...det mest sedda samhällsreportaget i svensk tv-historia tydligen, om lilla Louise som, jag höll på att skriva vanvårdats, fast det stämmer ju inte för det verkar ju snarare som om det var hon som var tvungen att vårda sin våldsamme/psykiskt sjuke/missbrukande/e.t.c, pappa...
Jag blir såklart berörd av det hemska jag får se, gråter framför teven, undrar "hur i helvete"... Det borde inte få vara så där. Men så tänker jag; han gör det så lätt för sig Josefsson när han hittar de här "worst of the worst-cases". De kan alla uppröras över.
Jag har jobbat med barn och unga i tjugo år. (Mer om man räknar med tiden när jag höll till på en kvartersgård i Vivalla.) Jag tror inte att jag under dessa år någonsin har underlåtit att till socialtjänsten anmäla eller vidarebefordra uppgifter om något fall som gällt barn som levt med missbrukande föräldrar eller haft föräldrar som slår dem eller haft föräldrar som slår varandra eller om det varit barn som inte hållits rena, de där typiska "vanvårdsbarnen" helt enkelt. Det är de "lätta fallen".
Värre är det med de andra. Barn som aldrig någonsin duger för att deras föräldrar önskade sig "något annat", barn som "älskas ihjäl" av sina föräldrar, de som kissar i blöja och äter välling tills de är nio-tio, bara för att mamma har svårt att släppa greppet, barn som får gå i förskolan 06.30-18.30 måndag till fredag för att någon måste ha lugn och ro hemma ett tag... Allt däremellan.
Jag tror och vet att det är som lilla Louise sade i reportaget, att barn älskar sina föräldrar även om de gör en illa.
Det är ju så. Men ingen ska komma och säga att vi "plockar för många barn" i Sverige. Möjligtvis handlar det om huruvida det är "rätt" barn som tas omhand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar