söndag, oktober 19, 2008
Klockan ar 8 pa sondagsmorgonen
Har sovit jattegott i natt. Nu ar det frukost och sa ska vi vidare till Swaziland som tydligen inte ens tillhor Sydafrika utan ar hur sjalvstandigt som helst. Blir ett land till att lagga pa listan. Vi ska sova pa Kungens eget hotell... Hoppas ni har det bra darhemma!
lördag, oktober 18, 2008
I dag har jag varit med om nagot fantastiskt...
...eller jag tycker forresten att hela dagen var fantastisk, jag menar nio timmar i Krugerparken, moten med lejon, elefanter, leoparder, giraffer, noshorningar, bufflar, zebror, antiloper, alla djur man kan tanka sig... I ett fritt habitat, inte alls som kolmarden. Ah, det var sa lackert!!! Vi fick se alla "big five" och en del andra djur ocksa, som ni ser har ovan. Jag har sa manga vackra bilder jag skulle vilja lagga upp direkt, men wi-fi funkar inte har pa hotell Pestana Lodge sa jag kan inte anvanda lap-topen...
I vilket fall som helst sa fick vi se tva lejon sla en antilop, mitt framfor vara ogon. Det var en san dar upplevelse som drojer sig kvar pa nathinnan. Forst lag de stilla, sedan reste de sig och gick forbi var jeep pa en meters avstand, kandes som att vara pa kolmarden ungefar, just da. Men inte sen, nar de fick syn pa sitt byte. Det ena lejonet drev antilopen mot det andra som hoppade upp och bet den i strupen. Det var en "clean kill". Den maste ha dott innan den slog i marken... Jag blev alldeles tarogd, inte for att djur dodar djur for att ata, men for att det var ett maktigt skadespel som utspelades dar och da.
Vi korde 250 kilometer men sag bara 3 procent av Krugerparken som ar lika stor som Belgien och Holland tillsammans. Vilken dag. Jag kommer att dromma om lejon i natt.
I vilket fall som helst sa fick vi se tva lejon sla en antilop, mitt framfor vara ogon. Det var en san dar upplevelse som drojer sig kvar pa nathinnan. Forst lag de stilla, sedan reste de sig och gick forbi var jeep pa en meters avstand, kandes som att vara pa kolmarden ungefar, just da. Men inte sen, nar de fick syn pa sitt byte. Det ena lejonet drev antilopen mot det andra som hoppade upp och bet den i strupen. Det var en "clean kill". Den maste ha dott innan den slog i marken... Jag blev alldeles tarogd, inte for att djur dodar djur for att ata, men for att det var ett maktigt skadespel som utspelades dar och da.
Vi korde 250 kilometer men sag bara 3 procent av Krugerparken som ar lika stor som Belgien och Holland tillsammans. Vilken dag. Jag kommer att dromma om lejon i natt.
fredag, oktober 17, 2008
Malelane, utanfor Krugerparken, torsdag kvall
Bast att konstatera det pa en gang, den har datorn har inte a, a eller o. Det ar en lobbydator och alldeles nyss hade jag skrivit jattemycket och da gick strommen och hela lodgen blev kolsvart och allt forsvann Shit happens. Utanfor gar askan, det ar jattestora blixtar och krokodilernas ogon lyser i morkret. Utanfor min bungalow har jag en serios varningsskylt som talar om att Crocodiles are roaming in the water och att hotellet inte tar ansvar om jag gar utanfor staketet. Vilket jag aldrig skulle ha kunnat tanka mig att gora...
I dag har vi rest 680 kilometer med buss, det var lite svettigt faktiskt, anda fran Centurion strax utanfor Joburg till Malelane da, med stopp i Pretoria och i Pilgrims rest, en urharlig gammal guldgravarstad uppe i bergen. (Hogre an Kebenekaise faktiskt...)
I Pretoria blommade 70.000 Jakarandatrad i lila, det var maktigt.
Jag ska snart ga och lagga mig fast klockan bara ar 21.30, I morgon bitti ska vi traffas 05.30 for att ga pa jeeparna och aka in i Krugerparken. Jag hoppas att vi har samma tur som ett sallskap jag pratade med idag, de hade fatt se the big five och mer dartill, leoparder flera stycken till och med...
The big five ar inte de fem storsta rent fysiskt, men fem djur som varit sa jagade att de hotats av utrotning... Lejon, Leopard, Buffel, Elefant och Noshorning. Vi far se vad som hander men det ska bli riktigt spannande...
Den har Lodgen ar urlyxig. Jag har en egen bungalow pa 25 m2 eller sa. En kvinna kom och fragade om hon fick badda upp sangen. Jag blev skamsen och sade att jag minsann kunde gora det sjalv. Man ar inte van, antar jag.
Aterkommer i morgon hoppas jag, med rapport fran the big gamehunt.
I dag har vi rest 680 kilometer med buss, det var lite svettigt faktiskt, anda fran Centurion strax utanfor Joburg till Malelane da, med stopp i Pretoria och i Pilgrims rest, en urharlig gammal guldgravarstad uppe i bergen. (Hogre an Kebenekaise faktiskt...)
I Pretoria blommade 70.000 Jakarandatrad i lila, det var maktigt.
Jag ska snart ga och lagga mig fast klockan bara ar 21.30, I morgon bitti ska vi traffas 05.30 for att ga pa jeeparna och aka in i Krugerparken. Jag hoppas att vi har samma tur som ett sallskap jag pratade med idag, de hade fatt se the big five och mer dartill, leoparder flera stycken till och med...
The big five ar inte de fem storsta rent fysiskt, men fem djur som varit sa jagade att de hotats av utrotning... Lejon, Leopard, Buffel, Elefant och Noshorning. Vi far se vad som hander men det ska bli riktigt spannande...
Den har Lodgen ar urlyxig. Jag har en egen bungalow pa 25 m2 eller sa. En kvinna kom och fragade om hon fick badda upp sangen. Jag blev skamsen och sade att jag minsann kunde gora det sjalv. Man ar inte van, antar jag.
Aterkommer i morgon hoppas jag, med rapport fran the big gamehunt.
torsdag, oktober 16, 2008
Soweto...
Vi landade och klev ut i högsommarvärme och sattes omedelbart på en buss till Soweto. Soweto är en förkortning för ”southwest townships”. Hade jag ingen aning om.
Det jag visste om Soweto var det jag sett på film och i media och det jag hört Peter Gabriel sjunga om.
En bild som kom för mig var inledningen av ”cry freedom”, när tusentals barn kommer springande på en grusväg, mellan plåtskjulen, sjungande kampsånger, protesterande mot apartheidregimens beslut att all undervisning skulle ske på Afrikaans. Poliserna skjuter rätt in i barnmassan, det är blod och damm och tårar. Den är ganska vidrig faktiskt, och absolut sann. Vi var och såg minnesplatsen för händelsen, en ”klassisk” (om man nu kan använda ett sådant ord i det här sammanhanget?) bild från kravallerna i Soweto är den där den döende skolpojken Hector Peterson lyfts upp och bärs iväg av en kamrat. Har ni sett den så vet ni vad jag talar om. Den är central för hela minnesplatsen och speglas pǻ en mängd olika sätt. Starkt. Förskräckligt. Vita svin... Inte att undra på att det här landet har en massa saker att ta itu med...
Soweto är stort, mycket större än jag kunnat föreställla mig. Vår guide Linda (det är en man, hans namn betyder tålamod förklarar han) berättar att det bor nästan tre miljoner människor i Soweto. Inte alls bara i plåtskjul, det finns allt från miljonärer till utfattiga (fler av de sistnämnda såklart), det de har gemensamt är att de är svarta. Så kör bussen runt i alla dessa områden och man förstår att han har rätt. Skiljda åt av en väg ibland ligger stora fina ”mansions” granne med de där små plåtskjulen. Jag frågar om det blivit en annan form av segregation nu, att det bildats gränser mellan rika områden och fattiga områden, men så är det inte, enligt guiden i alla fall.
Vi får en god buffelunch inne i Soweto, lite antilop, kyckling, lamm, polenta, pumpa, bröd, ris. Jättegott tycker jag. Några pensionärer är lite mer skeptiska, inte alla förstås, det är väl de som med störst öron lyssnat på guidens varningstal om riskerna med att gå ut ensam på kvällarna i Sydafrika generellt och att vara ensam vit i Soweto speciellt... Är det på det sättet kan man nog inte lita på maten heller...
Jag är ju mest rädd för spindlar jag, men ännu har jag inte sett någon.
Nu sitter jag på lyxhotellet utanför Johannesburg, tar mig en öl, skriver det här. Det är fantastiskt behagligt. Blir nog tidigt i säng ikväll sen...
I morgon bär det av till Pretoria.
Det jag visste om Soweto var det jag sett på film och i media och det jag hört Peter Gabriel sjunga om.
En bild som kom för mig var inledningen av ”cry freedom”, när tusentals barn kommer springande på en grusväg, mellan plåtskjulen, sjungande kampsånger, protesterande mot apartheidregimens beslut att all undervisning skulle ske på Afrikaans. Poliserna skjuter rätt in i barnmassan, det är blod och damm och tårar. Den är ganska vidrig faktiskt, och absolut sann. Vi var och såg minnesplatsen för händelsen, en ”klassisk” (om man nu kan använda ett sådant ord i det här sammanhanget?) bild från kravallerna i Soweto är den där den döende skolpojken Hector Peterson lyfts upp och bärs iväg av en kamrat. Har ni sett den så vet ni vad jag talar om. Den är central för hela minnesplatsen och speglas pǻ en mängd olika sätt. Starkt. Förskräckligt. Vita svin... Inte att undra på att det här landet har en massa saker att ta itu med...
Soweto är stort, mycket större än jag kunnat föreställla mig. Vår guide Linda (det är en man, hans namn betyder tålamod förklarar han) berättar att det bor nästan tre miljoner människor i Soweto. Inte alls bara i plåtskjul, det finns allt från miljonärer till utfattiga (fler av de sistnämnda såklart), det de har gemensamt är att de är svarta. Så kör bussen runt i alla dessa områden och man förstår att han har rätt. Skiljda åt av en väg ibland ligger stora fina ”mansions” granne med de där små plåtskjulen. Jag frågar om det blivit en annan form av segregation nu, att det bildats gränser mellan rika områden och fattiga områden, men så är det inte, enligt guiden i alla fall.
Vi får en god buffelunch inne i Soweto, lite antilop, kyckling, lamm, polenta, pumpa, bröd, ris. Jättegott tycker jag. Några pensionärer är lite mer skeptiska, inte alla förstås, det är väl de som med störst öron lyssnat på guidens varningstal om riskerna med att gå ut ensam på kvällarna i Sydafrika generellt och att vara ensam vit i Soweto speciellt... Är det på det sättet kan man nog inte lita på maten heller...
Jag är ju mest rädd för spindlar jag, men ännu har jag inte sett någon.
Nu sitter jag på lyxhotellet utanför Johannesburg, tar mig en öl, skriver det här. Det är fantastiskt behagligt. Blir nog tidigt i säng ikväll sen...
I morgon bär det av till Pretoria.
On the early morning flight
Det blev faktiskt ”Prison break” avsnitt sju i stället och sedan måste jag ha somnat till fast jag knappast trodde det var möjligt, för nu är klockan halvåtta på morgonen och vi har fått frukost. Sitter här med en prilla i munnen och konstaterar att jag inte rökt på 18 timmar och att det gått riktigt bra. Kanske läge att låta bli?
Nu ska det bli riktigt spännande att se vad den här resan har att erbjuda. Jag återkommer efter första dagens intryck.
Nu ska det bli riktigt spännande att se vad den här resan har att erbjuda. Jag återkommer efter första dagens intryck.
Första dagens övningar...
