Fy vad jag fryser, var är du vår?

Hur länge ska det här mörka kalla få hålla på? Jag scannar över en del bilder, hittar magasinet med första besöket på Maldiverna, 1989. Jag skulle gärna ta en tur dit just nu, swusch sådär, stanna ett par veckor... Då jag emellertid inte riktigt tror att jag kommer att ges möjlighet till magisk swuschning får jag nöja mig med att kika på bilder. Det är också ett sätt att resa...

Johnny Cash remixed... Förvirringen är total...

Jag menar Johnny Cash och Snoop dogg, hur vettigt låter det? Men det fonkar, jag lovar.

En liten påminnelse om vad hårt arbete egentligen innebär, för oss som ibland beklagar oss...

Tack Jörgen för filmen...

The Boy in the Striped Pyjamas

Vilken dräparfilm ifråga om "odd companions", krig och djupt existensiella frågor och ultimat tragiskt slut. Det blev nästan för mycket, men ibland kan jag konstigt nog bli glad över filmer som vägrar en happy ending. Jag får väl tillstå att jag grät ungefär en hushållsrulle full. Egentligen borde jag inte ha blivit så berörd för man kunde ana, men det var ändå starkt känslosamt. (Man är ju pappa gubevars...)

Men herregud vilka rubriker dom vaskat fram i NA i dag...

Naken berusad pappa försökte våldta sonen

eller vad sägs om:

Berusad man körde in i hus - fick skäras loss

Vart är vi på väg, svenska folk? Annat var det förr. När jag var femton år och råkade köra in i ett hus så behövde jag minsann inte skäras loss. Det skötte jag minsann själv.

Hemkommen efter en riktigt bra ishockeymatch...

...som Kumla dessvärre ändå förlorade med uddamålet. Ingen skugga skall emellertid falla över Kumlaspelarna. Det hade aldrig hänt om det där puckot till domare dömt någorlunda konsekvent. Jag är rädd för att jag talade om det för honom också, möjligtvis lite högljutt. Får hoppas inte Agnes får ut för det i skolan bara, sist hade John talat om för henne att "din pappa skrek på hockeyn". Jag svor nog inte i alla fall. Inte så mycket...

Mätt och belåten,

hade goda kollegorna Roland & Per här på lite mat och trevligt prat och dessutom en "hemlig gäst" i form av Marie K. Supernice. Det gör vi om. Om vi hinner. "Artärdödaren" flottar just nu runt i allas våra ådror.

Egentligen är det kanske självklart att historia skapas "i sitt eget ögonblick"...

...däremot kanske det mer sällan är så att man faktiskt förstår det just då. Det känns som om i dag är en sådan dag, när USA får sin förste svarte president och hela världen (känns det som) hoppas på en stor förändring. Han har en del att bära på sina axlar, Barrack Obama.

Det där lät ju oerhört patetiskt dagen efter...

Jag får skaffa mig en katt helt enkelt. Att ha i knät. Allt annat är otänkbart, det skulle bara bli mos av kattkraken om jag lade huvudet på den.

Kände mig plötsligt så jäkla ensam...

Ville luta huvudet i någons knä. Det fanns ingen där...

Lust, Caution...

Se Jie på mandarin. Såg jag i går när jag insåg att det var Ang Lees film jag laddat ner och inte vilken Kung-fu-spaghettivästern som helst. Men inte blev jag mer än måttligt berörd. Bättre kan han, Ang Lee, det har han redan bevisat. Betyg: sisådär...

Spenderade senare kvällen med att "leta ikapp" en del musik jag inte hört på länge...

Graham Parker till exempel, Dave Edmunds, Steve Gibbons band, "Oh bondage up yours" med Poly-Styrene and the X-ray Spex... Mer ändå men jag kan ju inte sitta här och bli textnostalgisk... Mickey Jupp. Tur att det finns downladdnings-siter, men jag har gott samvete. Allt det här finns på LP, långt nere i källaren någonstans. Nu kan de förbli där.

Körslaget, I luv Hanna Hedlund,

men framförallt tjejen som alltid får stå i tredje raden, hon som har samma karisma som Idol-Alice, det glittrar i ögonen och så ser hon så jäkla lycklig ut. Hanna Hedlund är helt okej, men det var kvinnan med glitterögonen som fick mig att rösta två gånger i kväll...

Sen kan man inte låta bli att förbittras över programmakarnas dåliga fantasi... Kiss & Pink på samma kväll? En månad efter idol? Nä då ska Barbadosmagnus hellre ha credit. Daddy Cool är i alla fall en klassiker.

Det rullar förbi ett armefordon på Sörbyvägen varje dag,

jag antar att det är morgon och kväll jag ser det, för det är väl då jag sitter ute på verandan och röker...

En sån där fyrkantig bil, inte en humvee utan något annat... För två veckor sedan skulle jag inte ha brytt mig alls, inte ens sett den tror jag, men nu i ljuset av den här Israel-Palestina-konflikten så fick jag en obehaglig känsla av "tänk om det var på riktigt"...

Jag vill aldrig någonsin se militärbilar "in action" på Sveriges gator, knappast troligt att det blir så heller, men jag vill inte heller se dem i Gaza. Det måste bli ett slut. Jag såg en svensk jude (han kallade sig själv så) på debatt (svt 1) igår, han skämdes för vad som hände i Gazaremsan just nu och ville inte bli förknippad med staten Israels missgärningar och förstörelseverk. Kudu till honom. Skäms ni andra. Hur många Palestinska barn ska dö innan ni är nöjda?

Sexistiska Nerikes Allehanda med sin sexistiska lördagsbilaga "Latte"...

"Latte" har varit föremål för diskussion många gånger sedan den började ges ut. "Inget för karlar", "en riktig skräpprodukt", "veckotidningsjournalistik som inte har i en morgontidning att göra", "förhärligande av gammeldags kvinnoideal" o.s.v.

Jag har inte brytt mig så mycket, mest bläddrat, tänkt "det är väl som Aftonbladet söndag ungefär, låt dom hållas..."

Men idag blev jag - som danskarna säger "pissesur". Vad står det där på baksidan egentligen?

"Vill du bli lattes omslagsflicka? Skulle du vilja bli omslagsflicka för en dag? Sminkas riktigt snygg och sedan plåtas för ett läckert tidningsomslag? Nu ger vi dig chansen. I vår ska vi låta några av våra läsare pryda lattes omslag. Vill du - eller någon du känner - bli en av dem?"

Ja varför inte? Jag ska tammefasiken anmäla mig. Vem vill inte bli omslagsflicka på latte och bli sminkad riktigt snygg. Sen ska jag kräva att få kläs i en riktig modekreation dessutom. Kanske den här klänningen från Fifth Avenue shoe repair som enligt "Sofis mode" är det hetaste svenska modeundret just nu. Det är varje läsares rätt att ha möjligheten att bli omslagsflicka i latte.

Trött fredagkväll...

Körde iväg kläder och saker till Lise och sade hejdå till barnen på ett tag, de ska ju på skidsemester gubevars, till Säfsen. Handlade lite förnödenheter på LIDL och åkte hem för att se "På spåret" - idag med Filip och Fredrik och med Göran Greider och den helsköna invandrartjejen som kanske inte kan allt men som är 100% positiv...

Jag tror att jag var med ända till sista resan och Västerås för jag minns att jag grymtade något om "Ghurkas, Indiska elitsoldater kallas Ghurkas" men sedan vidtog det saliga utslocknandet och nu är klockan 23:36 och jag har just vaknat till... Hoppsan...

