"...åh-åh-åh, sommartid..."
Vad ska det vara bra för, egentligen? Jag och kossorna tycker att det är jättejobbigt...
söndag, mars 30, 2008
Kände mig för en sekund lite elak
för mitt fonetiska påhopp på Höganäs vandrarhem och lågprishotell. Tänkte "hans gitarrspel hade ju faktiskt inget med rumsvärmen att göra". Men sen ändrade jag mig igen. Slipprigare fisk har jag sällan träffat. Det fanns sålunda en anledning till att Agnes kallade honom för "Ålen". Det finns visst ett vandrarhem i Jonstorp också. Ta det i stället.
lördag, mars 29, 2008
Drömmar kostar ingenting...
...men särskilt mycket realism finns det inte i dem... 08.30 gick jag upp. Det känns inte som om det var länge sen...
Det finns människor som faktiskt gör skillnad...
Vid en morgonsamling vid rektorsutbildningen fick vi se och lyssna till MLK:s stora medborgarrättstal. (Som ett exempel på skicklig retorik alltså. Annars var han såklart bekant redan innan... Jag besökte dr King:s grav 1983 när jag hälsade på Ylva som jobbade som au pair i Atlanta GA.)
Jag hittade en transkription, se bara;
I am happy to join with you today in what will go down in history as the greatest demonstration for freedom in the history of our nation.
Five score years ago, a great American, in whose symbolic shadow we stand today, signed the Emancipation Proclamation. This momentous decree came as a great beacon light of hope to millions of Negro slaves who had been seared in the flames of withering injustice. It came as a joyous daybreak to end the long night of their captivity.
But one hundred years later, the Negro still is not free. One hundred years later, the life of the Negro is still sadly crippled by the manacles of segregation and the chains of discrimination. One hundred years later, the Negro lives on a lonely island of poverty in the midst of a vast ocean of material prosperity. One hundred years later, the Negro is still languishing in the corners of American society and finds himself an exile in his own land. So we have come here today to dramatize a shameful condition.
In a sense we have come to our nation's capital to cash a check. When the architects of our republic wrote the magnificent words of the Constitution and the Declaration of Independence, they were signing a promissory note to which every American was to fall heir. This note was a promise that all men, yes, black men as well as white men, would be guaranteed the unalienable rights of life, liberty, and the pursuit of happiness.
It is obvious today that America has defaulted on this promissory note insofar as her citizens of color are concerned. Instead of honoring this sacred obligation, America has given the Negro people a bad check, a check which has come back marked "insufficient funds." But we refuse to believe that the bank of justice is bankrupt. We refuse to believe that there are insufficient funds in the great vaults of opportunity of this nation. So we have come to cash this check — a check that will give us upon demand the riches of freedom and the security of justice.
We have also come to this hallowed spot to remind America of the fierce urgency of now. This is no time to engage in the luxury of cooling off or to take the tranquilizing drug of gradualism. Now is the time to make real the promises of democracy. Now is the time to rise from the dark and desolate valley of segregation to the sunlit path of racial justice. Now is the time to lift our nation from the quick sands of racial injustice to the solid rock of brotherhood. Now is the time to make justice a reality for all of God's children.
It would be fatal for the nation to overlook the urgency of the moment. This sweltering summer of the Negro's legitimate discontent will not pass until there is an invigorating autumn of freedom and equality. Nineteen sixty-three is not an end, but a beginning. Those who hope that the Negro needed to blow off steam and will now be content will have a rude awakening if the nation returns to business as usual. There will be neither rest nor tranquility in America until the Negro is granted his citizenship rights. The whirlwinds of revolt will continue to shake the foundations of our nation until the bright day of justice emerges.
But there is something that I must say to my people who stand on the warm threshold which leads into the palace of justice. In the process of gaining our rightful place we must not be guilty of wrongful deeds. Let us not seek to satisfy our thirst for freedom by drinking from the cup of bitterness and hatred.
We must forever conduct our struggle on the high plane of dignity and discipline. We must not allow our creative protest to degenerate into physical violence. Again and again we must rise to the majestic heights of meeting physical force with soul force. The marvelous new militancy which has engulfed the Negro community must not lead us to a distrust of all white people, for many of our white brothers, as evidenced by their presence here today, have come to realize that their destiny is tied up with our destiny. They have come to realize that their freedom is inextricably bound to our freedom. We cannot walk alone.
As we walk, we must make the pledge that we shall always march ahead. We cannot turn back. There are those who are asking the devotees of civil rights, "When will you be satisfied?" We can never be satisfied as long as the Negro is the victim of the unspeakable horrors of police brutality. We can never be satisfied, as long as our bodies, heavy with the fatigue of travel, cannot gain lodging in the motels of the highways and the hotels of the cities. We cannot be satisfied as long as the Negro's basic mobility is from a smaller ghetto to a larger one. We can never be satisfied as long as our children are stripped of their selfhood and robbed of their dignity by signs stating "For Whites Only". We cannot be satisfied as long as a Negro in Mississippi cannot vote and a Negro in New York believes he has nothing for which to vote. No, no, we are not satisfied, and we will not be satisfied until justice rolls down like waters and righteousness like a mighty stream.
I am not unmindful that some of you have come here out of great trials and tribulations. Some of you have come fresh from narrow jail cells. Some of you have come from areas where your quest for freedom left you battered by the storms of persecution and staggered by the winds of police brutality. You have been the veterans of creative suffering. Continue to work with the faith that unearned suffering is redemptive.
Go back to Mississippi, go back to Alabama, go back to South Carolina, go back to Georgia, go back to Louisiana, go back to the slums and ghettos of our northern cities, knowing that somehow this situation can and will be changed. Let us not wallow in the valley of despair.
I say to you today, my friends, so even though we face the difficulties of today and tomorrow, I still have a dream. It is a dream deeply rooted in the American dream.
I have a dream that one day this nation will rise up and live out the true meaning of its creed: "We hold these truths to be self-evident: that all men are created equal."
I have a dream that one day on the red hills of Georgia the sons of former slaves and the sons of former slave owners will be able to sit down together at the table of brotherhood.
I have a dream that one day even the state of Mississippi, a state sweltering with the heat of injustice, sweltering with the heat of oppression, will be transformed into an oasis of freedom and justice.
I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character.
I have a dream today.
I have a dream that one day, down in Alabama, with its vicious racists, with its governor having his lips dripping with the words of interposition and nullification; one day right there in Alabama, little black boys and black girls will be able to join hands with little white boys and white girls as sisters and brothers.
I have a dream today.
I have a dream that one day every valley shall be exalted, every hill and mountain shall be made low, the rough places will be made plain, and the crooked places will be made straight, and the glory of the Lord shall be revealed, and all flesh shall see it together.
This is our hope. This is the faith that I go back to the South with. With this faith we will be able to hew out of the mountain of despair a stone of hope. With this faith we will be able to transform the jangling discords of our nation into a beautiful symphony of brotherhood. With this faith we will be able to work together, to pray together, to struggle together, to go to jail together, to stand up for freedom together, knowing that we will be free one day.
This will be the day when all of God's children will be able to sing with a new meaning, "My country, 'tis of thee, sweet land of liberty, of thee I sing. Land where my fathers died, land of the pilgrim's pride, from every mountainside, let freedom ring."
And if America is to be a great nation this must become true. So let freedom ring from the prodigious hilltops of New Hampshire. Let freedom ring from the mighty mountains of New York. Let freedom ring from the heightening Alleghenies of Pennsylvania!
Let freedom ring from the snowcapped Rockies of Colorado!
Let freedom ring from the curvaceous slopes of California!
But not only that; let freedom ring from Stone Mountain of Georgia!
Let freedom ring from Lookout Mountain of Tennessee!
Let freedom ring from every hill and molehill of Mississippi. From every mountainside, let freedom ring.
And when this happens, when we allow freedom to ring, when we let it ring from every village and every hamlet, from every state and every city, we will be able to speed up that day when all of God's children, black men and white men, Jews and Gentiles, Protestants and Catholics, will be able to join hands and sing in the words of the old Negro spiritual, "Free at last! free at last! thank God Almighty, we are free at last!"
Jag hittade en transkription, se bara;
I am happy to join with you today in what will go down in history as the greatest demonstration for freedom in the history of our nation.
Five score years ago, a great American, in whose symbolic shadow we stand today, signed the Emancipation Proclamation. This momentous decree came as a great beacon light of hope to millions of Negro slaves who had been seared in the flames of withering injustice. It came as a joyous daybreak to end the long night of their captivity.
