjöd på både cigarr och en kupa cognac och dessutom envisades med att visa och prata om den fantastiska stereo han nyligen köpt av ortens radiohandlare. Det var klass A-förstärkare hit och resonansupplösning dit och en CD skulle minsann aldrig komma innanför Sören Anderssons hus eftersom det bara var digitalt fusk alltihop och hade Amadeus någonsin hört ett sådant perfekt basljud som i de här högtalarna? Amadeus hade svårt att avgöra om han hade hört något bättre eftersom provlyssningsmusiken bestod av en tjugo år gammal skånsk dansbandsinspelning och eftersom han dessutom kände sig mer än måttligt nervös eftersom han aldrig stått öga mot öga med någon flickväns pappa förut. Han upplevde sig iakttagen på ett obehagligt sätt. Även fast Sören inte sade något särskilt till honom kände Amadeus sig både skärskådad och rannsakad. Han hoppades att han skulle passera nålsögat och bli funnen värdig - men om saker och ting skulle gå totalt på tok så fick han väl kidnappa Lena och föra henne ut i göingeskogarna någonstans.
"Åu dou, lyssna pou detta soulout nou. Det aer four jevla bra dette soulout."
Amadeus försökte lyssna så gott han kunde men han hörde överhuvudtaget inget solo. En gammal moogmaskin som antagligen var tillverkad under sjuttiotalets första skälvande sekunder blippade visserligen fram några toner ibland men det kunde väl ändå inte vara det som Sören menade? "Nja, vilket solo menar du?"
"Aer dou doum i houvudet poujk? Syntsoulout souklart. Det aer Offe som spaelar det. Offe som aer radiohandlare nou. Han aer four jevvla douktig daen daer Offe."
Aj då - då var det synten han menade i alla fall. Nu kanske Amadeus hade gjort bort sig. "Jo men nu hör jag", försökte han. "Det låter jättebra."
"Jao foer fan! Ah dou, jaeg skau gau ouch pissa. Men dou kaen vael lyssna sou laenge..."
Amadeus lutade sig bakåt och försökte se ut som om han hade öronen på helspänn men så fort Sören lämnat rummet så kastade han sig upp från soffan och bort mot barskåpet. Skulle han överleva det här så krävdes det en riktig styrketår. Eftersom han insåg att han inte hade så mycket tid på sig innan Sören skulle komma tillbaka, brydde han sig inte om vilken sorts sprit han fick tag på. Vad som helst fick duga. Där stod visst en flaska whisky. Den skulle han smaka. Han öppnade flaskan och lutade huvudet bakåt och tog sig en rejäl klunk av det gyllenbruna innehållet. Åh vad det värmde gott! Lite till skulle han nog hinna ta. Han halsade i sig någon deciliter till och skulle precis ställa tillbaka flaskan och gå och sätta sig igen när det började att bränna som eld i hans strupe.
"AYYI!!!" Han trodde att hans lungor och magsäck skulle komma ut genom luftstrupen. "AAYYYYIIIYYY!!!" Tårarna rann ur hans ögon. Vad var det egentligen för råttgift han smakat på? Han höll upp flaskan framför sig och genom tårarna kunde han skönja etiketten. Vad stod det nu då? Han försökte läsa igen. STROH-rum 80% stod det. Åh fy fan! vad hade han gjort? Han insåg att han skulle vara stupfull inom femton minuter om han inte gjorde något åt saken. Så fort han hörde toadörren öppnas så sprang han ut mot toaletten. Han höll nästan på att springa omkull Sören på vägen. Som tur var hade han sinnesnärvaro nog att låsa om sig innan han stoppade fingrarna i halsen.
Fy så äckligt det var att kräkas och aldrig verkade det ta slut heller. All kalopsen kom upp och spriten och den rök han fått i sig av den snuskiga cigarren. Det här var minsann inte alls roligt. Amadeus ville helst av allt vara någon helt annanstans, allrahelst som toaletten låg alldeles bredvid det kök där Lena och hennes mamma som bäst höll på att torka disk. Det var han emellertid inte och hans högljudda hulkanden fick Lena att undra hur det var fatt. Hon knackade på dörren och undrade hur det var med honom.
"Jag måste vara allergisk mot kalops", fick han fram mellan uppkastningarna. "Det går nog över snart."
Till sist kom det bara galla och i och med det så borde faran vara över. Han reste sig från sin knästående position och såg med avsmak på sin ömkliga bild i toalettspegeln. Tårarna rann ner för hans kinder och han var alldeles röd i ansiktet. Usch! Han skulle aldrig stjäla någonting mer.
När han kom ut från toaletten blev han omedelbart omringad av Lena och hennes föräldrar. De var så vänliga i sina undringar om hur det var fatt att Amadeus fick oerhört dåligt samvete och var på vippen att försäga sig och berätta om sitt äventyr med romflaskan. Som tur var ändrade han sig i sista stund.
Eva Andersson sade att hon genast skulle göra i ordning bäddsoffan åt Amadeus eftersom han dels måste vara förskräckligt trött efter den långa resan och dels inte kunde känna sig så bra nu när han hade kräkts så mycket. Amadeus tackade för vänligheten och gick och borstade tänderna. Han lade sig omgående att sova i bäddsoffan. Den var för all del ganska bekvämt stoppad, men herregud så kort den var. Hans ben stack ut en bra bit vid den nedre kortsidan och när han försökte maka sig uppåt så slog han bara huvudet i väggen hela tiden. Det var inte alls skönt.
När Lena kom för att fråga honom om han låg bra så kom han sig emellertid inte för med att beklaga sig. Han sade bara att han mycket hellre skulle vilja ligga hos henne. Hon svarade att hon också skulle tycka att det var trevligt men att konvenansen kanske krävde att de låg i var sitt rum, i alla fall under denna första natt. "Det ordnar sig ska du se", sade hon. "Vi har all tid i världen." Hon kysste honom på näsan, sade godnatt och gick in till sig.
Naturligtvis blev det omöjligt för honom att somna. All längtan som fanns inom honom pockade på och ville komma ut och inte blev det ett dugg bättre av att Sören Andersson låg och snarkade alldeles förskräckligt i rummet intill. Liknande timmerstockar hade Amadeus aldrig tidigare hört någon dra. Det var som om en jordbävning med rytmisk regelbundenhet närmade sig Ebbarpsvägen, som ett stort muller som hotade att riva hela huset. Det var vidrigt. När klockan var tjugo över tre drog Amadeus en stor och djup suck. "Inte en natt till", kved han för sig själv.
Messer och Schmidt smög sig snabbt efter Amadeus ut på Ringvägen. Som de skickliga undercoveragenter de var avlyssnade de naturligtvis Amadeus telefonsamtal till Lena Molinowski utan att han märkte något. Nu var de på det klara med att Amadeus skulle åka ner till Skåne och fortsätta sina bestialiska dåd där. Den misstänkte lät desperat under samtalet med Molinowski. Hans nerver verkade spända till bristningsgränsen och vad Messer och Schmidt funderade mest över var hur de skulle klara av att övervaka Amadeus så att han inte ställde till med något förskräckligt utan att avslöja sig. För att äntligen säkra bevisningen ville de ta honom på så bar gärning som möjligt.
"Hur ska vi göra?" väste Messer till Schmidt. "Det vore olyckligt om vi tappade bort honom nu."
"Vi erbjuder honom skjuts", svarade Schmidt.
"Det kan vi väl ändå inte göra", replikerade Messer. "Han är väl inte dummare än att han känner igen oss."
"Det är han visst det. Han är dummare än tåget."
"Ja, men i alla fall."
"Jag kan lägga beslag på honom så länge om du tar dig till polishuset och kvitterar ut en bil. Klä ut dig till skåning också så är det lugnt sen."
"Hur ser en skåning ut då?"
"Tjock och rödkindad så klart. Pondus och rondör min käre Watson. Du vet, typ Edvard Persson."
"Jao. Jaog four vael foursöuka dou."
"Vad fan säger du?"
"Jaog praotar jou skånska höur dou vaell!"
"VA?"
"JAG PRATAR SKÅNSKA FÖR FAN!"
"Gör inte det. Jag förstår inte vad du säger. Stick iväg nu. Vi möts här om en timme igen."
"Ouppfaettat."
Schmidt trippade alltså efter Amadeus och efter bara någon minut var han så pass nära att han kunde lägga sin hand på Amadeus axel. Amadeus som gick i sina egna tankar och som bäst höll på att tänka igenom ett antal olika alternativ för hur han på ett snabbt och enkelt sätt skulle kunna ta sig ner till Skåne kände beröringen och reagerade blixtsnabbt.
"Ayieyah!", utropade han och ställde sig i en japansk kampsportsförsvarsställning, redo att möta i stort sett vilken attack som helst. (Detta var ändå Stockholm och i Stockholm fanns det både vildsinta ungdomsgäng och sexdårar, det visste han.) Vår unge hjälte blev mycket förvånad när han i stället för att stå öga mot öga med ett gäng ungdomar av "warriorstyp" fann sig stirrande in i ett par någorlunda blå (fast aningen rödkantade) ögon, omgivna av långa ögonfransar av löstyp och spygrön ögonskugga. "Vad vill du?", sade Amadeus, fortfarande lite andfådd efter upphetsningen inför den förmodade attacken. "Jag har bråttom."
"Jo", sade Schmidt och himlade med ögonen; "Jag var inne i telebutiken samtidigt som dig och jag kunde liksom inte undgå att höra ditt samtal och det lät så fruktansvärt romantiskt."
Amadeus väntade på en fortsättning. "Jaha?"
"Ja och nu undrar jag om du vill ha hjälp."
"Med vad då?"
"Med att komma till Skåne så klart. Du förstår, min man och jag ska åka ner till Helsingborg om en liten stund och jag tycker faktiskt att man ska hjälpa varandra om man kan - jag är med i röda korset - och eftersom vi ändå har plats i bilen så kanske du kan åka med oss. Om du vill förstås."
"Vad schysst." Amadeus tro på människans inneboende godhet växte omedelbart till så gott som ofattbara dimensioner. Han riktigt kände värmen från den paranta damen framför honom och kände en obetvinglig lust att ögonblickligen ge henne en bamsekram. Med utsträckta armar närmade han sig därför polismannen/kvinnan Schmidt som till Amadeus förskräckelse reagerade mycket häftigt. Schmidt ville inte för sitt liv bli kladdad på av en långhårig våldtäktsman.
"Vad gör du?" skrek Schmidt och drog sig skyndsamt bort från den oförstående Amadeus.
"Ingenting alls. Jag blev så glad bara."
"I vilket fall som helst så får du inte röra vid mig", sade Schmidt aningen lugnare. (Han var medveten om att han nästan blamerat sig och ville försöka reparera sitt misstag så gott det gick.) "Jag har mens förstår du."
Amadeus förstod egentligen ingenting men han insåg ändå så pass mycket att det här knappast var rätt tidpunkt att ställa frågor. "Jaså - var det därför", svarade han bara så coolt han kunde.
De fick vänta ett par minuter innan Schmidts "make" dök upp. Under tiden passade de på att bekanta sig lite närmare. Schmidt som inte haft så värst mycket tid för att hitta på en bra coveruphistoria orerade ändå på efter bästa förmåga. Han talade om vilket sammanträffande det var att de kunde erbjuda Amadeus den här möjligheten och om hur trevligt han tyckte att det skulle bli att få åka med Amadeus ända ner till skåne. Han hade blivit lite osams med sin make Bertram sade han, och uppskattade därför lite piggt och trevligt sällskap som kunde hålla stämningen uppe. Amadeus kände sig stolt över att på en gång få ett sådant förtroende och gled därför omedvetet in i en kurativ roll.
"Hur pass osams är ni? Är det allvarligt?", frågade han.
Schmidt blev lite konfunderad över frågan men fann sig snart. "Nja - allvarligt och allvarligt. Det beror väl på hur man ser det. Det är ju det här med kärlekslivet."
Amadeus visste precis hur besvärlig kärleken kunde vara. "Jaså kärleken, men då går det nog över snart. Ibland blir det lite struligt men det brukar alltid ordna sig efter ett tag."
"Säger du det. Ja jag vet inte. Bertram är så het på gröten. Han vill nästan alltid älska - det spelar ingen roll om jag har min period eller inte - och jag tycker att det är så kladdigt och äckligt att jag bara känner olust inför alltihop."
"Och så måste det väl göra ont att ta ut tampongen efteråt?", frågade Amadeus medkännande.
"Va? Ja. Jo. Nä. Jag använder binda förstår du."
Amadeus erfarenhet av mensskydd var starkt begränsad, men från den tid när han ännu bodde hemma kunde han ändå dra sig till minnes att mamma - innan hon hamnade i menopausen - förvarat någon slags bindor i en plastpåse i badrumsskåpet. Han tänkte på dem och rös till av empati. Det måste göra jätteont att få en sådan grej uppkörd i musen. Fy sjutton vilken rå sälle till man den här stackars spröda kvinnan verkade ha.
"Åh fan. Det måste väl nästan vara ännu värre. Jag menar en binda är väl ännu värre att få ut?"
"Ja... Jo det är nog värre."
Amadeus tyckte att alltsammans var mycket upprörande. Han skulle minsann ta och prata allvar med det där karläcklet så fort han fick chansen.
I samma stund kom Nils Messer körande längs gatan. Han blev nöjd när han såg sin kollega stå och prata med Stenström. Det verkade som om planen gått i lås. Messer bromsade elegant in den spygröna Toyota Corolla som han rekvirerat.
"Stig in", sade Schmidt till Amadeus och höll upp bakdörren åt honom.
"Tack så mycket." Amadeus gled in i bilen och satte sig. Han var fortfarande både upprörd och uppskakad över det fruktansvärda han just fått höra och skärskådade omedelbart det lilla han kunde se av Messer - den kortklippta nacken och en liten bit av halsen och ryggen. Det var en elak nacke han såg. Han rös till för sig själv. "Buffel", muttrade han.
"Vad för något?", frågade Messer från framsätet.
"Buffel", upprepade Amadeus, ännu bistrare den här gången. Han rynkade ögonbrynen för att ytterligare markera sitt förakt för hustrumisshandlaren bakom ratten.
"Jag förstår inte riktigt. Ska jag tolka det som att du tycker att buffelkött är gott?"
Amadeus muttrade ett "kvinnoplågare" till svar och hela hans kroppshållning markerade avståndstagande.
Schmidt lade ihop två och två och insåg att Amadeus nog tagit hans coveruphistoria alldeles för allvarligt. Han kände att han var tvungen att rädda situationen och vände sig därför om mot baksätet och vinkade Amadeus till sig. "Du ska inte vara arg" viskade han i Amadeus öra. "Jag tog nog i lite förut." Han blinkade menande åt Amadeus. "Du vet väl att det finns människor som uppskattar lite hårdare tag i sängen. Du förstår vi är med i en klubb som heter Sunrise."
Amadeus förstod inte alls vad en solbadarklubb kunde ha med hårda tag i sängen att göra men han fick väl hålla god min då om det nu var det hon ville. "Okej då", sade han därför.
Färden ner till Skåne var längre än Amadeus föreställt sig. (Han trodde faktiskt på fullt allvar att han skulle kunna komma ner på en timme eller två.) Det var tur att de bägge äkta makarna var så snälla och trevliga och att de verkligen intresserade sig för honom. Det var som om de riktigt uppmanade honom att anförtro sig åt dem. Amadeus pladdrade glatt på och berättade om sina äventyr under den senaste tiden och när de närmade sig Ljungbyhed så kände han att han helt enkelt var tvungen att berätta om sin BMW-plan. Bertram och Magdalena skulle säkert tycka att han varit hemskt listig.
"Vet ni - jag måste berätta en sak för er."
Han drog igång sin historia, och malde sedan oavbrutet på i över tjugo minuter.
"Jovisst förstår ni", avslutade han så småningom det hela; "så här sitter jag nu med en massa pengar på fickan och ingen kan säga att jag har gjort något fel överhuvudtaget och snart är jag framme hos Lena och nu känner jag att allt kommer att reda upp sig även om det har sett lite mörkt ut ett tag..."
Messer och Schmidt tittade menande på varann. De hade kommit till precis samma insikt. En man som var så kallhamrad att han helt öppet satt och skröt om vilken duktig bedragare han var, måste vara antingen hypercool eller komplett dum i huvudet. Det lutade mest åt det sistnämnda - men riktigt säkra var de inte.
En halvtimma senare var de äntligen framme i Osby. De körde in bakvägen i det lilla samhället, och släppte av Amadeus vid Blattens gatukök, som låg på östra Järnvägsgatan mitt emot tobaksaffären och blomsteraffären. Amadeus vinkade glatt åt sina nyfunna vänner när de svängde av järnvägsgatan och försvann ner i tunneln, i riktning mot BRIO:s lekoseum.
"Himla käcka typer det där", sade han för sig själv. Så slog det honom att han inte frågat dem om vare sig adress eller telefonnummer. Han blev lite ledsen för det eftersom han kände att han skulle vilja skicka dem någon liten minnessak som tack för skjutsen. Nå, han skulle säkert kunna få tag i dem genom den där solbadarklubben. Det skulle nog ordna sig. För tillfället hade han ju andra och viktigare saker att tänka på. Han skulle leta rätt på Ebbarpsvägen 38.
Eftersom Amadeus numera var fruktansvärt rik och i och med det kände att han kunde kosta på sig vilka extravaganser som helst ville han göra en riktigt storslagen entré. Lena skulle minsann uppvaktas med en ordentlig blomsterhyllning och därför kom det första som Amadeus gjorde i Osby att bli att ta sig över gatan, mot blomsteraffären till. Han kikade hänfört in i skyltfönstret. Åh vilka vackra rosor det fanns där inne, röda och rosa och ljusgula om vartannat, ja till och med orange rosor fanns det. Och de var knappt utslagna ens en gång. Daggdropparna gnistrande som kristaller på de spröda kronbladen. De var så vackra! Fylld av en längtan efter att slutgiltigt och trovärdigt betyga sin kärlek med blommor stegade Amadeus in i den lilla blomsteraffären. Ägaren visade sig vara det mest fjolliga och feminina karlstycke som han någonsin träffat på. Vid första anblicken av det neutrum som stod framför honom undrade Amadeus faktiskt varför damen i affären hade lösmustasch. När han tittade en gång till så insåg han emellertid att det nog ändå var en man som stod där och undvek därför med nöd och näppe att hälsa med ett "goddag fröken".
Han köpte varenda ros som fanns i butiken och orkade knappast bära ut den enorma buketten. (Det gick åt tre tidningar till att slå in blommorna.) Fjollan lät meddela att det var ett par kilometer från butiken till Ebbarpsvägen och att han - om Amadeus ville - kunde stå till tjänst med ett blomsterbud. Det ville Amadeus inte eftersom han självklart skulle lämna över blommorna själv men eftersom han betvivlade att han skulle orka släpa på den enorma blomsterkvasten någon längre stund tog han det säkra före det osäkra och haffade en taxi.
Bara fem minuter senare var han framme. Han bad chauffören att stanna precis där Ebbarpsvägen tog sin början eftersom han så innerligt gärna ville ha några minuter på sig att tänka igenom vad han skulle säga. Visserligen var det lite besvärligt att släpa på den enorma buketten men det var ett aber han gärna skulle utstå om han bara kunde komma på en storslagen inledningsreplik. (Amadeus kände sig så nervös att han faktiskt höll på att förlora kontrollen över sin blåsfunktion. Här stod han nu vid resans mål - bara något hundratal meter ifrån sin älskades föräldrars hus - och hur underligt det än kan låta så övervägde han faktiskt på fullt allvar att strunta i alltihop och resa hem igen. Byxis hade han varit många gånger i sitt liv men det här gick utanför alla tidigare erfarenheter.)
Han försökte tänka ut något rart och sensuellt - något som omedelbart och fullständigt skulle få Lena på fall - men hur han än försökte så kom han ändå mest bara på trams som "min lilla pussinussinussi" och "hej mitt sockersyrligt salta lakritstroll" och "lilla skruttvuddivumpa", och det gick ju inte an. Det sade sig självt att han inte skulle kunna ringa på dörren och säga något så fånigt. Han var helt enkelt tvungen att komma på något bättre. Bäst som han gick där och funderade kom han fram till Ebbarpsvägen 38. Lenas föräldrars villa visade sig vara ett helt vanligt radhus med gult tegel i nederdelen och rött virke däruppe. Sannolikt var det byggt någon gång under det tidiga sjuttiotalet. (Det såg i alla fall så ut med sin tidstypiska joddlarhylla och med sin något dystra fasad.) Inte såg det ut som han hade föreställt sig det precis. Han hade nog tänkt sig något mera rosa och sagoslottsartat - lite mer romantiskt om man säger.
Nu var det kris. Amadeus kämpade förtvivlat för att komma på något romantiskt att säga men det var som förgjort. Inte ens snabbgenomgången av romantiska filmer han sett och romantiska böcker han läst gav honom några substantiella uppslag till inledningsreplik. Det var bara att inse att han när ögonblicket väl var inne skulle få lita till stundens ingivelse. Med darrande knän och med skallrande tänder gick han så de få meter som återstod. Han nådde fram till ytterdörren i precis samma stund som Lena kom släntrande från baksidan av huset.
Först förstod Lena inte riktigt vad som var å färde. Hon såg bara något som liknade en vandrande blomsterbukett. Det tog en liten stund innan sanningen plötsligt gick upp för henne. Det kunde inte vara någon annan än Amadeus som stod där.
Hon blev så glad! Det kändes som om tusen små silverklockor ringde i henne, som om änglar sjöng ljuva sånger, som om alla de känslor av tvivel och misströstan hon haft under den senaste tiden bara rann ur henne och försvann. Amadeus var här! Han hade tagit sig från Närke till Skåne för hennes skull. Det måste väl ändå vara kärlek?
Först tänkte hon ropa högt av förtjusning och kasta sig handlöst i hans famn men så ändrade hon sig. I stället smög hon fram så försiktigt hon kunde. När hon stod alldeles bakom honom, höjde hon sina armar och satte händerna framför hans ögon.
"Gissa vem det är", viskade hon.
Amadeus skulle just ringa på dörrklockan. När han hörde rösten bakom sig blev han alldeles perplex och stel i hela kroppen. I en ren reflexrörelse tryckte han fingret mot ringklockeknappen och höll den kvar där samtidigt som han utan att vrida på huvudet försiktigt försökte snegla bakåt. (Inom sig visste han naturligtvis vem det var som kommit men han kunde ändå inte riktigt förmå sig att tro att det verkligen var sant.) "Hrm, är det Lenas granne?", frågade han.
"Nej det är det inte. Försök igen."
"Är det Lenas mamma då?"
"Nej. Försök en gång till."
"Det kan väl inte vara... Det är väl inte? Är det du?"
"Din lilla dumsnut. Vad tror du?" Lena kunde inte låta bli att fnittra till över hans tafatthet. "Blunda nu och vänd dig om så ska du få en riktig välkomstkyss."
Han gjorde som han blev tillsagd och upplevde i den stunden sitt livs mest lyckliga ögonblick. Kyssen han fick var så varm och öm att den nästan fick honom att förlora medvetandet. (Så pass mycket fattningsförmåga lyckades han ändå bevara att han efter bästa förmåga besvarade kyssen - och det gick riktigt bra. Till och med en liten tungslätare lyckades han få till. Så gott hon smakade. En erotiskt attraherande blandning av stimorol och tandkräm och salt.) Han drog henne till sig och böjde henne bakåt i en riktig valentinogest. Så såg han henne djupt in i ögonen och sade; "Hello honey. Jag är här nu." Efter denna replik gav han sig till att pussa henne igen och det var när han som mest passionerat skulle gå ner på knä och kyssa henne över magtrakten som Lenas mamma äntligen blivit färdig med det toalettbesök hon påbörjat någon minut innan dörrklockan började ringa. Eva Andersson var inte alls någon pryd kvinna men hon blev ändå aningen förvånad över att öppna sin ytterdörr och hamna mitt i en passionerad kärleksscen som tvivelsutan skulle ha kunnat varit hämtad från i stort sett vilken erotisk film som helst.
"Hrm. Jaha. Jaså. Hej. Och här står ni och står?", sade hon.
Amadeus formligen flög upp från sin ihopkrupna position. Usch så pinsamt det kändes att bli överrumplad. Och vad skulle Lenas mamma tycka om honom när han stod och kladdade på hennes dotter? Tänk om hon tyckte att Amadeus var en ovärdig svärson. Tänk om hon drog med sig Lena in i huset och stängde honom ute i kylan. Det var nog bäst att han försökte förklara sig.
"Hej" svarade han därför och sträckte fram handen. "Du kanske tyckte att det såg lite konstigt ut det här. Jag menar den händelse som utspelades i samma stund som du öppnade dörren. Nu var det emellertid inte alls så som det kanske såg ut utan den enda anledningen till att jag med mitt huvud närmade mig Lenas magregion var att jag tyckte att det satt en broms eller en geting på hennes jeansknapp. Fast jag var inte riktigt säker - så jag skulle precis se efter lite bättre innan jag slog ihjäl den."
Eva Andersson kunde inte låta bli att släppa fram ett litet leende. "Fick du tag i den då?"
"Va?" Amadeus hade väl aldrig trott att hon skulle gå på den enkla finten. Han höll redan på att försöka hitta på något bättre och blev därför nästan svarslös när hon gav sig så enkelt. "Nä, den stack innan jag kom åt den. Fast det var ju i alla fall tur att den inte stack..."
"Ja vilken herrans tur." Eva Andersson skakade av återhållet skratt. Säga vad man ville men den unge mannen verkade i alla fall ha humor. Eva kände inte alls samma dåliga vibrationer som när hon träffade Stanislaw Molinowski för första gången.
"Ska du inte presentera din vän för mig?" frågade hon och vände sig mot Lena. "Det verkar vara en riktig gentleman som med fara för sitt eget liv tar sig för med att jaga bort vilda skadeinsekter från min dotters mage."
"Jovisst", svarade Lena. "Det här är Amadeus B. Nilsdotter-Stenström. Han är tjugotvå år och han är från Kumla. Dessutom är han den man som jag tänker tillbringa resten av mitt liv tillsammans med. Och om du undrar över vad vi höll på med när du öppnade dörren så ska jag väl bara tillägga att vi inte har sett varandra på ett bra tag. Det är väl självklart att man vill hälsa på varann."
"Det kan jag mycket väl förstå. Och jag kan också tänka mig att ni har mycket att prata om så jag ska inte störa längre. Amadeus är säkert hungrig när han har rest så långt. Jag ska gå in och sätta på lite kalops."
Amadeus kände sig egentligen inte så hungrig - i alla fall inte efter något annat än ömhet och närhet - men när han tänkte efter så insåg han att han inte hade ätit något på hela dagen. Därför tackade han ja till erbjudandet och Eva Andersson försvann till köksregionerna.
Lena såg på Amadeus med tårar i ögonen och kunde helt enkelt inte låta bli att utbrista; "Åh min älskade snuttgurka. Vad söt du är..."
"Det är du också.", svarade Amadeus. Du är så söt så att klockorna stannar."
"Vi kan väl sätta oss på baksidan?", sade Lena. "Vi har en hammock där."
"Gärna."
De gick till baksidan och Amadeus slog sig ner i hammocken som stod på den lilla uteplatsen medan Lena gick in och hämtade varsin kylskåpskall öl åt dem. När hon kom tillbaka satte hon sig försiktigt vid hans sida. Den lilla gungsoffan riktigt vibrerade av sedan länge återhållen längtan och åtrå. Det var så skönt att få vara tillsammans igen att de satt en lång stund utan att säga någonting alls. De bara höll varandras händer och såg på varann, log fåniga leenden och himlade med ögonen. Så småningom samlade de ändå ihop sig så pass mycket att de kunde berätta om vad som hänt under den tid de varit ifrån varann. Lena började och talade mycket om hur hon saknat Amadeus och om hur förtvivlad hon blivit när hon ringt hem till honom och till sin förskräckelse hört en kvinnoröst svara. "Så nu tycker jag att du har en del att förklara", sade hon och tittade strängt på Amadeus. "Vem var den där otäcka människan egentligen?"
"Det måste ha varit Karin. Du har alldeles rätt i att hon är förskräcklig. Hon är femtio år och smällfet och dessutom har hon stulit min lägenhet."
"Har hon stulit din lägenhet? Vad menar du? Man kan väl inte bara ta någon annans lägenhet?"
"Jodå, vänta bara så ska du få höra..."
Så rullades Amadeus berättelse upp. Lena häpnade gång efter annan över vad hon fick höra. Någon gång undrade hon faktiskt om den smått otroliga historien verkligen kunde vara sann, men när hon tittade på Amadeus oskuldsfulla och barnafromma blick ångrade hon genast sitt tvivel. Det gick ju bara inte att misstro en sådan älskvärd och konciliant människa. Glad men lite förvånad över Amadeus företagsamhet blev Lena när hon fick höra hur smart han agerat när det gällde bilaffären. Inte för att Lena brydde sig särskilt mycket om pengar men hon hade å andra sidan inte särskilt mycket emot dem heller. De kunde underlätta tillvaron en del. Högst oroad blev hon däremot över att få höra talas om de numera synnerligen frostiga relationerna mellan Amadeus och hans mor. Det lät besvärligt. Amadeus verkade bedrövad när han berättade om eländet och Lena tyckte faktiskt att han hade rätt att vara sur och besviken på sin mor. Frågan var hur de skulle kunna reda ut det på ett bra sätt. "Men hur känns det nu då?", frågade hon, och tittade på Amadeus med psykologisk blick. "Är du fortfarande sur på henne?"
"Sur och sur", svarade Amadeus. "Det beror väl på hur man ser det. Jag tycker i och för sig att hon har burit sig för jävligt åt men å andra sidan så är hon ju i alla fall min mor. Det vore ju trevligt om vi någon gång skulle kunna umgås på ett inte allt för onormalt sätt. Jag vet inte hur det ska gå till bara."
Lena förstod Amadeus dilemma samtidigt som hon kände att hon kanske skulle kunna vara det moraliska stöd han så väl behövde. Med hennes hjälp och med hjälp av den mognad som Amadeus verkade uppnått under den senaste tiden skulle det kanske kunna gå vägen. "Vi kan väl hjälpas åt att göra det bra? Jag lovar att stå trogen vid din sida om du försöker reda ut eländet."
"Gör du det?" Amadeus lös upp. "Jag vet inte om jag klarar det på egen hand förstår du."
"Nä men det är klart att jag hjälper till. Vet du vad jag tycker att du ska göra?"
"Nä."
"Skicka ett kort till henne och berätta vart du är och varför du är här. Spela med fullständigt öppna kort och ge henne en ärlig chans att förstå vad det är du har att säga och att du menar allvar. Egentligen kanske det är bra att du kommit hit - att du befinner dig på tryggt avstånd. Din mamma kanske tillhör den typ av människor som behöver lite tid på sig att tänka igenom saker och ting."
"Tror du det?" Amadeus såg plötsligt betydligt mer hoppfull ut. "Ja men i så fall tycker jag att vi sätter igång omedelbart. Du har väl inte något gammalt vykort liggande någonstans?"
"Jag ska se efter." Lena kilade in och började rota igenom sin mammas skrivbordslådor. Efter ett par minuter var hon tillbaka igen. "Det här var det enda jag kunde hitta", sade hon och lade ett vykort framför Amadeus. "Mamma fick det över när hon reste till Turkiet. Hon visste inte vem hon skulle skicka det till."
När Amadeus såg vykortsmotivet förstod han varför det blivit över. Det var inte ett kort som han skulle kunna tänka sig att skicka till vem som helst - ingen soluppgång över taurusbergen om man säger. I stället föreställde det en liten stenstaty med en jättepenis som i nittio graders vinkel stod styv och rak från figuren. EFESOS SENDS WARM GREETINGS FROM TURKEY stod det med stora bokstäver uppe i högra hörnet.
"Men kan jag verkligen skicka det här?", frågade han och såg misstroget på Lena.
"Det är klart du kan. Det är vad du skriver på baksidan som räknas.
Amadeus skakade på huvudet och övervägde möjligheten att gå till kiosken för att handla sig ett annan vykort. Det verkade besvärligt. Till sist bestämde han sig ändå för att använda kortet. Efter mycket eftertanke och tuggande på pennan plitade han ner följande rader;
Kära mamma, jag har rest ner till Skåne för att träffa min käresta. Hon heter Lena och hon är jättesöt må du tro. Det är ingen ide att du försöker få mig att tycka något annat för jag kommer inte att ändra på mig vad du än säger eller gör. Förresten är det nog dags för oss att inse att vi inte lever i symbios. Jag har mitt liv - och jag tycker att du ska leva ditt liv som det passar dig. Vill du gifta dig med den där Antonsson så tycker jag att du ska göra det. (Jag förlåter dig också alla dumheter du har gjort mot mig - om du bara accepterar min ursäkt gentemot dig.) Vill du mig något så finns jag på Ebbarpsvägen 38 i Osby. Telefonnumret hit är 0479/143 93.
Puss och kram, din son Amadeus.
Han läste igenom vykortet och kände sig i stort sett nöjd med vad han presterat. Det han retade sig mest på var att handstilen fått bli mindre och mindre hela tiden eftersom han på den begränsade lilla vykortsytan velat få plats med en hel del. Nå det gick nog att tyda de sista meningarna också. Mamma hade säkert ett gammalt förstoringsglas liggande någonstans.
Lena och Amadeus tog därefter en promenad till posten där de köpte frimärken. Så hjälptes de åt att släppa ner kortet i brevlådan. Äntligen. Nu kunde de koppla av.
När de kom tillbaka till Ebbarpsvägen hade Lenas far kommit hem från sitt arbete som leksakssammansättare på BRIO. Sören Andersson hälsade på Amadeus med typisk skånsk fryntlighet och Amadeus tyckte att Lenas far mest av allt liknade en liten och trind griskulting. Det var nog tur att han inte sade det. De språkade om väder och vind en liten stund och innan de visste ordet av så stod kalopsen på bordet. Eva Andersson visade sig vara en riktig kalopsspecialist. Köttet var mört och precis lagom välkryddat och såsen hade smak av både sirap, lagerblad, vinäger och kryddpepparkorn. Så gott det var. Amadeus tog tre portioner och motstod bara med knapphet den instinktiva frestelsen att slicka av det sista av den goda såsen från tallriken.
"Tack så jättemycket", sade han och lutade sig tillbaka i stolen. "Det här var den godaste kalops jag ätit i hela mitt liv. Det är nästan så att jag önskar att du var min mamma istället för mamma för hon lagar alltid bara hackkorv och blodpudding åt mig. Sån här god kalops har hon aldrig gjort."
"Men Amadeus då", svarade Eva Andersson och rodnade klädsamt över berömmet. "Nu tar du väl i ändå. Men om du vill så kan jag skriva ner receptet. Det är så lätt att laga en god kalops att det egentligen inte är något att tala om. Det är omöjligt att misslyckas."
Amadeus tänkte att Lenas mamma alldeles uppenbart inte träffat hans mamma eftersom hon kunde säga något sådant. Nå, han kanske inte skulle fördjupa sig vidare i ämnet.
Sören Andersson undslapp sig plötsligt en väldig rap. Det var tydligen signalen för "måltid över" eftersom Eva Andersson omedelbart reste sig och började plocka undan tallrikarna från bordet. Medan kvinnorna tog hand om disken tog Sören Andersson med sig Amadeus in i salongen där han bjöd på både cigarr och en kupa cognac och dessutom envisades med att visa och prata om den fantastiska stereo han nyligen köpt av ortens radiohandlare. Det var klass A-förstärkare hit och resonansupplösning dit och en CD skulle minsann aldrig komma innanför Sören Anderssons hus eftersom det bara var digitalt fusk alltihop och hade Amadeus någonsin hört ett sådant perfekt basljud som i de här högtalarna? Amadeus hade svårt att avgöra om han hade hört något bättre eftersom provlyssningsmusiken bestod av en tjugo år gammal skånsk dansbandsinspelning och eftersom han dessutom kände sig mer än måttligt nervös eftersom han aldrig stått öga mot öga med någon flickväns pappa förut. Han upplevde sig iakttagen på ett obehagligt sätt. Även fast Sören inte sade något särskilt till honom kände Amadeus sig både skärskådad och rannsakad. Han hoppades att han skulle passera nålsögat och bli funnen värdig - men om saker och ting skulle gå totalt på tok så fick han väl kidnappa Lena och föra henne ut i göingeskogarna någonstans.
"Åu dou, lyssna pou detta soulout nou. Det aer four jevla bra dette soulout."
Amadeus försökte lyssna så gott han kunde men han hörde överhuvudtaget inget solo. En gammal moogmaskin som antagligen var tillverkad under sjuttiotalets första skälvande sekunder blippade visserligen fram några toner ibland men det kunde väl ändå inte vara det som Sören menade? "Nja, vilket solo menar du?"
"Aer dou doum i houvudet poujk? Syntsoulout souklart. Det aer Offe som spaelar det. Offe som aer radiohandlare nou. Han aer four jevvla douktig daen daer Offe."
Aj då - då var det synten han menade i alla fall. Nu kanske Amadeus hade gjort bort sig. "Jo men nu hör jag", försökte han. "Det låter jättebra."
"Jao foer fan! Ah dou, jaeg skau gau ouch pissa. Men dou kaen vael lyssna sou laenge..."
Amadeus lutade sig bakåt och försökte se ut som om han hade öronen på helspänn men så fort Sören lämnat rummet så kastade han sig upp från soffan och bort mot barskåpet. Skulle han överleva det här så krävdes det en riktig styrketår. Eftersom han insåg att han inte hade så mycket tid på sig innan Sören skulle komma tillbaka, brydde han sig inte om vilken sorts sprit han fick tag på. Vad som helst fick duga. Där stod visst en flaska whisky. Den skulle han smaka. Han öppnade flaskan och lutade huvudet bakåt och tog sig en rejäl klunk av det gyllenbruna innehållet. Åh vad det värmde gott! Lite till skulle han nog hinna ta. Han halsade i sig någon deciliter till och skulle precis ställa tillbaka flaskan och gå och sätta sig igen när det började att bränna som eld i hans strupe.
"AYYI!!!" Han trodde att hans lungor och magsäck skulle komma ut genom luftstrupen. "AAYYYYIIIYYY!!!" Tårarna rann ur hans ögon. Vad var det egentligen för råttgift han smakat på? Han höll upp flaskan framför sig och genom tårarna kunde han skönja etiketten. Vad stod det nu då? Han försökte läsa igen. STROH-rum 80% stod det. Åh fy fan! vad hade han gjort? Han insåg att han skulle vara stupfull inom femton minuter om han inte gjorde något åt saken. Så fort han hörde toadörren öppnas så sprang han ut mot toaletten. Han höll nästan på att springa omkull Sören på vägen. Som tur var hade han sinnesnärvaro nog att låsa om sig innan han stoppade fingrarna i halsen.
Fy så äckligt det var att kräkas och aldrig verkade det ta slut heller. All kalopsen kom upp och spriten och den rök han fått i sig av den snuskiga cigarren. Det här var minsann inte alls roligt. Amadeus ville helst av allt vara någon helt annanstans, allrahelst som toaletten låg alldeles bredvid det kök där Lena och hennes mamma som bäst höll på att torka disk. Det var han emellertid inte och hans högljudda hulkanden fick Lena att undra hur det var fatt. Hon knackade på dörren och undrade hur det var med honom.
"Jag måste vara allergisk mot kalops", fick han fram mellan uppkastningarna. "Det går nog över snart."
Till sist kom det bara galla och i och med det så borde faran vara över. Han reste sig från sin knästående position och såg med avsmak på sin ömkliga bild i toalettspegeln. Tårarna rann ner för hans kinder och han var alldeles röd i ansiktet. Usch! Han skulle aldrig stjäla någonting mer.
När han kom ut från toaletten blev han omedelbart omringad av Lena och hennes föräldrar. De var så vänliga i sina undringar om hur det var fatt att Amadeus fick oerhört dåligt samvete och var på vippen att försäga sig och berätta om sitt äventyr med romflaskan. Som tur var ändrade han sig i sista stund.
Eva Andersson sade att hon genast skulle göra i ordning bäddsoffan åt Amadeus eftersom han dels måste vara förskräckligt trött efter den långa resan och dels inte kunde känna sig så bra nu när han hade kräkts så mycket. Amadeus tackade för vänligheten och gick och borstade tänderna. Han lade sig omgående att sova i bäddsoffan. Den var för all del ganska bekvämt stoppad, men herregud så kort den var. Hans ben stack ut en bra bit vid den nedre kortsidan och när han försökte maka sig uppåt så slog han bara huvudet i väggen hela tiden. Det var inte alls skönt.
När Lena kom för att fråga honom om han låg bra så kom han sig emellertid inte för med att beklaga sig. Han sade bara att han mycket hellre skulle vilja ligga hos henne. Hon svarade att hon också skulle tycka att det var trevligt men att konvenansen kanske krävde att de låg i var sitt rum, i alla fall under denna första natt. "Det ordnar sig ska du se", sade hon. "Vi har all tid i världen." Hon kysste honom på näsan, sade godnatt och gick in till sig.
Naturligtvis blev det omöjligt för honom att somna. All längtan som fanns inom honom pockade på och ville komma ut och inte blev det ett dugg bättre av att Sören Andersson låg och snarkade alldeles förskräckligt i rummet intill. Liknande timmerstockar hade Amadeus aldrig tidigare hört någon dra. Det var som om en jordbävning med rytmisk regelbundenhet närmade sig Ebbarpsvägen, som ett stort muller som hotade att riva hela huset. Det var vidrigt. När klockan var tjugo över tre drog Amadeus en stor och djup suck. "Inte en natt till", kved han för sig själv.
1 kommentar:
Telefonsex Chat
Dildo Amateur Sex
Telefonsex Zugang
Skicka en kommentar