Edit 18/1. Zinat Pirzadeh heter hon. Inget annat. Sorry att jag inte visste.

Det där jag skrev om Dan-Åke...

Spännande... Nu har jag blivit kontaktad av flera människor inom loppet av några dagar. De har sagt samma sak. "Hur kunde du?" "Hur kunde du ta honom i försvar.." "Du vet inte hur mycket jävelskap han ställt till med..."

Möjligtvis inte. Sannolikt inte. Och jag tycker inte heller att man ska tala om för sina politiska motståndare att de är dumma i huvudet. Hade för mig att jag skrev det någonstans där längst upp också, att det inte var okej att säga vadsomhelst närsomhelst. Sorry om jag var otydlig.

Däremot tycker jag fortfarande att man får respektera en "livsgärning" som faktiskt varit i "det allmännas tjänst". (Där närmar jag mig min moderate kompis & trätobroder Göran Arveståhl som i Nerikes Allehanda i alla fall förmådde säga att "det egentligen funkat rätt bra, mig har han mest triggat". (Det var nog inte ordagrant, men i anden rätt...)

Jag tycker också fortfarande att det där med Dan-Åkes orkester var stor humor. (Jag var visserligen blond innan jag blev gråhårig, men jag är inte dum i huvudet i alla fall, klart killen funderade på om han kunde få någon röst på att ställa upp och sjunga...)

Men med den sångrösten vann han ingen tveksam, det kan jag lova. Samma sak med skådespelarinsatserna i Krax-kompaniet. Klart han begriper att han inte är Hjalmar. Klart han begriper att extrarösterna är marginella. Jag tror han tycker att det är kul helt enkelt och då ska han ha credit för det. Man måste få ha lite roligt här i livet...

För tydlighetens skull: Jag röstar på Vänsterpartiet. Det har jag gjort i alla år. Om vi får lite mer inflytande i den här kommunen så är det bara av godo.

Dock vidhåller jag; "en livlig debatt är bättre än ingen debatt alls..."

Nu bråkas det om Marklunds "Gömda"...

...om hur "sann" den är (var?)

Fattar inte hur det kan röra upp sådana känslor 2009. Jag minns den som ett pekoral, som en svensk motsvarighet till "Inte utan min dotter".

Inte mycket att ödsla kraft på om du frågar mig.

Guldbaggegala igår...

Inga särskilt förvånande/omvälvande utnämningar... Jag tyckte ju Lena Endre spelade suveränt i "Himlens hjärta" men jag har absolut inget ont att säga om Maria Heiskanens prestation heller.

Jag ser ljuset Jonatan!

Ljuset i kvalitetsredovisningstunneln... En gång om året vid den här tiden ska ingår det i rektorsjobbet att man ska kvalitetsredovisa sina verksamheter. Så har det varit i många år. Man ska samla utvärderingsbara data och sammanställa dem till begripliga produkter. Det borde inte vara så svårt. Det är det inte heller. Det är bara det att jag (och de flesta av mina kollegor) alltid hamnar i tidsnöd. Att jag (vi) inte förstår att det finns ett annat liv som ska levas också, en massa andra jobb som också ska göras, ungar som ska tas omhand och allt vad det nu är. Så sitter man där och svettas på slutet och så förbannar man sig själv och tänker; "Nästa år, då jäklar..."

När jag är färdig ska jag bjuda mig själv på en finare middag någonstans. Och nästa år, då jäklar...

46/2 = 23. 2009-1986 = 23

Om ekvationerna stämmer är det här med andra ord bilder från "ett halvt liv" sedan, 1986. Vi var "Närkes pärlor", vi var på festival i Roskilde och ser minsann inte Torbjörn ut som världsreportern Morgan Pålsson där han står, redo för sändning, mitt emellan de mänskliga vraken??!!

Den här diapositivscannern är en källa till ständig glädje.

"I dag" sade Bilbo, "fyller jag elftiett"...

Jag blir inte elftiett, men i dag fyller jag 46 år. Jag är uråldrig. Jag kan inte ens säga att jag har 20 år kvar till pension. Jag minns inte längre min barndom, i alla fall inte som speciella händelser, mer som känslor i så fall. Är det inte gräsligt? Vad är det för mening med det här?

Dagens dubbel från tidskriften Världens Historia; "Mödrar åt sina barn".

Vad är det för konstigt med det då tänkte jag, vad ska väl mödrar annars vara. Sen såg jag att artikeln handlade om belägringen av Jerusalem och att de inte var utan gjorde. Då blev jag lite äckelmagad...

Dan-Åkes sista dag på jobbet...

Jag vet att Kumlas avgående kommunstyrelseordförande Dan-Åke Moberg varit en omdiskuterad politiker och att många stört sig på hans bryska ordval och starka åsikter. Det har nog hänt mig någon gång ibland också, men i grunden har jag ändå sett en människa som drivits av ett starkt samhälleligt och socialt patos och det tycker jag man ska respektera. Och likväl som han svurit och gormat ibland så har han också alltid kunnat ta emot en propp med gott humör.

Dessutom vill jag faktiskt ge honom credit för hans självdistans och humor. När vi ställde upp i korprocken som Dan-Åkes orkester blev han inte sur för att vi snott namnet utan krävde att få vara med i stället. Vi sade okej, under förutsättning att vi fick bestämma klädseln. Så kom det sig att Dan-Åke under sin mer voluminösa period ikläddes vit "Elvismantel" med guldbräm och tillsammans med oss vanliga dödliga ställdes på Stora hotellets scen. Nu vann vi visserligen inte, men mediabevakningen var i alla fall total. Jag tyckte det var stor humor, för sjunga var han verkligen inte bra på. (Det visste han själv också.)

"Vill ni ha musik på fester, så finns bara Dan-Åkes orkester" är en textrad jag minns. "När ni bjuder in till fest så är Kumla-korven bäst" en annan...

Det blev en cd-singel efteråt och allt var frid och fröjd till D-Å fick se omslaget där vi klippt en bit ur en recension från Nerikes Allehanda:

"På fredagskvällen bubblar det i blodet man är kåt...

Kumlas tunga kommunalråd Dan-Åke Moberg tar i från tårna i Nationalteaterns gamla slagdänga "Livet är en fest"...

Eller nåt liknande. Då var Dan-Åke inte helt nöjd. "Hur ska vi kunna sälja den här till tanterna i Socialdemokratiska kvinnoförbundet" väste han. Men sen gillade han läget. Om han satte sig och klistrade över omslagstexten med någon slags etikett förtäljer inte historien. Tror inte det.

Nå, gå i frid Dan-Åke. Jag tror dessvärre inte debatten blir livligare eller bättre utan dig. Samförstånd och "Kumla-anda" har vi redan allt för mycket av i den här kommunen.

Upprörd konsument protesterar!!! Skärpning Sveas!!!

Min pappa säger alltid att vi ska vara så glada för att vi har Sveas konditori, det är minsann ett av de finaste konditorierna i mellansverige och bla bla bla och bla bla bla...

Det kanske är så vad gäller konditorivaror, men vad gäller produktion av lunchmat så har de fullständigt chanserat. Idag blev jag medlurad till TorgSveas av Hasse och Jörgen, beställde en köttfärspaj, det lät ju ofarligt... 64 riksdaler betalade jag för detta val. Ut kom tio minuter senare en paj med svampaktigt dallrande konsistens vars oläckra utseende bara motsvarades av dess unkna smak, det kändes som om jag fått en hårdmickrad pajusling som förvarats i kylen någon vecka eller så innan uppvärmningen. Skalet var alldeles mjukt och formbart och äggstanningen skimrade i gulgrönt. Nej fy tusan!

