Rätt låt vann???

Agnes tyckte jag var dum i huvudet och det kanske jag var... Men jag tyckte ändå att den underbara sopranen Malena Ernmalm förtjänade att gå vidare. Det kanske inte var någon bra låt, men jäklar vilken pipa... Sen såg hon faktiskt genuint glad ut också... Grattis Malena!

Barnen är i Göteborg...

Hälsar på Krickan och Alice ihop med Lise... Det känns lite märkligt att inte vara med, men det är väl en del av hela processen antar jag... Krickan har jag känt i många år mer än L & K känt varandra, men det är helt okej... Min tur kommer kanske också. Jag får väl ta mig en Göteborgstur när Liseberg har öppnat eller så...

Blev det bra i går?

Jo men jag känner att alla våra "speciellt inbjudna gäster" fick sin stund på jorden och att det mesta flöt på bra. Skönt det, när man är lite festansvarig... Enda debaclet var att vi (tack vare Marie K) fick inse att ingen hade någon bra digitalkamera med sig... Nå, vi får hålla allt i minnet i stället...

I morgon firar vi av Ann-Sofie, Gunnel och Mats.

inte alltid lätt med avsked men jag hoppas och tror på en trevlig fest, de andra känslorna får vi bearbeta en annan dag.

Ibland är man så trött att bara tv:n finns som alternativ till omedelbar nattning

...i kväll var en sådan kväll...

Såg först "Debatt" som fokuserade på efterspelet av "rasismen på Södertälje sjukhus" och på hur den underskötare som vågat avslöja eländet efteråt utsatts för rena trakasserier och olagligheter av sina chefer som uppenbarligen inte visste (eller brydde sig) ett dugg om yttrande- och meddelarfrihet. Sorgligt. Dessutom kan de nog anses ha skitit i det blå skåpet eftersom deras Guantanamoliknande förhörsmetoder spelats in och nu spelades upp i Sveriges television. Hoppsan...

Sen blev det reprisen av "Uppdrag granskning" och ett långt reportage om miljökonsekvenserna av Norrmännens laxodlingar. Det är ju det jag alltid har sagt; "Tur jag inte äter fisk!" Då finns det i alla fall en sak jag inte behöver ha dåligt samvete för.

Nå, nu är det dags att nanna kudde. Måste vara pigg i morgon bitti, när jag på elevens val ska leda Stene skolas (alldeles nybildade) kör. Om ni vill kan ni kalla mig Hanna.

Kumlas sossar bär sig pinsamt åt i kommunfullmäktige...

...och diskussionen om etiska regler för hur man ska förhålla sig till politiska motståndare liknar något av ett lågvattenmärke i den lokala politiken.

-För oss har det aldrig varit aktuellt att skriva ett gemensamt dokument, sa Annica Eriksson (S), skriver NA på sin webbsajt.

I pappersupplagan kan man vidare läsa att kommunstyrelseordförande Lennart Eriksson menar att "partiet har regler internt och inför väljarna och att de räcker gott även i fullmäktige".

Det är väl tveksamt om de gör det med tanke på hur förre kommunstyrelseordföranden D-Å Moberg brukar uttala sig om sina motdebattörer, "du är ju för fan dum i huvudet" och annat käckt... Den enkla sanningen är nog snarare att man vet att Dan-Åkes tunga kommer att slinta många gånger igen och att man inte vill skriva in sig i en överenskommelse där man kan tvingas tillstå att han "gjort fel".

Jag har en känsla av att man biter sig själv i svansen här, för en socialdemokrati i Kumla kan rimligtvis inte bara bestå av råa sällar som tycker det är okej (och kanske till och med lite tufft) att svära och leva rövare i kommunens högsta beslutande organ. Fast det är ju inte min sak.

Däremot kan jag som kommunmedborgare tycka att det är förskräckligt att man till och med i kommunfullmäktige, som ju är den yttersta representativa utposten för vår lokala demokrati, så tydligt visar att den socialdemokratiska oligarkin struntar fullständigt i vad andra tycker.

"Vi har våra egna regler" - är det inte lite Hells Angels över det? "Följ dem eller försvinn", liksom...

Ja ja, Dan-Åke får väl svära på då, i enlighet med de interna socialdemokratiska reglerna. Det blir ju val igen. Babel hade sitt torn, Kumla har sitt nya stadshus.

Saker som sprids på internet är ibland av tvivelaktig moralisk karaktär...

...inte det här, som någon vänlig själ skickade över till mig... Det är snarare lite för präktigt för att vara sant. Emellertid effektivt...

En dag frågar en son sin far:”Pappa, springer du en maraton med mig?”

Pappan svarar:”ja” och de springer sin första maraton tillsammans.

En annan dag frågar sonen sin far igen:”Pappa, springer du en till maraton med mig?” och pappan svarar igen”ja, min son”.

