Några bilder från Taffelberget och Godahoppsudden...

"Droppen urholkar stenen", Taffelberget

Lilla utsikten, Taffelberget

Jodå, jag är här... Taffelberget.

Idag kurerade jag min fobi mot linbanor... Klarar man den här så klarar man alla... Taffelberget.

Det hisnar... Godahoppsudden.

Struts, hona, Godahoppsudden...

Mr Baboon. Ockuperade ett biltak, masturberade helt ogenerat. Christel höll på att dö av skam för att hennes land bebos av så osedliga djur. Godahoppsudden.

Been there, done that... Godahoppsudden...

De 20 milen runt kaphalvön var bara... ...breathtaking... En underbar dag som började med linbana upp på Taffelbergets topp och fortsatte mot Godahoppsudden och nationalparken omkring den. Inte så mycket att skriva hem om vad gäller äventyrligheter kanske, men ett av de vackraste stycken land jag sett i hela mitt liv. Djuren då? Babianer och strutsar i all ära, men jag har också sett valar vippa gigantiska stjärtftenor ute i bukterna. Pingvinerna... De branta stupen, de vilda haven. Kan man vara annat än nöjd och lycklig?

Boschendals vingård...

Inga rena pinotageviner på Boschendal, men däremot en fantastiskt Shiraz som jag inte kunde motstå, får väl dricka ur den innan jag åker hem, och ett muscatvin som var så PACKAT med sötma och frukt... Mmmm. Mmmmm. Hör ni hur nöjd jag är?

Flighten gick från Durban till Kapstaden.

Det är ett stort land, Sydafrika. Vi flög i över två timmar för att komma från Durban till Kapstaden. Längre än från Stockholm till Rom, till exempel, för att man ska ha något att jämföra med...

I går var det bara varmt, hett och förmodligen den tristaste dagen på hela resan, den "Zulu-by" vi fick besöka tyckte jag bara var en riktig turistfälla, "High Chaparall" i Sydafrika typ. När sen Durban liksom regnade bort också så blev det inte mer än halvkul... (Vilket i sig inte betyder att det var tråkigt. En nära vän till mig rapporterade via e-post att det var 4 grader i Sverige, i jämförelse med det så kändes det toppen att vara här. Vi fick en supermiddag och nu har jag smakat så många fantastiska viner att jag skulle kunna tänka mig att flytta hit bara av den anledningen...)

Nå, det var igår det... Idag är en annan dag (hur var det nu han sjöng, Christer Björkman?).

Direkt anlända till Kapstaden satte vi oss på bussen och åkte till Stellenbosch, Sydafrikas näst äldsta stad och centrum för vindistrikten. Det var som att "komma hem" - till Europa i alla fall. Plötsligt fler vita än svarta på gatorna, ekar i alleér efter gatorna, hus som i Holland, mycket märkligt i sig, men ytterligare ett bevis på att segregationen inte minskat så värst mycket på 14 år eller hur länge sedan det nu är som ANC tog över. De svarta jag såg sopade gator eller hämtade sopor eller så. Tycka vad man vill om det. Staden var i alla fall mycket vacker.

5 mil (eller så) senare blev det vin- och ostprovning på Boschendals vingård. Det var en mycket behaglig upplevelse att sitta under den stora eken och få pröva deras supergoda viner under sakkunnig ledning. Otur att vi inte är i EU bara, det går inte att ta med sig så mycket hem...

Middag på koloniala lyxhotellet Cullinans (där vi också bor) i Kapstaden sedan och därefter en promenad till "Waterfront". Detta blev en lättsam, vacker och luftig dag. Sådana behöver man också ha. I morgon (i dag) har vi sovmorgon ända till 07.00. Efter frukost ska vi ut och hälsa på pingvinerna på Godahoppsudden.

En del känner andra när man börjar prata...

Ylva - ser du det här så har jag med din gamla kompis från Frejgården, Liv, norsk psykolog...

Gunnel, inte visste jag att du och Christer F var bekanta?

o.s.v

Kwanzimela

Agnes,

nu har jag hittat den där snäckan du bad mig om. Den från Indiska oceanen...

Det är Durban, det är tisdagskväll och det är sent...

Snart tolv, det är sent om man ska upp 06.00 i morgon bitti i alla fall. Vi ska med morgonflyget till Kapstaden som sedan blir vår utpost för tre nätter tror jag. Man blir lite dygnsvill och jag har inte riktigt koll på programmet, men jag tror det är så...

Jag sitter här och kliar mig både här och där, fick en del otrevliga insektsbett under besöket i Kwazulu Natal och byn Kwanzimela. Det är inget malariaområde så det ska inte vara någon fara, men kliar gör det likt förbaskat...

(Man behöver förresten inte få malaria av myggbett för att bli sjuk av dem, glömmer aldrig när Lise och Joppe och jag kom hem från Sri Lanka och Thailand 1993, då hade jag fått en infektion i ett myggbett och låg i 40 graders frossa och missade till och med en Ulf Lundell-konsert i Örebro. Lise och Joppe åkte iväg och jag låg och skakade framför teven. Den kvällen sände public service "Exorcisten". Jag såg den och yrade och jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Det var ingen bra kombination...)

Kwanzimela ja, det var en spännande upplevelse. Vi åkte av stora vägen och in på lilla vägen och sedan ut på den ännu mindre vägen och sedan var vi ute på en ännu mindre väg... Enkelt uttryckt kan man kanske säga att detta lilla Kwanzimela låg mitt ute i ingenstans. Christer Fahlström har tydligen en frireligiös koppling och genom att göra resan upp i bergen och låta människor sova en natt på missionsstationen så förser han dem med regelbundna inkomster, pengar som de sedan i första hand använder till att hjälpa hiv-positiva människor och människor som redan utvecklat aids.

Jag fick höra siffror idag som skrämde mig rejält. 3 Sydafrikaner av 10 är hiv-positiva eller sjuka i aids, barn och vuxna om vartannat, på landsbygd och i städer... Visst hade jag en bild av hiv som "the pan-african disaster disease", men att det var så illa visste jag inte. Syd-Afrikas aidsminister fick avgå för någon månad sedan för att hon negligerat problemet och sagt att det bara handlar om att få folk att äta hälsosam mat så ordnar det sig nog. Bromsmediciner finns inte alls att tillgå i tillräcklig omfattning och det är jättesvårt att få människor att ens gå och testa sig eftersom sjukdomen är så stigmatiserad. som den är.

Fader Ignatius (Jag höll på att bryta ihop när han presenterade sig, jag kunde bara tänka på Ignatius J. Reilly i "dumskallarnas sammansvärjning") och hans team har fullt upp alltså, både med att lindra för de redan sjuka och med att upplysa människor så inte fler ska behöva drabbas. En minst sagt svårlöst uppgift.

Det är imponerande med människor med sådant engagemang. Jag tycker det. Rannsakar mig själv och inser att jag skulle ha väldigt svårt att lämna alla bekvämligheter och försaka allt för att kunna hjälpa andra. Det är tur att sådana människor finns...

Missionsstationen var sliten och gammal, men jag fick rena lakan och en handduk och det var helt okej. Efter middagen bjöd reverend I in de som ville till liten gudstjänst/andakt i kapellet. Som tur var följde jag med, mäktig upplevelse att höra afrikansk gospel i ett litet bykapell mitt ute i Afrika. Jag älskar hur de sjunger här, det är så fullständigt fritt, så starkt, lite glidande ibland kanske, men med ett jäkla ös...

Det blev tidig kväll för vi skulle ju som vanligt upp i ottan. Denna morgon för att besöka skolan i Kwanzimela.

465 barn, 5 lärare (och en massa assistenter ska jag väl säga för att vara uppriktig.) Många av barnen föräldralösa, många barn själva smittade av hiv, ungar som kommer dit med sina småsyskon på ena armen för att mamma är så sjuk så hon inte kan ha dem hemma. 82% arbetslöshet hos föräldrarna, de som har jobb tjänar i snitt cirka 100 rand/månad. (80:-)

Hopplösa villkor kan man tycka, men ändå fanns det en massa stolthet och glädje för det man gjorde i den där lilla skolan. Det var rörande. Barnen hade förberett en cultural show för oss, sjöng och dansade så det stod härliga till, vi kontrade med "små grodorna", stor förbrödring uppstod. *S*

Vi hade skramlat lite pengar innan vi kom dit, rektorn fick lite över 5000:- av oss och blev själaglad. De pengarna skulle räcka till mycket.

Jag smet in på det "dagis" man varit tvungna att anordna eftersom barnen kommer till skolan med sina småsyskon med sig. Det skulle ni se, förskolepersonal i Kumla... 80 barn i ett rum, det material som fanns att tillgå rymdes på ett litet bord... Nå, jag tog lite bilder och blev "överfallen" av barn som ville känna på min vita hud... Undrar just om den kändes annorlunda för dem?

Måste gå och sova nu. Får berätta mer sedan. God natt Sverige!

Let me hereby state:

Jag skickar inga vykort. Till någon... Nån måtta får det vara...

Några ögonblicksbilder till...

Vi besöker en skola och får bevittna lite "tribe-dancing"... Duktiga ungar (ungdomar)

Två kvinnor i traditionella Swazidräkter, vid gränsövergången.

Eder förtrolige, någonstans uppe i Swazibergen.

Kungen av Swazilands lilla skithotell. Det var jätteobehagligt att sova där...

Ingen uppkoppling på en dag eller två...

Tro inte att jag försvunnit för gott, men nu ska vi in i Kwazulu Natal och till en misssionsstation ute i ingenting. Jag tror inte det finns internet där. Men jag återkommer när vi kommer till Durban. (Det är på Östkusten, då ska jag bada i havet. Om det inte är hajvarning..)

Over and out!

1 från Pretoria, 3 från Krugerparken...

Tar en oändlig tid att ladda in bilder när de inte är komprimerade... Sorry... Men här är några rara saker jag sett...

Ahh, varför funkar det inte att lägga upp bilder...

Sne jag blir. Jag fastnade i en sån där "bläddraruta"... Det gick ju häromdagen... Får försöka i kväll igen för nu ska jag ner i Poolen...

Nu är vi i Swaziland,

det känns mycket mer som riktiga Afrika... Rätt stor skillnad på infrastrukturen att komma hit måste jag säga. Plötsligt bor människor (en del) i lerhyddor och jorden är röd och samhället agrart. Spännande och vackert... Vi har stannat lite här och var och det har varit en bra dag. Nu är vi på kungens lyxhotell och det känns lite konstigt att kliva in i en sån här miljö efter att ha sett under vilka villkor människor lever... Men de är väl beroende av turistpengar så samtidigt blir det dubbelt...

Klockan ar 8 pa sondagsmorgonen

Har sovit jattegott i natt. Nu ar det frukost och sa ska vi vidare till Swaziland som tydligen inte ens tillhor Sydafrika utan ar hur sjalvstandigt som helst. Blir ett land till att lagga pa listan. Vi ska sova pa Kungens eget hotell... Hoppas ni har det bra darhemma!

I dag har jag varit med om nagot fantastiskt...

...eller jag tycker forresten att hela dagen var fantastisk, jag menar nio timmar i Krugerparken, moten med lejon, elefanter, leoparder, giraffer, noshorningar, bufflar, zebror, antiloper, alla djur man kan tanka sig... I ett fritt habitat, inte alls som kolmarden. Ah, det var sa lackert!!! Vi fick se alla "big five" och en del andra djur ocksa, som ni ser har ovan. Jag har sa manga vackra bilder jag skulle vilja lagga upp direkt, men wi-fi funkar inte har pa hotell Pestana Lodge sa jag kan inte anvanda lap-topen...

I vilket fall som helst sa fick vi se tva lejon sla en antilop, mitt framfor vara ogon. Det var en san dar upplevelse som drojer sig kvar pa nathinnan. Forst lag de stilla, sedan reste de sig och gick forbi var jeep pa en meters avstand, kandes som att vara pa kolmarden ungefar, just da. Men inte sen, nar de fick syn pa sitt byte. Det ena lejonet drev antilopen mot det andra som hoppade upp och bet den i strupen. Det var en "clean kill". Den maste ha dott innan den slog i marken... Jag blev alldeles tarogd, inte for att djur dodar djur for att ata, men for att det var ett maktigt skadespel som utspelades dar och da.

Vi korde 250 kilometer men sag bara 3 procent av Krugerparken som ar lika stor som Belgien och Holland tillsammans. Vilken dag. Jag kommer att dromma om lejon i natt.

Malelane, utanfor Krugerparken, torsdag kvall

Bast att konstatera det pa en gang, den har datorn har inte a, a eller o. Det ar en lobbydator och alldeles nyss hade jag skrivit jattemycket och da gick strommen och hela lodgen blev kolsvart och allt forsvann Shit happens. Utanfor gar askan, det ar jattestora blixtar och krokodilernas ogon lyser i morkret. Utanfor min bungalow har jag en serios varningsskylt som talar om att Crocodiles are roaming in the water och att hotellet inte tar ansvar om jag gar utanfor staketet. Vilket jag aldrig skulle ha kunnat tanka mig att gora...

I dag har vi rest 680 kilometer med buss, det var lite svettigt faktiskt, anda fran Centurion strax utanfor Joburg till Malelane da, med stopp i Pretoria och i Pilgrims rest, en urharlig gammal guldgravarstad uppe i bergen. (Hogre an Kebenekaise faktiskt...)

I Pretoria blommade 70.000 Jakarandatrad i lila, det var maktigt.

Jag ska snart ga och lagga mig fast klockan bara ar 21.30, I morgon bitti ska vi traffas 05.30 for att ga pa jeeparna och aka in i Krugerparken. Jag hoppas att vi har samma tur som ett sallskap jag pratade med idag, de hade fatt se the big five och mer dartill, leoparder flera stycken till och med...

The big five ar inte de fem storsta rent fysiskt, men fem djur som varit sa jagade att de hotats av utrotning... Lejon, Leopard, Buffel, Elefant och Noshorning. Vi far se vad som hander men det ska bli riktigt spannande...