Ytterligare bevis; När Linda och jag var på SveasJärnvägsgatan senast så satsade jag på pannbiff och potatisgratäng och det var måhända något bättre, men ändå på gränsen till obehagligt. Pannbiffen måste ha kommit från Dafgård eller någon annan industrimatsproducent och den var mickrad till skosulekonsistens.

Beställer man en sallad så kan man få halvfrysta vattniga iskalla kycklingfilebitar på toppen, de går inte ens att få goda tillsammans med två deciliter mangoraja.

Nej det här ska jag inte utsätta mig för igen. Nu får det vara nog!!! Konditorer, bliv vid er läst, håll er till småkakorna!

Noterar att Kumla åkte till Sunne och fick med sig tre poäng hem.

Gott så. Låt oss vid Teutatis slippa ett nedåtkval i alla fall.

Så drog jobbet igång "på allvar" igen då...

Jag tror jag träffade de flesta av mina medarbetare idag, kändes bra, de såg glada ut...

Jag skulle också vara glad om det bara inte vore så förbaskat kallt, jag tycker jag går och fryser fötterna av mig vart jag än är...

Vaknar sent, 11.45,

inte så konstigt antar jag, efter att ha varit uppe halva natten och sett på hockey, men däremot en märklig känsla... Förr sov jag sent jämt, bara för att det var så skönt att få snooza ner sig i täcket en stund till. Nattmänniska har jag alltid varit... Sen kom barnen och då försvann själva möjligheten att kunna ligga länge en morgon. Nu finns den igen och då blir jag nästan sur på mig själv för att halva dagen försvunnit. Måste vara ett masochistiskt drag. Borde jag inte njuta i stället?

Angry three times x 3 part 5

One, two, three???

Plötsligen osäker.

Schweiz? Roland? Bara du kan...

Angry three times x 3 part 4

Var så säker på att det fanns en låt som hette så, med Stones eller Hollies eller Kinks eller...

Googlade och fann... ...ingenting...

Nästa låt-titel alltså. "3 gånger arg" på svenska...

Angry three times x 3 part 3

Skärpning småkronor! Sitter man uppe halva natten för att se er briljera, och så får ni stryk... Canada är bra såklart, men ni kunde ha tagit dem. Om inte annat i ett sjuhelsikes raggarslagsmål när de gav sig på Markström 3 gånger...

Angry three times x 3 part 2

Eden lake

Sågs i kväll och det fanns ingen anledning... Dels mår jag dåligt i själen än, fyra timmar efter, dels var det som att se en sämre hopajox av "Flugornas herre", "Den sista färden", "Hostel" och franska "Them"...

Läskig, obehaglig, inte alls nyskapande. Våldsploiting bara.

Angry three times x 3 part 1

Israeler, judar, missförstå mig inte nu; jag har gråtit till "Förintelsen", "Schindlers list", "Treblinka part 1, 2 och 3", so many more...

Men ge nu fan i att bomba Palestinier för hundrade gången. Det där landet ni bor i blev inte ert innan västvärlden fick dåligt samvete efter ww2... Gazaremsan fick ni definitivt inte. Usch! (Det kanske är ett starkt uttryck, men...)

En till bild jag blivit nyförälskad i.

Killarney, Irland, 1989. Det var nog först nu jag verkligen såg mannen i bakgrunden. Visst har han en Guinness i tanken?

Vaknade i morse och världen kändes plötsligt skitig...

...den närmaste omvärlden i alla fall, det knastrade om golven och kändes allmänt ofräscht. Fick ta lilla röjet, Tuva var villig att hjälpa till och sög upp ett riskorn från köksgolvet.

"Så", sade hon därefter, belåten, glad och nöjd... "Då var det klart då..."

Vuxen och barn har inte alltid riktigt samma referensramar.

Agnes ställde sig i badkaret och skrubbade det inifrån och ut och det klarade hon bra och jag dammsög och plockade lite annat skräp och efter någon timma kändes det mycket bättre igen.

Nu fick jag en stund för mig själv, för de är hos lilla och stora H och leker. Tystnaden är genomträngande. Det är skönt.

En tur till Kumlahallen

med Linda och Olle och så åkte vi hem hit och käkade lite pizza och fikade på Agnes goda citronkaka efteråt. Mysigt att få umgås en stund så där alldeles opretentiöst.

På kvällen såg Agnes och jag en danske film betitlad "Vår fröken är en utomjording" - "skräckkomedi för barn och ungdomar" kallades den för, men jag såg den också med rätt stor behållning. Paprika Steen spelade Alien-fröken med bravur.

En lugn och stilla nyårsafton blev det,

och det var riktigt skönt. Agnes gjorde snittar och jag fixade en pommes Anna och lite biff och så åt vi Häägen-Daze-glass till efterrrätt. Lite film, lite junior-vm-hockey och så gick vi fram till torget till tolvslaget. Mycket folk, många bekanta förstås... Med ålderns rätt tyckte jag att det var skönt att det inte var mer pretentiöst än så. Det vi saknade var hummer exelcior som vi ju ätit "jämt", men det skulle blivit för mycket...

Årets sista dag...

Hur sammanfattar man 2008 då, personligt och på några rader?

Det var innehållsrikt, jobbigt, slitigt och smärtsamt på många sätt, men hade också stunder av lycka såklart.

Att genomgå en separation är inte enkelt på något sätt, inte heller att få i ordning på ett skabbigt gammalt hus och få det att kännas som ett hem, sen var det de dramatiska veckorna med min mammas sjukdom, skolverksinspektion, massor med "märkliga saker" som hände på jobbet och som verkligen krävde energi, Percys svåra sjukdom och död, flera andra goda vänner som också fått/haft/har cancer, allt berör en ju...

Det var gott att komma till Irland i alla fall, och Sydafrikaresan var ju en riktig höjdare och den senaste månaden tycker jag på något sätt att det känns som om jag lämnat en del skit bakom mig och att jag orkar titta lite framåt istället.

2009 hoppas jag ska bli ett år där jag kan få skörda lite frukter, ett år när jag kan hinna ut till sommarstugan ibland istället för att hålla på och tok-köra till Ikea eller K-Rauta varje ledig stund, ett år när jag kan ha tid och ork att bygga lite relationer igen, ett bättre år helt enkelt.

Vi får se hur det blir, man jag hoppas i alla fall.

Gott nytt år till er som läser det här. May the force be with you.

Ich bin schwer mude

Att jag fortfarande kom ihåg så mycket av skoltyskan... Eller ska det vara sehr mude? Det ska i alla fall vara ett tyskt u, ett sånt med prickar på, men det har inte mitt tangentbord. I alla fall så är jag trött...

Nope, det sket sig...

Han var bortom all räddning. Vaknade aldrig ur coman. Dödförklarades vid 15-tiden. Erbjöds därefter till grannens katt men ratades av densamme.

Naturupplevelse utanför verandan...

100-tals sidensvansar invaderar äppelträdet och börjar smaska på de äpplen som blivit kvar. Jag tror äpplena jäst på rätt bra och att alkoholhalten är hög, för när fåglarna ätit en stund så flyger de så vingligt. Jag går ut och tar några bilder och när jag kommit in igen hör jag en duns mot fönsterrutan i sovrummet. En stackars sidensvans har ägnat sig åt fylleflygning och inte märkt att han flugit åt fel håll. Han ligger för tillnyktring just nu, jag hoppas han klarar sig...

Med största sannolikhet den vackraste bild jag lyckats fånga i mitt liv...

