Något måste man ju ha att se fram mot - bokade en tripp till Budapest idag.

26/10 åker vi och äter lite langos. Det är 20 år sen jag var i Budapest och då kändes allt som pest eftersom vi blev rånade på nattåget från Prag. Det blir säkert bättre den här gången.

I gamla stan 3

Mysiga platser fanns det gott om!

I gamla stan 2

Lite food-porn. Det var så gott.

I gamla stan 1

Vi gick ut på promenad, fler bröllop den här dagen.

Så hamnade vi på bröllop

Det var ju lite extra roligt. Vi skulle bara gå in och titta i den vackra barockkyrkan.

Museum of Illusions i Vilnius

Rätt roligt ställe faktiskt. :) En stunds tidsfördriv.

På plats i Vilnius

Resan gick bra, hotellet är fint, stan är vacker, mojiton god. Det känns ok.

16/4 - 35 år efteråt

Vad är 35 år i en människas liv? The better half of it säger en del. Jag vet bara att det är en ganska lång tid. Man hinner växa upp, föröka sig, skaffa sig en utbildning, bli kär, tappa livsfästet, få tillbaka det igen, sjunga, gråta, skratta, gå och rösta, se en statsminister mördas, se länder försvinna, nationer födas, äta lite kinamat, lyckas, misslyckas, få hjärtfel. Man hinner med ganska mycket på 35 år.

Det är 35 år sedan, på dagen idag, som jag reste iväg för första gången. Lars och jag tog tåget ut i Europa. Vi hade ryggsäckarna med oss, gitarrerna, Tony skulle följa oss till Köpenhamn. Det bultade i hjärtat på mig där jag stod på stationen. Jag skulle ut, bort, visste inte riktigt vart, inte mer än att jag skulle åka längre bort än jag någonsin tidigare varit. Och jag längtade. Jag ville så gärna se hur världen såg ut.

På Ströget spelade vi Dylan och Neil Young. Tony såg precis ut som den unge Dylan. Han sjöng honom så bra också. Just to dance beneath the Diamond sky, with one hand wawing free, silhouetted by the sea. Dagen efter åkte vi till Christiania. Sen satt vi i en park och såg världen som i dimma.

Vi reste långt den där månaden. Ner till Grekland först, genom Jugoslavien som fortfarande hängde ihop på den tiden, skitiga underbara Aten, billiga fix-bira och Souvlaki för några drachmer, Akropolis, Joys hotel, Omonia Square och så båten till Kreta. Vi gick av båten och började gå, men det var en bra bit till Chania. Jag skrev dagbok, många grötmyndiga anteckningar om hur saker och ting "var", hur Greker "var". Så lite jag visste. Men ändå mer än för någon vecka sedan. Och jag visste att jag ville se mer. Veta mer. Vi tog oss till Knossos. Förundrades. Så gammalt. Så läckert. Fanns Minotaurus en gång i tiden? Jag trodde nästan det. Så till Matale. Vi tänkte bo i grottor. Ångrade oss.

Venedig sen, att komma dit var som att vara med i en film. Och tullen plockade isär hela tågvagnen innan vi blev insläppta i Italien. De trodde nog vi smugglade knark i massor. Men det gjorde vi inte. Piazza San Marco, kanalerna, Dogepalatset, Rialto. Så vackert.

Sedan tåget till Paris. Lopphotell, men billigt billigt. Du vin, du pain, du boursin på reklamskyltarna i Metron. Sorbonne, latinkvarteren, Eiffeltornet, kvarterskrogarna, 5-kronorsvin i Jardin de Luxembourg, Parisiskor i korta kjolar. Broarna. Pont Neuf, Pont du change, Notre Dame, Montmartre, vi hade nästan inga pengar kvar, men vi var tvungna att stanna, vi hade ju biljetter till Foreigner. Vi käkade billigaste maten ett par dagar, sen var det dags. Strålkastarna på. I want to know what love is kom ur högtalarna. Urgent! Fransmännen skrek FÅ-RÄ-GNÖR, FÅ-RÄ-GNÖR! Jag kände att jag levde. Att jag fick uppleva något. Något annat! Jag kände att jag ville ha mer.

Jag var 19 år då, för 35 år sedan. Den första tågluffen handlade om att spränga en gräns, att kunna komma bort, att inse att det var underbart att kunna vara nyfiken. Insikten att världen var mycket större än Kumla, Sverige, Danmark, Norge, Finland, mina tidigare yttersta gränser. Känslan i att inse det. Att känna det "på riktigt". Jag glömmer den aldrig. Jag känner den än. Jag vill aldrig sluta vara vetgirig.

För mig var den första egna resan en viktig livshändelse, en "coming-of-age-upplevelse". Jag har rest sedan dess, så mycket jag kunnat och haft råd med. Och än finns det mycket kvar att se och att få vara med om.

Jag var 19 då, min dotter är 19 nu. Om tre veckor åker hon och hennes kompis på sin första tågluff. Hennes värld är redan mycket större än min var då, men hon kommer ändå att ha en härlig resa. Det är inte utan att jag känner mig lite avundsjuk. Och sjukt glad för hennes skull.

Eftertankar

Nu är vi hemma igen, safe and sound. Varje resa jag gör får mig att inse hur fantastisk den här världen är, hur mycket det finns att se, hur många människor det finns att möta. 

När jag tänker på New York - utan något längre och mer genomtänkt perspektiv  - ser jag på den fantastiska mångfalden. Svarta, vita, asiater, män, kvinnor, straighta, homosexuella, tjocka, smala... Fler människor på den ytan än i hela Sverige och ändå i någon slags fredlig och ganska vänlig samexistens. Det ger mig någon slags hopp. Det går, om vi vill.

Nu ska jag ta mig en ägg och kaviarmacka och se på Homeland på SVT play. Det känns bra, det också. 

Little Italy och Lombardis Pizza

Mer från Washington Square