Och blev glad för det såklart.
"God fortsättning på det nya, fina året. Hoppas att du & dina nära och kära har haft en skön ledighet och en kul nyårsafton i går. Hoppas att alla fina raketer syntes hos er också! Det är makalöst att beskåda dessa, tycker jag. Det är nästan så jag fäller en tår, så gråtmild blir jag i min "litenhet". Himlen blir så enorm när det lyser upp sådär så jag nästan får svindel...
Nåja, hur är det för dig?"
Jag kan också bli liten och ödmjuk inför att betrakta himlens storhet, men mest under stjärnklara nätter faktiskt. Då kan jag gå där och titta och försöka förstå hur stort universum är och då blir jag nästan lite knäpp. Jag minns när jag var liten och låg och försökte sova och hamnade i den där tankekedjan som jag knappt inte tog mig ur. Universum har inget slut, för om det finns en vägg någonstans så måste det ju finnas något bakom väggen om den inte är oändligt tjock förstås och då är den ju någonting och då tar det ju aldrig slut och...
Jag läste någonstans för länge sen om att det i någon gammal mytologi (eller var det i en science-fiction-novell kanske? Websters värld? Den där hundarna tagit över jorden och människorna har försvunnit och det bara finns en och annan robot kvar som de kan ha som följeslagare? Nevermind) är så att himlen består av ett svart sammetstäcke som befinner sig ungefär tvåhundra meter ovanför oss. Stjärnorna är små revor i sammetstäcket och stjärnljusen vi ser är ljusen från himlen där gudarna och våra döda vänner sitter och tittar på oss. Det vore i alla fall lite mera greppbart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar