Dags igen?!

Jaha, där ser man, 48 år gammal och lever än. Inte illa pinkat av en trähäst...

Blev väckt av två rara barn som sjungande serverade juice på sängen och presenterade mig med en jättefin blå, mjuk och lurvig morgonrock. Precis vad jag önskat mig! Tack så mycket.

Åkte till Åbytorp och förskolan för diverse arbete och sedan till Stadshuset på eftermiddagen och vips så hade de fyra timmarnas arbetstid förflutit. Hämtade upp barnen vid skolan och körde hem och gjorde liten köksröjning innan föräldrarna och Lise kom och åt kinamat och tårta. Inga större excesser, men det ska det väl heller inte vara på en 48-årsdag.

Min pappa kom med en "Kumla-förr-dvd" och till denna nostalgiorgie har jag nu småsnarkat i ett par timmar. Godnatt kära dagbok!

Ny vecka, nya friska tag...

Körde ungarna till skolan och fortsatte sedan till Stene, jobbade där till framåt elva och körde sedan till Kumla vc för lite nya pkk-prover. (Det heter det nog inte egentligen, men strunt samma, en gång i veckan ska blodets tjocklek kollas av mot medicineringen, så kan det bli något piller mer eller mindre efteråt sedan. När det provet sett bra ut under ett antal veckor, det har det nu, kan man bli föremål för den efterlängtade elkonverteringen. På fredag är det dags att få sig en kyss.)

Lunch med Linda sedan och en timmas vila innan det var dags att träffa lärarna på Stene på konferens. Jätteroligt att se alla tillsammans igen, kändes lite "halvnytt", eftersom det fanns en del nya ansikten i grupperingen.

Så iväg för att hämta Tuva. Stora lilla Agnes var vid Karlskoga folkhögskola för att repa på en jättespelning som ska genomföras i Lindesberg i Mars, 250 ungdomar i orekstern, Lina Hedlund och han lillbrorsan Fakir med glugg mellan tänderna och krulligt hår, heter han Nassem kanske... Ska bli kul att få se. Tuva hade blommor med till mig, hon var mycket hemlighetsfull, men det var födelsedagsblommor från "en dam". Jag funderade och funderade men fick inte svaret innan jag hittade kortet i påsen.

Tack snälla Charlotte för de fina tulpanerna! De värmde verkligen.

Det gick att köpa PPV-tv från Karlskrona, det gjorde vi.

Märklig upplevelse att sitta hemma i soffan och se Kumla spela hockey. Nu blev det ju stryk med 6-3 mot detta haussade Karlskrona men jag tyckte faktiskt inte det såg så illa ut. Oflyt i början och 3-0 i baken efter 11 minuter, målvaktsbyte och "jaga-jaga" som inte betalade sig. Men emellanåt såg KHK mänskliga ut och hemma blir det en ny match.

Det var väl dagens händelse. Var ute och halkade lite i bil också, det var inte att rekommendera denna dag, oplogat och tillfruset som det var. Man kom knappt ingenstans.

Existensiell etisk Sci-Fi i nutidshistorisk miljö...

Usch vilken sorglig film jag just sett. "Never let me go" är en ledsam sci-fi-thriller om barn som växer upp för att bli organdonatorer åt andra, i temat inte alls olik "The Island" med Scarlett Johansson och Evan McGregor, fast den var mer futuristisk och mycket mera "actionpacked". Ett tag trodde jag de var baserade på samma historia, men i slutändan var det nog ändå inte så.

Jag grät ett par tre gånger, det betyder ingenting för betyget i sig, i går grät jag dessutom av både "extremfamiljemakeover" på tv 5 och av ryssarnas felskott i skidskyttet. Jag är extremt labil med andra ord. Emellertid tyckte jag att tårarna kom vid rätt ställen och att det här var/är en historia som väcker eftertanke, stamcellsforskning är en sak, engelska boardingschools med barn som avlas fram som "reservdelar" en annan.

Torbjörn Tännsjö kanske har en idé om rätt och fel, jag blev hur som helst djupt berörd och vill gärna rekommendera den här filmen till andra. 4 levertransplantationer av 5.

El-fel i mitt hus...

Insåg jag när jag vaknade... Inget allvarligare än propp som gått, men jag hade inga 10-amperare kvar, så det blev till att ge sig ut och handla lite.

Övertygade dotter och far att följa med på hockey sedan och det blev en riktigt spännande tillställning. Vita Hästen vann i ot (overtime för er som inte är så bevandrade) men vi fick ändå en poäng med oss. Väl kämpat. Min pappa varken ser eller hör inser jag, för han jublade när Hästen gjorde segermålet och sade "det var skönt med en fullpoängare" när jag släppte av honom vid porten. Nå, han kanske gillade korven i alla fall...

Nä, inte ens ett brons...

Det såg ju bra ut länge, men... Inget att få hjärtbesvär för. Trea eller fyra kan nästan kvitta. Vi får väl hoppas att unge Max Friberg är tillbaka i Sverige när Skövde kommer på besök. Värd att titta lite extra på inser jag.

Vad annat innehöll dagen? Besök på USÖ, lite provtagning och medicineringsprat och så ska jag få göra den där "hjärtkonverteringen" nästa fredag, hoppas den funkar såklart, nu såg det bra ut i alla fall...

En tur till Åbytorps förskola också, härligt att träffa glada barn och trevlig personal.

Tji fick jag...

Det blev ingen VM-final för småkronorna i år heller. Däremot var det bitvis riktigt spännande, men det hjälpte ju inte...

Klockan är halvtio och jag sitter och funderar på om jag faktiskt ska gå och lägga mig "på riktigt" snart. Jag är trött och alternativet är väl att somna framför tv:n. Verkar onödigt...

Halvtidsjobb räcker bra till känner jag just nu, bara att komma in i en rutin igen känns annorlunda. Rätt skönt för all del, men annorlunda...

Morgonens radio kan du höra här. Börjar efter 21 minuter sisådär...

Gott att se bekanta ansikten...

Använde första arbetsdagen åt att visa mig på diverse strategiska ställen, Stadshuskorridoren, Hardemo, Stene fritids... Det kändes bra att se en massa bekanta nyllen, man blir rätt isolerad av en månad som "sjuk". Inser att det finns jobb att göra, hade nog inte förväntat mig något annat heller, nu gäller det bara att prioritera rätt. Tänkte be Mait om hjälp men hon hade semester den här veckan. Fyra timmar om dagen räcker inte särskilt långt inser jag och det är så svårt så svårt att peka ut "lagoma uppdrag" att ta bort som skulle kunna underlätta på ett bra sätt. En dag i taget som sagt, så blir det nog bra till slut.

Sov ett par timmar när jag kom hem, nu har jag klivit upp ur det varma sköna badet och om en dryg timme är det dags för semifinal i J-VM i hockey. Kan bli en rysare att möta ett revanschsuget Ryssland, men jag tror benhårt på de svenske.

På Torsdag kliver Kumla hockey in i allettan, tredje mötet mot Vita Hästen för året, ingen vinst hittills men kanske på trettondagen då... VH är ett sånt där lag som vi kan slå en gång på fyra ungefär, så pass bra har de varit i år... När jag började titta på hockey i Kumla, 1996 eller så, var Mora ett sånt lag, oftast fick vi stryk, men någon gång emellanåt skrällde vi till, minns en match när Mora sopades dit med 8-0. Emil Kåberg fightades med Håkan Bogg och allt var bara fullständigt underbart.

Det var roliga år, HV71 kom hit för en träningsmatch och fick åka hem utan vinst, Timrå spelade vi jämt med, om än inte på hemmaplan, Södertälje, Linköping, herregud, en tredjedel av halva nutidens elitserielag har ju varit i lilla Weidermans Buss Moab Bob Arena och spelat, börjar vi sedan räkna in de allsvenska lagen blir de än fler.

Läser på de södra lagens hemsidor att de flesta räknar Kumla som stryklag i serien. Kanske. Kanske inte. Men vi har legat i allsvenskan fler år än de södra lagen gjort ihop, nå, ta bort Nybro då... På gamla lagrar vinner man emellertid inga segrar, vi får se vad som händer men det är i alla fall jätteroligt att slippa fortsättningsserielunken. Det är sex-sju år sedan sen det hände sist. (2003-2004)

Tiden går, måndag i morgon, dags att försöka börja jobba igen...

Det ska bli jätteskönt på ett sätt, men jag har faktiskt känt mig lite stressad idag, märkte att jag gick och funderade på hur jag skulle kunna hinna "göra ikapp" allt jag missat samtidigt som det ska tas nya tag, och det på fyra timmar... Få ihop den ekvationen den som kan. Får väl ta ett snack med chefen och höra vad hon tycker bör prioriteras...

Bortsett från detta är jag vid gott mod. En sak i taget bara och lite lev och låt leva så fixar det sig säkert.

1/1 Seglördag...

Kom mig inte för med så mycket alls, men det kanske man inte behöver göra alla dagar. Ett par filmer har jag sett i alla fall.

Sticker upp huvudet igen...

Skön straffvinst där över Canada på slutet, väl värt att sitta hemma och vänta på.

Ett bra första ögonblick 2011. En bra känsla. Fick tag på Agnes sentomsider också. Hon städade Kumla torg. Mot ersättning visserligen, men ändå. Positiv känsla...

Nu drar jag mig tillbaka. Har jag tur vaknar jag i morgon också. Wakantanka.

Gott nytt 2011

Det känns lite märkligt att sitta här ensam och invänta det nya året, nyår är så förknippat med fest och god mat och glada människor och "tillsammans" liksom. Nu gick ungarna hem till Lise och det blev bara jag kvar...

Ingen att skylla på, jag hade säkert fått vara med på någons fest någonstans om jag bara frågat och jag är inte hundra i hälsan än så att jag orkat göra det, så känslan av ensamhet får jag ta på mig själv. Nevertheless känns det lite speciellt. Tid för lite eftertanke kanske.

2010 blev ett riktigt ruttet år. Jag kan inte säga något annat. Psykiskt utmattad och sjukskriven, ifrågasatt på jobbet när jag väl kom tillbaka, inte av medarbetare så mycket som av "höga vederbörande". Testad och befunnen värdig därefter och så kom det här hjärteländet efteråt... Jag fick det till psykiskt illamående igen, ivrigt påhejad av Landstingshälsans läkare som glatt skrev ut hur många lyckopiller som helst, utan att ens fundera på om jag kunde ha något fysiskt fel...

Jag inser att jag kunde ha dött och det stör mig massor att man måste vara väldigt frisk i Sverige 2010 för att kunna få hjälp när man är sjuk. Läkaren jag träffade halvtimman innan jag fraktades till sjukhuset i ambulans ville skicka hem mig med hostmedicin. Hade jag inte sittstrejkat där och då så tror jag inte jag hade överlevt. Är det rimligt?

Nu börjar ett nytt år, jag behöver inte hålla på med en massa töntiga nyårslöften om att sluta röka, den lusten har inte funnits på ett par månader snart, snusar gör jag emellertid fortfarande. Alkohol får jag dricka enligt läkarna om jag gör det med sans och måtta och det tror jag inte heller ska bli något större problem. För tillfället är jag mer sugen på att må bra och orka med mig själv både fysiskt och psykiskt och då är alkoholen inte något särskilt önskvärt alternativ.

En halva Cordon Negro ska jag öppna vid nyårsstunden i alla fall, jag ska dricka den och tänka på alla de människor som brytt sig om mig under den senaste månaden. De som inte alls hört av sig ska jag däremot inte ägna en tanke, de känns inte som om de behöver det...

Ja jag minns såväl den dan...

när jag reste ifrån dig, för att skaffa mig ett jobb i Göteborg...

Början på en låt jag trott mig kunna i sisådär 22 år, jag har aldrig haft orden på papper, aldrig hört melodin i orginal, den är traderad från Tom Bombadills förste gitarrist Tony "Tigern Johansson" som antagligen lärt sig den av sin några år äldre bror Gert "Leoparden Johansson".

9 verser eller så fyllda av melankoli och vardagsrealism, källan okänd alltså.

Men så idag googlade jag på "Stellan Fällan" och hittade "Love explosions" hemsida. Undergroundband från Göteborg, bildat 1968. Låten fanns med på deras första platta "Love Exposions bästa låtar" och eftersom den varit slutsåld i butik i 35 år eller så har bandet varit vänliga nog att lägga ut hela plattan på Mp3, kompletterat med texter och ackordsanalyser. Sicken kulturgärning!

Jag har sjungit en mycket "snyggare" version i alla år, kanske som jag trodde John Holm skulle ha sjungit den, där finns släktskap vill jag lova...

Frågan är om det ens en gång går att lära om? Orginalet är i alla fall vit blues.

Jag bekänner först som sist
jag har blivit fyllerist
så var läget när jag mötte dig igår
Du gick på stadens trottoar
jag yppa inte vem jag var
ty vad nyttjar att strö salt i öppna sår

En legend har gått ur tiden...

Boney M:s sångare Bobby Farrell har gått till de sälla jaktmarkerna skriver Aftonbladet på sin nöjessida.

Jag ska inte bedöma tragedins storlek rent artistiskt, för familj och vänner är det såklart jättetrist. Vi andra får bedöma individuellt.

Men jag har personliga minnen av Bobby Farrell, både från en sällsamt volymhög playbackspelning i Brunnsparken någon gång tidigt 80-tal, han anklagades för att vara sexuell sadist vill jag minnas, för han höll sina "sångflickor" i kedjor under showen. Polisen bröt visst spelningen till slut, men inte för osedlighet utan för volymproblem som sagt. Adolfsberg höll på att falla samman.

Så glömmer jag såklart aldrig när vi var strandsatta på Sri Lanka 1989 eller så och inte kom vare sig hem eller någon annanstans, hur vi stod där utmärglade i kön och fick se mr Farrell glida förbi som på ett bananskal. Fan vet om han inte sjöng också, när han promenerade förbi i full scenutsyrsel. Lise såg ut som om hon sett Gud. "Kolla, det är ju Boney M, wow!"

När ingen annan reagerade så gick hon runt i kön och berättade att "Boney M was in da house."
Det kunde ha varit riktigt trevligt, ett tecken på att vi ändå skulle flygas ut. Jag förstörde alltihop genom att muttra "Du är ju inte världsvan för fem öre".

Om detta drama visste mr Farrell ingenting. R.I.P mr Daddy Cool.

Vi var trötta alla tre i morse,

tröttast var nog jag, för jag hade varit uppe halva natten och deltagit i någon konstig fototävling med Tuva (i drömmen alltså) och när jag var mitt emellan dröm och vaken så fattade jag faktiskt ingenting. Lite läskigt när verklighet och dröm vävs in så i varandra...

Iväg till banken sen, så Agnes fick stoppa in lite pengar på kontot och fick sitt kort aktiverat. She´s a big girl now. Och ungdomskortet kunde hon visst behålla till 26 års ålder om jag fattade det rätt. När jag var liten var vi nog vuxna vid 22 i alla fall...

Vi har nog mest chillat. Kan vara skönt för barnen det också.

Burr!

Hemkommen från dataserviceuppdrag hos Lise, jag har blåst ur hela datorn och installerat om den och nu hoppas jag verkligen att det ska funka. Är jag frusen här hemma blir jag det än mer där, det är ett riktigt kallhål, Baldergatan 25.

Ni har väl knappast kunnat undgå att läsa om boksuccessen "Okej - Tiden vi aldrig glömmer"

Kan inte uttala mig om boken, mer än om bilderna på Sandelin i Leopardleotard, men det tänker jag inte sänka mig till. Emellertid har jag hittat soundtracket nu, och det går inte av för hackor. Vad sägs om:

Sha-Boom - R.O.C.K
Carola - Främling
Freestyle - Vill Ha Dig
Secret Service - Oh Susie
Europe - Carrie
Trance Dance - You’re Gonna Get It
Herreys - Diggi Lo Diggi Ley
Lili & SuSsie - Oh Mama
Niclas Wahlgren - En droppe regn
Tone Norum & Tommy Nilsson - Allt som jag känner
Lena Philipson - Dansa i neon
Anna Book - ABC
Millas Mirakel - Rytmen av ett regn
AnkiE Bagger - People Say It’s In The Air
Alien - Only One Woman
Attack - Oaa Hela Natten
Pernilla Wahlgren - Picadilly Circus
Noice - En kväll i tunnelbanan
Niels Jensen - Mobbingbarn
Nürnberg 47 - Hundarna brinner
A-ha - Take On Me
Limahl - Neverending Story
Howard Jones - What is Love
Culture Club - Do You Really Want To Hurt Me
Sandra - Maria Magdalena
Irene Cara - Flashdance...What A Feeling
Jennifer Warnes & Bill Medley - (I’ve Had) The Time Of My Life
Spandau Ballet - Gold
Alphaville - Forever Young
Tears For Fears - Everybody Wants To Rule The World
Duran Duran - View To A Kill
Simple Minds - Don’t You (Forget About Me)
Depeche Mode - Just Can Get Enough
Kim Wilde - Kids In America
Samantha Fox - Touch Me
Cindy Lauper - Time After Time
Belinda Carlisle - Heaven Is A Place On Earth
Nena 99 - Luftbaloons
Wham - Wake Me Up Before You Go-Go

och ett tjugotal hits till... Åh, ljuva 80-tal...

Dagarna rullar förbi...

Redan mellandag måndag. Ungarna är iväg och åker skidor med Tomas, Hillevi och Hedvig. Hoppas de får en härlig stund. Jag ska slänga mig i bingen en stund, sov illa i natt, vet inte vad det kom sig riktigt. Nå, nu kan jag ju få en stunds skönhetssömn i stället.

Jodå, det blev Julafton också...

Tanken var att vi skulle fira den hos Lise och att barnen skulle följa med mig hem sedan på kvällen, det blev bara nästan så, för Tuva hittade Hedvig att leka med och Agnes fastnade på sin nya "Wii-bräda", så jag fick åka hem själv igen. Det var helt okej, för jag känner mig lite trött och sliten och nu kommer de i morgon i stället.

Mina föräldrar var också med och vi hade lite knytkalas, vad jag kunde se var det inget alls som saknades på julbordet, jag var i alla fall helt nöjd med det som låg på min tallrik.

Hillevi var tomte hos oss och Agnes var tomte hos familjen Borg och jag tror minsann att även julgåvorna var tillfyllest. Jag sat mest där och var tacksam för att överhuvudtaget vara vid liv, men förärades dessutom såväl hemsyddd "vetekudde" som nya mjukisbyxor, så jag har verkligen ingenting att klaga på.

Jag hoppas verkligen att ni haft en fin dag.

Dan före dan,

det var inte mycket att tveka på, bara att ta sig fram till Maxibutiken för att i alla fall få tag på de mest nödvändiga av julklappar, de till barnen.

Det var en pärs kan jag säga, på många sätt, men det gick vägen. Agnes var med och höll koll på mig så jag inte svimmade.

I kväll har vi lagat köttbullar, precis som vi alltid gör. Det ser ut att bli jul i år också.

Se till att ha en lugn och vilsam jul, ta hand om er själva och varandra, gläds åt livet så gott ni kan, det kan mycket väl vara det enda liv ni har...

God jul säger jag till er! Vi hörs säkert en sväng i morgon också...

Stora besöksdagen...

Nu står de på rad nästan, besöken.... Ulrika Arnqvist, Anna-Carin, Hasse Melin och Mathz Lagerberg. Trevligt.

Comeback i radion igår...

Det går bra att lyssna här. (12.50 in ungefär.) Mest sjukdomsprat den här gången, här också, nu får det väl vara nog snart...

Katten och jag går och stirrar surt på varandra...

Vi skulle nog behöva komma ut bägge två, men hon är en fryslort och jag har inte hittat orken riktigt. Såg Sveriges damer vinna EM-silver i handboll, det kändes stort.

Lilla inlägget nummer 400 för i år. Lär väl inte kunna slå förra årets antal inlägg, men så har jag ju också varit lite indisponibel till och från...

Lördagkväll och lite obekväm med att inte bli märkbart friskare i supertakt. Har i alla fall varit ute en sväng och promenerat runt kvarteret, dessutom kört bil runt Kumla när Agnes kom och bad om hjälp med sin dator, datorerna kommer ju bara med provversioner av allt nuförtiden nämligen, så antivirusskyddet hade gett sig i går. Som tur är har jag en tremaskinerslicens på Norman och hon fick ta sista lediga platsen... Det tog en stund att få dit den och en del annat och jag fick köra henne hem sedan.

Sveriges damer i semifinal i handbolls-Em - det var spännande.
Sveriges herrar spöade Finland i hockey i "Channel one cup" - det var inte spännande.
Snygg-Erik vann Robinson. Det var ingenting.

Första dagen hemma tillbringades mest i sängen,

goda sköna sängen... Emellertid fick jag på eftermiddagen Agnes och hennes kompis att skotta fram bilen så jag kunde åka och köpa lite dammsugarpåsar och andra basförnödenheter. Det var ett framsteg i sig.

Home, sweet home...

Nu är jag hemma igen, jag och tusentals piller, med nyinköpt "dosett" för att kunna hålla i ordning på alla dessa små tabletter. Struntar jag i. Huvudsaken är att jag är hemma, att jag blivit så pass mycket bättre att jag ska kunna ta hand om mig själv igen. Men först heltidssjukskriven till årsskiftet, därefter tre veckor på halvtid, sen får vi se sade läkaren...

Nu ska jag göra något gott av det här eländet, se till att bli riktigt frisk under tiden. Det får bli mitt löfte för dagen.

Skynda långsamt...

Klart jag litar på läkarna, klart jag förstår att de menar väl när de säger att de inte vill skriva ut mig riktigt än, eftersom jag inte svarat riktigt på medicinen. Jag förstår rent intellektuellt, men sen blir jag besviken i alla fall. Nå, nu fick jag nattpermission i natt också, men i morgon blirdet vackert till att stanna kvar. Hur länge får vi se...

Otroligt skönt att få vakna upp i egen säng,

lagom varm i hela kroppen, sovit på både mage och sida också, det funkar inte i en sjuksäng. Det är de små detaljerna som gör det.

Det går FRAMÅT!!!

Två nätter hemma med början per omedelbart. Behöver inte vara tillbaka förrän måndag morgon 07.30. Katten purrar här bredvid. Mmm.... Jag blev hemkörd av en vänlig Afghan som bjöd på snus och berättade att Sverige och Afghanistan delar två passioner som inga andra länder håller sig med: snus och brännboll. Hade jag ingen aning om. Men nu vet jag.

Eftermiddagspermission idag också...

Jag kan nästan inte beskriva lyckokänslan av att bara få vara hemma, kunna krypa ner i sängen under ett mjukt täcke i stället för under en sjukhusfilt, slippa den där hjärtövervakningen hängande runt halsen ett par-tre timmmar, det är fullständigt underbart. Nu håller jag på och tappar upp ett varmt bad, det tänker jag hinna med innan sjukbilen går tillbaka till USÖ igen. Har jag riktig tur får jag komma hem "ordentligt" i morgon, men annars blir det säkert på söndag eller måndag. Bara att gilla läget. Jag lever och det är härligt!

Kumla klara för allettan ser jag. Härligt!

Det var länge sedan vi hade någon framgång i hockeyn, det här är definitivt en sådan! Nybro, Karlskrona, Kristianstad och Olofström från sydettan i dagsläget!

Kort hälsning från en permittent...

Jag vet att jag "varit gnällig" ett tag, men det visade sig finnas fog för det. Den polska stafettläkaren ville skicka hem mig från vårdcentralen med Cocillana-hostmedicin i onsdags, men då vägrade jag lämna rummet innan hon gjort "något mer". "Jag kommer att svimma på väg ut till bilen" ungefär, "Snälla hjälp"... Hon tog ett EKG och plötsligen fick jag inte lämna britsen ens en gång. Fem minuter senare var ambulansen där. Väl inne på USÖ konstaterades förmaksflimmer på hjärtat och en "vilopuls" på 195. Så har jag helt säkert gått omkring en längre tid, trott att det varit stress eller något psykiskt.

En vecka senare är jag fortfarande kvar på USÖ, man håller på att mickla med olika mediciner som ska få ner takten på hjärtat och när det blivit stabilt ska man visst göra en ctrl alt delete och försöka få tillbaka en normal hjärtrytm därigenom.

Visst är det skönt att vara under vård, personalen på 63:an är fantastisk, men det innebär inte att det är skönt att vara sjuk. Jag har mått (och mår än ibland) riktigt usligt och nu längtar jag verkligen hem!

Hemma är jag i detta nu, har permis för att få se Agnes och Tuvas julkonsert ikväll. Det ser jag fram emot jättemycket. Sen är det bara att hoppas att medicineringen biter snart. Det finns inget att göra mer än att hoppas... Hoppas ni mår bra i alla fall, kära läsare!

Vits

Det var en gång två tomater som var ute och gick. När de skulle rulla ett övergångsställe var den ena för långsam och blev till mos. Då sade den andra "Kom salsa så rullar vi!"

Blev tillrättavisad av dotttern i inlägget under. Håll till godo, lilla Agnes. Hur går det med ditt eget bloggande förresten?

Njae, det var nog bara marginellt i så fall...

Frusit mig igenom hela kvällen, ont i magen, fortfarande tungt i bröstet och fruktansvärt trött. Sover gör man illa också när man tungandas och hostar och hackar så nu har jag tagit en Propavan för att se om den kan hjälpa mig lite grann. Det är ingen sömntablett i vanlig bemärkelse, den ska bara hjälpa till vid själva insomningen.

Det var lite värre än jag trodde faktiskt.

Jag blev fruktansvärt trött och tung i bröstet. Men jag överlevde i alla fall. Som tur är. Lite lättare i morgon kanske?

Då var det dags att försöka ta sig till jobbet igen. Hoppas och tror att det ska gå bra,

jag ska ju ha nya förvaltningschefen på besök i morgon ser jag i almanackan. Det ska bli trevligt

Men vad gör Kumla hockey?

Spöar Tranås på bortaplan, en fredagsmatch. Jag blir jätteimponerad. Tänk vad roligt det skulle vara om vi kunde gå till allettan i år, få se lite nya lag och slippa "Munkforsträsket" i år igen...

Hoppas kan man ju alltid.

Fredag eftermiddag och jag har vaknat till liv.

Tusan vet om det inte börjar kännas lite bättre. Det har varit en mardrömsvecka men även sådana skall genomlevas. Får väl travestera Astrid Lindren; "Jag ser ljuset Jonatan, jag ser ljuset..."

Kvällens genomlyssnade skiva; "Uprising" Bob Marley & the Wailers!

Zion train, Could You be loved, Redemption songs, We´ll be forever loving Jah...

Jag flöt in i den musiken. Flöt.

Ett av mina älskade barn kom hit en stund idag,

pratade vänligt med mig. plockade lite ordning. Man blir knäpp av att vara ensam i fyra-fem dagar så tack och lov för Agnes.

Torsdag morgon, 06.15

Uppe och hostar, grannarna kör till sina arbeten. 06.30-mornarna var min skräck när jag jobbade i förskolan. Jag hade två väckarklockor igång och min morgonpigga mamma dessförutan. De två klockorna lyckades jag emellanåt utmanövrera, men mamsen pratade mig vaken 99 gånger av 100.

Hon talar än, fast det inte behövs. Senast bombarderade hon mig med frågor om statusen på barnens mobilbatterier. Jag blev jätteirriterad och fick ringa och be om ursäkt efteråt.

Vad håller jag på med?

Jag ställer mig den frågan allt oftare. Jag springer i det här jäkla ekorrhjulet, precis som alla andra, låtsas som om det är normalt på något sätt, men det är det ju inte.

Ikväll "tvingade" jag mig till att lyssna på "Live at Budokan" med Bobban. Jag satt still och hörde sången och orden, hörde genialiteten. Första halvtimman var vidrig. Disken pockade på. Tvätten. Dammsugaren. Jobbet som jag inte ens ska bry mig om nu när jag sjukskrivit mig. Hur kunde han köra en "tomvers" på "Blowing in the wind"? Något litet gitarrlick, brudarna i kören sjunger sina stämmor, men inget nytt händer.

Genious! Han låter mig vänta. Han tvingar mig. Han gör mig lugn. Uppmärksam. Stilla.

Lovar mig själv att använda I-poden lite mer aktivt framöver. En skiva per kväll känns som en bra utgångspunkt. Musik ska inte bara samlas. Den ska njutas också. Utan att reduceras till bakgrundsljud.

Inte någon rolig blog att läsa längre...

Jag inser det, har ju mest varit sjukdomsuppdateringar på sista tiden, det gör ingen människa glad...

Nu får det vara som det är, för jag kan inte bättre just nu. Däremot hoppas jag innerligt på att kunna få må lite bättre snart, så jag kan få sprida lite ljus över världen (och mig själv) i stället.

Jag skriver, alltså lever jag.

Rolig japan!

Hets mot folkgrupp? Njae, konstaterar bara att det första utslag på "humor" jag sett eller hört talas om hos en japonesare slutar med hans omedelbara avgång.

Brottet? Justitieministern tillstod att han hade ett lätt jobb, han behövde bara kunna två meningar: "Jag avstår från att kommentera i en enskild fråga" och "Vi hanterar ärendet med grund i lagar och regler".

Det du, Beatrice Ask...

Sjukt prat i Radion i morse...

Det var väl måttligt kul, men så här lät det i alla fall. 14.20 in i halvtimman börjar det. Förstod jag sedan Malin och Mattias rätt när vi pratade lite efteråt så kommer det att hända något festligare om två veckor. Den som har elever får se!

Men nu kanske det har hänt något...

Vaknade vid fyra och kände mig lite bättre. Trycket över bröstet var borta. Bara att hålla tummarna.

En dag till utan att må särskilt mycket bättre...

Jag har faktiskt legat mest hela dagen sedan barnen försvann. Fryser som en hund. Hostar som en kråka. usch vad det är SYND om mig.

Halvett, jag ska gå och lägga mig.

Men Tuva ligger tvärs över sängen och katten tvärs över henne. Jag kan inte ta den enkla vägen och lägga mig överst, så jag får försöka reda ut det här trasslet innan jag kan komma ner i bingen. Synd nästan, de ser ut att ha det bra.

Finns inte mycket mer att tillägga,

jag är fortfarande alldeles mosig. Nu ger jag mitt tillfrisknande den här helgen också, sen får det bli ett läkarbesök om det inte gett med sig.

Den mest långdragna förkylning jag någonsin varit med om,

känns det som i alla fall... Men sakta sakta känner jag mig lite bättre, idag har jag kunnat andas lite bättre än förut och när jag skakar på huvudet så kan jag känna att det rör på sig i högerörat, hela systemet har väl varit som en enda slempropp...

Klockan slog 12 och det blev den 14/11.

Min högt älskade lilla dotter blir tonåring idag. Herreminje, vart tar åren vägen? Jag minns ju ettårskalaset som vore det igår...

Sitter här och går igång på gamla Dag-vag-plattor...

Senbuddim till exempel. Grymt bra. Grymt 70-80-tal, grym rock´n roll. Låter mig särskilt imponeras av Kenny Håkanssons gitarr, in i den där rock-punk-reggae-misch-maschen fick han med sig folkmusiken, drillarna, de aparta melodierna. Länge leve Dag Vag.

Lerbäcks teater gav "Det Swedenborgska rummet",

en deckargåta i fyra akter, med "inbyggd" trerättersmiddag däremellan. Jag är nöjd och glad när jag kommer hem efter den helkvällen tillsammans med Åbytorps förskola.

Det var väl inget som var fantastiskt eller extraordinärt så att man kan ge ett femplusbetyg för någon enskild del, men det blev en jättetrevlig kväll i alla fall. Mordgåtan var som mordgåtor plägar vara, fullständigt oförutsägbar och med massor av alternativa slut, men den spelades med bravur och jag gissade (så klart) alldeles fel mördare.

Förrätten var jättegod, en kräftbakelse garnerad med siklöjrom och gräslök, efterrrätten, en Katrinplommonkompott med färskost var också alldeles okej.

Huvudrätten surnade jag däremot till lite inför. Det lät så gott; Älginnanlår med potatis- och palsternackstårta, gräddsås med tranbär och bönragu till detta.

Tråkigt nog var älgen lika torr och osmaklig som en tråkig söndagsnötstek. Potatis- och palsternackstårtan var besk i smaken och ganska kall och den där gräddsåsen hittade jag nästan inte alls på tallriken.

Ska man pynta upp en femhundralapp lite drygt så vill jag nog ha det lite bättre än så för att vara helt nöjd.

Synd, men ingen katastrof. Det blev som sagt i alla fall en bra kväll. De flesta var nöjda. Annika S också, hallelujah!

Mitt hjärta är fullt av Ulrika Arenius...

Jag har skrivit om henne här på blogen en gång förut, det var när jag precis fått plattan i min hand och blivit alldeles omedelbart uppåt öronen förtjust.

Elin K känner Ulrika och när vi skulle ha en liten trevlighetsaktivitet på jobbet kom tanken upp; "tänk om hon skulle vilja sjunga för oss"...

I kväll hände det, lite mat först och sedan en innerlig sångstund med Ulrika och makalöse keyboardisten Peter Tikkanen.

Skört, innerligt, nära... Vi var drygt tjugo som lyssnade. Det kändes som en ynnest. Den här tjejen skulle kunna sälja ut konserthus över hela Sverige. Uttrycket är eget, jag söker referenspunkter, letar hos Anna och Idde, det är nära men ändå inte. Kajsa & Malena är det närmaste jag kommer, "Historier från en väg" i mitten av 80-talet. Lite så, men ändå eget.

Eva L kommer och pratar efteråt och säger "nu var det väl gråtvarning på Håkan". U bet. Jag hade tårar i ögonen mest hela tiden.

Vill du lyssna så hittar du Ulrikas Myspacesida här.

Snöhelvetet är här igen.

Det är så fruktansvärt deprimerande och tröttsamt. Det känns som om tjälen knappt hunnit ur backen innan det är dags för nästa vinter. Nu går jag i idé. Hörs i April!

Veyron i ottan...

Lite radioprat om ditten och datten. (Men inget om katten.) Börjar vid 19.20.

Inte på topp än...

Fick gå och lägga mig ett par timmar när jag kom hem från jobbet, alldeles färdig. Vaknade till liv vid halvåtta, gick upp och såg någon ny slags dokusåpa på svt, bortskämda ungdomar ska lära sig laga mat och diska. Det var nog den värsta förnedringstv jag sett nån gång, fast å andra sidan kändes det nästan som om de kunde ha det. Det får ju finnas gränser.

Söndag lunch,

börjar så smått återvända till livet. Var det årets influensa jag åkte på? Fattar ingenting. Ingen vanlig förkylning i alla fall, för den satt långt ner i bröstet och jag kunde knappt andas. Dessutom ont i precis hela kroppen. Nå, ont ska med ont fördrivas heter det ju.

Lagom oroliga ledighetsdagar...

I morse var jag så dålig att jag knappt inte höll på att komma ur sängen. Jag hade så ont i ryggen och i nacken och i axlarna, knappt inte sovit en blund, tryck över bröstet och genomtäppt. Det var vidrigt. Jag tog mig ett morgonbad för att försöka mjuka upp mig lite grann i alla fall, det var knappt så det hjälpte.

På eftermiddagen ringde jag min mamma och bad henne komma över med lite härlig receptbelagd hostmedicin. Jag fick två flaskor. Som tur var läste jag etiketterna, den ena innehöll Dulkolax nämligen, synnerligen effektivt mot förstoppning. Ringde och frågade om hon försökte ha ihjäl mig, men hon sa att det var tur jag inte fått skurmedel, för allt stod i städskåpet.

Hur kan man värva ett Kommunalråd?

Maria Haglund (M) kommer att byta jobb efter årsskiftet, från oppositionsråd i Kumla till Kommunalråd i Örebro. Jag fattar ingenting. Jag trodde att en förutsättning för kommunalpolitiska uppdrag var att man var bosatt i den Kommun man verkade i.

Det kanske är så enkelt som att Maria byter bostadsort, att hon flyttar till Örebro helt enkelt. Inget att säga om i så fall. I Sverige får vi ju bo vart vi vill. Möjligtvis kan man undra vad Kumlas moderata väljare tycker om saken, en hel del av dem kryssade dessutom in Maria. "Politiken står fast", säger hon själv. Jo, men vem företräder den i så fall?

Som (numera frisinnnad) Vänsterpartist skulle jag ju kunna skriva något syrligt om hela saken, men det gör jag inte. Maria Haglund är en saklig och skicklig politiker, väl inläst på frågor och kunnig på mycket. Den lokala demokratin i Kumla förlorar en röst, Örebro är att gratulera.

Barnen är här,

Agnes var jättekraxig och hade ont i halsen, vi ringde vårdcentralen och fick en tid, det var halsfluss såklart, penicillin att hämta klockan 17 och så sket det sig med den eventuella Göteborgsresan på lovet. Inget att göra åt, synd om min stackars nästantonåring bara.

Syndapengar...

Dags att serva bilen, den har berättat det för mig de sista femtio milen eller så, bilar gör ju det nuförtiden, pockar på, piper lite, varnar envist om att "nu är det dags, jag vill ha ny olja"...

In till Skoda i morse, tillbaks igen vid lunch för att hämta den. Tjip-tjopp, femtusen kronor fattigare. Men då fick jag i alla fall med mig den halvliter spolarvätska som inte fått plats i systemet.

Ska väl inte beklaga mig, de är snälla och trevliga att ha att göra med och det kostar ju så där att hålla sig med en bil, men när man räknar efter, ojojoj...

Tvåtusen i billån varje månad, service emellanåt, skatt, försäkring, bensin och lite annat smått och gott, jag lägger säkert 50.000 om året på förmånen att få ha en bil. Är det klokt eller? Jag skulle ju inte klara mig utan så svaret är givet, men ändå...

Hittar den omtalade "the Promise" på nätet,

de outgivna låtar som Bruce Springsteen skrev och tillsammans med The E-street band spelade in när de jobbade med "Darkness on the edge of town".

22 låtar, en del alternativa versioner av det som sedan kom på plattan, annat som aldrig gavs ut, det är otroligt fascinerande att lyssna på och jag måste erkänna att de här (en gång) ratade låtarna berör mig mer än de tre sista Springsteenplattorna tillsammans. Han må vara lyckligare och äldre nu och det är helt okej, men här fanns en annan nerv, en helt annan röst, en annan svärta. Wow! En riktigt skön musikalisk upplevelse. En påminnelse om varför jag en gång i tiden hänfördes av och dyrkade Bruce Springsteen.

Tisdag och lunch och nu ska jag vara ledig resten av veckan.

Vad skönt det kändes att få skriva den raden, jag har verkligen längtat efter att få slippa tänka ett tag. Eller, jag ska väl inte vegetera precis, men i alla fall inte behöva firra upp mig över något jag borde gjort som jag glömt eller så. Hjärnan behöver varva ner känner jag. Ungarna kommer i kväll! Härligt!

Normaltiden är här, leve normaltiden...

Men är det inte märkligt så säg, att när jag för en gångs skull verkligen kan sova hur länge jag vill, ja då vaknar jag till liv hur tidigt som helst. Huvudet fullt med märkliga drömbilder, en del bara förvirrade, andra lite läskiga. Från att knappast ha kommit ihåg mina drömmar alls under många års tid kan jag nu vakna och minnas hela sekvenser. Som sagt, ibland är det roligt, ibland inte. Men det är väl som det sägs, att man bearbetar sitt kaotiska inre under natten.

Annars då? En promenad, lite städning, Per Hellström kom över på en kopp kaffe. Det var väl det hela tror jag.

Jag har varit i Viby. Nu är jag hemma igen.

Vilken höjdare, det var verkligen roligt att få vara med och spela, dessutom skönt att bara "få sitta i kompet" och njuta av dessa fiolekvilibrister. Nuförtiden är det ju inte så ofta jag spelar offentligt alls, men när jag gjort de har jag nästan alltid varit "mannen i mitten". Den rollen hade jag definitivt inte ikväll och tur var väl det, jag kunde bara hälften av låtarna...

Roligt att få spela tillsammans med Agnes också. Hon är verkligen duktig på fiol.

Grundlurad...

...men det gjorde inget. Agnes fiollärare Lisa och jag har en tradition av att en gång om året mötas i en ohelig allians mellan amatörism och professionalism. Skolavslutningen i Hardemo kyrka. Dagen före bestämmer vi låt och så träffas vi fem minuter innan och prövar tonart och kanske hinner vi också repa en gång. Det är väldigt roligt och det brukar uppskattas av de närvarande. Lisa tycker att det är kul just därför att det får vara spontant. I hennes värld är offentliga framföranden oftast en frukt av åtskilliga repetitioner och ganska allvarliga saker.

Nu har hon pratat med mig om att det vore kul om jag hängde med till den här folkmusikgruppen som hon håller i och som Agnes också finns med i. Agnes ringde i onsdags och sa "i morgon får du följa med pappa". Jag hade inget särskilt för mig och svarade "självklart".

I går var det dags, vi kom dit vid fem, jag trodde att det var Lisa och det vanliga gänget från Kumla, men det var en hel sal full med musikanter, Lisas hela familj (vilket innebär att Lisas make Christy var med, multiinstrumentalist från Irland, han hanterar både Uilean pipes, Tin whistles och det mesta däremellan), Isak, fiollärare från Hallsberg, Tuvas cellolärare, ett gång ungdomar i de något övre tonåren, och så vi då...

Fattade ingenting men det var bara att stämma gitarren och försöka hänga på. Jag hade vansinnigt roligt i ett par timmar och det var först när vi skulle hem som Lisa lät mig förstå att det här var det enda reptillfället inför en ljusfestkonsert i Viby nu på lördag. Hoppsan.

Jag kände mig nog inte alls redo egentligen, men det är bara att hänga på. Har jag glömt bort ackorden får jag väl spela med dämpade strängar. Det ska bli riktigt roligt.

Som sagt, det blev radio även dagen efter.

Trevligt samspråk, frågesport, lite sång till och med. Bilder och diverse ljudinslag här.

Dagens radio

handlade bland annat om om nya läroplaner och filmsamlarmani. Du kan lyssna här. Börjar vid 16.50.

Hektisk radiovecka denna, för i morgon bitti bär det av in till Radio-Örebro-studion för mingel med de andra korrarna. Det håller på mellan 07.30 och 08.30 mom jag förstått det hela rätt.

Vanvård på Kungsgården,

skriver Kumlanytt om i dag, som vanligt först ut med "stora" nyheter i Kumla. Ingen rolig läsning alls, förskräckligt rentav. Men händer det i andra kommuner så händer det väl dessvärre också här. Jag undrar vilka mekanismer som drar igång när man börjar behandla hjälplösa människor så illa.

Burr!

Hur kallt får det bli egentligen? Ska ta en värmande snabbdusch innan det är dags att åka till Conventum och delta i konferens om ny läroplan.

Helgen då allt gick sönder...

Sängen lagades visserligen av Bertil i fredags, men den lilla skruven har redan släppt. Får se om jag kan få hit Berra en gång till, och om det finns något annat han kan göra. Annars blir det till att investera i en ny säng.

Brillorna har jag precis hittat nermosade i soffan. Högerögat låg löst, men det räknar jag med att optiker Sundberg fixar i morgon. Han brukar vara bra på sånt.

Sen ringde Agnes och berättade att det var en stor spricka på skärmen på hennes lilla dator. Lät inte bra. Hon skulle ta med den hit i morgon så får vi se om det är reparerbart eller inte.

Passerade 1500-blog-inläggsgränsen igår. Vid 2000, i Februari-Mars 2011 kan det komma en förändring...

...Vi är många som behöver omställningstid när det gäller design-nyordningar...

Söndag morgon. Jag har varit ute och hämtat morgontidningarna. Den här helgen fick jag både DN och NA. Bra det. Brukar annars bli utan DN minst en dag på helgen. Ibland kommer den dagen efter, men inte alltid. Stort reportage från Sri Lanka i DN-söndag.

Oktoberlördag...

Så gick en dag till... Lite mat, lite tv, lite det jag förväntat mig, När man lever väntar man på döden, när man känner livet i sig gör man det. I dag var en grå dag. Sådana ska också finnas. Jag har nog läst för mycket Torgny Lindgren...

Minnen

Jag köpte den igår, läste ut den precis nu. Jag har skrattat och gråtit, Torgny Lindgren är den främste av författare, han går på djupet varje gång, får mig att fundera, ställa de eviga frågorna. Varför? Varthän? Efter detta?

Jag är liksom uppfylld av Torgny. Ingen kan liksom han beskriva ett ögonblick. Jag har försökt men jag kan inte. Inte som Torgny. Jämförelsevis är jag så här stor. Hur stort är det?

Kära barn,

det svider lite i hjärtat när barnaveckan är slut, det ska erkännas... Men jag får se det från den ljusa sidan, tänka att jag har en hel dag för mig själv. Jag ska fylla den med bubbelbad, Spotifyundersökningar och ett par bra filmer kanske...

Berra is the shit, min Gud, han has the borrmaskin. Och sakkunskapen.

Sängen är återupprättad. Jag är forever tacksam. Det är inte kul att inte ha en säng att lita på. Den som är intresserad av det Svenska språket konstaterar att jag åstadkommit en dubbel negation. Snarare är det såklart kul att ha en säng att lita på!

Jag är med Spotify, äntligen!!!

Som jag väntat på den inviten... Tack Bertil! Nu har jag lyssnat på allt från "Radar Love" till "Tårar över city", "Seasons in the sun" och "Rhinestone Cowboy" med Glen Campbell. Den sistnämnda fyllde jag ett helt C-60-band med när jag blev med kasettbandspelare 1976 eller så. Vansinnigt vacker uppgång, stråkarna virvlar, basen klättrar så fint, klart jag blev tagen... Musikaliskt schizofren har jag varit eversince, men det ser jag mest som en tillgång. Just nu rullar "In kommer Gösta" med Träd, Gräs och Stenar från Gärdesfestivalen... Bara det...

Fredagskväll i Kumlahallens bastu...

Fantastisk social mötesplats måste jag säga, medelålder 70 kanske, men i alla fall... Träffar Kristinas pappa Erik och en man som tidigare jobbat som pastor i Fylstakyrkan och har massor att berätta om Västernorrland där han också tjänstgjort. Jag får erkänna min okunskap och säga att det är en resa jag tänkt göra innan jag dör, men lite har jag ändå att tillföra, jag kan ju min Torgny Lindgren gubevars, så Myggvattnet vet jag en del om. Så kan jag en del om Pölsa också.

Ungarna badar tillsammans med Hillevi och Filippa medans jag bastar, men jag plaskar såklart med dem en stund också. Det är nästan bara vi i bassängen, märklig känsla...

Jag konstaterar att Kumlahallen funnits så länge jag kan minnas och att det kommer att kännas märkligt när den tjänat ut om ett år eller två. Jag har så många minnen därifrån, lärde mig simma där, höll på att drunkna under trappan i lilla bassängen men överlevde uppenbarligen, första "skolsimmet" sedan, tävling på den tiden, skola mot skola, jag kom säkert sist men jag deltog i alla fall, känslan av att få gå dit "själv" sedan, utan mamma eller pappa. Så småningom en lång period av "Turkbastu" på lördagarna, det höll på i många år. Återkomsten med Agnes och babysimmet... Ett badhus är en fantastisk tillgång för en kommun. Må det nya bli lika långlivat och välbesökt. I så fall kan jag tycka att mina skattepengar gått till något vettigt.

Hem till Idol sedan och lite Biff och potatisgratäng. Skön fredag.

Snön föll, jag med...

Oopsi Daisy... Klockan är tre på morgonen, er förvirrade skribent vaknade just av att sängen höll på att falla samman, det var fruktansvärt obehagligt. Inga brädor som gått av vid närmare undersökning, men hela ribb-botten hade förflyttat sig och det var kanske därför jag vaknade av att jag och min madrass snabbt närmade mig golvet. Kanske var det just därför jag hade en "fallande-mardröm" samtidigt. Fick väcka Agnes för att få hjälp med att få madrass och ribbor på plats igen, nu ska jag kasta mig i bingen för andra gången. Ute faller snön. Tungt.

Undercover boss...

...skulle jag aldrig kunna bli. Jag är bara en liten mellanchef, min organisation är alldeles för liten, det fonkar inte helt enkelt.

Det är en skum sorts reality-tv detta "Undercover-boss". VD:ar för jättestora företag "förklär sig" för en vecka, tv-teamet är med under förevändning om att "detta-är-en-story-om-en-man-som-försöker-hitta-ett-jobb-reality-såpa". Så hittar man tre stackars människor som jobbat rumpan av sig för detta företag och som nu får credit för det och en mellanchef som misskött sig och måste förödmjukas offentligt. Alltid proportionen 3:1.

Jag grinar varje gång. Det är alltid en cancersjuk medarbetare som får hjälp med sin sjukdom, eller en ensamstående morsa som får fast jobb i företaget så hon kan trygga sina barns försörjning. Väldigt rörande. Och förskräckligt. Om inspelningsplatsen är England eller USA är ovidkommande.

Jag kan aldrig bli en "Undercover-boss", men ska det verkligen behövas? Borde man inte kunna sätta sig in i andra människors livsvillkor ändå? Och också låta denna kunskap/vetskap/empati påverka ens vardag och ens val här i livet?

Jag känner människor som är jätteoroliga för sin akuta hälsa men som säger "jag får pengar nästa vecka, då går jag till doktorn". Då handlar det om åttio kronor som inte finns. Jag känner mammor som ringer och ber om anstånd med fruktstundsavgiften till förskoleklassen för sina barn. Den där 50-lappen vi har rätt att ta per termin.

Jag kan och vill hjälpa till, jag gör det också. Det spelar ingen roll. Det som upprör mig är är att vårt samhälle låter människor förödmjukas på det viset. Ingen människa i vårt land skulle behöva vara beroende av allmosor. Så enkelt är det. I teorin.

När såg du en fattig i ögonen senast?

Hamnar efter hockeyn hos SVT24 och en repris på debatt från igår tror jag...

