Färdigtänkt på avslutningslåten...

Ska man lämna så ska man lämna med flaggan i topp var det någon som skrev till mig på Facebook. Och absolut. Jag har ingenting att skämmas för (inget jag tänker skämmas för i alla fall) så nog sjutton ska det spelas en trudelutt eller två i morgon och på fredag.

Titanic funderade jag på ett tag - "Vi går till botten där vi står men flaggan den går i topp". Hello Goodbye av Beatles också. Något ljushuvud föreslog "I did it Mait´s way" och det var visserligen roligt, men riktigt så enkelt ska jag inte göra det för mig. Nä. Det blir en Lundell. Mer säger jag inte.

Den borgerliga regeringens lakejer slår till igen.

Nationella prov för sexåringar? Och Björklund står i aktuelltstudion och tycker att det är en god idé. Om den mannen får hållas har vi snart nationella prov i matematik för ettåringar. 1 blöja full med bajs byts mot en blöja utan bajs. 1+1=1. Solklart.

Åkte till ett jobbmöte på Matildelunds förskola...

Vår mest "nybyggda" förskola i Kumla, fast den fått nästan tre år på nacken... Jag hade inte varit där sedan den blev färdig så det var sannerligen på tiden. Vilken fantastisk miljö att arbeta i, för både barn och vuxna. Så vackert, så estetiskt, så "Reggio". Så kunde man ju önska att alla förskolor i Kumla fick se ut, skillnad det mot två nedgångna rum i Hardemos gamla skolbyggnad är det definitivt.

På eftermiddagen ringde Agnes och var förbannad - något pucko hade snott hennes jacka med en massa nycklar och annat "praktiskt" i. Förbaskat onödigt, grisigt rent av. Det blir en massa jobb att fixa nytt igen.

Supertrött på kvällen, halvsov framför sista delen av "Hårdrockens historia". En spännande och intressant serie att följa även om dagens avsnitt var sisådär, det kanske inte var musik som tilltalade mig helt enkelt.

Första privata förskolan i Kumla....

Artikel i Allehanda i dag. Och den öppnar i Åbytorp - av alla ställen...

Jag kan inte säga att jag direkt räds konkurrensen, för jag antar att det är föräldrar från hela Kumla som av ideologiska skäl kan komma att välja att placera sina barn på förskolan Plantan. Vi kommer säkert att ta emot de flesta av Åbytorpsbarnen även framgent.

När vi för några år sedan hade jättetrångt med platser i förskoleverksamheten i Kumla öppnade vi avdelningen "Blåsippan" i Åbytorps Folkets hus - samma lokaler som "Plantan" ska husera i. Då var det nästan inga föräldrar som ville åka dit med sina barn, trots att vi hade erkänt goda pedagoger på plats och trots att det var mindre barntätt än i övriga Kumla.

Kanske blir det skillnad nu. Jag vet inte vad jag ska tycka riktigt. Jag har svårt att bli upprörd, men i mitt huvud är det ändå så att det är den kommunala förskolan som måste kunna garantera en bra kvalitativ verksamhet i Kumla. Skit vore det annars. Jag kan ändå tycka att det är fascinerande med människor som brinner för något.

Hockeykväll, måttligt kul...

Man kan ha roligare än att se Kumla förlora mot Mjölby på straffar. Det var med största sannolikhet slutet på den här säsongen. Referat här.

Nä, den här dagen var inte jättekul på något sätt, även om den började bra med fin föreläsning av skolpsykologen Malin Backéus på temat "barn med problemskapande beteenden".

Sen var det stress och hej och hoj och sen fick jag problem med mina egna ungar bara för att jag tyckt Malin pratat så klokt, fick sitta och vänta 20 minuter på dem och kände mig skitstressad och sur. Vi blev i alla fall sams efter en stund. Tur det.

Lång dag på stadshuset - i väntan på vad då?

På skolinspektionens "dom" såklart, eller "beslut" som det heter rent formellt. 12.00 släpptes rapporten offentligt. 13.30 skulle vi skolledare få en dragning om resultatet.

Nästan alla var svart-vit-grå-klädda i dag, alla utom Karin i Tallängen. Det lände henne till heder. Kanske berodde det på att hon inte blivit granskad och därför var u.p.a. Vår förvaltningschef bar förvisso också en lila blus, men det är väl lidandets färg enligt den kristna liturgin. Skolinspektionens inspektörer var så vitt jag såg undantagslöst uniformt klädda i grått; grå kavajer, dräkter, byxor, blusar. Korrekt. Formellt.

