Fick lite ångest av föregående post. Det är klart att det som händer i ens forna hemland väcker känslor. Jag kanske kan kompensera med den här gamla skrönan:
Lennon är fem år nu. Han är född i Sverige och han är så att säga tillälskad här också. Hans storasyster däremot blev till i Irak. Sedan bars hon - fortfarande inne i mammas mage - över bergen till Turkiet. Lennons föräldrar tvingades att fly. De tvingades lämna hela sitt liv bakom sig. De lämnade sin familj och sina vänner, de lämnade allt det trygga och vana som ändå fanns där, mitt i terrorn. De tvingades ta det oerhörda steg som vi svenskar aldrig behöver ta och därför aldrig riktigt heller kan förstå. "Into the great wide open", som Tom Petty sjunger. Ut i det totala okända.
Lennons föräldrar har klarat sig ganska bra. De har startat en liten firma, byggt sig ett hus, själva velat "anpassat sig" till vårt samhälle. Pappa är politiskt aktiv i ett borgerligt parti.
De har insett att Sverige är deras hem och framtid - och att Lennon och hans syster kommer att växa upp här - som svenskar. Svenskar med en annorlunda etnisk bakgrund visserligen, men ändå definitivt som svenskar. Just därför att de orkat förstå detta beundrar jag dem så oerhört. Det vore ju så mycket enklare för dem att blunda för sannningen, att säga "Lennon är kurd, vi är bara här så länge vi mäste, så fort vi kan ska vi åka tillbaka och då är den här tragiska parentesen i vårt liv slut".
I mitt arbete har jag den oerhörda förmånen att få hjälpa Lennon att skaffa sig sin svenska kulturkompetens. Och trots att det ibland blir förvirrat, både för honom och för mig, så måste jag erkänna att det är ett alldeles underbart roligt arbete.
En solig höstdag hände det sig till exempel att barnen lekte parkarbetare på förskolegården. Jag stod en bit ifrån och beundrade den oerhörda energi som visades av de unga arbetarna. Men plötsligt hände någonting. Två stycken i det nyss så samstämda och effektiva arbetslaget blev osams. Grälet verkade handla om vem av dem som skulle vara i besittning av piassavakvasten, det i den stunden mest begärliga och attraktiva av arbetsredskapen. Lennon var en av kombattanterna. Han var fullständigt rasande och jag hörde honom svära ve och förbannelse över sin motpart Nisse, som för övrigt var minst lika upprörd som Lennon.
Jag beslöt mig för att låta dem hållas, chansade på att dispyten snart skulle ebba ut av sig själv. Det visade sig vara ett fatalt misstag. Lennons antagonist lyckades nämligen rycka till sig den omtvistade kvasten, varpå han sekunden efter dunkade Lennon med densamma. Hårt. I huvudet.
Lennon rusade mot mig för att söka tröst. Han grät hejdlöst, men när han fått lugna sig en stund så ville han berätta vilken fruktansvärd oförrätt som drabbat honom. Det var i den stunden som de bevingade orden fälldes; "Håkan, vet do vad Nisse gjorde? Han slog mig med stora tandborsten".
Jag klarade det visserligen, men jag måste tillstå att jag fick kämpa hårt för att klara av att vara empatisk i den stunden.
När Lennon var glad igen så vaknade den lede pedagogen i mig till liv. Jag kunde helt enkelt inte låta bli att upplysa Lennon om att det han kallade för tandborste egentligen hette kvast. Jag klargjorde också skillnaden mellan tandborste och kvast på ett i mitt tycke alldeles lysande sätt; "Du vet Lennon, kvastar har man UTE, när man sopar. Tandborstar använder man INNE. Inomhus och INNE i munnen. Så att tänderna ska bli rena."
Han såg ut som om han förstod.
Den lilla episoden med Lennon och hans tandborste förgyllde både min och mina kollegors lunchrast. Det skrattades gott i personalrummet.
Kollegan L kunde inte låta bli att ta upp saken med Lennon lite senare på dagen. "Hördu Lennon", sade hon, "Vad var det som hände förut? Blev du och Nisse osams eller?"
Något lite hade Lennon ändå snappat. "Jovesst. Vi bråkade. Och vet do? Nisse slog till mig med stora OTETANDBORSTEN..."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar