Indikationer på att en närstående person påträffats blodig och dan...

...nere vid Kumlasjön.

Helvete också. Att den där alkoholen som är så god och trevlig också kan vara så ful...

Stene skola hundra år...

Kumlanytt har uppmärksammat begivenheten. Jag tittar och rodnar och känner att jag måste gå i gång med stavgång igen - trots att det är så förödmjukande - men eljest är det ett trevligt reportage...

Kolla här.

Nu tager jag mig en irländsk Whisky...

...har suttit och plockat ut "Little Willie John", känner lite på tonarter och inser att Ritva sin vana trogen vill sätta mig på ett sista prov... Jag skulle vilja kompa mig själv i E-dur, för då blir det värsta fetackorden och man kan köra lite med öppna strängar, men om jag ska sjunga till så passar G-dur mycket bättre. Med Capo blir det omöjligt för då hamnar jag nere bland småbanden på gitarren. Jag får hitta ett gyllene medelläge. Ahh!

Linda fyller år idag, hurra hurra!

Agnes och jag var på väg till Tång-gatan med blommor, men insåg att objektet själv i samma stund färdades mot Jönköping.

Varmt grattis i alla fall till min goda vän och protegé. 36 år är ingen ålder för någon, vare sig den är kvinna, mamma, hustru, förskollärare, genuspdagog eller rektor. (Eller allt det där ihop.)

Detta kämpande lilla Sverige,

alla är skadade känns det som... Den ene ut och den andre in och har vi någon målvakt överhuvudtaget och hur ska det bli?

Så kommer Huselius in och är iskall och vips har vi i alla fall spelat oavgjort mot den röskö björnön...

Molto bene, det blir fler spännande matcher sen!

Så blev det Valborgsmässoafton...

Agnes skulle uppträda nere vid Kumlasjön. Inte själv förstås, men tillsammans med "Skogstorpskören". 20.00 skulle de börja hade jag fått information om, jag såg till att vara där i god tid, 19.45 ungefär, fick se "Cum vox" sjunga några fina vårsånger och förberedde mig sedan på att kunna filma och fota "min" favoritkör.

Då kliver Björn Eriksson (S) upp på scenen och tackar alla medverkande och säger att "nu är det brasa och tivoli som gäller"...

Jamen shit, jag har lyckats missa alltihop.

Letar sedan efter ungarna och Lise i en timme ungefär, ger upp och tar en korv och tänker åka hem. Möter Pethra och Fredrik och Wille och får indikationer på att barnen Sandberg synts uppe vid tivolit. Men där har jag ju varit. Åker hem i alla fall. Min mobil är urladdad och Lise har ingen med sig så en rendevouz känns omöjlig. Ah, omöjliga tidspassarvärld.

Pratar med Agnes sen, men hon är cool; "Äh, vi sjöng i alla fall inga bra låtar"...

Det är omöjligt att skriva "Jag har sett bluesens framtid"...

när man varit på en Walter Trout-konsert... Killen måste närma sig de sextio, bandet likaså, publiken var väl lite genomsnittsligt yngre men ändå med en medelålder en bit över 40. Men det spelar liksom ingen roll, sprolla, som ungdomarna säger. (Det betyder, har jag fått lära mig "spelar roll da"...)

Vilken kväll, vilken man, vilket band, vilken indianorganist, vilket jäkla ös!!! Han sopade banan med Bonamassa som jag tidigare refererat till. Bästa blueskonsert jag sett i mitt liv. (Otis Rush på Rockmagget 1979 möjligtvis undantaget.)

Hatten av för Walter.

Trevlig lokal var Katalin i Uppsala också. Dit åker jag gärna igen. Man kan ta tåget och så är man liksom omedelbart framme i de gamla lokstallarna.

Birgitta och Mathz var lika nöjda och glada som jag. En mycket bra kväll...

Kort smakprov från kvällen...

I kväll ska jag se Walter,

jag lyssnade in mig hela kvällen i går. Jag ser verkligen fram mot den här konserten. Det är väl W.T och Joe Bonamassa som är mina gitarrgudar just nu och J.B fick jag ju se i Sala för ett par år sedan. Kolla in hemsidan:

Walter Trout

Den humanitära katastrofen på Sri Lanka...