Cecilia vilar sig en stund, Köpenhamn 1986.

Det är faktiskt skillnad på att fotografera nu och då. I dag smäller man av digitalkameran och får (oftast) en klockrent vass bild med schyssta ljusförhållanden, men förr, när man fotade med med en vanlig systemkamera, en oautomatisk sak där man fick fundera lite på tids- och bländarinställningar och skärpedjup, då blev det ibland "lite mer". Jag tycker att det här är en bild där skillnaden visar sig rätt tydligt. En mörk men ändå uttecknad silhuett med ett litet skimmer omkring, de där suddiga husfasaderna. Jag tycker om den, helt enkelt...

Ibland kan jag bli förbannad på mig själv för att jag aldrig haft tålamod att tillåta mig att bli "riktigt bra" på något av de mer estetiska uttrycken. Jag är (var) en hyfsad fotograf, jag skrev hyfsade låtar, spelar hyfsad gitarr, lagar hyfsat god mat, är en hyfsad skribent. Får väl låta mig nöja med det, men om jag i stället varit riktigt bra på något så kanske jag inte hade behövt slita med kvalitetsredovisningar och skolverksrapporter. (Nu gör jag väl det hyfsat bra också i och för sig, men prosan blir en annan...)

Nå, ingen anledning att deppa ihop för det. Allt jag ville säga var egentligen att jag var glad över att ha hittat den här bilden igen...

Några fler fynd från arkiven!

Det är så typiskt Joppe, han hinner alltid dricka sju öl när jag får i mig en. *S* Karneval i Köpenhamn, 1986 tror jag.

Underlig bild som i går kväll syntes mig passa med en passage ur John Holms Amerika.

Tom Bombadill rockar loss till förmån för ett apartheidfritt Sydafrika. 1985?

Det blev en filégryta med kronärtskockor och vitlök,

ris till den, helt okej om du frågar mig, jättegod sade de andra.... Några flaskor vin, lite ost och kex sedan, ett trevligt avbrott i tystnaden som annars lätt uppstår. Dessutom skruvades bokhyllelamporna fast så de nu lär sitta för tid och evighet. Härligt!

Lördag förmiddag,

dags att ge sig ut och handla lite, Bertil, Ylva, Pethra och Fredrik kommer och käkar lite mat ikväll... Vi får se vad det blir, jag har varit inne på Arla.se och rekat lite...

Underlig dröm igen...

Nu vaknade jag till vid nio-tiden (bfiactkoav910 som mamma brukar säga...) och var mycket upprymd. Jag var på Sri Lanka med Tom Bombadill, den starkaste uppsättningen... I Colombo skulle man ha en talangjakt och leta rätt på stadens hetaste band, som västerlänningar kunde vi ju bara inte låta bli att anmäla oss... Det blev kväll och det var utepark och trots att vi inte spelat ihop på många år var vi segervissa. När det var vår tur att gå upp på scenen skrek åskådarmassorna rakt ut. (De kanske trodde att jag var den nya flickidolen från Sverige, big fat mama...) Vi hade bestämt att vi skulle köra "genom dagar och nätter och år", för att vi var säkra på att vi kunde den helt orepeterat, men när den Lankesiske programledaren (jag tror att hela evenemanget var direktsänt i tv) presenterat oss så väste Lalle och Thomas bortifrån Keyboardhörnet; "pst Håkan, kom hit..." Jag sprang över och då sade de (med en mun) "Den här låten har vi aldrig spelat, den är efter vår tid, ta nåt annat i stället"...

AAARGGHH!!! Stor panik i drömmen.... De kan inte låten.... Publiken skriker "Tom Bombadill Tom Bombadill!!!" Vad ska vi göra?

"Vi får jamma... E-dur..."

Då ser Joppe och Johan alldeles förstörda ut. "Kan vi inte köra "Lycklig idiot" i stället"?

"Dom kan inte den heller, kom igen nu för fan."

Innan någon hinner protestera lägger jag någon slags blueslick i E och så börjar kakafonin. Det gnisslas och tjuts och Thomas Engel som aldrig varit någon större improvisatör överger sin farfisaorgel och börjar spela claves istället. Johan tuggar så intensivt på E-strängen att den går av och kommer fram och skriker i mitt öra; "Jag har en bättre begagnad sträng i fodralet, jag måste bara koka den först, har du en kaffekokare?"

"Nej inte på mig... Prata med arrangören."

Sen får jag för mig att spela solo men det kan jag ju inte, jag kan bara bluesskalan jag lärt mig av Peter Franzén. Jag kör den upp och ner ett par gånger, men extasen uteblir hos åskådarmassan så jag slutar rätt fort. Jag känner hur allt håller på att glida oss ur händerna.

Då kommer Lilian ut från sin körplats bakom högtalarna. I skinnpaj och med baskermössa. Hon tittar strängt på oss allihop och slår av hela brötet. Det blir isande tyst. 20.000 lankeser gör inte ett ljud av sig. Inte vi heller...

Sen tar hon ton; "I´ll never be your beast of Burden"...

Alla är med, det blir succé. Vi vinner, blir megakändisar, får gå före i kön på flygplatsen när vi ska åka hem, till och med före Boney M som är där på promotionturné...

Tolka den om ni kan, jag törs inte ens börja...

Aj-aj-aj!!! Ajajajajajaj!!!

Hemkommen från Gustavsvik och den traditionella juldagssimningen med barnen. Slog högerfoten hårt i forsen, kommer med största sannolikhet att halta de kommande två veckorna. Och sånt betalar man dyra pengar för...

Jag skojar bara, det var kul. Nu åker banen och Lise till Skåne dessutom, så det var väl ett ypperligt tillfälle att säga hej-då till dem.

Se vad för lik som drogs fram ur garderoben

Inte att undra på att Lankeserna gav mig smeknamnet "Lokko Nangi" - "Stora flickan"... Och kolla outfiten, adidasshorts med snoppskär och sexigt uppknäppt banlon-hawaii-skjorta. Det var tider det...

23:30, the party is over...

Vet inte om det var så mycket till party förresten, men julmat fick vi i oss och lilla nubben och tomten (den röda tomten, den snälla, inte den gröna elaka som säger "ful jul") kom och presenter överöstes främst barn men även vuxna. Jag tror de flesta fick vad de förtjänade.

Själv hade jag redan fått en "peng" av mamma att handla mig något för och det blev något så orginellt som en diapositivscanner... Jag har kartonger med gamla diabilder stående och det är en bildskatt som nästan aldrig blir kikad på, så nu får jag sätta igång och digitalisera den. Har prövat lite grann och det är många minnen som dyker upp när man kikar på de där gamla bilderna... För tillfället är jag på Sri Lanka för så där 20 år sedan... Men det är ett pillergöra så det kommer att ta tid.

Barnen var nöjda med sina klappar, Agnes närmast överväldigad av en rosa i-pod nano. Den var henne väl unnad. Hoppas hon håller ordning på den bara.

Nu ska jag slänga mig i julbadet, det tappas för fullt därute i badrummet. Dagen till ära har jag slängt i en gigantisk lavendelfizzer som jag förärades i julklapp av mina barn. Så i morgon kommer jag att gå runt och lukta gammal fag-hag. (Eller nåt...)

Nu är det julaftons morgon

och jag har typ "tokpaketerat" en massa presenter. Mina fingrar är inte vana vid den sortens jobb... Nevermind, jag gjorde så gott jag kunde.

Kan inte låta bli att bli lite statistikfreak. Nu slår jag förra årets 309. Det blir säkert några inlägg till. Men om inget drastiskt händer så tror jag det får vara nog vid nyåret 2008/09. Då har jag blogat i två år lite drygt, jag känner att jag upprätthåller mig vid samma teman och att jag kanske inte har så mycket att tillföra den här världen. Blondinbella har 50.000 träffar varje dag. Jag har, typ, om jag har en lycklig dag, 50...

Inte mycket att gråta över. Jag är väl inte bättre än så. (yngre...)

Vi får se. I alla fall; God jul till er alla... We love!

En riktigt god jul tillönskar jag er mer eller mindre trogna blogläsare...

Jag lär väl inte få så många träffar just den här dagen, men det vore kul med en liten tillbakahälsning från er som ändå läser. Kan ju alltid vara kul att kolla folks nätvanor.


Må ljuset skina över er, i dag och nästa dag och alla dem därefter.

Nu har jag varit ute i stora julruschen

och försökt att efter bästa förmåga tillgodose alla människors olika önskemål. Vi får väl se i morgon om jag lyckades med det...

Det känns lite konstigt att inte tillbringa "dan före dan" med sina barn, ingen gran att klä, ingen skinka att griljera... Å andra sidan hade det känts lika konstigt att åka dit ikväll. Vi får se till att i morgon blir en bra julafton för dem och för oss alla och det tror jag kommer att funka alldeles utmärkt.

Min största kris just nu är att jag har JÄTTELITE tejp. Vet inte riktigt hur jag ska få till det här med alla klapparna som ska slås in...

Det ordnar sig, i värsta fall får jag ta med "spillet" i säck och låta Agnes hjälpa mig i morgon. Hon älskar att slå in paket.

Nu ska jag sätta på Pogues och Kirsty MacColl och njuta av "A fairytale of new york". Det är jul för mig. Jag älskar den låten för dess svulstighet, för dess Shane McGowanska spritångor, för dess underbara lyrik ("I could have been someone" - "well so could anyone"...), för Kirsty MacColl:s underbara sång och för det typiskt irländska i den och för humorn och för, ja, typ, allt...

Kirsty MacColl dog alldeles för tidigt i en simolycka 2000, jag läste någonstans att hon räddade sin son undan en tok i en motorbåt men att hon själv blev påkörd på kuppen. Så synd. Jag håller hennes 90-talsplattor för några av årtiondets bästa.

22/12

Allt var lugnt och stilla... Jag jobbade med kvalitetsredovisningen ett par timmar, åkte sedan för att handla lite julklappar. (OBS! Lite! Det är inte lön förrän i morgon.) Åt en kebabtallrik hos vännerna på Kvarngatan. Mathz Lagerberg kom hit och tog en julfika, såg lite Sydafrikabilder och lånade med sig en och annan bra film hem. Jag ville så gärna att han skulle få med sig "Tillsammans är man mindre ensam" men den fanns inte här. Undrar just vem som lånat den? Såg sista avsnittet av Dexter och grät åt lyckan hos en nygift massmördare. Dexter är riktigt bra tv...

Så går en dag förbi och kommer aldrig åter.

Jag gick på julkonsert i Kumla kyrka

i kväll, kul att se Linda och Lena sjunga och stämningsfullt och riktigt vackert var det. Kyrkan var fullsatt, så det fick bli ståplats, det förvånade mig lite, men det var tydligen fler än jag som hade behov av lite andlighet den här kvällen... Frälsningsarmén var där med blåsorkestern också och de svängde riktigt bra...

Det lackar mot jul...

...och i den nya familjekonstellationen får man hitta på alternativa lösningar för att ändå kunna bibehålla en viss kontinuitet i traditionerna. Så har Agnes och jag de sista fyra-fem åren tillsammans lagat köttbullar till julaftonens middagsbord. Det kunde vi ju bara inte sluta med, så igår åkte vi först på bio och såg Lasse-Majas detektivbyrå (vi var rätt överens om att den var lite för barnslig) och sedan hem till mig och trillade köttbullar. De blev lika goda som vanligt. Så avslutade vi kvällen med en gammal western-klassiker (how the west was won med John Wayne) och fast den inte heller var särskilt bra så blev det ändå en fin kväll...

Horace lämnar, Englund träder in...

...och vem bryr sig?

Vet inte om det spelar så stor roll egentligen, men Peter Englund är definitivt en av vår tids stora författare och dessutom (i sammanhanget) ung. Han blir nog bra. Äntligen!!!

Svenska akademien har numera i alla fall sex författare som är födda efter andra världskrigets slut.

CATHRINE SONNERSTEDT

ska jag inte nämna ett ord om i den här blogen, för det har jag lovat henne...

Dock tillåter jag mig att generalisera en smula och konstaterar att "roliga historier" tydligen blivit inne hos kvinnor och att detta har något att göra med sms:funktionen på telefonen. Nu kan man äntligen berätta en historia utan att missa poängen. (Det kan Cathrine visserligen ändå, men det fanns ju också andra kvinnor runt bordet...)

Samarin, mitt hjärtas brösts tröst...

Nah, det rimmade ju inte ens...

I onsdags var jag på restaurang med Åbytorps förskola. Vi käkade julbord tillsammans. Det var verkligen jättegott, men mitt sociala arv skadade mig allvarligt.

"När man ska gå på julbord", har min pappa sagt i alla tider, "då ska man inte nöja sig med första bästa. Nej, man ska se över julbordets alla beståndsdelar och sedan kräset välja ut de mest luxuösa och dyra varorna och bara äta dem... Potatis till exempel, ratar man fullständigt, men ål, det är dyrt och gott det..."

Jag brukar skratta åt min pappa som flera gånger blivit hemkörd från julbord när han tryckt i sig en hel rökt ål och fått akut gallstensanfall, jag vet att jag tänkt "där fick du för ålen"...

Men i onsdags fick jag smak på ål. Den var ju så god. En bit först, sen en backning och ett par bitar till, sedan ytterligare ett par strax innan efterrätten...

Konsekvensen? Halsbränna hela natten, fyra gånger var jag uppe och drack Samarin och det var knappt att det hjälpte. Jag var handikappad hela dagen efter...

I dag har jag ätit jultårta tre gånger och druckit samarin två och nu ska jag på Lärarförbundets traditionella julfest. Hur ska detta sluta?

Kan man bli samarinberoende?

Det stolta fadershjärtat klappade hårt igår,

när Agnes var med i folkmusikgruppen på Kulturskolans julkonsert. Det svängde verkligen! Jättekul.

För 50:- får man det tvivelaktiga nöjet

att sitta och svettas i Kumlahallen och titta på ett simmande luciatåg, de simmar likt flyttfåglar - i v-formation - till förinspelad Luciamusik. Sen går de upp. Då hoppar nästa gäng i och simmar med facklor i 20 minuter. De simmar runt. De simmar rakt, de simmar i spiral. Sen går de upp. Min simmande dotter får agera ljusfond vid kanten, det tycker hon inte ens själv är roligt... Nästa år betalar jag gärna 50:- för att slippa en sådan ljusupplevelse.

Nu är det katastrof...

Jag har inte sett en hockeymatch på sex veckor tror jag, för det har bara varit bedrövligt och RUTTET!!! Men så tänkte jag, idag går jag dit i alla fall, bara två matcher kvar till juluppehållet och Mjölby hemma och chans att klättra ett par placeringar i tabellen i alla fall, om de nu skulle kunna vinna. Jaha. Vad står det efter första perioden? 0-6! Och det kunde varit mer. Nu skiter jag i det här. Ner i tvåan med er. Börja om. Sparka alla!!!

Söndag förmiddag,

vi har haft Hillevi som nattgäst och Agnes var glad och nöjd, det var första gången hon hade en kompis sovande över här. Sängen funkade bra och vi hade det trevligt så det var helt okej. Nu sitter de och kollar på Titanic ("den är ju så sorglig") och Tuva är på fotboll. Allt är lugnt och stilla och det är skönt.

Chefen berättade en Karajan-anekdot

som faktiskt var rätt härlig. Ni känner väl Herbert von Karajan? Nazistanstruken Österrikisk demondirigent med massivt ego, enligt många världens genom tiderna störste Beethoventolkare. (Kan jag inte uttala mig om, Beethoven är ingen större favorit för mig, däremot har jag några fina Vivaldikonserter som han tar sig igenom med bravur.)

Anyways:

Herbert von Karajan landade vid Kennedyflygplatsen i New York, plockade upp sitt bagage, tog sig genom customs & immigration och gick ut och visslade på en taxi.
"Vart ska´ru?" frågade taxichauffören.
"Kör mig vartsomhelst", svarade Karajan.
"Men hey man, New York är ju typ rätt stort, vart ska du?"
"Kör mig vartsomhelst."
"Men så där kan du väl inte säga, vart ska du?"
"Spelar ingen roll. Jag behövs överallt."

Det måste vara en skröna, men jag tyckte den var rätt skön. De flesta av oss är så rädda för att "ta plats". Vi kanske skulle behöva vara lite mer Karajanska ibland.

Jo men det var nog en värdig vinnare...

...eller...

Det här var första gången jag följde "Idol" med någon slags regelbundenhet, rätt trevlig fredagsunderhållning faktiskt och visst var det fantastiskt duktiga ungdomar som blev kvar till slutet. Svårt att säga något om att Kevin vann, men jag får väl ändå erkänna att jag smög iväg och skickade en stödröst på Alice när Agnes inte såg. Jag tyckte hon var cool, söt, att hon rockade rätt bra också.

Ja ja, världsligt...

Det är inte snön som faller....

sjöng Anders F för många år sedan, men det är det ju. Och jag är ingen snöfantast men jag satte mig ute på verandan och rökte och såg de fjäderlätta snöfjun som lagt sig på de kvarglömda äpplena på trädet och fann det... ...vackert... Lite ljusare i alla fall. Bara man slipper frysa.

Kikade också in på Hoffas blog alldeles nyss och såg ett första meddelande från Lombok. Det var för varmt och en massa ryssar skrev han. Synd om honom då. Not.

Julmat julmat...

Besökte Sjösidan igår, fick mig lite Libanesiskt julbord till livs, jag gillar verkligen det Libanesiska köket, man blir inte sådär äckligt fetmätt av den maten som av den svenska. Jag tror att mina bordskamrater var nöjda också, de flesta såg så där lagom bukstinna och päsiga ut efteråt.

Och i dag var det julbord på Skogstorp. Julanden for i mig innan jag åkte iväg i morse och jag plockade med mig gitarren "utifallattom". Så blev det "Snart kommer änglarna att landa" till kaffet, det är nog den mest innerliga julsång jag vet och vad annat kan man längta efter än lite "fred och lugn i natt i mänskoland"?

Extremt svårt att sova, vaknade vid halvfem,

lätt förskräckt av en konstig dröm som jag minns rätt tydligt. Jag tror man kan beskriva den som en slags blandning av "Groundhog day" där Bill Murray på grund av sitt dåliga karma får återuppleva samma dag hela tiden och ett Stephen Kingskt scenario där jag tillsammans med några vänner hamnat på en konstig plats (misstänkt lik Tarsta fornborg) som vi inte kommer ifrån. Vi får (oklart av vem) i uppdrag att göra vårt mikrouniversum beboeligt och bekvämt men så fort vi lyckats (första gången blir det fantastiskt bra, det ser nästan ut som Elronds hus i Vattnadal) så sveper det in en dimma som tar bort allt vi gjort och vi får börja om igen. Tarsta fornborg blir en torr öken, hemska fiender syns på kanterna, människor dör (av sjukdomar och yttre våld) omkring mig, till slut är det bara jag kvar. Jag begraver mina vänner och kämpar med att få öken-Tarsta beboeligt igen och när jag lyckats så kommer vännerna tillbaka, levande igen. Vi får några bra dagar innen dimman kryper över kanterna igen och då blir Tarsta en djungel full av spindlar och tusenfotingar och strax efter vaknar jag med fuktig kudde...

Typ.

Undrar vad Freud skulle säga om den, med förändringar och omöjliga uppdrag och grottekvarnstematiken. Får nog ringa akutpsyk i morgon. *S* Eller skriva min alldeles egna skräckroman.

Spegel spegel på väggen där...

Ibland brukar jag av närstående få höra "du kan ju ingenting", inte så ofta när det gäller specifika ämneskunskaper förstås, men däremot när det handlar om mer praktiska ting...

Nu har jag haft den där hallspegeln stående mot väggen i 3-4 månader, den borde ju inte vara svår, 4 fästen bara och så schjupp så sitter den där... Men det skulle mätas och det skulle kalibreras och fixas och till slut kände jag bara "Bertil, kom hit!!!"

Idag kom Bertil och det visade sig att det inte alls var så enkelt. Här fick måttas, jämkas, läsas, sväras, göras, göras om, hämta slagborr till betongvägg, pluggas, pluggas en gång till, sedemera fästas med spik och inpillrade trådar för att den inte skulle ramla bort.

Han klarade det naturligtvis, det skulle jag aldrig ha gjort, det är skillnaden mellan oss tror jag. Men jag känner mig i alla fall inte fullständigt dum i huvudet längre. Är det svårt för Bertil så är det svårt för mig också.

Janne & Thomas är på väg till Lombok, någonstans utanför Bali,

pratade med dem igår, mitt i den stora tvättningen/packningen. Jag är inte ett dugg avundsjuk. Nej då. Sån är inte jag.

Må de få vatten i sina snorklar varenda gång de går i vattnet. Luspudlar.

Agnes ger sig inte...

Så nu är det dags för övernattningskalas i Scoutstugan igen, åtta brudar bjudna denna gång. Jag förstår inte lockelsen i att mitt i den gråkalla höstvintern sitta och kura i en faluröd stuga mitt ute i ingenting, men om jag nu ska ha en teori så tror jag att det kan handla om just det där med längden på festligheten. Det blir ju i alla fall en 17-18 timmar. Till Agnes glädje. Till förälderns förtvivlan....

Manchego, timmermans och rackabajsare...

Lämnat barnen till Lise och stillheten råder. Trött är jag så det skriker om det så det kanske är lika bra det...

Tur till ICA-maxi i alla fall, saknar en del basvaror. Så är det ju svårt att bara passera den där delikatessdisken utan att handla något litet. En timmermanskorv och en liten bit manchego har blivit standard på sistone, men "rackabajsare" har jag aldrig ätit förut. Det är mannen som är före mig i kön som får mig på spåret, han beställer dessa korvar som om det vore den mest självklara sak i världen. Kan han så kan jag. "1 timmerman, 3 hg manchego och 2 rackabajsare", säger jag med myndig röst.

Efter att ha ätit denna fantastiska korv kan jag bara jubla. Chili. Vitlök. Peppar. Allt annat jordens starka. Mums!!!

Det gick ju jättebra att rögkas, som Tuva uttrycker det.

En baggis egentligen, tyckte hon efteråt. Dessutom blev hon så översållad med gåvor av alla snälla sjuksköterskor och lekterapitanter att hon mycket väl kunde tänka sig en ny njurröntgen redan nästa vecka.

Det ska vi väl innerligt hoppas att hon slipper.

Jag konstaterar i alla fall att jag blev positivt överraskad av bemötandet på USÖ, det skedde helt på barns villkor, vänligt, tryggt, ingen stress, bra förklaringar på vad som skulle hända. Sjukvården får så mycket kritik men i det här fallet var allt bara fin-fint.

Tuva bearbetar sin ångest på klassiskt vis. Hon skriver sig ur den.

Hon är dessutom en säker stilist, sina sex år till trots och nog kan man förstå att hon funderar en hel del på den där njurröntgen och hur det kommer att kännas. Vi får hoppas och tro att det går bra. Jag vet att Tuva hellre skulle haft sin mor med sig som stöd, men jag får göra mitt bästa.

Jag börjar bli allvarligt oroad över min pension...

Förra året vet jag att jag i alla fall skulle få 1 kr/månad i pension från Fora, men nu har det sjunkit till 0 kr. Kan det bli så illa att jag blir skyldig Fora pengar och måste betala dem pengar istället? Det här ger mig ångest.

I dag börjar den andra delen av mitt liv,

det blir så tydligt sektoriserat när man bara är "varannanveckaspappa". Utan tvekan är "barnveckan" den roligaste och mest "lättfyllda", den andra har jag fortfarande lite svårt att förstå mig på, man får så oändligt mycket tid...

Arbetskamraten Susanne

bjöd in oss på Kraxkompaniets revy "Rent hus", spelad i festgården "Rosendal" mitt ute i ingenstans. Hon skötte sig exemplariskt och maten var jättegod. Kvaliteten på texterna funderar jag däremot en del över. Det är klart att kombinationen underlivshumor/religion lockar till skratt, men hur roligt är det, egentligen?

Slakspak vecka

Det är som jag går med feber i kroppen, jag är snuvig, har ont i halsen, blir svett och trött för minsta lilla, känns inte särskilt roligt alls. Jag har gått till jobbet och gjort det jag varit "tvungen" att göra (det är i sig inte så lite, men i alla fall) men mycket mer har det inte blivit med något. I går lät jag till och med bli att gå på hockey fast jag var kvällsledig och barnlös - ett beslut jag inte ångrar med tanke på resultatet, 0-8 mot Örebro. Roland skickade spydiga sms hela kvällen och det gick nästan inte att sova.

Så. Nog klagat för idag. Jag säger som Uffe; "Vi går mot bättre tider tro mig tro mig, för det har tiderna själva bestämt".

Måndag kväll, ont i halsen, lite feber...

funderar som bäst på om jag ska försöka upprätthålla självdisciplinen från igår och gå en runda, eller om jag ska låta feberångorna ta över och kura i soffan och tycka synd om mig själv...

Vi får se vad det blir...

En lång och härlig Åbytorpsrunda...

...med nya Uffe-plattan "Omaha" i I-poden... 3,5 getingar om du frågar mig...

Gott att leva. Nu ska jag ta mig ett gott varm-bad och sen blir det filmafton... Väljer som bäst mellan "Mrs Pettigrew lives for a day" och "The forbidden kingdom". Vi får se vad det blir...

Älska IFK Hallsberg,

hata ÖÖrebrOO...

I min ålder hatar man inte hockeylag så jag dementerar omedelbart ramsan ovan. Men nu har Kumla förlorat sju matcher på raken tror jag och det känns svårt att vara supporter. Jag som trodde det här skulle bli en rolig säsong. Läge för ett tränarbyte? In med Ragge...

Besök av Ulf och Else,

Lise och barnen...

Kopp kaffe och morotskaka, skönt att man kan hålla den nivån i alla fall. Det är ju trevliga människor och det vore synd att bara tappa bort dem... Present kom de också med, vitlökskrydda i storköksförpackning, so beware all you garlic-haters, nu blir jag riktigt farlig...

Snön faller...

...och jag vaknar till vintervitt landskap, riktigt härligt tycker jag, trots att jag är en fryslort. Det blir i alla fall lite ljusare ute.

Pratade precis med Bertil i telefon, han bjöd in mig för att se på tv-hockey. Skellefteå-Färjestad, var det så? Konstigt hur man kan präglas av sina tidiga barndomsår, jag har aldrig ens varit i Skellefteå och ändå är det laget i mitt hjärta. Det är Bertils förtjänst/fel förstås, han som vid nio års ålder lärde mig att skandera ramsan S-K-ELL-E-F-TE-Å-LET´S GÅ.

Den ramsan glömmer man ente...

Så bjöd jag tillbaka och efter matchen går vi hit och äter en bit mat. Ylva följer också med. Det ska bli trevligt. Man blir så ensam som nyseparerad har jag insett. Tur man har gamla vänner...

Äh, jag bryr mig väl inte om Idol...

...låt kidsen rösta...

Men på något sätt kändes det i alla fall orättfärdigt att lilla Anna fick lämna idag. Bara någon vecka efter att Lasse Sandberg gick och dog. Jag menar, långa farbrorn kommer ju att gråta ihjäl sig nu.

Skitprogram. Inte premierar man sångerskorna/sångarna med hjärta/röst i allla fall. Fast lille Kevin är förstås en riktig mumsbit.

Latblogvecka...

Bara att erkänna, inläggstakten har inte varit hög. Men ibland behöver man få ta det lite lugnt bara. Sen kanske det inte har hänt så mycket att skriva hem om. Vi har i alla fall haft en bra vecka.

Vad det var?

En tvättäkta Squire "Helly Kitty" gura förstås. Och kom nu inte och säg att jag är genusomedveten. Killar kan också ha rosa gitarrer...

Agnes tränar hårt i alla fall. Hon har plåster på alla fingrar...

Uppe i ottan för att fira Agnes sedan,

elva år idag och en stor tjej inser jag. Hon blev jätteglad över sin nya cykel (och alla andra presenter) och än är dagen inte över. En överraskning till ska hon bjudas ikväll. Jag säger inte vad det är, men det är gitarrformat, rosa och har med Hello Kitty att göra.

Smakafton med belgiska förtecken

genomförde vi igår kväll hemma hos Per B. Jag är fortfarande mätt i magen och uppfylld av alla dessa smaker. Det var så himla gott helt enkelt. Dessutom mycket trevligt!

Vi prövade oss igenom ett antal belgiska ölvarianter, alltifrån Lindemans kriek, över Leffe Blond, Duvel och Hoegarten, fram till Trappisterna Rochefort och Westfallen. Det handlade inte om massiva intag utan just om att pröva smaker - till olika sorters mat. Musslor och frittisar, teryakikyckling på ljummen salladsbädd, charkuterier, gorgonzola och spansk getost, några praliner till avrundning...

Mums! Väl tänkt och arrangerat Per!

Anders "Klippan" Andersson

har lämnat oss, inte så där dramatiskt och slutgiltigt som det kanske låter, men i alla fall som utredningssekreterare vid Barn och utbildningsförvaltningen i Kumla kommun... I går firades han av med bowling på "Strike" och mat på O´Learys. Det var trevligt men inte särskilt intimt, det bir det inte på sådana ställen. Kanske Andersson var nöjd med att få "lagom" mycket uppmärksamhet i alla fall, hoppas det.

Eftersom jag är en av få som känner till hans genuina intresse för skånsk pop genomförde jag en liten "mini-do-bee-do" för honom. Han tog såväl "Knugen skuk" med Kriminella gitarrer, "Akterseglad i Brownsville" av Torsson, "Teknikens under" (Wilmer X) och "Nikki-Lauda och jag" med Fiendens musik och vann därför tre rara plattor ur min vinylsamling. "Du är min enda vän" med Philemon Arthur & The Dung" gick han emellertid bet på. Ha!

När jag kom hem fick jag panikångest när nycklarna var borta, men i skrivande stund är allt lugnt. De är kvar på O´Learys har jag kollat.

Låt den rätte komma in,

Tomas Alfredssons film efter John Ajvide Lindqvists roman, såg jag igår kväll. "Mysig" kärlekshistoria om mobbad pojke och tolvårig vampyflicka som "varit tolv länge". Helt okej, fast inte blev jag särskilt rädd. Boken var mycket mera creepy.

Barack Hussein Obama 2

...USA:s nye president heter Hussein, smaka på den ni. Undrens tid är ännu icke förbi.

2 års blogande idag...

Jag är uthålligare än jag själv trodde från början. Det blir någon slags bild av ett liv till slut, även om orken tryter lite ibland.

För två år sedan idag var det iskallt ute. Det är det idag också. Och det gnistrar i frosten.

Min mobil ligger kvar på South-African airways

så jag är lite svår att nå via den just nu. Skriver det här så tror jag att många ser och har förståelse för min invisibilitet... Jag har gott hopp om att få hem den igen emellertid...

Så fick vi åka till Mjölby och hämta hem Agnes igår,

hon hade klarat tågresan bra och det var underbart kul att få se henne igen. Två veckor hade vi inte varit ifrån varann på elva år, så det var känslosamt...

Kära gamla härliga fuktgrå Sverige...

Vad fort det går att komma in i verkligheten igen...

Bubbelbadande...

Försatte mig själv i en position jag inte tidigare befunnit mig i... Måste prata med Linda om det här, det måste ha påmint väldigt mycket om den massage hon fått på Loka. Massagebadkaret "Valen" har nu byt namn till "Supervalen".

Under the Banjan tree...

Heter den inte så, den gamla Peter Gabriel-sången? Sitter jag här på verandan, de få kvarvarande äpplena syns som svarta silhuetter mot den ännu mörkare frostblåmolniga himlen. Konstig dag i dag på många sätt, åkte och hämtade Tuva efter fritids och hon var nästan blyg att se mig, gav mig bara en halvdan kram... När jag frågade hur det var sade hon att det var ok, men sen var det inte mycket mer... Försökte bjuda henne på fika men då tackade hon nej... Då blev jag allvarligt oroad...

När vi sedan kom till Rondellens gatukök föll saker på plats...

"Vad vill du ha?"
"Ingenting..."
"Men nåt måste du ju ändå äta..."
"Okej då jag tar väl en korv med bröd då..."
"Har du ont i magen eller nåt?"
"Nä men jag längtar efter mina presenter..."

Hon fick; ett jadehjärta-halsband, en pingvin-nyckelring, ett hajtands-halsband, en gosedjurs-giraff, snäckor från indiska oceanen, pingvin-halsband, pillerburk frånSwaziland och en del annat jag inte kan räkna upp här...

Efter presenterna gick det bättre att kramas...

Back on track...

Plötsligen hemma i Sverige och Kumla igen... Det känns helt okej att vara på Närkessslätten, men visst saknar jag det där gamla taffelberget i horisonten i alla fall..

Allvarligt talat, nu har jag genom årens lopp besökt många av världens städer, men Kapstaden var speciell på många sätt. Bara att hoppas att man får komma tillbaka dit någon gång igen...

Långt hem var det emellertid. 1100 mil mellan Kapstaden och London först, 170 mellan London och Stockholm sen, därefter 25 från Arlanda till Örebro, sist av allt 2,5 från Örebro till Kumla. Det blev några mil...

Sovit gott i natt i alla fall, nu ska jag åka och hämta Tuva på fritids. Längtar efter henne SÅ mycket!

Hade Karin vid min högra bordssida ikväll...

Karin är 84 år...Hon har en promenadkäpp när hon ska gå mer än 3-4 kilometer, men det är nog också det enda beviset på att hon uppnått en högaktningsvärd ålder. Skarp i intellektet, välformulerad, uppdaterad, garvar rätt rått ibland, som när hon berättar om hur hon som ung och nyutbildad lärare utfört färgblindhetstest på eleverna...

"Det hade säkert varit förbjudet idag, man får ju inte mobba eller vara dum mot någon avvikande såklart... Men då var det lite annorlunda."

Jag hoppas/önskar att jag kan få en lika vaken ålderdom. hoppas också att mina föräldrar ska inse att de inte skulle behöva sitta stilla i den där lägenheten. Du är ju gammal scout Arne, kan Karin så kan du...

Latdag blev det, precis vad som behövdes...

Coola killar (tjejer?)

The Cullinans är så där löjligt kolonialistiskt äckligt lyxigt. Men nice...

Jag fick tag i en biljett till Robben Island, på "stand by", men då blåste "Kap-doktorn" in och så gick det inga mer turer den dagen...

Då blev det en bira nere i Waterfront i stället... På något sätt måste man ju få sörja...

Den söte lille battingen hälsade jag på i akvariet...

Christel ser lite sliten ut, kan just inte förstå varför...

Några bilder från den första "latdagen" i Sydafrika. (Och en pingvin dessutom...) Det har varit en fantastisk resa, definitivt, men också oerhört intensiv. Det här var första sovmorgonen jag haft. (Och den sista...) Jag var så trött när jag kom hem från dagens utflykt att jag lade mig och sov i två timmar, mitt på blanka eftermiddagen. När jag vaknade så kunde jag knappt inte ta mig ur sängen. Alla kroppsdelar hade liksom somnat..

Nu tog det ju bara någon minut att komma ur det tillståndet, men det förvånade mig faktiskt... Jag kan i alla fall med gott samvete säga att jag under den här resan inte tänkt särskilt mycket på något av det som varit tufft under året som gått (allt från separation till sjukdomstillstånd i familjen) och att det innneburit att jag kunnat slappna av på ett sätt jag inte gjort på många år.

Vore jag Haluxadoktor med obegränsade resurser skulle jag nog ordinera en afrikaresa till alla livströtta och slitna människor jag träffar i jobbet. Jag tror säkert att det skulle löna sig...

Latdag i Kapstaden på gång...

Skönt med en dag att bara få gå och skrota... Klockan är över nio och jag har inte ens klätt på mig än. Ska väl ta mig ner till frukost i alla fall och sedan tänkte jag gå på Cape aquarium som tydligen ska vara i världsklass...

Robben Island kommer jag inte ut på, det finns inte en färjebiljett att tillgå innan mitten av November. Synd, men jag får väl hoppa in på frihetsmuseet i alla fall...

I går utbröt stor dramatik må ni tro, jag"kom bort" i en botanisk trädgård (fast jag visste inte ens själv att jag var borta) och jag tror halva Sydafrika sattes in i jakten efter mig. Så småningom återfanns jag och kunde föras (i en golfbil) till mina oroliga reskamrater.

"Vilken tur att inget har hänt dig", sade de unisont.
"Jamen vad skulle kunna hända? Har dom köttätande växter här? Eller trodde ni att jag letat rätt på marijuanaodlingen?"
"Nä men om du ramlat och brutit benet eller så..."
"Fast jag har ju inte varit saknad i mer än en kvart?"
"Nä men om..."

Bara att tacka för omtanken...

Så har jag fått e-post från Agnes där hon skriver att hon saknar mig och då saknar jag henne och Tuva jätemycket också och får nästan lite hemlängtan... Hur är vädret i Sverige?