Onsdag morgon, regntunga skyar

Man ska leva sitt liv och sköta sitt värv med lust, tänker jag. Men idag kändes det varken lustigt eller lustfyllt att vakna.

Då får man bita ihop.

Proggkungarna Motvind sjöng det, 1978 eller så...

Åh Göteborg, Gö-öteborg

du kan va jävligt kall och rå

men Göteborg, Gö-ö-teborg

jag älskar dig ändå

Den här helgen stämde inte väderbeskrivningen alls, det var precis lagom väder för en Lisebergsvistelse och vi hade roligt allihop. Jag säger bara "Balder". Det var en riktigt häftig upplevelse att fara nerför den bergochdalbanan och känna g-krafterna i kroppen.

"Jag hade dödsångest" sade Lise. Och visst pirrade det i magen. Fast jag åker gärna igen. Bara jag slipper stå i kö i en timme. "Jag var skiträdd", sade Agnes, "det här gör vi om..."

När mitt liv är kaotiskt gör jag listor

Det är väl en överlevarstrategi kanske. I alla fall är det himla skönt att ha ordning och reda på någonting överhuvudtaget.

Försökte mig på "tio bästa skivorna" och "tio bästa filmerna" men det gick åt helskotta när jag skulle försöka rangordna dem inbördes. Prövade då med något neutralare som "länder jag besökt" men det blev inte heller bra eftersom jag inte kunde bestämma mig för om Öst- och Väst-Tyskland skulle räknas som två olika länder. Sen fick jag problem med the great Britain också, och det forna Jugoslavien. Allt från 28 till 38 landade jag på, beroende på hur man räknar... Flygplatsstopp har jag i alla fall inte med på listan.

Norge, Danmark, Finland, Tyskland, Belgien, Holland, Frankrike, Spanien, Portugal, Italien, Grekland, Turkiet, Jugoslavien, Tjeckien, Slovakien, Österrike, Ungern, Schweitzchz (hur stavas det egentligen?), Polen, Bulgarien, USA, Sri Lanka, Indien, Maldiverna, Thailand, Tunisien, England, Irland, (Skottland, Wales, Nordirland)...

En del lite flyktigt sådär, annat betydligt längre och mer omfattande.

Skulle Gud moder säga till mig i morgon att jag bara hade en "återresa" kvar att göra så skulle jag välja Irland. Alltid.

I morgon åker vi till Kristina, Stig och Alice i Göteborg

och på lördag ska vi sedan begå Liseberg. Tillsammans med barnen har vi aldrig varit där så det måste vara en evighet sedan jag åkte "flume-rajd" sist. Det ska bli riktigt roligt att få stötas och blötas i en massa karuseller. Får väl försöka klara mig från att falla ur och få en stock i huvudet bara. Det gör antagligen ont.

Solidaritet

För mig är det fortfarande ett vackert ord. Det finns såklart många definitioner; "tillsammans är vi starka, vi hjälps åt, ingen lämnas ut..." och så vidare.

Jag kanske har tagit det för självklart. Så inser jag plötsligt att det inte alls är så, att människor går sina egna ärenden på ett sätt jag inte trodde var möjligt.

Vi har "mejslat ut" en egen hederskodex som alla satt sitt namn under. Vad är sånt värt?

Desillusionerad är ett rätt bra ord för hur jag känner mig just nu.

Det här är Pär!

Vi provsmakade honom idag och han var väldigt god när han väl var färserad och blandad med persilja, mynta, rosmarin och vitlök. (Salt och peppar också förstås.)

I levande skick såg han ut så här:

Med åren har jag kommit till någon slags insikt om att kött faktiskt är djur som varit levande. Accepterat det också. Agnes hade däremot ingen lust att åka med till L och hämta hem Pär. "Nää vad hemskt. Aldrig. Jag kommer aldrig att äta lamm mer."

Fast det gick fort över. "Han var god", sade Agnes belåtet, klappade sig på magen och rapade lite vitlök. "Och söt var han också."

Vi är så ovana vid döden att vi nog helst tänker bort den. Jag glömmer aldrig när vi var i Sri Lanka och Anwer slaktade en höna till Lise och mig, med full respekt och i enlighet med halal tror jag, för Anwer är ju rätt mycket troende muslim. Han hällde vatten i hönkrakens strupe och sade "She must have something before she die". Sen högg han och när hon sprattlat färdigt fick den gamla tjänstekvinnan sätta sig och börja plocka av henne fjäderdräkten. Hon blev också god till slut men det kändes som hennes ande satt på min axel och tittade förebrående på mig för varje tugga jag tog.

Det är lättare att tänka bort ursprungsplaceringen av en välpaketerad fläskfile från Ica Maxi.

Nu kom det en jäkla spindel

gående över mitt skrivbord. Först trodde jag det var en mygga och blev inte rädd alls men sen såg jag vad det var och blev alldeles stel.

Den gick nonchalant bort mot skrivaren och försvann därinunder och jag tänkte "det är nog bara en mardröm" och försökte glömma bort den. 10 minuter senare kom den igen, jättenära min vänsterhand den här gången. Jag fick tag på en gammal blodgivarmugg med kallt kaffe i och dunkade till men missade, så nu är det kaffe i tangentbordet och det jäkla monstret lever än. Det här kan bli slutet för den här blogen.

Fräcka äckliga djur!!!

Resande

Ord och bilder kommer skrev jag, och så blev det nästan bara bilder...

Det var en helt okej resa, Tunisien var mer "civiliserat" än jag trott, maten var riktigt god om man satsade på couscous i stället för "turistbiffen", mamma orkade i alla fall med att följa med på en del små utflykter, havet var härligt salt, folk var trevliga. (Om man nu bortser från de där hemska försäljarna som hela tiden ville pracka på mig något jag inte ville ha till ett pris jag inte ville betala.) Ungarna var nöjda också.

Nå men det räcker väl så. Förr skrev jag alltid resedagbok, jag har kvar dem allihop, de där tummade gamla anteckningsböckerna är nog bland de första saker jag skulle rädda om huset skulle börja brinna. Men åldern har kanske tagit ut sin rätt, jag vet inte, känns inte som om det behövs för en veckas chartersemester, inte med digitalkamera i mobilen och andra "minnesbärare".

Agnes däremot fick i läxa från skolan att skriva dagbok och som den rediga och ordningssamma flicka hon är (ett arv efter sin far såklart) så struntade hon i alltihop, varför hon fick sitta halva hemresedagen och försöka minnas vad som hänt vilken dag och fundera ut hur hon skulle kunna beskriva det med så få ord som möjligt.

"Först badade vi sen red vi kamel. I Kartago fanns fenicierna, sen kom romarna och byggde badhus över alltihop. Fenicierna offrade barn till gudarna. Tur man inte var född då. Sen åt vi lamm." Typ. *s* Tur hon inte går i någon av mina skolor.

Agnes har varit i 5 länder under sina första nio levnadsår. Jag var 19 innan jag kom utanför Norden, minns fortfarande känslan av att gå på färjan till Tyskland och veta att "så här långt borta har jag aldrig varit förr", precis som Sam Gangi när han kliver ur vetefältet och in i bockrikeskogen, 20 när jag flög för första gången. The times they are a-changing. Och tur är väl det.

Så här var det.

En bild säger mer än tusen ord sägs det ju. Då har jag sparat 8990 ord på det här sättet. Go spank that Camel!

I´m back! Härliga Sverige i försommartid!

Ord och bilder i kväll.

Jag ber att få rekommendera mig,

som de sade i pilsnerfilmerna förr i tiden. Har vi Gud på vår sida och vinden i seglen så skriver jag igen om drygt en vecka. Då lovar jag att berätta sanningen om kameluthyrarnas påtvungenhet, den muslimska staten Tunisiens eventuella ölbrist, medelhavets värme så här års och allt annat ni trängtar efter att få veta.

Oh yes, Diana, they´re serving a fantastic Cherry pie down at the diner in old Chartago. And the log lady was there!

Allah uh akhbar, hälsar

H.

På onsdag åker vi till Tunisien

Det ska bli så superskönt att bara komma bort ett litet tag. 29 grader var det visst i Tunis idag. Det lovar gott. Dags att börja packa badbyxorna.

Den som är satt i skuld är icke fri

var inte det en sån där G.P-floskel?

För mig stämmer den emellertid bättre än någonsin, för nu äger Ikanobanken en bil som jag ska ha hand om och betala i sju år.

Vi hämtade den idag, en Skoda Roomster, och den är såklart jättefin och ny, men det ska den väl vara för så mycket pengar. Må den transportera oss säkert och länge.

Edit 5/5. Nu med riktig bild av riktig bil.

Vinterns mathållning är räddad, sättpotatisen är i jorden.

Nu behöver vi inte svälta. Skönt. Och Tuva hittade en riktigt läskig mask att skrämmas med.

1/5, torget Kumla

Dags att vara solidarisk igen, ta kampen för nationell och internationell solidaritet. "This machine kills fascists" stod det på Woody Guthries gitarr. Får väl skriva det på gamla Bettan också, fast så värst våldsam känner jag mig förstås inte när jag spelar ett par låtar för de 40 närmast sörjande. Förresten finns det inte en enda fascist i närheten som jag skulle kunna dänga gitarren i huvudet på. Äppelkakan var god i alla fall och så skänkte jag en tjuga åt stopthewall.org och det kanske var det mest konkreta solidaritetsarbete jag gjorde igår.

Jag vet inte hur många år jag stått där på torget första maj. Jag vet knappt inte varför jag gör det längre. Jag menar, jag tror ju på ideérna, i grunden, men särskilt mycket förändring vet jag inte om mitt parti åstadkommit, så länge jag varit med i alla fall.