Den har Lodgen ar urlyxig. Jag har en egen bungalow pa 25 m2 eller sa. En kvinna kom och fragade om hon fick badda upp sangen. Jag blev skamsen och sade att jag minsann kunde gora det sjalv. Man ar inte van, antar jag.

Aterkommer i morgon hoppas jag, med rapport fran the big gamehunt.

Soweto

Får nog räcka för idag... Kanske köpte mig för lite uppkopplingstid...

Soweto...

Vi landade och klev ut i högsommarvärme och sattes omedelbart på en buss till Soweto. Soweto är en förkortning för ”southwest townships”. Hade jag ingen aning om.

Det jag visste om Soweto var det jag sett på film och i media och det jag hört Peter Gabriel sjunga om.

En bild som kom för mig var inledningen av ”cry freedom”, när tusentals barn kommer springande på en grusväg, mellan plåtskjulen, sjungande kampsånger, protesterande mot apartheidregimens beslut att all undervisning skulle ske på Afrikaans. Poliserna skjuter rätt in i barnmassan, det är blod och damm och tårar. Den är ganska vidrig faktiskt, och absolut sann. Vi var och såg minnesplatsen för händelsen, en ”klassisk” (om man nu kan använda ett sådant ord i det här sammanhanget?) bild från kravallerna i Soweto är den där den döende skolpojken Hector Peterson lyfts upp och bärs iväg av en kamrat. Har ni sett den så vet ni vad jag talar om. Den är central för hela minnesplatsen och speglas pǻ en mängd olika sätt. Starkt. Förskräckligt. Vita svin... Inte att undra på att det här landet har en massa saker att ta itu med...

Soweto är stort, mycket större än jag kunnat föreställla mig. Vår guide Linda (det är en man, hans namn betyder tålamod förklarar han) berättar att det bor nästan tre miljoner människor i Soweto. Inte alls bara i plåtskjul, det finns allt från miljonärer till utfattiga (fler av de sistnämnda såklart), det de har gemensamt är att de är svarta. Så kör bussen runt i alla dessa områden och man förstår att han har rätt. Skiljda åt av en väg ibland ligger stora fina ”mansions” granne med de där små plåtskjulen. Jag frågar om det blivit en annan form av segregation nu, att det bildats gränser mellan rika områden och fattiga områden, men så är det inte, enligt guiden i alla fall.

Vi får en god buffelunch inne i Soweto, lite antilop, kyckling, lamm, polenta, pumpa, bröd, ris. Jättegott tycker jag. Några pensionärer är lite mer skeptiska, inte alla förstås, det är väl de som med störst öron lyssnat på guidens varningstal om riskerna med att gå ut ensam på kvällarna i Sydafrika generellt och att vara ensam vit i Soweto speciellt... Är det på det sättet kan man nog inte lita på maten heller...

Jag är ju mest rädd för spindlar jag, men ännu har jag inte sett någon.

Nu sitter jag på lyxhotellet utanför Johannesburg, tar mig en öl, skriver det här. Det är fantastiskt behagligt. Blir nog tidigt i säng ikväll sen...

I morgon bär det av till Pretoria.

On the early morning flight

Det blev faktiskt ”Prison break” avsnitt sju i stället och sedan måste jag ha somnat till fast jag knappast trodde det var möjligt, för nu är klockan halvåtta på morgonen och vi har fått frukost. Sitter här med en prilla i munnen och konstaterar att jag inte rökt på 18 timmar och att det gått riktigt bra. Kanske läge att låta bli?

Nu ska det bli riktigt spännande att se vad den här resan har att erbjuda. Jag återkommer efter första dagens intryck.

Första dagens övningar...

Sitter på planet till Johannesburg, En airbus A340-200, har precis fått mig lite mat till livs, tur det för jag var riktigt hungrig. Hade som jag skrev i förra inlägget bara käckat en mezzalunamacka på Arlanda och en påse nötter på flighten till London. Nu var det middag emellertid och det smakade bra, fast det var välpaketerad flygplansmat. Någon slags kryddig kycklinggryta med ris, den traditionella bullen, en bytta sallad och så lite äppelkaka efteråt. En whisky före, lite rödtjut till maten och så en cognac till kaffet. Kanske man kan sova lite sen i alla fall... Här är lite bättre sittplats än på sas-planet till London.

Mamma körde mig till Örebro vid elvatiden, jag hade väl mina aningar om vilket klientel det var som skulle med på resan eftersom jag sett deltagarförteckningen och kunnat konstatera att de flesta hette ”Stig-Arne och Maj-Britt” och ”Greta och Sven” och sånt. Däremot visste jag väl inte riktigt hur rätt jag hade. De flesta är pensionärer. Det är inget att deppa ihop över i sig, de verkar pigga och trevliga och jag väljer naturligtvis själv vilka jag vill prata med.

Vår reseledare är ”mr Contour” himself, Christer Fahlström. Han är mycket ordningssam och organisatorisk och pratar med gruppen så pensionisterna jublar. Men han är också trevlig och säkert kunnig.

Not much happening idag faktiskt, det är ju en ren resedag (och natt). Vi har att göra nästan elva timmar till Johannesburg från London, nonstop. Jag visste inte att det var så jäkla långt. Tyckte inte det såg ut så om man tittade på kartan, men det är ju faktiskt långt ner på södra halvklotet. Får väl se om jag kommer ur flyget med svullna fötter och blodpropp... Köpte en kortläsare på Heathrow i alla fall, det lär väl vara en förutsättning för att jag ska kunna få med några bilder på blogen ibland. Men nu inser jag att jag inte har något bildbehandlingsprogram i den här lilla lap-topen, så det kanske blir svårt i alla fall...

Vi landar i Johannesburg vid halvniotiden i morgon. Man kunde ju ha önskat sig ett par timmars rekreation på ett lyxigt hotell först, men tydligen ska vi rätt ut i Sowetos kåkstäder på en halvdagsutflykt innan vi får lägga oss en stund.

Nu ska jag kolla Dexter en stund och sedan är det sannolikt bäst att försöka sova några timmar.

Arlanda, 15.25

Incheckad och klar, tar en öl och en mezzalunamacka. Det är tur att jag är rätt gråhårig så jag inte sticker ut för mycket. Snittålder på resesällskapet; 65 sisådär. Men vad gör väl det? Hello Africa!

Jamen då så,

då tutar vi och kör. Allt jag glömt att packa ner får jag köpa efter vägen. Det är säkert en del... Som sagt, håll kollen här, jag ska verkligen försöka höra av mig.

H.
Traveller

They´ve killed a man in Ohio...

Richard Cooey fick sig en riktig dödscocktail, trots att han i sitt överklagande angett att han var för fet för att avrättas och att man kanske skulle usätta honom för "cruel and unusual punishment" när man skulle leta efter rätt vener att sätta sprutan i. Det brydde sig delstaten Ohio emellertid inte om.

Vet ni förresten vad de skriver i sitt "capital punishment protocol"?

The protocol also requires that the executioners have a defibrillator available in the event that the condemned person has a heart attack before being executed.

"Trained medical staff shall make every effort to revive the inmate should this occur," the Department of Corrections document says.

Man får inte dö av skräck liksom, då ska man återupplivas så att man sedan kan tagas av daga "på det rätta sättet"... Hur perverst är inte det?

