Amadeus 028

Är det redan slut? Det kan det väl ändå inte vara? Vad hände sen då? Jag kräver omedelbart besked eller pengarna tillbaka!

Romanen är definitivt slut och författarna kommer inte under några som helst omständigheter att försöka göra en Amadeus 2. (Dåliga uppföljare till lysande förstaböcker och förstafilmer finns det redan allt för gott om. Vem minns inte med vämjelse sådana misslyckanden som Hajen 4 och Jurtjyrkogården 2 till exempel?) För de läsare som är lite tröga av naturen och inte har begåvats med fantasi nog att kunna föreställa sig vad som kan ha hänt med romankaraktärerna efter det sista kapitlet, gör vi trots allt ändå ett försök till kortfattad fortsatt levnadsteckning för de viktigaste huvudpersonerna. (Egentligen har inte vi heller den blekaste aning om vad som hände, men dessa öden är säkert lika sannolika som några andra.)

Amadeus B Nilsdotter-Stenström levde lycklig och glad under sitt fortsatta långa liv. Självklart gifte han sig med Lena Molinowski, som efter bröllopet kom att anta namnet Lena Molinowski-Nilsdotter-Stenström. Deras första kärleksstund på Osby camping resulterade efter nio månader i ett välskapt litet flickebarn. Väl medvetna om vilka oerhörda konsekvenser allt för många och högtravande namn kan innebära för ett barns psykiska utveckling, bestämde de sig för att döpa henne till My Amadeusdotter. Pengarna från BMW-kuppen och belöningen för den återfunna adressboken investerades i aktier och obligationer och Amadeus och hans familj blev med tiden tämligen välbärgade. Amadeus sökte in till Högskolan i Örebro och studerade sig till en fil kand i film- och litteraturvetenskap. Lena fortsatte också att studera och förkovra sig inom medicinen och blev senare vald till den populäraste och mest eftersökta läkaren i hela Örebro län. Hennes manliga kollegor muttrade bittert att det nog mest handlade om att hon var snyggare än de (och det var hon naturligtvis) men sanningen var egentligen att hennes vänliga och empatiska sätt att närma sig patienterna helt saknade motstycke bland kollegorna.

Mamma Nilsdotter-Stenström tvingades till slut att inse att hennes son blivit vuxen. I början var hon mycket nedstämd och förtvivlad och deprimerad och visste inte alls vad hon skulle göra med sitt liv när hon inte behövde sköta om Amadeus längre, men med tiden lyckades hon komma på fötter igen. Hon anmälde sig som frivilligledare vid Kyrkans barntimmar, tog hand om övergivna och vanvårdade kissemissar som hon hämtade hos Djurens vänner, spelade Bingolotto tillsammans med pensionärer som hon lärde känna genom Väntjänsten i Kumla och hade på det hela taget ganska fullt upp. Så småningom fick hon också förtroendet att emellanåt vara barnvakt till lilla My. Det uppdraget skötte hon med all heder.

Berit Ruske fortsatte oförtrutet att anmäla brott till polismyndigheten. För att hinna med något annat än att utreda Berit Ruskes många gånger helt obefogade anmälningar beslöt sig Örebropolisen för att inrätta ett 071-nummer kallat "Berits Hotline". Dit fick Berit ringa när hon hade något nytt att komma med. För 4 kronor och 55 öre i minuten fick hon höra följande; "Hej Berit, du har kommit till polisen. Du kan börja anmäla efter pipet. Tack för påringningen." På så sätt kunde Berit själv bestämma hur många anmälningar hon hade råd att göra.

Mormonerna Wilbert och Graham bör man fortfarande passa sig för. De är fortfarande ute på sina missionärsbedragarturneér och om det någonsin kommer två mormoner och knackar på er dörr bör ni allvarligt och nogsamt se till att inte skriva på några papper, hur lockande det än kan verka.

Asta Kristensson togs om hand för sluten psykiatrisk vård och tillbringade ett par år på Sidsjöns psykiatriska sjukhus. Hennes inkontinens visade sig vara kronisk, men som bekant finns det sällan något ont som inte har något gott med sig. Efter sin psykiska rehabilitering sökte hon och fick ett välbetalt arbete som inkontinenshjälpmedelsutprovare hos hygienproduktsföretaget Mölnlycke. Hon avancerade snart i företagshierarkin, eftersom hennes lyhörda och känsliga stjärt på ett sofistikerat sätt kunde känna av skillnader i kvalitet och komfort hos de olika kisseblöjorna. Snart nog började hon också aktivt att deltaga i designandet av nya hjälpmedel och hundratusentals inkontinenta män och kvinnor i Sverige står idag i stor tacksamhetsskuld till Asta Kristensson. Det är tack vare henne som Astablöjan blivit verklighet. "Inte tunn men säker" och "Ingen annan blöja håller dig torrare än Astas" är slogans som sitter inpräntade på varje svensk medborgares näthinna efter den påkostade reklamkampanj som Mölnlycke genomfört i såväl TV som veckopress.

Bertil Messer och Nils Schmidt befordrades till länspolismästare i Skåne respektive Örebro som tack för sina bländande polisinsatser i samband med gripandet av den ökände våldtäktsmannen Stanislaw Molinowski, som de för övrigt misstänkt redan från början.
"Vi visste att det var han, men vi var att gripa honom på bar gärning för att kunna säkra bevisningen", sade Nils Messer i den presskommuniké som kablades ut av TT.

Stanislaw Molinowski befanns skyldig till upprepade våldtäkter och våldtäktsförsök. Tingsrätten i Hallsberg lät honom välja mellan kemisk kastrering och livstids isolering på sexbunkern i Härnösand. Ett liv i frihet var trots allt att föredra tyckte Stanislaw, och därför lever han numera ett kemiskt snöpt men lyckligt liv i en liten stad i närheten av Landskrona. Han arbetar som butiksbiträde i en damunderklädesaffär och efter vad författarna erfar har han aldrig någonsin gjort några närmanden mot någon av sina kunder.

Karin Andersson och Kenneth Kvist blev också ett äkta par. Karin använde sina sparade inkomster från bordelltiden i Borås till att bygga sig en lyxvilla på Österlen. Där bodde de mycket bättre än de skulle ha kunna gjort i Amadeus trånga tvåa, så egentligen kan man säga att den här historien fick ett lyckligt slut också för henne och Kenneth.

Beatrice Ericsson och Susanna Lindström följde Amadeus och Lena på den första seglatsen över Osbysjön och till och med lite längre än så, men med tiden kände de att deras förtroende för manssamhället var så i grunden rubbat att de inte längre kunde känna någon tillit ens till Amadeus, som ju ändå var en så långt ifrån traditionell man det överhuvudtaget går att tänka sig. De bad därför Amadeus om en liten summa av BMW-pengarna till startkapital och utvandrade sedan till en liten matriarkalisk ö i södra Mikronesien där de grundade ett resurscentrum för misshandlade mikronesiska lesbianer.

Agent Cochroach är numera arbetsledare på BLIFA där han övervakar tillverkningen av julgransljus. Dessutom har han med framgång skrivit sina memoarer. "Ryssarna gjorde mig blind" blev den första bästseller som någonsin författats på blindskrift i Sverige.

19880825 - 19931205

Amadeus 027

Ett allmänt umgänge.

ÖB informerade personligen Kenneth Kvist om Cochroachs snöpliga misslyckande. (ÖB var också upprörd eftersom även han fanns med i adressboken, dels med sitt rätta namn och dels med smeknamnet Lavemanggunnar.)
"Vad fan ska vi göra?", grät Kenneth Kvist hysteriskt.
"Vi har inget grövre artilleri att sätta in, så jag antar att vi måste krypa till korset. Säg åt Karin att omedelbart lämna tillbaka lägenheten och be om ursäkt för sitt beteende gentemot honom. I samband med det kanske hon kan be om att få tillbaka adressboken."
"Tänk om han vägrar då?"
"Vi får be till gudarna att han inte gör det. Om adressboken kommer till allmänhetens kännedom så måste regeringen avgå."

Messer och Schmidt såg Lena stötta Amadeus under den korta promenaden från stranden till husbilen.
"Efter den vurpan lär han inte hitta på något fult på ett tag", sade Schmidt. "Vi lägger oss och vilar en stund."
"Jag vet faktiskt inte om jag vill ligga i det där tältet tillsammans med dig igen. Du pruttade hela natten."
"Det är väl inte mitt fel att vi fick ärtsoppa till lunch."
"Sen snarkade du och pratade i sömnen och var nästan på väg att pussa mig också. Jag tror att jag stannar här utanför."
"Skyll dig själv då." Schmidt kröp förorättat in i tältet.

Amadeus var alldeles färdig efter sitt vattenskidäventyr. Hela dagen fick han ligga och vila på britsen i campingbilen. Han stönade och grymtade och verkade allmänt ynklig och fick på det sättet Lena att bry sig om honom ordentligt. Hela tiden fick hon springa och blöta handdukar som hon sedan lade på hans panna. När hon gick upp till toalettbaracken för ungefär tionde gången fick hon syn på ett par små barn som badade nakna nere vid bryggan. Det fick henne att tänka på en sak. Hon skyndade sig tillbaka.
"Du Amadeus, jag kom på något."
"Vad då?" Han himlade lite med ögonen för att visa att han visserligen var intresserad av det hon hade att säga men trots det inte orkade lyssna hur länge som helst eftersom han var så svag och eländig.
"Sade du att det där paret som skjutsade dig från Stockholm till Osby var med i en nakenbadarklubb som hette Sunrise?"
"Bertram och Magdalena menar du? Ja, jag har för mig att den hette så."
"Det verkar lite skumt tycker jag. Stanislaw var också med i Sunrise, men det var inte alls någon naturistförening."
"Vad var det då?"
"En S/M-klubb."
"Ässänämm? Vad är det för nåt?"
"Piskochsmisk kan man väl säga på svenska."
"Åh fan. Då var det nog därför."
"Vad?
"Det var inget. Kan du smeka mig över vänstra pannloben är du snäll? Jag har så ont..."

Kvällsmörkret började sänka sig över Osby camping. I skydd av detta mörker smög sig Beatrice Eriksson och Susanna Lindström försiktigt fram mot den lilla husbilen. Susanna var beväpnad med en slaktarkniv av den största modellen, laserslipad och mycket vass. Med hjälp av denna kniv skulle de inom en snar framtid skära snoppen av en av de värsta sexualförbrytare som någonsin fötts i Sverige; Amadeus B. Nilsdotter-Stenström. Susanna hade alldeles nyss läst en bok av Gary Jennings som handlade om Marco Polos äventyr i bortre Asien. Särskilt noga hade hon studerat det avsnitt som handlade om när Marco Polo kom till Kha-khanens hov och fick stifta bekantskap med Kublai Khans överbödel Smekaren. Smekaren framstod som fullständigt utan motstycke i sin utstuderade ondska - han hade hittat på en avrättningsmetod som kallades "de tusens död" som var så oerhört vidrig att hon nästan mådde illa när hon tänkte på den - men en del inspiration till den kommande behandlingen av Amadeus hade hon ändå kunnat hitta där.
"Ska vi ta livet av henne också?", viskade Beatrice när de kikat in genom bakrutan i campingvagnen och sett Lena sitta vid Amadeus sjuksäng och läsa högt ur "Totte dammsuger" för honom.
"Det ska vi så klart inte" viskade Susanna tillbaka. "Hon är en av våra medsystrar. Henne måste vi vara rädd om. Han har säkert duperat eller hypnotiserat henne. Vi ska rädda henne ur hans vidriga klor. Vi väntar till hon går ut nästa gång."
"Okej."

Asta Kristensson var också ute och smög i mörkret. Hon höll en yxa i sina händer och var redo att gå bärsärk så fort hon fick syn på Lena Molinowski. Hennes raseri blev större för varje steg hon tog eftersom blöjan hamnat snett i stjärten och skavde obehagligt hela tiden. Hon kände efter i fickan för att vara säker på att hon hade hämndmaterielet redo när det rätta tillfället kom. Det låg där. "Snart min sköna", morrade hon. "Snart är det dags."

"Snälla Lena kan inte du gå och köpa Expressen åt mig? Jag skulle gärna göra det själv men jag vet faktiskt inte om jag orkar." Amadeus gjorde en liten ansats att försöka resa sig upp men sjönk omgående ner på britsen igen. "Jag kanske klarar det om jag anstränger mig."
"Ligg kvar älskling. Jag ska ändå gå och borsta tänderna så jag kan köpa tidningen på samma gång." Lena drog på sig en tröja och smet ut från husbilen.
Amadeus slöt ögonen och försvann bort i drömmarnas värld. Tänk så bra allting blivit ändå. Lena var så snäll och söt och sexig och erfaren. Tänk att hon visste det där om Sunrise. Amadeus rös lite när han tänkte på det. Att människor kunde tycka om att göra varandra illa, det var rätt märkligt faktiskt. Fast han kunde faktiskt förstå att det fanns de som uppskattade lite sexuellt rollspel. Inte hårt och otäckt alltså, utan mjukt och försiktigt. Om Lena till exempel skulle sätta en ögonbindel på honom och binda fast honom i sängstolparna och sedan smeka hans sargade kropp mjukt och erotiskt medan han låg där och kände sig maktlös men ändå säker - det skulle inte vara så dumt. Han kände att han blev lite upphetsad när han tänkte på det.

"Nu!", viskade Susanna till Beatrice.
Tysta som två katter öppnade de sedan dörren till husbilen och smög sig in. Deras plan var uttänkt in i minsta detalj. De låste dörren om sig och sedan satte Beatrice en ögonbindel på Amadeus samtidigt som Susanna knöt ihop hans händer med ett rep och fäste det i handtaget till överskåpet i husbilen. Så tog de tag i varsitt ben och band fast dem också, på ett sätt som kom Amadeus att ligga bredbent och synnerligen sårbar.
Det är för bra för att vara sant tänkte Amadeus lyckligt. Lena måste vara tankeläsare! Hur kunde hon veta att det här var precis det han låg och fantiserade om? "Gör mig inte illa bara", viskade han med ett saligt leende på läpparna.

Lena handlade den kvällstidning Amadeus bett om och gick sedan iväg till toaletten för att kissa och borsta tänderna. Hon var också mycket nöjd med sin tillvaro just nu. Det var som om hela världen log emot henne, och hon ville gärna kunna le vackert tillbaka. Det var därför som hon gapade så stort och verkligen var noga med att komma åt även de bakersta tänderna i munnen.
Anfallet kom fullständigt överraskande. Lena hann inte förstå ett dugg av skeendet. I ena sekunden stod hon och borstade sina tänder i lugn och ro och i nästa sekund hade hon munnen full med plast. Hon försökte ropa på hjälp, men den blöjsnibb med tillhörande blöja som fästs som munkavle på henne förhindrade att ett enda ljud kom över hennes läppar. Hon vände sig om för att försöka försvara sig mot överfallet och hennes ögon spärrades upp av desperation när hon såg vem som stod framför henne.
"Hej Lena!" Asta Kristensson log ett bistert leende och smekte yxans egg med sitt vänstra pekfinger. "Jag har en present åt dig!"

Amadeus kände hur Lena drog ner hans pyjamasbyxor och kalsonger till knäna. Vad otäckt härligt det var att ligga där och inte veta ett dugg om vad som skulle hända sedan. Han kände sin penis svälla och bli stor och känslig och grymtade fram ett "var försiktig". Så kände han något kallt och lite vasst snudda vid den. Kallt och lite vasst? Vad i hela friden kunde det vara? Det var väl inte så kul? Han hade nog förväntat sig att få känna Lenas läppar sluta sig om hans blottade ollon istället. "Vad är det där?", frågade han lite oroligt. "Snälla Lena ta av mig ögonbindeln."
Det verkade som om hon gjorde som han sade. Vilken tur. Han kände ögonbindeln glida upp över pannan och öppnade sina ögon för att kunna beskåda Lenas sensuella ansiktsdrag.
"AYYIAH!" Det var inte alls Lena som satt lutad över honom. Det var Beatrice Eriksson. Och bakom henne kunde han se en skymt av ytterligare en kvinna, Susanna Lindström trodde han att det var. Hur i hela friden hade det här gått till? "Fy fan vad ni skrämde mig", sade han. "Släpp loss mig omedelbart. Vad är det här för dumheter?"
"Vi tänkte göra Sveriges kvinnor en välgärning", sade Beatrice och klev av Amadeus.
"Vad menar du?" Amadeus förstod absolut ingenting.
"Du gav dig på fel kvinna när du hoppade på Beatrice din lömska våldtäktare." Susanna log mot honom, men det fanns inget varmt i det leendet. Inget alls. "Det borde du ha tänkt på innan du överföll henne på Gartzvägen."
"Men jag har inte överfallit Beatrice, varför skulle jag göra det? Jag som nästan älskar henne." Amadeus hade fått syn på slaktarkniven i Susannas hand och pladdrade desperat för att försöka vinna lite tid så att Lena skulle kunna hinna tillbaka och rädda honom från de här hemskheterna. "Om det inte varit för att jag just har gått och blivit kär i Lena Molinowski så skulle jag inte tveka det minsta över att till och med omedelbart gifta mig med Beatrice. Hon är jättesöt och fin och det skulle aldrig falla mig in att försöka våldtäkta henne. Vad ska du ha den där kniven till förresten?" Han svalde hårt när han sade den sista meningen.
"Inget särskilt. Jag ska se till att du inte våldtar fler kvinnor bara."
"Törs man fråga vad du menar med det? Inte för att jag har våldtagit någon och har något att oroa mig för, men som ren kuriosa alltså."
"Jag ska strimla din lilla våltäktspitt till pytt i panna. Först i skivor och sedan i kuber."
Åh fy fan! Amadeus fick en fruktansvärd kastrationsångest och försökte slita sig från sina bojor. Det var lönlöst. Repen var alldeles för effektivt bundna om hans hand- och fotleder för att det skulle finnas den allra minsta lilla chans att komma loss. Hans penis som för bara någon minut sedan stått så rak och frimodig krympte ihop och skrumpnade till ett litet penisrussin som nästan kunde dölja sig i pubishåren.
"Ska vi börja då?", frågade Beatrice och såg på Susanna som nickade. "Vet du Amadeus, det här gör lika ont för mig som det kommer att göra för dig. Jag litade faktiskt på dig och så svek du mig på det här fruktansvärda sättet. Du har förtjänat ditt straff."
Amadeus satte igång att gallskrika av skräck. Han kunde redan föreställa sig hur det skulle kännas när kniven nuddade hans förhud och börja skära in i den. "AHHH! HJÄLP!!! JESUS JESUS JESUS! GODE GUD HJÄLP MIG!!! AYYIAHH! JAG HAR INTE GJORT DET! LENA KOM OCH HJÄLP MIG!"

Messer och Schmidt hörde skriken från husbilen och reagerade blixtsnabbt.
"Nu tar vi honom", skrek Messer. "Fort som fan innan han hinner göra henne mer illa."
De rusade mot husbilen och försökte storma dörren, bara för att finna att den var låst. Den infernaliske banditen hade alltså till och med sådan sinnesnärvaro att han kom ihåg att låsa om sig när han skulle till att våldta sin kvinna, trots att han visste att ingen på campingen skulle våga titta åt det hållet på grund av det hemska uppträde som förevarit dagen före.
"Skjut upp dörren med pistolen Messer!", skrek Schmidt. Jag slår sönder framrutan och tar mig in den vägen."

Lena förstod att hennes sista stund var kommen om hon inte lyckades hitta på något snabbt. Asta stod beredd att ge sig på henne med yxan omgående och den verkade vass nog att kunna klyva hennes huvud på mitten med ett enda hugg. Utan att tänka över sitt handlande knuffade hon till Asta så att hon trillade och satte sig på stjärten på golvet och sprang sedan in i ett av toalettbåsen och låste om sig.
Astas vadderade stjärt gav henne en bra studs uppåt igen, så det tog inte mer än ett par sekunder innan hon kunde börja bearbeta toalettdörren med yxan. "SÅ FORT JAG FÅTT UPP DÖRREN SKA JAG YXMÖRDA DIG DIN JÄVLA URINFÖRGIFTERSKA!!!" skrek hon.
Lena slet av sig snibben och blöjan som satt fast över munnen. Hon förstod att hon var en dödens lammunge om hon inte lyckades lugna ner den vettvilling som med kraftiga hugg kämpade för att komma igenom dörren och längtade efter att få skilja hennes huvud från hennes kropp. "Asta", sade hon så lugnt hon kunde fastän hjärtat slog dubbelslag inne i bröstet på henne. "Asta lugna ner dig lite grann."
"I HELVETE HELLER! DU HAR GJORT MIG INKONTINENT PÅ PIN KIV! JAG SKA DÖDA DIG DÖDA DIG DÖDA DIG!"
Lena tittade sig omkring för att se om hon på något sätt skulle kunna fly men det var omöjligt. Det fanns inget fönster i det lilla bås hon befann sig i. Vilken fälla. Hon började gråta.

Äntligen var Amadeus mamma framme vid campingen. Det var långt att gå för en gammal tant som henne. Hon kände att hon var svettig i pannan och att det nog var bäst att hon gick och tvättade av sig innan hon sökte upp Amadeus och hans fästmö. Det var viktigt att göra ett gott intryck på sin svärdotter in spe. Om hon inte gjorde det så skulle det säkert bli svårare att behålla kontakten med Amadeus.
Mamma såg toalettbaracken ett hundratal meter framför sig och hörde klart och tydligt att någon höll på att snickra därinne. Det är klart att man behöver reparera toaletterna ibland tänkte hon. De måste ju bli hårt åtgångna på ett sådant här ställe. Hon travade på så fort hon kunde och när hon kom fram så knuffade hon till dörren ganska hårt. Döm om hennes förvåning när den formligen vräktes upp på vid gavel. Vad i hela friden? Fanns det ingen fjäder eller dörrstopp i den? Hon tog steget innanför tröskeln och fann att hon tydligen lyckats förorsaka en olycka. Det verkade som om hon med sin olycksaliga dörrpuff lyckats träffa den kvinnliga snickaren hårt i ryggen eftersom snickaren låg avsvimmad på golvet.
"Oj oj oj", sade mamma. "Vad har jag nu ställt till med?" Hon böjde sig ner för att försöka se om snickaren var allvarligt skadad och det var först då som hon kunde höra ett dämpat snyftande från ett av toalettbåsen. Hon reste sig upp och knackade på lite försiktigt. "Kan jag hjälpa till med någonting?"
"Är det över?", hördes det från toaletten. "Är det verkligen över?"
"Jag vet inte? Har du diarré eller vad då?"
Dörren öppnades och Lena kom ut och kastade sig i Amadeus mammas famn. "Tack snälla du!", sade hon och pussade mamma på bägge kinderna. "Du har räddat mitt liv."
"Har jag?" Mamma lät förvånad.
"Den här galningen skulle just hugga ihjäl mig när du kom och räddade mig. Vilket mod du visade!"
"Det var så lite så", sade mamma förvirrat.
"Jag är alldeles skakis. Kan du följa med mig bort till husbilen tror du?"
"Det är klart, men vad ska vi göra med den där då?" Mamma pekade på Asta.
"Menar du att hon lever?" Lena gick ner på knä och kände efter om Asta hade någon puls. "Jo hon lever. Vi binder henne så länge, så ringer vi efter polisen och låter dom ta hand om henne."
De hjälptes åt att fästa en tvättlina om Astas händer och fötter och lade sedan yxan på behörigt avstånd ifrån henne.
Lena lade armen om axlarna på sin räddarinna. Så gick de ut från toaletten och ner mot husbilen. "Vänta bara till Amadeus får reda på det här", sade Lena.
"Amadeus?", svarade mamma och drog öronen åt sig.
"Min kille. Han kommer aldrig att tro mig."

Stormningen av husbilen gick helt planenligt. Messer drog sitt tjänstevapen och fyrade av en ordentlig salva i låset på husbilsdörren och i samma stund kastade Schmidt in en av campingstolarna genom framrutan och började klättra in därigenom. De blev mycket förvånade när de insåg att det inte var deras potentielle våldtäktsman som höll på att lägra en kvinna med tvång, utan att situationen snarare verkade vara den omvända. Amadeus såg otroligt lycklig ut när han insåg vem det var som kommit för att hälsa på honom.
"Det här är första gången i hela mitt liv som jag är tacksam för att se två poliser", sade han och log mot dem från sin fastspända position i sängen.
"Vad i helvete?", sade Messer till Schmidt. "Vad är det här?"
"Dessa två kvinnor har överfallit mig i min svärfars husbil för att göra slarvsylta av min penis", sade Amadeus. "Anhåll dem genast för kidnappning och skrämselhot.
"Varför skulle de skära pitten av dig då?", frågade Schmidt.
"Det är helt vanvettigt. De påstår att jag har försökt våldta Beatrice här men jag har faktiskt till för bara en liten stund sedan varit kär i henne, fast inte nu längre förstås.
Messer och Schmidt lutade sina huvuden mot varann och konfererade viskande en liten stund. "Är det som han säger?", frågade Schmidt sedan.
"Mmm", svarade Susanna surmulet.
"För en gångs skull ska vi låta rätt gå före nåd", sade Messer. Den här stormningen har aldrig inträffat. Vi har aldrig sett er. Ni kan fortsätta med vad det nu är ni håller på med som inte vi har sett."
"VAD FAN MENAR NI?", skrek Amadeus hysteriskt. "Se till att ta fast dem nu innan de gör hackkorv av min korv."
"Vi förstår er tjejer", sade Schmidt. "För män av den här typen är inget straff för grymt."
De båda poliserna lämnade Amadeus skrikande i campingbilen.

"Amadeus är min son." Mamma ville spela med öppna kort. "Jag har kommit för att hälsa på dig och honom. Jag ville se vem du var."
"Det är inte klokt. Menar du det?"
"Ja."
Lena skakade på huvudet. "Min svärmor räddar mitt liv på Osby camping. Utan att ens veta vem jag är. Det är ju inte klokt." Hon gav mamma en kram. "Jag står i evig tacksamhetsskuld till dig och det gör Amadeus också. Han kommer att bli stum när han får höra det här."
"Det tror jag säkert. Är vi framme snart?"
"Det är därborta."
Just som Lena pekade ner mot stranden hoppade en man klädd i blå fantomentrikåer och rödsvartrandiga kortkalsonger fram ur ett buskage vid sidan av dem. "No mina domer är er sesta stond kommen. Jog er soperhjeltemannen ock jog sko voldta er no."
Lena och mamma skrek ikapp.

Messer och Schmidt diskuterade som bäst den något oortodoxa upplösningen av deras svåraste kriminalfall någonsin när de hörde kvinnoskrik och sprang mot platsen. De kastade sig över den fantomenmaskerade mannen bakifrån och överrumplade honom totalt. Sekunden senare låg han handbojad och hjälplös med ansiktet tryckt mot asfalten.
"Jevvla fan i helvete!" skrek Fantomen.
"Jag tycker att jag känner igen rösten" sade Lena och drog huvan av huvudet på våldtäktsmannen. Trots att hon kände det på sig blev hon ändå chockad när hon såg att hon anat rätt. "Stanislaw!?"
"Den jevvla fetta!"
"Men", sade Messer till Schmidt, "om superhjältemannen ligger hjälplös vid våra fötter, har vi då inte begått ett fruktansvärt misstag?"
"Jo jag tror det."
De sprang så fort de kunde bort till husvagnen och stormade den igen i samma ögonblick som Susanna skulle utföra det första rituella snittet mot Amadeus penis.
"VÄNTA!" Messer skrek förtvivlat. "Det är ett misstag. Vi har fångat den rätte superhjältemannen. Skär inte! Den här killen är oskyldig."
Susanna och Beatrice såg förvirrat på varann. Hur kunde Amadeus vara oskyldig? Han som nästan våldtagit Beatrice? När Beatrice insåg att hon nästan snöpt en man som faktiskt inte gjort henne illa bröt hon ihop och började gråta.
Amadeus hörde ingenting av detta. Han hade svimmat i samma ögonblick som kniven började närma sig hans ädlaste och mest ömtåliga kroppsdel.
De lösgjorde honom försiktigt från repen och lade honom bekvämt tillrätta i sängen. Lena satte sig ner på sängen och lade hans huvud i sitt knä. "Det är över nu min älskade", viskade hon och smekte hans svettiga panna.
En stund senare vaknade han till liv igen. Hans händer for omedelbart ner under täcket för att förvissa sig om att han fortfarande hade kotten kvar. "Är jag i himmelen?" frågade han. "Har jag kommit till himmelen? Ligger jag i en säng vid Jesus sida, kroppsligen helbrädgagjord igen? Har jag lidit martyrdöden?"
"Nej min kära Amadeus", sade Lena ömt. "Du lever och är hel och du är hos mig." Hon gav honom en kyss på munnen.
"Men? Hur gick det till? Jag trodde det var kört när poliserna lämnade mig åt mitt öde."
"Det var inte långt ifrån faktiskt", sade Nils Messer. "Kan du förlåta oss vårt oförlåtliga misstag som så när höll på att kosta dig din manlighet?"
"Kan du förlåta oss också?", frågade Beatrice och såg vädjande ut. "Vi trodde att vi gjorde någonting gott men nu har vi insett hur dumt vi bar oss åt."
"Snälla Amadeus, förlåt mig också", sade mamma ödmjukt. "Jag har förstått att jag har förpestat ditt liv de sista åren, men jag har inte gjort det för att vara elak. Jag har bara varit så förtvivlat ensam." Hon bröt ihop och började snyfta.
"Gråt inte mamma. Jag förlåter dig gärna. Jag förlåter er förresten allihop om ni bara lovar mig att den här mardrömmen är över nu."
Alla lovade. Så kände Amadeus att han var i starkt behov av lite frisk luft och bad att få gå ut ur husbilen en stund. Omgiven av ångerfulla människor vandrade han ut i den mörka kvällen. Så härligt det var att leva!

Polisbilarna lämnade campingen med blåljusen påslagna. I den första satt Asta Kristensson och morrade. Den otäcke Stanislaw Molinowski var handbojad enligt konstens alla regler där han tillsammans med Messer och Schmidt satt i baksätet på polisbilen som färdades i mitten av karavanen.
"Säg mig Stanislaw, varför gjorde du det egentligen?"
"Jog velle hemnas po den jevla fettan ner hon overgov meg. Men om jåg håde jort det po en gong so skolle alla veta ått det vor jog. Derfor vor jog tvongen att maskera min hämnd. Om de jevla fettan var ett ov hondra voldtektsoffer so skolle ingen misstenka meg."
"En sådan djävulsk plan", konstaterade Messer. "Och det värsta av allt var att du nästan lyckades. Du hade kunnat få en oskyldig människa att hamna i fängelse för resten av hans liv. Vi trodde faktiskt att det var Amadeus som var den skyldige."
"Grr! Det vore rett ot hon i so foll. Hon stjelade min fro."
"Nu är du i alla fall fast din lömska våldtäktsman. Du ska inte kunna ge dig på fler kvinnor på mycket länge."

Ett medelålders par kom promenerande mot den lilla folksamling som stod utanför den ramponerade husbilen.
"Men det är ju Karin", sade Amadeus när han såg vem det var. "Vad gör du här i Osby? Och vem är det du har med dig?"
"Det här är Kenneth Kvist, min nye fästman. Du förstår Amadeus, jag skulle vilja om ursäkt för allt elände jag ställt till. Jag var i desperat behov av en lägenhet just då, så jag brydde mig inte om att du hamnade i trubbel på grund av mig. Men nu har jag ångrat mig å det bittersta. Här får du ditt lägenhetskontrakt tillbaka."
Karin lämnade över ett kuvert till Amadeus. Han öppnade det och tog ut hyreskontraktet och tittade på det. "Tack så mycket", sade han. "Men det ligger visst något mer här." Han fiskade upp en liten lapp till ur kuvertet. Det var en check. "Du måste ha stoppat ner en check av misstag. Vilken tur att jag hittade den." Han försökte lämna tillbaka checken till Karin.
"Nej nej." Hon skakade avvärjande på huvudet. "Den är till dig. Som lite plåster på såren."
Amadeus tittade på checken och höll på att svimma när han såg vilken summa den var utställd på. "Men det måste vara något fel", stammade han. "Det står ju femhundratusen kronor på den." Han blev alldeles blek i ansiktet.
"Det är inte fel. Jag vill att du ska ha pengarna." Hon log. "Jag skulle förresten vilja be dig om en liten tjänst."
"Visst. Jag gör vad som helst för en halv miljon."
"Jag undrar om du av misstag råkat få med dig min adressbok från lägenheten?"
"Din adressbok? Det vet jag inte."
"Du kan väl titta efter", sade Kenneth Kvist ivrigt. "Karin har telefonnumret till sin mamma i den och nu har hon inte kunnat ringa till henne på ett bra tag."
"Jag ska gå och kolla." Amadeus gick in i husbilen och tog fram sin ryggsäck och i botten av den låg adressboken. Så konstigt. Hur hade den hamnat där? Hon skulle naturligtvis få tillbaka den omedelbart. Han gick tillbaka. "Är det den här?", frågade han och höll upp boken.
"Det är den! Tack så jättemycket!" Karin kastade sig över Amadeus och omfamnade honom.
Kenneth Kvist ville inte göra något så omanligt, men han sträckte i alla fall fram sin hand och gav Amadeus ett kärvt och manligt handslag. "Tack grabben", sade han med barsk stämma. "Nu ska Karin åka och ringa till sin mamma på en gång."
"Det tycker jag också", sade Amadeus mamma. "Hon är säkert väldigt orolig för Karin om hon inte hört ifrån henne på så länge."
Det var med lättade steg som Karin och Kenneth vandrade bort från Campingen. Bortom första kröken på huvudvägen väntade ÖB och försvarsministern i en limousine.
"Fick ni tag i den?", frågade försvarsminister Gran oroligt.
"Jo."
"Då åkev vi och bvännev den. Omedelbavt."
Limousinen rullade iväg. Senare den natten utgick ett meddelande till samtliga i adressboken omnämnda personer; "HOTET ÄR AVVÄRJT!" Äntligen kunde stora delar av det svenska etablissemanget andas ut.

"Vad ska vi göra med alla pengarna Amadeus?", frågade Lena.
"Vi lär väl få köpa en ny husbil åt din pappa i alla fall. Sen får vi se."
Ut på havet vida ska vi glida i en grönmålad båt...

"Mina kära vänner, tag plats i båten". Med sin vänstra fot höll Amadeus ett stadigt tag i den lilla ekan samtidigt som han gjorde en inbjudande gest med den högra handen. "Kom min älskade" fortsatte han, varpå han elegant beledsagade Lena ombord. "Kom Beatrice min kära," sade han sedan och ledde även henne över relingen. Efter några sekunders tvekan beslöt han sig för att också Susanna kunde få följa med. Så kände han att tiden var mogen för att hålla ett litet kort tal. Han knäppte händerna framför sig och såg ut över den lilla insjön, som för att hämta kraft i den omgivande naturen. Så nickade han för sig själv och började; "Nu seglar vi ut mot nya okända mål. Vi far rätt mot solnedgången och måhända även längre än så för att se vad ödet har att erbjuda oss. Det kan hända att vår färd blir lång och mödosam men det kan också hända att den ger oss många nya erfarenheter och möjligheter. Vi får inte misströsta inför det okända. Nej. Istället ska vi se på framtiden som en ännu icke uppäten tournedos med bearnaisesås, precis lagom röd inuti, och med antingen pommes frites eller gratäng till. Med vitlök"
Medan innebörden av dessa ord ännu ringde i åhörarnas öron, petade Amadeus ut båten från stranden och började ro iväg.
"Men Amadeus", ropade mamma inifrån stranden när den lilla ekan just såg ut att försvinna in i solnedgången. "Hur ska det gå? Tre kvinnor... DET ÄR JU FÖRBJUDET!!!"
"Ingen fara", kluckade Amadeus förnöjt. "Man är väl mormon..."

Amadeus 026

Alla vägar bär till Osby.

Uppgörelsens tid var nu. Likt en amoklöpande flock lämlar började en samling människor vars liv på ett eller annat sätt sammanlänkats antingen med Amadeus B. Nilsdotter Stenström eller med hans själs älskade Lena Molinowski att göra sig i ordning för att resa. Motiven var ingalunda likartade för dem alla - några skulle hämnas, någon sökte tröst, somliga hade affärer att reda upp - men deras geografiska mål var i alla fall detsamma. De skulle till Osby.

Messer och Schmidt var som bekant redan där. Direkt efter avlevererandet av Amadeus körde de till polisstationen som låg på Esplanadgatan. De skapade sig ett tillfälligt högkvarter i en av fyllecellerna och där höll de nu som bäst på att göra upp ett spaningsschema över Amadeus. Från och med nu skulle han inte få vara obevakad en sekund. De kände på sig att något avgörande snart skulle hända.
När de var klara med schemat och drog lott om vem som skulle ta det första bevakningspasset visade det sig att Messer än en gång dragit det kortaste strået. Han suckade tungt men bar sitt öde med jämnmod. Den här gången valde han att förklä sig i televerksarbetaroverall - och det kändes skönt att för en gångs skull slippa uppträda i kvinnokläder.
Messer gick sålunda iväg för att påbörja det första passet och fick av en ren slump ögonen på anslagstavlan som hängde precis vid utgången. Han tittade snabbt igenom meddelandena, och fick till sin stora förvåning syn på ett fax från SÄPO i Borås. Alla uppgifter om en ung man vid namn Amadeus B. Nilsdotter-Stenström, skulle omedelbart inrapporteras till SÄPO-hövdingen Kenneth Kvist. Faxet innehöll inga närmare upplysningar om varför Stenström var intressant för SÄPO, men Messer kände sig ändå än mera säker på att de var på rätt spår. Han ryckte ner lappen från anslagstavlan och gick tillbaka till kollegan Schmidt med den.
"Skickar du ett svar på det här", sade han. "Jag har lite brådis."
"Visst."
Medan Messer gav sig av mot Ebbarpsvägen, skickade Schmidt ett fax till Borås. Det hade följande lydelse;

1:e byrådirektör Kenneth Kvist, SÄPO Borås tillhanda. Top secret information. Har lokaliserat det eftersökta objektet i Osby. För närmare information, kontakta KINSP Messer eller Schmidt, C/O tillnyktringsarresten, Osby polisstation.

KINSP betydde kriminalinspektör. Schmidt visste att fax skulle vara korta och kärnfulla. Det hade han lärt sig på polishögskolan.

Minuten efter mottogs faxet av Kenneth Kvists sekreterare Ann-Inger Skoogh som omedelbart vidarebefordrade det till sin chef. När Kvist läste igenom faxet kände han sig först lättad och glad - han hade haft rätt ont i magen under den senaste tiden - men efter en stund blev han lite misstänksam. KINSP Messer eller Schmidt - tillnyktringsarresten, Osby polisstation? Handlade det om något slags dåligt skämt? Nå. I den desperata situation han befann sig fanns inga halmstrån som var för korta för att gripas. Kvist ringde Agent Cochroach och delgav honom informationen och Cochroach lovade att ge sig iväg inom en mycket snar framtid. Han skulle bara plocka ihop en del användbart materiel först.

Amadeus mamma var färdiggråten nu. Hon hade lyckats inse att Anton Antonsson var ett passerat kapitel i hennes liv och att romansen med honom egentligen varit ett stort misstag från allra första början. Antonsson hade inte gjort henne något enda litet gott. Det enda han lyckats med var att få henne att förlora kontakten med sin son. Nu ville hon inget hellre än att få den tillbaka igen. Mamma insåg emellertid att Amadeus kanske inte skulle vilja träffa henne om hon gick omkring och såg ut som Mormor MaMaMia så hon bestämde sig för att också utseendemässigt bli sitt gamla vanliga jag igen.
Hon kämpade tappert i flera timmar. Tyvärr visade det sig vara omöjligt att få ur den morotsröda färgen ur håret så hon blev tvungen att skaffa sig en pageformad peruk i diskret grå färg innan hon kunde ge sig iväg. Dessutom bytte hon om från skinnjacka och cykelbyxor med utanpåsittande fluffig och genomskinlig spetskjol till en något diskretare gråvitrandig tweeddräkt. Det kändes otroligt skönt att slippa vara reducerad till en gimmick. Mamma Nilsdotter-Stenström var ganska belåten med den anblick hon såg i spegeln. Det var liksom hon alldeles på riktigt. Ingen falsk nidbild, skapad för att vädja till diverse olika konsumentgrupperingars plånböcker. "Det är ju jag", nästan viskade hon. "Det är ju verkligen jag." Hon bugade sig mot sin egen spegelbild och log brett. "Välkommen hem morsan", sade hon. "Det var länge sedan..."
Så begav hon sig hem till Amadeus för att söka syndernas förlåtelse. När hon kom fram såg hon till sin stora förvåning att någon hade klistrat ett simpelt papper framför Amadeus eleganta mässingsnamnskylt. Det stod Karin Larsson i stället för Amadeus B. Nilsdotter-Stenström. Mamma blev tvungen att sätta sig ner i trapphuset och tänka efter en stund. Innebar det här att Amadeus verkligen hade talat sanning när han kommit till henne och orerat om att någon stulit hans lägenhet? Var det verkligen möjligt att han inte hade fabulerat ihop alltsammans? I så fall hade mamma mer att be om ursäkt för. Det värsta var att hon inte hade en aning om var hennes son befann sig. Hon var mycket deprimerad när hon gick hem igen.
På natten hade Mamma mycket svårt att sova. Hon låg och vred sig i sin säng så mycket att lakanen korvade ihop sig till små tygrulor och funderade på vad hon egentligen ställt till med och om det överhuvudtaget fanns någon möjlighet att reparera förhållandet med Amadeus igen. Kallsvetten flödade på ett sätt som hon inte upplevt sedan de värsta stadierna i klimakteriet. Hon som satsat så mycket kärlek och omsorg på sin son - så mycket hopp och framtidsdrömmar. Kunde allt verkligen vara förstört - på så kort tid?
Efter all denna ångest och dessa dystra och sorgsna funderingar är det inte svårt att förstå hur glad hon blev när hon morgonen därpå hittade Amadeus vykort mitt bland ICA-reklamen och den övriga posten. Visserligen tyckte hon att bilden på framsidan var både oanständig och förskräcklig och visst kände hon sig lite orolig över att hennes lille oskyldige son bodde hemma hos en flicka men hon var ändå nöjd och lycklig över att han överhuvudtaget hört av sig. När hon tänkte efter så skulle hon nog ta och åka ner och hälsa på dem. Bara för skojs skull. Hon skulle inte alls ställa till något besvär. Hon skulle bara se efter så att flickan i fråga var lämplig för hennes lille pojksivojksi.

Asta Kristensson packade en stor resväska full med yxor, stiletter, knivar och handeldvapen - och dessutom också en annan (ännu större) resväska fylld av blöjmateriel av varierande tjocklekar och beskaffenheter. (En del var avsedda för dagligt bruk och somliga skulle användas på natten då det behövdes lite mera fluff i blöjan för att hålla Asta torr.) Hon kånkade iväg sina resväskor och den lilla plastpåse med ombyteskläder och tandborste som hon också tagit med sig till Örebro centralstation och löste en biljett på det första söderåtgående tåg hon kunde finna i tidtabellen. Ansträngningen det innebar att bära de tunga väskorna fick henne att kissa i byxorna ganska rejält och hon blev helt enkelt tvungen att uppsöka toaletten inne på stationen för att byta sin blöta blöja. En liten flicka som tillsammans med sin mamma befann sig inne på toaletten när Asta kom in kunde inte låta bli att stilla sin nyfikenhet så när Asta stängde toalettdörren efter sig smög sig barnet in på toaletten bredvid och ställde sig på toastolen och kikade över kanten. Flickan kunde knappt tro sina ögon när hon fått in balansen och plötsligt fokuserade Astas tjocka rumpa, väl inpaketerad i en tjock blöja. "Mamma", ropade barnet i samma stund som det så när trillade av stolen. "Det är en tant härinne som ser ut som en bebis. Hon har blöja på sig. Kom och titta!"
Mamman undrade först om hon hört rätt eller inte och ett litet "va?" slank faktiskt ur henne innan hon insåg att hennes dotter faktiskt stod och smygkikade in på en annan toalett.
"Hörredu min unga dam", sade hon argt. "Du ska ge blanka sjutton i att stå och smygtitta på det där sättet. Om tanten har blöja på sig eller inte det struntar jag i. Men jag vet en liten flicka som ska få smisk på stjärten när hon kommer hem om hon inte omedelbart kommer ut från toaletten och slutar titta på tanten."
"Kan det vara jag det?", sade den lilla flickan oroligt.
"Ja det kan det."
"Ja ja - jag kommer väl då. Men hon har faktiskt blöja på sig."
"TYST!" Mamman ryckte upp toalettdörren och slet med sig sin dotter därifrån.
Asta stod först tyst och lyssnade på uppträdandet utanför men drabbades sedan av en raseriattack som var så häftig att hon aldrig i hela sitt liv känt sig så rasande förut. Hon visste helt enkelt inte vad hon skulle ta sig till. Hon kände bara en omedelbar lust att döda någon. Helst av allt skulle denna någon vara Lena Molinowski men om inte det gick så skulle hon nöja sig med vem som helst. Nå - hon skulle bara behöva ge sig till tåls ett litet tag till. Sedan skulle hämnden vara hennes. Asta samlade ihop sig så gott hon kunde och travade ut från toaletten. Tio minuter senare satt hon på Hässleholmståget - på ytan lugn, men inombords bubblande som en tryckkokare som löpt amok.

Beatrice Ericsson satt tillsammans med sin vän Susanna i kvinnojourens registerrum. Efter att ha tillbringat den senaste veckan med att gå igenom Örebro läns samtliga dömda sexbrottslingar på den här sidan åttiotalet började de nu känna sig aningen hålögda. Till yttermera visso kände de sig också nedslagna, eftersom de inte lyckats få ett enda ordentligt uppslag i någon av filerna.
"Nej", sade Susanna till sist. "Nu struntar vi i det här. Här har vi uppenbarligen ingenting att hämta."
"Det verkar inte så. Men jag kan ju ändå inte låta bli att undra."
"Undra vad då?"
Beatrice skruvade på sig och såg besvärad ut. "Jo du förstår jag kan inte låta bli att tänka på Amadeus. Tror du att han skulle ha kunnat bli så förbannad efter den där kvällen när hans mamma kom?" Hon rös till. "Tror du att han skulle ha kunnat bli så ilsken att han ville ge sig på mig?"
Susanna grep omedelbart halmstrået. "Men det är väl klart", utbrast hon. "Det är klart att det är han. Ett hämndmotiv, vad mer kan man egentligen begära? Varför har du inte sagt något tidigare?"
"Antagligen därför att jag inte vill att det ska vara så. Jag känner ju Amadeus. Han är inte den typ av kille som ger sig på kvinnor så där."
"Du, efter att ha jobbat på kvinnojouren i ett halvår så vet jag en sak som du inte vet."
"Vad då?"
Att karlar är ett jävla släkte, och det bor en förtäckt våldtäktsman i varje människa med kuk."
Beatrice rodnade. "Nä - så du säger."
"Jamen det är ju så. Karlar är tammefan inte kloka. Dom gör vad som helst om man sårar deras manlighet. Det finns inga gränser för hur mycket jävelskap de kan hitta på."
"Jag undrar i alla fall om det verkligen kan vara Amadeus."
"Det är klart att det är han. Ta på dig kappan nu så åker vi och skär tasken av det svinet."
Beatrice visste inte riktigt vad hon skulle tro men i brist på andra och bättre teorier lät hon sig övertygas. Utrustade med basebollträn och stiletter körde de sålunda hem till Amadeus för att göra processen kort med honom. De blev mycket besvikna när de insåg att han inte var hemma - Susanna kanske i än högre grad än Beatrice - och efter ett kort rådslag beslöt de sig för att åka hem till Amadeus mamma för att se om den grymme våldtäktsförövaren möjligtvis sökte skydd där. Det gjorde han visserligen inte men Amadeus mamma visste att berätta vart hennes son höll hus. Beatrice och Susanna lyssnade med växande förskräckelse till Amadeus mors berättelse och när de insåg att Amadeus som bäst höll på att få ännu ett oskyldigt flickebarn att nappa på hans grisskära organ till krok beslöt de sig på stående fot för att åka ner till Skåne. De skulle inte bara snöpa en kriminell brottsling som förtjänade all smärta de kunde åsamka honom, de skulle också slå ett slag för kvinnors rätt att fria och stolta kunna vandra över Sveriges gator utan att behöva riskera att bli våldtagna och skändade. De skulle värna kvinnofriden och de skulle göra det med våld. Den kvinnliga revolutionen hade börjat.

Som om alla dessa människor inte skulle räcka, var dessutom ytterligare en man till på väg till Osby.
(För att inte alldeles förta spänningsmomentet i berättelsen väljer författarna att tills vidare hålla hans identitet förborgad för läsaren. Vi nöjer oss med att konstatera att det handlar om en mycket slem figur och att denna synnerligen otrevliga människa minsann inte har helt rent mjöl i påsen.)

Slutet närmar sig. (Äventyr på Osby Camping).

När Amadeus kom vacklande ner till frukostbordet kände han sig grön i ansiktet av utmattning. Han gäspade så kraftigt att varenda ansiktsmuskel höll på att hoppa ur led, kände att han höll på att falla överstyr av ren utmattning och fick därför ta stöd mot dörrposten för att överhuvudtaget kunna hålla sig uppe.
"Daet vaer faen vaed dou vaerkar trött", sade Sören Andersson, som just höll på att iordningsställa en äggsmörgås med avsevärda mängder kaviar. "Haer dou inte souvit inatt poujk?"
Amadeus var alldeles för finkänslig för att vilja såra sin svärfar. Han valde att inte besvara frågan. "Hm", sade han bara och gled ner på stolen som stod närmast honom, slak i kroppen som en illamående amöba.
"Det är väl klart att han inte har sovit", sade Eva Andersson. "Hur skulle han kunna sova när du snarkar på det där viset?"
"Jaeg snarkar vael inte", utbrast Sören Andersson indignerat. "Jaeg haer vael aldrig snarkat."
"Du vet mycket väl att du snarkar. Jag är visserligen van och härdad vid dina läten, men jag förstår mycket väl vilken plåga de måste vara för en som inte varit med om dem förut. Vi får hämta husbilen till Amadeus."
"Housbilen? Aer dou inte klouk? Den aer jag raedd oum."
"Jamen pappa", sade Lena, "det är faktiskt omöjligt att sova i samma hus som dig. Det är bara mamma som klarar av det. Jag har kört husbilen förr, och jag lovar att vi ska vara så försiktiga."
Sören såg skeptisk ut, men tog sig tydligen ändå en funderare, eftersom han efter en liten stund sade; "Jao. Oukeaj daou. Maen baera pou aett villkour. Att ni paerkaerar påou Ousby camping, ouch inte köur aen maeter till."
"Nä visst. Det räcker bra med Osby camping", svarade Lena och kysste honom på pannan.
Amadeus sade ingenting, men nickade ivrigt. Det räckte bra för honom också. Vad som helst skulle vara bättre än att behöva tillbringa en natt till i närheten av denna levande mistlur.
"Maen daet mouste vaura nougot annat soum har stöurt hounom, föur jaeg snarkar fourbanne maej ente."
"Nä - det var nog inte du. Det var nog en samling reaplan som bröt genom ljudvallen", sade Amadeus kvickt, ivrig som han var att inte göra sin svärfar på dåligt humör, och på det sättet äventyra svärfars vilja att låna ut husbilen.
"Jaou. Joust daet."
Lena och Eva såg på varann i samförstånd. De visste vilken prestigeförlust det skulle innebära för Sören att bli tvingad att erkänna att han faktiskt snarkade, och de kände stor tacksamhet för att Amadeus på detta subtila sätt lyckats undvika att få Sören att förlora ansiktet.
"Jaou jaou, jaou haemtar daen vael aefter froukousten dou."
Så fick det bli. Amadeus pustade ut och förmådde till och med ta sig en kopp kaffe och ett rundstycke med dansk ost. Han bläddrade lite förstrött i Sydsvenska dagbladet och småpratade med Lena och hennes mor. Trots att allt var så idylliskt och fridfullt så var det ändå som om luften vibrerade av återhållen spänning. När Sören gått iväg för att hämta husbilen i sin fars gamla bussgarage och Eva smet ut på toan för att kissa, passade Lena på att böja sig fram över Amadeus och ge honom en lång och våt kyss på munnen.
"Mmm", sade Amadeus. "Mer!"
Lena kysste honom en gång till, och fingrade dessutom lite diskret på Amadeus gylf. "Vänta bara tills vi blir ensamma", sade hon. "Då du!"
"Då ja!", svarade Amadeus, och visste inte riktigt till sig av lycka, även om han samtidigt också kände en ilning av nervositet rulla ner efter ryggraden.

Någon timma senare återvände Sören till Ebbarpsvägen, stolt framförande sin skinande blanka husbil av märket Pilote, vit med röda fartränder. När han körde in på uppfarten tutade han ivrigt, och Lena och Amadeus gick ut för att se vad som stod på. Så fort Sören kommit ur husbilen fick de sig en grundlig genomgång av innehållet i instruktionsboken. Det tog lång tid innan Sören närmade sig slutet; "...Sou dou fattar nai att nai ainte kan saetta oupp jaoulousien innan nai har saekrat bailen maed fouyra pallarr. Daen kaen roulla ivaeg annars, ouch dou brouter nai aev jaouluosien..."
"Men pappa jag vet. Jag har satt upp jalusin förut. Jag vet allt jag behöver veta om husbilen. Jag lovar."
"Jaou dou sou." Trots denna försäkra såg Sören orolig ut. "Dou saeger jaeg vael ingaet maer, maen nai mouste koumma ihoug att saetta pou gaesen naer nai koummaer fram, annars kaen nai fourstoura kylsystaemet."
"Jag vet pappa."
Fyllda av förväntan packade så Amadeus och Lena in sitt bagage i husbilen. En kort stund senare tuffade de iväg bort från Ebbarpsvägen. Sören och Eva Andersson stod kvar på garageuppfarten och vinkade adjö och allt skulle ha kunnat vara en riktigt idyllisk bild av traditionell svensk familjelycka om det inte hade varit för Sörens ytterst oroliga ansiktsuttryck. Helst av allt skulle han velat springa efter husbilen och delat med sig av lite fler goda råd, men mamma Eva lade sin arm om hans axlar, och omöjliggjorde på så sätt alla sådana försök. Sören grymtade oroligt och nästan hoppade av ångest. Så småningom lugnade han emellertid ner sig. De skulle ju trots allt bara åka fem-sexhundra meter, till Osbysjöns camping. Inget kunde väl hända där?!

Messer klättrade upp i en televerksstolpe och kopplade in sig på linjen. Redan som barn hade han tyckt att det där med höjder var något synnerligen otrevligt och han var ganska skraj när han hängde däruppe, endast säkrad med hjälp av klätterskornas tåhakar. Han ansträngde sig därför för att vara så kort och tydlig som möjligt. "Hallå Schmidt. De är på väg till Osby camping i en husbil. Fixa ett tält eller en husvagn så möts vi där sedan. Klart slut."
"Klart slut."

Solen sken så vackert över den lilla husbil som i sakta mak puttrade fram mot campingen. Amadeus höll på att falla samman av återhållen upphetsning. Inte blev det ett dugg bättre av att han märkte att Lena satt och kramade växelspaken på ett mycket sensuellt sätt, samtidigt som hon med låg röst viskade att hon knappt kunde vänta på att få göra detsamma med Amadeus växelspak. Först blev han lite förvirrad, men när han insåg vad hon egentligen sade kunde han knappt bärga sig. Han önskade ivrigt att de skulle vara framme snart.

När de kom fram betalade de campingavgiften till den äldre dam som satt i receptionskuren. Snart nog hade de parkerat husbilen på campingens allra vackraste plats, placerat bockar under hjulen så att bilen inte skulle kunna rulla iväg, fällt upp jalusin på ett så professionellt sätt att Sören Andersson skulle ha fått en rörd tår i ögonvrån om han sett det, ställt ut campingbordet och stolarna under jalusin, satt sig på stolarna och sett varandra djupt in i ögonen.
Osbysjön låg spegelblank framför dem, och löven på björkarna prasslade fridfullt i den svala brisen. Det var vackert att se dem sitta där, de liknade ett kärlekspar i en impressionistisk tavla, inramade som de var av det nordskånska landskapet.
Vackra var också vad de kände sig - och kära. De kände att de så fort som möjligt ville bekräfta denna sin kärlek till varandra på ett fysiskt sätt, och därför tog det inte mer än fyra fem minuter innan de slutade titta på varann, gick in i husbilen, stängde dörren om sig och redde sig ett kärleksnäste.

Klockan hade just passerat tolv. De satt på bädden, tätt intill varann. Amadeus kände sig omåttligt nervös och skrajsen när han plötsligt insåg att han faktiskt stod inför sitt livs ditintills mest betydelsefulla och fantastiska händelse. Äntligen skulle det underbara ske, det han drömt om så länge, det han fantiserat om och längtat efter ända sedan han för så där nio-tio år sedan kommit in i puberteten, fått hår runt snoppen och börjat drömma nattliga våta drömmar. Han skulle ha könsligt umgänge med en kvinna. Han skulle ÄLSKA!
Han hoppades innerligt att han skulle klara av att genomföra ett samlag. Teoretiskt visste han mycket väl hur det skulle gå till. Han hade sett ganska många porrfilmer i studiesyfte, och läst en och annan Aktuell Rapport också för den delen, även om det inte gett honom så mycket upplysningar om själva kärleksakten, eftersom bilderna i tidningen oftast bara visat nakna flickor, lösryckta ur sitt samlagssammanhang - men det kanske ändå var en annan sak att själv vara delaktig och till och med drivande.
Först och främst skulle de ha förspel, det visste han. Förspel kunde till exempel vara att smeka Lena på tuttarna och över magen för att sedan pillra lite på klitoris med pekfingret. (I en del filmer han sett hade killarna till och med använt tungan istället för pekfingret, men det visste han inte om han skulle våga sig på. Tänk om det skulle smaka illa, som gammal dansk ost eller fisk eller ve och fasa om hon menstruerade, om det skulle smaka som blodpudding. Tänk om han skulle få kräkkänslor och vara tvungen att rusa ut ur husbilen och springa till toaletten och kräkas. Det var nog bättre att använda pekfingret i alla fall, för att vara på den säkra sidan.)
Sedan då? Efter förspelet? Först och främst gällde det att få in snoppen i musen utan missöden, men det skulle väl inte vara så svårt hoppades han. Han var trots allt nykter, och till och med när han var full brukade han vara ganska bra på att hitta nyckelhålet till lägenheten, även om lampan i hallen var trasig och han inte såg något alls. Det skulle nog fixa sig. Sen var det i princip bara att guppa på till han hörde att Lena började stöna upphetsat och nafsa honom i örat och grymta att det skulle gå för henne vilken sekund som helst. Då skulle han öka takten och stöta hårdare och precis när hon himlade med ögonen och såg ut som om hon skulle svimma så skulle han stöta till en sista gång och så skulle de förenas i en gemensam orgasm som skulle föra dem ända till himmelen och lite längre.
Han kände sig bättre till mods när han fått tänka igenom saken lite grann. Det skulle ordna sig. Han skulle klara av det. Han var antagligen en mycket bra älskare, en riktig John Holmes, fast han inte fått chansen att bevisa det för sig själv än. Han tänkte på en film han sett för ett tag sedan, när John Holmes klarat av åtta brudar i rad, utan att ha fått vare sig svullen eller sårig förhud. John Holmes var allt en riktig kille. Amadeus försjönk allt djupare in i sitt meditativa tillstånd. Han fantiserande om att han var John Holmes okända halvbror Amadeus Holmes, som plötsligt kom uppdykande på porrfilmsaktörshimlen och helt konkurrerade ut sin kände broder.

Lena kunde inte låta bli att undra varför Amadeus såg så tom och stirrande ut i blicken. Han verkade närmast autistisk. Nå, han skulle nog snart vakna till. Hon reste sig upp, tog av sig sina kläder och ställde sig framför honom, lika naken som i den sekund hon föddes fram ur sin moders sköte. "Amadeus", sade hon, "titta på mig."
Han hörde hennes röst som i dimma, och återvände till den verkliga världen. "AIIYAH!" Han skrek till.
"Men käre värld..." Lena såg mycket förbryllad ut. "Vad är det med dig?"
"Du är ju naken!" Amadeus försökte hålla händerna för ögonen för att inte titta på Lena.
"Men kära du, det är klart att jag är naken. Jag har ju tagit av mig. Vi ska väl älska? Ska vi inte det?" Nu var det Lena som kände sig förvirrad. "Det trodde jag i alla fall." Hon kände sig förödmjukad och dum. "Jag ska ta på mig kläderna igen, men jag trodde faktiskt..."
Amadeus insåg att han gjort bort sig alldeles förskräckligt. Herre Gud - vad höll han på med? Hur kunde han göra på det här viset? Hur kunde han agera så otroligt klantigt? Han var tvungen att försöka reparera skadan.
"Ta inte på dig. Snälla."
"Jag fattar ingenting."
"Inte jag heller. Jag vet inte vad som hände. Men jag vill inte att du tar på dig."
"I så fall måste du förklara."
I det ögonblicket ställdes Amadeus inför ett oerhört svårt moraliskt dilemma. Antingen kunde han göra som alltid annars; snurra igång en härva av lögner och förklaringar som förhoppningsvis skulle kunna klara honom ur knipan, eller också skulle han för en gångs skull säga sanningen, även fast den skulle få honom att framstå i en larvig och lite pinsam dager. Han hummade och harsklade sig, skakade på huvudet och ryckte på axlarna, försökte bestämma sig för en strategi. Så kom han till insikt. Den sanna kärleken kunde inte baseras på annat än absolut ärlighet och uppriktighet. Han skulle säga sanningen, hur pinsam den än var. Det fick bära eller brista.
"Jag blev rädd", sade han tyst. "Jag har aldrig älskat med en flicka förut. Jag tänkte på hur det skulle bli och vad jag skulle göra för att det skulle bli fint och bra, och så kom jag liksom av mig och när jag såg dig stå naken framför mig så blev jag rädd. Förlåt. Jag är ledsen om jag sårat dig."
Det var något absolut nytt för Amadeus. Han talade sanning och berättade hur han verkligen kände sig, och även om sanningen var tung att framsäga så kändes det absolut rätt att säga den ändå.
Lena såg på honom med värme och ömhet i blicken. "Det är ingen fara. Kom så hjälper jag dig av med kläderna." Hon tog av honom tröjan och gav honom en kram, och kände att det kändes fint att stå där, hud mot hud, mage mot mage. Så bad hon honom sätta sig ner och drog av honom jeansen.
När hans nallebjörnsmönstrade kalsonger tittade fram kände han sig lite generad, särskilt som hans snopp växt till sig och fått kalsongerna att strama åt betydligt.
"Vad är det här?", frågade hon och kupade handen över den tältpinne som stolt rest ett tält av de pinsamma kalsongerna.
"Uh! Huh! Mmm! Oh! Ojojoj..." Det gick för honom på en gång. Vilket komplett fiasko, att inte hinna få av sig kalsingarna ens en gång. Det kändes blött och geggigt i skrevet och han ville bara sjunka genom jorden och försvinna. Tårar rann ner för hans kinder. "Förlåt!", grät han, "jag är värdelös, jag är inte John Holmes okända halvbror, jag är ingenting - en supernolla är vad jag är." Han satte händerna framför ansiktet och hulkade högt.
"Men Amadeus, lugna dig. Det är inte farligt. Du kunde inte hjälpa det." Lena smekte honom över ryggen. "Vi väntar fem minuter, så försöker vi igen. Då är det nog inte lika bråttom."
Hon lät honom gråta ut i sin famn, och fem minuter senare gick det mycket riktigt bättre, fast inte alls lika fort.

Vi ska nu begå ett perspektivbyte. Det som för Amadeus och Lena handlade om en innerlig och stillsam kärleksakt, såg inte riktigt likadant ut för den utanförstående betraktare som såg husbilen gunga fram och tillbaka. Det var som om den fått ett eget liv, som om den ville slita sig från sina förtöjningar och hoppa iväg, som om den plötsligt kommit i brunst och ville söka sig en annan lika älskogsinriktad husbil som den kunde para sig med och göra små husbilsungar med.
Grannen till Amadeus och Lena, en tunnhårig husvagnsägare från Flen, kände sig allvarligt oroad över att husbilen skulle göra just detta - slita sig lös alltså och rulla på och kanske krossa hans nya åttameters Caravanvagn - så han stegade iväg för att ta reda på vad som egentligen pågick därinne. Han fick stå på tå för att nå upp till fönstret. När han kikade in kunde han till sin oerhörda fasa omedelbart skåda Amadeus finniga rumpa, guppande upp och ner med frenetisk fart. Gud så oanständigt och omoraliskt! Utan att ens ha dragit för gardinen! Och mitt på ljusa dagen också. Det var allt en himla tur att ungarna var nere och badade. Husvagnsägaren kände att han var tvungen att sätta stopp för snusket omedelbart innan ungarna kom tillbaka och undrade vad som stod på, så han bultade på husbilens fönsterruta.
"Hallå därinne! Sluta med det där! Det här är faktiskt en familjecamping!"
Varken Amadeus eller Lena hörde honom. Av förståeliga skäl hade de fullt upp med att hålla reda på varann.
Husvagnsägaren bultade en gång till, ännu lite högre den här gången, men fick trots detta ingen som helst reaktion från det älskande paret. Det var ju alldeles bedrövligt. Brydde de sig inte alls om honom? Ignorerade de honom bara? Fy sjutton! Nå, då fick han söka hjälp på annat håll.
Det var med bestämda och upprörda steg han marscherade upp till receptionskiosken för att klaga och för att se till att dessa perversa exhibitionister omedelbart blev bortkörda från campingen.
Efter att ha anmält det omoraliska uppträdandet till damen i kiosken och fått ett löfte om att situationen skulle åtgärdas snarast möjligt, vandrade han muttrande tillbaka igen. Eftersom den mycket upprörde husvagnsägaren faktiskt muttrade med riktig tordönsstämma lyckades han snart uppmärksamma samtliga på campingen boende och för tillfället närvarande gäster på det vidriga snusk som försiggick i husbilen på plats 123. Han hade samma magiska kraft i sin stämma som någonsin råttfångaren från Hammeln haft. Myriader av campinggäster följde i hans steg för att beskåda en glimt av den djuriska parning som befläckade den lilla campingen. Aldrig förr hade något sådant inträffat. Snart trängdes de runt det lilla fönstret i bakändan på husbilen för att försöka skymta det oerhörda som försiggick därinne.

Eva Andersson tyckte att det var konstigt att det ringde så mycket på dörren denna dag. Hon fick gå och öppna nästan hela tiden och det mest underliga var att det aldrig var någon som sökte vare sig henne själv eller Sören. En kvinna med ovanligt stor stjärt sökte Lena, och två unga kvinnor och en äldre dam kom strax efter varann och frågade efter hennes nyblivne svärson. Det fanns inte mycket annat att göra än att hänvisa dem till Osby camping.

Om Amadeus haft den blekaste aning om hur många människor som beskådade hans livs första kärleksstund, skulle han med största sannolikhet omedelbart ha blivit chockad och kanske till och med impotent för resten av livet. Som tur var riktade han all sin uppmärksamhet på den ljuva akt som han och Lena höll på att genomföra och märkte därför ingenting av de nyfikna näsor som trycktes mot fönstret. Inte heller hörde han de uppretade fnysningar som folkmassan trumpetade fram. Han märkte överhuvudtaget ingenting, inte förrän i det ögonblick det gick för honom och han faktiskt tyckte att hela husbilen skakade till. "Uh! Houh! Jävlar vad häftigt", vrålade han. "Hela världen gungar! Var det lika skönt för dig älskling? Fy fan vad jag älskar dig, vi gör det igen, gick det för dig också?"
Lena kände också av gungningen, men hon tyckte inte att den var riktigt lika himmelsk, eftersom hon bestämt visste att den inte orsakats av att hon förts till några svindlande orgasmhöjder. Det pirrade hyfsat bra där nere i musen, men någon orgasm var det definitivt inte fråga om. "Amadeus", sade hon, "kan inte du ta och kika ut genom fönstret?"
"Varför då? Jag vill mycket hellre titta på dig min lilla kussimurra!"
"Snälla du, titta ut i alla fall. Jag vill vara säker på att vi inte har hamnat mitt i ett jordbävningscenter."
Amadeus tolkade detta som om Lena komplimenterade honom för hans sexuella kompetens och färdighet och bestämde sig för att spela med i hennes lilla spel. "Okej darling, jag ska kolla om vi förflyttats till Nirvana. Det känns likadant för mig." Han klev av och stack upp huvudet i fönstret. "AYYIH!!!" Till sin fasa såg han att husbilen var omgiven av människor som tillsammans liknade ett medborgargarde eller en lynchningsmobb, väldigt otrevliga verkade de vara.
"Vad är det?" Lena blev rädd och drog täcket över sin nakna kropp.
"Det står en massa folk därute. De ser skitilskna ut."
"Åh nej, säg inte detta." Lena började nästan gråta. "Jag kommer aldrig att kunna visa mig på stan igen."
"Var inte ledsen älskling. Jag ska gå ut och prata med dem." "Precis som om det skulle hjälpa."
"Lugna dig. Jag ska fixa det här." Amadeus hade inte den blekaste aning om hur det skulle kunna gå till, men han kände att han var tvungen att hitta på något, om inte annat så för Lenas skull. Det kanske ändå var så att anfall var bästa försvar.
"Ta på dig flanellpyjamasen som ligger i min ryggsäck så länge." Han knöt en handduk om höfterna och gick ut för att möta den väntande folkmassan.
"Vad vill ni egentligen?", frågade han och stirrade iskallt på människorna som stod framför honom. "Se till att packa er härifrån omedelbart. Vi försöker sova middag härinne, men det går inte att få en blund i ögonen när det står en massa folk utanför."
"Fy fan, det var det fräckaste jag har hört", skrek husvagnsägaren från Flen. "Sova middag, vilket jävla skitsnack."
"Exakt vad menar du med det om jag får fråga?", replikerade Amadeus blixtsnabbt och spände ögonen i husvagnsägaren. "Vad är det för fräckt med att sova middag menar du? Får man inte ens sova middag i det här landet nu längre? Vilket riksdagsbeslut stödjer du dig på när du säger det?"
"Man saeger att nai har samlaug i housbailen", sade campingvärdinnan som kände att hon kanske borde försöka bringa lite ordning och reda i det pinsamma uppträdet.
"Phrumph", svarade Amadeus förorättat. "Det har vi verkligen inte. Vem i hela friden har sagt det?"
"Han soum bour påou itthondratjougotvåouan. Han soum dou joust praoutade maed."
"I så fall ljuger han", konstaterade Amadeus kallt. "Det skulle aldrig falla oss in att ha samlag på en campingplats. Vilka tar ni oss för egentligen?"
"Jamen jag såg det ju för fan. Ni låg ju och knullades därinne, helt hämningslöst! Ditt jävla aschle for upp och ner som mathissen på Stadshotellet under rusningstid. Fy fan vad ni knullades!" Husvagnsägaren var högröd i ansiktet av ilska och upphetsning.
Amadeus noterade att husvagnsägarens barn kommit och ställt sig vid sidan av sin far för att ta del av den intressanta konversationen, och såg chansen att vinna en poäng på detta faktum. "Är det för mycket begärt att du försöker vårda ditt språk lite grann? Det finns faktiskt barn närvarande."
Husvagnsägaren fick syn på sina båda döttrar som mycket intresserat följde det drama som utspelade sig. Han rodnade över hela ansiktet av skam, men kunde ändå inte riktigt hålla sin ilska tillbaka. "Vad fan säger du? Ska jag vårda mitt språk? Vad spelar det för roll om jag vårdar mitt språk eller inte när du ligger därinne och knullas mitt på ljusa dagen?"
Amadeus kände att han höll på att ta över initiativet. "För det första så förnekar jag bestämt att något sådant har försiggått i husbilen, för det andra så undrar jag vad du är för suspekt fluktis egentligen som smyger och tittar på folk som försöker ligga och sova middag, för det tredje så kanske jag vid närmare eftertanke struntar i om de närvarande barnens känsliga barnaöron förskonas, eftersom deras egen far visar så dåligt uppförande och för det fjärde så tänker jag gå in och fortsätta min tupplur nu om ni bara ser till att lämna platsen i god ordning."
"Jamen jag såg det ju! Alla andra såg det också! Det här ska du inte komma undan så lätt!"
"Vad var det du såg då?"
"Att hela husbilen skakade. Och att din bakdel rörde sig upp och ner i typiska samlagsrörelser när jag som av en händelse tittade in genom fönstret."
"Var det fler som såg det? Finns det fler nyfikna fluktisar här? Tala nu eller förbli tysta!" Amadeus såg uppfordrande på människorna som stod samlade runt husbilen.
Helt plötsligt verkade det som om de flesta inte riktigt var säkra på vad de egentligen hade sett. De mumlade generat, skrapade med fötterna och såg ut att vilja komma därifrån så fort som möjligt.
"Bara för att en gång för alla reda ut den här tråkiga händelsen så ska jag tala om för er vad ni egentligen såg", sade Amadeus milt och lugnt. "Jag är mormon förstår ni, och precis som alla andra rättrogna mormoner måste jag genomgå ett kort yogapass innan jag lägger mig för att förrätta min rättrogna middagssömn, där jag i drömmarna kommer i kontakt med profeten Joseph Smith som bor i himmelen och som i dessa profetiska drömmar ger mig goda råd och anvisningar om hur jag ska förhålla mig under resten av dagen. Precis som alla andra mormoner sover jag naken, och eftersom jag påbörjar min imsomningsprocess under själva yogapasset brukar jag passa på att klä av mig redan före yogan. I lunchyogan ingår en del fysiskt ansträngande avslappningsövningar för bukmuskulaturen som påminner en del om armhävningar. Jag antar att det var dessa övningar ni såg. Nu vet ni, och därför behöver ni inte besvära mig mer. Ni behöver emellertid inte be mig om ursäkt. Vi mormoner förlåter alltid alla missgärningar som riktas emot oss. Godnatt!" Han nickade höviskt åt åskådarmassan och vände sig om för att gå in igen.
"Men för i helvete, ni knullades ju. Jag såg det ju..." Huvagnsägaren skällde som en hetsad bulldog. Tydligen var han ännu icke övertygad om att han begått ett stort misstag.
"Nu lyssnar du på mig din dumme jävel", sade Amadeus kort. Om du inte tror mig så får du väl titta på det här då." Med en dramatisk gest lät Amadeus handduken falla till marken. "Ser du någon kondom?", vrålade han.
"Nej men..."
"Det är nittonhundranittiotre! Alla människor vet att man får AIDS om man samlagar utan kondom. AIDS-delegationen har tydliggjort det för oss tusen gånger, med Ernst-Hugo Järegårds hjälp till och med. Tror du att jag vill ha AIDS kanske?"
"Nej men..."
"Då så. Det sitter ingen kondom på min kotte och då har jag alltså inte samlagats! Förstått?"
"Ja men..."
"Du kräver ytterligare bevis? Din stupida fluktofil! Då ska du också få det. Lena, kom ut och visa dig."
Det tog ett par sekunder innan Lena öppnade dörren. Hon såg mycket sedesam och ordentlig ut i den mjuka flanellpyjamas hon så passande iklätt sig.
"Tror du man kan älska med någon som är så väl inpaketerad i en sådan erotikdödare?"
"Nej..."
"Då så. Försvinn ur vår åsyn omedelbart."
Folkmassan troppade av. Amadeus och Lena gick in i husbilen igen och så fort de kommit in och stängt dörren om sig var det Amadeus som fick sig en bamsekram till livs.
"Min hjälte", sade Lena. "Du var så modig."
"Jag vet", svarade Amadeus. "Inspirationen till detta brinnande försvarstal måste ha kommit från en högre makt." Han kramade henne hårt tillbaka. "Ska vi göra det igen?", frågade han. "Jag tror inte det finns någon som vågar titta åt vårt håll i fortsättningen."
De lade sig på sängen för att fortsätta sin avbrutna aktivitet och gick sedan inte upp mer den dagen.

Förtältet till den husvagn som stod på plats nummer 122 packades ner i en väldig fart. Husvagnsägaren från Flen och hans familj reste hem under massiv tystnad.

Två män iförda urtvättade blå badbyxor av modell "Speedy -78" satt utanför ett litet grönt tvåmanstält och solade.
"Vad tror du om det där då?", frågade Schmidt sin kollega.
"Han är psykopat. Det är ju alldeles uppenbart. Vi skulle kunna sätta dit honom för förargelseväckande beteende om vi ville det."
"Vill vi inte det då?"
"Vi vill sätta dit honom för våldtäkt - inte för något annat. Jag vill se honom inlåst på kåken för en jävla massa år framöver."
"Jaha."

"God morgon älskling, vad vill du hitta på idag då?" Lena kände sig yr av ömhet när hon pussade Amadeus på näsan och ställde frågan. Hon hade vaknat för en liten stund sedan, kände sig hel till kropp och själ och var ivrig att kunna börja njuta av dagen så fort som möjligt.
"Uh? Va?" Han förstod inte riktigt. Han hade en fruktansvärd träningsvärk i magtrakten som nästan omöjliggjorde alla rörelser och dessutom hade han ju nyss somnat. Kunde det verkligen vara morgon redan? Och var de verkligen tvungna att hitta på något? Kunde de inte ligga och hålla om varann bara, eller möjligtvis göra om det fantastiska de gjort dagen före, fast lite försiktigare kanske så att inte magvärken ytterligare förvärrades? "Nä jag vet inte", sade han därför. "Vi kan väl sova en timma till kanske, så kan vi bestämma sedan."
"Sova? Är du inte klok? När det är ett sådant fantastiskt väder? Kommer aldrig på fråga. Klockan är över åtta och om en timme ska vi vara ute på sjön. Vi ska åka vattenskidor."
Det lät inte alls bra tyckte Amadeus. Han var som sagt hemskt trött och hade träningsvärk och dessutom hade han aldrig stått på ett par vattenskidor i hela sitt liv. (Knappt ett par vanliga skidor heller för den delen, inte sedan han fyllde tretton år och fick ett par trickskidor i födelsedagspresent. Efter kalaset skulle han ut och prova dem på Aspgatekullen. Ner gick det ganska bra (han kände sig som och låtsades att han var Ingemar Stenmark) men när han skulle saxa sig uppför backen för att genomföra ett åk till, fastnade han olyckligt med den ena skidan i en grop i marken. Ett ledband i foten small av. Han fick hoppa på kryckor i flera veckor efter olyckan. Inte kunde han gå till skolan heller, trots mammas tjat, för han vägrade att berätta för sina klasskamrater om den pinsamma olyckan. Ingemar Stenmark skulle aldrig ha fått in skidan i ett hål på det där sättet.)
"Jag tycker vi sover en stund till, eller pussas. Jag är så trött." Han gäspade högljutt för att visa hur trött han var.
Inte brydde sig Lena om det. Hon ryckte av honom täcket och kysste honom på bröstet. "Upp och hoppa nu gullgubben. Tänk om proppen går ur sjön."
Det var inte mycket att göra alltså. Men han kanske kunde lära sig något av att åka vattenskidor också. En sak hade gårdagen ändå lärt honom. Den hade fått honom att komma till insikt om att man inte skulle vara så förskräckligt rädd för nya saker. De kunde vara riktigt trevliga. Stönande av träningsvärk reste han sig upp och klädde på sig.

Under Osbysjöns lugna yta simmade inga hajar eller andra stora fula fiskar. Däremot stävade en minubåt omkring därnere, och i denna miniubåt befann sig SÄPO-agenten Cochroach.
Cochroach anlände Osby camping under natten, rekognoscerade omgivningarna och insåg att han inte skulle kunna genomföra sitt uppdrag på landbacken utan grav risk för upptäckt och kompromettering. I sin analys av alternativa attackmöjligheter uppskattade han sannolikheten för att målet för hans uppdrag skulle ta sig ett dopp i sjön som mycket stor och därför krypterade han snabbt en rekvisition på miniubåt med tillhörande militär kringutrustning och skickade denna begäran till marinens huvudkommando i Karlskrona. 03.30 anlände en transporthelikopter med de begärda materielen till det lilla näset vid Osbysjön. Cochroach ägnade en timma åt att sätta ihop delarna till ubåten och se till att allt fungerade som det skulle. Sedan tog han på sig torrdräkten och syrgastuberna, sjösatte farkosten och gick ner till tre meters djup för att bida sin tid.

Båten hade hämtats från sin förtöjningsplats uppe vid tant Astas villa och det var sålunda dags att påbörja äventyret. Amadeus trodde aldrig att han skulle kunna komma upp på vattenskidorna. Han förstod inte alls hur han skulle kunna hålla balansen på två så smala tingestar och hur det skulle gå till att styra förstod han inte alls. Nå, det var väl bara att försöka hålla ett så stadigt tag som möjligt i repet som hängde ihop med båten. Så fick han följa med dit Lena körde.
"Kan inte du börja?", frågade han oroligt.
"Har du kört båt förut då?"
Amadeus hade aldrig framfört en båt överhuvudtaget, om man undantog den skalenliga modell av Titanic som han brukade ha med sig i badkaret. "Inte just den här sorten..."
"I så fall är det nog bäst att jag kör båten och att du hänger efter. Det här är ett riktigt kraftpaket förstår du. Man måste veta precis hur den beter sig i vattnet för att kunna framföra den på ett säkert sätt."
"Man jag har ju aldrig åkt vattenskidor heller för den delen. Måste man inte veta hur de beter sig i vattnet då?"
"Det lär du dig snart. Det är bara att svikta med knäna och hålla balansen och låtsas att du åker motorcykel när du ska svänga - böja dig åt sidan om man säger."
"Jag vet inte om jag kan böja mig åt något håll alls. Jag har så jävla ont i magen."
"Larva dig inte nu. Kom så ska jag hjälpa dig att sätta på skidorna."
Han satte sig på bryggan och lät henne spänna fast skidorna på hans fötter. När hon var färdig fick han resa sig upp för att iklädas en stor och otymplig flytväst. Han kände sig som en vinglig michelingubbe med alldeles för stora fötter när allt var klart. Det här skulle aldrig kunna sluta väl. "Du, jag är inte säker på att jag tycker att det här är en så bra idé", sade han ångestfyllt. "Vi kan väl gå och spela minigolf istället?"
"Sluta larva dig. Det är jätteroligt att åka vattenskidor. Ställ dig i färdigställning på kanten av bryggan så hoppar jag i båten så länge."
"Jaha." Han såg Lena sätta sig i den orangefärgade plastbåten och snurra igång den synnerligen imponerande evinrudemotor som var fästad i aktern. Det var nog bäst att göra som hon sade, men vad menade hon med färdigställning egentligen? Kanske att han skulle stå som en backhoppare som var färdig att kasta sig ut för nittiometersbacken i Holmenkollen. Som den där finnen Yksi Kaxinen eller vad han hette. Han klampade fram till kanten på bryggan och placerade vattenskidorna halvvägs utanför. Så böjde han på knäna och kände efter om han var klar för avfärd. Jodå. Det skulle nog gå bra. Han kände sig faktiskt som Yksi Kaxinen. "I'm ready baby!", skrek han. "Shoot baby shoot."
"Du måste ta tag i tampen först!"
Han hörde inte riktigt vad hon sade eftersom båtmotorn lät så mycket. "Va?"
"Hur ska du kunna åka vattenskidor om du inte håller i linan klantskalle!"
Hoppsan. Han visste väl att det var något han hade glömt. Usch så pinsamt. Nu var han inte Yksi Kaxinen längre, utan snarare Eddie the eagle, den engelske backhopparen som slog kortrekordet i varenda längdhoppningsbacke han hoppade i. "Visst ja", mumlade han. Han böjde sig ner för att ta tag i linan och höll nästan på att tappa balansen och falla i vattnet. I sista stund lyckades han förhindra fallet. Han tog ett stadigt tag i linan och ställde sig i färdigställning igen.
"Är du klar nu?", vrålade Lena.
"Jag tror det. Hur ska jag göra?"
"Jag drar på full gas och kör ut mot mitten av sjön. Precis när linan ska till att sträckas så hoppar du liksom till. Då rycks du med av farten. Sedan är det bara att hålla fast och åka med."
"Jaha", svarade han med ynklig röst. "Det låter ju jätteenkelt."
"Då kör vi!" Lena varvade upp motorn till full gas och accelererade sedan iväg i en jättehäftig rivstart. Det gick alldeles för fort för att Amadeus skulle kunna hinna med att reagera, så när han bestämde sig för att göra det omtalade lilla hoppet var han redan på väg med huvudet före ner i det kalla vattnet. Han såg oerhört fånig ut när han mitt i den häftiga accelerationen plötsligt liksom hoppade till i luften och gjorde ett störtdyk neråt. Ont gjorde det i ansiktet också och en riktig kallsup fick han. Usch! Han ville ligga kvar under vattenytan och bara drunkna. Han var ju till och med sämre än Eddie the eagle.
Lena märkte naturligtvis att det inte gick så bra för Amadeus, så hon ströp omedelbart gasen till ett minimum och vände båten för att fiska upp sin skyddsling.
"Du glömde nog att sträcka på ryggen", sade hon uppmuntrande när hon dragit upp honom ur vattnet och genomfört lite konstgjord andning. "Många nybörjare gör det felet."
"Inte jag. Jag sträckte på hela mig, fast lite försent."
"Vi prövar igen. Det kommer snart att funka ska du se."
"Fan tro't."

Agent Cochroach flinade elakt när han i närbild i sitt periskop kunde njuta av Amadeus vattenskidfiasko. Den klanten skulle det inte bli några som helst problem att ta hand om. Han fingrade lite lätt på styrreglaget för att kunna komma på rätt attackavstånd till målet.

Fyra gånger till försökte Amadeus komma iväg från bryggan, men varje gång misslyckades han kapitalt. Till slut insåg till och med Lena att det nog var bättre att han försökte starta från vattnet istället.
"Om du lägger dig i vattnet och sträcker benen raka så kan vi försöka så istället", sade hon. "Det finns de som tycker att det är lite lättare att starta från vattnet faktiskt."
"MEN JAG VILL INTE MER!!! JAG HAR SÅ ONT!"
"Sluta tramsa nu. Du är väl ingen baby heller? Jag trodde du var en man?"
"Det är jag, men jag är nog en man som inte har någon talang för vattenskidåkning. Jag kan väl få slippa det här?"
"Sträck på benen bara så går det bra. Och håll ryggen rak när du känner att linan dras åt."
"Jaha." Han tänkte göra ett sista försök. Om det inte fungerade då heller så skulle han ta av sig de fruktansvärda tortyrredskap som satt fastspända på hans fötter och högt och tydligt deklarera att han insåg sin begränsning och att det bara var riktiga män som vågade erkänna att någonting var för svårt för dem. Det var bara med den förvissningen som han kunde förmå sig att hoppa i det kalla vattnet en gång till.
Han tog tag i linan och nickade till Lena för att visa att han var klar. Inom sig kände han att han redan gett upp allt hopp om att komma upp på skidorna. Varför skulle han klara det nu när det inte hade gått förut? Han hade förresten aldrig varit intresserad av sportsligt trams, så det så.
Lena varvade upp motorn och satte fart på båten. Bråkdelen av en sekund senare kände Amadeus linan spännas. Han blundade hårt och försökte komma ihåg de förhållningsorder han fått, att hålla i tampen hårt och att hålla benen och ryggen raka.
Först släpade han som en trasig vante efter dragbåten ett tiotal meter eller så, men så hände plötsligt någonting. Han kände att hans kropp på något underligt sätt sköt upp ur vattnet och att farten ökade betydligt. Inte visste han hur det gick till, men han stod faktiskt och vattenskidade. Vilken känsla. Fartvinden blåste i hans ögon (när han väl vågat öppna dem) och han kunde känna vågskvalpet från dragbåten där framför honom. Fy fan vad häftigt! Fuck you Yksi Kaxinen!
Det gick alldeles otroligt bra för Amadeus, ända till den stund när sjön så att säga höll på att ta slut och Lena skulle ta båten i ett babordsvarv för att kunna sätta fart mot näset och vidare ut på öppet vatten. Hur var det nu man skulle göra för att svänga? Luta som en motorcykel. Då var det nog bäst att han gjorde det. NU! Innan han körde upp på landbacken och slog ihjäl sig.

Cochroach blev förvånad när han såg att Amadeus faktiskt kom upp på vattenskidorna. Han som hade trott att jakten skulle bli lika lätt som att skjuta prick på sittande fågel. Nu blev han tvungen att ta sig en funderare. Skulle han sikta direkt på Amadeus eller skulle han slå ut dragbåten först? Trots att det egentligen inte alls kändes bra blev han nog tvungen att knäppa båten trots allt, för att undvika vittnen till den olycka som sedan skulle drabba Amadeus. Det var sorgligt att behöva offra en oskyldig civilperson men det var nödvändigt. Han fällde upp attackperiskopet i övervattensläge och började kalibrera torpedriktningen.

Amadeus lyckades som genom ett under genomföra svängen och fortfarande stå kvar på skidorna. Fast nu tyckte han inte att det här med vattenskidåkning var riktigt lika fantastiskt längre. Han började känna av häftiga mjölksyreattacker i både armar och ben, för att inte tala om den fruktansvärda smärta han kände i magtrakten och han undrade om han skulle kunna klara det här vattenskidandet så värst mycket längre.
"LENA! DU KAN VÄL SAKTA NER! JAG PALLAR INTE MYCKET LÄNGRE!"
"OKEJ!" Lena hörde inte riktigt vad Amadeus sade, men det hon kunde uppfatta av hans skrikande var att han kände att han började behärska vattenskidåkandets ädla konst riktigt bra och att han ville att hon skulle öka farten ytterligare lite grann. Hon gjorde som han bad henne.
Helvete! Det gick ju ännu fortare än förut. Hade hon blivit tokig där framme i båten? Ville hon ta livet av honom? Han kände hur syret började ta slut i hjärnan, att han skulle svimma vilket ögonblick som helst. Hans kropp löd honom inte alls nu. Den lutade sig omväxlande åt både höger och vänster och fick därigenom vattenskidorna att uppföra sig mycket underligt. Den som inte kände till hans prekära situation trodde säkert att han var en riktig vattenskidfantom eftersom han gjorde så tuffa svängar och hopp, men så var det alltså egentligen inte. Han höll på att dö! Han höll på att avsluta sitt alltför korta liv stående på ett par vattenskidor på Osbysjön.
Så hade han inte tänkt sig att hans hädanfärd skulle gå till. Han hade föreställt sig något helt annat, att han skulle bli ungefär nittiotvå år gammal och att han skulle anträda de sälla jaktmarkerna i sin egen säng, hemma hos sig, omgiven av Lena och deras barn och barnbarn och barnbarnsbarn, att han skulle le vemodigt åt dem och säga; "Det är dags att resa vidare nu. Jag har haft ett gott och långt liv, gjort allt det jag ville göra, sett allt det jag ville se. Jag är nöjd. Wankantankan kan få komma och hämta mig när han vill. Kom ett tag Amadeus JR." Så skulle hans förstfödde son luta sig över sjuksängen och höra Amadeus viska sina sista ord i örat på honom. "Glöm inte bort den japanska hämnden mot Berit Ruskes dotter." Sen skulle han somna in, helt stilla.
Så skulle det helt uppenbart inte bli! Jävla skit.

Cochroach hade nästan fått in bäringen på den orangefärgade plastbåten. Han ville bara vänta till den kom lite närmare innan han tryckte på avfyringsknappen.

Lena gasade på för allt vad tygen höll och Amadeus som i det närmaste var avsvimmad slungades som en vante i vida svängar bakom båten. Plötsligt orkade han inte hålla kvar taget om linan längre. Precis när han var i maxvinkel från båten släppte han linan och for iväg som en projektil snett ut i Osbysjön. När Amadeus några sekunder senare rammade attackperiskopet knäcktes det på mitten av smällen. Inte nog med att vatten omedelbart började strömma in i farkosten, själva tittdelen av periskopet for med häftig kraft in i Cochroach friska öga och mosade det sönder och samman. Slemmig ögonlobsvätska sprutade nerför hans kinder och Cochroach förstod att hans sista stund antagligen var kommen. Hur skulle han kunna hitta nödutgången när han var blind? Han skulle dö här nere i djupet, fångad som en blind sardin i en marin sardinburk till U-båt. Det kändes bittert att inse att han gått bet på det han trodde skulle bli hans enklaste uppdrag någonsin, att ta tillbaka en adressbok från en tanig yngling som varken hade hjärna eller muskler. Hur kunde det gå så här? Cochroach som fått de finaste förtjänstmedaljer från nästan varje land på jordens yta, Cochroach som eliminerat Libyska terrorister, restjugoslaviska legosoldatförband och IRA-fraktioner, Cochroach som genomgått den hårdaste träning en människa kunde genomgå, den beryktade SEAL-utbildningen i Amerika? Hur hade han kunnat missa på det här snöpliga sättet?
Han hann bara tänka en tanke till innan han gled in i den barmhärtiga medvetslösheten; Hur i helvete kunde jag vara så dum? Karlfan hade såklart inte med sig adressboken när han åkte vattenskidor.

Marinens huvudkommando insåg att något allvarligt hade hänt med U-båten när de tappade all radiokontakt med Cochroach och när radarskärmen plötsligt svartnade och slutade blippa fram sin lägesposition.
"Det där verkar inte alls bra", sade den ställföreträdande ledningsoperatören till radarspanaren.
"Nä fan!"
"Det är nog bäst att vi skickar dit en helikopter för att se vad som hänt."
Det gjorde de. Efteråt förklarade de för den församlade världspressen att de fått rapporter om att en rysk miniubåt siktats i Osbysjön och att de därför omedelbart varit tvungna att kontrollera sanningshalten i rapporten. En del intressant hittade de också där nere i djupet men exakt vad det var de hittat var naturligtvis konfidentiella uppgifter som de inte kunde tala med pressens representanter om. ÖB skulle säkert ta upp incidenten i sin årliga rapport om U-båtskränkningar på svenskt territorium sade man och då skulle det gå att få reda på vad som egentligen hänt. ÖB gjorde så småningom just detta och det var i samband med det som Carl Bildt och de övriga medlemmarna i den borgerliga regeringen lyckades trumfa igenom de stora extraanslagen till förstärkningar av det svenska U-båtsjaktförsvaret.
"Det är synnerligen allvarligt att Ryssarna inte ens drar sig för att skicka U-båtar till våra svenska insjöar", knarrade Carl Bildt fram på den direktsända presskonferensen. "Det måste vi med all kraft söka förhindra i framtiden och därför har vi nu beslutat att ge ett anslag på tusen miljarder till uppbyggandet av en inlandsubåtsjaktpluton. Tänk dig själv Olle Stenholm, de hade kunnat bomba ut BRIO hur enkelt som helst. Det skulle inte ha funnits en dockvagn kvar i Sverige."
"Blir vi säkra nu då?", frågade Olle Stenholm.
"Ja, nu blir vi säkra."
"Över till studion då."
Det var alltså Amadeus B. Nilsdotter-Stenström som räddade Sverige från en rysk U-båtsinvasion. Författarna anser att
läsarna bör hålla detta faktum i minnet.
Hur gick det för Cochroach då? Bättre än han själv trodde innan han svimmade av smärta. I sista stund lyckades marinens attackdykare faktiskt fiska upp honom, blind visserligen, men vid liv.

Amadeus märkte ingenting av själva kraschen med periskopet, avsvimmad som han nästan var. Hans vänstra skida knäcktes på mitten men det var det allvarligaste som hände honom.
Lena insåg omedelbart att något gått på tok och vände båten för att fiska upp sin hjältemodige pojkvän. Hon lyckades med viss svårighet baxa upp honom i båten och lägga honom i framstupa sidoläge. När hon sedan klämde honom på magen kom det upp en liten mört och närmare fyra liter vatten ur hans inre.
"Uh. Host! Jag vill inte åka mer vattenskidor nu!"
"Det behöver du inte. Jag kör iland nu. Min lilla stackare!"

Amadeus 025

Vägen till Skåne.

Messer och Schmidt smög sig snabbt efter Amadeus ut på Ringvägen. Som de skickliga undercoveragenter de var avlyssnade de naturligtvis Amadeus telefonsamtal till Lena Molinowski utan att han märkte något. Nu var de på det klara med att Amadeus skulle åka ner till Skåne och fortsätta sina bestialiska dåd där. Den misstänkte lät desperat under samtalet med Molinowski. Hans nerver verkade spända till bristningsgränsen och vad Messer och Schmidt funderade mest över var hur de skulle klara av att övervaka Amadeus så att han inte ställde till med något förskräckligt utan att avslöja sig. För att äntligen säkra bevisningen ville de ta honom på så bar gärning som möjligt.
"Hur ska vi göra?" väste Messer till Schmidt. "Det vore olyckligt om vi tappade bort honom nu."
"Vi erbjuder honom skjuts", svarade Schmidt.
"Det kan vi väl ändå inte göra", replikerade Messer. "Han är väl inte dummare än att han känner igen oss."
"Det är han visst det. Han är dummare än tåget."
"Ja, men i alla fall."
"Jag kan lägga beslag på honom så länge om du tar dig till polishuset och kvitterar ut en bil. Klä ut dig till skåning också så är det lugnt sen."
"Hur ser en skåning ut då?"
"Tjock och rödkindad så klart. Pondus och rondör min käre Watson. Du vet, typ Edvard Persson."
"Jao. Jaog four vael foursöuka dou."
"Vad fan säger du?"
"Jaog praotar jou skånska höur dou vaell!"
"VA?"
"JAG PRATAR SKÅNSKA FÖR FAN!"
"Gör inte det. Jag förstår inte vad du säger. Stick iväg nu. Vi möts här om en timme igen."
"Ouppfaettat."

Schmidt trippade alltså efter Amadeus och efter bara någon minut var han så pass nära att han kunde lägga sin hand på Amadeus axel. Amadeus som gick i sina egna tankar och som bäst höll på att tänka igenom ett antal olika alternativ för hur han på ett snabbt och enkelt sätt skulle kunna ta sig ner till Skåne kände beröringen och reagerade blixtsnabbt.
"Ayieyah!", utropade han och ställde sig i en japansk kampsportsförsvarsställning, redo att möta i stort sett vilken attack som helst. (Detta var ändå Stockholm och i Stockholm fanns det både vildsinta ungdomsgäng och sexdårar, det visste han.) Vår unge hjälte blev mycket förvånad när han i stället för att stå öga mot öga med ett gäng ungdomar av "warriorstyp" fann sig stirrande in i ett par någorlunda blå (fast aningen rödkantade) ögon, omgivna av långa ögonfransar av löstyp och spygrön ögonskugga. "Vad vill du?", sade Amadeus, fortfarande lite andfådd efter upphetsningen inför den förmodade attacken. "Jag har bråttom."
"Jo", sade Schmidt och himlade med ögonen; "Jag var inne i telebutiken samtidigt som dig och jag kunde liksom inte undgå att höra ditt samtal och det lät så fruktansvärt romantiskt."
Amadeus väntade på en fortsättning. "Jaha?"
"Ja och nu undrar jag om du vill ha hjälp."
"Med vad då?"
"Med att komma till Skåne så klart. Du förstår, min man och jag ska åka ner till Helsingborg om en liten stund och jag tycker faktiskt att man ska hjälpa varandra om man kan - jag är med i röda korset - och eftersom vi ändå har plats i bilen så kanske du kan åka med oss. Om du vill förstås."
"Vad schysst." Amadeus tro på människans inneboende godhet växte omedelbart till så gott som ofattbara dimensioner. Han riktigt kände värmen från den paranta damen framför honom och kände en obetvinglig lust att ögonblickligen ge henne en bamsekram. Med utsträckta armar närmade han sig därför polismannen/kvinnan Schmidt som till Amadeus förskräckelse reagerade mycket häftigt. Schmidt ville inte för sitt liv bli kladdad på av en långhårig våldtäktsman.
"Vad gör du?" skrek Schmidt och drog sig skyndsamt bort från den oförstående Amadeus.
"Ingenting alls. Jag blev så glad bara."
"I vilket fall som helst så får du inte röra vid mig", sade Schmidt aningen lugnare. (Han var medveten om att han nästan blamerat sig och ville försöka reparera sitt misstag så gott det gick.) "Jag har mens förstår du."
Amadeus förstod egentligen ingenting men han insåg ändå så pass mycket att det här knappast var rätt tidpunkt att ställa frågor. "Jaså - var det därför", svarade han bara så coolt han kunde.

De fick vänta ett par minuter innan Schmidts "make" dök upp. Under tiden passade de på att bekanta sig lite närmare. Schmidt som inte haft så värst mycket tid för att hitta på en bra coveruphistoria orerade ändå på efter bästa förmåga. Han talade om vilket sammanträffande det var att de kunde erbjuda Amadeus den här möjligheten och om hur trevligt han tyckte att det skulle bli att få åka med Amadeus ända ner till skåne. Han hade blivit lite osams med sin make Bertram sade han, och uppskattade därför lite piggt och trevligt sällskap som kunde hålla stämningen uppe. Amadeus kände sig stolt över att på en gång få ett sådant förtroende och gled därför omedvetet in i en kurativ roll.
"Hur pass osams är ni? Är det allvarligt?", frågade han.
Schmidt blev lite konfunderad över frågan men fann sig snart. "Nja - allvarligt och allvarligt. Det beror väl på hur man ser det. Det är ju det här med kärlekslivet."
Amadeus visste precis hur besvärlig kärleken kunde vara. "Jaså kärleken, men då går det nog över snart. Ibland blir det lite struligt men det brukar alltid ordna sig efter ett tag."
"Säger du det. Ja jag vet inte. Bertram är så het på gröten. Han vill nästan alltid älska - det spelar ingen roll om jag har min period eller inte - och jag tycker att det är så kladdigt och äckligt att jag bara känner olust inför alltihop."
"Och så måste det väl göra ont att ta ut tampongen efteråt?", frågade Amadeus medkännande.
"Va? Ja. Jo. Nä. Jag använder binda förstår du."
Amadeus erfarenhet av mensskydd var starkt begränsad, men från den tid när han ännu bodde hemma kunde han ändå dra sig till minnes att mamma - innan hon hamnade i menopausen - förvarat någon slags bindor i en plastpåse i badrumsskåpet. Han tänkte på dem och rös till av empati. Det måste göra jätteont att få en sådan grej uppkörd i musen. Fy sjutton vilken rå sälle till man den här stackars spröda kvinnan verkade ha.
"Åh fan. Det måste väl nästan vara ännu värre. Jag menar en binda är väl ännu värre att få ut?"
"Ja... Jo det är nog värre."
Amadeus tyckte att alltsammans var mycket upprörande. Han skulle minsann ta och prata allvar med det där karläcklet så fort han fick chansen.
I samma stund kom Nils Messer körande längs gatan. Han blev nöjd när han såg sin kollega stå och prata med Stenström. Det verkade som om planen gått i lås. Messer bromsade elegant in den spygröna Toyota Corolla som han rekvirerat.
"Stig in", sade Schmidt till Amadeus och höll upp bakdörren åt honom.
"Tack så mycket." Amadeus gled in i bilen och satte sig. Han var fortfarande både upprörd och uppskakad över det fruktansvärda han just fått höra och skärskådade omedelbart det lilla han kunde se av Messer - den kortklippta nacken och en liten bit av halsen och ryggen. Det var en elak nacke han såg. Han rös till för sig själv. "Buffel", muttrade han.
"Vad för något?", frågade Messer från framsätet.
"Buffel", upprepade Amadeus, ännu bistrare den här gången. Han rynkade ögonbrynen för att ytterligare markera sitt förakt för hustrumisshandlaren bakom ratten.
"Jag förstår inte riktigt. Ska jag tolka det som att du tycker att buffelkött är gott?"
Amadeus muttrade ett "kvinnoplågare" till svar och hela hans kroppshållning markerade avståndstagande.
Schmidt lade ihop två och två och insåg att Amadeus nog tagit hans coveruphistoria alldeles för allvarligt. Han kände att han var tvungen att rädda situationen och vände sig därför om mot baksätet och vinkade Amadeus till sig. "Du ska inte vara arg" viskade han i Amadeus öra. "Jag tog nog i lite förut." Han blinkade menande åt Amadeus. "Du vet väl att det finns människor som uppskattar lite hårdare tag i sängen. Du förstår vi är med i en klubb som heter Sunrise."
Amadeus förstod inte alls vad en solbadarklubb kunde ha med hårda tag i sängen att göra men han fick väl hålla god min då om det nu var det hon ville. "Okej då", sade han därför.

Färden ner till Skåne var längre än Amadeus föreställt sig. (Han trodde faktiskt på fullt allvar att han skulle kunna komma ner på en timme eller två.) Det var tur att de bägge äkta makarna var så snälla och trevliga och att de verkligen intresserade sig för honom. Det var som om de riktigt uppmanade honom att anförtro sig åt dem. Amadeus pladdrade glatt på och berättade om sina äventyr under den senaste tiden och när de närmade sig Ljungbyhed så kände han att han helt enkelt var tvungen att berätta om sin BMW-plan. Bertram och Magdalena skulle säkert tycka att han varit hemskt listig.
"Vet ni - jag måste berätta en sak för er."
Han drog igång sin historia, och malde sedan oavbrutet på i över tjugo minuter.
"Jovisst förstår ni", avslutade han så småningom det hela; "så här sitter jag nu med en massa pengar på fickan och ingen kan säga att jag har gjort något fel överhuvudtaget och snart är jag framme hos Lena och nu känner jag att allt kommer att reda upp sig även om det har sett lite mörkt ut ett tag..."
Messer och Schmidt tittade menande på varann. De hade kommit till precis samma insikt. En man som var så kallhamrad att han helt öppet satt och skröt om vilken duktig bedragare han var, måste vara antingen hypercool eller komplett dum i huvudet. Det lutade mest åt det sistnämnda - men riktigt säkra var de inte.

En halvtimma senare var de äntligen framme i Osby. De körde in bakvägen i det lilla samhället, och släppte av Amadeus vid Blattens gatukök, som låg på östra Järnvägsgatan mitt emot tobaksaffären och blomsteraffären. Amadeus vinkade glatt åt sina nyfunna vänner när de svängde av järnvägsgatan och försvann ner i tunneln, i riktning mot BRIO:s lekoseum.
"Himla käcka typer det där", sade han för sig själv. Så slog det honom att han inte frågat dem om vare sig adress eller telefonnummer. Han blev lite ledsen för det eftersom han kände att han skulle vilja skicka dem någon liten minnessak som tack för skjutsen. Nå, han skulle säkert kunna få tag i dem genom den där solbadarklubben. Det skulle nog ordna sig. För tillfället hade han ju andra och viktigare saker att tänka på. Han skulle leta rätt på Ebbarpsvägen 38.
Eftersom Amadeus numera var fruktansvärt rik och i och med det kände att han kunde kosta på sig vilka extravaganser som helst ville han göra en riktigt storslagen entré. Lena skulle minsann uppvaktas med en ordentlig blomsterhyllning och därför kom det första som Amadeus gjorde i Osby att bli att ta sig över gatan, mot blomsteraffären till. Han kikade hänfört in i skyltfönstret. Åh vilka vackra rosor det fanns där inne, röda och rosa och ljusgula om vartannat, ja till och med orange rosor fanns det. Och de var knappt utslagna ens en gång. Daggdropparna gnistrande som kristaller på de spröda kronbladen. De var så vackra! Fylld av en längtan efter att slutgiltigt och trovärdigt betyga sin kärlek med blommor stegade Amadeus in i den lilla blomsteraffären. Ägaren visade sig vara det mest fjolliga och feminina karlstycke som han någonsin träffat på. Vid första anblicken av det neutrum som stod framför honom undrade Amadeus faktiskt varför damen i affären hade lösmustasch. När han tittade en gång till så insåg han emellertid att det nog ändå var en man som stod där och undvek därför med nöd och näppe att hälsa med ett "goddag fröken".
Han köpte varenda ros som fanns i butiken och orkade knappast bära ut den enorma buketten. (Det gick åt tre tidningar till att slå in blommorna.) Fjollan lät meddela att det var ett par kilometer från butiken till Ebbarpsvägen och att han - om Amadeus ville - kunde stå till tjänst med ett blomsterbud. Det ville Amadeus inte eftersom han självklart skulle lämna över blommorna själv men eftersom han betvivlade att han skulle orka släpa på den enorma blomsterkvasten någon längre stund tog han det säkra före det osäkra och haffade en taxi.
Bara fem minuter senare var han framme. Han bad chauffören att stanna precis där Ebbarpsvägen tog sin början eftersom han så innerligt gärna ville ha några minuter på sig att tänka igenom vad han skulle säga. Visserligen var det lite besvärligt att släpa på den enorma buketten men det var ett aber han gärna skulle utstå om han bara kunde komma på en storslagen inledningsreplik. (Amadeus kände sig så nervös att han faktiskt höll på att förlora kontrollen över sin blåsfunktion. Här stod han nu vid resans mål - bara något hundratal meter ifrån sin älskades föräldrars hus - och hur underligt det än kan låta så övervägde han faktiskt på fullt allvar att strunta i alltihop och resa hem igen. Byxis hade han varit många gånger i sitt liv men det här gick utanför alla tidigare erfarenheter.)
Han försökte tänka ut något rart och sensuellt - något som omedelbart och fullständigt skulle få Lena på fall - men hur han än försökte så kom han ändå mest bara på trams som "min lilla pussinussinussi" och "hej mitt sockersyrligt salta lakritstroll" och "lilla skruttvuddivumpa", och det gick ju inte an. Det sade sig självt att han inte skulle kunna ringa på dörren och säga något så fånigt. Han var helt enkelt tvungen att komma på något bättre. Bäst som han gick där och funderade kom han fram till Ebbarpsvägen 38. Lenas föräldrars villa visade sig vara ett helt vanligt radhus med gult tegel i nederdelen och rött virke däruppe. Sannolikt var det byggt någon gång under det tidiga sjuttiotalet. (Det såg i alla fall så ut med sin tidstypiska joddlarhylla och med sin något dystra fasad.) Inte såg det ut som han hade föreställt sig det precis. Han hade nog tänkt sig något mera rosa och sagoslottsartat - lite mer romantiskt om man säger.
Nu var det kris. Amadeus kämpade förtvivlat för att komma på något romantiskt att säga men det var som förgjort. Inte ens snabbgenomgången av romantiska filmer han sett och romantiska böcker han läst gav honom några substantiella uppslag till inledningsreplik. Det var bara att inse att han när ögonblicket väl var inne skulle få lita till stundens ingivelse. Med darrande knän och med skallrande tänder gick han så de få meter som återstod. Han nådde fram till ytterdörren i precis samma stund som Lena kom släntrande från baksidan av huset.
Först förstod Lena inte riktigt vad som var å färde. Hon såg bara något som liknade en vandrande blomsterbukett. Det tog en liten stund innan sanningen plötsligt gick upp för henne. Det kunde inte vara någon annan än Amadeus som stod där.
Hon blev så glad! Det kändes som om tusen små silverklockor ringde i henne, som om änglar sjöng ljuva sånger, som om alla de känslor av tvivel och misströstan hon haft under den senaste tiden bara rann ur henne och försvann. Amadeus var här! Han hade tagit sig från Närke till Skåne för hennes skull. Det måste väl ändå vara kärlek?
Först tänkte hon ropa högt av förtjusning och kasta sig handlöst i hans famn men så ändrade hon sig. I stället smög hon fram så försiktigt hon kunde. När hon stod alldeles bakom honom, höjde hon sina armar och satte händerna framför hans ögon.
"Gissa vem det är", viskade hon.
Amadeus skulle just ringa på dörrklockan. När han hörde rösten bakom sig blev han alldeles perplex och stel i hela kroppen. I en ren reflexrörelse tryckte han fingret mot ringklockeknappen och höll den kvar där samtidigt som han utan att vrida på huvudet försiktigt försökte snegla bakåt. (Inom sig visste han naturligtvis vem det var som kommit men han kunde ändå inte riktigt förmå sig att tro att det verkligen var sant.) "Hrm, är det Lenas granne?", frågade han.
"Nej det är det inte. Försök igen."
"Är det Lenas mamma då?"
"Nej. Försök en gång till."
"Det kan väl inte vara... Det är väl inte? Är det du?"
"Din lilla dumsnut. Vad tror du?" Lena kunde inte låta bli att fnittra till över hans tafatthet. "Blunda nu och vänd dig om så ska du få en riktig välkomstkyss."
Han gjorde som han blev tillsagd och upplevde i den stunden sitt livs mest lyckliga ögonblick. Kyssen han fick var så varm och öm att den nästan fick honom att förlora medvetandet. (Så pass mycket fattningsförmåga lyckades han ändå bevara att han efter bästa förmåga besvarade kyssen - och det gick riktigt bra. Till och med en liten tungslätare lyckades han få till. Så gott hon smakade. En erotiskt attraherande blandning av stimorol och tandkräm och salt.) Han drog henne till sig och böjde henne bakåt i en riktig valentinogest. Så såg han henne djupt in i ögonen och sade; "Hello honey. Jag är här nu." Efter denna replik gav han sig till att pussa henne igen och det var när han som mest passionerat skulle gå ner på knä och kyssa henne över magtrakten som Lenas mamma äntligen blivit färdig med det toalettbesök hon påbörjat någon minut innan dörrklockan började ringa. Eva Andersson var inte alls någon pryd kvinna men hon blev ändå aningen förvånad över att öppna sin ytterdörr och hamna mitt i en passionerad kärleksscen som tvivelsutan skulle ha kunnat varit hämtad från i stort sett vilken erotisk film som helst.
"Hrm. Jaha. Jaså. Hej. Och här står ni och står?", sade hon.
Amadeus formligen flög upp från sin ihopkrupna position. Usch så pinsamt det kändes att bli överrumplad. Och vad skulle Lenas mamma tycka om honom när han stod och kladdade på hennes dotter? Tänk om hon tyckte att Amadeus var en ovärdig svärson. Tänk om hon drog med sig Lena in i huset och stängde honom ute i kylan. Det var nog bäst att han försökte förklara sig.
"Hej" svarade han därför och sträckte fram handen. "Du kanske tyckte att det såg lite konstigt ut det här. Jag menar den händelse som utspelades i samma stund som du öppnade dörren. Nu var det emellertid inte alls så som det kanske såg ut utan den enda anledningen till att jag med mitt huvud närmade mig Lenas magregion var att jag tyckte att det satt en broms eller en geting på hennes jeansknapp. Fast jag var inte riktigt säker - så jag skulle precis se efter lite bättre innan jag slog ihjäl den."
Eva Andersson kunde inte låta bli att släppa fram ett litet leende. "Fick du tag i den då?"
"Va?" Amadeus hade väl aldrig trott att hon skulle gå på den enkla finten. Han höll redan på att försöka hitta på något bättre och blev därför nästan svarslös när hon gav sig så enkelt. "Nä, den stack innan jag kom åt den. Fast det var ju i alla fall tur att den inte stack..."
"Ja vilken herrans tur." Eva Andersson skakade av återhållet skratt. Säga vad man ville men den unge mannen verkade i alla fall ha humor. Eva kände inte alls samma dåliga vibrationer som när hon träffade Stanislaw Molinowski för första gången.
"Ska du inte presentera din vän för mig?" frågade hon och vände sig mot Lena. "Det verkar vara en riktig gentleman som med fara för sitt eget liv tar sig för med att jaga bort vilda skadeinsekter från min dotters mage."
"Jovisst", svarade Lena. "Det här är Amadeus B. Nilsdotter-Stenström. Han är tjugotvå år och han är från Kumla. Dessutom är han den man som jag tänker tillbringa resten av mitt liv tillsammans med. Och om du undrar över vad vi höll på med när du öppnade dörren så ska jag väl bara tillägga att vi inte har sett varandra på ett bra tag. Det är väl självklart att man vill hälsa på varann."
"Det kan jag mycket väl förstå. Och jag kan också tänka mig att ni har mycket att prata om så jag ska inte störa längre. Amadeus är säkert hungrig när han har rest så långt. Jag ska gå in och sätta på lite kalops."
Amadeus kände sig egentligen inte så hungrig - i alla fall inte efter något annat än ömhet och närhet - men när han tänkte efter så insåg han att han inte hade ätit något på hela dagen. Därför tackade han ja till erbjudandet och Eva Andersson försvann till köksregionerna.
Lena såg på Amadeus med tårar i ögonen och kunde helt enkelt inte låta bli att utbrista; "Åh min älskade snuttgurka. Vad söt du är..."
"Det är du också.", svarade Amadeus. Du är så söt så att klockorna stannar."
"Vi kan väl sätta oss på baksidan?", sade Lena. "Vi har en hammock där."
"Gärna."
De gick till baksidan och Amadeus slog sig ner i hammocken som stod på den lilla uteplatsen medan Lena gick in och hämtade varsin kylskåpskall öl åt dem. När hon kom tillbaka satte hon sig försiktigt vid hans sida. Den lilla gungsoffan riktigt vibrerade av sedan länge återhållen längtan och åtrå. Det var så skönt att få vara tillsammans igen att de satt en lång stund utan att säga någonting alls. De bara höll varandras händer och såg på varann, log fåniga leenden och himlade med ögonen. Så småningom samlade de ändå ihop sig så pass mycket att de kunde berätta om vad som hänt under den tid de varit ifrån varann. Lena började och talade mycket om hur hon saknat Amadeus och om hur förtvivlad hon blivit när hon ringt hem till honom och till sin förskräckelse hört en kvinnoröst svara. "Så nu tycker jag att du har en del att förklara", sade hon och tittade strängt på Amadeus. "Vem var den där otäcka människan egentligen?"
"Det måste ha varit Karin. Du har alldeles rätt i att hon är förskräcklig. Hon är femtio år och smällfet och dessutom har hon stulit min lägenhet."
"Har hon stulit din lägenhet? Vad menar du? Man kan väl inte bara ta någon annans lägenhet?"
"Jodå, vänta bara så ska du få höra..."
Så rullades Amadeus berättelse upp. Lena häpnade gång efter annan över vad hon fick höra. Någon gång undrade hon faktiskt om den smått otroliga historien verkligen kunde vara sann, men när hon tittade på Amadeus oskuldsfulla och barnafromma blick ångrade hon genast sitt tvivel. Det gick ju bara inte att misstro en sådan älskvärd och konciliant människa. Glad men lite förvånad över Amadeus företagsamhet blev Lena när hon fick höra hur smart han agerat när det gällde bilaffären. Inte för att Lena brydde sig särskilt mycket om pengar men hon hade å andra sidan inte särskilt mycket emot dem heller. De kunde underlätta tillvaron en del. Högst oroad blev hon däremot över att få höra talas om de numera synnerligen frostiga relationerna mellan Amadeus och hans mor. Det lät besvärligt. Amadeus verkade bedrövad när han berättade om eländet och Lena tyckte faktiskt att han hade rätt att vara sur och besviken på sin mor. Frågan var hur de skulle kunna reda ut det på ett bra sätt. "Men hur känns det nu då?", frågade hon, och tittade på Amadeus med psykologisk blick. "Är du fortfarande sur på henne?"
"Sur och sur", svarade Amadeus. "Det beror väl på hur man ser det. Jag tycker i och för sig att hon har burit sig för jävligt åt men å andra sidan så är hon ju i alla fall min mor. Det vore ju trevligt om vi någon gång skulle kunna umgås på ett inte allt för onormalt sätt. Jag vet inte hur det ska gå till bara."
Lena förstod Amadeus dilemma samtidigt som hon kände att hon kanske skulle kunna vara det moraliska stöd han så väl behövde. Med hennes hjälp och med hjälp av den mognad som Amadeus verkade uppnått under den senaste tiden skulle det kanske kunna gå vägen. "Vi kan väl hjälpas åt att göra det bra? Jag lovar att stå trogen vid din sida om du försöker reda ut eländet."
"Gör du det?" Amadeus lös upp. "Jag vet inte om jag klarar det på egen hand förstår du."
"Nä men det är klart att jag hjälper till. Vet du vad jag tycker att du ska göra?"
"Nä."
"Skicka ett kort till henne och berätta vart du är och varför du är här. Spela med fullständigt öppna kort och ge henne en ärlig chans att förstå vad det är du har att säga och att du menar allvar. Egentligen kanske det är bra att du kommit hit - att du befinner dig på tryggt avstånd. Din mamma kanske tillhör den typ av människor som behöver lite tid på sig att tänka igenom saker och ting."
"Tror du det?" Amadeus såg plötsligt betydligt mer hoppfull ut. "Ja men i så fall tycker jag att vi sätter igång omedelbart. Du har väl inte något gammalt vykort liggande någonstans?"
"Jag ska se efter." Lena kilade in och började rota igenom sin mammas skrivbordslådor. Efter ett par minuter var hon tillbaka igen. "Det här var det enda jag kunde hitta", sade hon och lade ett vykort framför Amadeus. "Mamma fick det över när hon reste till Turkiet. Hon visste inte vem hon skulle skicka det till."
När Amadeus såg vykortsmotivet förstod han varför det blivit över. Det var inte ett kort som han skulle kunna tänka sig att skicka till vem som helst - ingen soluppgång över taurusbergen om man säger. I stället föreställde det en liten stenstaty med en jättepenis som i nittio graders vinkel stod styv och rak från figuren. EFESOS SENDS WARM GREETINGS FROM TURKEY stod det med stora bokstäver uppe i högra hörnet.
"Men kan jag verkligen skicka det här?", frågade han och såg misstroget på Lena.
"Det är klart du kan. Det är vad du skriver på baksidan som räknas.
Amadeus skakade på huvudet och övervägde möjligheten att gå till kiosken för att handla sig ett annan vykort. Det verkade besvärligt. Till sist bestämde han sig ändå för att använda kortet. Efter mycket eftertanke och tuggande på pennan plitade han ner följande rader;

Kära mamma, jag har rest ner till Skåne för att träffa min käresta. Hon heter Lena och hon är jättesöt må du tro. Det är ingen ide att du försöker få mig att tycka något annat för jag kommer inte att ändra på mig vad du än säger eller gör. Förresten är det nog dags för oss att inse att vi inte lever i symbios. Jag har mitt liv - och jag tycker att du ska leva ditt liv som det passar dig. Vill du gifta dig med den där Antonsson så tycker jag att du ska göra det. (Jag förlåter dig också alla dumheter du har gjort mot mig - om du bara accepterar min ursäkt gentemot dig.) Vill du mig något så finns jag på Ebbarpsvägen 38 i Osby. Telefonnumret hit är 0479/143 93.

Puss och kram, din son Amadeus.

Han läste igenom vykortet och kände sig i stort sett nöjd med vad han presterat. Det han retade sig mest på var att handstilen fått bli mindre och mindre hela tiden eftersom han på den begränsade lilla vykortsytan velat få plats med en hel del. Nå det gick nog att tyda de sista meningarna också. Mamma hade säkert ett gammalt förstoringsglas liggande någonstans.
Lena och Amadeus tog därefter en promenad till posten där de köpte frimärken. Så hjälptes de åt att släppa ner kortet i brevlådan. Äntligen. Nu kunde de koppla av.

När de kom tillbaka till Ebbarpsvägen hade Lenas far kommit hem från sitt arbete som leksakssammansättare på BRIO. Sören Andersson hälsade på Amadeus med typisk skånsk fryntlighet och Amadeus tyckte att Lenas far mest av allt liknade en liten och trind griskulting. Det var nog tur att han inte sade det. De språkade om väder och vind en liten stund och innan de visste ordet av så stod kalopsen på bordet. Eva Andersson visade sig vara en riktig kalopsspecialist. Köttet var mört och precis lagom välkryddat och såsen hade smak av både sirap, lagerblad, vinäger och kryddpepparkorn. Så gott det var. Amadeus tog tre portioner och motstod bara med knapphet den instinktiva frestelsen att slicka av det sista av den goda såsen från tallriken.
"Tack så jättemycket", sade han och lutade sig tillbaka i stolen. "Det här var den godaste kalops jag ätit i hela mitt liv. Det är nästan så att jag önskar att du var min mamma istället för mamma för hon lagar alltid bara hackkorv och blodpudding åt mig. Sån här god kalops har hon aldrig gjort."
"Men Amadeus då", svarade Eva Andersson och rodnade klädsamt över berömmet. "Nu tar du väl i ändå. Men om du vill så kan jag skriva ner receptet. Det är så lätt att laga en god kalops att det egentligen inte är något att tala om. Det är omöjligt att misslyckas."
Amadeus tänkte att Lenas mamma alldeles uppenbart inte träffat hans mamma eftersom hon kunde säga något sådant. Nå, han kanske inte skulle fördjupa sig vidare i ämnet.
Sören Andersson undslapp sig plötsligt en väldig rap. Det var tydligen signalen för "måltid över" eftersom Eva Andersson omedelbart reste sig och började plocka undan tallrikarna från bordet. Medan kvinnorna tog hand om disken tog Sören Andersson med sig Amadeus in i salongen där han bjöd på både cigarr och en kupa cognac och dessutom envisades med att visa och prata om den fantastiska stereo han nyligen köpt av ortens radiohandlare. Det var klass A-förstärkare hit och resonansupplösning dit och en CD skulle minsann aldrig komma innanför Sören Anderssons hus eftersom det bara var digitalt fusk alltihop och hade Amadeus någonsin hört ett sådant perfekt basljud som i de här högtalarna? Amadeus hade svårt att avgöra om han hade hört något bättre eftersom provlyssningsmusiken bestod av en tjugo år gammal skånsk dansbandsinspelning och eftersom han dessutom kände sig mer än måttligt nervös eftersom han aldrig stått öga mot öga med någon flickväns pappa förut. Han upplevde sig iakttagen på ett obehagligt sätt. Även fast Sören inte sade något särskilt till honom kände Amadeus sig både skärskådad och rannsakad. Han hoppades att han skulle passera nålsögat och bli funnen värdig - men om saker och ting skulle gå totalt på tok så fick han väl kidnappa Lena och föra henne ut i göingeskogarna någonstans.
"Åu dou, lyssna pou detta soulout nou. Det aer four jevla bra dette soulout."
Amadeus försökte lyssna så gott han kunde men han hörde överhuvudtaget inget solo. En gammal moogmaskin som antagligen var tillverkad under sjuttiotalets första skälvande sekunder blippade visserligen fram några toner ibland men det kunde väl ändå inte vara det som Sören menade? "Nja, vilket solo menar du?"
"Aer dou doum i houvudet poujk? Syntsoulout souklart. Det aer Offe som spaelar det. Offe som aer radiohandlare nou. Han aer four jevvla douktig daen daer Offe."
Aj då - då var det synten han menade i alla fall. Nu kanske Amadeus hade gjort bort sig. "Jo men nu hör jag", försökte han. "Det låter jättebra."
"Jao foer fan! Ah dou, jaeg skau gau ouch pissa. Men dou kaen vael lyssna sou laenge..."
Amadeus lutade sig bakåt och försökte se ut som om han hade öronen på helspänn men så fort Sören lämnat rummet så kastade han sig upp från soffan och bort mot barskåpet. Skulle han överleva det här så krävdes det en riktig styrketår. Eftersom han insåg att han inte hade så mycket tid på sig innan Sören skulle komma tillbaka, brydde han sig inte om vilken sorts sprit han fick tag på. Vad som helst fick duga. Där stod visst en flaska whisky. Den skulle han smaka. Han öppnade flaskan och lutade huvudet bakåt och tog sig en rejäl klunk av det gyllenbruna innehållet. Åh vad det värmde gott! Lite till skulle han nog hinna ta. Han halsade i sig någon deciliter till och skulle precis ställa tillbaka flaskan och gå och sätta sig igen när det började att bränna som eld i hans strupe.
"AYYI!!!" Han trodde att hans lungor och magsäck skulle komma ut genom luftstrupen. "AAYYYYIIIYYY!!!" Tårarna rann ur hans ögon. Vad var det egentligen för råttgift han smakat på? Han höll upp flaskan framför sig och genom tårarna kunde han skönja etiketten. Vad stod det nu då? Han försökte läsa igen. STROH-rum 80% stod det. Åh fy fan! vad hade han gjort? Han insåg att han skulle vara stupfull inom femton minuter om han inte gjorde något åt saken. Så fort han hörde toadörren öppnas så sprang han ut mot toaletten. Han höll nästan på att springa omkull Sören på vägen. Som tur var hade han sinnesnärvaro nog att låsa om sig innan han stoppade fingrarna i halsen.
Fy så äckligt det var att kräkas och aldrig verkade det ta slut heller. All kalopsen kom upp och spriten och den rök han fått i sig av den snuskiga cigarren. Det här var minsann inte alls roligt. Amadeus ville helst av allt vara någon helt annanstans, allrahelst som toaletten låg alldeles bredvid det kök där Lena och hennes mamma som bäst höll på att torka disk. Det var han emellertid inte och hans högljudda hulkanden fick Lena att undra hur det var fatt. Hon knackade på dörren och undrade hur det var med honom.
"Jag måste vara allergisk mot kalops", fick han fram mellan uppkastningarna. "Det går nog över snart."
Till sist kom det bara galla och i och med det så borde faran vara över. Han reste sig från sin knästående position och såg med avsmak på sin ömkliga bild i toalettspegeln. Tårarna rann ner för hans kinder och han var alldeles röd i ansiktet. Usch! Han skulle aldrig stjäla någonting mer.
När han kom ut från toaletten blev han omedelbart omringad av Lena och hennes föräldrar. De var så vänliga i sina undringar om hur det var fatt att Amadeus fick oerhört dåligt samvete och var på vippen att försäga sig och berätta om sitt äventyr med romflaskan. Som tur var ändrade han sig i sista stund.
Eva Andersson sade att hon genast skulle göra i ordning bäddsoffan åt Amadeus eftersom han dels måste vara förskräckligt trött efter den långa resan och dels inte kunde känna sig så bra nu när han hade kräkts så mycket. Amadeus tackade för vänligheten och gick och borstade tänderna. Han lade sig omgående att sova i bäddsoffan. Den var för all del ganska bekvämt stoppad, men herregud så kort den var. Hans ben stack ut en bra bit vid den nedre kortsidan och när han försökte maka sig uppåt så slog han bara huvudet i väggen hela tiden. Det var inte alls skönt.
När Lena kom för att fråga honom om han låg bra så kom han sig emellertid inte för med att beklaga sig. Han sade bara att han mycket hellre skulle vilja ligga hos henne. Hon svarade att hon också skulle tycka att det var trevligt men att konvenansen kanske krävde att de låg i var sitt rum, i alla fall under denna första natt. "Det ordnar sig ska du se", sade hon. "Vi har all tid i världen." Hon kysste honom på näsan, sade godnatt och gick in till sig.
Naturligtvis blev det omöjligt för honom att somna. All längtan som fanns inom honom pockade på och ville komma ut och inte blev det ett dugg bättre av att Sören Andersson låg och snarkade alldeles förskräckligt i rummet intill. Liknande timmerstockar hade Amadeus aldrig tidigare hört någon dra. Det var som om en jordbävning med rytmisk regelbundenhet närmade sig Ebbarpsvägen, som ett stort muller som hotade att riva hela huset. Det var vidrigt. När klockan var tjugo över tre drog Amadeus en stor och djup suck. "Inte en natt till", kved han för sig själv.