Problemlösning

Snapphanar

Missa den inte, SVT:s stora dramaproduktion, två långfilmslånga avsnitt, julafton och juldagen...

Det är faktiskt bland det sämsta jag sett i hela mitt liv, Kalabaliken i Bender och Mördartomaterna anfaller möjligtvis undantagna. Eller, äh, det är nog ungefär samma magnitud på pekoral. Det är definitivt så ruttet att man sitter kvar och kliar sig i huvudet och undrar vad som händer. Det är omöjligt att slita sig.

Snapphanar har allt; repliker som skulle kunna få döda att skratta ihjäl sig, rollkaraktärer utan ett uns av trovärdighet, en handling som går till historien som den mest ogenomtänkta och hafsiga jag sett, logiska luckor, stora svulstiga hopp och hål...

Och regin sen; "Se rädd ut, spärra upp ögonen", "se död ut, visa ögonvitorna", "se elak ut, sänk ögonbrynen".

Stackars Tuva Novotny, stackars Anders Ekborg, stackars alla inblandade.

Stackars oss om det är sånt här våra licenspengar går till.

VEM ÄR DAVID???

Vem är han, denne man? Vem är mannen som kom på att människor frivilligt kunde vilja utsätta sig för raffinerade tortyrinstrument, bara man lackerade dem vita och kallade dem för "träningsredskap" i stället för vid dess rätta namn? (Helvetesmaskiner alltså.) Jag skulle vilja träffa honom och ge honom en fetsmäll över ögat.

Jag skriver dessa rader med armar tunga som bly efter att ha begått min "styrketräningsdebut" i eftermiddags.

Klart man ställer upp när Percy kallar och vill ha en träningskompis. Jag menar, han kan ju inte rå för att han pajade knät i vintras och behöver tränas och även om vi genom åren visat självdistans och garvat åt oss själva som "de feta rektorerna" så kanske vi bägge någonstans inom oss känt att det skulle kunna få plats ännu mer rotmos om det inte redan fanns så mycket underhudsfett i magtrakten.

"Självklart Percy", sade jag därför när jag fick frågan. "Jag är med". Sen gick det en vecka och jag tänkte inte så mycket på det förrän i morse när jag plötsligt insåg att det redan var dags. Då fick jag akut existensiell ångest. "Jag kan inte", tänkte jag. "Det är inte jag som går till styrketräningslokal. Jag gör inte sånt. Usch vad pinsamt. Jag kommer att fastna i en sån där jäkla apparat och få svetsas loss."

Fast man kan ju inte backa ur i sista stund. Jag fick söka styrka och mod hos vännen L i stället. Hon såg faktiskt lite imponerad ut när jag berättade om vad jag skulle göra.

"Det klarar du finfint", sade hon och log sitt varmaste leende.

Jag kände mig genast trygg och säker. Hon trodde på mig. Jag skulle klara det.

"Fast jag skulle ju gärna ta svängen förbi Kumlahallen vid femtiden, bara för att få en liten skymt av er."

Så var det med den tryggheten. Jag fick försöka skoja till det lite.

"Vad ska jag ha på mig, tror du att det är okej om jag har en sån där liten gymnastikdräkt med tyllkjol? Bara så alla vet att jag inte är så van..."

"Då kommer jag garanterat."

Det ville jag ju inte så det fick bli en t-shirt och ett par gamla träningsoverallsbrallor.

Vi möttes och bytte om och Percy var optimist och sade "det här ska bli kul".

"Tror du verkligen det", pep jag, skeptiskt.

Det visade sig emellertid snabbt att det inte fanns så många redskap som Percy kunde använda för sin benträning, så han hivade upp sig på en motionscykel och lämnade mig ensam med dessa obegripliga apparater. Jag försökte fråga en kille som såg van ut hur man gjorde och han var jätteschysst och sade "det står precis på dem hur man gör, det viktigaste är i alla fall att du torkar av dem efteråt så inte andra behöver lida av din svett."

Jo det fanns ju små instruktionslappar på maskinerna, totalt obegripliga om ni frågar mig. Men jag nästlade mig in i en som i alla fall såg lite enkel ut, den hade liksom två grindar som man skulle in bakom och sen skulle man med hjälp av någon slags roddliknande rörelse öppna och stänga dessa grindar många gånger.

"Kör tre gånger femton" hojtade Percy välvilligt från sin cykel. "Det är nog lagom om du är lite otränad."

"Okej."

Pyttsan. Jag var helt slut efter första femton. "Menar du att jag ska göra trettio till?"

Då förbarmade sig en liten tanig kvinna över mig och sade "du kanske inte ska ha den på femtio kilo om det är första gången, man kan ändra det med en knapp på baksidan."

Efter det fiaskot satte jag mig och skekade med benen i något som såg ut som en förlossningsstol och som påstods träna insidan av låren. Det kändes jätteförödmjukande för det satt en tjej mittemot i en annan apparat och jag tyckte hon tittade på mina dallrande lårinsidor hela tiden. Eller om det kanske var på den där svettfuktfläcken jag snabbt arbetat upp i skrevet. Det kändes precis som om jag kissat på mig. (Det kanske var precis det jag hade gjort. Redan i den första apparaten.)

"Bra Håkan", skrek Percy, "det ser bra ut."

"Håll käften!!!"

Nå, har man gett sig in i leken får man leken tåla. Jag prövade precis varenda maskin och nu har jag verkligen gjort det och jag hatade varje sekund av det. Det är betydligt mer civiliserat med långpromenader. Men Percy var enträgen efteråt och sade "vi kör väl nästa vecka med, det var ju riktigt skönt" och jag min idiot sade såklart ja.

Jag ska gå dit, men eftersom han är paj i knät och inte lika snabb som jag så ska jag springa före och sätta mig på motionscykeln. Sen ska jag sitta där hela tiden, trampa lite lätt och ropa "Det är bra Percy, skeka på" ibland. Bara för att muntra upp honom.

Positiv konfliktlösning

I går kväll mötte jag medarbetare och pratade konflikthantering och konfliktlösning. Jag tycker jag är ganska bra på det. Så länge människor är rationella och begripliga i alla fall.

I morse brakade jag ihop med Tuva. Det gällde tandborstning med inte tillräckligt god tandkräm. Hon gillar egentligen bara Teletubbiestandkräm och nu har hon fått lida med Bamsetandkräm ett tag så igår var jag på Ica supermarket och letade efter ett märke som hon skulle kunna fördra. Teletubbiestandkrämen var slut men jag hittade en Pepsodent med hästmotiv och tänkte "den måste väl duga, hon är ju hästtokig".

Men icke. Hon vägrade. Skrek "Den är för stark!", "Den är randig!!!", "Jag vill inte!!!" och "Jag vill till mamma!". Så grät hon så tårarna sprutade.

Jag lirkade en, två, tre, fyra, fem gånger. Resonerade, pratade, lockade, erbjöd god fluortablett efteråt. Sen for jävulen i mig.

"Vad tror du tandläkaren säger om du inte borstar tänderna? Dina tänder kommer att ruttna och falla ut."

"Den är inte god."

"Men fattar du inte att vi måste åka", skrek jag. "Jag har ett jobb att sköta och människor som väntar på mig och om jag inte får åka nu så får jag sparken och då får vi inga pengar till att bo i huset och då får vi flytta. Vill du det????"

Tuva bara tittade på mig. Sen tänkte hon nog "Han är ju dum i huvudet" och öppnade munnen.

Visst var jag vuxen och förnuftig. Vilken seger...

Hommage till ett skumbad

Om bastubadet har något manligt kärvt över sig, svett och traktorprat och folköl liksom, så är skumbadet till sin karaktär en lite sensuellare och kvinnligare företeelse. Väldoft, värme, grapefruktjuice med isbit på badkarskanten, doftljus, det där löddret som liksom sluter in en och får en att slappna av i hela kroppen.

Jag gillar både bastu och skumbad men i kväll har jag avnjutit det senare.

Nu sitter jag här i nattens mörker och doftar rosenblad och det känns oerhört gott. Det är nästan så jag längtar efter en tunn liten negligé så här efteråt, för att liksom fullända den där silkesmjuka omslutningen. Fast det går med frottemorgonrock också.

Det är klart att det skulle kunna varit ännu lite skönare om badkaret varit sådär en halvmeter längre (så jag fått plats med hela min kurviga lekamen på en gång) men det funkar ändå. Jag glider liksom runt i badkaret. Ibland badar jag benen och kroppen upp till snoppregionen någonstans och sedan byter jag och tar ner överkroppen och huvudet och då åker benen liksom upp och tar spjärn mot väggen. Det är för all del ganska skönt men jag tänker alltid, "det är väl så här alla tjejer känner sig när de är på gynundersökning, hoppas inte barnen pillrar upp låset när jag ligger så här, det känns så privat". Dessutom hör jag ju inget när jag har huvudet under vattnet.

Jag brukar bada underkroppen lite mer än överkroppen men aldrig någon del så lite att den inte blir helt avslappnad.

När J och T var här och hälsade på sist så fick jag en flaska vin i gåva medan L fick en jättestor badbomb med blommor och fruktbitar i och jag vet inte vad mer. Det tycker jag var lite sexistiskt av det där gamla konservativa paret och jag blev avundsjuk och tänkte "badbomber är i alla fall för gayiga för mig", lite surt så där. Fast egentligen ville jag ju ha en.

Jag kanske håller på att komma ut.

Håll naturlyriken vid liv ber Eva

Guds existens bevisas naturligtvis inte på något sätt av fotona härovan, men naturen har en del underbara former.

...och Gud må förlåta mej somliga rader

...slutet på den här nostalgitrippen...

Kanske.

Min vän frågade mig "om du fick resa tillbaka och göra om någonting i ditt liv, skulle du göra det då?".

"Jag tror inte det", svarade jag, "jag håller på att lära mig att resa till i stället för ifrån. Det gör dom i Afrika. Det har jag lärt mig på kurs."

Samlare som jag är så hittade jag i alla fall ikväll en del "ord från förr". En del kunde jag skratta åt, men annat fick mig att tänka.

"Rör vid min själ

fläta mitt hår

gör vad du vill

men gör det försiktigt

mjuka fingrar måste röra

för min trygghets skull"

Eller

"Ditt huvud i

ett moln av ull

du sover än

i vackra drömmar

min hand sluts om ditt bröst

du ler

och aldrig har jag sett dig

vackrare än nu"

Eller

"Så du spinner

i mitt öra

och trycker nosen din

mot min

jag ser en vällustglimt

där i ditt öga

men

ska vi leka

pälsdjurslek

igen

får du allt dra in

klorna först

kissen min

min päls är ännu öm"

Jag visste mer om kärlekens basala villkor då än jag vet nu.

Ventisquero Gran reserva Carmenére (2405)

Chilenskt rödtjut, hundralappen ungefär. Luktar svartvinbärsblad och paprika står det på systembolagets hemsida.

Det var gott till lilla gratängen med fläskfilé men inte i närheten av Fairwiew som jag skrev om för ett tag sedan. Jag tror att (förlåt Linda, jag vet att det egentligen inte finns något sådant) det här är ett flickrödvin. Bärigt, fatigt, lätt på alla sätt...

http://www.systembolaget.se/SokDrycker/Produkt?VaruNr=2405&Butik=0&SokStrangar=

ANC, Palme, mera minnen...

Jag har just spenderat tre timmar med att återuppleva ANC-galan från 1985 på DVD. Jag var ju faktiskt där när det begav sig, men oj vad jag hade glömt.

Tänk att Sveriges statsminister för tjugoett år sedan kunde stå där och skänka bort fem miljoner (som regeringen "dagen före bestämt sig för att dela ut") till en obskyr organisation som kanske kunde köpa vapen för pengarna och att han dessutom fullständigt öppet vågade prata storpolitik. Det skulle inte kunna hända idag. Världen förändras.

Jag fick förresten en autograf av Olof Palme när jag var liten, jag har den fortfarande kvar.

"Till Håkan från lagkamraten Olof Palme", står det.

Jag var aldrig lagkamrat, så fort jag förstod vad politik innebar blev jag kommunist, det var min pappa som fixade den när han sprang på Palme i gamla stan och pappsen tyckte nog att jag skulle vara sosse som han och mamma och Olof. När jag fick den tyckte jag det kändes konstigt, men jag klistrade ändå in den i autografblocket, den sitter där än, mellan Ralf Edström och Berndt Persson som var speedwayförare i Indianerna och den största idol man kunde ha när man var tio år.

Skulle jag behöva välja mellan Palme och Berndt Persson idag skulle Palme gå segrande ur striden.

Jag var ung en gång för längesen och på knäna kröp jag hem

Det är bara att inse att jag blivit en gammal man, att åren (inte gått men) kommit. Jag hittade alltså mig själv på bild i Nerikes Allehanda idag, i en artikel om "Kumlas rockhistoria" (När en sådan artikelserie påbörjas kan var och en förstå att den lokala journalisten lider av brist på brännande nyheter) och insåg att det var tjugosex år sedan jag stod där på torget och brann för tanken på att det skulle få finnas ett ställe i Kumla som hade plats för oss lite mer "udda" existenser, vi som inte riktigt hade lusten till idrott, vi som hellre snöade in på någon flummig musik eller ville sitta och prata om någon bra bok vi läst, ett tillhåll för oss som aldrig fick komma in på fritidsgården för att vi var så dimmiga på ögonen. Vi som var så snälla och ville så väl, men som inte riktigt kunde inordna oss i leden.

Jag var sjutton år. Åtta år äldre än min dotter är nu. Vad gör hon om åtta år? Vad brinner hon för? Fortsätter livet i den här takten så kommer jag snart att få reda på det.

Hur det verkligen var

Här snackar vi engagemang! "Mot droger!" "För allaktivitetshus!" Det var väl som dom sa i "Lorry" - "Vi har ju ingen lokal..."

Den tiden nu...

Inte sett men väl hört

Connemara från den där Live-dvd:n nu. Den låg upplagd som mp-3-fil på en torrentsite och jag kunde inte motstå en liten "sneak-peak"...

Inte så magiskt som jag kanske trott. Jag hade nog hoppats på en softare version, lite mer nära orginalet kanske... Här blev det mer U-2-stuket. Men det var såklart häftigt att den under solopartiet övergick till "det irländska gunget" från "Halvvägs till havet" i säckpipeversionen som fanns med på "Slutna rum". Det kanske man kan kalla crossover.

(Nu förstod ingen utom den synnerligen initierade Lundell-lyssnaren vad jag menade. Men man kan väl få vara lite snobbist ibland?)

Edit 25/11. 01.34.

Efter ytterligare ett partre till tjugotvå lyssningar måste jag ändra mig. Det här är f-cking briljant. U2 kan lägga ner. Ulf och JB regerar. Nu är jag ännu mer besviken. Jävla Ulf Lundell. Hur kunde du svika mig så?

Så blev det smisk igen

Mot Tranås den här gången. Jag blir knappt inte ens ledsen längre, inte över förlusterna i sig. Vi har väl det hockeylag vi förtjänar.

Däremot är det intressant att se vad Kumla Hockey gör för att möta den kritik som supportrarna fört fram på hemsidan. När det börjar sägas lite för många sanningar så stänger man helt enkelt av möjligheterna till debatt och diskussion. Förutom att man tystar "oväsendet" så minskar man dessvärre därigenom också intresset för hockeyn i Kumla ytterligare.

Hur roligt är det att gå och titta på ett lag i nerförsbacke om man inte ens får snacka lite skit...

Snart är de betalande åskådarna under 100/match och vet ni, det känns nästan inte som om det är mer än rätt.

Beware! The freak has entered the pizza parlor!!!

Detta hände idag. På lokala lunchfavoriten "Pizzeria Aramis". Varenda ord är sant. Jag var där.

En kvinna med normalt och vårdat utseende kommer in, hälsar och säger: "50 kronor, det var billigt för pizza, hur kan ni ha så billig pizza?"
"Det är också med dricka och sallad och kaffe efteråt. Det är dagens lunch."
"Oj då, men det var ju billigt. Men är det om man äter här då?"
"Ja men samma pris om du tar med. "
"Är det en normal pizza då? Ingen barnpizza?"
"Det är vanlig pizza. Du får välja mellan ett och trettioåtta."
"Kostar barnpizzan bara trettioåtta kronor?"
"Nej nej, du kan välja mellan trettioåtta pizzor. Alla utom specialen."
"Ja för det är ju ett barn som ska äta också, men den kanske är så stor att man kan dela den då?"
"Det går nog."
"Hon äter ju inte så mycket. Vad är det för smak då? Är det både med kebab och kött?"
"???"
"Det står ju kebab och filé Oscar."
"Men det har vi också till lunch. Men då är det inte pizza."
"Jaha. Nehej. Ja då vet jag inte. Filé Oscar, är det med pommesfritsisar?"
"Ja."
"Är det en filé Oscar då eller två?"
"Det är två bitar kött."
"Är dom så här stora?" (Hon måttar med handen.)
"Ja. Ungefär."
"Pommesfritsisarna, är det många?"
"Ja. Många." (Pizzakillen är ett under av tålamod. Jag för min del sitter bara och väntar på att filmteamet ska rusa in. Någon måste komma inrusande i alla fall. Antingen ett doldakameranteam eller vårdare från akutpsyk.)
"Jag tar nog en pizza i alla fall. Få se nu vad ska jag ha?" Högt och tydligt börjar hon läsa från pizzamenyn. "Margherita, tomat och ost, nej, Capricciosa, skinka och champinjon, nja..." Alla trettioåtta pizzaalternativen läser hon. Kön börjar bli lång bakom henne. När hon läst klart säger hon; "Ni kanske kan rekommendera någon, jag är inte så bra på det här med pizza."
"Ta Capricciosa. Skinka och svamp."
"Den kan jag ta. Det låter gott. Hon äter ju svamp också."

Äntligen! Ett beslut har fattats. Min puls går ner i normaltillstånd igen. Hon sätter sig vid ett bord och pizzan börjar göras i ordning. I samma ögonblick som den ska in i ugnen reser hon sig upp och skriker "Stopp!!!"
"Vad är det?"
"Kan du lägga svampen på ena halvan bara?"
"Men jag har bakat pizzan redan."
"Men om du kan flytta på svampen bara. Jag blir så dålig i magen av svamp. Alldeles lös."

Om jag vore pizzabagare skulle jag slå ihjäl henne. Det gör han inte. Han bara ler mot henne, lägger tillbaka pizzan på bakbordet och flyttar på svampen. Han är en riktig vardagshjälte. Jag skulle aldrig ha flyttat på en enda liten jävla champinjonstrimla.

När hon fått sin pizza och plockat åt sig en stor burk sallad fast hon just frågat om det var stor eller liten sallad som ingick och fått svaret att det var en liten sallad så räknar hon upp trettioåtta kronor.
"Nej femtio kronor jag skall ha."
"Men var det inte barnpizza?"
"Nej nej. Vanlig pizza."

Tolv kronor till räknas upp. Det är med sur min hon överlämnar dem. "Jag sade väl att jag skulle ha barnpizza?"
"Hej då damen."

Jag skakar på huvudet inför det vardagsdrama som just utspelat sig inför mina ögon. Minns t-shirten jag beställde från ETC och med stolthet bar under åren när Ny demokrati satt i riksdagen. Den hade följande tryck:

Snälla flyktingar och invandrare

STANNA!!!

Lämna oss inte ensamma

med dessa svenskar

Barnet i dig

Ibland händer det att jag ser igenom dig, att du förändras. Då kan jag ana ett ledset barn i dig, en skrämd liten flicka som gärna vill vara omtyckt, en rädd liten flicka som kämpar för att vara flitig och snäll, en ledsen liten flicka som vet att mamma bara orkar tycka om ett duktigt och snällt barn. (Det händer aldrig för så snäll kan du aldrig vara, så duktig kan du aldrig bli.)

Jag ser en flicka i kort klänning, rosa band i håret, rena strumpor, inga plåster på knäna. (Ville mamma att det skulle vara så?)

När jag ser den flickan i din vuxna gestalt, när jag ser hennes ögon i dina, då vill jag så gärna hålla om dig, berätta för dig att du duger, låta dig få veta att jag tycker om dig för den du är, få dig att känna att det räcker att göra så gott man kan, lyfta en del av skulden från dina axlar.

Någon audiofil

har jag nog aldrig varit, men att lyssna på Dire Straits "Brothers in arms" i 5.1 DTS-mix var faktiskt riktigt häftigt.

Våra minnen stärks av sinnesupplevelser. Jag satt där i fåtöljen, omgiven av musiken, den smekande gitarren, rösten;

These mist covered mountains

Are a home now for me

But my home is the lowlands

And always will be

Some day you´ll return to

Your valleys and your farms

And you´ll no longer burn

To be brothers in arms

Kom precis ihåg hur det var att söva Agnes när hon var liten. Antingen till den eller till Adagiot ur Mozarts klarinettkonsert. Mörkt i rummet, hennes huvud på min axel, första snusningen kom vid andra versen, när de sju minuterna var över sov hon, nästan alltid.

Är det lite perverst

att läsa verser i dödsannonser och gråta av dem. Det gör jag ibland. Jag kan göra det av rörelse, men mest gråter jag när någon stackars anhörig fått för sig att dikta själv och hyllningen till den avlidne blir till ett nödrimmat pekoral som borde få den döda släktingen att såväl rodna som rotera i graven. Har inte begravningsbyråer några som helst etiska riktlinjer att hålla sig till?

När jag dör ska ingen jävel få rimma i min annons. Jag ska ha Pär Lagerkvist. Han är tung.

En gång skall du vara en av dem
som levat för längesen
Jorden skall minnas dig
så som den minns gräset och skogarna
det multnade lövet
Så som myllan minns
och så som bergen minns vindarna
Din frid skall vara oändlig
så som havet

Inte ska jag ha någon ful gitarrlogga heller.

Nedräkningen har börjat

Fast egentligen skulle jag inte köpa den där dvd:n. I ren protest borde jag låta bli. Jag har aldrig riktigt förlåtit artisten för att han underlät att spela Connemara just den kvällen vi var på Tyrol. Det var på något sätt det ultimata sveket. Jag hade kunnat vara utan resten, även om det var intimt och nära och fantastiskt, om jag bara hade fått höra...

Jag grät i taxin på väg hem och jag minns att L frågade om jag var så rörd av spelningen. Och allt jag fick ur mig var; "Buh-huh-huh, jag är så jävla besviken..."

Urfånigt, jag vet, men jag hade faktiskt väntat tio år på att få höra den live.

Mannen som gav Afghanhunden ett ansikte

Pudelfrilla har man ju hört talas om, men Afghan? Det här, kids, det är retro!!!