Man kan väl inte bara döda en katt?

Bara för att hon blivit lite tjurig under den senaste tiden? Det är väl inte så vi tar hand om våra familjemedlemmar?

Elsa har varit hos oss sedan 2001. Hon har aldrig varit världens socialaste katt, utan i stället varit lite reserverad sådär som katter ibland plägar vara. Men nog har jag haft henne i knät ibland och mig har hon aldrig lyft en tass emot.

Att sedan Agnes var liten när vi skaffade henne och Tuva inte ens var född spelar säkert också in, vi har väl inte brytt oss om kattkraken så mycket som hon skulle ha behövt helt enkelt. Ibland har det gått många veckor mellan p-pillren och det är ju inte så bra om man ska ha en katt i balans.

Nu har hon blivit påhoppad av barn några gånger och bitit ifrån och för någon vecka sedan blev hon överfallen av en vuxen kvinna med dammsugare och markerade rätt rejält och plötsligt har vi hamnat i en het "vi-måste-eller-måste-inte-döda-katten-diskussion".

Jag tycker förstås att hon ska ha en andra chans. Hon ska ha mat, få lådan bytt, få sina p-piller regelbundet och bli gosad med varje dag. Då tror jag att detta kattmonster kan rehabiliteras och bli en väl fungerande kattmedlem i vår familj.

L tycker att katten bevisat sig psykiskt sjuk och behöver "the final solution". Hon har stöd av min mamma (vad nu hon har med saken att göra, snacka om ohelig allians, det var väl bara för att det var hennes väninna som gav sig på kattkraken med dammsugaren???) och eventullt också av barnen som anar att tråkiga Elsa kan bytas ut mot något annat husdjur. En hamster eller en kanin eller kanske en snällare katt.

Det här kan man ju skratta åt eller avfärda som ett löjligt familjegräl, men jag tycker faktiskt att det är jätteallvarligt. Om vi måste avliva den där stackars katten (vilket vi ju måste, i alla fall om hon skulle bita en enda människa till) så tycker jag att vi har bevisat oss som en familj som inte klarar av andra husdjur än fiskar, för en lång tid framöver.

När jag för fram mina argument får jag höra att jag skuldbelägger en hel familj för en tokig katts skull. Det kanske är så. Men tänk om det varit lillasyster som bitit någon då? Slagit till någon...

Jag blir inte klok på det här. Har väl inte kommit över avlivningen av förra katten Maja än, det som skulle bli så fint, jag som så värdigt skulle sitta med henne i knät till hennes lilla katthjärta slutat slå. Hon dog ju aldrig. Usch!!!