Sitter på planet till Johannesburg, En airbus A340-200, har precis fått mig lite mat till livs, tur det för jag var riktigt hungrig. Hade som jag skrev i förra inlägget bara käckat en mezzalunamacka på Arlanda och en påse nötter på flighten till London. Nu var det middag emellertid och det smakade bra, fast det var välpaketerad flygplansmat. Någon slags kryddig kycklinggryta med ris, den traditionella bullen, en bytta sallad och så lite äppelkaka efteråt. En whisky före, lite rödtjut till maten och så en cognac till kaffet. Kanske man kan sova lite sen i alla fall... Här är lite bättre sittplats än på sas-planet till London.
Mamma körde mig till Örebro vid elvatiden, jag hade väl mina aningar om vilket klientel det var som skulle med på resan eftersom jag sett deltagarförteckningen och kunnat konstatera att de flesta hette ”Stig-Arne och Maj-Britt” och ”Greta och Sven” och sånt. Däremot visste jag väl inte riktigt hur rätt jag hade. De flesta är pensionärer. Det är inget att deppa ihop över i sig, de verkar pigga och trevliga och jag väljer naturligtvis själv vilka jag vill prata med.
Vår reseledare är ”mr Contour” himself, Christer Fahlström. Han är mycket ordningssam och organisatorisk och pratar med gruppen så pensionisterna jublar. Men han är också trevlig och säkert kunnig.
Not much happening idag faktiskt, det är ju en ren resedag (och natt). Vi har att göra nästan elva timmar till Johannesburg från London, nonstop. Jag visste inte att det var så jäkla långt. Tyckte inte det såg ut så om man tittade på kartan, men det är ju faktiskt långt ner på södra halvklotet. Får väl se om jag kommer ur flyget med svullna fötter och blodpropp... Köpte en kortläsare på Heathrow i alla fall, det lär väl vara en förutsättning för att jag ska kunna få med några bilder på blogen ibland. Men nu inser jag att jag inte har något bildbehandlingsprogram i den här lilla lap-topen, så det kanske blir svårt i alla fall...
Vi landar i Johannesburg vid halvniotiden i morgon. Man kunde ju ha önskat sig ett par timmars rekreation på ett lyxigt hotell först, men tydligen ska vi rätt ut i Sowetos kåkstäder på en halvdagsutflykt innan vi får lägga oss en stund.
Nu ska jag kolla Dexter en stund och sedan är det sannolikt bäst att försöka sova några timmar.
onsdag, oktober 15, 2008
Arlanda, 15.25
Incheckad och klar, tar en öl och en mezzalunamacka. Det är tur att jag är rätt gråhårig så jag inte sticker ut för mycket. Snittålder på resesällskapet; 65 sisådär. Men vad gör väl det? Hello Africa!
Jamen då så,
då tutar vi och kör. Allt jag glömt att packa ner får jag köpa efter vägen. Det är säkert en del... Som sagt, håll kollen här, jag ska verkligen försöka höra av mig.
H.
Traveller
H.
Traveller
tisdag, oktober 14, 2008
They´ve killed a man in Ohio...
Richard Cooey fick sig en riktig dödscocktail, trots att han i sitt överklagande angett att han var för fet för att avrättas och att man kanske skulle usätta honom för "cruel and unusual punishment" när man skulle leta efter rätt vener att sätta sprutan i. Det brydde sig delstaten Ohio emellertid inte om.
Vet ni förresten vad de skriver i sitt "capital punishment protocol"?
The protocol also requires that the executioners have a defibrillator available in the event that the condemned person has a heart attack before being executed.
"Trained medical staff shall make every effort to revive the inmate should this occur," the Department of Corrections document says.
Man får inte dö av skräck liksom, då ska man återupplivas så att man sedan kan tagas av daga "på det rätta sättet"... Hur perverst är inte det?
Amnesty international: pg 90 00 72-0
Vet ni förresten vad de skriver i sitt "capital punishment protocol"?
The protocol also requires that the executioners have a defibrillator available in the event that the condemned person has a heart attack before being executed.
"Trained medical staff shall make every effort to revive the inmate should this occur," the Department of Corrections document says.
Man får inte dö av skräck liksom, då ska man återupplivas så att man sedan kan tagas av daga "på det rätta sättet"... Hur perverst är inte det?