Det är säkert värre än att svära i kyrkan att säga det, men hela tillställningen kändes faktiskt grå, med inslag av Jan Björklundskt svartblått förstås.

"Fel fel fel...", det är vad skolinspektionens rapporter består av, 99 gånger av 100. "Ni kan inte", "ni har inte", ni genomför inte"...

Jag skulle naturligtvis begå tjänstefel som rektor om jag sade något annat än att jag "tacksamt tar emot den kritik vi fått och genast ska göra rättning", så det gör jag inte. Skolinspektionens kritik är säkert sann och rättfärdig i sig.

Men herreminje vad kul det vore om det också pratades lite om allt det goda arbete som sker i landets alla skolor varje dag, om alla duktiga lärare som faktiskt gör ett kanonjobb, om alla barn som faktiskt tycker att det är roligt att gå i skolan och som lär sig bra saker, om hur vi gör sociala insatser och räddar en del barn från undergång, om hur vi jobbar med värdegrundsarbete på väldigt bra sätt.

Jan Björklund har gjort sig själv till förkämpe för utbildningens kvalitet i Sverige, och det borde vara en god egenskap för en utbildningsminister, men jag vill påstå att hans ständiga budskap om att det vi gör inte är "gott nog" mest fått negativa effekter. Hur bra blir man om man ständigt får höra att det man gör inte är tillräckligt bra, hur positivt är det att föräldrar matas med mediabrus om hur dåligt det är ställt med utbildningen i Sverige?

Skolinspektionens representanter jämför sig själva med bilprovningen. Inte ens en Rolls Royce kan anses mer än trafiksäker. I alla fall ligger det utanför bilprovningens uppdrag att bedöma om den har några andra kvaliteter. Så kan man naturligtvis se på saken. Det är korrekt. Det är grått.

Jag är stolt över mina medarbetare i förskola, fritidshem och grundskola, alldeles oavsett den kritik vi får. Problemen i den svenska skolan ligger definitivt inte hos lärarna.

NA skrev så här på sin hemsida. Vi kan säkert förvänta oss ett antal negativa kommentarer.

Så kom då beskedet - "det har räknats fel"...

Socialdemokraterna tillstår att barn och utbildningsförvaltningens budget varit för snålt tilltagen och skickar in 8 miljoner till för att kompensera. Det glädjer mig mycket, för det innebär sannolikt att jag slipper exekvera några större personalneddragningar. Bra för personalen, bra för barnen, bra för mig. Nu hoppas jag att turbulensen är över och att vi kan få arbetsro.

Ibland är det härligt att jobba!

Ikväll till exempel, när barnen i Stene fyrade av årets show i Åbytorp. Sång, dans, teater, bildspel, två fullsatta föreställningar. Alla var så duktiga. Det var så kul. Vi som jobbar på skolan fick också våra sekunder i rampljuset, i år med tema Afrika. Vi dansade in i bastkjolar och färglada saronger - till Shakiras "Wacka wacka". Sen sjöng vi om "Afrika" och genomförde allsång med den alldeles (o)äkta swahilisången "Mangwani pu-le-le". Grande succé! Tänk om man kunde göra sånt lite oftare...

Elisabeth Berglund (V) uttalar sig i frågan om Kumlas skolors ekonomi.

Detta sker på Kumlanytts hemsida och jag är bedrövad över hur mitt eget parti så fullständigt sålt ut sig till majoriteten för några ynka ersättarplatser i nämnder. Gå i opposition säger jag bara. Som det är idag finns det ingen anledning att rösta på Vänstern i Kumla, det är ju bara en stödröst på Socialdemokratin.

Jag är ingen Sossehatare alls - ser hellre Socialdemokrater i ledning än en borgerlighet som tenderar att glömma bort den lilla människan - men det behövs ett tydligt alternativ till vänster om mittfåran, ett alternativ som vågar vara obekväma när det behövs.

Jag tänker inte gå fram till torget på första maj i år. Det känns inte rätt, helt enkelt.

Så tokigt det kan bli...

NA rapporterar om besparingarna inom Barn- och utbildningsförvaltningen på sin hemsida idag. Det är såklart bra att ämnet kommer upp men när fakta blir alldeles fel blir det bara förvirrande.

Stene skola ska inte halvera sin lärarkår. 0,5 tjänst av 6,5 har jag räknat med, vare sig mer eller mindre. Skolområdet behöver däremot reduceras med 4 tjänster om vi ska komma i ram, men då handlar det om all verksamhet. (Nog så bekymmersamt.)

Olssons pastejer...

Jag har spenderat hela dagen tillsammans med trevliga människor från vår styrelse. (Barn- och utbildningsnämnden.) Det har varit bra diskussioner och jag tror inte att någon enda människa i sällskapet vill Kumlas barn något annat än gott. Men ändå kör vi fast. Det är svårt att prata samma språk ibland.

Gammal förskollärare som jag är vill jag komma med ett boktips. Jag ska be om att få påminna om den klassiska barnboken "Olssons pastejer" av Peter Cohen där det framgångsrika pastejföretagets bokhållare plötsligt sticker med hela kassan i väskan.

Pastejfabrikör Olsson får sedan mala ner både det ena och det andra i sina pastejer för att hålla produktionen uppe, men till slut går det inte. Människor upptäcker att det luktar unket och smakar surt om pastejerna. De fåtaliga "högstavinster" som finns i form av i pastejerna inblandade guldsmycken från fru Olssons egen kollektion räcker inte för att hålla alla nöjda.

Som tur är får bokhållaren dåligt samvete och återvänder med hela kassan intakt, minus 50 kronor som han förslösat på drinkar och dåliga flickor. Men därefter är "Olssons pastejer" återigen ett solvent företag som går att lita på och kunderna återvänder igen, pastejsugna som vanligt...

Vad ville jag nu ha sagt med det här? Att Olssons pastejer är en jättebra bok. Och att jag inte tänker gå på samma mina.

Om jobb och lön och... ja...

Vi har precis avslutat årets löneförhandlingar för skolledarna i Kumla. Utfallet blev väntat, ett par procent generellt, precis som för de flesta andra löntagare i kommunen. Inte mycket att säga om kan man ju tycka, 2010 års löneökningar blev historiskt låga om man ser det i ett nationellt perspektiv, med avtal ingångna mitt under finanskriser och annat elände. Jämför man oss med andra grupper i kommunal verksamhet så har vi dessutom också förhållandevis höga löner, så ur det perspektivet kan det kännas förmätet att klaga.

Å andra sidan finns det ganska många undersökningar som visar att rektorsjobbet är det klart mest "utsatta" av alla jobb som finns i offentlig sektor, vår psykosociala arbetsmiljö är eftersatt och vi granskas och utsätts för "korstryck" från alla möjliga håll, från statsmakten till den lokala politiken, media, föräldrar, medarbetare e.t.c...

Det fanns en tid när jag själv tyckte att löneskillnaden mellan ett chefsjobb och den förskollärarlön jag för tillfället uppbar var omotiverad, men därvidlag har jag faktiskt tänkt om. Elva år senare inser jag hur mycket större det här ansvaret faktiskt är och vad det ibland kostar en, hur mycket mer utsatt man faktiskt är och hur ont det kan göra ibland. Tänker man så är de där tusenlapparna i löneskillnad motiverade flera gånger om. Själv har jag varit rektor så pass länge att jag faktiskt tjänar lite mer än mina medarbetare, men det är ingen självklarhet. Jag har kollegor som kommit in i arbetet på senare år och som har medarbetare som tjänar mer än de själva. Visst kan sådant hända när vi har fri och individuell lönesättning, men när det är oftare än undantagsvis kan man ju fundera på hur arbetsgivaren värdesätter våra tjänster.

Nå, jag läste en intressant artikel i förra veckan, om "lycklighets-spannet" vad gäller inkomster. Tjänar man mellan 25.000 - 40.000 kronor i månaden så mår man som allra bäst skrev artikelförfattaren. Då har man (under normala omständigheter) tillräckligt mycket pengar för att inte behöva oroa sig för mat och boende, och också lite extra för att kunna sätta guldkant på tillvaron. Tjänar man mindre så får man problem med det basala och tjänar man mer så blir man lätt orolig för hur man på bästa sätt ska kunna förmera sitt kapital.

Jag ligger där i spannet och ska förmodligen vara nöjd med det. Hej hopp falleralla.

Så var första skoldagen avklarad,

samling vid Stene skolas flaggstång i morse, många förväntansfulla och glada barn och pedagoger, många föräldrar, högtidlig flagghissning och kort anförande av mig själv. Föredömligt kort tycker jag nästan. Så sjöng vi nationalsången och sedan var det bara att tuta och köra. Det var trevligt. Dessutom kom ju glassbilen till 09.40-rasten. Mums!

Tråkigare med beskedet om att gode kollegan Per lämnar jobbet på Vialundskolan. Vi har jobbat ihop i en massa år nu och jag tycker att han är en av de klokaste och kunnigaste kollegorna jag har. Vi borde inte behöva tappa honom.

Min kära hemkommun utmärker sig åter i statistiken.

Nerikes Allehanda har gjort en koll bland länskommunerna om hur stor andelen utbildade förskollärare man har i förskolan. Kumla hamnar (föga förvånande) på en inte särskilt hedrande näst sista plats. Och det värsta är att jag är säker på att årets siffror blir än värre, eftersom vi har anställningstopp på förskollärare därför att vi har för många barnskötare utan fasta placeringar.

Vilken kommun som har lägre andel pedagogiskt utbildad personal än Kumla? Gissa en gång. Den expansiva och satsande Bergslagskommunen Ljusnarsberg...

Är det verkligen så här vi ska ha det? Lockar det villaköpare från Örebro månntro? Jag tror att människor kommer att se igenom bluffen snart. Det är mycket vacker "yta" i Kumla, men frågan är vad som döljer sig bakom ytan.

Höjdpunkten på jubileumsveckan

var det nog för de flesta ikväll, dubbla föreställningar med jubileumsshow i Betaniakyrkans fina lokaler, skolkören sjöng, det visades upp gammeldags lekar, teatergruppen spelade upp "Ruskiga Stene skola" med stor bravur, unga forskare berättade vad de fått fram om Stene skolas histora från de första hundra åren, bidragen till tårttävlingen åts upp med andakt, personalen hade mannekänguppvisning med tidstypiska kläder från hela seklet. Det kändes jättebra. Duktiga ungar vi har på skolan. Duktig personal också för den delen. Utan dem skulle det inte funka.

Det här var mitt andra hundraårsjubileum som skolledare, det är inte utan att det känns lite högtidligt och jag kanske har fått min beskärda del i karriären nu. När en skola blir hundra år har det gått rätt många barn i den, tusentals antar jag. Det är rätt häftigt att känna att man är en del i en historia som påverkat så många människors liv.

Ibland blir jag så där professionellt arg...

...jag vet inte om det är nyttigt eller inte, men det är befriande i alla fall, förhoppningsvis kan det också fungera något sedeslärande för den som kommit i vägen för utblåset.

I eftermiddags till exempel, när jag kommit upp till kontoret och de större barnen skulle till att sluta. Hann väl inte mer än sätta mig på stolen innan de kom upp för att hämta jackor och väskor, till en början rätt vänskapligt gruffande men inom en halvminut hade det eskalerat och snart hördes ett "HÅLL KÄFTEN JÄVLA BÖGJÄVEL!!!"

Jag blir så trött, jag kan redan ana vilka grabbar jag ska hitta därutanför, men det får inte hindra mig känner jag. Kliver därför ut och anlägger min skarpaste röst; "Vem var det som just sa "Håll käften jävla bögjävel?"

Tystnaden blir intensiv, fem killar står där och tittar på varandra och ingen vågar peka ut "den skyldige".

"Men kom igen nu då, det var ju bara tio sekunder sedan jag hörde det, det var bara ni som var här och det måste varit någon av er. Vem var det som skrek "Håll käften jävla bögjävel"???"

Åh vad pinsamt det börjar bli. Åh vad man vill därifrån. Åh vad ingen vill säga något.

"Jag blir så trött på det här, om ingen av er vill skvallra på någon annan så hoppas jag att den som var klantig nog att vräka ur sig något sådant kan erkänna det själv, för innan det så kommer ingen av er härifrån, skolbuss eller inte..."

30 sekunder av tystnad innan X tar till orda; "Jag tror kanske... Jag tror kanske att det var jag som sade det..."

"Som sade vaddå?"

"Ja, det där..."

"Du menar "Håll käften jävla bögjävel?.."

"Ja..."

"Vet du vad en bög är?"

"Ja..."

"Det är en kille som är kär i en annan kille, det får man faktiskt vara här i Sverige och i de flesta andra länder i världen, så det är inget du kan använda som skällsord, blir du förbannad så får du hitta på något annat..."

Så pratade vi en stund om det och jag kände att vinkeln ändå blev rätt bra. "Ska du förolämpa någon annan så lär du hitta på något annat än att kalla den för homosexuell, för det är faktiskt inget fel..."

Vi har en lång väg att vandra än, men likabehandlingslagen är inte så tokig, faktiskt...

Hektisk bortavaro ett par dagar.

Lundsbrunn först som jag redan beskrivit och så har jag precis kommit hem från Stockholm och Västerås efter två dagar tillsammans med Nätverket för kvalitetsarbete i förskolan. Vi var i Hallonbergen och besökte en Reggioinspirerad förskola som hette Stella Nova och i Västerås för att se på "Emilia Öst". Spännande och intressant att möta världar som både är så olika och lika ens egen... Trevligt sällskap i Hasse, Ann-Sofie och Lisa (och en massa andra), det var riktigt kul.

Vi fick en timme över i Västerås och jag hittade en musikaffär. Gick egentligen bara in för att köpa strängar men kom dessutom ut med en Roland-cube, så nu ska det rockas jäklar på Fylstagatan. Mycket och bra ljud ur en otroligt kompakt förstärkare som faktiskt får plats i vardagsrummet...

Aj aj aj, han var ju "riktig" hårdrockare...

Artiklar som den här, om killen som först blir anställd som musiklärare och sedan får sparken för att det visar sig att det hårdrockband han spelar i inte var riktigt lika "Lordi-gulligt" som rektorn trodde, får naturligtvis igång tankarna hos mig...

Som arbetsgivare har man "rätt att anställa vem man vill", bara man håller sig inom lagstiftningens gränser. Gör man det behöver man inte ens motivera en "icke-anställning". Men om man väl kommit överens om en anställning så kan man inte krypa ur den bara för att man inser att man gjort dålig research innan, missat att ta referenser eller vad det nu kan vara... Avtal kan inte brytas hursomhelst, inte ens om de ingåtts med hårdrockare.
Klantigt av kollegan alltså.

Själv tycker jag självklart att att en seriös lärare får spela och lyssna på vilken musik som helst på sin fritid. Det innebar inte att jag tyckte att just "Blodsrit" var någon höjdare för mig personligen, Mina trumhinnor har blivit känsliga med åren.

I dag kommer Skolverket på besök,

i morgon också... Vi ska nagelfaras in i minsta lilla hörn för att se om vi håller en godtagbar kvalitet på undervisningen i våra skolor. Det är självklart bra att bli granskad med "ogrumlade" ögon och jag är säker på att det finns saker vi kan göra bättre, men det känns ungefär som att gå iväg till en tentamen, hyfsat allroundkunnig men inte riktigt säker på vilka frågor som ska komma. Nå, come as it may...

Seklets nostalgikick

har just drabbat mig - rätt in i veka livet. Lade beslag på Carin Mannheimers kultförklarade tv-serie "Lära för livet" från 1976 och kom som i chock. Var vi sådana? Var det så där? Hade jag sådana kläder på mig? Prickade hon rätt? Jag tror tammesjutton det.

En del av mina äldsta vänner upphör aldrig att förvåna sig över att Håkan, som skoltrött och uttråkad slutade grundskolan med ett medelbetyg på 1,8, så småningom trasslade sig fram till ett rektorsjobb.

Jag har tänkt på det där många gånger. Jag HATADE skolan. Tror kanske att det finns ett drag av revanschlusta i hela resan efter det. Och sen brukar jag tänka "ingen unge ska behöva känna som jag gjorde då, att den inte passar in för att den är annorlunda". Vi ska se till att alla får plats...

Tänker jag på det viset är erfarenheterna jag gjorde kanske i alla fall mest av godo.

Nå, "Lära för livet" rekommenderas i alla fall till alla som upplevde den svenska grundskolan på sjuttiotalet. Ni kommer att skratta och gråta, lite av varje.