Chickenheads...

Fel på maten igen skriver Aftonbladet och visar upp bilder på en förskräckt liten kille som fått med ytterligare en styckningsdetalj i de chickenwings han köpt.

Kanske kan vara nyttigt att påminna sig om var vår mat har sitt ursprung egentligen. Min mamma slutade äta sylta när hon fick se mormor skala ett grishuvud och skicka ner det i hackmaskinen, med ögon och allt. Men egentligen är det här väl ett verkligt välfärdsproblem.

De godaste kycklingvingar jag ätit i mitt liv serverades på ett hak i Atlanta, Georgia, riktigt rökigt barbequeade, med blåmögelostdip och selleristavar till. Det var mumma det.

Johan Ryno på väg hem till Sverige igen,

står det på Aftonbladets web ikväll. Inte så lätt att ta steget från Kumla till Detroit red wings kanske, dom har trots allt en och annan klasslirare. Men nu är det Djurgården han kommer till och snart har han väl spelat i de flesta av Elitserieklubbarna. Eller, näh, inte riktigt, men tre stycken i alla fall. Inte så illa det.

Äckligt ställe att förvara soppor på...

Vore mycket bättre att ha dem i köket...

Kulturskymning x 2

Var tvungen att åka en snabbis till Örebro, passade på att slinka in på McDonalds Västhaga för att få i mig lite lunch. På mindre än tre små minuter inträffade två kulturskymningar.

Jag kommer fram till kassan och beställer min McFeast med sallad och light cola, står där i godan ro och hör hur det börjar prata Stockholmska bredvid mig. Tittar till höger men ser ingen alls. Tittar snett långt ner till höger och ser ett stort hår och ett par solglasögon och inser att det är Magnus Uggla som håller på att utnyttja sitt stammiskort på McDonalds. Han handlar visst till sig och hela bandet. Eftersom ingen till vänster om mig kan se honom alls när jag är i vägen inträffar kulturskymning 1. Funderar på om jag ska hälsa och säga "Tjenare Magnus, såg att du börjat blogga i Aftonbladet från och med idag, nu kanske du har en realistisk chans att komma upp i samma mängd läsare som jag". Struntar i det. Det är synd att slå någon som är så kort att han ser ut som han ligger fast han står.

Kulturskymning nummer två inträffar när jag rycker med mig ett nummer av den eminenta gratispublikationen nollnitton och slår upp sidan med bokrecensioner.

Ett pucko vid namn Johan Nyman skriver följande (ordagrant citerat) i en recension av en bok om Hasse&Tage;

"Den nya, aningen lightare, upplagan är precis lika färgsprakande, välformulerad och genomarbetad som komikerparet själva. Och för oss postsextiotalister är det givetvis underbart att få se en annan sida av Hasse än hans Kvinnaböskeår (jag måste faktiskt erkänna att jag gillade får man ta hunden med sig in i himmeln? som barn men jag var också väldigt fäst vid min cocker spaniel Sammy)."

Jag kan knappt inte äta upp hamburgaren för jag blir så förvirrad. Är han ironisk, skämtar han, är det någon utflippad hyllning till Crazy-humor? Men nej, i sitt kontext känns det bara som om Johan Nyman har kommit fullständigt fel.

Egentligen blir det ju ännu roligare på det sättet, och ett otvetydigt bevis på hur mycket tilltro man ska sätta till skriverier i gratispress, men nog är det kulturskymning ändå. Kunde ingen ha korrekturläst och berättat för honom att han blandat ihop två skåningar och gjort dem till en? Och vad säger Hasse A?

Har jag drabbats av nyandlighet?

Eller försöker jag besvärja en höstdepression?

Något måste det handla om i alla fall, när jag kommer på mig själv med att tänka "det är mörkt nu, men snart kommer ljuset igen, det finns en regelbundenhet och en lagbundenhet i det som är trösterik, om en timme kommer ljuset att ha gjort grenarna synliga, ser jag dem inte nu så finns de ändå där".

Dessa floskligt existensiella tankar kom till mig när jag stod på verandan och hackade i mig morgonciggen för en timme sen. Och nu är det mycket riktigt ljusare ute, I think I´ve got it now Robbie, som Neil Young sade i ett ögonblick av klarhet under "the last waltz".

Den som behöver kontemplera en stund klickar här.

En riktig konstnär har porträtterat mig

Med barnets obönhörliga känsla för perspektiv och detaljer har Tuva porträtterat sin far i hans favoritposition, behagfullt vilande i tevefåtöljen, fötterna på fotpallen, katten Elsa väntande på få komma upp i knät, sidobordet, en bortsuddad gitarr (det blev lite för många strängar), skinnsoffan.

Vackert så. Vad månde bliva?

Och Peter Forsbergs häst skadades allvarligt

när han skulle lämna sperma, kan vi läsa i Aftonbladet. Fast det var visst benet han fick ont i.

Det blev tyst ett tag. Tappade orken och lusten. Det blir så ibland.

Men säg det missmod som varar för evigt. En dag i taget. Det är så man får ta det. Endast genom nåd.

Amadeus 008

Skepp som mötas i gryningen. (Segla sakta bort igen...)

En kvart senare klev Lena av tåget och gick upp för gångtunneln vid järnvägsstationen. När hon passerade pressbyråkiosken fick hon som av en händelse syn på mjölkchokladreklamen som satt på kioskens kortsida och kände ett starkt sug efter en chokladkaka. Lena ändrade riktning och några sekunder senare stod hon i kö till kiosken. Den äldre herre som stod framför henne skulle just be att få en aktuell rapport, men eftersom han kände sig mycket generad över Lenas närvaro avtågade han istället med senaste numret av stridsropet. Samtidigt som Lena betalade sin mjölkchoklad såg hon ett tåg bromsa in och stanna. Av ren nyfikenhet kikade hon på de avklivande passagerarna. Hjärtat slog ett dubbelslag när hon tyckte sig känna igen en av tågresenärerna. Var det inte? Jo det var det. Det måste vara han. En ödets nyck hade fört dem samman första gången och nu tolkade hon Amadeus plötsliga uppdykande, bara sjuttiofem meter ifrån henne, som ett tecken från ovan. Ett sådant tecken fick inte förspillas. Hon var helt enkelt tvungen att försöka ta kontakt. Lena smög sig ner i tunneln och ställde sig vid uppgången till spåren. Strax kom Amadeus gående nerför trappan. Han såg blek och hålögd ut och passerade Lena utan att lägga märke till henne. Lena hade emellertid inte för avsikt att ge sig så lätt utan följde honom hack i häl. Så tog hon mod till sig och gled upp jämsides."Hej. Kommer du ihåg mig?", frågade hon och log sitt allra vackraste leende.
Amadeus höjde förbryllat på ögonbrynen, och visade på så sätt sin tveksamhet. Dessutom visade han sina blodsprängda ögonvitor. "Va? Kommer ihåg? Nja."
"På sjukhuset - för någon vecka sedan." Herregud, tänk om han inte kom ihåg henne. "Jag tog ett prov på dig" fortsatte hon ivrigt.
Amadeus lös upp. "Ja, nu kommer jag ihåg. Det var du som var så snäll mot mig."
Lena rodnade. "Jag tyckte så synd om dig bara. De där elaka poliserna. Och doktor Albrektsson - han är inte riktigt klok."
"Jag tänkte faktiskt ringa dig", sade Amadeus. "Jag har bara inte hunnit än. Det kom en del emellan. Men jag har tänkt på dig. Det har jag."
"Jag har tänkt på dig också", sade Lena och himlade med ögonen.
Amadeus tyckte att det var trevligt att träffa Lena igen. Dessvärre kände han att han skulle kräkas vilket ögonblick som helst. "Du", sade han. "Jag måste sticka. Men vi kanske ses på lasarettet någon dag. Jag ska tillbaka och ta bort stygnen."
Lena kände att det gyllene tillfället höll på att glida henne ur händerna. Och vem visste när hon skulle våga vara så här framfusig nästa gång? Det var nog bäst att löpa linan ut. "Jag kan hjälpa dig med det. Inte nog med att jag är stygnexpert - du sparar en del pengar också. Jag har grejor hemma och jag bor bara ett stenkast härifrån."
Amadeus rodnade. Följa med henne hem? Den söta sköterskan. Hur skulle det se ut? Och så var han ju så fruktansvärt bakis.
"Jag kan nog inte göra det. Du ser trött ut och jag är trött och det blir nog bättre om vi tar det någon annan dag."
"Sova kan vi göra sen. Jag kan bjuda på frukost när behandlingen är klar."
Frukost. Det var ett ord som Amadeus inte gärna ville höra. "URSÄKTA MIG!!!" brölade han och älgade med enorma kliv iväg mot blomsterrabatten utanför tunneln.
Vad sade jag för galet nu undrade Lena och sprang efter. När hon hittade Amadeus stod han på ett ben. Med det andra benet försökte han pliktskyldigast krafsa lite jord över de artificiellt röda korvrester som han kastat upp.
"Jag mår lite dåligt", sade han urskuldande. "Jag är lite sjuk. Jag ska nog gå hem och kurera mig."
"Det ska du inte. Nu går vi hem till mig istället. Det är närmare dit och jag är sjukvårdsutbildad och vad mer kan du egentligen begära?" Lena tog Amadeus i armen och drog honom med sig mot cykeln. Hans motståndskraft var för tillfället starkt begränsad så han följde lydigt med.

Lena bodde i en liten tvåa på Kvarngatan. En mörkbrun skinnsoffa dominerade vardagsrummet och en ensam Monetreproduktion hängde som prydnad över soffan. Amadeus tyckte också om Monet. Han konstaterade bakrusigt att hon kanske inte var så tokig i alla fall. Amadeus visste inte riktigt vad han skulle säga men bestämde sig ändå för att försöka inleda en konversation. "Jag måste faktiskt erkänna att jag inte ens kommer ihåg vad du heter."
"Lena. Lena Molinowski."
"Jag heter Amadeus. Amadeus B. Nilsdotter-Stenström."
De skakade hand under stort allvar.
"Jag tänkte fråga om jag fick låna din dusch. Det blev sent i natt, och jag känner mig lite snuskig."
"Visst. Jag ska ta fram en handduk åt dig. Duschen är där borta." Hon pekade.
Amadeus gick iväg. Han klädde av sig sina fyllesvettiga kläder och lade dem i en hög på toalettstolen. Så steg han in i duschkabinen. Vilken ljuvlig känsla. Han vred på varmvattenkranen så mycket han kunde utan att skålla sig och lät den varma duschstrålen svepa över sin sargade kropp. Det kändes som en lisa för både kropp och själ.
Lena öppnade dörren till det ångande badrummet. "Jag lägger en handduk vid handfatet", sade hon. Så fick hon syn på hans smutsiga klädhög. Hon tvekade en sekund innan hon bestämde hon sig. Det går ju fort att tvätta dem tänkte hon. Och han blir säkert glad om jag gör det. Alltså rafsade hon åt sig de illaluktande klädesplaggen och lade dem i tvättkorgen. Hon tog korgen och bar ner den i tvättstugan och se - där fanns faktiskt en maskin ledig.

När hon kom upp igen var Amadeus färdigduschad. Han torkade sig samtidigt som han visslade en munter liten visa - tydligt upplivad av det renande vattnet. Så märkte han att hans kläder var borta. "Lena", ropade han. "Har du tagit mina kläder?"
"Jag stoppade dom i tvättmaskinen."
"Men vad ska jag ta på mig nu då?"
"Jag ska se om jag kan hitta något i garderoben. Vänta där." Hon trodde att Stanislaw hade lämnat kvar något i alla fall - men ack vad hon bedrog sig. Det enda som fanns kvar från hans tid var en läderkorsett och en gummidito och hon kunde inte gärna erbjuda sin gäst någondera. Nå, han kunde ta hennes morgonrock så länge. Det spelade väl inte så stor roll. Fast han kanske ville ha på sig något mer. Hon letade snabbt igenom sin garderob men det enda hon hittade som han skulle kunna få plats i var en laxrosa spetstrosa i boxershortsmodell. Den var faktiskt alldeles förskräckligt ryschig och pyschig men å andra sidan var den i alla fall rymlig. Hon var lite tveksam först men så bestämde hon sig. Det gäller ju bara en timme tänkte hon. Hon tog morgonrocken och trosorna och gick iväg till badrummet.
"Här", sade hon och kastade in kläderna innanför badrumsdörren.
"Vad är det här?" Amadeus blev nästan stum.
"Jag hittade inget annat. Men det spelar väl ingen roll. Det är ingen annan än jag som ser dig och förresten tar det inte mer än en timme innan dina egna kläder är klara."
"Ja men skära trosor och nylonmorgonrock med puffärm och spetskrage..."
"Trosorna är faktiskt laxrosa och jag är säker på att du kommer att bli jättesöt. Men du gör som du vill."
Amadeus övervägde blixtsnabbt alternativen. Naken hade han ingen lust att gå och att svepa en handduk runt höfterna verkade inte särskilt komfortabelt. Återstod alltså bara att svälja den bistra medicinen. Han drog på sig de laxrosa trosorna och kände omedelbart att de inte var tillskurna för att passa en man, eftersom de klämde åt ordentligt just där män inte vill att det ska klämma. Jesus, tänkte Amadeus. Jag kommer att få pungbråck. Han stönade till.
"Vad är det?", ropade Lena utifrån.
"Ingenting. Ingenting alls." Med en djup suck såg han sig själv i spegeln. Han hade aldrig känt någon längtan efter att förlora sig in i afterdarkgrabbarnas värld - men det var precis vad han såg ut att ha gjort just nu. "Det här var inte min idé", mumlade han och öppnade dörren.
Lena kunde inte hålla sig för skratt. "Du ser ut som ett luder", fnittrade hon fram.
Amadeus bevärdigade henne inte med en blick. I stället skred han likt en drottning genom rummet. "Pfhrumph", fnös han föraktfullt. "Pfhrumph..."
"Det var inte illa menat", sade Lena förläget. "Du såg bara så rolig ut."
"Och vems förtjänst är det då?", svarade Amadeus sårat.
"Ja jag vet. Jag ska inte säga något mer. Vill du ha kaffe?"
"Ja tack."

De drack sitt kaffe under tystnad. Amadeus därför att han kände sig förorättad och Lena därför att hon funderade på sin fortsatta strategi.
"Varför har du ett så konstigt namn?", frågade hon när hon serverade påtåren.
"Det är en lång historia - och ingen särskilt rolig sådan. Är du verkligen säker på att du vill höra?"
"Visst..."
"Ja alltså morsan - henne har du ju träffat - hon är lite konstig ibland."
"Jag tycker mig ha förstått det. Lite överspänd om man säger."
"Precis. Hon hette i vilket fall som helst egentligen Pettersson från början, för mormor hette Pettersson i efternamn och hon var inte gift med morfar. Mormor alltså, inte mamma..."
"Det förstod jag. Fortsätt."
"Mamma och mormor blev osams någon gång för tusen år sedan, och då ville mamma markera sin samhörighet med morfar bara för att reta mormor. Morfars efternamn kunde hon inte ta för han hette Von Silverpitt eller något sådant där och kom från någon knapadelfamilj och vad jag kan förstå så erkände han egentligen aldrig faderskapet. Men att använda hans förnamn gick bra. Då blev det Nilsdotter."
"Stenström då?"
"Jo sedan gifte hon sig till namnet Stenström och dubbelnamn är ju fint och tjusigt på alla sätt och vis och då tog hon så klart det då. Jag har alltid kämpat för att slippa heta Nilsdotter men hon är obönhörlig. Du anar inte hur trakasserad man kan bli om man har ett tjejnamn när man är kille. Skoltiden var ett helvete."
"Jag tror dig. Hur är det med Amadeus då? Gillar hon opera?"
"Nej för fan, hon lyssnar bara på Vikingarna och Ingemar Nordströms. Men det låter ju pampigt. Och det är ändå bara början. Tänk om du visste vad jag har för andra namn - du skulle dö." Han rös till vid blotta tanken.
"Det tror jag inte. Berätta så får vi se."
"Okej då. Jag heter John Napoleon Cesar Jesus Amadeus B. Nilsdotter-Stenström..."
Lena trillade ner på golvet där hon blev liggande, vridande sig i skrattkramper. "Det där B:et efter Amadeus då", kämpade hon fram mellan skrattattackerna. "Vad står det för?!"
"Bertil, efter pappa."
Hon trodde inte att hon kunde skratta mer men det kunde hon uppenbarligen. "Heter du - åh Gud jag tror jag dör - heter du Jesus Amadeus Bertil?"
"Och lite till som du hörde. Men jag tycker inte att det är så lustigt faktiskt."
"Vi pratar om något annat, jag klarar inte av det här. Om du lägger dig på soffan så ska jag hämta pincetten."
Amadeus gjorde som hon sade. Lena gick och hämtade fram en pincett och en liten skalpell. Därefter skar vant hon av trådarna och drog bort stygnen. Hela proceduren tog bara trettio sekunder men var aningen smärtsam. Amadeus fick tårar i ögonen.
"Var modig lilla vän, det är snart klart", sade Lena ömt. "Kan du truta med läpparna?", frågade hon sedan.
Amadeus trutade lydigt och Lena böjde sig snabbt fram över honom och kysste honom lätt. "Det gick ju bra", sade hon. "En gång till."
Amadeus kunde plötsligt knappast andas. Hur hade det här gått till egentligen? Han hade ju bara klivit av tåget i all oskyldighet. Så hade han först blivit hembjuden till Lena, sedan blivit av med sina kläder och fått dem ersatta med flicktrosor och en fjollig morgonrock, sedan blivit kysst och nu uppträdde hon kelsjukt i största allmänhet. Amadeus visste inte riktigt vart han skulle ta vägen. Han brukade visserligen skryta vitt och brett om alla sina flickor men egentligen var hans tidigare erfarenheter starkt begränsade. När han nu för första gången i sitt tjugotvååriga liv träffat en kvinna som helt och hållet tagit initiativet från honom så blev han både stel och nervös.
"Kan jag sätta mig upp nu?", frågade han oroligt.
"Åh Amadeus", svarade hon. "Håll om mig snälla du. Jag behöver känna någon nära. Det var så länge sen."
Han lade försiktigt armarna om henne och försökte nästan sluta andas för att inte göra henne uppmärksam på vad hon höll på med och kanske slutade med vad det nu var hon gjorde. Närheten till Lena gjorde Amadeus alldeles konstig i bröstet. Han kände något mjukt vidröra läpparna och tog försiktigt bort den upphetsat svettiga hårlock som fastnat i hans mun. Lena stönade till och vred sig tillrätta. Amadeus kände hur hjärtat började dunka allt hårdare. Nu fanns bara en sak att göra. Amadeus fick ta till det förförarknep han sett Kramer utföra i filmen Kramer mot Kramer. Han kysste Lena på ögonbrynen. Lena lade omedelbart ansiktet mot Amadeus hals och hennes fingrar snuddade lätt och nästan oplanerat mot hans spetsbeklädda kropp. Wow, tänkte han, det fungerade. Vad hade han mer sett på bio? Brian i Lovestory. Hur var det han hade gjort? Jo visst; sakta smög Amadeus sin fria hand uppåt och kupade den runt Lenas vänstra bröst. Så mjukt det var. Och litet. Som en välmogen persika. Han klämde åt lite hårdare. Kanske glömde han sedan bort vad det egentligen var han höll i för plötsligt nöp han till med all sin kraft.
"AJ!!! VAD FAN GÖR DU??!!.." Lena satte sig upp med ett skrik. "Ditt svin! Vad tror du att du håller på med?"
"Ursäkta mig, ursäkta..." Amadeus stammade fram sin bön om förlåtelse.
"Fy fan. Nu har du förstört allting." Lena stirrade hatiskt på Amadeus och fräste mot honom. "Jag trodde faktiskt att du var okej men du är tydligen inte ett dugg bättre än alla andra."
"Men jag menade inget illa, jag skulle bara..."
"HÅLL KÄFTEN! Inte ett ord till..."
"Men..."
"Tyst! Jag vill inte höra mer. Försvinn härifrån..."
"Men Lena."
"Jag orkar inte höra några ursäkter. Du svek mitt förtroende. Gå!"
"Men mina kläder..."
"Dom ger jag fan i! Har du en aning om vilket blåmärke jag kommer att få på tutten?"
"Nej men..."
"Stick nu. Jag måste tänka över det här."
"Men snälla Lena - jag vill helst inte gå härifrån så här."
"Det är inte mitt problem. Hade du skött dig snyggt så hade det här aldrig hänt. Nu går du omedelbart innan jag sparkar ut dig."
Amadeus förstod att loppet var kört och försvann skamsen ut från Lenas lägenhet. Den rosa morgonrocken fladdrade flortunt runt hans ben när han kröp efter husväggarna i ett desperat försök att hålla sig ur blickfånget för andra människor. Bara han inte mötte någon han kände. Vad skulle de tro om de fick se honom i den här kostymeringen.
Han smög sig fram i de buskage och trädgrupperingar han kunde hitta och som genom ett under klarade han sig så gott som helskinnad hem. Bara en gång blev han avslöjad - när han passerade ett dagis och ett litet barn skrek ut sin häpnad över hans uppenbarelse. "Kolla hör ni! Fröken, fröken... En kille som ser ut som en tjej!"
Det hela var mycket förödmjukande och han hade allvarligt börjat överväga om han skulle ha mod nog att begå harakiri när han plötsligt förstod sammanhanget. Det handlade naturligtvis om en tillrättavisning från ovan. De vandrande mormonerna hamnade säkert aldrig i sådana här situationer och det skulle inte han heller göra i fortsättningen. Han skulle bli dygdig. Men ändå var det något hos Lena som fick hans kinder att blossa och gjorde honom kåt som en katt i mars. Han kunde inte låta bli att tänka på henne - ens när han verkligen försökte. Så härligt det hade varit att känna på hennes bröst. Mjukt och runt hade det varit och inte alls så hängigt och slängigt som mammas. Han kanske kunde blidka henne med blommor. En azalea kanske skulle göra susen - eller en blodröd ros. Möjligheten att hennes uppträdande bara hade varit en del av ett komplicerat spel kom också för honom. Hon kanske tyckte om att leka lite som en slags första uppvärmning till det som komma skulle. Han ville gärna tro att det var så men han lyckades inte riktigt.

På eftermiddagen satt Amadeus apatisk på sin säng och fingrade förstrött på gitarren. Fan, fan, fan, tänkte han. Varför gjorde jag så där? Varför låg jag inte stilla och njöt av henne? Hur kunde jag vara så klumpig att jag inte tog det lite lugnt när jag hade en sådan chans.
Känslan av att ha misslyckats totalt var faktiskt vidrig. Amadeus kände sig mer och mer modfälld och bedrövad. Slutligen fann han ingen annan råd än att ta fram en flaska hemgjort krusbärsvin som han fått av en granne en gång för länge sedan. Det smakade överjäst och illa men han kände att han verkligen behövde något som dövade smärtorna i bröstet. Slutligen somnade Amadeus ovanpå sängen. "Lena, min Lena", grymtade han i sin oroliga sömn och kramade gitarren så hårt att han fick djupa strängavtryck i ansiktet.

xlnt xlnt - partytime partytime

Vem gjorde den? Jag minns inte. Då kan det inte ha varit någon superlåt...

I vilket fall som helst, Katrin A tog ett initiativ till "after-work-träff" på sportbar i Örebro och det ville jag ju inte missa... I början var det nog så att hela förvaltningen skulle dit men det slutade med tolv fördömda män (och kvinnor). Någon blev trött och behövde gå och lägga sig, någon hade feber, någon kom på att den fyllde år. (Oh, shit, is this really happening to me???? Denna dagen???)

Det finns många goda anledningar att inte gå på en festivitet. Det finns lika många anledningar att gå.

Vi som var där hade det i alla fall mycket trevligt. Av en blivande direktör fick jag lära mig en spännande historia om hur djur gör och själv fick jag tillfälle att dra en fräckis som inte skulle ha godkänts av diskrimineringsombudsmannen. (Bara det faktum att jag ännu kan stava till diskrimineringsombudsmannen gör mig lite glad och stolt. Det är inte det lättaste.)

Jättekul. Jag är glad och nöjd. Upprymd rentav. J sade att han uppskattade Amadeus och min humor. Det har aldrig någon sagt förut. Sen sade han att "vemsomhelst kan bli kär i någon av samma kön närsomhelst". Då rodnade jag klädsamt och sade "ibland känner jag mig som en målning av Goya." Då sade han "Ja du ser ju möjligtvis ut som en sån där kerub." Sen sade jag inget mer. God natt kära dagbok.

Kanontrevlig kväll. Tack för initiativet K.A.

Agnes och Astrid delar födelsedag.

Fast det var 90 år emellan dem. Astrid skulle ha blivit hundra år idag. Det betyder med största sannolikhet ingenting alls egentligen, men sämre födelsedagskompis kan man ju ha.

För mig som regelbundet använt barnbokslitteratur i min profession framstår hon som ett unikum. Jag tror att jag högläst "Bröderna Lejonhjärta" för fem- och sexåringar minst tio gånger och jag vet att jag känt magen snörpa ihop sig varenda gång jag närmat mig avslutningen och vetat om att jag snart varit tvungen att ta mig igenom detta infernaliska känslocrescendo. Jag har verkligen stålsatt mig men jag har gråtit krokodiltårar varenda gång. Jag menar "Ja Jonathan, ja, jag ser ljuset!!! Jag ser ljuset!!!" Det är ju bara för mycket. Det är svulstigt, storvulet, en patetisk frälsningsallegori och 100% rätt anslag på mina känslosträngar. Omöjligt att inte gråta till.

I dag fyller Agnes tio år.

Tvåsiffrigt. Det är stort det. Bäst att gå och lägga sig nu så jag orkar upp för att ge henne fika på sängen i morgon.

Ann-Sofie och jag packade in oss i Skodan

och drog till Karlstad för att delta i nätverksarbete om kvalitetsarbete i förskolan. Det låter tjusigt det. Anordnat av myndigheten för skolutveckling. Två timmar dit och två timmar dit för att genomlida något så meningslöst. Det är ju för bedrövligt. Det var vi och två damer från Storfors där. Resten struntade i att komma. Damerna från Storfors var inte med förra gången så vi var inte heller i fas med varann. Att avveckla myndigheten för skolutveckling kanske är regeringen Reinfeldts första vettiga drag när det gäller utbildningsfrågor, i alla fall om man ska värdera kvaliteten i det här eländet.

Nå, bortsett från hagel och packis så hade vi i alla fall en trevlig bilresa tillsammans. Det är ju inte det sämsta.

20 år sen Cornelis tog ner skylten.

Time flies when you´re having fun. Det känns inte så länge sen. Men det är klart, riktigt levande i mitt och många andra svenskars medvetande blev han nog paradoxalt inte förrän han dött. Det var först i och med de där postuma utgåvorna - Mäster Cees memoarer - som jag borrade djupare i hans musik.

Ett verbalt geni, en genuint svartröstad bluesman men också i många avseenden en social katastrof om man ska tro något av det det som skrivits och sagts om honom.

Han var bara 50 år när han dog. Jag minns honom spelande vid Kumlasjön året innan, Cornelis och en kompgitarrist bara, han var gul i ansiktet och avmagrad och såg ut som en mycket gammal människa, men han gjorde ett fantastiskt uppträdande, antagligen rätt väl medveten om att det var "sista resan" han var ute på, körde mycket från "till Fatumeh". Jag är glad att jag fick se den konserten.

Fars dag

Kaffe och macka på sängen, presentkort på hundra kramar och pussar, man får vara nöjd. Och presenten sen, så välfunnen. En Lagavulin. Inte. En Kubansk cigarr. Inte. En näshårsklippare...

Jag visste inte ens att jag hade vanprydande näshår...

Amadeus 007

Syster Lena genomgår en personlighetsförändring.

Samtidigt som Amadeus B. Nilsdotter-Stenström i en hafsigt möblerad lägenhet på Lövstagatan i Örebro höll på att få upp sina inälvor till beskådan, var Lena Molinowski på väg in till en patient för att höra vad som stod på. En trettiosjuårig kvinna vid namn Asta Kristensson som officiellt var inlagd för diffusa magbesvär (även fast man från läkarhåll i journalerna avfärdat henne som en "sveda och brännvärkkärring" för länge sedan) hade ringt på klockan oavbrutet under de sista trettio minuterna. Lena hade varit på väg in till Asta flera gånger, men diverse olika saker kom emellan innan hon äntligen fick tid att gå dit. Hennes fotriktiga birkenstocksandaler klapprade intensivt när hon susade fram genom korridoren. Denna underbemanning, hann hon tänka innan hon öppnade dörren till Astas rum.
"Hej", sade Lena mjukt. "Vad ville du?"
Asta Kristensson såg ut som ett åskmoln. "Jag vill ha ett glas saft."
"Jaha. Men kunde du inte ha tagit det själv? Det finns saft i pentryt vet du."
"Så nu ska man behöva springa upp mitt i natten för att få ett glas saft." Rösten fullkomligt dröp av självömkan. "När man ligger här och nästan dör. Är detta svensk sjukvård av idag? Snart får väl patienterna utföra sina egna operationer också. En slurk i narkosmasken bara och så in i hjärtat och karva, sjung hej och hå för en flaska med rom."
Lena kände sig plötsligt oerhört trött. Trött på att jobba häcken av sig utan att få så mycket som ett tack för det, trött på att vara snäll och vänlig mot elaka kärringar som gjorde sitt bästa för att göra livet surt för henne, trött på att få dåligt betalt, trött på att komma hem och inte ens orka bära ut de illaluktande soporna eller tömma kattburken. Hon var trött på det mesta. Men hon var också en plikttrogen människa. Hon lät inte sitt psykiska och fysiska utmattningstillstånd gå ut över en patient, inte ens en patient som just spytt sin galla över henne och förklarat hela den offentliga sektorn för katastrofområde. Lena Molinowski var en ängel. En av dessa människor som alltid uppoffrar sig för andra, utan att kräva något tillbaka. "Det sa jag ju inte precis", sade hon. "Det är ingen som begär att du ska sköta några operationer. Jag menade bara att du hade fått saften fortare om du hämtat den själv. Vi är bara några stycken som jobbar på natten och vi har väldigt mycket att göra så det tar lite tid innan vi kan komma när det ringer."
"Men tänk om det hade varit något livsviktigt då. Tänk om jag hade legat här och fått hjärtstillestånd och uppbjudit mina sista krafter för att trycka på knappen, och ni inte hade kommit. VAD SKULLE NI HA GJORT DÅ VA?" Det sista sade Asta nästan triumfatoriskt, som om hon äntligen hittat en blotta i vårdsystemets gard och nu slog in en riktig högerkrok mot dess vitklädda representant.
"Fast nu var det ju saft du skulle ha", svarade Lena trött.
"Den här gången ja!"
"Jag ska gå och hämta saft åt dig. Ett ögonblick bara."
"Skynda dig. Jag är torr i munnen."

Lena gick iväg. Det kändes faktiskt frestande att bara fortsätta ut genom dörren och lämna patienterna åt sitt öde, men det gjorde hon naturligtvis inte. Snällt och fogligt gick hon i stället till avdelningens pentry. Från en karaff i kylskåpet slog hon upp en mugg av den speciella körsbärssaft som generation efter generation av svenska sjukhuspatienter lärt sig att uppskatta så mycket för dess superba smak och fantastiska törstsläckande egenskaper. Hon halvsprang tillbaka för att inte göra patienten mer upprörd än hon redan var.
"Här", sade hon med andan i halsen. "Här har du saften."
Asta tog emot muggen och tittade föraktfullt på den. "Vad är det här?", frågade hon.
"Saften du ville ha."
"Jag vill ha gul saft. Jag får sura uppstötningar så fort jag tänker på körsbärssaft."
Någonting brast i Lena. Du är en stor sur uppstötning hela du tänkte hon. En känslostorm rasade i hennes inre, även om hon kämpade för att behålla sitt yttre lugn. "Du får nog ta den där i alla fall. Vi har ingen annan saft."
"Då vill jag ha vatten i stället."
Nej, tänkte Lena, nu orkar jag inte höra mer. "Gå då och hämta ditt vatten själv. Jag har annat att göra." Lena häpnade över sig själv. Vad hade hon gjort? Rutit åt en patient? För första gången i hela sitt vuxna liv hade hon svarat emot när någon burit sig illa åt mot henne. Det kändes inte helt fel.
"Vad sade du till mig?!"
"Att du kunde hämta ditt vatten själv. Sjukare är du inte."
Asta Kristensson rodnade över hela kroppen av ilska. "Jag ska - jag ska anmäla dig! För sjukvårdens ansvarsnämnd. Du ska prickas. Såna som du borde inte få arbeta med sjuka människor. Du är ju helt omänsklig."
So what, tänkte Lena. Det struntar jag i. Så slog det henne plötsligt att hämnden kanske kunde bli en aning mer raffinerad. Hon tog på sig en ångerfull min. "Okej då, jag ska se efter om det finns någon apelsinsaft på femtisjuan."
"Tack", svarade Asta Kristensson syrligt. "Jag visste väl att du skulle ångra dig. Men det är ju underligt att man inte ska kunna få en enkel tjänst utförd utan att behöva ta i på skarpen."
"Förlåt", sade Lena ödmjukt.
Asta nickade nådigt. "För den här gången", sade hon. "Seså, iväg nu." Hon viftade med handen för att understryka att audiensen var över.

Efter bara några sekunders rotande i medicinskåpet hittade Lena den flaska hon sökte. "UROFLEX SUPER - starkt urindrivande medel" stod det på etiketten. Hon funderade över hur mycket hon skulle våga ta. Ett par droppar kanske. "Äsch", sade hon sedan och hällde upp närmare en deciliter av den klara vätskan i pappmuggen. Det skulle nog räcka för att få fart på kärringens blåsa.

"Här är jag", sade hon när hon kom tillbaka. "Ursäkta att det tog lite tid men jag var tvungen att springa en bra bit för att hitta apelsinsaften."
"Ja ja, ge hit saften innan jag törstar ihjäl."
"Javisst." Med en underdånig gest överlämnade hon den preparerade saftmuggen till Asta Kristensson som girigt tog emot den och tömde den i ett enda drag. "Mer", morrade hon hotfullt och återlämnade muggen till Lena.
"Är du verkligen säker på det?", frågade Lena.
"MER!"
"Visst, jag ska gå."

Ännu en vända till medicinskåpet avverkades och den här gången tvekade Lena inte alls. Hon ersatte hela vattenmängden med Uroflex super. Hon fnittrade till för sig själv. Tänk att det kunde vara så roligt att vara elak.

"Varsågod, här kommer jag med mer saft. Jag skulle förresten vilja be om ursäkt en gång till för att jag var så dum förut. Jag kollade minnesanteckningarna ute på kontoret och där stod det att du skulle vila så mycket som möjligt. Om det är något annat du vill så är det bara att ringa på klockan. Jag lovar att skynda mig så mycket jag kan."
Asta intog en orolig min. Absolut vila? Det hade hon aldrig hört talas om. Vad var det nu för fel på henne? Hade läkarna upptäckt något farligt i hennes kropp? En dödlig tumör? En mystisk och hitintills okänd sjukdom? Hon drog efter andan och svalde en klunk saft i samma ögonblick. Resultatet blev en kallsup. "Host! Ska jag vila säger du?"
Lena fullföljde sin djävulska plan. "Ja. Du får inte resa dig ur sängen ens en gång. Men ring bara på klockan om du vill något."
"Men vad är det för fel på mig?"
"Jag vet faktiskt inte. Jag har inte hunnit prata med doktorn än. Men om du bara ligger still så är det nog inget överhängande livshotande."
Asta bleknade. Med darrande händer förde hon muggen till munnen och svalde den sista decilitern saft. "Oj oj oj. Heliga Sankt Anton - vad är det nu som har hänt? Förresten så smakade saften konstigt."
"Gjorde den?"
"Ja, starkt liksom..."
"Det kanske är något som hör till sjukdomsförloppet. Det finns en del medicinska tillstånd som medför förändringar i smakperceptionen. Men snälla Asta, jag måste gå och sköta om ett par omläggningar nu."
"Jaha. Fast jag måste ju säga att jag tycker att saften smakade väldigt konstigt."

Med ett stort och belåtet leende på läpparna satte sig Lena på soffan i personalrummet. Hon sträckte sig efter det halvt sönderlästa exemplar av Mitt Livs Novell som låg på bordet. Nu skulle hon bara avvakta och se om hennes plan gått i lås.
En av läsarnas sanna berättelser ur livet - betitlad "Jag fann min man på arbetsterapin" - satte fart på hennes fantasi. Hon kunde inte rå för det, hur hon än försökte avleda sig själv så riktades hennes tankar hela tiden mot den unge man som hon hjälpt till att rentvå från våldtäktsanklagelsen. Det fanns något skyggt och vänligt i hans uppenbarelse, det mindes hon bestämt. Ju mer hon tänkte på den magre ynglingen med sitt luggslitna solblekta hår, ju mer uppfylldes hon av trånande nyvaknad beskyddarinstinkt och vilja till ägande.
Lena Molinowski var inte van vid att ta initiativ till kontakt med män. Den polack som var den första och till dags dato enda stora kärleken i hennes liv (även fast han med ett leende på läpparna misshandlat henne i fyra års tid) hade hon mött under skolresan som klassen företagit strax före examinationen från sjuksköterskeskolan. I dansrestaurangen på finlandsbåten bjöd han upp henne och sedan var han både vänlig och servil under hela den gungande båtfärden. Lena trivdes gott i hans sällskap. De skildes åt efter en het natt på ett loppbitet hotell i Helsingfors och hon förväntade sig aldrig att höra ifrån honom igen. Hon for hem och började jobba som nattvak på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg och han återvände till Gdansk, där han enligt vad han sade uppbar sitt uppehälle genom att steka blinier på en rysk restaurang. (Egentligen levde han gott på att ange solidaritetsanhängare för den polska säkerhetspolisen men det är en helt annan historia - om än måhända värd att nämna bara för att ge en uppfattning om hans lömska person och karaktär.) Ett par månader efter finlandsresan låg det ett brev och väntade på Lena när hon kom hem från sitt arbete. Det var författat på mycket knackig engelska men andemeningen var ändå helt klar; "Kom hit min älskade ty jag har icke för en minut kunnat låta bli att tänka på ditt underbart sköna ansikte sedan den dag vi for ifrån varandra." Hon avreste omedelbart och tre veckor senare gifte de sig i den lilla katolska kyrkan i Stanislaws hemby, inte allt för långt från Katowice. Brudgummens moder var den enda närvarande gästen. Modern grät en skvätt av rörelse och kastade tretton risgryn på brudparet när de trädde ut ur kyrkan. Mer hade den fattiga bondmoran inte råd med och när Lena och Stanislaw försvann bort i den inhyrda volgalimousinen skyndade hon sig att plocka upp risgrynen igen och stoppa dem i fickan. (De skulle ingå i nästa morgons frukost och hon blev förtörnad när hon bara hittade tolv av dem. "Gifta sig med en korrumperad imperialistisk västerlänning och lämna mig här att klara mig själv på ålderns höst" muttrade hon - fast på polska.)
Lena och Stanislaw reste till Sverige och bosatte sig där och efter bara några veckor började den slemme Stanislaws perverterade lustar att visa sig. Lena som uppriktigt trodde att hon funnit mannen i sitt liv stod tåligt ut med det mesta, men när han en dag för drygt två månader sedan köpte en skampåle i antikbehandlad mahogny - på hennes kontokort - gick det för långt. Hon bad honom fara och flyga, satte ut en annons på skampålen i gula tidningen (för att åtminstone hjälpligt restaurera sin ekonomi) och bytte lås i dörren. Sedan dess hade hon levt ensam. Hon trodde hon var bränd för livet. Men det var då det. Nu hade alltså sakernas tillstånd förändrats så mycket att hon själv var beredd att ta kontakt med en ung man som hon bara träffat en gång i hela sitt liv. Å andra sidan hade hon ju redan tidigare under den här natten initierat något som inte heller var likt henne - ett väl planerat illmarigt illdåd.
Vad har jag att förlora tänkte hon. Jag ringer honom. I samma stund ringde det på alarmklockan från Asta Kristenssons rum. Lena gjorde sig ingen brådska utan gick istället och plockade fram Amadeus patientjournal från vilken hon antecknade hans telefonnummer. Så satte hon sig ner vid telefonen och slog nollan. När hon kopplats ut på linjen petade hon med ett skakigt pekfinger fram Amadeus telefonnummer. Av skäl som var förborgade för Lena Molinowski - men som framstår som uppenbara för den initierade läsaren - svarade han inte. Hon försökte igen. Under tiden ringde alarmklockan frenetiskt. Lenas arbetskamrat Carina tittade in genom dörren.
"Är du upptagen så kan jag kolla vad som står på", sade hon.
"Det är ingen fara. Jag tar det." Lena lade på luren och vandrade iväg till SVBK:n Asta Kristenssons rum.
"Hej", sade hon, när hon kommit innanför dörren. "Du ringde visst. Är du mer törstig?"
Kvinnan i sängen såg mycket skamsen och generad ut. Hennes tidigare så aggressiva hållning hade krympt ihop högst betydligt. "Jag har kissat på mig viskade hon. "I sängen."
"Det var ju förargligt. Gör du det ofta?" Lena såg professionellt engagerad och bekymrad ut.
"Nej. Inte alls. Det bara kom."
Lena satte in stöten. "Du drack nog för mycket saft." Hon tog på sig sin argaste min. "Men du kunde väl i alla fall ha försökt att ta dig till toaletten."
"Men jag fick ju inte gå upp sade du", sade Asta och lät nästan gråtfärdig. "Jag skulle ju ligga och vila."
"Vem har sagt det? I anteckningarna står det att du är frisk som en nötkärna och att du ska skrivas ut idag."
"Men du sade ju att jag skulle vila. Du sade ju att jag hade en mystisk sjukdom som satte sig på smaklökarna. Du sade ju att jag..."
Lena skakade bestämt på huvudet. "Jag har inte sagt någonting som påminner om det du försöker slå i mig. Var skulle jag ha fått något sådant ifrån?"
"Ja men du sade ju..."
"Jag tror att du har haft en mardröm. Det är säkert därför du har kissat på dig också."
Asta visste varken ut eller in. Det var visserligen en lättnad att få höra att hon inte led av en cancersvulst i mjälten - eller någon annan otrevlig åkomma - men nu började hon istället att misstänka att hon blivit psykiskt sjuk. För inte kunde hon väl ha drömt alltihop?
"Res på dig och gå ut och duscha", sade Lena bestämt. "Jag ska byta lakan."
Asta reste på sig och slank iväg, tydligt förödmjukad.
Där fick du tänkte Lena. Nu kanske du inte tjatar så mycket om gul saft i fortsättningen. Med van hand rev hon upp de gulfläckiga lakanen från sängen och ersatte dem med nya. För säkerhets skull placerade hon också ett draglakan på ett strategiskt riktigt ställe. Hon var nämligen inte alls säker på att kisseriet var över än. "Så där", sade hon när den nyduschade och betydligt spakare tanten återvände. "Nu är det klart. Men nu hoppas jag att du kommer ihåg att gå på toaletten i fortsättningen."
"Jag ska försöka", svarade SVBK:n, och såg ut som en liten flicka som gjort något fult.
"Det är nog bäst det."
Lena gick tillbaka in i personalrummet. Hon var mycket nöjd med sin insats. Ännu en gång försökte hon ringa Amadeus - men det gav inget resultat nu heller. Var höll han hus om han inte låg hemma och sov vid den tid på dygnet då natten övergår i gryning? Lena rös till. Han kanske var tillsammans med någon annan. Han kanske låg i någon annans säng och viskade ömma ord i någon annans öra. Hon skulle i alla fall inte ge sig förrän hon verkligen visste att han inte var intresserad av henne - det bestämde hon sig för.
Alarmklockan från Astas rum ringde igen. Efter ett tag blev signalen annorlunda. Tre korta, tre långa, tre korta. Så upphörde den. Då var det dags att gå in och göra upp räkningen ordentligt. Att så att säga slå in sista spiken i likkistan.

"Vad vill du nu då?", sade hon uppfordrande och spände ögonen i Asta.
Den ännu en gång så våta damen kunde inte titta tillbaka. Hon stirrade intensivt ner mot täcket. "Det hände igen" sade hon, mycket tyst.
"Vad hände igen?"
"Det kom mera kiss."
"Men herregud", sade Lena upprört. "Jag sade ju att du fick gå på toaletten. Du behövde inte ligga ner."
"Jag försökte gå upp men jag hann inte. Det bara kom på en gång. Som en flod. Jag förstår inte."
"Jag tror inte att du gjorde dig någon större brådska."
"Det gjorde jag visst men det kom i alla fall."
"Vet du vad vi kallar sådana som dig?"
"Nej."
"Kisstanter."
SVBK:n satt tyst i sin blöta säng.
"Jag ska gå och hämta en blöja åt dig. Det blir nog bäst så för jag har faktiskt inte tid att springa här och byta lakan hela tiden."
"Men inte ska jag väl ha blöja på mig? Det behövs inte. Jag kan bara inte förstå..."
"Du kan visst ha blöja. Nu tar du och tvättar av dig kisset, och så tar du av lakanen till jag kommer tillbaka." Lena såg strängt på Asta. "Eller!?"
"Jo..." Asta sade det tyst och uppgivet.

Lena gick till hygienförrådet och tittade efter och längst inne i hörnet stod mycket riktigt ett paket med gamla och mycket tjocka maxiblöjor som var tillverkade på den tid då hygienindustrin ännu inte utvecklat de tunna och smidiga inkontinensskydd som numera fanns att tillgå. De kommer att passa alldeles utomordentligt bra tänkte Lena och log för sig själv. Hon hittade också en påse med enorma plastsnibbar. Mycket nöjd med sina fynd tog hon dem med sig in till Asta som hjälplöst och förtvivlat stod och slet i lakanen.
"Här har du", sade Lena, och lade blöjpaketet på den galonstol som stod bredvid sängen. "Kan du sätta på blöjan själv eller vill du att jag ska hjälpa dig?"
Asta såg ut som om hon ville sjunka genom jorden. "Jag vill inte ha blöja", sade hon i ett sista desperat försök till protest.
"Men du ska ha blöja på dig. Det vill jag och det vill säkert dagpersonalen också när dom kommer om en liten stund. Den som inte håller tätt får en stor stjärt, så är det bara"
Asta insåg att det var meningslöst att fortsätta protestera. Hon lämnade sängen och plockade upp en blöja och en snibb från stolen. Det var med avsmak hon såg på dem.
"Jag tror att du får ta två blöjor för säkerhets skull", sade Lena och såg uppfordrande på sin patient. Hon ångrade sig nästan när hon såg den förödmjukade min som kvinnan satte upp, men beslöt sig ändå för att fortsätta. Om inte annat så skulle det här säkert få Asta att dra sig för att fortsättningsvis i onödan lägga in sig på sjukhuset.
Medan Asta satte på sig blöjorna bäddade Lena rent i sängen. De blev klara ungefär samtidigt.
"Vad fint", sade Lena när hon med en sträng min inspekterat Astas plastinklädda blöjstjärt. "Nu får du gå och lägga dig igen."
SVBK:n tultade snyftande iväg till sängen.

Lenas arbetsnatt var i det närmaste slut. Hon lämnade den numera synnerligen inkontinenta Asta Kristensson åt sitt öde och gick ut till dagpersonalen som just börjat samlas. Historien om damen på rum trettiotvå som blivit så plötsligt otät framkallade många muntra skratt.
"Jag har också träffat den bitchen", fick Veronica Nilsson fram mellan skrattsalvorna. "Hon fick mig att väcka jourläkaren tre gånger på en och samma natt. Hon hade svårt att andas sade hon. Fy fan, han höll på att slå ihjäl mig sista gången. Det var bara rätt åt henne."
"Ja", instämde arbetskamraten Carina. "Men att du bara kunde komma på tanken."
"Jag vet inte hur det gick till", sade Lena. "Men hörni, ni kan väl göra mig en tjänst?"
"Visst. Vad då?"
"Spetsa hennes morgonkaffe också."
"Kan du vara lugn för."

Lena bytte om och gick ut från lasarettet. Morgonen var klar och vacker och fågeln som satt i den lilla björken bredvid cykelstället kvittrade en hälsning till henne när hon böjde sig fram och låste upp cykeln. "Kvitt kvitt på dig själv du", svarade Lena glatt. Så satte hon sig på den handmålade rosa tjugoåttatummaren och påbörjade färden mot stationen och tåget som skulle ta henne hem till den väntande sängen. Det skulle verkligen bli skönt att få gå och lägga sig. En snabb cykeltur på ännu folktomma gator förde henne till järnvägsstationen. Morgonpendeln stod redan inne och så fort hon klivit in och satt sig så avgick den.

Vad roligt det blev med photoshop plötsligen...

"Jag är i hatten"

"Färgklickar"

Norwich 1903 - eller 2003

Kolla in bildbehandla.se - en riktigt bra sida.

Norman Mailer R.I.P

Norman har packat ihop kofferten och dragit ill det stora krogslagsmålet på andra sidan regnbågsbron. Det var lite ledsamt att läsa även om han uppnått en rätt aktningsvärd ålder, 84 år blev han visst.

I mitt tycke stod Norman Mailer för ett av Amerikas största författarskap och han var intressant ända in i det sista. (Hitlerboken har jag inte läst än, men "Evangelium enligt Jesus" var riktigt bra.) Jag skulle instämt i Fylkings "äntligen!!!" om Horace läst upp hans namn någon gång, men så blev det inte och nu är det väl kört antar jag, för postuma litteraturpris delas väl sällan eller aldrig ut?

Mailerklassiker som bör återfinnas i var mans bokhylla::

De nakna och de döda

En amerikansk dröm

Bödelns sång

Hårda killar dansar inte

Patrioten

Bödelns sång är berättelsen om Gary Gilmores liv och död - otroligt stark. Den filmades 1984, Tommy Lee Jones och Rosanne Arquette gjorde huvudrollerna. Sevärd men inte alls lika briljant som boken såklart.

Vi kanske behöver "en perfekt liten moralist" ibland, för att få syn på oss själva.

Stephen King är en sån. Han är dessutom den absolute mästaren i "skrämma-skiten-ur-dig-litteratur". Filmatiseringarna blir som de blir, oftast mediokra eller genomruttna men ibland riktigt bra. Men King är bäst i tryckt form, helt klart. Då får man skapa sina egna bilder.

Jag älskar det han gör med mig, älskar att bli skrämd, tyckte nog, som jag väl skrev för ett tag sedan, att till och med Håfströms nya 1408 funkade ganska bra.

Nu har jag ägnat ett par kvällar åt att se om "The stand" igen, det var några år sedan sist kan jag säga. Funkar helt okej om man bara låter bli att tänka på "specialeffekterna"som emellanåt inte klarat tidens tand.

S.K är moralist "in a twisted way". The bad guys dör (så gott som) hela tiden. Har dom varit "lite schyssta" kan dom få dö med värdighet, annars inte... Det är inte det stora problemet. Problemet är att det inte finns några garantier för att man överlever, ens om man är en vidimierad "good guy".

Det finns nyheter och så finns det GODA nyheter.

Det här är en god nyhet. Tobbe Holm återvänder till Kumla hockey. Jag som kände mig så desillusionerad och trött efter Sunnematchen, frustrerad rentav. Sur. Nu steg adrenalinhalten högst betydligt. Jag menar, elitseriens mest utvisade spelare 2002-2003, om inte annat så står det för lite fighting spirit, han var till och med värre än Thomas "Bulan" Berglund som bland konnessörer anses vara den största grisen i elitseriens historia.

Jag är en väldigt timid människa. Jag tycker inte om våld. Men jag kan tycka att det är uppfriskande med ett hockeykurr emellanåt.

Holm tog titeln 2002-2003, Emil Kåberg lyckades med samma bedrift 2004-2005. När får vi hem honom igen?