En legend har gått ur tiden...

Boney M:s sångare Bobby Farrell har gått till de sälla jaktmarkerna skriver Aftonbladet på sin nöjessida.

Jag ska inte bedöma tragedins storlek rent artistiskt, för familj och vänner är det såklart jättetrist. Vi andra får bedöma individuellt.

Men jag har personliga minnen av Bobby Farrell, både från en sällsamt volymhög playbackspelning i Brunnsparken någon gång tidigt 80-tal, han anklagades för att vara sexuell sadist vill jag minnas, för han höll sina "sångflickor" i kedjor under showen. Polisen bröt visst spelningen till slut, men inte för osedlighet utan för volymproblem som sagt. Adolfsberg höll på att falla samman.

Så glömmer jag såklart aldrig när vi var strandsatta på Sri Lanka 1989 eller så och inte kom vare sig hem eller någon annanstans, hur vi stod där utmärglade i kön och fick se mr Farrell glida förbi som på ett bananskal. Fan vet om han inte sjöng också, när han promenerade förbi i full scenutsyrsel. Lise såg ut som om hon sett Gud. "Kolla, det är ju Boney M, wow!"

När ingen annan reagerade så gick hon runt i kön och berättade att "Boney M was in da house."
Det kunde ha varit riktigt trevligt, ett tecken på att vi ändå skulle flygas ut. Jag förstörde alltihop genom att muttra "Du är ju inte världsvan för fem öre".

Om detta drama visste mr Farrell ingenting. R.I.P mr Daddy Cool.

Vi var trötta alla tre i morse,

tröttast var nog jag, för jag hade varit uppe halva natten och deltagit i någon konstig fototävling med Tuva (i drömmen alltså) och när jag var mitt emellan dröm och vaken så fattade jag faktiskt ingenting. Lite läskigt när verklighet och dröm vävs in så i varandra...

Iväg till banken sen, så Agnes fick stoppa in lite pengar på kontot och fick sitt kort aktiverat. She´s a big girl now. Och ungdomskortet kunde hon visst behålla till 26 års ålder om jag fattade det rätt. När jag var liten var vi nog vuxna vid 22 i alla fall...

Vi har nog mest chillat. Kan vara skönt för barnen det också.

Burr!

Hemkommen från dataserviceuppdrag hos Lise, jag har blåst ur hela datorn och installerat om den och nu hoppas jag verkligen att det ska funka. Är jag frusen här hemma blir jag det än mer där, det är ett riktigt kallhål, Baldergatan 25.

Ni har väl knappast kunnat undgå att läsa om boksuccessen "Okej - Tiden vi aldrig glömmer"

Kan inte uttala mig om boken, mer än om bilderna på Sandelin i Leopardleotard, men det tänker jag inte sänka mig till. Emellertid har jag hittat soundtracket nu, och det går inte av för hackor. Vad sägs om:

Sha-Boom - R.O.C.K
Carola - Främling
Freestyle - Vill Ha Dig
Secret Service - Oh Susie
Europe - Carrie
Trance Dance - You’re Gonna Get It
Herreys - Diggi Lo Diggi Ley
Lili & SuSsie - Oh Mama
Niclas Wahlgren - En droppe regn
Tone Norum & Tommy Nilsson - Allt som jag känner
Lena Philipson - Dansa i neon
Anna Book - ABC
Millas Mirakel - Rytmen av ett regn
AnkiE Bagger - People Say It’s In The Air
Alien - Only One Woman
Attack - Oaa Hela Natten
Pernilla Wahlgren - Picadilly Circus
Noice - En kväll i tunnelbanan
Niels Jensen - Mobbingbarn
Nürnberg 47 - Hundarna brinner
A-ha - Take On Me
Limahl - Neverending Story
Howard Jones - What is Love
Culture Club - Do You Really Want To Hurt Me
Sandra - Maria Magdalena
Irene Cara - Flashdance...What A Feeling
Jennifer Warnes & Bill Medley - (I’ve Had) The Time Of My Life
Spandau Ballet - Gold
Alphaville - Forever Young
Tears For Fears - Everybody Wants To Rule The World
Duran Duran - View To A Kill
Simple Minds - Don’t You (Forget About Me)
Depeche Mode - Just Can Get Enough
Kim Wilde - Kids In America
Samantha Fox - Touch Me
Cindy Lauper - Time After Time
Belinda Carlisle - Heaven Is A Place On Earth
Nena 99 - Luftbaloons
Wham - Wake Me Up Before You Go-Go

och ett tjugotal hits till... Åh, ljuva 80-tal...

Dagarna rullar förbi...

Redan mellandag måndag. Ungarna är iväg och åker skidor med Tomas, Hillevi och Hedvig. Hoppas de får en härlig stund. Jag ska slänga mig i bingen en stund, sov illa i natt, vet inte vad det kom sig riktigt. Nå, nu kan jag ju få en stunds skönhetssömn i stället.

Jodå, det blev Julafton också...

Tanken var att vi skulle fira den hos Lise och att barnen skulle följa med mig hem sedan på kvällen, det blev bara nästan så, för Tuva hittade Hedvig att leka med och Agnes fastnade på sin nya "Wii-bräda", så jag fick åka hem själv igen. Det var helt okej, för jag känner mig lite trött och sliten och nu kommer de i morgon i stället.

Mina föräldrar var också med och vi hade lite knytkalas, vad jag kunde se var det inget alls som saknades på julbordet, jag var i alla fall helt nöjd med det som låg på min tallrik.

Hillevi var tomte hos oss och Agnes var tomte hos familjen Borg och jag tror minsann att även julgåvorna var tillfyllest. Jag sat mest där och var tacksam för att överhuvudtaget vara vid liv, men förärades dessutom såväl hemsyddd "vetekudde" som nya mjukisbyxor, så jag har verkligen ingenting att klaga på.

Jag hoppas verkligen att ni haft en fin dag.

Dan före dan,

det var inte mycket att tveka på, bara att ta sig fram till Maxibutiken för att i alla fall få tag på de mest nödvändiga av julklappar, de till barnen.

Det var en pärs kan jag säga, på många sätt, men det gick vägen. Agnes var med och höll koll på mig så jag inte svimmade.

I kväll har vi lagat köttbullar, precis som vi alltid gör. Det ser ut att bli jul i år också.

Se till att ha en lugn och vilsam jul, ta hand om er själva och varandra, gläds åt livet så gott ni kan, det kan mycket väl vara det enda liv ni har...

God jul säger jag till er! Vi hörs säkert en sväng i morgon också...

Stora besöksdagen...

Nu står de på rad nästan, besöken.... Ulrika Arnqvist, Anna-Carin, Hasse Melin och Mathz Lagerberg. Trevligt.

Comeback i radion igår...

Det går bra att lyssna här. (12.50 in ungefär.) Mest sjukdomsprat den här gången, här också, nu får det väl vara nog snart...

Katten och jag går och stirrar surt på varandra...

Vi skulle nog behöva komma ut bägge två, men hon är en fryslort och jag har inte hittat orken riktigt. Såg Sveriges damer vinna EM-silver i handboll, det kändes stort.

Lilla inlägget nummer 400 för i år. Lär väl inte kunna slå förra årets antal inlägg, men så har jag ju också varit lite indisponibel till och från...

Lördagkväll och lite obekväm med att inte bli märkbart friskare i supertakt. Har i alla fall varit ute en sväng och promenerat runt kvarteret, dessutom kört bil runt Kumla när Agnes kom och bad om hjälp med sin dator, datorerna kommer ju bara med provversioner av allt nuförtiden nämligen, så antivirusskyddet hade gett sig i går. Som tur är har jag en tremaskinerslicens på Norman och hon fick ta sista lediga platsen... Det tog en stund att få dit den och en del annat och jag fick köra henne hem sedan.

Sveriges damer i semifinal i handbolls-Em - det var spännande.
Sveriges herrar spöade Finland i hockey i "Channel one cup" - det var inte spännande.
Snygg-Erik vann Robinson. Det var ingenting.

Första dagen hemma tillbringades mest i sängen,

goda sköna sängen... Emellertid fick jag på eftermiddagen Agnes och hennes kompis att skotta fram bilen så jag kunde åka och köpa lite dammsugarpåsar och andra basförnödenheter. Det var ett framsteg i sig.

Home, sweet home...

Nu är jag hemma igen, jag och tusentals piller, med nyinköpt "dosett" för att kunna hålla i ordning på alla dessa små tabletter. Struntar jag i. Huvudsaken är att jag är hemma, att jag blivit så pass mycket bättre att jag ska kunna ta hand om mig själv igen. Men först heltidssjukskriven till årsskiftet, därefter tre veckor på halvtid, sen får vi se sade läkaren...

Nu ska jag göra något gott av det här eländet, se till att bli riktigt frisk under tiden. Det får bli mitt löfte för dagen.

Skynda långsamt...

Klart jag litar på läkarna, klart jag förstår att de menar väl när de säger att de inte vill skriva ut mig riktigt än, eftersom jag inte svarat riktigt på medicinen. Jag förstår rent intellektuellt, men sen blir jag besviken i alla fall. Nå, nu fick jag nattpermission i natt också, men i morgon blirdet vackert till att stanna kvar. Hur länge får vi se...

Otroligt skönt att få vakna upp i egen säng,

lagom varm i hela kroppen, sovit på både mage och sida också, det funkar inte i en sjuksäng. Det är de små detaljerna som gör det.

Det går FRAMÅT!!!

Två nätter hemma med början per omedelbart. Behöver inte vara tillbaka förrän måndag morgon 07.30. Katten purrar här bredvid. Mmm.... Jag blev hemkörd av en vänlig Afghan som bjöd på snus och berättade att Sverige och Afghanistan delar två passioner som inga andra länder håller sig med: snus och brännboll. Hade jag ingen aning om. Men nu vet jag.

Eftermiddagspermission idag också...

Jag kan nästan inte beskriva lyckokänslan av att bara få vara hemma, kunna krypa ner i sängen under ett mjukt täcke i stället för under en sjukhusfilt, slippa den där hjärtövervakningen hängande runt halsen ett par-tre timmmar, det är fullständigt underbart. Nu håller jag på och tappar upp ett varmt bad, det tänker jag hinna med innan sjukbilen går tillbaka till USÖ igen. Har jag riktig tur får jag komma hem "ordentligt" i morgon, men annars blir det säkert på söndag eller måndag. Bara att gilla läget. Jag lever och det är härligt!

Kumla klara för allettan ser jag. Härligt!

Det var länge sedan vi hade någon framgång i hockeyn, det här är definitivt en sådan! Nybro, Karlskrona, Kristianstad och Olofström från sydettan i dagsläget!

Kort hälsning från en permittent...

Jag vet att jag "varit gnällig" ett tag, men det visade sig finnas fog för det. Den polska stafettläkaren ville skicka hem mig från vårdcentralen med Cocillana-hostmedicin i onsdags, men då vägrade jag lämna rummet innan hon gjort "något mer". "Jag kommer att svimma på väg ut till bilen" ungefär, "Snälla hjälp"... Hon tog ett EKG och plötsligen fick jag inte lämna britsen ens en gång. Fem minuter senare var ambulansen där. Väl inne på USÖ konstaterades förmaksflimmer på hjärtat och en "vilopuls" på 195. Så har jag helt säkert gått omkring en längre tid, trott att det varit stress eller något psykiskt.

En vecka senare är jag fortfarande kvar på USÖ, man håller på att mickla med olika mediciner som ska få ner takten på hjärtat och när det blivit stabilt ska man visst göra en ctrl alt delete och försöka få tillbaka en normal hjärtrytm därigenom.

Visst är det skönt att vara under vård, personalen på 63:an är fantastisk, men det innebär inte att det är skönt att vara sjuk. Jag har mått (och mår än ibland) riktigt usligt och nu längtar jag verkligen hem!

Hemma är jag i detta nu, har permis för att få se Agnes och Tuvas julkonsert ikväll. Det ser jag fram emot jättemycket. Sen är det bara att hoppas att medicineringen biter snart. Det finns inget att göra mer än att hoppas... Hoppas ni mår bra i alla fall, kära läsare!

Vits

Det var en gång två tomater som var ute och gick. När de skulle rulla ett övergångsställe var den ena för långsam och blev till mos. Då sade den andra "Kom salsa så rullar vi!"

Blev tillrättavisad av dotttern i inlägget under. Håll till godo, lilla Agnes. Hur går det med ditt eget bloggande förresten?