Vaknar fem på morgonen av att katten hoppar in genom sovrumsfönstret och gnyr på ett märkligt sätt. Tror först att hon är pilsk men inser snart att hon knappast kan vara det, fixad som hon är. Tror kanske att hon fått stryk och tänder lampan för att se om hon är skadad. Icke då. Hon har jagat. På husses sovrumsgolv ligger offergåvan, en söt liten gråsparv... Fy vad äckligt. Jag fick gå upp och hämta hushållspapper att ta ut fågelkraken med, sen skällde jag på katten och gick och lade mig igen.
På eftermiddagen var det dags igen, men den här gången hörde jag ett jäkla liv från köket, gick dit och fick se kattskrället leka med en i allra högsta grad levande liten fågel som önsom spelade död och ömsom flaxade hysteriskt med vingarna. Blod och fågelskit på golvet, jag försöker få ut katten men fågeln flaxar till och flyger in i Tuvas rum och katten far efter. Jag lyckas inte fånga någon av dem. Ut i garaget för att hämta arbetshandskar, jag tror jag ska få bära ut ett fågellik till, ett massakrerat sådant den här gången. Men som ett mirakel får jag tag på fågeln. Jag tittar på den och den ser inte våldsamt skadad ut, bara tilltufsad. Går ut på trappan och kastar fågeln upp i luften och den flyger bort mot Nessirs trädgård. Tack och lov. Katten har inte förlåtit mig än.
Efter ett barnfritt dygn har ungarna återinvaderat huset igen. Vi hade en bra söndagskväll. Nu ska vi umgås intensivt i tre veckor i princip. Får väl se om vi går varann på nerverna... Men på resande fot brukar det gå bra. hoppas på det även denna gång...
1 kommentar:
Det är den stora avigsidan med att ha katt, allt de släpar in. Min katta har en stark böjelse att gömma små näbbmöss som lokaliseras först när det luktar död och pina i huset.
Blörk!
Skicka en kommentar