En dag frågar sonen sin far:”Pappa, vill du göra en Ironman tillsammans med mig?”(4 km simning, 180 km cykling, 42 km löpning)

Och pappan svarar igen ”Ja”…

Så finns det en liten film som hör till...

http://www.youtube.com/watch?v=OBjR1-0GVkI

Och här sitter jag och gråter en skvätt och tänker: "Man gör nog allt man kan för sina barn."

Fast det får ju finnas gränser...

Lätt "fysisk" söndag,

snön hade fallit under natten och fortsatte göra så långt in på förmiddagen, så vi fick klä oss varmt och ge oss ut och skotta. (Och framförallt hacka trappan någorlunda ren från livsfarlig is.) Så kom eftermidagen när Tuvas fotbollslag hade utflykt till "Söderhavet". Föga anade jag när vi åkte dit att det skulle innebära tipspromenad runt hela sjön innan man kunde få sig en korvusling. Halkade runt i lågskor och höll på att slå ihjäl mig, men det gick bra och till sist fick vi vår korvbelöning.

Trevligt ordnat i alla fall. Kul med människor som bryr sig.

Vad fort ett sportlov går, tyckte Agnes i morse...

Dags för skola i morgon igen... Bara att härda ut säger jag, skolan måste man gå i, ska man vara glad att få gå i, tänk på alla fattiga barn o.s.v.

"Jo men dom behöver ju i alla fall inte göra nationella prov... "

Nä, det är klart...

Vardagsdrama, Askersund 1988

Tog just ett sånt där dumt internet-test...

...landade på "högpresterande ADHD"...

Garvar lite först, men sen minns jag Pelle Fosshaugs beskrivningar i "mästarnas mästare" och det där jag hörde på radion häromdagen om tjejen som var tvungen att ha fyra almanackor för att hålla sig flytande, hon bara ville "allt hela tiden", missade det som varit strax före...

Nu får det vara hur det vill med den saken, jag har ju klarat mig rätt hyfsat hittills i så fall, men visst är det intressant... Fast någon bandystjärna har jag varken varit eller kommer att bli, så det stämmer nog ändå inte?!

På spåret är över...

...och i det sista programmet måste jag ha fått alla hjärnceller på plats (äntligen) för jag kunde Minneapolis på 8:an, Gällivare på 10:an, prickade årtalet lika snabbt som vinnarna och fixade Edinburgh på 8:an...

Har aldrig hänt förut så jag är omåttligt stolt.

Sen grät jag två gånger till Louise Hoffsten som jag tycker är så otroligt stark och vacker och välsjungande och mindes när jag och Janne (densamme som ni ser i dagens Janne) besökte det norraste av Skottland (Wick & Thurso fast det i vårt fall blev Thurso) och blev inbokade hos en mycket gammal tant som blev själaglad när vi kunde sjunga "Amazing grace" för henne. Vi sjöng den en gång, sedan en andra gång, sedan blev vi ombedda att sjunga den en tredje gång medans hon ringde sin syster i Australien och det gjorde vi såklart också...

Amazing Grace - förunderlig nåd...

Kanske handlar allt i slutändan om att kunna minnas alla goda delar av sitt liv, om att slippa vara arg och bitter.

I takt med att jag återupptäcker alla de här bilderna från "mitt tidigare liv" så inser jag att jag faktiskt varit med om många stora saker, mer än de flesta... Jag behöver inte vara bitter, bara komma på vad jag ska göra för värdefullt med den andra halvan av mitt liv

Dagens Janne

Hans Vilnius säger: "Dagens bild är egentligen två bilder, man kan också se dem som två pusselbitar, genererande en gemensam sanning i frågan "vem är egentligen Janne?"

Det är första året på det sista årtiondet av det sista århundradet av nittonhundratalet. Janne har rest till Danmark tillsammans med vännerna Håkan och Lise och Hasse och Pia. De får tag i ett fembäddsrum på Istedgade och beger sig sedan ut för att utforska den skandinaviska syndens huvudstad.

På den första bilden ser vi Janne i en ganska ömklig position. Det är den första morgonen efter den första natten och Janne har verkligen erfarit vad synd är. "Bäst att tvätta händerna ordentligt", tänker han.

När den andra bilden tas är han något mera alert. "Throw me a polse you sonnawabitsh", säger han tufft, "with både senap och ketchup!!!"

Den häpne korvhandlaren kan inget annat göra än att hörsamma hans begäran.

Den där Örebroresan var annars rätt trevlig.

Även en kort resa kan innebära ett stort steg.

I går eftermiddag var jag så förbannad på bägge mina döttrar att jag hotade dem med att "aldrig mer försöka göra något trevligt med så otacksamma ungar..."

Då hade bägge två tjurat sig igenom den apdyra bowlingtimma de själva tvingat sig till. Först hade Tuva staket och slog ner många käglor och då var hon jätteglad och Agnes jättesur. Sen visade Tuva verklig storhet och sade "okej jag kör väl utan staket då". Hon gick ut finfint och slog 18 poäng på de två första rutorna, men sedan tappade hon tålamodet och började kasta klotet i rännan. Då blev Agnes jätteglad och Tuva jättesur... I mitten stod jag och sade vuxenklokheter som "vi tävlar inte mot varann, man tävlar med sig själv" och "ni är ju i två olika klasser". Så småningom sade jag: "Håll truten och sluta tjura, annars är det bara att snöra av sig bowlingskorna och åka hem"... Då fattade de inte varför jag var sur...

Men jag tror ändå något gick in, för idag var bägge två ett under av trevlighet, mot varandra och mot mig.

Vi tog bussen som sagt, gick förbi myrornas och tittade men hittade inget av intresse, lunch på Pacos sedan, sen liten shoppingtur, rädda barnens konstutställning på slottet och eftermiddagsfika på Märtas café.

De kan om de bara vill. Skönt det...

Stor förvirring utbröt i dag,

Tuva, Agnes och jag hade precis gett oss iväg mot Örebrobussen när telefonen ringde, det var ett "privat" nummer och då är det ju bäst att svara, även om man råkar vara kompledig. Det kan ju vara något riktigt viktigt...

Det visade sig inte vara jobbrelaterat alls, det var en mycket trevlig man som presenterade sig som kanalchef (ta det med en nypa salt, jag är inte säker på titulaturen) för Sveriges radio Örebro och som undrade om jag möjligtvis var jag. För ett kort ögonblick funderade jag på att neka, tänkte "nu har dom fått nys om snöbollskastningen i Åbytorp", men sen bestämde jag mig för att det nog var lika bra att ta tjuren vid hornen och sade som det var; "Yes, I´m Your man".

Då berättar denne trevlige man att sr Örebro har ett nytt upplägg på gång, att det kallas "korre med koll" och att det i princip handlar om att få vara med om att göra lite radio ibland.

"Okej men var kommer jag in i bilden?"

Han säger att man "fått in ett tips" om att jag skulle kunna vara en lämplig person för ett sådant uppdrag, att någon skrivit och berättat om min blog och om trevliga krönikor i personaltidningen.

Hoppsan... Jag känner rodnadens hetta i ansiktet och blir såklart smickrad, samtidigt som jag undrar vad det är för fähund som hittat på ett sådant stolleprov. Fast det är klart att jag blir lite nyfiken.

Vi pratar en stund och jag säger att jag nog visst kan vara intresserad av något sådant om det nu finns något jag kan bidra med. Sen är det dags att gå på bussen och vi kommer överens om att höras av vidare. Han poängterar också att det finns många kandidater och att det inte alls är säkert att jag är rätt person för ändamålet.

Jag känner mig som sagt oerhört förvirrad, inser att jag är utan namn på människan jag pratat med, telefonnummer att ringa till eller ens är säker på om det var kanalchef han var... Kommer så småningom hem, tar mig in på Radio Örebros hemsida, hittar inte en rad om detta uppdrag "korre med koll", när jag skriver in det i sökformuläret får jag bara två träffar, "p3 planet tar minisemester" och "Per Eurenius, Berlin". Inget av dem känns särskilt relevant i sammanhanget.

Jag börjar fundera på om jag blivit utsatt för någon slags busringning och nu ställt mig själv i urlöjlig dager eftersom jag ens funderat på att tro på att jag skulle kunna vara en bra radiopratare. Får väl leva med det i så fall, det är i alla fall inte värre än "det här är ju ett shampoo för fett hår, jag vill ha shampoo mot fett hår".

Vi får se om han ringer igen eller om jag får sväva i ovisshet... Fortsättning följer. Eventuellt.

Nu tar vi bussen mot storstaden Örebro,

efter barnens önskemål... Eftersök oss om vi inte är tillbaka innan kvällen. (Man vet aldrig vilka faror som lurar i den urbana djungeln.)

Det är onsdag och jag längtar efter våren,

känner mig trött på kyla och snö så fort jag går utanför dörren och hämtar tidningen, jag vill ha vår, värme, vintergäck, krokusar, påskiljor, blå himmel, sol...

Måtte det väl ändå vara dags snart...

Ungarna är här och vi ska försöka ta oss iväg på lite bowling. En lagom sportlovsaktivitet.

Såg Angelina Jolie i Clintans

"Changeling" ikväll. Den var väl helt okej, men lång och mörk kändes det som, och så var det på något sätt som A.J fått alldeles för lite repliker i förhållande till filmens längd, jag tyckte mest hon såg hysterisk ut och halvskrek/grät "You are not my son" mest hela tiden. Hon kunde ju varierat sig med "You are my son" någon gång i alla fall...

Men men, habilt hantverk, snyggt filmat, based on a true story (vågar man lita på sånt nuförtiden?). 3 magnumpistoler av fem kanske?

Stackars Susanne,

fara utför trappan sådär, nu tycker jag det får vara nog med is och snö och olyckor och elände.... Hoppas du kommer ur sängen i morgon.

Märklig match...

...ligga under med 1-4, vända och vinna med 10-6... I hockey kan allt hända... Kul med mycket mål, men nog var det lite bättre ishockey i globen för en vecka sedan... Hoppas lille Berglund blir kvar tilll nästa säsong, men det blir nog Bofors för hans del...