JVM är det bästa med jul- och nyår

Visste väl det. Sverige slog Slovakien med 5-1. Kvartsfinal på torsdag. Tjeckien. Det ska vi klara. Allt annat vore katastrof.

Två inlägg måste det bli

Jag har aldrig gjort under 100 förr. Det kommer inte att hända i år heller.

Jag har skrivit det förut i år. Lyckan tiger still. Det är nog så enkelt.

Summeringen

Nyårsafton. På väg in i 2020.

Jag minns hur vi stod nere vid i hamnen i Askersund 1999, vakade in millennieskiftet. Agnes var nyss fyllda två. Tuva var inte ens tilltänkt. Herregud, det är tusen år sen, det går inte ens att tänka sig ett liv utan Tuva. Hur skulle det se ut?

Vi visste inte om världen skulle gå under, millenniebuggen skrämde oss på riktigt; kunde alla datorer låsa sig, våra sparade slantar försvinna, skulle det gå att boka ett tåg, skulle flygen gå ner? Europes "The final countdown" spelades på alla radiostationer. Men allt gick bra. Så klart.

Retrospektivitet är ett äventyr och ibland kostar det på att se tillbaka. Det har varit lite skröpligt ett tag. De sista åren har jag citerat Tomas Andersson Wij på nyårsafton inser jag.

..."och ett skitår är slut, och huden kring hjärtat är tunn..."

Dödsfall. Mamma. Pappa. Ohälsa. Allmänna jävligheter.

I år blir det inte så. I år kommer jag att avsluta med en annan T.A.W-sång.

2019 är inte alls likt de senaste åren. 2019 är året när jag återfunnit min mänsklighet igen, på många olika sätt. 2019 är ett lyckans år.

24/12 2018 fick jag en julklapp av mina döttrar. En middagsbiljett och ett besök på bio. Jag blev glad såklart. 4/1 gick vi på Chandani. Det var gott. Tuva blev lite svett efter att ha ätit chicken Vindaloo. Jag hade varnat henne, men hon lyssnade inte. Jag åt lamm. Sen kom mitt wakeupcall. Jag kunde knappt ta mig till bion, från restaurangen till Filmstaden. Jag var helt slut. Min kropp var slut. Jag var tvungen att göra något. Viktväktarna. Det har gått bra. -25 kilo på ett år. Jag kan gå ett par kilometer igen. Jag kan till och med träna lite grann. Det känns stort.

Sen kom Marcia. Mitt hjärta. Min skatt. Vi har tagit oss igenom ett år som varit stort, kärleksfullt, insiktsfullt, glädjefyllt, någon gång ibland också sorgesamt. Det är inte alltid så lätt med skilsmässor, barn, andras reaktioner. Men mest av allt har det varit ett år fyllt av kärlek, gemensamhet, skratt, värme, lycka. Att få dela. Jag är så tacksam för det. Jag älskar dig Marcia. Incondicionalmente.

Agnes, Tuva och jag åkte på vårt livs resa i juli, till Singapore och till Nya Zeeland. I Nya Zeeland kuskade vi runt i en husbil i flera veckor. Det var stort, för mig i alla fall, för dem också tror jag. Tack pappa Arne, det var farsarvet som förslösades där. Jag vet att du hellre velat att jag skulle lagt om taket på huset, men nu bestämde jag själv och det kändes bra. Vi fick se så mycket. Hobbiton, Wellington, Mount Cook. Vi åt getragu vid Franz Josephs glaciär. Vi såg regnbågar.

Jag lämnade Marcia vid Arlanda i förrgår. 12/1 åker jag till henne. Till Brasilien. Det är en dag att längta till. Det blir mitt sjuttioförsta land. Jag har nog alltid längtat bort. När jag sätter mig på planet till Natal blir det både som att åka bort och att komma hem. Vilken härlig känsla.

T.A.W sjunger;

Vi är alltid på ett berg när vi faller
Vi är alltid på ett hav när åskan går
Och den är skör den här tråden
som gudarna sytt i oss
som de sytt i oss

Men vi får dö en annan dag
Vi får dö en annan dag

För nu dröjer ljuset längre om kvällarna
Nu dammar gatorna av vår
Och nästan allting är möjligt
nästan allt är vårt
att leva av

Vi får dö en annan dag
Vi får dö en annan dag

Alla haters
all denna bitterhet
De vill få dig skämmas
de vill få dig tyst
Men ingenting svart
inget av hat
kan leva nån längre tid
Nej ingenting svart
inget av hat
ska släcka oss

Nej vi ska dö en annan dag
Vi ska dö en annan dag
En annan dag
En annan dag

Vi får dö en annan dag. Gott nytt år. Gott slut. God början.

Jo det blev en hyrbil

Dacian var INTE lämplig att köra runt med. Det visste jag ju för en vecka sen. Tur jag inte gjort det. Det skulle kunna ta en månad sa killen på verkstaden. Nu har jag en Renault till låns. Måste prata med försäkringsbolaget. Jag tycker gott de kan betala för när bilen stått still. Jag har haft körkort i 39 år. Aldrig tagit ut en krona från någon försäkring. Utom någon spräckt ruta.

Tänkte sova länge.

Gick inte alls. Hade glömt att vi bytt städdag. Det borde jag kommit ihåg. Ingen vill väl städa på Nyårsafton. Nå. Jag får huka i soffan en stund.

Idag körde jag Marcia till Arlanda

Det kändes väl sådär. Det skulle varit jätteroligt att få åka med redan nu såklart. Fast jag kan inte vara borta så länge. Och om två veckor åker jag. Det är bara att börja längta. Det blir bra.

God jul

Det är allt som behöver sägas. Ta hand om er. Vila. Njut god mat, vin och bröd, njut god musik. Älska någon. Livet pågår.

Det var glashalt

Och jag tappade fästet och for rätt in i Adolfsbergsrondellen. Det gjorde inte ont, men fronten blev demolerad. Och jag körde inte ens fort.

Fredagsmys i juletid

Hemma hos stortjuven och hans äkta maka

Supermysig kväll Stackars lilla Marcia var sjuk. Usch.

Eric Bibb

Några bilder också.

Eric Bibb

Johan och jag var på Eric Bibb i lördags. Vilken fin konsert det var. Här är han tillsammans med hustrun Ulrika Bibb. Magic. 

Vi åkte ut i obygden

Och köpte oss en crosstrainer. Det var mörkt när vi kom hem. Men det blev bra.

Jag är en golvläggare

Det känns som att pärla pärlplattor ungefär, fast större. Det är jätteroligt. Och tänk att få in en bastu sen. Då blir det roligt att få gå ner i källaren.

Hallelujah jag var frisk.

Vilket skönt brev att få. Nu vill jag bara vara frisk.

Ebba Forsberg och Mikael Wiehe

Hjalmar Bergman-teatern. Fantastisk konsert.

Sara Dawn Finer

Conventum congress, 20191122. En fin konsert.

Motionscykel

Herregud.

Jag har en motionscykel. Jag har cyklat på den. Det här är inte jag. Men det känns bra. Och jag har nya fina motionskortbyxor i blankt tyg. Vad har hon gjort med mig, den där Marcia? Bara bra saker. :)

Ohälsorapport

Jag måste alltid tänka på vad jag skriver och delar med mig av här. Varför jag gör det och i vilket syfte. Om det är för min egen skull eller för någon annans. Om jag ens ska skriva det. Till vilken nytta? 

Det här är ett inlägg jag tänkt på rätt länge. Jag blir inte riktigt klok på varför, men nu har jag ändå bestämt mig för att publicera det. Jag tror kanske att det kan ha en viss allmängiltighet. Vi blir alla skröpliga någon gång. Lite små. Lite känsliga. Vi behöver nog prata om sånt här också, även om livet är en fest för det mesta. 

Det är nog bara Benjamin Button som lyckats med att födas gammal och dö ung. 

Själv blir jag äldre och äldre dag för dag, det är bara att inse, om än jag känt mig lyckligare och gladare under det här året än jag gjort på många år.

Nu har jag mött svensk sjukvård på nära håll i ett par tre månaders tid, först för hålet i foten (det har jag redan berättat om) och sedan när jag fått ont i pungen och i snoppen och börjat kissa blod.

Iväg till doktorn för vilken gång i ordningen? Provtagning. Infektion igen, fast i urinvägarna den här gången. Ny antibiotika. Akut kissnödig hem med informationslapp om vad som händer med män i 57-årsåldern som kissar blod. Potentiell prostatacancer. Magnetröntgen. Kamera genom snoppen. Ha telefonen påslagen om de ringer från röntgen, nu ska det jäklar i mig gå undan, sjung hoppfadderallanlej. "Men det  behöver ju förstås inte vara cancer, det bara KAN vara det". Lilla fåniga AT-doktor. Ta en grundkurs i psykologi innan du känner dig klar för tjänstgöring. Jag tror att jag ska dö i akutcancer innan jag kommit hem. 

Iväg till röntgen ett par dagar senare. Det är den enkla delen. Dricka 1,5 liter vatten, få urindrivande medel, kontrastvätska. Nemas problemas. Förutom att jag knappt hann hem till toan, fast jag kissat flera liter innan jag åkte från USÖ. Jaja. Gick bra.