But one hundred years later, the Negro still is not free. One hundred years later, the life of the Negro is still sadly crippled by the manacles of segregation and the chains of discrimination. One hundred years later, the Negro lives on a lonely island of poverty in the midst of a vast ocean of material prosperity. One hundred years later, the Negro is still languishing in the corners of American society and finds himself an exile in his own land. So we have come here today to dramatize a shameful condition.
In a sense we have come to our nation's capital to cash a check. When the architects of our republic wrote the magnificent words of the Constitution and the Declaration of Independence, they were signing a promissory note to which every American was to fall heir. This note was a promise that all men, yes, black men as well as white men, would be guaranteed the unalienable rights of life, liberty, and the pursuit of happiness.
It is obvious today that America has defaulted on this promissory note insofar as her citizens of color are concerned. Instead of honoring this sacred obligation, America has given the Negro people a bad check, a check which has come back marked "insufficient funds." But we refuse to believe that the bank of justice is bankrupt. We refuse to believe that there are insufficient funds in the great vaults of opportunity of this nation. So we have come to cash this check — a check that will give us upon demand the riches of freedom and the security of justice.
We have also come to this hallowed spot to remind America of the fierce urgency of now. This is no time to engage in the luxury of cooling off or to take the tranquilizing drug of gradualism. Now is the time to make real the promises of democracy. Now is the time to rise from the dark and desolate valley of segregation to the sunlit path of racial justice. Now is the time to lift our nation from the quick sands of racial injustice to the solid rock of brotherhood. Now is the time to make justice a reality for all of God's children.
It would be fatal for the nation to overlook the urgency of the moment. This sweltering summer of the Negro's legitimate discontent will not pass until there is an invigorating autumn of freedom and equality. Nineteen sixty-three is not an end, but a beginning. Those who hope that the Negro needed to blow off steam and will now be content will have a rude awakening if the nation returns to business as usual. There will be neither rest nor tranquility in America until the Negro is granted his citizenship rights. The whirlwinds of revolt will continue to shake the foundations of our nation until the bright day of justice emerges.
But there is something that I must say to my people who stand on the warm threshold which leads into the palace of justice. In the process of gaining our rightful place we must not be guilty of wrongful deeds. Let us not seek to satisfy our thirst for freedom by drinking from the cup of bitterness and hatred.
We must forever conduct our struggle on the high plane of dignity and discipline. We must not allow our creative protest to degenerate into physical violence. Again and again we must rise to the majestic heights of meeting physical force with soul force. The marvelous new militancy which has engulfed the Negro community must not lead us to a distrust of all white people, for many of our white brothers, as evidenced by their presence here today, have come to realize that their destiny is tied up with our destiny. They have come to realize that their freedom is inextricably bound to our freedom. We cannot walk alone.
As we walk, we must make the pledge that we shall always march ahead. We cannot turn back. There are those who are asking the devotees of civil rights, "When will you be satisfied?" We can never be satisfied as long as the Negro is the victim of the unspeakable horrors of police brutality. We can never be satisfied, as long as our bodies, heavy with the fatigue of travel, cannot gain lodging in the motels of the highways and the hotels of the cities. We cannot be satisfied as long as the Negro's basic mobility is from a smaller ghetto to a larger one. We can never be satisfied as long as our children are stripped of their selfhood and robbed of their dignity by signs stating "For Whites Only". We cannot be satisfied as long as a Negro in Mississippi cannot vote and a Negro in New York believes he has nothing for which to vote. No, no, we are not satisfied, and we will not be satisfied until justice rolls down like waters and righteousness like a mighty stream.
I am not unmindful that some of you have come here out of great trials and tribulations. Some of you have come fresh from narrow jail cells. Some of you have come from areas where your quest for freedom left you battered by the storms of persecution and staggered by the winds of police brutality. You have been the veterans of creative suffering. Continue to work with the faith that unearned suffering is redemptive.
Go back to Mississippi, go back to Alabama, go back to South Carolina, go back to Georgia, go back to Louisiana, go back to the slums and ghettos of our northern cities, knowing that somehow this situation can and will be changed. Let us not wallow in the valley of despair.
I say to you today, my friends, so even though we face the difficulties of today and tomorrow, I still have a dream. It is a dream deeply rooted in the American dream.
I have a dream that one day this nation will rise up and live out the true meaning of its creed: "We hold these truths to be self-evident: that all men are created equal."
I have a dream that one day on the red hills of Georgia the sons of former slaves and the sons of former slave owners will be able to sit down together at the table of brotherhood.
I have a dream that one day even the state of Mississippi, a state sweltering with the heat of injustice, sweltering with the heat of oppression, will be transformed into an oasis of freedom and justice.
I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character.
I have a dream today.
I have a dream that one day, down in Alabama, with its vicious racists, with its governor having his lips dripping with the words of interposition and nullification; one day right there in Alabama, little black boys and black girls will be able to join hands with little white boys and white girls as sisters and brothers.
I have a dream today.
I have a dream that one day every valley shall be exalted, every hill and mountain shall be made low, the rough places will be made plain, and the crooked places will be made straight, and the glory of the Lord shall be revealed, and all flesh shall see it together.
This is our hope. This is the faith that I go back to the South with. With this faith we will be able to hew out of the mountain of despair a stone of hope. With this faith we will be able to transform the jangling discords of our nation into a beautiful symphony of brotherhood. With this faith we will be able to work together, to pray together, to struggle together, to go to jail together, to stand up for freedom together, knowing that we will be free one day.
This will be the day when all of God's children will be able to sing with a new meaning, "My country, 'tis of thee, sweet land of liberty, of thee I sing. Land where my fathers died, land of the pilgrim's pride, from every mountainside, let freedom ring."
And if America is to be a great nation this must become true. So let freedom ring from the prodigious hilltops of New Hampshire. Let freedom ring from the mighty mountains of New York. Let freedom ring from the heightening Alleghenies of Pennsylvania!
Let freedom ring from the snowcapped Rockies of Colorado!
Let freedom ring from the curvaceous slopes of California!
But not only that; let freedom ring from Stone Mountain of Georgia!
Let freedom ring from Lookout Mountain of Tennessee!
Let freedom ring from every hill and molehill of Mississippi. From every mountainside, let freedom ring.
And when this happens, when we allow freedom to ring, when we let it ring from every village and every hamlet, from every state and every city, we will be able to speed up that day when all of God's children, black men and white men, Jews and Gentiles, Protestants and Catholics, will be able to join hands and sing in the words of the old Negro spiritual, "Free at last! free at last! thank God Almighty, we are free at last!"
fredag, mars 28, 2008
Ett par inlägg längre ner
lovade jag att skriva några rader om "Hotellet som Gud glömde". So be it.
Om ni närmar er Höganäs och behöver en säng för natten, vänd er absolut inte till "Höganäs Vandrarhem och Lågprishotell". Det är det skabbigaste, thrashigaste, "åligaste" ställe ni kan komma till. Norman Bates skulle älska att bo där. Hans mamma också.
Vi sov i 5 graders värme. Jag lovar. Eller 5 graders kyla, beroende på hur man ser det. Och när vi påpekade det dagen efter så hade man tusen ursäkter.
"Men nai skoulle jou ha vraidit pou termostauten..."
"Men det fanns ju ingen termostat?"
"Nae men det satt jou en slangklaemma daer."
"Och?"
"Ja men daet vaer jou baera att loussa påu den maed en skrouvmaejsel."
"Men det står ingenstans att man måste ha skruvmejsel med sig till Höganäs vandrarhem för att kunna få värme."
"Maen vi var jou haer till halvtrae. Nai skoule jou ha sagt te ouss."
"Men det stod ju på lappen i receptionen att ni bara var här mellan 17.00 och 19.00..."
"Jamen jag var ju troubadour."
"Jaså. Är det du som är trubaduren? Mannen som kostar 500:- i timmen och benämns som "fantastisk" i reklambladet?"
"Jaou, daet aer jaeg."
"Vore bättre om du koncentrerade dig på värme i hotellrum..."
"Jaeg kan Praud Marry utantill..."
"You bet. Man vi har frusit hela natten. Kan vi få kompensation?"
"Naee...."
Unt so weiter. Som sagt; åk inte dit!!!!
Om ni närmar er Höganäs och behöver en säng för natten, vänd er absolut inte till "Höganäs Vandrarhem och Lågprishotell". Det är det skabbigaste, thrashigaste, "åligaste" ställe ni kan komma till. Norman Bates skulle älska att bo där. Hans mamma också.
Vi sov i 5 graders värme. Jag lovar. Eller 5 graders kyla, beroende på hur man ser det. Och när vi påpekade det dagen efter så hade man tusen ursäkter.
"Men nai skoulle jou ha vraidit pou termostauten..."
"Men det fanns ju ingen termostat?"
"Nae men det satt jou en slangklaemma daer."
"Och?"
"Ja men daet vaer jou baera att loussa påu den maed en skrouvmaejsel."
"Men det står ingenstans att man måste ha skruvmejsel med sig till Höganäs vandrarhem för att kunna få värme."
"Maen vi var jou haer till halvtrae. Nai skoule jou ha sagt te ouss."
"Men det stod ju på lappen i receptionen att ni bara var här mellan 17.00 och 19.00..."
"Jamen jag var ju troubadour."
"Jaså. Är det du som är trubaduren? Mannen som kostar 500:- i timmen och benämns som "fantastisk" i reklambladet?"
"Jaou, daet aer jaeg."
"Vore bättre om du koncentrerade dig på värme i hotellrum..."
"Jaeg kan Praud Marry utantill..."
"You bet. Man vi har frusit hela natten. Kan vi få kompensation?"
"Naee...."
Unt so weiter. Som sagt; åk inte dit!!!!
...snart så är det fredag då försöker vi igen...
Det är till och med fredag i dag.
Vi (Tom Bombadill) var förband till Ulf Dageby en gång i tiden, på Göranssonska gården i Lindesberg, vi drack lite öl efteråt, jag minns att jag frågade honom hur det kändes att vara national-ikon och påhittare av så många klatschiga fraser. Han var rätt nöjd med det vad jag kan minnas. Lite självgod till och med. Men det må vara honom ursäktat med tanke på vad han faktiskt åstadkommit.
"Vi fortsätter att spela rock´n roll men vi håller på att dö..."
"Ha-de-rattan-da-da-umpa-pa!!!"
"Om du letar efter röka när du är i Göteborg
Vad ville jag ha sagt med detta nu då? Att livet är en fest såklart. Och att det är fredag. Mer kan ingen människa begära.
Vi (Tom Bombadill) var förband till Ulf Dageby en gång i tiden, på Göranssonska gården i Lindesberg, vi drack lite öl efteråt, jag minns att jag frågade honom hur det kändes att vara national-ikon och påhittare av så många klatschiga fraser. Han var rätt nöjd med det vad jag kan minnas. Lite självgod till och med. Men det må vara honom ursäktat med tanke på vad han faktiskt åstadkommit.
"Det är nån som våldtar din mamma på storvaruhusets golv..."
"Vi fortsätter att spela rock´n roll men vi håller på att dö..."
"Ha-de-rattan-da-da-umpa-pa!!!"
"Om du letar efter röka när du är i Göteborg
upp vid Näckrosdammen, Vasaparken eller femmans torg
kom ihåg skvallerbytta bing bång sitter som på nålar
ett-tu-tre är bängen där och trålar
och torskar du finns ingen förmildrande omständighet..."
Vad ville jag ha sagt med detta nu då? Att livet är en fest såklart. Och att det är fredag. Mer kan ingen människa begära.
torsdag, mars 27, 2008
Håkan Hellström är tillbaka...
(Har han någonsin varit borta?)
"För sent för Edelweiss" får i alla fall mig på riktigt gott humör. Dig också säkert.
"För sent för Edelweiss" får i alla fall mig på riktigt gott humör. Dig också säkert.
Lise och jag ska inte bo tillsammans längre
Det känns väl okej att skriva det här nu, när familj och vänner är informerade "personligen" sedan en tid tillbaka och när jag - dag för dag - inser att "ryktet redan spridit sig".
Vi har varit tillsammans sedan 1989, nästan 20 år... Det är klart att det finns mycket sorg och smärta i att inse att vi inte längre är riktigt bra för varann, men nu är det som det är och då får vi också förhålla oss till det.
Våra kloka och insiktsfulla barn kommer att bo hos oss "varannanveckovis" och vi förutsätter att det kommer att funka bra.
Lise bor kvar på Baldergatan. Jag köper mina föräldrars hus (och eftersom jag redan fått frågan ett par gånger; "Nej, jag har aldrig bott där...") och räknar med att flytta in "ordentligt" i mitten av maj eller så.
Vi har varit tillsammans sedan 1989, nästan 20 år... Det är klart att det finns mycket sorg och smärta i att inse att vi inte längre är riktigt bra för varann, men nu är det som det är och då får vi också förhålla oss till det.
Våra kloka och insiktsfulla barn kommer att bo hos oss "varannanveckovis" och vi förutsätter att det kommer att funka bra.
Lise bor kvar på Baldergatan. Jag köper mina föräldrars hus (och eftersom jag redan fått frågan ett par gånger; "Nej, jag har aldrig bott där...") och räknar med att flytta in "ordentligt" i mitten av maj eller så.
onsdag, mars 26, 2008
Jag ska nu byta roll,
ta på mig kavajkostymen, besöka personalkontoret och agera facklig förtroendeman för skolledarna. Undrar just vad de tycker vi är värda för löneökning i år. Ska bli riktigt spännande. En kvalificerad gissning är... *pampampampam* ...3,5%
tisdag, mars 25, 2008
Vi fick i alla fall en riktigt härlig vårdag i Skåne, innan vintern slog till med kraft igen,
tog oss en tur till Kullaberg, och till "Mölle by the sea". Det var jättefint må ni tro, vilket skulle bevisas av ovanstående bilder. Kul att träffa Connie och Bruno också, kändes som det var länge sedan. Det som inte var lika roligt var att tvingas bo på "Hotellet som Gud glömde", men det förtjänar ett alldeles eget inlägg tror jag, så att ni ska veta vad ni till varje pris ska undvika om ni ska bo i Höganäs.
lördag, mars 22, 2008
fredag, mars 21, 2008
Kanal 9 - hallå...
Blev jag hembjuden till slutspelshockey av bästgrannen P.B. Sitter vi där med chips, popcorn och alkohol, väntar på att få se Emil Kåberg in action, och så kommer....
Fidel Castro...
I och för sig en schysst och rättvinklad dokumentär om en man med slutspelsskägg, men vart fasen tog Emil vägen????
Lovar runt och håller tunt den där kanalen. Vi fick på en dvd med "best of three crownor" och det var säkert lika bra underhållning, men hockey ärändå bäst "live".
Fidel Castro...
I och för sig en schysst och rättvinklad dokumentär om en man med slutspelsskägg, men vart fasen tog Emil vägen????
Lovar runt och håller tunt den där kanalen. Vi fick på en dvd med "best of three crownor" och det var säkert lika bra underhållning, men hockey ärändå bäst "live".
torsdag, mars 20, 2008
Förgivettaganden...
Usch. Först går jag på barnplaceringsträff och förväntar mig att få påskgodis av K bara för att hon alltid brukar vara så duktig på att skämma bort oss med sådant... Sedan är jag så dum så jag benämner det och frågar om hon inte måste gå upp till kontoret en gång till och hämta godiset som saknas.
Jag ser direkt på blicken jag får till svar att det var hon som behövde godis den här gången. Inte blir det bättre av att två personer till snart väller in och frågar var godisskålarna tagit vägen.
Sorry K, jag lovar att dubbelbjuda nästa gång.
Sen läser jag på NA:s websida att pappan till de döda barnen i Arboga avförts från utredningen. Åh fy fan! Stackars man! Inte nog med att han har mist sina två barn, han har också (av mig och många andra) omedelbart betraktats som "den som gjorde det".
Hur lätt har vi människor inte för att skapa oss "sanningar"? Som lika ofta sedan avbekräftas...
Jag ser direkt på blicken jag får till svar att det var hon som behövde godis den här gången. Inte blir det bättre av att två personer till snart väller in och frågar var godisskålarna tagit vägen.
Sorry K, jag lovar att dubbelbjuda nästa gång.
Sen läser jag på NA:s websida att pappan till de döda barnen i Arboga avförts från utredningen. Åh fy fan! Stackars man! Inte nog med att han har mist sina två barn, han har också (av mig och många andra) omedelbart betraktats som "den som gjorde det".
Hur lätt har vi människor inte för att skapa oss "sanningar"? Som lika ofta sedan avbekräftas...
5 minuter i rampljuset...
...och vips har man fått sparken.
Så kan det gå om man deltar i fyrans nya "realityunderhållning" "Rent hus" och visar upp sin totala oförmåga att ens klara de mest basala städningsbehov. Aftonbladet berättar att det hände Johanna Ekberg som var med i det första programmet med sin pojkvän Henrik.
Jag såg faktiskt det programmet, inte för att jag sökte upp det men för att jag satt vid tv:n och var så trött så jag inte ens orkade byta kanal. Jag blev illamående av det jag såg. Dels för att paret faktiskt hade det riktigt vidrigt hemma och inte verkade förstå det själva, men också därför att tv fyra gått över alla gränser i "vi-skiter-i-människors-integritet-om-de-är-så-puckade-att-de-ställer-upp".
Jag tyckte det var värre än Jerry Springer.
Människor är så dumma att de ställer upp på sånt här, det har bevisats gång efter annan. Den här gången blev konsekvensen tydlig.
Så kan det gå om man deltar i fyrans nya "realityunderhållning" "Rent hus" och visar upp sin totala oförmåga att ens klara de mest basala städningsbehov. Aftonbladet berättar att det hände Johanna Ekberg som var med i det första programmet med sin pojkvän Henrik.
Jag såg faktiskt det programmet, inte för att jag sökte upp det men för att jag satt vid tv:n och var så trött så jag inte ens orkade byta kanal. Jag blev illamående av det jag såg. Dels för att paret faktiskt hade det riktigt vidrigt hemma och inte verkade förstå det själva, men också därför att tv fyra gått över alla gränser i "vi-skiter-i-människors-integritet-om-de-är-så-puckade-att-de-ställer-upp".
Jag tyckte det var värre än Jerry Springer.
Människor är så dumma att de ställer upp på sånt här, det har bevisats gång efter annan. Den här gången blev konsekvensen tydlig.
tisdag, mars 18, 2008
Vad är det för krafter som släpps lösa
när någon bestämmer sig för att hugga ihjäl 2 små barn och försöka göra detsamma med deras mamma? Är det ren ondska? Någon form av svartsjukeutlöst psykos? Något annat jag inte ens kan fantisera om?
Det är helt obegripligt, mycket obehagligt och oerhört ledsamt. Dessutom nära inpå. Man kan inte ens gömma sig bakom att det skedde under ett folkmord i Rwanda och därför inte gick att identifiera sig med. Det hände i lilla Arboga. Den idylliska åstaden, småstaden, Arboga som stoltserar med en gata som heter Paradisgränd.
Det är helt obegripligt, mycket obehagligt och oerhört ledsamt. Dessutom nära inpå. Man kan inte ens gömma sig bakom att det skedde under ett folkmord i Rwanda och därför inte gick att identifiera sig med. Det hände i lilla Arboga. Den idylliska åstaden, småstaden, Arboga som stoltserar med en gata som heter Paradisgränd.
söndag, mars 16, 2008
Åh vilket party...
Så var det gjort då. Det var som jag tänkte. Jag mötte många människor jag inte sett på många år och det kändes bra med de flesta. Någon skulle jag kanske kunna ha väntat trettio år till med att träffa utan att det gjort för mycket, men på det hela taget var det faktiskt en rätt trevlig tillställning.
lördag, mars 15, 2008
Aaargh, men seriously, terrible headache...
...jobbigt med folk som fyller 40...
Fast trevligt också såklart. Men jag är rädd för att jag inte kommer att kunna ge en riktigt rättvis bild av mig själv i kväll, lite trist när man möter människor man kanske inte träffat på 30 år, men å andra sidan, what to do?
Nah, det blir säkert jättebra. Kommer klassens buse och ska spöa upp mig så lägger jag mig över honom bara.
Fast trevligt också såklart. Men jag är rädd för att jag inte kommer att kunna ge en riktigt rättvis bild av mig själv i kväll, lite trist när man möter människor man kanske inte träffat på 30 år, men å andra sidan, what to do?
Nah, det blir säkert jättebra. Kommer klassens buse och ska spöa upp mig så lägger jag mig över honom bara.
fredag, mars 14, 2008
Händelserik helg på gång...
40-års-fest för Fredrik L i kväll, det ser vi ju fram mot såklart. Och i morgon är det klassfest. 30 år har gått sedan vi slutade grundskolan. Vi får se hur det blir, vilka som ska slåss med vilka och allt det där. Jag hoppas förstås att de flesta blivit vuxna, men riktigt säker kan man ju aldrig vara.
Hemma igen, inga brutna ben...
Mest skadad av alla blev naturligtvis den ende icke skidåkaren, d.v.s. jag. Ett stort blåmärke på benet efter att ha skrapat i bastuaggregatet och ett mindre hål i huvudet efter att ha fått billuckan i pannan. Men annars var det väl bra. typ. Eller... För min del kan det faktiskt kvitta precis lika med skidsemester. Men Lise och Agnes och Tuva kan ju åka igen...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)