Amnesty international: pg 90 00 72-0
måndag, oktober 13, 2008
Nu börjar det dra ihop sig rätt ordentligt...
For till läkargruppen i dag för att få mig lite gulsotsvaccin och malariaprofylax. Självklart på drop-in, det hade jag ju lyckats läsa mig till på internet att de hade. Not... www.jordenrunt.se var inte helt uppdaterade. Men syrran på vaccinationskliniken var schysst och tryckte i mig en spruta på sin lunchrast, så det ordnade sig i alla fall. Heder åt henne.
Körde förbi Marieberg och Forex och hämtade pengar också, har inte riktigt koll på vad det här äventyret kommer att kosta men boende, mat och transporter är ju redan betalda, så det är väl ett och annat glas pinot noir som ska betalas... Janne & Thomas sade att det var halva priset mot hemma ungefär. Vi får väl se...
Vill ni kolla några otäcka hotell jag ska bo på är det bara att klicka här (Krugerparken), här (Swaziland), här (Elangeni) , eller kanske här (Kapstaden.) Visst ser det direkt läskigt ut...
Jag tar med mig en dator och finns det bara bra nätverk så ska jag försöka bloga lite om vad som händer. Håll kollen!
Körde förbi Marieberg och Forex och hämtade pengar också, har inte riktigt koll på vad det här äventyret kommer att kosta men boende, mat och transporter är ju redan betalda, så det är väl ett och annat glas pinot noir som ska betalas... Janne & Thomas sade att det var halva priset mot hemma ungefär. Vi får väl se...
Vill ni kolla några otäcka hotell jag ska bo på är det bara att klicka här (Krugerparken), här (Swaziland), här (Elangeni) , eller kanske här (Kapstaden.) Visst ser det direkt läskigt ut...
Jag tar med mig en dator och finns det bara bra nätverk så ska jag försöka bloga lite om vad som händer. Håll kollen!
fredag, oktober 10, 2008
En tv-(o)mans bekännelser...
Jag är seriemissbrukare, bara att inse, alldeles för mycket av mitt liv går åt till att följa ett antal tv-serier av varierande kvalitet och beskaffenhet... (Snabbt hemladdade via internet dessutom, här handlar det om snabba kickar.) Under våren och sommaren kände jag mig nästan normal, det var väl då manusstrejken i Hollywood slog igenom och inga serier sändes nämligen, men nu är de (nästan) alla tillbaka och jag sitter här i träsket igen.
För er som delar missbruket och för er som ännu inte gör det; här är en snabb lägesbedömning av vad som är värt att slösa tid på och vad som absolut inte är det.
Dexter är här igen, två avsnitt av säsong tre har sänts. Dexter är det näst bästa som hänt tv-världen. (Bäst är Sopranos.) Dexter har humor, känslo-och-kärleksliv, intelligens, blod-och-våld och en massa andra ingredienser som gör att den liksom hamnar i en egen division. Missa inte, vad ni än gör...
Heroes spårade ur fullständigt i säsong två. Tre avsnitt av trean har jag sett och inget har blivit bättre. Konceptet dog i samband med avslutningen av säsong 1. Hoppa över!
Prison Break är inne på fjärde säsongen och har tagit sig högst betydligt faktiskt. Nu är det nästan spännande igen, och det går nästan att förlåta manusförfattarna för säsong 3 och den ändlösa vandringen i Sonafängelset. Umbärligt, men rätt okej faktiskt.
LOST har inte börjat höstsäsongen (5) än. Den kommer jag inte att missa i vilket fall som helst, där finns trådar jag måste få ordning på innan jag dör, fasinerande att man lyckas få människor att se på tv i fyra säsonger, begripa ingenting och ändå tycka "wow, this is cool"...
För er som delar missbruket och för er som ännu inte gör det; här är en snabb lägesbedömning av vad som är värt att slösa tid på och vad som absolut inte är det.
Dexter är här igen, två avsnitt av säsong tre har sänts. Dexter är det näst bästa som hänt tv-världen. (Bäst är Sopranos.) Dexter har humor, känslo-och-kärleksliv, intelligens, blod-och-våld och en massa andra ingredienser som gör att den liksom hamnar i en egen division. Missa inte, vad ni än gör...
Heroes spårade ur fullständigt i säsong två. Tre avsnitt av trean har jag sett och inget har blivit bättre. Konceptet dog i samband med avslutningen av säsong 1. Hoppa över!
Prison Break är inne på fjärde säsongen och har tagit sig högst betydligt faktiskt. Nu är det nästan spännande igen, och det går nästan att förlåta manusförfattarna för säsong 3 och den ändlösa vandringen i Sonafängelset. Umbärligt, men rätt okej faktiskt.
LOST har inte börjat höstsäsongen (5) än. Den kommer jag inte att missa i vilket fall som helst, där finns trådar jag måste få ordning på innan jag dör, fasinerande att man lyckas få människor att se på tv i fyra säsonger, begripa ingenting och ändå tycka "wow, this is cool"...
torsdag, oktober 09, 2008
Skitsimförening...
Jag känner mig faktiskt förbannad.
Släpper av Agnes vid simhallen i Hallsberg (där hon numera ska göra ett av sina två simpass i veckan, för så har föreningen bestämt) 17.15, lovar att vara tillbaka 19.20 för då ska hon ha hunnit basta och ducha efteråt.
Tuva och jag åker och handlar i godan ro, vi är tillbaka tjugo över sju som jag lovat och möter Agnes som gråter och är alldeles i upplösningstillstånd. Det var ingen träning. Simhallen var stängd för lagning av bassäng. Ingen annan var där...
Men för h-lv-te Nautilus... När beättade ni det här? På vilket sätt? Varken Lise eller jag har fått något meddelande om att träningen var inställd, via brev, mail eller telefon. Agnes (som ju är en plikttrogen tjej) säger "det är säkert mitt fel men jag har inte hört något..."
Ingen skada skedd, hon överlevde, om än lite ledsen och rädd, men jag funderar ändå... Varför ska en tioåring behöva åka till en annan kommun en gång i veckan för att få träna? Vem har ansvar för att information kommer fram som den ska? Har jag varit en dåligt ansvarstagande förälder som missat information? Jag känner mig jätteförvirrad. Och dessutom då förbannad. Jag kan förstå att de där timmarna var evighetslånga...
Släpper av Agnes vid simhallen i Hallsberg (där hon numera ska göra ett av sina två simpass i veckan, för så har föreningen bestämt) 17.15, lovar att vara tillbaka 19.20 för då ska hon ha hunnit basta och ducha efteråt.
Tuva och jag åker och handlar i godan ro, vi är tillbaka tjugo över sju som jag lovat och möter Agnes som gråter och är alldeles i upplösningstillstånd. Det var ingen träning. Simhallen var stängd för lagning av bassäng. Ingen annan var där...
Men för h-lv-te Nautilus... När beättade ni det här? På vilket sätt? Varken Lise eller jag har fått något meddelande om att träningen var inställd, via brev, mail eller telefon. Agnes (som ju är en plikttrogen tjej) säger "det är säkert mitt fel men jag har inte hört något..."
Ingen skada skedd, hon överlevde, om än lite ledsen och rädd, men jag funderar ändå... Varför ska en tioåring behöva åka till en annan kommun en gång i veckan för att få träna? Vem har ansvar för att information kommer fram som den ska? Har jag varit en dåligt ansvarstagande förälder som missat information? Jag känner mig jätteförvirrad. Och dessutom då förbannad. Jag kan förstå att de där timmarna var evighetslånga...
Sydafrika - 1 week and still counting... ...all systems set to go...
Jag tror inte att jag riktigt fattat att jag snart ska åka... Det känns lite overkligt att tänka sig att jag om mindre än en vecka ska sitta på ett plan till Johannesburg. Äh, det är väl bara att luta sig tillbaka och slappna av antar jag...
Jag har haft Sydafrika i tankarna så länge.
Jag har sett Olof Palme dela ut miljoner ur stadskassan direkt till ANC på den stora stödgalan 1985. Inte förrän de svarta blev fria skulle jag dricka ett glas sydafrikanskt vin. Vi som sjöng och spelade i det lilla formatet anordnade lokala galor också, här i Kumla spelade vi in bra mycket pengar till ANC:s kamp via en fullsatt spelning i Husaren. Gamle Hällabrottsdoktorn Kenneth Swakamisa (som förutom att vara läkare också var ANC-medlem i exil) fick ta emot dem, rörd och tacksam för ett sådant stöd från ungdomar i Kumla.
När jag gick ut förskollärarlinjen 1988 lyckades jag få med mig alla mina kursare på att skänka den symboliska "avgångsgåvan" till lärarna till ANC... Jag tror inte att det vare sig före eller efter 1988 skänkts förskollärarpengar till en militaristisk organisation...
Amandla! alltså. Många filmer har man sett, mycket musik har man lyssnat på, många böcker har man läst... "Cry Freedom" av Richard Attenborough, "Biko" med Peter Gabriel (Och Simple Minds i en genialisk cover...), "Frihetens sjö" av James Michener, "Goodbye Bafana" på senare år...
Vad är det jag försöker säga? Att jag verkligen funderat mycket över det vidriga apartheidssystemet och att det präglat mig för livet. Människor ska ha rätt till drägliga livsvillkor alldeles oavsett vilken hudfärg de har...
Nu ska jag åka som "vit turist" och hur det kommer att kännas vet jag inte än. Spännande kommer det i vilket fall som helst att bli...
Jag har haft Sydafrika i tankarna så länge.
Jag har sett Olof Palme dela ut miljoner ur stadskassan direkt till ANC på den stora stödgalan 1985. Inte förrän de svarta blev fria skulle jag dricka ett glas sydafrikanskt vin. Vi som sjöng och spelade i det lilla formatet anordnade lokala galor också, här i Kumla spelade vi in bra mycket pengar till ANC:s kamp via en fullsatt spelning i Husaren. Gamle Hällabrottsdoktorn Kenneth Swakamisa (som förutom att vara läkare också var ANC-medlem i exil) fick ta emot dem, rörd och tacksam för ett sådant stöd från ungdomar i Kumla.
När jag gick ut förskollärarlinjen 1988 lyckades jag få med mig alla mina kursare på att skänka den symboliska "avgångsgåvan" till lärarna till ANC... Jag tror inte att det vare sig före eller efter 1988 skänkts förskollärarpengar till en militaristisk organisation...
Amandla! alltså. Många filmer har man sett, mycket musik har man lyssnat på, många böcker har man läst... "Cry Freedom" av Richard Attenborough, "Biko" med Peter Gabriel (Och Simple Minds i en genialisk cover...), "Frihetens sjö" av James Michener, "Goodbye Bafana" på senare år...
Vad är det jag försöker säga? Att jag verkligen funderat mycket över det vidriga apartheidssystemet och att det präglat mig för livet. Människor ska ha rätt till drägliga livsvillkor alldeles oavsett vilken hudfärg de har...
Nu ska jag åka som "vit turist" och hur det kommer att kännas vet jag inte än. Spännande kommer det i vilket fall som helst att bli...
tisdag, oktober 07, 2008
Härligt med konst!!!
Fick hem tavlorna jag köpt av Mattias i går, jag är så nöjd, vardagsrummet blev plötsligen mer livfullt. Nu fattas det bara gardiner, men jag fick med mig Linda till IKEA i söndags och vi hittade ett par riktigt snygga som nog ska passa. Any day now, anyday, I will be released...
"Det viktigaste är inte att vinna utan att kämpa väl",
sade Pierre de Couberrain inför de första olympiska spelen 1896. Bullshit, säger nog de flesta som varit inblandade i en idrottslig aktivitet. Det är klart man vill vinna.
Fast nu har jag upplevt det i verkligheten. Tuva har varit på fotbollscup med IFK Kumlas flicklag 01-02:or. Man spelade tre matcher, resultaten pendlade inte så värst mycket. 0-17, 1-14, 0-13 blev det. (Eller något liknande.) Men alla hade jättekul och ingen surade det minsta och det första Tuva sade efteråt var "Ellen gjorde mål, hon är skitbra"...
Bilderna lånade från IFK Kumlas hemsida.
fredag, oktober 03, 2008
Yippie jag är så glad,
nu ska jag snart åka och hämta de där ohängda ungarna som jag längtat efter i en hel vecka... Jag vet inte hur det är med Tuva, men Agnes sade i alla fall till mig igår att hon ville stanna hos mig nästa helg också, för att det skule bli någon slags balans med min Sydafrikaresa...
Oändlig lycka att det inte är tvärtom... Barn har man inte bara för sina misstags skull, man har dem också för att påminnas om att man är någonting värd i den här världen...
Oändlig lycka att det inte är tvärtom... Barn har man inte bara för sina misstags skull, man har dem också för att påminnas om att man är någonting värd i den här världen...
Sent omsider, några bilder från prinsessan Tuvas slottskalas...
Det länder henne till heder att hon valde narrkåpan före prinsesskrona... torsdag, oktober 02, 2008
I dag skojade jag om dig Percy,
det var första gången jag kunde göra det efter din begravning och efteråt visste jag inte om jag varit plump eller inte. Men så tänkte jag: "du tålde det alltid när du levde"... Då kan det väl inte vara fel nu heller... Man måste tillåta sig de glada minnena också, eller hur...
En indiot i vår rektorsgrupp föreslog att vi skulle träffas varje vecka och utöva idrottsliga aktiviteter, det var allt från "mans-spinning" till "4-manna-badminton i blandade lag" till regelrätt styrketräning... När den kom på tal var frågan såklart inte långt ifrån; "hur gick det med din styrketräning Håkan?", "ni var väl på gång ett tag?"
Vad svarar man på sånt? "Nej men det gick åt skogen. Men det var inte mitt fel, det var Percys, vi tränade ju i lag innan han gick och dog..."
Jag saknar dig så jäkla mycket emellanåt så du vet inte... Men det är rätt skönt att kunna komma ihåg de roliga sakerna också...
En indiot i vår rektorsgrupp föreslog att vi skulle träffas varje vecka och utöva idrottsliga aktiviteter, det var allt från "mans-spinning" till "4-manna-badminton i blandade lag" till regelrätt styrketräning... När den kom på tal var frågan såklart inte långt ifrån; "hur gick det med din styrketräning Håkan?", "ni var väl på gång ett tag?"
Vad svarar man på sånt? "Nej men det gick åt skogen. Men det var inte mitt fel, det var Percys, vi tränade ju i lag innan han gick och dog..."
Jag saknar dig så jäkla mycket emellanåt så du vet inte... Men det är rätt skönt att kunna komma ihåg de roliga sakerna också...
onsdag, oktober 01, 2008
Hektisk bortavaro ett par dagar.
Lundsbrunn först som jag redan beskrivit och så har jag precis kommit hem från Stockholm och Västerås efter två dagar tillsammans med Nätverket för kvalitetsarbete i förskolan. Vi var i Hallonbergen och besökte en Reggioinspirerad förskola som hette Stella Nova och i Västerås för att se på "Emilia Öst". Spännande och intressant att möta världar som både är så olika och lika ens egen... Trevligt sällskap i Hasse, Ann-Sofie och Lisa (och en massa andra), det var riktigt kul.
Vi fick en timme över i Västerås och jag hittade en musikaffär. Gick egentligen bara in för att köpa strängar men kom dessutom ut med en Roland-cube, så nu ska det rockas jäklar på Fylstagatan. Mycket och bra ljud ur en otroligt kompakt förstärkare som faktiskt får plats i vardagsrummet...
Vi fick en timme över i Västerås och jag hittade en musikaffär. Gick egentligen bara in för att köpa strängar men kom dessutom ut med en Roland-cube, så nu ska det rockas jäklar på Fylstagatan. Mycket och bra ljud ur en otroligt kompakt förstärkare som faktiskt får plats i vardagsrummet...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)