Skitprogram måste jag säga, nästan oavsett vilket ämne som avhandlas. Det blir snuttifierat, banalt, svart mot vitt. Den här gången var frågan huruvida Jackie Arklöv eventuellt skulle få möjlighet till ett tidsbestämt straff.

Bland tyckarna; J.A:s advokat Ulf Durling, Astrid Gladh, mamma till mördad polis, Benniett, kollega till mördad polisman, fängelsepastor, journalist av skjutjärnkaliber och sen... ...pampampam... Liam Norberg. Skådis och exrånare.

Klart det blir pannkaka. Klart ingen orkar höra på vad någon annan säger. Klart alla har rätt, från sin sida sett. Bra tv? Nope.

Liam N kunde ha gjort ett klockrent tv-framträdande med sina tankar om förlåtelse som ett hopp för mänskligheten, men han föll igenom fullständigt när han kom med fnoskler som "klart man måste ha respekt för brottsoffers känslor och sådana grejer"...

Vad jag själv tycker: Klart J.A ska ha en chans att få sitt straff tidsbegränsat och få veta hur länge han ska sitta. Det är inte alls samma sak som att säga att det är dags att komma ut än på ett bra tag. Men det höll ju advokaten själv med om så...

Hemma igen efter 1-5 mot Vita Hästen...

Jag är ändå inte så besviken. VH är sannolikt seriens överlägset bästa lag, vi kan ha en chans mot dem en gång på fem kanske, om alla puckar studsar rätt. Det gjorde de inte idag. Det stretades emot i nästan två perioder i alla fall. Gott så. Nya tag nästa match.

Superenkel superpasta...

...för den som likt oss kommit hem med en kassse full med trattkantareller och tröttnat (kan man göra det?) på att bara käka svampmackor...

Tag en rejäl kastrull trattisar, förväll dem så nästan all vätska kokat bort. Tag undan.
Fräs 3-4 hekto lammfärs (finns bra fryst sådan, föredömligt billig på Lidl) med salt och peppar. Tag undan.
Fräs ett par hackade vitlöksklyftor och 3-4 finhackade schalottenlökar till de blivit mjuka och gyllengula, häll sedan på trattisarna och fortsätt steka en stund till.
Fyll därefter på med lammfärsen, lagom mycket grädde av (samvets)lagom fetthalt (3-4 dl kanske) och färsk eller torkad Timjan. Lite mer salt och peppar till såsen. Låt puttra till den färska pastan kokat färdigt, blanda ihop och servera.

Mycket gott, man kan dricka vatten, öl eller mjölk till, eller en smarrig Valpolicella kanske... 6010 Allegrini exempelvis.

Söndag i kringflackandets tecken...

Det finns dagar när jag upplever att föräldrarollen nästan mest består av skjutsande till diverse aktiviteter. I går var en sådan dag.

Först iväg med Agnes till innebandymatch, under hennes värmning och taktiksnack iväg med Tuva för att köpa present till Hugos kalas, sedan tillbaka till matchen. (3-1 mot Askersunds ibk, gratttis tjejer!) Efter matchen lämna av Tuva hos Lise där hon och Agnes skulle plocka ved en stund. Så hem igen, sedan hämta Tuva och köra henne till Hallsberg och bowlingkalas och sedan hem igen. Sedan hämta Agnes hos Lise och åka till Hallsberg för att hämta upp Tuva igen. Sen var det faktiskt inget mer.

Datastrul x 2 = fredagskvällskatastrof in extremis

Kvällen började så bra, vi käkade de där snudd på traditionella fredagstacosen framför teven och hade trevligt i varandras sällskap, men så ville inte Agnes kolla färdigt på Idol utan gick och hämtade laptopen för att se en film i stället. Det visade sig att Tuva bytt lösenord på egen hand och att hon numera inte alls kom ihåg vad hon bytt till. Detta har nu hänt två gånger i rad ska tlläggas. Skamsen gömde hon sig under filten och surade. Vi försökte få fram henne med alla upptänkliga metoder. Allt från lock och pock, till "kom igen nu då, försök minnas", till (så småningom) hot om våld och slutligen rent fysiska påtryckningar. Då sprang hon in på sitt rum och somnade och sen var den datorn ute ur räkningen.

Det rök ur öronen på mig kan jag säga. Sen inträffade katastrof nummer två, Agnes satte sig vid stationära datorn för att se sin film i stället, men dvd-skivan halkade liksom ur hållaren och in i datorn. (Det borde inte vara möjligt, men det är det. Det är en sån där liten HP med "stående" lucka.) Hon pillrade en bra stund själv (tror jag) innan hon kom till mig och berättade vad som hänt. Det var mitt i upplösningen av Idol och jag blev fruktansvärt arg, slet ur alla sladdar och började ruska på datoruslingen. Det hjälpte inte alls. Vi fick fram en liten stjärnmejsel och började demontera datorn och när vi fått loss skalet visade det sig att dvd-spelaren liksom satt inkapslad och att skivan i alla fall inte gick att få loss. Svordomarna haglade.

Datorn skruvades ihop igen och så hämtades nätsladden fram för att vi i alla fall skulle kunna få upp luckan igen och fortsätta pillra med någon brödkniv eller annat vasst föremål.

När vi startade om datorn och öppnade luckan så låg skivan plötsligt fint och prydligt på plats. Fan vet hur det gått till, men det gjorde den i alla fall. Vi var lika förvånade bägge två. Slutet gott allting gott om man undantar laptopen, men Tuva kanske minns lösenordet när hon sovit på saken.

Bra idé det här att gå och simma på torsdagarna,

lite stillsamt "röra-på-sig" och så lite snack om ditten och datten. Emellertid störde jag mig på de två äldre herrar som tog hela bastun i anspråk för sin "Marsstrands-konversation". Nå, de hade väl lämnat hörapparaterna i omklädningshytterna tänker jag. Men de kunde väl i alla fall ha suttit bredvid varandra.

Min pappa ska få en permobil förresten, apropå tekniska hjälpmedel för funktionshinder, den snabba varianten, den som kan göra upp till 10 kmh. Han kommer att bli livsfarlig.

Svårt att låta bli att vara känslosam idag...

TV-bilderna på de instängda gruvarbetarna i Chile som en efter en firas upp till marknivå och får möta sina anhöriga igen är så starka, jag har gråtit glädjetårar flera gånger. Fullt i klass med den första månlandningen om du frågar mig. Då har jag ändå upplevt den "live". Så gammal är jag.

Fysiska sviter efter gårdagens lunch...

Jag trodde knappt inte det var sant när jag igår beställde en wokad biff med ingefära hos "New Tokyo". Det stod visserligen något om "hot pasilika" på menyn, men det fäste jag ingen större betydelse vid. Dum jag var.

Jag svettades floder. Linda, Jörgen och Hasse skrattade gott åt mig när jag försökte få bort svettrännilarna från ansikte och hårbotten. Det gick åt 30 servetter och då var jag ändå inte helt torr. Så drack jag en cola och fyra glas vatten men det fick inte heller bort chilismaken från munnen. Det var (såklart) gott i alla fall och jag skulle inte ha beklagat mig om jag inte vaknat upp idag med brännsår på läpparna. Det är sant, jag har blåsor på läpparna och de kan bara komma från gårdagens wokade biff. Tar nog något mindre "hot pasilika" nästa gång.

Vi mötte Holland i fotboll...

och det blev ingen lustig historia... Vi krossades med 4-1 och det kunde ha blivit mer. Kanske kom vi ner på jorden igen. Där kan man ju behöva landa ibland. Fast jag satt mest och muttrade.

Närkes bästa Kumlavatten från Hallsberg

pratade vi om i radion igår. Och en del annat. Du kan lyssna här. Börjar vid 17.10 cirkus.

Härligt med klarblå himmel och sol,

men också alldeles outhärdligt när solen skiner in genom fönstren och obarmhärtigt avslöjar dammlagren i hela huset. I kväll blir det till att ta fram både dammsugare och trasa.

Jag mötte B idag,

I en affär inte allt för långt ifrån mig stod han plötsligt där, platsen före mig i kön. Det var nog ett par år sedan jag träffade honom sist. Jag hade hand om två av hans pojkar när jag jobbade i förskolan, de var viktiga för mig, hela familjen kom med tiden att bli det. Vi kämpade på något sätt tillsammans.

B och hans fru drack alldeles för mycket, det var uppenbart. De tillhörde nog socialgrupp 4 om man ska försöka kategorisera människor på det sättet, arbetslösa, aldrig haft "riktiga" jobb, fattiga, inget som helst stöd från vare sig familjer eller vänner. Första gången jag blev hembjuden till dem blev jag faktiskt chockad. Jag trodde nog inte att människor kunde bo så torftigt. Där fanns sängar till alla, ett köksbord med stolar, en liten tv, men bortsett från detta, ingenting... Inga tavlor på väggarna, inga berg av leksaker, inga "myslampor", det fanns liksom ingenting utom det allra mest basala. Fattigdomens nakenhet blev så uppenbar.

Men de brydde sig om sina pojkar och de försökte verkligen göra rätt för sig och vi var aldrig någonsin på någon kollisionskurs utan det kändes som om vi gjorde så gott vi kunde ihop. Vi satt i otaliga möten med socialassistenter och ekonomihandläggare. När det behövdes så hjälptes vi åt med att få i B:s fru hennes Antabus och när minsta killen blev väldigt sjuk så tog min kollega och jag hem varsin av de bägge stora grabbarna och lät dem bo hos oss i några nätter.

Så slutade jag på Norrgården och började jobba som rektor. Jag har träffat både B och hans pojkar emellanåt, men nu var det som sagt längesen. Sista gången jag pratade ordentligt med honom hade hans fru precis dött, då var han förtvivlad och ledsen.

"Hej B", sade jag, "det var ett tag sen. Hur har du det?"

Han vände sig om och tittade på mig och han var definitivt inte riktigt nykter, men när han såg vem jag var sken han upp. "Nej men hej på dig. Vad roligt att se dig."

Så blev vi sådär lite tafatta, men B fann sig först. "Du blev rektor va?"

"Ja. Jag blev ju det."

"Ja du blev ju rektor." Så försvann han in i den tanken en stund innan han fick fatt i nästa: "Ja pojken (J, den yngste av de tre) är nitton år nu och han går i skolan och det går så bra för honom."

"Vad roligt att höra. Det var ett tag sen jag såg honom nu."

B tittade på mig och fick en tår i ögat och så gjorde han något jag aldrig skulle trott; han gav mig en plötslig men ganska bestämd kram och sade "du är en fin människa"...

Jag såg hur människor hajade till inför denna plötsliga ömhetsyttring, någon log lite grann, någon annan undrade säkert varför det lilla fyllot i sin trasiga täckjacka vågade sig på att trakassera en någorlunda hedervärd samhällsmedborgare.

Det var bland de finaste kramar jag fått i hela mitt liv. Jag blev så glad, så väldigt. Finare betyg kan man nog inte få.

Trevlig hockeymatch i går kväll.

Jag var faktiskt i valet och kvalet. Första veckofinalen i Idol eller fredagsmatch i Hockey; "Möter vi Tranås, nja, det blir säkert stryk och sen går jag hem och är på dåligt humör och vem sjutton vill vara det en fredagskväll..."

Men jag gick iväg i alla fall och fick se ett riktigt bra Kumla göra processen kort med Tranås AIF. 5-0 slutade matchen och det var inte alls orättvist. Jag gick hem med lätta steg.

Svarta döden...

Jag tror faktiskt att Sean Bean snott med sig hela riddarstället från "Sagan om Ringen", han såg precis likadan ut i "Black death" som han gjorde hos Peter Jackson nämligen, coolt sätt att använda gammalt uttjänt kostymmaterial i så fall, att låta Gondors vita träd återfödas i 1300-talets England...

Bortsett från detta så tycker jag mig ha sett en snyggt gjord liten thriller-rysare i medeltidsmiljö, jag vet inte varför jag refererar till M. Night Shyalaman, men antagligen har det någonting med "The village" att göra, fast det är ganska långsökt.

Nå men, lite spooky, lite skuld, skam och religion, lite intressant faktiskt. 3,5 hedningahäxor av 5.

Om jobb och lön och... ja...

Vi har precis avslutat årets löneförhandlingar för skolledarna i Kumla. Utfallet blev väntat, ett par procent generellt, precis som för de flesta andra löntagare i kommunen. Inte mycket att säga om kan man ju tycka, 2010 års löneökningar blev historiskt låga om man ser det i ett nationellt perspektiv, med avtal ingångna mitt under finanskriser och annat elände. Jämför man oss med andra grupper i kommunal verksamhet så har vi dessutom också förhållandevis höga löner, så ur det perspektivet kan det kännas förmätet att klaga.

Å andra sidan finns det ganska många undersökningar som visar att rektorsjobbet är det klart mest "utsatta" av alla jobb som finns i offentlig sektor, vår psykosociala arbetsmiljö är eftersatt och vi granskas och utsätts för "korstryck" från alla möjliga håll, från statsmakten till den lokala politiken, media, föräldrar, medarbetare e.t.c...

Det fanns en tid när jag själv tyckte att löneskillnaden mellan ett chefsjobb och den förskollärarlön jag för tillfället uppbar var omotiverad, men därvidlag har jag faktiskt tänkt om. Elva år senare inser jag hur mycket större det här ansvaret faktiskt är och vad det ibland kostar en, hur mycket mer utsatt man faktiskt är och hur ont det kan göra ibland. Tänker man så är de där tusenlapparna i löneskillnad motiverade flera gånger om. Själv har jag varit rektor så pass länge att jag faktiskt tjänar lite mer än mina medarbetare, men det är ingen självklarhet. Jag har kollegor som kommit in i arbetet på senare år och som har medarbetare som tjänar mer än de själva. Visst kan sådant hända när vi har fri och individuell lönesättning, men när det är oftare än undantagsvis kan man ju fundera på hur arbetsgivaren värdesätter våra tjänster.

Nå, jag läste en intressant artikel i förra veckan, om "lycklighets-spannet" vad gäller inkomster. Tjänar man mellan 25.000 - 40.000 kronor i månaden så mår man som allra bäst skrev artikelförfattaren. Då har man (under normala omständigheter) tillräckligt mycket pengar för att inte behöva oroa sig för mat och boende, och också lite extra för att kunna sätta guldkant på tillvaron. Tjänar man mindre så får man problem med det basala och tjänar man mer så blir man lätt orolig för hur man på bästa sätt ska kunna förmera sitt kapital.

Jag ligger där i spannet och ska förmodligen vara nöjd med det. Hej hopp falleralla.

Vardagarna går för otäckt fort,

jag får nästan hjärtklappning, bara av att tänka på dem... Först är det vakna vakna vakna, få i två morgontrötta ungar lite frukost och hinna duscha och dricka kaffe själv, sen är det jobba, jobba jobba och det känns verkligen som om det händer saker hela tiden just nu, sen är det skjutsa, skjutsa, skjutsa, för det är idrotts- och musikaktiviteter för två barn under veckans alla dagar känns det som, både i Kumla och i Hallsberg. Sen ska det lagas lite mat och sen är det dags att försöka sova lite innan nästa dag kommer med i stort sett identiskt innehåll. Är det vettigt egentligen?

Sur gubbe

Jag är en sur gubbe. En sur hockeygubbe som känner att jag har magsyra ända upp i halsen efter att ha bevittnat ännu en förlust för mitt kumla hockey. Sämst när det gäller - eller... Hur kan man följa upp en så fin försäsong med fiasko efter fiasko? Mjölby kom hit med 0 poäng efte fyra matcher. Åkte hem med en trepoängare som inte ens kändes orättvis, även om domare Suomela blundade för allt vad grishockey hette från de där otäcka Västgötarnas sida. Östgötarnas? Strunt samma... Vann gjorde de i alla fall.

Barnadag

Det var lördag och dags för Tuvas 8-årskalas, i år skulle det utspelas i Hallsbergs simhus. Agnes och jag åkte dit och mötte upp med Tuva och Lise och snart nog kom gästerna, inte riktigt så många som väntat, men det blev bra ändå. Lek och sim och lite frågesport om Tuva, så var det korv och glass och godispåse. Tuva fick fina presenter och jag tror både hon och hennes kompisar var nöjda.

Så fick vi med oss Hillevi och Hedvig hem och så småningom slutade det hela med att Tomas dök upp med Kinamat och att vi "lite större" såg "Hajen"tillsammans. Dessutom en dubbelövernattning. I morse såg det ut som sju svåra år här och jag hoppas innerligt att Agnes uppfyller sitt löfte om att hjälpa till att göra i ordning.

Nu är barnen med H & H en stund och jag passar på att vila mitt trötta huvud.

Bokat biobiljetter till kvällen...

"Tusen gånger starkare" ska vi se, jag tror den kan vara bra både för mig och Agnes Pagnes. Skönt att det är fredag och ledigt några dagar.