Amnesty international: pg 90 00 72-0

Nu börjar det dra ihop sig rätt ordentligt...

For till läkargruppen i dag för att få mig lite gulsotsvaccin och malariaprofylax. Självklart på drop-in, det hade jag ju lyckats läsa mig till på internet att de hade. Not... www.jordenrunt.se var inte helt uppdaterade. Men syrran på vaccinationskliniken var schysst och tryckte i mig en spruta på sin lunchrast, så det ordnade sig i alla fall. Heder åt henne.

Körde förbi Marieberg och Forex och hämtade pengar också, har inte riktigt koll på vad det här äventyret kommer att kosta men boende, mat och transporter är ju redan betalda, så det är väl ett och annat glas pinot noir som ska betalas... Janne & Thomas sade att det var halva priset mot hemma ungefär. Vi får väl se...

Vill ni kolla några otäcka hotell jag ska bo på är det bara att klicka här (Krugerparken), här (Swaziland), här (Elangeni) , eller kanske här (Kapstaden.) Visst ser det direkt läskigt ut...

Jag tar med mig en dator och finns det bara bra nätverk så ska jag försöka bloga lite om vad som händer. Håll kollen!

En tv-(o)mans bekännelser...

Jag är seriemissbrukare, bara att inse, alldeles för mycket av mitt liv går åt till att följa ett antal tv-serier av varierande kvalitet och beskaffenhet... (Snabbt hemladdade via internet dessutom, här handlar det om snabba kickar.) Under våren och sommaren kände jag mig nästan normal, det var väl då manusstrejken i Hollywood slog igenom och inga serier sändes nämligen, men nu är de (nästan) alla tillbaka och jag sitter här i träsket igen.

För er som delar missbruket och för er som ännu inte gör det; här är en snabb lägesbedömning av vad som är värt att slösa tid på och vad som absolut inte är det.

Dexter är här igen, två avsnitt av säsong tre har sänts. Dexter är det näst bästa som hänt tv-världen. (Bäst är Sopranos.) Dexter har humor, känslo-och-kärleksliv, intelligens, blod-och-våld och en massa andra ingredienser som gör att den liksom hamnar i en egen division. Missa inte, vad ni än gör...

Heroes spårade ur fullständigt i säsong två. Tre avsnitt av trean har jag sett och inget har blivit bättre. Konceptet dog i samband med avslutningen av säsong 1. Hoppa över!

Prison Break är inne på fjärde säsongen och har tagit sig högst betydligt faktiskt. Nu är det nästan spännande igen, och det går nästan att förlåta manusförfattarna för säsong 3 och den ändlösa vandringen i Sonafängelset. Umbärligt, men rätt okej faktiskt.

LOST har inte börjat höstsäsongen (5) än. Den kommer jag inte att missa i vilket fall som helst, där finns trådar jag måste få ordning på innan jag dör, fasinerande att man lyckas få människor att se på tv i fyra säsonger, begripa ingenting och ändå tycka "wow, this is cool"...

Skitsimförening...

Jag känner mig faktiskt förbannad.

Släpper av Agnes vid simhallen i Hallsberg (där hon numera ska göra ett av sina två simpass i veckan, för så har föreningen bestämt) 17.15, lovar att vara tillbaka 19.20 för då ska hon ha hunnit basta och ducha efteråt.

Tuva och jag åker och handlar i godan ro, vi är tillbaka tjugo över sju som jag lovat och möter Agnes som gråter och är alldeles i upplösningstillstånd. Det var ingen träning. Simhallen var stängd för lagning av bassäng. Ingen annan var där...

Men för h-lv-te Nautilus... När beättade ni det här? På vilket sätt? Varken Lise eller jag har fått något meddelande om att träningen var inställd, via brev, mail eller telefon. Agnes (som ju är en plikttrogen tjej) säger "det är säkert mitt fel men jag har inte hört något..."

Ingen skada skedd, hon överlevde, om än lite ledsen och rädd, men jag funderar ändå... Varför ska en tioåring behöva åka till en annan kommun en gång i veckan för att få träna? Vem har ansvar för att information kommer fram som den ska? Har jag varit en dåligt ansvarstagande förälder som missat information? Jag känner mig jätteförvirrad. Och dessutom då förbannad. Jag kan förstå att de där timmarna var evighetslånga...

Sydafrika - 1 week and still counting... ...all systems set to go...

Jag tror inte att jag riktigt fattat att jag snart ska åka... Det känns lite overkligt att tänka sig att jag om mindre än en vecka ska sitta på ett plan till Johannesburg. Äh, det är väl bara att luta sig tillbaka och slappna av antar jag...

Jag har haft Sydafrika i tankarna så länge.

Jag har sett Olof Palme dela ut miljoner ur stadskassan direkt till ANC på den stora stödgalan 1985. Inte förrän de svarta blev fria skulle jag dricka ett glas sydafrikanskt vin. Vi som sjöng och spelade i det lilla formatet anordnade lokala galor också, här i Kumla spelade vi in bra mycket pengar till ANC:s kamp via en fullsatt spelning i Husaren. Gamle Hällabrottsdoktorn Kenneth Swakamisa (som förutom att vara läkare också var ANC-medlem i exil) fick ta emot dem, rörd och tacksam för ett sådant stöd från ungdomar i Kumla.

När jag gick ut förskollärarlinjen 1988 lyckades jag få med mig alla mina kursare på att skänka den symboliska "avgångsgåvan" till lärarna till ANC... Jag tror inte att det vare sig före eller efter 1988 skänkts förskollärarpengar till en militaristisk organisation...

Amandla! alltså. Många filmer har man sett, mycket musik har man lyssnat på, många böcker har man läst... "Cry Freedom" av Richard Attenborough, "Biko" med Peter Gabriel (Och Simple Minds i en genialisk cover...), "Frihetens sjö" av James Michener, "Goodbye Bafana" på senare år...

Vad är det jag försöker säga? Att jag verkligen funderat mycket över det vidriga apartheidssystemet och att det präglat mig för livet. Människor ska ha rätt till drägliga livsvillkor alldeles oavsett vilken hudfärg de har...

Nu ska jag åka som "vit turist" och hur det kommer att kännas vet jag inte än. Spännande kommer det i vilket fall som helst att bli...

Härligt med konst!!!

Fick hem tavlorna jag köpt av Mattias i går, jag är så nöjd, vardagsrummet blev plötsligen mer livfullt. Nu fattas det bara gardiner, men jag fick med mig Linda till IKEA i söndags och vi hittade ett par riktigt snygga som nog ska passa. Any day now, anyday, I will be released...

"Det viktigaste är inte att vinna utan att kämpa väl",

sade Pierre de Couberrain inför de första olympiska spelen 1896. Bullshit, säger nog de flesta som varit inblandade i en idrottslig aktivitet. Det är klart man vill vinna.

Fast nu har jag upplevt det i verkligheten. Tuva har varit på fotbollscup med IFK Kumlas flicklag 01-02:or. Man spelade tre matcher, resultaten pendlade inte så värst mycket. 0-17, 1-14, 0-13 blev det. (Eller något liknande.) Men alla hade jättekul och ingen surade det minsta och det första Tuva sade efteråt var "Ellen gjorde mål, hon är skitbra"...

Bilderna lånade från IFK Kumlas hemsida.

Yippie jag är så glad,

nu ska jag snart åka och hämta de där ohängda ungarna som jag längtat efter i en hel vecka... Jag vet inte hur det är med Tuva, men Agnes sade i alla fall till mig igår att hon ville stanna hos mig nästa helg också, för att det skule bli någon slags balans med min Sydafrikaresa...

Oändlig lycka att det inte är tvärtom... Barn har man inte bara för sina misstags skull, man har dem också för att påminnas om att man är någonting värd i den här världen...

Sent omsider, några bilder från prinsessan Tuvas slottskalas...

Det länder henne till heder att hon valde narrkåpan före prinsesskrona...

I dag skojade jag om dig Percy,

det var första gången jag kunde göra det efter din begravning och efteråt visste jag inte om jag varit plump eller inte. Men så tänkte jag: "du tålde det alltid när du levde"... Då kan det väl inte vara fel nu heller... Man måste tillåta sig de glada minnena också, eller hur...

En indiot i vår rektorsgrupp föreslog att vi skulle träffas varje vecka och utöva idrottsliga aktiviteter, det var allt från "mans-spinning" till "4-manna-badminton i blandade lag" till regelrätt styrketräning... När den kom på tal var frågan såklart inte långt ifrån; "hur gick det med din styrketräning Håkan?", "ni var väl på gång ett tag?"

Vad svarar man på sånt? "Nej men det gick åt skogen. Men det var inte mitt fel, det var Percys, vi tränade ju i lag innan han gick och dog..."

Jag saknar dig så jäkla mycket emellanåt så du vet inte... Men det är rätt skönt att kunna komma ihåg de roliga sakerna också...

Hektisk bortavaro ett par dagar.

Lundsbrunn först som jag redan beskrivit och så har jag precis kommit hem från Stockholm och Västerås efter två dagar tillsammans med Nätverket för kvalitetsarbete i förskolan. Vi var i Hallonbergen och besökte en Reggioinspirerad förskola som hette Stella Nova och i Västerås för att se på "Emilia Öst". Spännande och intressant att möta världar som både är så olika och lika ens egen... Trevligt sällskap i Hasse, Ann-Sofie och Lisa (och en massa andra), det var riktigt kul.

Vi fick en timme över i Västerås och jag hittade en musikaffär. Gick egentligen bara in för att köpa strängar men kom dessutom ut med en Roland-cube, så nu ska det rockas jäklar på Fylstagatan. Mycket och bra ljud ur en otroligt kompakt förstärkare som faktiskt får plats i vardagsrummet...

Lundsbrunn, Västergötland, Götene...

Nyss hemkommen från ett intensivt dygn med Lärarförbundets styrelse och arbetsplatsombud. Jättespännande diskussioner och tankar, från alla håll, alltifrån "hur sjutton kan jag få högre lön" till "ska vi verkligen servera mellis med tanke på de nya EU-direktiven"...

Jag är ju lite dum i huvudet och ibland senkommen, trodde nog att jag skulle iväg på en vanlig "styrelseresa", fick lite ångest när jag insåg vad jag gett mig in på, tänkte; "dom kanske tycker det är skitjobbigt att ha en chef med sig, jag kanske begränsar deras diskussioner högst väsentligt"...

Nu blev det inte så och jag är glad och tacksam för att tillhöra en fackföreningsrörelse som Lärarförbundet, där vi - oavsett vilken sida av skranket vi befinner oss på - gemensamt kan fundera över svåra frågor.

God mat var det också, gott vin och ckokladprovning, så även i de delarna är jag nöjd. Det är trevligt på Lundsbrunn...

Fantastiska höstdagar just nu, bäst att ta dem tillvara...

Agnes och Tuva och jag tog en tur till stugan i onsdags kväll, bara för att se "hur det var" och för att kolla om det kommit några trattisar... Om det hade... Vi plockade nästan en kasse full på mindre än en timma. Det räckte både till oss och mina föräldrar och jag kan lova att det var hur gott som helst.

"Jag vill aldrig sälja stugan", sade Agnes på vägen hem.

"Men det ska vi väl inte heller", svarade jag, "varför säger du så?"

"För att Farmor och Farfar sa att det var lika bra för att vi inte varit där just nåt i sommar..."

"Nä men det kanske beror på att Lise och jag flyttat isär och på att vi byggt om ett hus och på att det regnat för mycket de gånger vi kunnat åka..."

"Jamen dom sa så."

"Dom ska inte säga något alls, dom ska inte bry sig om hur vi gör."

"Nä för när du inte vill ha den längre så kan jag köpa den."

"Då får du och Tuva den om ni fortfarande vill ha den, så kan jag komma och hälsa på er sedan."

"Ja för jag älskar det här stället."

Ibland undrar jag hur äldre människor tänker. Om de överhuvudtaget gör det... Och även om de nu fundrar över hur mycket vi är i stugan, varför ska de prata med Agnes om det? Hon har väl nog att fundera på ändå. Puckon...

Två "Nordiska" filmtips så här på kvällskvisten...

Bägge filmerna har i grunden en likartad tematik, även om de utspelar sig i två olika länder och i två olika århundraden... Danska "Flamman & Citronen" som utspelar sig i det tyskockuperade Danmark under andra världskrigets krigets sista år och Norska "Kautekeinoupproret" som handlar om en samisk resning mot giriga handelsmän som förgiftar dem med sprit de får köpa på kredit och mot ett korrupt prästerskap som tar ställning för överheten. Två bra filmer med verklighetsförankrade bakgrunder och med verklighetstrogna (dvs inte så lyckliga) slut...

Om Flamman & Citronen (2 i stort sett helgonförklarade motståndsmän) kan ni läsa en artikel här: (hämtad direkt från Danska Nationalmuseets hemsida) och om Kautekeinoupproret bland annat här.

Väcker en del spännande frågor tycker jag som gammal vapenvägrare och övertygad pacifist... Kan det någon gång vara berättigat att möta våld med våld? Nödvändigt rentav? För tjugofem år sedan hade jag svarat "aldrig". I dag är jag faktiskt inte riktigt lika säker. Tyvärr...

Lilla Tuva har fyllt sex år...

Nu kan jag inte säga att jag har småbarn hemma längre, inte när hon börjat i förskoleklass och allt... Tänk vad fort det går, jag minns det som vore det igår hur vi åkte in till bb. Minns för den delen Agnes förlossning lika detaljerat tror jag. Det är minnen man bär med sig genom livet. I hjärtat och på näthinnan närhelst man vill...

Vi firade hos mig. (Barnen var ju här.) Lise kom tidigt på morgonen och vi sjöng och serverade frukost som vi brukar. Under hela dagen blev sedan Tuva överöst med presenter, hon var mycket nöjd... Mina föräldrar, Linda, Olle och Gustav kom på eftermiddagen sedan. Det blev en bra födelsedag. Barnkalas blir det på Örebro slott om någon vecka...

Äntligen lite konst på väggarna...

Åkte till Elin, Mattias, Viggo och Ebbe för att kika på och kanske också köpa mig någon bild...