Det verkar inte vara någon hejd på eländet för invånarna på den lilla ön. Tsunami, inbördeskrig, och nu ser det riktigt illa ut när man ser bilderna på tv:n. Usch. Jag lider med dem och undrar hur det är med alla människor jag lärt känna genom åren.

Stryk mot Lettland, Tobias Enström ut med 10 frakturer i ansiktet...

Man kan undra vart det här vm-et ska ta vägen... Det värsta var att det inte ens kändes spännande. Lite för mycket annat att tänka på nu kanske...

I går hade Kulturskolorna i Syd-Närke stor galaföreställning med tema "Film"

Eventet är så stort att det bara kan genomföras varannat år, det handlar om hundratals musiker, små som stora, dramagrupper, allt man kan tänka sig...

Agnes satt med i stora symfoniorkestern, musiken flödade, det var allt från Ring-temat till High School Musical, till Braveheart, till Grease... Superskickligt och proffsigt genomfört, jag var alldeles rörd flera gånger, både under och efter konserten. Tänk vad man kan, om man vill och vågar. Jag bugar mig och bockar för Kulturskolornas kraft. Tänk om jag hade varit med där när jag var liten, då kanske jag varit något mer än en sketen före detta pubtrubadur...

Ylva och Bertil bjöd på mat i går kväll...

Peter och Lena var också där. Vi hade en jättetrevlig kväll. Sällan eller aldrig tidigare har jag bjudits så många såser till grillköttet. Det var som värsta Greken. Typ.

Jaha. Så har man ätit vindruvor för sista gången. Aldrig får man vara riktigt glad.

Kolla här!!!!

Ritva är död

Ritva, min goda vän och förtrogna, min allrakäraste syster, min mest rättframma kritiker och sanningssägare, mitt mest godhjärtade stöd. Hur kan du dö ifrån mig? Vem ska nu ringa mitt i natten och påminna mig om föräldraskapets förpliktelser (men samtidigt tala om för mig att jag är "den bästa pappan"), vem ska nu påminna mig om mitt eget människovärde, vem ska nu kämpa för alla små och svaga människors rättighet att vara människor?

Ritva är den starkaste kvinna jag mött. Jag kommer att sakna henne så oerhört. Jag gör det redan. Jag önskar att den där jävla telefonen skulle ringa upp precis nu och att jag omedelbart skulle få stå till svars inför något hon hört av någon annan, vore det inom privatlivet eller jobbet spelade ingen roll...

För ungefär en vecka sedan vaknade jag mitt i natten. Jag hade drömt en mardröm. Det var Ritva som ringde och sade "nu Håkan, nu är det inte mycket kvar". Jag viftade hela upplevelsen i från mig. Men om det någonsin funnits en människa som lyckats få fram sina meddelanden, alldeles oavsett om det varit telefonavbrott, strokes eller avbrutna internetförbindelser, så är det Ritva. Spöken tror jag inte på, kanske inte liv efter döden heller, men den drömmen kan inte bara ha varit en dröm.

Förlåt mig Ritva för att jag inte tog dig på allvar och ringde upp dig. Jag hade bara så fullt upp med annat just då. Jag tror kanske du kände det också, och förstod...

Kvar i min telefon har jag i alla fall de meddelanden du skickade när du fått svårt att prata. De får bli några tillfällighetsreliker. Så småningom kommer jag inte att behöva dem heller.

Du är i frid nu, men min värld, vår levandes värld, har förändrats. Den har just blivit lite fattigare.

Walter Trout and the Radicals

på Katelin, Uppsala, onsdag 29/4. Det kommer att bli en höjdare. Trout är en riktig bluesman.

Så rätt tänkt, så fel det blev...

Blev uppringd av X strax efter fyra. "H och Tuva vill leka, kan vi ta med oss Tuva hem?"
"Jamen självklart"
"H har innebandyträning först så hon får följa med dit, men sen kör jag dem till Y så de får leka en stund efteråt..."
"Det blir kanonbra då hämtar jag henne där sen då..."

Vid halvsextiden kommer Agnes hemcyklande med Tuva på pakethållaren. Tuva är ilsken som en hel svärm med mexikanska mördarbin. Det gick inte att leka för Y hade planerat annat för sina barn. Tuva hade bara fått sitta och kolla på en astråkig innebandyträning och inte fått ut ett enda dugg gott av det. Hon hatade innebandy, Agnes, mig, X, Y och jordens övriga befolkning...

Tuva är en flicka som pendlar mellan stora känslolägen. När hon är glad så är hon översvallande. När hon är ledsen gråter hon stora tårar. När hon är förbannad bör man passa sig.

Jag kunde ju inget annat säga än att det var tråkigt att kommunikationen mellan X och Y klickat men att det blir så ibland och att det kommer tusen andra tillfällen när man kan leka i stället.

Det gick inte hem. Tuva var som ett åskmoln, bar sig jätteilla åt mot både mig och Agnes, skrek, gapade, svor och levde rövare. Till slut brast tålamodet och jag fick säga "bär du dig åt som en skit mot oss kan du lika gärna gå in på ditt rum och sitta där och sura. Du behöver inte komma ut förrän du är trevlig igen".

Det tog en timme innan hon kom ut men nu är vi sams igen. Nu har jag i alla fall lärt mig att inte tacka ja till hemgång med kompis innan jag kollat med alla inblandade föräldrar. Det är inte värt det.

Ibland blir jag så där professionellt arg...

...jag vet inte om det är nyttigt eller inte, men det är befriande i alla fall, förhoppningsvis kan det också fungera något sedeslärande för den som kommit i vägen för utblåset.

I eftermiddags till exempel, när jag kommit upp till kontoret och de större barnen skulle till att sluta. Hann väl inte mer än sätta mig på stolen innan de kom upp för att hämta jackor och väskor, till en början rätt vänskapligt gruffande men inom en halvminut hade det eskalerat och snart hördes ett "HÅLL KÄFTEN JÄVLA BÖGJÄVEL!!!"

Jag blir så trött, jag kan redan ana vilka grabbar jag ska hitta därutanför, men det får inte hindra mig känner jag. Kliver därför ut och anlägger min skarpaste röst; "Vem var det som just sa "Håll käften jävla bögjävel?"

Tystnaden blir intensiv, fem killar står där och tittar på varandra och ingen vågar peka ut "den skyldige".

"Men kom igen nu då, det var ju bara tio sekunder sedan jag hörde det, det var bara ni som var här och det måste varit någon av er. Vem var det som skrek "Håll käften jävla bögjävel"???"

Åh vad pinsamt det börjar bli. Åh vad man vill därifrån. Åh vad ingen vill säga något.

"Jag blir så trött på det här, om ingen av er vill skvallra på någon annan så hoppas jag att den som var klantig nog att vräka ur sig något sådant kan erkänna det själv, för innan det så kommer ingen av er härifrån, skolbuss eller inte..."

30 sekunder av tystnad innan X tar till orda; "Jag tror kanske... Jag tror kanske att det var jag som sade det..."

"Som sade vaddå?"

"Ja, det där..."

"Du menar "Håll käften jävla bögjävel?.."

"Ja..."

"Vet du vad en bög är?"

"Ja..."

"Det är en kille som är kär i en annan kille, det får man faktiskt vara här i Sverige och i de flesta andra länder i världen, så det är inget du kan använda som skällsord, blir du förbannad så får du hitta på något annat..."

Så pratade vi en stund om det och jag kände att vinkeln ändå blev rätt bra. "Ska du förolämpa någon annan så lär du hitta på något annat än att kalla den för homosexuell, för det är faktiskt inget fel..."

Vi har en lång väg att vandra än, men likabehandlingslagen är inte så tokig, faktiskt...

Hemma i Kumla igen...

Ja vad ska man säga? En del resor ska man bara göra.

Vi ska åka till Skåne i helgen

och hälsa på morfar Bruno en sväng. Det brukar vara trevliga resor, men hur det blir med den här vet jag inte. Hans cancer har blivit mycket sämre. För ett par år sedan tänkte jag inte så mycket på det, men nu har jag verkligen lärt mig att hata den där jävla sjukdomen.

Liten kvällsträff hos Linda igår,

vi beblandade oss med Sydnärkingarna och hade en heltrevlig kväll. Skönt att bara få vara i goda människors sällskap.