Sen kommer kallelsen till cystoskopin. Då får jag ångest på riktigt. Både för undersökningen i sig och för vad den eventuellt ska visa. Lång väntan innan. Löjligt, men jag vill verkligen inte visa snoppen för människor jag inte känner. Jag vill inte ha en kamera uppstoppad i mitt urinrör, trassla sig runt i mitt inre. Det är mycket jag inte vill. 

Det där är förstås bara blyghet. Framför allt vill jag inte ha cancer. I prostatan. Eller någon annanstans. Fåniga skrämsna tankar. Jag vill inte dö vid 57. Inte nu, när jag har det så bra, när jag hittat en livskamrat, mått gott, när jag blivit vän med mig själv igen. 57 är ett skräckår för mig. Så många fina människor jag känt har dött vid 57. 

Jag ber Marcia följa med på undersökningen. Jag känner att jag vill ha någon som håller mig i handen. 

Sjuksköterskan och läkaren på urologen är trevliga, empatiska, känner säkert av min obehagskänsla, berättar hur det ska gå till, skojar lite; "du vet ju hur den ser ut utanpå" säger doktorn till Marcia, "men nu ska du få se hur den ser ut inuti också, det är väl spännande?" 

Sjuksköterskan lägger lokalbedövning. En STOR spruta rätt in i urinröret. Det domnar på en gång. Jag känner omedelbart att jag inte har någon koll på de nedre regionerna. "Det var den första", säger hon uppmuntrade. Men GUD, hur många sprutor ska jag få? En till bara. Tack. Mitt underliv är totalförlamat. Jag vet inte om jag kissar på mig eller om det är bedövningsvätskan som rinner ut. Kanske lite av varje. 

Sen kommer doktorn med stora kameraslangen. "Det kan kännas lite obehagligt" säger han och siktar in sig. Sjuksköterskan greppar snoppen och jag rodnar och undrar om man kan få en ofrivillig erektion när man är totalbedövad. Tjoff. Det gör inte ont, men det är extremt intimt, sårbart. Jag kramar Marcia hårt. Försöker tänka på något annat än det som händer. 

Bilderna är ändå fascinerande. Upp i urinröret, det ser bra ut, sen in i urinblåsan, fortfarande kraftigt infekterad, "du måste ha mer antibiotika", prostatan ser bra ut, han vrider och vänder, små partiklar simmar runt i kisset, jag frågar vad det är, får för mig att det är spermier, det är det ju såklart inte, det är slem från infektionen. Jag tror han håller på i en kvart. Så kommer röret ut och det är klart. 

Den optiska inspektionen visar att jag har kvar infektionen i urinblåsan. Inget annat. Så berättar han att magnetröntgen visat att jag har ett "romtum" på ena njuren. Det är sannolikt en cysta, två och en halv centimeter ungefär, men den vill man titta vidare på så det inte är något elakare. "Romtum?" frågar jag. Tänker på The Shining. TEDROM TEDROM "Menar du inte tomrum?" Det gör han såklart. Han är från Egypten. Och en underbar människa. Vi skrattar lite. 

Jag är glad att det är över. Känslig. Vet inte om jag vill gråta eller skratta. Kramar Marcia. Säger "Tack för att du var med". 

"Du kanske ska ha den här i byxan ett tag." Sjuksköterskan kommer med en blöja. Det känns lite obekvämt, men jag inser att det kanske är en bra idé. Stoppar ner den  i kalsongen. Känner mig dum. 

Sen åker vi hem. Jag är lättad. Bekymrad över romtummet i njuren såklart, men ändå glad för att det inte var något med prostatan. 

Nu väntar jag på magnetröntgen av vänster njure. Den får jag i veckan. Jag kissar som jag ska nu. Normal stråle. Inget blod. Hoppas det är ok. 

Tillbaka till första frågan. Varför berättar jag ens om det här? Jag gör det inte för att det är synd om mig, även om jag tyckt det själv ibland. Jag gör det inte för att berätta en "rolig historia". Jag gör det för att jag inser att jag är dödlig, att vi alla är det, för att jag vill berätta om hur viktigt det är att bli bemött med värdighet, empati, respekt och förståelse när man befinner sig i en utsatt situation, för att det är allmängiltigt och generaliserbart och för att nu var det jag, men nästa gång kan det vara du.

Jag for ner till bror

Boken vi läser i vår litteraturcirkel nu. Jag har lite svårt att hitta in i den. Men det kanske kommer. Känns som Torgny Lindgren light.