Elin är jag bekant med sedan flera år tillbaka. Hon jobbar som lärare vid Stene skola (även om hon tillfälligtvis är föräldraledig för att ta hand om lille Ebbe) och hennes make Mattias (och hans konstnärsskap) har jag råkat på just därför. Vi var på julmarknad utanför Örebro i december 2007 när jag hittade några målningar av Mattias som jag tyckte jättemycket om. Köpte dem tilll Lise i julklapp (hon blev jätteglad) och de pryder numera vardagsrumsväggen på Baldergatan.

På Fylstagatan har det däremot varit ganska tomt på väggarna. Möbler kan man köpa på Ikea, tapeter hos målarmästaren e.t.c. Men jag hade väldigt svårt att tänka mig att åka till Ikea och köpa också konsten. Det blev bara för... ...mainstream...

Efter kvällens shoppingtur känner jag mig i alla fall både nöjd och glad. Vill ni se ett exempel på vad jag köpt får ni gå in på Mattias hemsida och kika på "Kyrka 2002" under fliken "Konst". Den tyckte jag var jättefin. Hittade två andra också...

En fråga från Piet Hein:

Den som aldrig lever nu, lever aldrig. Vad gör du?

Mindre än en månad kvar nu...

...till jag får träffa de här gynnarna (eller några av deras kompisar kanske...) Jag längtar. Skönt att Jacob Zuma slapp korruptionsåtal också, då kanske det är lite lugnare där nere i Afrikat...

Internet är fantastiskt...

Hittade en nyskriven kommentar på ett inlägg jag skrev i våras, så här stod det:

"Hej där, ere möjligen så att någon av er (kanske Håkan?) har jobbat på tybble fritids eller något sådant... minns när ja va liten å vi va till kumla me nån fritidsledare som spela i nåt band.. vi fick en LP å ja lyssna på den jämt, men den e borta (senaste 14 åren) kom på namnet häromnatten när ja sov tror jag, å e rätt säker de va just tom bombadill så ja sökte på de på google :) tacksam för svar /David"

Det var ju jag, och det hade jag ju, och David kom jag ihåg och visst är det fantastiskt att man kan googla ett bandnamn och hitta en blog och få kontakt med någon man inte träffat på över 20 år. Händelser av den karaktären har inträffat ett par gånger, jag tycker det är häftigt...

Någonstans på nätet

hittade jag konsertfilmen från hyllningskonserten till Bob Dylan när han firade 30 år som "recording artist", det var 1992 och nu skriver vi 2008 så om fyra år är det 50-årsjubileum, månntro vad de hittar på då?

Jag hade den här konserten på någon gammal vhs-kasett en gång i tiden, men jag vet inte vart den tagit vägen, jag har inte ens en vhs längre så det spelar förresten ingen roll.

Kunde hursomhelst inte låta bli att sätta mig ner och titta en stund och det finns några magiska musikaliska ögonblick på filmen. Richie Havens - mannen som invigde woodstockfestivalen - ensam med akustisk gitarr, ackordstämd sådan, hans version av "Just like a woman" är så vacker att jag får gåshud bara jag tänker på den, rösten, gitarrspelet, fullkomligt hänförande. Så i slutet, när en supergrupp formerar sig och tillsammans med Dylan framför "My back pages"...

Tom Petty, Roger McGuinn, George Harrison, Eric Clapton, Neil Young, Bob Dylan, ingen dålig lineup det inte. Klockren stämsång och fint gitarrspel av både Clapton och Neil Young (som kommer i trance och börjar gunga fram och tillbaka så som bara Neil Young kan göra, ingen törs komma i hans närhet).

Jag har sett Dylan live ett par gånger och det har varit okej men inte så mycket mer. (Han är i alla fall min store hjälte.) Den här konserten bevisar i alla fall hans sångers storhet.

Lördag vid lunch...

...och jag är lite nyvaken... Körde barnen till Lise igår, det kändes som om veckan gått så fort, jag hade liksom inte riktigt fått nog av dem än. Man vänjer sig väl, hoppas jag.

Väl hemma kände jag hur trött jag var, tänkte, "sätter jag mig framför teven så somnar jag, bäst att göra något annat i stället..." Tappade upp ett bad, öppnade en öl, lade mig i badet och höll på att somna där i stället. Fullkomligt livsfarligt?!

Somnade tidigt och vaknade klockan elva!!! på förmiddagen. Brukar inte hända nuförtiden, annat var det när jag var ung, då sov jag till två om jag kunde och fick... Men det kanske behövdes.

Nu sitter jag här och dricker svart kaffe och käkar en rostad macka med prästost och apelsinmarmelad, läser lite i andras blogar och funderar på om jag ska ge mig ut till stugan idag. Det är ju i alla fall fint väder... Men det är inte jätteroligt att åka dit själv, det känns bara som om man åker dit för att kolla läget, klippa gräs, röja undan. Vi får se hur det blir.

Vad var det jag sa...

Hann knappt skriva föregående spindelinlägg innan jag läser följande i Aftonbladet:

Svarta änkan etablerad i Sverige

Den fruktade giftspindeln svarta änkan har etablerat sig i Sverige, uppger Naturhistoriska riksmuseet.
Dit har drygt 10 spindlar skickats – bara i år. Svarta änkans gift är ett av de starkaste kända gifterna.
– I år har jag fått runt 10 svarta änkor skickade till mig, men jag får ju bara reda på en mycket liten del av dem som upptäcks. Och många av dem som kommer in via transporter upptäcks aldrig, säger intendent Bert Gustavsson på Naturhistoriska riksmuseet, till TT.
Enligt Gustavsson är det inte en fråga om, eller när, svarta änkan kommer att etablera sig i Sverige, den är redan här.
– Ett exempel är en kille i Värmland som importerat en bil från USA. Bilen stod i ett garage i tre år. När han skulle flytta på bilen kröp det fram spindlar. De hade alltså under tre år förökat sig.
Enligt Bert Gustavsson klarar arten det svenska klimatet bra. Den är vanlig i inlandet i Kanada och norra USA, där klimatet är kallare på vintern och varmare på sommaren.
– Dessutom är Svarta änkan ett rovdjur och behöver ingen specifik växt för att överleva.
Är den svarta änkan här för att stanna?
– Ja, det tror jag.

Hädanefter kommer jag (precis som jag alltid har gjort) att betrakta varje åttafotat äckel med största misstänksamhet.

Läs här bara, är det inte det jag alltid har sagt

spindlar är livsfarliga... Kolla här bara, vad Aftonbladet har att berätta om spindelattacken mot Biltema... Notera särskilt vad experten från Skansenakvariet säger:

De här spindlarna uppges ha varit stora som 50-öringar. Har storleken någon betydelse?
– Nej, det vet du väl att den inte har. Storleken har ingen betydelse. Svarta änkan är stor som en 50-öring men har ändå ett otroligt starkt gift.

Hur ska man kunna veta om en femtioöresspindel är en Änka eller inte? Nä, bäst att undvika dem allihop!

Några rader om jordens eventuella undergång...

Den skulle kunna vara nära förestående hävdar en forskare, eftersom man i ett laboratorium i Bern försöker återskapa universums födelse?!.. Struntprat förstås, men tillräckligt uppmärksammat i media för att Agnes ska komma hem från skolan och berätta att flera av hennes klasskompisar (som ändå går i femman) gråtit och varit rädda och ledsna hela dagen. Skämmes Expressen och Aftonbladet. Det är dumt att skrämma barn för att sälja lösnummer.

Mama mia i går kväll,

gick dit lite nödbedd, mest som sällskapsdam åt Agnes, men det var ju en riktig höjdarfilm, lite verklighetsflykt och bra musik kan aldrig skada en regntung tisdagskväll. Mycket bättre än jag trodde.

Så dumt att det bara kan beskrivas som...

...dumt...

Vilken förskräcklig morgon. Alarmet på telefonen funkar inte, så jag vaknar till strax före sju och inser genast att det kommer att bli bråttom, Agnes har bett om att bli väckt halvsju för att hinna duscha och Tuva ska ha fika med sig för sin skogsvandring och, ja, det blir bråttom helt enkelt. Men med gemensamma krafter och med ett gott humör så ska det väl gå.

Väcker Agnes och förklarar läget och hon går upp och iväg till duschen. Sätter sedan på kaffe och går för att skaka liv i Tuva, något som visar sig vara nästan mission impossible, jag får bli riktigt sur och muttra något om att "då får väl du vara kvar här hemma så åker Agnes och jag iväg" innan hon till slut tar sig upp. Minuten senare hittar jag henne under en filt i soffan.

"Ska du sitta här så får du baske mig äta samtidigt som du kollar på tv:n, jag har inte tid att tjata på dig."
"Ja ja."

Citronyoghurt och macka serveras och jag byter av Agnes i duschen. När jag kommer ut har Tuva inte rört sin frukost. Jag blir sur igen och morrar "Nä nu stänger jag av tv:n"...
"Okej okej, jag ska äta."

Jag är vansinngt stressad och när jag sedan måste tvinga ut henne på toan för tvättning, hårborstning och tandborstning så brister tålamodet och jag skriker åt henne, alldeles för högt känner jag. "Vi måste ju för f-n komma iväg, vill du att vi ska komma för sent alla tre?" Hon får tårar i ögonen och det dåliga samvetet gör sig gällande. Hon har ju ändå varit så sjuk, det är väl därför hon är trött. "Ursäkta att jag skrek åt dig men vi har faktiskt jättebråttom."

På med jackor och skor och ut i bilen. 4 minuter över åtta. Skönt, vi kommer att hinna...

Ser grannens bil stå parkerad så att jag inte kan backa ut och hittar bara en lösning, jag får köra in i gömda parken och vända där. In går bra, men så fort jag lägger i backen och ska vända runt så känner jag hur bilen sjunker, hela parken är alldeles vattensjuk efter den senaste veckans regnande och efter att ha slirat i någon halvminut inser jag att vi sitter fast. Jättefast. Går ur för att kolla förödelsen och det är värre än jag trott, hjulen står halvvägs ner i marken och hela fronten är full av uppsprutad lera.

"Kom ut ur bilen Agnes, vi måste ha tag på en bräda eller något att lägga under"...

Med gemensamma krafter släpar vi dit den gamla köksskivan och lägger den under bilen. Hjälper icke. Glappet blir för stort och vi kommer inte upp. Återstår bara en sak att göra; Ringa på hos grannen.

Benny har jobbat natt och är yrvaken när han öppnar, men snäll som han är kommer han ut på ett par minuter. Kollar läget och säger, "vi måste dra loss den".

Dit med bil, dit med bogserlina, Agnes skickas in för att ringa till Skogstorp och förklara att vi sitter fast men att vi kommer så fort vi kan, Benny drar och håller på att fastna han också men till sist lyckas vi ändå. Jag är så tokstressad att jag har ont i magen, men givetvis ändå tacksam för hjälpen vi fått. Så iväg till Skogstorp, vi är där strax före nio, Agnes missar idrotten men Tuva hinner till skogen. Jag är alldeles slut, undrar vad jag gjort för att förtjäna det här.

Antagligen inget alls, det är väl så livet är antar jag, ibland roligt, ibland mindre roligt. Eller också är det Karma...

Kräftskiva i går kväll, hos F och P, fast utlokaliserad

till U och M...

Jättetrevligt och välarrangerat förstås, det är det alltid när P & F ordnar fest..

Jag hatade ICA maxi en stund på eftermiddagen för jag trodde verkligen inte att Närkes största livsmedelsbutik inte skulle ha sex eller åtta svenska kräftor att sälja till mig, men så var det faktiskt. Kom därifrån med ett paket kinesiska jumbo för 59:- istället och det kändes väl... så upphetsande ungefär...

P & F förbarmade sig över mig och mitt halvtinade kinesiska paket förpassades till "sista akutreserven". Jag fick mig ett sexpack hjälmarkräftor i stället och de var goda!

På housewarmingen i onsdags fick jag av Ulla L malört att krydda brännvin med, det hade jag gjort enligt snabbrecept jag googlat fram, det smakade helt okej, men nog kommer det att bli bättre när det får stå någon vecka till.

Allt var så trevligt, herrarna fick skriva en kontaktannons som sedan blev avlämnad till lämplig dam och så blev vi bordsplacerade på det viset, på min stod det "förträfflig, fiffig, för fet för ett fuck" och en del andra f-ord, men också "människa, man, musiker". F/M anyone?

Så åt vi och hade jättetrevligt, uppdrag hade vi också fått, mitt bestod i att med jämna mellanrum droppa lite (mer eller mindre påhittade) citat, jag hade jättekul när jag kom på att Barack Obama hade sjungit "I´d rather be a Barack than a tent, my vicepresident is bent", eller hur jag nu fick till det...

Men sen vid tiohugget kom stora paranoian över mig, den stora killen från Mjölby tittade surt på mig varje gång jag avlevererade ett citat, jag tänkte "han tycker nog jag tar för stor plats och slår mig på käften snart", så var det en kvinna som - i all vänlighet - sade "det är så kul att du är här, snart blir det väl allsång eller..." och så fanns där till råga på allt en kvinna vars barn jag en gång haft hand om när jag jobbade i förskolan och hon drog sig inte för att skrika högt "du var mina barns bästa dagisfröken, det gör väl inget att jag kallar dig för fröken, men dom verkligen ÄLSKADE dig och du var så fantastisk..."

Jag vet inte vad det kom sig, för jag brukar uppskatta beröm och jag tyckte verkligen om hennes barn och det brukar faktiskt alltid bli allsång och det brukar vara jättekul och jag har verkligen inget emot det, men just där och just då kände jag mig som allas clown och det var inte alls angenämt. Jag fick lite panikångestkänning och ringde mamma och strax efter tio var jag hemma på Fylstagatan, nyktrare än efter någon annan kräftskiva de senaste 20 åren, men ändå med en märklig känsla i magen - typ "vad var det som hände egentligen"...

Jag kanske håller på att redefiniera mitt liv, eller äh, jag vet inte, kanske bara inte var på hugget...

Men mamma,

...jag kan inte använda den här ask-koppen, det är ju knarkpropaganda..."
"Nej nej, den har jag fått av Tant Rut, det är Mallorcas landskapsblomma..."
"Cannabis??!!.."
"Nä det är nog en Aster..."

Säkert mamma...

Gränsdragningsproblematik

Vi hade lunchmöte vid skafferiet vid Multek och vad ni än tror så arbetades det en del, Annika Dickens och det västra områdets satsning på "livsviktigtmaterialet" och social-emotionell-träning pratade vi om, exempelvis...

Sen tänkte jag; (Det händer faktiskt, emellanåt, att jag gör det... )

"Jag kommer att spendera mesta delen av eftermiddagen i telefon, jag ska ringa S.D om Hardemo, jag ska ringa H.H i H, jag ska prata med A.R om hennes kurs, ringa upp den där föräldern och säga att hon inte betalt räkningen e.t.c... Jag kan lika gärna sitta hemma på verandan och genomföra dessa samtal..."

Åker därför hem och hinner lagom sparka av mig byxorna och ta på mig "mjukisbrallor" när jag plötsligt ser två vithåriga huvuden utanför, på min veranda. Den ena har en stor näsa och det är såklart min pappa, den andre mannen har jag ingen aning om vem det är. Jag blir liksom, JÄTTEARG...

Jag har försökt säga det så fint flera gånger förut; du är välkommen hit, när du vill, men du kan väl slå en signal före, annars kanske jag lagom har kommit i gummikorsetten och det har du inte ett dugg med att göra, eller jag har inte ens haft toadörr förrän förra veckan, varje människa har rätt till ett privatliv, kom gärna men ring innan du kommer, jag har betalt pengar för det här huset och nu bor du inte här längre....

Ändå har han kommit hit, sitter där och pokulerar med denne okände man, så här kan vi inte ha det...

"Kan jag få prata med dig en stund..."
"Oj det låter allvarligt, ska jag komma in eller...."
"Jag skiter i vilket men jag vill prata med dig nu..."

Den andre mannen inser att det inte är läge att stanna och tackar för sig. Min pappa kommer in och får sin förmaning enligt ovan...

"Ja men det var ju J.S. Han bor ju här..."
"Det skiter jag i, jag känner honom inte...
"Men han har ju fått prostatan..."
"Det har väl B.P också, han sitter inte på min veranda i alla fall..."
"Nämen förlåt då..."
"Ja men gör inte om det igen..."

Mmm rap do-bop-she-do-wop mmm rap...

...eller hur det nu var de sjöng, the Hanson brothers, någon gång där i slutet av nittiotalet...

Sitter här och lallar för mig själv, mätt, nöjd och glad, efter att ha avnjutit en "Formaggio" från nya pizzahaket "Valentino", stoltserandes med epitetet "Kumlas enda vedugnsbakade pizzor".

Riktigt gott var det, jag vet inte om jag bara inbillade mig, men det kändes lite mer "genuine italiano", kanske var det olivoljesköljningen pizzan fick genomgå innan den lades i kartong kanske var det tomatsåsen som var lite mer hemlagad, jag vet inte...

Träffade Elias K, kocken från Sjösidan, han ville också ha en vedugnseldad pizza på fredagskvällen.

Han berättade att han googlat på "Sjösidan" och hittat min blog, som trogna läsare vet har jag berömt dem förut och gör det gärna igen. Elias och Lena har gjort Sjösidan till en riktigt mysig restaurang, ett sånt där ställe där krögarmamman plötsligt kan bestämma sig för att kvällens vin nog ändå inte är "franskt lantvin" utan istället en Chateu Musar eller någon annan Beekadals-läckerhet. (Stavas det så? Beekahdalsläckerhet kanske...) Ostpirogerna!!! Kycklingvingarna!!! Hursomhelst, det fnns många anledningar att besöka Sjösidan.

Emellertid var det Pizzeria Valentino vi skulle prata om. Riktigt god pizza alltså, dessutom lagom stor, jag orkade faktiskt med hela, nu hoppas jag att de håller standarden. I den knivskarpa konkurrens som råder i pizzabranschen i dag kan man antingen hävda sig med pris eller med smak. De här pizzorna kostar en selma mer och då gäller det att de är prisvärda... I kväll var de det definitivt!

mmm-rap-parmesan-do-wop-mmm-rap....

Träningsmatcher är träningsmatcher...

...och inget annat. Jag bara hoppas att mönstret från förra året inte upprepas, där vi flera gånger gjorde mer än vad som förväntades på bortais men däremot gång efter annan underpresterade på hemmaplan. Det måste vinnas en del matcher hemma, annars kommer det inte mer än 215 personer och då är det inte kul att gå på hockey i Kumla. Nå, vi vinner nog på söndag?

Nah, lika bra att jag inte var där. Jag menar, 2-6 mot Enköping??? Sveriges närmaste stad brukade min rektorsutbildningskollega Mats stoltsera med, men det betyder inte att de har ett bra hockeylag.

De kom, sågs, åt, drack och segrade...

Jag vet inte om mina intryck av kvällen är implicerbara på de andra, men jag hade i alla fall jättetrevligt.

Till min enkla boning kom (utan särskild ordning alls...) Linda, Maud, Viktoria, Maj-Britt, Per, Mats Ö, Mathz L, Ulla, Gunnel, Ann-Sofie, Leif, Elisabeth, Rolf, Lise-Lott, Hasse, Jörgen, Anders A...

Jag skulle såklart haft mingelkameran framme, jag har ju alltid kameran med mig. Blev kanske tagen av stundens allvar för inte ett enda kort blev taget.

Vi käkade pizza och drack varierande drycker och de flesta såg nöjda och glada ut när de gick hem.

Jag blev fascinerad av alla "hemodlade" presenter; malört till brännvinskryddning och färska chilifrukter från Ulla (kanske också tomater, annars var de från någon annan, goda var de i varje fall), charlottenlök från egen täppa från Mathz, hemslungad honung från Maud, hembakt bröd, mycket roligare än den obligatoriska vinflaskan, jag är mycket tacksam.

Så kom det goda böcker att läsa under barnfria veckor, smarriga chokladklubbor från Venus-choklad i Askersund, porslinsblommor och andra blommor i fina krukor, en ljuvlig lavendel att ha på verandan eller sätta ut i trädgården...

Jag är mycket tacksam och glad för att ni kom, allihop. Utan människor i sin närhet är man blott intet.

M.K, K.A, L.B, G.H och G.A missade festiviteten av olika anledningar och får bjudas hit vid senare tillfälle...

Surmutten Roland valde att gå på hockey i stället. Synd om honom, mest.

I kväll kommer det gäster till Fylstagatan,

jag har bjudit in lite kollegor och annat löst folk på "housewarming". (Tänk så anglifierade vi är, husuppvärmning skulle jag kanske skriva.) Får nog åka hem och skita ner lite så det inte är så där kliniskt rent som jag alltid har det annars...

Redan september...

Fick ett "resebrev" från Contour air igår, lite uppdateringar om resan och "what to wear" och sånt. Bara sex veckor kvar inser jag. Längtar redan lite dit. Skulle så gärna ha med mig en riktig systemkamera, men jag tror inte jag har råd med det. Får väl nöja mig med "gamla bettan", hon tar rätt bra bilder i alla fall...