Jo men, jag ska ju skriva, jag vet

men jag har liksom ingen ork. Helvete vad den här flunsan har tagit på mig, både psykiskt och fysiskt. Livet är som inte ett dugg roligt när man betraktar det med trötta ögon.

Kort rapport om mitt sjukdomstillstånd:

(Framsjunget med bruten och kraxande stämma. Emellertid sjunger jag.)

Jag lever jag lever

så enkelt och sant

än har jag min plats här på jorden

jag blev bara rispad

av kniven som slant

så döden fick komma och gå

Typ.

Nothing but the best is good enough

Nil satis nisi optimum.

Inte så enkelt att leva efter en sådan devis kanske, men är man prestationsneurotiker så är man...

Jag ska jobba på det.

Jag verkligen hatar att må så här

och jag hatar att det inte går över. Antingen svettas jag så att lakanen blir alldeles genomblöta eller också fryser jag så att jag hackar tänder, rösten håller knappt att tala med, jag hostar så lungorna håller på att komma ut genom munnen, mina ögonlock är så varkletiga att jag måste tvätta dem med ljummet vatten på morgonen för att överhuvudtaget kunna se något.

Visst, det går ju över. Det är inte kroniskt. Jag såg Bert prata ut om sin impotens i "Ett herrans liv" för en stund sedan. Det kunde varit värre antar jag.

Fast jag vet inte riktigt på vilket sätt...

Idag är det födelsedag, tralala

Jag minns när det verkligen fanns något magiskt med att fylla år, när jag längtade till min födelsedag, till uppmärksamheten, känslan av att vara speciell, tårtan, presenterna. Det är rätt längesen nu.

Sen kom trettioårskrisen, vem är jag, vem blev jag, vart ska jag, vad har jag gjort...

Och nu, 44, med största sannolikhet en bit inne i andra halvan av livet och det känns som, jaha. Okej... Jag är gråhårig. Då är jag väl det då.

Usch att den stora likgiltigheten ska behöva infinna sig.

Jag får citera Lundell igen, som så många gånger förr:

"Välsigna en främling på främmande mark

han bär sina ärr som medaljer

han längtar inte längre till nån blommande park

så ge honom några liljekonvaljer

Ge honom himlen och hav och sol

kanske han har glömt bort dom

kanske det är därför som han ser på din kjol

med ögon som verkar så bortom"

Det önskar jag mig mest idag, att bli påmind. Men jag måste bli bättre på att påminna mig själv också.

Sjukdomsinferno

Hela familjen har legat i omgångar under senaste veckan, utom jag då som har varit upprätt och hackat och hostat. Nu är det Agnes tur att vara hemma. Hur kul är det när vi har planeringsdagar och folk bara sitter och väntar på en.

Men mamma är på väg och så får jag åka och vara effektiv ett par timmar i stället. Kanske lika bra det.

T och J

älskade pussgurkor!

Kul att höra ifrån er i den mörka Januarinatten, kul att höra att den här blogen fått spridning ända upp i huvudstaden. Ha det så bra i Thailand. Kommer det mms så finns det risk för vidarespridning härifrån, det får ni räkna med...

Puss!

R och jag

har bestämt begravningssång. "Little Willie John" vill hon ha. Jag försökte med "Vaggsång klockan fyra" men den gick inte hem. Men R kommer att leva så länge än. Det måste hon.

Tankekedjor

skrev jag om...

Jag minns en till som höll på att få mig i psykos;

"Jag drömmer att jag drömmer att jag drömmer att jag drömmer"...

Oj oj oj!

Jag gick just sju kilometer

med Damien Rice i lurarna. Blev inte ens trött. Med tanke på min kondition är det ett gott tecken på en artists storhet. Tack Eva för "9".

Wiehe har fyllt 60

och känner sig ung såg jag på tv, jag grät så många gånger. När Thåström gjorde "Keops Pyramid", när Anna och Idde gjorde "Flickan och kråkan", när Stefan Sundström gav sig på "Jakten på Dalai Lama"...

Vilken bra musik. Tänk om jag en gång i mitt liv kunde få skriva en sån sång. En sång jag kunde vara nöjd med till min död.

Tänk om jag någon gång fick vara nöjd med något jag gjort.

Stackars lilla kärlekssökande katt

Jag skulle ha varit lite skärptare/vaknare för två timmar sen när möjligheten fanns. Nu springer hon där och ylar så övergivet. MEEEAAAOOOWWW liksom. L sover och att ge Elsa pillret ensam är svårt. Hon bits.

Visserligen har jag skrivit en sång som innehöll fraserna "Spinn spinn i örat på mig kissen min, kom hit och spinn" och "Kalla mig din kisse, kalla mig din kåta katt". Men jag tycker ändå synd om katten.

Lennon och tandborsten

Fick lite ångest av föregående post. Det är klart att det som händer i ens forna hemland väcker känslor. Jag kanske kan kompensera med den här gamla skrönan:

Lennon är fem år nu. Han är född i Sverige och han är så att säga tillälskad här också. Hans storasyster däremot blev till i Irak. Sedan bars hon - fortfarande inne i mammas mage - över bergen till Turkiet. Lennons föräldrar tvingades att fly. De tvingades lämna hela sitt liv bakom sig. De lämnade sin familj och sina vänner, de lämnade allt det trygga och vana som ändå fanns där, mitt i terrorn. De tvingades ta det oerhörda steg som vi svenskar aldrig behöver ta och därför aldrig riktigt heller kan förstå. "Into the great wide open", som Tom Petty sjunger. Ut i det totala okända.

Lennons föräldrar har klarat sig ganska bra. De har startat en liten firma, byggt sig ett hus, själva velat "anpassat sig" till vårt samhälle. Pappa är politiskt aktiv i ett borgerligt parti.

De har insett att Sverige är deras hem och framtid - och att Lennon och hans syster kommer att växa upp här - som svenskar. Svenskar med en annorlunda etnisk bakgrund visserligen, men ändå definitivt som svenskar. Just därför att de orkat förstå detta beundrar jag dem så oerhört. Det vore ju så mycket enklare för dem att blunda för sannningen, att säga "Lennon är kurd, vi är bara här så länge vi mäste, så fort vi kan ska vi åka tillbaka och då är den här tragiska parentesen i vårt liv slut".

I mitt arbete har jag den oerhörda förmånen att få hjälpa Lennon att skaffa sig sin svenska kulturkompetens. Och trots att det ibland blir förvirrat, både för honom och för mig, så måste jag erkänna att det är ett alldeles underbart roligt arbete.

En solig höstdag hände det sig till exempel att barnen lekte parkarbetare på förskolegården. Jag stod en bit ifrån och beundrade den oerhörda energi som visades av de unga arbetarna. Men plötsligt hände någonting. Två stycken i det nyss så samstämda och effektiva arbetslaget blev osams. Grälet verkade handla om vem av dem som skulle vara i besittning av piassavakvasten, det i den stunden mest begärliga och attraktiva av arbetsredskapen. Lennon var en av kombattanterna. Han var fullständigt rasande och jag hörde honom svära ve och förbannelse över sin motpart Nisse, som för övrigt var minst lika upprörd som Lennon.

Jag beslöt mig för att låta dem hållas, chansade på att dispyten snart skulle ebba ut av sig själv. Det visade sig vara ett fatalt misstag. Lennons antagonist lyckades nämligen rycka till sig den omtvistade kvasten, varpå han sekunden efter dunkade Lennon med densamma. Hårt. I huvudet.

Lennon rusade mot mig för att söka tröst. Han grät hejdlöst, men när han fått lugna sig en stund så ville han berätta vilken fruktansvärd oförrätt som drabbat honom. Det var i den stunden som de bevingade orden fälldes; "Håkan, vet do vad Nisse gjorde? Han slog mig med stora tandborsten".

Jag klarade det visserligen, men jag måste tillstå att jag fick kämpa hårt för att klara av att vara empatisk i den stunden.

När Lennon var glad igen så vaknade den lede pedagogen i mig till liv. Jag kunde helt enkelt inte låta bli att upplysa Lennon om att det han kallade för tandborste egentligen hette kvast. Jag klargjorde också skillnaden mellan tandborste och kvast på ett i mitt tycke alldeles lysande sätt; "Du vet Lennon, kvastar har man UTE, när man sopar. Tandborstar använder man INNE. Inomhus och INNE i munnen. Så att tänderna ska bli rena."

Han såg ut som om han förstod.

Den lilla episoden med Lennon och hans tandborste förgyllde både min och mina kollegors lunchrast. Det skrattades gott i personalrummet.

Kollegan L kunde inte låta bli att ta upp saken med Lennon lite senare på dagen. "Hördu Lennon", sade hon, "Vad var det som hände förut? Blev du och Nisse osams eller?"

Något lite hade Lennon ändå snappat. "Jovesst. Vi bråkade. Och vet do? Nisse slog till mig med stora OTETANDBORSTEN..."

Hets mot folkgrupp?

Sällan jag säger sånt här men jag gillade inte bilderna som fanns att se i Nerikes Allehanda igår, där Irakiska män stod på gatan i Örebro och bjöd på saft och godis "med anledning av Saddams hängning". Sånt där tycker jag att ni kan åka till Irak och hålla på med, eller till USA möjligtvis.

Min gode Irakiske vän B skulle aldrig sänka sig till något sådant, trots att han fick fly Irak hals över huvud.

Vilket skulle bevisa att det finns kloka och okloka människor i världens alla länder.

Svenne ska ta tåget till Kina

Det här är "gammelord", återfunna på en diskett när jag rensade kontoret idag (Tänk att man sparat saker på disketter. Snacka om stenåldern...) Men det är ju aldrig fel med en schysst repris, så nu kör vi:

Jag satt på stadens Kinaresturang och väntade på en portion stekta räkor i vitlökssås. Vid bordet bredvid satt två män och drack öl. Förutom oss tre var restaurangen alldeles tom, så jag kunde helt enkelt inte låta bli att höra vad de talade om. Den ene av de två männen kände jag igen. Det var säkert därför jag lyssnade lite extra.

Han skulle åka transsibiriska järnvägen sade han. Så fort han sparat ihop tillräckligt mycket pengar så skulle han påbörja den långa resan till Peking. Från Moskva, över den Sibiriska tundran, fram till Vladivostok och sedan vidare till Kina. Han såg nöjd och glad ut när han berättade om sina planer.

Människor gör den typen av resor idag, det är inte så märkvärdigt, inte så unikt. Men att just den här mannen satt och talade om att han skulle ge sig iväg ut på långresa förvånade mig. Han kommer från Sickelsta, eller Hörsta eller Hardemo kanske, någon av de där små byarna utanför Kumla, jag är inte riktigt säker på vilken. Han är ett par år över trettio och ända sedan barnsben har han betraktats som en byfåne. Han gick i hjälpklass i skolan, hade underbett och stripigt halvlångt hår, Stenmarkstoppluva och en Puch Dakota med bockstyre. Jag minns att han verkade vara så ensam. (Mopeden har han förresten fortfarande kvar, fast han har bytt ut toppluvan mot en svart integralhjälm. Jag brukar se honom komma åkande ibland, nonchalant tillbakalutad, med ett stort leende på läpparna. Jag brukar tänka; för honom måste den den där gamla Dakotan vara som en riktig motorcykel, en Harley-Davidson 1200 cc fatbob allra minst.)

Det var många som retade honom i skolan. En del av oss gjorde det inte, men vi hjälpte honom å andra sidan inte heller. Vi brydde oss inte, hade nog med vårt eget, förstod inte bättre helt enkelt.

Jag har haft en del Ågren för det där genom åren, för den underlåtenhetssynden och för alla andra underlåtenhetssynder jag begått. Något tröstar det mig att jag med tiden blivit bättre på att ställa mig till utsatta människors försvar, men missarna jag gjort bär jag med mig genom livet.

Kanske var det därför som det rörde mig ända in i hjärtat att höra honom prata om sin Kinaresa. Inte för att jag tror att han någonsin kommer iväg, för det gör han säkert inte, men därför att jag kände att han var en människa som vunnit en stor seger bara genom att kunna sitta där med en god vän, ta sig en öl och skrodera om en resa med tåg, från Sverige till Kina.

Det är visionerna som skiljer människorna från djuren. Det var definitivt en människa som satt där. Det gjorde mig lycklig att se.

Räkorna var färdiga. Jag betalade och gick mot utgången. När jag passerade de de två männens bord kunde jag inte låta bli att gå fram och säga; "trevlig resa Svenne."

Och han tittade upp och jag är inte alls säker på om han kände igen mig eller inte, men han nickade i alla fall mot mig och sade; "tack ska du ha. Det ska bli spännande."

Fick mail från J

Och blev glad för det såklart.

"God fortsättning på det nya, fina året. Hoppas att du & dina nära och kära har haft en skön ledighet och en kul nyårsafton i går. Hoppas att alla fina raketer syntes hos er också! Det är makalöst att beskåda dessa, tycker jag. Det är nästan så jag fäller en tår, så gråtmild blir jag i min "litenhet". Himlen blir så enorm när det lyser upp sådär så jag nästan får svindel...
Nåja, hur är det för dig?"

Jag kan också bli liten och ödmjuk inför att betrakta himlens storhet, men mest under stjärnklara nätter faktiskt. Då kan jag gå där och titta och försöka förstå hur stort universum är och då blir jag nästan lite knäpp. Jag minns när jag var liten och låg och försökte sova och hamnade i den där tankekedjan som jag knappt inte tog mig ur. Universum har inget slut, för om det finns en vägg någonstans så måste det ju finnas något bakom väggen om den inte är oändligt tjock förstås och då är den ju någonting och då tar det ju aldrig slut och...

Jag läste någonstans för länge sen om att det i någon gammal mytologi (eller var det i en science-fiction-novell kanske? Websters värld? Den där hundarna tagit över jorden och människorna har försvunnit och det bara finns en och annan robot kvar som de kan ha som följeslagare? Nevermind) är så att himlen består av ett svart sammetstäcke som befinner sig ungefär tvåhundra meter ovanför oss. Stjärnorna är små revor i sammetstäcket och stjärnljusen vi ser är ljusen från himlen där gudarna och våra döda vänner sitter och tittar på oss. Det vore i alla fall lite mera greppbart.

Oh Sweet Jesus

Vaknar man till, sju på morgonen, 2007...

Jag önskar mig bara en sak av det här nya året, att det ska bli ett lite bättre, enklare, redigare år än det som var. Inser att det är som Lord Buddha sade; "There´s nothing there to help you but your own two hands".

Jag kan bara göra mitt bästa.

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.