Fick tag på en dvd-film med en dokumentär som tydligen gått på svt någon gång i år, "Nunnan", om en svensk kvinna, fostrad i en djupt troende katolsk familj någonstans utanför Ulricehamn, om hennes tro och hennes väg in i Nunneklostret. Fascinerande och fullständigt obegriplig, rörande och emellanåt djupt smärtsam.
Marta - eller Syster Maria av bebådelsen som var det namn hon tagit sig i klostret - talade om sitt liv som uppfyllt av kärlek och lycka. För mig såg det bara tomt och ödsligt ut. Hennes mamma bekände att hon gärna sett flera av de åtta syskonen välja nunnelivet, även om det varit "smärtsamt och en stor sorg" när Marta lämnade dem.
Minsta lillebrorsan var bara fem år när hon försvann. När han ett antal år efteråt berättade hur mycket han saknat henne och fortfarande gjorde det, då brast det lite för mig. "Men om man bara varit snäll och biktat sig ordentligt då kommer man till det eviga livet i himmelen och där kan vi ju vara tillsammans och leka hela tiden, det är mycket bättre än här..."
En familj fylld av tro, men också en familj fylld av tomhet, så uppfattade jag dem, trots att de sade sig vara fyllda av Gudskärlek.
Det finns många saker jag inte förstår här i livet, en del saker kanske man inte ens ska förstå. Hur kärlek kan manifestera sig på det sättet kommer jag nog aldrig att begripa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar