På väg till Mozartkonsert

Vi var så fina

Wien med min älskade

Underbart

Äbblen

Dagens mest dramatiska ögonblick infaller på eftermiddagen; det knackar på dörren. Tuva öppnar. En man står där. Jag tror att det är ett Jehovas Vittne. Jag har fel.

"Äbblen", säger han, med eftertryck. "Va", säger Tuva. "Kan man få plogga nåugra äbblen kanske?" "Jo" säger Tuva. Han går och plockar äpplen. 

Vi vet inte vem det var. Kanske var det någon av pappas kompisar? Kanske var det bara en man från Skåne som ville ha äpplen. Vi vet inte.

När vi hämtat oss från detta bakar jag en äppelpaj. Bäst att passa på medan det finns några kvar. 

Skickat från min iPad

En liten pasta sitter sällan fel

Lagad med milda mat extra 4% dessutom. Funkar bra det också.

Fottrubbel

Det började som vanligt när det gäller mig, jag trampade på något vasst. Det gör jag varje år. Eller fastnar någonstans och fläker upp en nagel. Det är nog för att jag har hobbitfötter. De är som gjorda för att gå sönder.

Jag fick ett sår under vänster stortå. Det kom blod. Det var i början av juni. Sen har det inte läkt ihop, trots daglig omplåstring och sårtvätt. Det har bara blivit större. Nu såg det ut som en månkrater ungefär. 

Sen blev hela stortån röd och svullen. Gick till vårdcentralen. Blev fotograferad, fick penicillin, eventuell remiss till hudkliniken. Åter för omläggning fredag. 

Det känns som om det är jättesynd om mig. Det tycker jag i alla fall. Jag vill ha nätta små ballerinafötter, med mindre potentiell träffyta. 

Pengar, makt, människovärde

När jag åkte hem från jobbet skulle jag in i affären och handla lite grönsaker och bröd. 

Utanför Lidl satt flickan från Bulgarien, som hon nästan alltid gör. Hon kände igen mig, log och vinkade. Jag log tillbaka, kände efter i fickan. Inte en enda liten tjuga, ingenting. Jag sa som det var. Hon såg lite besviken ut, men sa inget. Jag frågade om hon ville ha något att äta. Det ville hon. Jag förstod att hon ville följa med mig in och handla och sa att det var okej. 

"Lägg det du behöver i vagnen." 

Hon såg glad ut och gick iväg, snabbt. Jag tänkte "vad sa jag nu, det där kanske var dumt gjort av mig, så väl känner jag henne inte, hon kanske kommer med hela oxfilelagret, vad gör jag då?" Så typiskt svenskt. Makten över plånboken hade ju jag i alla fall, det var inte det, jag var mest orolig för var att det skulle bli en scen. Att det skulle kunna bli pinsamt. Så futtigt tänkt. Jag skakade bort det. 

Jag plockade åt mig det jag behövde och vi möttes vid kassan. 

Vet ni vad det kostade att göra henne glad? 99 kronor. Hon hade valt tre baguetter, två gula lökar, en paprika, ett paket kycklingfärs, en flaska mineralvatten, en napp och en tub tandkräm. 

Det fick hon av mig. Jag fick världens största leende och en stor kram av henne.

Dessutom fick jag riktigt dåligt samvete för att jag under bråkdelen av en sekund oroat mig för att hon skulle försöka "utnyttja" mig. Så jäkla dumt, fegt. 

Det är svårt att förhålla sig till fattigdom, svårt att förhålla sig till tiggeri. Jag tycker verkligen det. Jag vill inte att människor ska behöva förnedra sig, jag tycker såklart att det vore bättre för dem om de slapp resa från sitt hemland för att tigga här i Sverige. Men om det nu inte är så?

På den stora nivån kan jag inget göra, mer än att rösta i våra allmänna val. På den lilla nivån kan jag göra lite för några få. Jag kan inte hjälpa alla. Det kan ingen av oss. 

Ge pengar eller inte, ge mat eller inte. Jag kan inte säga vad som är rätt och fel, det måste man nog själv bestämma sig för. 

En sak kan vi i alla fall klara. Vi kan hälsa vänligt, låta bli att vända bort blicken. Det är människor som sitter där. De förtjänar att bli sedda som människor.

En härlig kväll i Tjugesta,

trots lite regn mellan låtarna. Spännande nya bekantskaper i form av Jens Hult och Ludwig Hart. Och Jill Johnson levererade förstås,  som det fullblodsproffs hon är. Vilken konsertsommar.

Kanske slutar jag skriva här

Det känns lite märkligt att skriva så. Den här bloggen har varit en viktig sak för mig, att fästa tankar på pränt, kanske skriva lite av min egen historia, mina barns, mina vänners...

Jag har inte bestämt mig än, det kanske bara är så enkelt som att Facebook blivit hemvisten i stället. Det är snabbare, ger mer feedback, känns enklare på många sätt.

Vi får se hur det blir. Lusten kan förstås återkomma. Eller inte.

Skrev jag att jag skulle återkomma med bilder från Nya Zeeland?

Bara att glömma. Kan inte skicka mer än en i taget inser jag. Det var i alla fall en makalös resa. Once in a lifetime. Och nu är den gjord. I morgon börjar jag jobba igen.

Sverige

I've not been everywhere, but I've been to many places. I've travelled from Iceland in the north, to New Zealand in the south, from Chile in the west to China in the east. I've been stunned by the magic of the world so many times. 

I've seen many places, but perhaps forgotten to look for the beauty of my own home . Never before had I travelled in my own country like I did this week, by car, from my hometown, up to the far north, all the way from Kumla to Abisko. 

People may think of Sweden as a small insignificant country in the far end of the world. Maybe I did too. Now I know better. There is nothing small about it. It's beautiful, It's big and I'ts magnificent. 

#lapporten #abisko #abiskonationalpark #norrland #lappland #sweden  #igtravel #igwanderlust 2019

Skickat från min iPad

Laleh i Vadstena

Proppfullt på borggården, människor mellan fem och sjuttiofem. Alla älskar Laleh. Jag också, fast jag inte kan alla låtar. En fin kväll.

Moneybrother i Tjugesta

Vilken underbar konsert. Vilken spelglädje, vilket ös, vilken känslighet. Makalöst bra. Linda och Mikael var med och Bosse och Jo-Jo. En mycket trevlig kväll.

Ulf Lundell i Vadstena

Jag har slutat räkna mina Lundellkonserter. Jag får inte ihop dem längre. Jag vet att den första var på konserthuset i Örebro,  längre inåt landet-turnén 1980. Sist jag såg honom var också i Örebro, på 40-års-turnén 2015. Jag har sett toppar och dalar, någon katastrof,  någon extra fantastisk. Vadstena igår kväll kändes som en jättefin konsert. Spelglädje, vitalitet, bra ljud, kanonlåtar, mellansnack. En av de bättre helt enkelt, och en mästares återkomst på något sätt. 

Det kändes inte helt ok att benämna rattfyllan med "jag dricker inte sprit längre, av förståeliga skäl, jag vill ju ha min bil tillbaka" (antingen säger man "det var jävligt dumt, förlåt" eller ingenting alls) och jag HATAR L-bows and cash fast jag gillar den tydliga politiska signalen. Annars var det fantastiskt. Mycket bra.

Stackars Jack, Hon gör mig galen, Isabella, Öppna landskap, Evangeline, Förlorad värld, Tranorna kommer, Jag saknar dig e.t.c. 

Bara att tacka och ta emot. 

Träffade Johan Carsbrandt och en okänd kusin till min mamma. Hon kände igen mig för jag såg ut som mamma. Dags att komma ut som transsexuell? 

Gå ut och var glad!

Semestern är över

Och i morgon återkommer jag med bilder och lite text om "stora resan". Den var underbar, fast det var rätt underbart att komma hem också.

Den hör bloggen har semester

Jag är på Nya Zeeland. Det är väl anledning nog. Vi har det fantastiskt. Återkommer med bilder när jag kommit hem.

Midsommarafton med mina fina

Det var så mysigt, trevligt, gott, härligt...

Det kan vara den lyckligaste tiden i mitt liv...

Och så skriver jag så lite. Kanske är jag bättre på att beskriva melankoli, hjärta och smärta, ensamhet. Måste träna på det här. JAG ÄR LYCKLIG. MÅR BRA. ÄLSKAR. ÄR ÄLSKAD. Det är underbart.

Rolling thunder revue...

Vilken film, vilken tid, vilket dokument, vilket flum. Jag har sett Dylan några gånger, första gången på Ullevi 1984. Det var en bra konsert. Det här är ingen bra konsert, det är ren och skär Dylan-magi. Kolla!

"Rolling Thunder Revue: A Bob Dylan Story by Martin Scorsese" på Netflix

https://www.netflix.com/title/80221016?s=i&trkid=14170034

Vaal

Tur att jag hann upp på högen i söndags, det blev ett sista foto i alla fall.

Löjligt stolt

Jag känner mig lycklig, stolt och mallig. 

Min lilla dotter (som nog tycker att det är pinsamt att jag skryter och därför inte vill bli taggad) och två av hennes klasskompisar tog hem första priset i Rudbecksgymnasiets tävling i hållbart entreprenörskap idag. 

Det är ingen liten grej. Inga samhällsvetare har vunnit tidigare på de 12 år som tävlingen funnits. Juryn skriver om "global utvecklingspotential". De vinner en resa för 30.000. 

Klart att det är kul att resa, men bäst av allt är nog ändå att hon verkligen är engagerad i och brinner för vår gemensamma miljö, såpass mycket att jag blir tokig ibland när jag får höra om hur mycket jag bidrar till koldioxidutsläppen genom att välja fel mat.

Grattis älskade dotter. Ni är bäst. Girl Power. 

Hälsningar

"Stolt och mallig pappa"