Min älskade lilla mamma

Hon har ju funnits för mig alltid. Nu finns hon inte mer. Hon fattas mig och jag är så ledsen.

Just nu befinner jag mig i en mardröm

Jag önskar jag kunde vakna upp ifrån den, men den är på riktigt. Jag skriver inget mer, måste försöka få lite sömn.

Tankar, en fredagskväll

Intensivvårdsavdelning. IVA. Det är ett tungt ord. Det är liksom slutet av vårdkedjan, där hamnar man bara om det är riktig kris. 

För en vecka sedan skickades min mamma in till sjukhuset. Senare samma kväll skickades hon hem igen, bedömd som otillräckligt sjuk för att behövs vara inlagd. En tid på vårdcentralen bokades, ett par veckor senare. 

En vecka senare ligger hon på IVA. Jag känner mig märkligt dubbel. Dels är jag ledsen och förbannad för att man körde hem henne, för jag (vi) såg ju att hon var jättesjuk, det behöver man inte vara medicinare för att se.  Men också tacksam för att hon nu är där hon är, för nu vet jag i alla fall att hon får den bästa vård hon kan få. Så får vi se hur det slutar. 

Man kan tro att IVA är en hektisk plats, det kan det säkert vara också, men när vi kommer dit råder lugn. Det är mycket maskiner, sladdar, in- och utfarter, mätinstrument, mekanik, man mäter allt som går att mäta. Men det är också människor på plats hela tiden, undersköterskor, sjuksköterskor, läkare, det är väl det som lugnar mig mest. 

Vi har en fantastisk sjukvård i Sverige. Vi har också en katastrofal sjukvård i Sverige, där människor nästan måste dö innan de får adekvat vård. Så ska det väl ändå inte vara? 

När jag hade hjärtsvikt 2010 ville läkaren skriva ut hostmedicin. Jag fick böna och be om att få en undersökning något mer omfattande. Så var det nu med mamma också.

Vad säger det här om vårt vårdsystem?

Vad är det som händer?

Jag är så bekymrad. Nu fick mamma åka in till sjukhuset igen, och från att nästan inte fått åka in alls ligger på hon på intensiven med jätteosäker prognos. Det är något som är väldigt fel med det här. Usch. Nu hoppas jag bara att telefonen inte ringer i natt.

Jag har tappat lusten känner jag

För det mesta. Usch vad tungt allt ska kännas ibland. Måste vända det på något sätt. Men hur? Hur gör man för att se ljust på tillvaron?

Vårdfundering

Jag betalar ett par hundra tusen om året i skatt. Det ska jag göra, för jag tjänar hyfsat och jag tror på vår svenska modell där var och en bidrar efter förmåga och där vi alla hjälps åt att finansiera de viktiga sektorerna, vård, skola, omsorg... Det är som det ska. Om det funkar.

Men när jag ser en gammal närstående bli hemskickad från sjukhuset utan att ha fått någon som helst hjälp, då undrar jag...

Jag ska inte gå in på några snaskiga detaljer här, jag bara konstaterar att det måste vara ett systemfel när man skickas hem utan att ha någon som helst möjlighet att klara sig själv. Hemtjänst och hemvård är ju fantastiska, men de kan inte finnas på plats hela tiden.

Nä fan, jag blir ledsen. Och undrar vad det är som är fel.

Spontanköpte en gitarr idag

Det var ju precis vad jag behövde. :) Jaja, den var fin. Och nästan billig. Och någon gammal häck får väl åka ner i källaren...

Sista dagen i maj

Möttes av ett stort regn när jag körde genom Marieberg i morse. Sen var det grått hela dagen, fast rätt behagligt ute ändå. Käkade lunch ute på Coco Green med Susanne och Anna-Lena Miramadi. Gott och fräscht.

Nu är det inte många dagar kvar att arbeta innan semestern. Det känns ganska gott faktiskt.

Litteraturcirkel ikväll

Sven-Olov Karlssons "Porslinsfasaderna". Och jo för all del, den var ju ganska trevlig. Och Tomas hade lagat god mat.

Min altan en söndag i maj

Världsmästare

Vilken otäckt rafflande hockeyfinal. 4 perioder och så straffar. Trist med ett straffavgörande, men så var reglerna. Och vi hade ju king Henke i målet. Nu dröjer det väl några år till nästa gång.

Kom och möt mig på Rialto

I går kväll anlände Agnes och Alex Venedig. Idag skickar jag en spotifylänk med Lundells mästerverk och ett uppdrag. Gå till Rialto och ta en bild åt mig. Efter två timmar kommer en snapchatfilm på "den jävla bron". Och henne har man varit med och tillskapat??? Vad är det för fel på dagens ungdom? :)

Fredagskväll på kulturskolan

På Kulturskolans sommar- och julavslutningar har jag gått i tolv år nu tror jag. Det är alltid lika roligt att se (höra) vad de fått ihop. Självklart skulle jag helst av allt lägga ut en film på Tuva,men eftersom hon är så mån om sin konstnärliga integritet får jag lov att låta bli. Men en bild kan ju inte vara förbjuden. :)

Ibland blir jag så förvirrad över hur världen är beskaffad

Jag trodde verkligen att vem som helst kunde anmäla till polisen att ett misstänkt brott blivit begånget. Vi hade en incident på jobbet, spelar ju inte så stor roll vad. Det handlar i alla fall inte om barn utan om utsatt personal. Jag ringer polisen och berättar vad som hänt. Får lämna uppgifter till en poliskvinna, tycker och tror verkligen att jag gjort rätt. Får sedan ett meddelande på mobilsvar att man inte tar emot min anmälan utan att den i så fall ska göras av de som blivit utsatta. Jag måste erkänna att jag inte begriper. Hur gör man då om jag ringer och rapporterar att jag hittat någon mördad? "Sorry, men det är ju inte du som är död, den döde måste själv anmäla". Det känns liksom inte rimligt, särskilt inte som de här kvinnorna bett mig göra anmälan i egenskap av chef.

Min lilla mamma har fyllt 80

Och jag har känt henne i precis hela mitt liv. Tänka sig.

På väg ut i världen

Nu är hon på väg min lilla dotter. Fick Face-time-samtal från Hamburg. Allt var bra men både hon och Alex var lite trötta efter 12 timmar på tåg. Vad härligt för dem. Vilka upplevelser de har framför sig. Jag är så glad för deras skull.

Den jäkla skithockeyn hade jag däremot klarat mig utan. Vilken onödig förlust. 

Dansuppvisningsdags igen.

Alltid lika "dansigt". Tuva var förstås bäst, men jag fick inte lägga ut filmen.

Scener ur det verkliga livet

Lördagkväll på Indigo. Världens godaste pepparstek. Mamma ska fylla 80. Agnes åker på tågluff i morgon. Flera goda anledningar att fira.

Pratar med min pappa:

"Såg du han n-gern på Tv?"
"Pappa, det är inte pk att säga n-ger. Du ska säga svarta killen eller den mörkhyade. Vem menar du?"
"Jag kommer inte ihåg vad han heter, men han är n-ger och jättegammal."
"Ok. Han är gammal och mörkhyad."
"Jomen nu kommer jag ihåg. CHECK BURRY!"

Fredagsmat och lite tjat

God mat, gott vin, goda samtal. That's what friends are för.

Körsbärsträden i blom vid Biblioteket

Lite frostnupna, men ändå så vackra

De ger sig inte

En gång socialdemokrat, alltid socialdemokrat, om än i permobil. Heder åt övertygelsen mamma och pappa

Äntligen lite vår i luften

1/5 och i alla fall lite sol ute. Verandan avstädad, grillen rengjord och använd, 500 Nazister marscherade i Falun. Fruktansvärt obehagligt. Vad är det för fel på Sverige?

Kinas historia på Kunskapskanalen

Lördagsnöje. :) Det är ju så häftigt. Älsk på Kina, älsk på BBC och älsk på SVT. Lär mig mer om människan!

Bokat och klart. Litauen, nu kommer vi. :)

Vet ni hur billigt man kan flyga till Vilnius från Skavsta?

Det kostar nästan ingenting. Och hotellen ser fina ut och kostar inte heller mycket. Det får nog bli en tur till Litauen i sommar.

Demme's dead

Stop making sense, när lammen tystnar, Philadelphia. Tre skäl att sakna Jonathan Demme. Jag skulle kunna räkna upp ett antal till. Det är sorgligt när goda berättare försvinner.

Jesper Lindell

Mycket trevlig musikbekantskap. Finns på både Spotify och Apple music. Lyssna!

Enda chansen att se lite blomsterprakt

För ute är det rena natta. Katastrofvår. Regn, rusk, snöglopp. Det är ju snart maj. Vad trött jag blir på det här. Jag vill att det ska vara lite sol och värme.

Frasse är en slagen hjälte

Vi är stödfamilj åt Frasse sen ett år eller mer tillbaka. Han kommer hit och hämtar kraft när han exempelvis blir tvångsrakad. Men nu har Frasse utegångsförbjud eftersom han hamnat i slagsmål och blivit misshandlad på örat. Vi saknar Frasse.

Goda vänner på besök

God mat, goda samtal, god musik. Kan det bli bättre?

Avdelningen konstiga yrken

Kattmedium kanske man kunde bli...

Annandagpåskmiddag

Lammstek. Jag blev särskilt nöjd med gremolatasmöret.

16/4 - 35 år efteråt

Vad är 35 år i en människas liv? The better half of it säger en del. Jag vet bara att det är en ganska lång tid. Man hinner växa upp, föröka sig, skaffa sig en utbildning, bli kär, tappa livsfästet, få tillbaka det igen, sjunga, gråta, skratta, gå och rösta, se en statsminister mördas, se länder försvinna, nationer födas, äta lite kinamat, lyckas, misslyckas, få hjärtfel. Man hinner med ganska mycket på 35 år.

Det är 35 år sedan, på dagen idag, som jag reste iväg för första gången. Lars och jag tog tåget ut i Europa. Vi hade ryggsäckarna med oss, gitarrerna, Tony skulle följa oss till Köpenhamn. Det bultade i hjärtat på mig där jag stod på stationen. Jag skulle ut, bort, visste inte riktigt vart, inte mer än att jag skulle åka längre bort än jag någonsin tidigare varit. Och jag längtade. Jag ville så gärna se hur världen såg ut.

På Ströget spelade vi Dylan och Neil Young. Tony såg precis ut som den unge Dylan. Han sjöng honom så bra också. Just to dance beneath the Diamond sky, with one hand wawing free, silhouetted by the sea. Dagen efter åkte vi till Christiania. Sen satt vi i en park och såg världen som i dimma.

Vi reste långt den där månaden. Ner till Grekland först, genom Jugoslavien som fortfarande hängde ihop på den tiden, skitiga underbara Aten, billiga fix-bira och Souvlaki för några drachmer, Akropolis, Joys hotel, Omonia Square och så båten till Kreta. Vi gick av båten och började gå, men det var en bra bit till Chania. Jag skrev dagbok, många grötmyndiga anteckningar om hur saker och ting "var", hur Greker "var". Så lite jag visste. Men ändå mer än för någon vecka sedan. Och jag visste att jag ville se mer. Veta mer. Vi tog oss till Knossos. Förundrades. Så gammalt. Så läckert. Fanns Minotaurus en gång i tiden? Jag trodde nästan det. Så till Matale. Vi tänkte bo i grottor. Ångrade oss.

Venedig sen, att komma dit var som att vara med i en film. Och tullen plockade isär hela tågvagnen innan vi blev insläppta i Italien. De trodde nog vi smugglade knark i massor. Men det gjorde vi inte. Piazza San Marco, kanalerna, Dogepalatset, Rialto. Så vackert.

Sedan tåget till Paris. Lopphotell, men billigt billigt. Du vin, du pain, du boursin på reklamskyltarna i Metron. Sorbonne, latinkvarteren, Eiffeltornet, kvarterskrogarna, 5-kronorsvin i Jardin de Luxembourg, Parisiskor i korta kjolar. Broarna. Pont Neuf, Pont du change, Notre Dame, Montmartre, vi hade nästan inga pengar kvar, men vi var tvungna att stanna, vi hade ju biljetter till Foreigner. Vi käkade billigaste maten ett par dagar, sen var det dags. Strålkastarna på. I want to know what love is kom ur högtalarna. Urgent! Fransmännen skrek FÅ-RÄ-GNÖR, FÅ-RÄ-GNÖR! Jag kände att jag levde. Att jag fick uppleva något. Något annat! Jag kände att jag ville ha mer.

Jag var 19 år då, för 35 år sedan. Den första tågluffen handlade om att spränga en gräns, att kunna komma bort, att inse att det var underbart att kunna vara nyfiken. Insikten att världen var mycket större än Kumla, Sverige, Danmark, Norge, Finland, mina tidigare yttersta gränser. Känslan i att inse det. Att känna det "på riktigt". Jag glömmer den aldrig. Jag känner den än. Jag vill aldrig sluta vara vetgirig.

För mig var den första egna resan en viktig livshändelse, en "coming-of-age-upplevelse". Jag har rest sedan dess, så mycket jag kunnat och haft råd med. Och än finns det mycket kvar att se och att få vara med om.

Jag var 19 då, min dotter är 19 nu. Om tre veckor åker hon och hennes kompis på sin första tågluff. Hennes värld är redan mycket större än min var då, men hon kommer ändå att ha en härlig resa. Det är inte utan att jag känner mig lite avundsjuk. Och sjukt glad för hennes skull.

Kuckelimuckpasta

Nu ska jag berätta att det egentligen är skittråkigt att laga mat åt sig själv. Särskilt när det är påskafton och hela ens familj är i Skåne. Men om man gör ett projekt av det så blir det i alla fall lite roligare. Här kommer därför en fotodokumentation av min 20-minuters Cajsa-Warg-pasta. (Som förresten blev riktigt god.)

Hur vet påskliljan att det är påsk?

En jobbig kväll

Hemkommen efter en intellektuell utmaning - minst sagt. Litteraturcirkel på boken (Kioskvältaren) Auschwitz och det moderna samhället. Det var en ren plåga att ta sig igenom den, men innehållsligt blev det nog den mest diskuterade boken på två år.

Frågor som ställdes:

"När inträder "ansvarsbegreppet" i en byråkratisk kedja. När kan man (om man kan) hävda att "det var inte jag"? Kan den som häller ner gasen? Den som utvecklade den? Den som transporterade den? Den som bestämde att den skulle användas? Den som planerade logistiken i judetransporterna? Judenrät? Är någon utan ansvar?"

"Var mekanismerna i förintelsen uttänkta? Så som Bauman beskriver dem? Visste Nazisterna inte bara "vad de gjorde" utan också "hur de skulle göra det"?"

Vad säger vi om Durkheims sentens; "Det finns ingen substans i det onda mer än att det förkastas av en starkare makt/vilja"

Ställd inför omöjliga val, är man "Tillräckligt feg eller tillräckligt modig att överleva?"

Lite Milgram, Sartre och Zimbardo på det. Kom sedan inte och säg att vi inte gjorde vårt bästa. Däremot vet jag inte om vi kom till ett enda svar. Däremot enades vi om att vi lever i tider där den här sortens frågor är relevanta.

Påskveckan

Sent kommer den i år, jag hade hoppas på riktig vår, men nu pratar meteorologerna om regn eller snö i påsk... Huvva!

Tuva och Agnes ska till Skåne. Suck. Jag har ingen lust att sitta här själv och glo egentligen. Vi får se vad jag kan hitta på.

Vi arbetar oförtröttligt säger statsministern

Terrorlastbil kör in i Åhléns i Stockholm. Döda och skadade. Det är såklart ett jäkla trauma. Usch.

Årets första stugbesök

Det var kallt. Men vi såg en humla i alla fall...

Hände det verkligen inget den här veckan?

Om jag ska vara riktigt ärlig, nej, inget att skriva här om i alla fall. Jobb, pollen, kallt, trött, lugnet efter resan kanske. Vi var en sväng till stugan i söndags, men det var också händelsefattigt. Gråkallt där också, inga riktiga vårtecken.

Claes-Uno har varit här och gjort fint i trädgården. Det var väl värt sina slantar.

Tomas Andersson Wij i Örebro igen

Mathz, Dessan och jag var i Nikolaikyrkan ikväll.

Så här är det för mig: Tomas Andersson Wij har genom åren växt fram som en av landets finaste historieberättare och artister, med texter som känns viktiga och med en sångröst att omslutas av. Konserten i Nikolaikyrkan fyllde mig med värme och närhet och till och med en sådan förhärdad tvivlare som jag kan få en tår i ögat av att sjunga "Där får jag andas ut". Nya "Vågor" är fantastisk, liksom "Nu dör en sjöman". Och "Sturm und drang" förstås, ikväll med ett långt berättat intro om TAW:s möte med John Holm.

Så mycket bättre kommer att bli så mycket bättre i år, med Tomas med bland artisterna.