Köping förlorade mot Arboga ikväll

Det var ett bra resultat för Kumla hockey. Det ska mycket till för att missa allettan nu. Kul med nya motståndare i år igen. Om det nu inte blir ett totalt sammanbrott. Vi får se.

Några tankar efter ett möte

Fredag eftermiddag. Nyss hemkommen efter återföring av utredning av barn. BUP. Habilitering. Specialpedagog. Diverse andra. Mamma. Tolk.

Tolkade möten är speciella. Jag blir alltid nervös när jag säger något kort och koncist och tolken tar 3 minuter på sig för att översätta det jag sagt. Tvärtom också förstås.

Jag har en teori om att en del språk är längre än andra. Urdu till exempel är väldigt långt, för där måste varje mening innehålla kofta och mufti. Då tar det en väldig tid. Det blir som fikonspråk nästan, där varje ord ska delas på två efter första vokal, vändas på och paras ihop med Fikon/2. Kulspruta blir exempelvis Filspruta Kukon. 

Finska är mycket kortare. Där kan jag exempelvis säga "jag förstår att det är jättejobbigt att få höra att ditt barn har fått diagnosen Asperger, men du ska veta att det finns ljus i mörkret och hjälp att få". Då säger tolken "Miksi Vittu Asperger taskolampo Koskenkorva". Sen är det klart. Imponerande.

Dagens samtal var varken på Urdu eller Finska utan på ett mittemellanlångt språk. Allt gick bra. Men efteråt blev jag förvånad, när specialpedagogerna från BUP och habilitering började komplimentera tolken för att hon tolkade så bra. Jag sa inget då, men efteråt. Jag bara "Och HUR vet ni det??? Kan ni Tjetjenska*? (*Obs, fingerat språk.) Fan vad coolt. Vad ska vi då med tolk till?"

"Äh, nä, men mamman förstod ju."

"Hur vet ni det?"

Tolken var säkert jättebra, kofta mufti, men det vet egentligen bara Filken Tokon själv. Kofta mufti. Fifta Kokon fifti mukon. 

Jaja, alla var nöjda. Jag älskar språk. God helg.

Snart så är det fredag då försöker vi igen

Som Nationalteatern sjöng 1973. Två veckor kvar till jul. Inte utan att man börjar känna sig lite sliten nu. Men det finns lite kvar att beta av innan ledigheten. Anställningsintervjuer idag till exempel. Återföring från BUP. Sen blir det rast vila. :)

Skickat från min iPad

Söndag - dansuppvisningsdag

Jodå, idag var det dags för den årliga juluppvisningen. Jag gillar förstås att kolla på Tuva när hon dansar, men annars tycker jag nog faktiskt att det blir lite för tradigt med dessa disco- och hiphopdansare. Eller konceptet i sig, när man ska sitta och gäspa sig igenom alla dessa tyckanden och fyfanvadviärbra och tack till lärare och tack till styrelse och tack till Dermott och tack till...

Men som sagt, ens egen lilla vill man ju se. Och det fick jag ju. :)

December är här - snön är här

Mjuka vita flingor började falla vid tretiden. Nu är det fullt av snö ute. Det kanske är som det ska vara? Jag längtar i alla fall efter ljus och värme.

Maud har precis kommit tillbaka från Sri Lanka. Hon berättade så levande och glädjefyllt om allt de sett och varit med om. Jag fick en längtan. Men det blir inte nu. Det finns ju så många platser att åka till. Vi får se vart vi tar oss nästa år.

Favoritcitat från en favoritfilm

Frodo och Sam, om ondska och hopp...

FRODO: I can't do this, Sam. 

SAM: I know. It's all wrong. By rights we shouldn't even be here. But we are. It's like in the great stories, Mr. Frodo. The ones that really mattered. Full of darkness and danger they were. And sometimes you didn't want to know the end. Because how could the end be happy. How could the world go back to the way it was when so much bad had happened. 

But in the end, it's only a passing thing, this shadow. Even darkness must pass. A new day will come. And when the sun shines it will shine out the clearer. Those were the stories that stayed with you. That meant something. Even if you were too small to understand why. But I think, Mr. Frodo, I do understand. I know now. Folk in those stories had lots of chances of turning back only they didn't. Because they were holding on to something. 

FRODO: What are we holding on to, Sam?

SAM: That there's some good in this world, Mr. Frodo. And it's worth fighting for.

Sista kvällen i November

Gitarren lyser upp så fint i mörkret. Jag sitter här och längtar till jul. Det är ju faktiskt bara tre och en halv vecka kvar till det blir julledigt. Det ska vi väl fixa? Med lite vilja och jäklaranamma...

Det blev inga mer pengar till Indianerna

Tur det. Jag får i alla fall lov att erkänna att jag blev förvånad över vad som kommunicerades på förmiddagens presskonferens. Jag trodde nog att det skulle skjutas till pengar "en sista gång", villkorat eller inte. Nu blev det inte så, lyckligtvis. Inte för att jag har något emot speedway, men för att det inte ska köras speedway med hjälp av kommunala skattemedel i mångmiljonklassen.

Jag hoppas att debatten som föregått beslutet kan påverka beslutsfattandet i kommunen i en mer etiskt korrekt riktning fortsättningsvis. Då är i alla fall något vunnet.

Frågor finns såklart fortfarande. Hur kan man få för sig att köra speedway på kredit? Vad får kommunen för andra kostnader i slutändan? Hur var det med Anderssons anställningsförhållanden i kommunen? Men det kan vi orda vidare om en annan dag.

1:a advent

Jag fick mest fara runt och leta efter saker i morse. Otroligt vad slarviga vi är i den här familjen. Men till sist hade jag ändå hittat adventsljusstaken och fyra stearinljus, en led-slinga att hänga runt gitarren och den fina adventsstjärnan till köksfönstret.

Stjärnan fick jag upp, staken fick jag fyr på, men led-slingan gick jag bet på, temporärt i alla fall. Den krävde en stjärnmejsel till batterifacket och när jag väl hittat den och fått upp det så hade jag inga batterier. Suck. Åkte och köpte. Fel storlek. Alltså får det anstå till i morgon, värre är det inte.

Dessutom har jag varit på adventshockey och sett Kumla göra en skön vändning mot Skövde. Seger med 5-4 efter straffar, trots underläge 1-4 med åtta minuter kvar. God känsla efter det. :)

Redan fredag och bara en månad kvar till jul

Vart tog den här hösten vägen kan man fråga sig. Det måste ha med tilltagande ålder att göra att det känns som om tiden går så fort. Snart är jag 55, sen 60, sen... Jag vill knappt inte tänka på det.

Veckan har fyllts av en del "annorlunda" jobb. Som skolledare vet man aldrig riktigt vad man får vara med om. Det är för all del spännande, men man får. Tänka en del. Ska bli skönt med lite helg nu.

Novemberhelg

Nu är det riktigt mörkt och kulet ute. Man vill bara krypa under filten, tända ljus och kura skymning.

Det har varit en lugn helg. Tuva och jag har umgåtts, Agnes har inte varit hemma så mycket. Vi har lagat mat och kollat på film, jag har läst ut "den frystorkade brudgummen" som är vår nästa litteraturklubbsbok. Den var väl sådär, om jag ska vara snäll. Margaret Atwood. Fattar inte hennes storhet.

Idag var jag på hockey. Kumla slog Enköping med 4-1. Det var en rätt bra match. Fast Enköping var inte värst faktiskt.

Speedway, igen... Tyvärr

Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Det är så dumt så det inte borde få vara sant. Indianernas ordförande (tillika ordförande i Kommunfullmäktige) ber kommunstyrelsen om ännu mer pengar till Indianerna. Den här gången 600.000 extra för att trygga den "stora" ungdomsverksamheten.

Men vänta nu. 600.000. Extra. Förutom de andra miljonerna. Till ungdomsverksamheten. Som består av vad? Att 68 ungdomar prövade på speedway 2015. Okänt hur många 2016. Fyra fick "guldhjälmar", vad nu det är... Jag tar fram miniräknaren. 600.000/68. Det blir 8823 kronor och 52 öre per ungdom. Är inte det lite dyrt för att "pröva på"? Är det inte rent förbaskat dyrt till och med? Är det inte komplett vansinne? Är det inte på gränsen till megalomani?

Nån ordning får det väl ändå lov att vara, även i en kommunstyrelse. En kommunstyrelse som är så full av speedway-jäv att den inte ens borde ta i frågan om extrabidrag med tång.

En ledamot är (möjligtvis avhoppad) vice ordförande i Indianerna.

En annan ledamot är gift med ordföranden i Indianerna.

KS-Ordföranden har åkt till Polen med klubben för att "undersöka möjligheterna till speedwayturism" och köpt in en marknadsföringsfilm för 183.000

Ni deltar väl inte i beredningen av ärendet hoppas jag. Eller i beslutet. I så fall, Uppdrag granskning, kom snälla!

I dag fyller min lilla höna 19 år.

Det är ju inte klokt vad åren rasar iväg. Jag blir nästan lite rädd. Jaja, lika söt då som nu. Grattis lilla stora Agnes.

Ibland behöver man verkligen fixas till.

Det här var en sådan dag. Vilken make-over! Tack Linda!

John i kyrkan

Hemma igen efter en fin konsert med John Holm. Finstämt. Skört. Vackert. Till stora delar likt konserten i Nora i augusti, men med några variationer i sånger och prat. Den här gången fick vi Sommaräng, en vanlig dag, hon säger - Le mot mig. Jag är nöjd. Och glad.

Alex Holm på bilden.

Leonard är död

Oh Leonard, My Leonard. Dina sånger och din röst skall inte glömmas.

En gång fick jag se Cohen live, i Göteborgs konserthus på 80-talet. Det var en fin upplevelse.

Nu blev världen fattigare.

Nä nu går jag och lägger mig

Snön har fallit i två dagar, jag kom hem sent efter ap-träff på jobbet och idag går Amerika till val. Får gå upp tidigt i morgon och se om Hillary Clinton klarat sig eller om Trump-katastrofen är ett faktum.

Ikväll lekte vi mästerkockar

Rådjursmedaljonger, hasselbackspotatis, lingonsås med timjan och schalottenlök, kantarellmousse. Jodå, så att... :) #foodporn

Livstecken

Ja, inte är jag pigg, det vore väl synd att säga. Men jag lever! :) Det är ju bra.

I morgon kommer tjejerna. Skönt. Det har varit en ensam vecka. Ibland känns det dom om jag blivit en sån där gammal kattgubbe, jag går här och resonerar med katterna. Pratar om viktiga saker. Men jag får just inga svar.

Hur lång tid är tio år för dig?

För mig är det både lång och kort tid. Det är nästan en femtedel av mitt liv, det är födslar och dödslar, det är små och stora ting, dagar som bara försvann, dagar som stannar, lycka, gråt, livsavgöranden, soluppgångar, resor, barn som växer upp från småparvlar till nästan vuxna, politik, smärta, sjukdom, kärlek, hat, trivialiteter, viktiga saker.

Det är livet helt enkelt. Idag är det tio år sedan jag skrev mitt första inlägg på den här bloggen. Det har blivit ett antal tusen till sedan dess. Jag är glad för det, för det hjälper mig att minnas. Och att se hur fort livet går. Det känns lite märkligt.