Fredag eftermiddag. Nyss hemkommen efter återföring av utredning av barn. BUP. Habilitering. Specialpedagog. Diverse andra. Mamma. Tolk.
Tolkade möten är speciella. Jag blir alltid nervös när jag säger något kort och koncist och tolken tar 3 minuter på sig för att översätta det jag sagt. Tvärtom också förstås.
Jag har en teori om att en del språk är längre än andra. Urdu till exempel är väldigt långt, för där måste varje mening innehålla kofta och mufti. Då tar det en väldig tid. Det blir som fikonspråk nästan, där varje ord ska delas på två efter första vokal, vändas på och paras ihop med Fikon/2. Kulspruta blir exempelvis Filspruta Kukon.
Finska är mycket kortare. Där kan jag exempelvis säga "jag förstår att det är jättejobbigt att få höra att ditt barn har fått diagnosen Asperger, men du ska veta att det finns ljus i mörkret och hjälp att få". Då säger tolken "Miksi Vittu Asperger taskolampo Koskenkorva". Sen är det klart. Imponerande.
Dagens samtal var varken på Urdu eller Finska utan på ett mittemellanlångt språk. Allt gick bra. Men efteråt blev jag förvånad, när specialpedagogerna från BUP och habilitering började komplimentera tolken för att hon tolkade så bra. Jag sa inget då, men efteråt. Jag bara "Och HUR vet ni det??? Kan ni Tjetjenska*? (*Obs, fingerat språk.) Fan vad coolt. Vad ska vi då med tolk till?"
"Äh, nä, men mamman förstod ju."
"Hur vet ni det?"
Tolken var säkert jättebra, kofta mufti, men det vet egentligen bara Filken Tokon själv. Kofta mufti. Fifta Kokon fifti mukon.
Jaja, alla var nöjda. Jag älskar språk. God helg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar