Det låter säkert drastiskt och överdrivet, men så känns det i alla fall. Det är inte kul att stå och önska alla en trevlig sommar och allt det där när man vet att det är för sista gången och man själv inte mår särskilt bra. Det känns lite som DiLevas "vem ska jag tro på" med clownen som alltid ler. Men nu har jag i alla fall gjort det och jag tror inte att något enda barn blev lidande och det kanske i alla fall var det viktigaste.
Utvärdering och smörgåstårta på Stene på eftermiddagen och vi höll oss ifrån tunga tankar och skjöt upp dem till hösten. Agnes och jag såg Sverige förlora sig ut ur EM på kvällen sen och så var fiaskot kapitalt.
I dag har jag mest vilat mig i form, snutit ett par lite snor ur näsan tror jag. Så typiskt att det kommer när värsta anspänningen är över. Då kan man kosta på sig att bli lite risig...
Tuva har slocknat och Agnes är med kompisar i Örebro. Jag tror egentligen inte att jag behöver vänta uppe på henne, men det kan ju vara skönt att veta att hon är hemma...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar