Det här är "gammelord", återfunna på en diskett när jag rensade kontoret idag (Tänk att man sparat saker på disketter. Snacka om stenåldern...) Men det är ju aldrig fel med en schysst repris, så nu kör vi:
Jag satt på stadens Kinaresturang och väntade på en portion stekta räkor i vitlökssås. Vid bordet bredvid satt två män och drack öl. Förutom oss tre var restaurangen alldeles tom, så jag kunde helt enkelt inte låta bli att höra vad de talade om. Den ene av de två männen kände jag igen. Det var säkert därför jag lyssnade lite extra.
Han skulle åka transsibiriska järnvägen sade han. Så fort han sparat ihop tillräckligt mycket pengar så skulle han påbörja den långa resan till Peking. Från Moskva, över den Sibiriska tundran, fram till Vladivostok och sedan vidare till Kina. Han såg nöjd och glad ut när han berättade om sina planer.
Människor gör den typen av resor idag, det är inte så märkvärdigt, inte så unikt. Men att just den här mannen satt och talade om att han skulle ge sig iväg ut på långresa förvånade mig. Han kommer från Sickelsta, eller Hörsta eller Hardemo kanske, någon av de där små byarna utanför Kumla, jag är inte riktigt säker på vilken. Han är ett par år över trettio och ända sedan barnsben har han betraktats som en byfåne. Han gick i hjälpklass i skolan, hade underbett och stripigt halvlångt hår, Stenmarkstoppluva och en Puch Dakota med bockstyre. Jag minns att han verkade vara så ensam. (Mopeden har han förresten fortfarande kvar, fast han har bytt ut toppluvan mot en svart integralhjälm. Jag brukar se honom komma åkande ibland, nonchalant tillbakalutad, med ett stort leende på läpparna. Jag brukar tänka; för honom måste den den där gamla Dakotan vara som en riktig motorcykel, en Harley-Davidson 1200 cc fatbob allra minst.)
Det var många som retade honom i skolan. En del av oss gjorde det inte, men vi hjälpte honom å andra sidan inte heller. Vi brydde oss inte, hade nog med vårt eget, förstod inte bättre helt enkelt.
Jag har haft en del Ågren för det där genom åren, för den underlåtenhetssynden och för alla andra underlåtenhetssynder jag begått. Något tröstar det mig att jag med tiden blivit bättre på att ställa mig till utsatta människors försvar, men missarna jag gjort bär jag med mig genom livet.
Kanske var det därför som det rörde mig ända in i hjärtat att höra honom prata om sin Kinaresa. Inte för att jag tror att han någonsin kommer iväg, för det gör han säkert inte, men därför att jag kände att han var en människa som vunnit en stor seger bara genom att kunna sitta där med en god vän, ta sig en öl och skrodera om en resa med tåg, från Sverige till Kina.
Det är visionerna som skiljer människorna från djuren. Det var definitivt en människa som satt där. Det gjorde mig lycklig att se.
Räkorna var färdiga. Jag betalade och gick mot utgången. När jag passerade de de två männens bord kunde jag inte låta bli att gå fram och säga; "trevlig resa Svenne."
Och han tittade upp och jag är inte alls säker på om han kände igen mig eller inte, men han nickade i alla fall mot mig och sade; "tack ska du ha. Det ska bli spännande."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar