Ett arbete för Amadeus.
Efter sitt skändliga misslyckande hos Lena Molinowski tänkte Amadeus verkligen försöka leva sitt liv så som de två mormonerna Wilbert och Graham lärt honom. Det var bara det att det var så himla svårt. Enligt reglerna så skulle han gå upp tidigt - gärna före klockan tio - och äta frukost. Tänk bara - äta före klockan tio! Därefter skulle han städa lägenheten med såpa varje morgon och diska upp allt porslin direkt efter användandet. (Mormoner var tydligen väldigt noga med renligheten.) För Amadeus, som var van vid att diska bara när han inte längre hade några kaffemuggar kvar och städa endast när han väntade kvinnligt besök var det här en oerhört svår omställning. Minst ett par timmar om dagen var han också tvungen att ägna åt kontemplation och studier av mormons bok. Men det värsta var ändå inte de reglerade reglerna om renlighet och bokstudier. Det värsta var att han var tvungen att låta bli att bli arg. I stället gällde det att visa sig hjälpsam och vänlig mot alla människor - hur de än behandlade honom.
Det normala dagliga livet som rättrogen mormon, var alltså inget lätt liv - men å andra sidan var det heller inget lätt liv han eftersträvade. Snarare fann han svårigheterna som en prövning som skulle övervinnas. Han ville bilda en aura av godhet runt sig själv. Han ville att alla skulle se att Amadeus B. Nilsdotter-Stenström var en alltigenom ädel människa. Han eftersträvade heligheten.
När Amadeus satte sig ned vid sitt skrivbord för att studera en apokryfisk skrift som intresserade honom slogs han av en tanke. Ögon. Heliga ögon, tänkte han.
Ju mer Amadeus tänkte på sina mormonvänner och på andra religiösa människor, desto tydligare framstod vikten av att ha glada och lysande ögon. Amadeus kom plötsligt att tänka på en flicka han kände - hon som sjöng i Betaniakyrkans kör - Lena Hushagen. Vilka vackra ljusa ögon hon hade. De skimrade som stjärnor i hennes milda ansikte. Ett sådant skimmer går nog att träna upp tänkte Amadeus ivrigt. Han beslutade sig för att inte kasta bort ett ögonblick till. Alldeles omedelbart skulle han börja träna upp lystern i ögonen. Med en duns slog han igen den heliga skrift han studerat och gick in i badrummet.
Var inte spegeln lite fläckig? Trots att han hade tvättat den dagen före? Han hade ju klämt en del finnar på kvällen. Det måste vara förklaringen. Han torkade av den varfläckiga spegeln med lite vatten och toalettpapper och när den skimrade lika klart som den unga körsångerskan vars ögon han kommit att tänka på började han träna sig.
"Få se nu", sade han. "Först skall ögonen se glada ut och sedan rena och lysande."
Glada ögon var inte så svåra att åstadkomma. Det gällde bara att rynka ögonbrynens yttre kant och på samma gång gärna lyfta kinderna lite utan att få glad mun. Men rena och lysande - hur fick man sina ögon rena och lysande? Amadeus ögon var lika rödsprängda som de alltid varit. År av festande hade satt sina tydliga spår. Kanske kunde han pröva med att skölja ögonen i kallt vatten.
Amadeus gick verkligen in för uppgiften att göra sina ögon vackra. Det kändes som om han skulle se världen i ett nytt klart ljus om han bara lyckades med det han förutsatt sig. Men vilket trauma, de blev varken renare eller klarare även fast han gnuggade så hårt han kunde. Snarare antog de en svagt grisskär nyans. Så det räcker inte med vatten tänkte Amadeus nedslaget. Vad ska jag göra då? Kanske kan jag ha i lite rengöringsmedel eller tvål. Fast det får ju inte svida. Det kanske går att använda lite av det där medlet som Thomas använder för att göra rent sina kontaktlinser. Det var ingen perfekt idé så han fortsatte att tänka ett tag till, men när han inte kom på något bättre så beslöt han sig ändå för att gå hem till Thomas. Thomas var en hedersknyffel. Han skulle nog gärna ge bort lite ögonmedel om det tjänade ett gott syfte.
Medan han promenerade det dryga hundratal meter som förde honom till vännen Thomas som också bodde på Solhemsgatan, funderade han på hur han skulle kunna få lysande ögon. Kanske genom att titta på solen eller in i en stark lampa? Han ställde sig utanför tant Waldenborgs lilla kvartersbutik och försökte ge sina ögon lyster genom att i en dryg halvminut titta rakt in i solen. Resultatet blev mediokert. Han blev halvt om halvt förblindad av alla gröna fläckar som snurrade runt i blickfånget - men inte kunde han lägga märke till någon större förändring i ljusstyrka när han försökte spegla sig i tant Waldenborgs skyltfönster. Han såg bara en massa gröna fläckar och att det fanns en solblekt burk med Mjau kattmat i skyltfönstret. Vilken tur, då hade han inte blivit blind i alla fall.
Han irrade vidare och gick vilse. I stället för att ta in på den första tvärgatan så passerade han förbi utan att ens se den. När de gröna fläckarna började försvinna insåg han att han inte var på väg till Thomas utan snarare rakt mot en stundande katastrof. Hans temporära blindhet hade fört honom ut i vägrenen vid den hårt trafikerade väg som passerade den lilla stad där han hade sitt hem. En lastbil med fullpackat släp kom körande i en vådlig hastighet och höll hart när på att köra över vår hjälte. Lastbilen tutade med sitt skarphorn och Amadeus kastade sig undan i sista sekunden. Han klarade sig som genom ett under från att bli lika platt som en CD-skiva. "Jädrans trafikdåre!!!", skrek Amadeus efter den bortjagande lastbilen och hötte häftigt med ena handen. Så kom han ihåg att han numera var en from mormon och sänkte sin hand igen. Han slank iväg åt rätt håll.
Efter det hastiga besöket hos Thomas - som lyckligtvis nog både var inne och kunde tänka sig att ställa upp med lite oxysept - ställde sig Amadeus mot väggen utanför sitt fönster och tittade mot solen ännu en gång. När det gällde helighet var han nämligen lika envis som synden. Det är i sanning svårt att uthärda men blir det bara bra så, tänkte Amadeus. Jag vill ha ögonlyster!!! Men fy vad det rann i ögonen efter ett tag - och så kom de där gröna fläckarna igen. Nu fanns det dessutom en del röda fält som blandade sig med de gröna och som gjorde det ännu svårare att se klart. Det kanske var bättre att gå och göra rent ögonen med linsvätskan han fått.
Han gick in i lägenheten och hämtade två nubbeglas, hällde upp lite oxysept i glasen och tryckte upp dem mot ögonen.
"AAAIY!!!" Amadeus skrek rakt ut och stampade i golvet. "AAAIIYY!!!" Snabbt kände han efter var vattenkranen fanns och vred på kallvattnet. Sedan stod Amadeus länge böjd över vasken och blaskade vatten i ögonen. Efter ungefär tio minuter avtog svedan en aning och Amadeus kunde torka bort vattnet från ansiktet. Han gick ut i hallen och såg sig i spegeln. En värre syn hade han aldrig skådat. Ögonen hade krympt ihop till små springor och det som fortfarande syntes av dem var alldeles rött och blodsprängt. En sådan olycka! Amadeus som hade tänkt få lysande ögon.
I samma stund som Amadeus sorgmodigt betraktade sin miserabla anblick i spegeln ringde det på dörren. Han torkade bort det sista av vattnet och öppnade.
Det var mamma som kom. "Hej Amadeus", sade hon glatt och klev in. "Jag tänkte komma med lite mat till dig." Så märkte hon att något hade hänt och blev alldeles tyst. "Men käre pojk" fortfor hon när hon efter en stund samlat ihop sig. "Vad är det med dig - du är ju alldeles rödgråten."
Amadeus orkade inte förklara vad som hade hänt. Inte så snart efter misslyckandet. "Jag fick lite skräp i ögonen bara - det är inget farligt."
"Amadeus! Lyssna på mamma nu. Du ser alldeles urfallen ut. Har du inte pengar till mat? Käre lille pojke - inte skall du gå här och gråta av hunger. Du vet ju att det bara är att komma till mig. Du är så välkommen. Det vet du, eller hur?
"Jag vet mamma. Men jag gråter inte. Jag fick bara lite tandkräm i ögat, och när jag skulle torka bort den så råkade det komma lite i det andra ögat också och när jag skulle torka bort det så råkade jag peta in handduken i ögat och när..."
"Du behöver inte ljuga för mig Amadeus. Jag förstår nog att du är hungrig. Men om du skäms för att be din mamma om mat så ska jag tala med Onkel Arne i stället. Du kan nog få jobba på hans gård så att du kan tjäna ihop till din egen mat.
Amadeus blev med ens alldeles kallsvettig. Onkel Arne var med all sannolikhet den värsta slavdrivare som fanns i hela världen. När Amadeus som tonåring lurats ut på gården för att som det hette "få pröva på att köra lite traktor" - så fick han i stället slita hund i en hel vecka. Och Onkel Arne bara skrek åt honom hela tiden; "Lyft det där!", "tag bort det där", "hugg upp veden", "bröschla i skogen" och så vidare. Amadeus var ledbruten i flera veckor efter dagarna hos Onkel Arne och inte fick han köra traktor en endaste gång.
Vår unge hjälte beslöt sig alltså för att ännu en gång ljuga för sin mamma trots att han allt för väl kom ihåg hur det gick förra gången. "Onkel Arne behöver du absolut inte ringa till. Jag har ett jobb på gång redan."
Mamma såg med ens mycket glad ut. "Jaså. Vad då?"
Nu var goda råd dyra. Vad i hela friden skulle han dra till med? Men vänta nu - hade han inte läst i tidningen att distributionstjänst sökte tidningsbud. "Jag tänkte bära ut tidningar. Det stod en annons i kuriren om ett tidningsbudsjobb."
"Den såg jag också", sade mamma. "Det är nog ett bra arbete. Och så kan du nästan hinna med att sköta ett vanligt jobb också. Det verkar jättebra. Fick du platsen då?"
"Jag har faktiskt inte ringt än. Men jag ska göra det snart."
"Du får inte vänta med att ringa! Tänk om någon annan hinner före. Det är nog bäst att jag hjälper dig." Mamma gick mot telefonen.
Amadeus började känna igen mönstret. Det var inte alls otroligt att han just gjort bort sig igen. Han ville inte åka till sjukhuset en gång till.
"Mamma vänta. Mamma ring inte. Jag gör det själv!"
Det var försent. Mamma hade redan hunnit ringa upp. Amadeus hörde hur hon kom överens med någon om att Amadeus redan samma eftermiddag skulle få följa med ut och titta på sitt distrikt. Eländes elände. Amadeus borde vetat bättre än att ljuga för sin mamma. Det trasslade bara till allting.
"Du fick jobbet Amadeus!" Mamma strålade av lycka. "Klockan tre i skall du träffa Sören Håkansson borta vid gamla pressbyråkiosken för att titta på distriktet. Du skulle ha cykeln med dig sade han."
"Ja jag hörde att ni kom överens om det men..."
"Jag tror förresten att jag följer med dig. Tycker inte du att det är en jättebra idé? Det kan vara roligt för mig att se var min lilla pojksinojkski ska jobba."
"Det behövs nog inte mamma. Jag klarar mig bra själv."
"Men jag vill ju följa med dig. Det är så fint väder och det skulle faktiskt vara riktigt skönt med en cykeltur. Men nu tycker jag att du ska ta och äta lite. Jag har tagit med mig hackkorv."
Hackkorv var den enda maträtt Amadeus kände till som smakade sämre än blodpudding. Det visste hon, tänkte han. Jag kan ge mig fan på att hon visste det. Varför plågar hon mig så här? Ställde jag till med en plågsam förlossning? Eller skrek jag för mycket när jag var liten? Vad som helst - men inte hackkorv! "Jag har redan ätit mamma", försökte han. "Men jag kanske kan spara den till i morgon."
"Du pratar. Pojkar som du blir aldrig mätta. Sätt dig i soffan så ska jag steka upp hackkorven åt dig. Det går fort ska du se."
Amadeus fick plåga i sig korven. Den gryniga konsistensen på den blekgrå korvstumpen fick honom att vilja kräkas varje gång han tog en tugga. Han funderade på att drabbas av akut anorexi, men innan han hunnit sätta sin plan i verket såg han sin chans att slippa äta upp maten. När mamma gav sig av på inspektionsrunda i lägenheten hivade Amadeus snabbt ut hackkorven genom det öppna fönstret. En katt kom utfarande från ett buskage och nosade på korven, men när den anat vilken smak som kunde dölja sig bakom doften gav den till ett gnälligt jamande och försvann med svansen mellan benen.
Mamma kom tillbaka. "Vad fint du har det. Har det hänt något särskilt eftersom du hållit så god ordning i din tvårumslägenhet?"
"Nä det vet jag inte."
"Jag tycker i alla fall att det är väldigt fint städat. Det är bra att du håller i ordning. Har du redan ätit upp all korven? Vill du att jag ska steka upp lite mer?"
"Nej tack. Det är så bra ändå."
Mamma stannade hos Amadeus och pratade ända till det blev dags att cykla ner till pressbyrån. Ingen chans att komma undan alltså.
Det blev inte ett dugg bättre när de kom fram. Sören Håkansson visade sig vara den numera pensionerade SYO-konsulent som Amadeus under sin skoltid allvarligt kommit ihop sig med när han försovit sig sex dagar i rad under sin tvåveckors pryotid i köket på Star hotel Närke.
"Nej men se där. Är det inte Amadeus. Goddag på dig. Det var länge sedan." Håkansson sträckte fram handen. "Så du tänkte börja köra ut tidningar."
Amadeus besvarade handslaget, och skulle precis säga att han nog hade ändrat sig, när mamma tittade strängt på honom. "Ja, jag tänkte det."
Amadeus, mamma och Håkansson cyklade runt i nästan två timmar. Håkansson talade hela tiden om hur viktigt det var att man aldrig försov sig. Tidningen SKULLE vara hos abonnenten före klockan sex på morgonen. Man fick ALDRIG försova sig eller vara sjuk. Blev man sjuk så var man inget RIKTIGT tidningsbud.
Är det här också ett syndernas straff för att jag har ljugit tänkte Amadeus deprimerat. I så fall måste det bli ett slut på lögnerna. Jag orkar inte med mer elände.
"Tror du att du kommer ihåg den här rundan nu då?", frågade Håkansson när de återvänt till kiosken.
"Jo då det tror jag nog", svarade Amadeus. "Fast riktigt säker kan man aldrig vara."
"Du måste vara säker. Missar du en abonnent så ringer han hem till mig, och då får jag åka ut med tidningen, och om jag måste åka ut med tidningen så får du fan för det sen. Alltså ska du passa dig för att missa någon abonnent. Är det förstått?"
"Hur lång tid tar det att cykla den här rundan?", avbröt mamma.
"Tja", svarade Håkansson, "när man är van så går det väl på ett par timmar. Knappast mer i alla fall."
"Amadeus", sade mamma. "Om det går så fort så skulle du ju kunna ta två distrikt."
"Jag vet inte om det är någon särskilt god idé." Amadeus lät mycket skeptisk. "Jag kan väl börja med ett distrikt i alla fall så jag får känna på hur det är. Sen om jag märker att jag orkar med så kanske jag skulle kunna ta ett distrikt till."
"Jag tycker nog ändå att du ska ta två distrikt. Det tar inte mer än fyra timmar och sedan har du ändå hela dagen kvar."
Hela dagen kvar tänkte Amadeus förtvivlat. Antagligen är jag så utarbetad att jag måste sova fram till klockan halvfyra och sedan måste jag väl gå och lägga mig klockan sju för att orka upp nästa morgon. Mitt privatliv kommer att raseras.
"Om du tar två distrikt så kanske du kan tjäna så pass mycket pengar att jag slipper lägga ut flera tusen kronor i månaden på dig." Mamma gav sig inte.
"Ja jag saknar en kille till just nu", sade Håkansson. "Så för min del skulle jag också tycka att det vore bra."
"Ja men då tycker jag att vi bestämmer det då", sade Amadeus mamma ivrigt. "Ska vi åka och titta på det andra distriktet på en gång?"
"Jag hinner inte just nu", sade Håkansson. "Men det är inget svårt distrikt. Om jag ger Amadeus en karta så klarar han det säkert."
Jag vill inte!, tänkte Amadeus. Gud vad jag inte vill!!!
"Det är bara några hyreshus" sade Håkansson uppmuntrande när han såg Amadeus bedrövade min.
Jaha. Jamen då så... Då kanske det inte var så farligt. Amadeus återfick genast tron på livet.
"Det gäller Kjellingatan och Prästgårdsskogen bara."
"Vad säger du!? Det måste röra sig om flera hundra tidningar till."
"Något i den stilen. Men det går fort att köra hyresdistrikt."
"Men nu har jag ju ett stort villaområde också. Nej jag tror jag struntar i Kjellingatan och Prästgårdsskogen."
"AMADEUS!", sade mamma och stampade upprört i marken.
Han gav upp. "Ja ja", sade han. "Okej - jag ger mig. Visst. Vill ni att jag ska slita ut mig vid tjugotvå års ålder så inte mig emot. Men det skulle vara intressant att höra vad facket har för synpunkter på att man kör två distrikt samtidigt."
"Det kan jag tala om för dig" sade Håkansson. "Facket säger inte ett dugg. För det är jag som är fackombud här i stan."
"Jaså på det viset", sade Amadeus.
Klockan ringde halvtre på natten. Amadeus gick upp och kokade sig lite kaffe - och spetsade drycken med en försvarlig dos Grönstedts eau de vie för att stärka sig inför den kommande prövningen. Två muggar kaffekask fick honom att känna sig lite bättre till mods. Återstoden av kaffepannans innehåll slog han upp i en termos. För säkerhets skull hällde han också lite eau de vie i termosen. (Det var kallt ute nattetid.) Han tog på sig dubbla långkalsonger och sitt nyinköpta Hellyhansenställ och så var han redo för avfärd.
En packe tidningar som såg ut att väga drygt ett ton låg och väntade på honom. Ändlösa högar med Örebrokuriren, Nerikes Allehanda, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet skulle inom loppet av bara några få timmar transporteras ut till sina ivrigt väntande läsare som på så sätt skulle få ta del av det ständiga nyhetsflödets senaste editioner. För den som fascinerades av tidningen som media var det alltså en fantastisk sak som skulle ske. Amadeus brukade konsumera tre eller fyra tidningar om dagen för egen del så egentligen borde han rimligtvis ha varit stolt och glad över att själv få delta i processen. Det var han inte. Han hade med ens tappat all entusiasm för nyhetsläsning. Den exaltation han brukade känna inför att få slå upp en nytryckt tidning som fortfarande doftade av blåsvart trycksvärta var totalt försvunnen.
"Folk kan väl lyssna på radio istället", väste han.
"Knappast", replikerade en tant i blå träningsoverall som just kommit in i rummet. "Folk vill säkert hellre ha sin tidning. Det är väl därför de prenumererar."
Träningsoverallstanten packade vant ner sina tidningar i de blå packväskor som satt fastspända vid sidorna av hennes cykel. Så vinkade hon till Amadeus och gav sig iväg. Amadeus stod villrådig kvar.
Så småningom insåg han emellertid att hans nyutkvitterade cykelväskor knappast skulle packa sig själva och att det nog var bäst att sätta fart om han skulle kunna vara hemma igen innan solen hade hunnit gå både upp och ner.
Han stuvade och stuvade - men hur han än bar sig åt så fick tidningarna ändå inte plats. Det var helt enkelt omöjligt att få ner alla dessa myriader av morgontidningar i två futtiga packväskor. Han fick försöka lägga den sista bunten på pakethållaren och sätta fast den med stålklämmorna. Det gick. Wow!
Men så lätt skulle det inte gå. För när han skulle lägga benet över stången och hoppa upp på cykeln så välte den. Lika majestätiskt som Titanic år 1912 försvann i djupet, vickade Amadeus fordon över åt högerhållet och dråsade i marken. Smällen var fruktansvärd och Amadeus skrek högt där han låg - illa klämd mellan cykeln och ungefär tvåhundra Nerikes Allehanda. Till råga på allt gick termosen sönder och den värmande dryck han så väl skulle behövt just då sipprade ut och blötte ner baken på hans Hellyhansenställ. Amadeus insåg att han stank av kaffe och billig cognac. "JÄVLAR!!!", skrek han. "JÄVLA SKIT!!! JAG HATAR DIG MORSAN!!! OCH JAG HATAR DOM HÄR JÄVLA TIDNINGARNA!!! JAG HATAR ALLTING!!!"
Han trasslade loss sig från cykeln och lade sig ned på alla fyra på asfalten. Så dunkade han händerna mot marken med sådan intensitet att knogarna till slut började blöda. När han märkte vad han höll på med gled han ur sitt maniska tillstånd. Tidningarna blev inte mer utkörda för att han låg där och skrek. Plötsligt insåg han vad han var tvungen att göra. Han fick helt enkelt lämna kvar en hel del tidningar vid pressbyråkiosken - och sedan åka tillbaka och hämta dem när den första bunten var slut. Det var omständigt och krångligt - men det var nödvändigt. En titt på klockan fick honom att blekna. Hjälp - var klockan redan kvart i fyra?! Hur hade det här gått till? Och hur skulle han kunna hinna köra ut alla tidningar före klockan sex? Han rafsade ner så många tidningar han kunde i väskorna och skyndade sig iväg.
Efter att ha sprungit upp och ned för ett tiotal trappuppgångar i Prästgårdsskogen var han genomsvettig och dödstrött. Det hade nog räckt med ett par långkalsonger tänkte han utpumpat. Nu var det i alla fall dags för en rökpaus. Det hade han ärligt förtjänat. Han tog upp sitt John Silverpaket som tydligen blivit ganska illa åtgånget när cykeln välte. En enda cigarett som inte blivit mer än halvmosad lyckades han hitta. Med fumliga händer fiskade han upp sin tändare ur bröstfickan. Han tände cigaretten och drog in det första njutbara blosset och drabbades av en hostattack som inte var av denna världen. "Fy fan", sade han och kastade med avsmak bort cigaretten så långt han kunde. I samma sekund önskade han att han inte hade slängt bort den trasiga termosen. Om han haft den kvar skulle han kunnat slicka på en trasig glasbit och på det sättet i alla fall fått i sig en liten gnutta av den cognac han nu så intensivt längtade efter.
Han var färdig med hyreshusen klockan tio i sex. Under den sista halvtimman hann han knappt stoppa ned tidningarna i brevinkasten innan de med ilskna snäpp rycktes ur från andra sidan. Hundar skällde argt på honom och ett gammalt fyllo hotade honom med stryk om han inte fick det exemplar av Svenska Dagbladet som han krävde. Det här var inget jobb - det var psykisk och fysisk tortyr.
När han varit iväg till kiosken och hämtat tidningarna som skulle delas ut i det gamla villaområdet vid Idrottsparken och Mossbanegatan - för övrigt just det område som Amadeus kände sämst i hela staden - var klockan över sex. Fortsättningen av morgonen utvecklades till ett veritabelt gatlopp. Villaägare stod i var och varannan trädgård och väntade på att få läsa sin tidning innan det var dags för dem att bege sig av till arbetet. Somliga svor över hans sena ankomst och somliga ironiserade över hans numera inte allt för linjeräta sätt att cykla. Det var hemskt. Svetten porlade över hela hans välinbyltade kropp och klibbade på ett mycket obehagligt sätt fast långkalsongerna mot benen. Hans vanligtvis välskötta hår dinglade i stripiga flottiga testar. Händerna var svarta av svettupplöst trycksvärta. Fyra personer hade hotat med att ringa distributionstjänst och klaga därför att de inte fått sin tidning i tid.
Allt har emellertid ett slut och så även smärta. Klockan tio över tio överlämnade han den sista allehandan till en kvinna som lyckligtvis verkade hysa viss sympati för hans alltigenom uttröttade person.
"Jag vet att jag är sen", stönade han fram. "Förlåt mig... Det är första dagen på jobbet."
"Det är okej", svarade kvinnan vänligt. "Jag hade i alla fall inte hunnit läsa tidningen. Dottern har magsjuka så jag har haft fullt upp med att springa på toaletten med henne."
Amadeus klev av cykeln och gick fram till den unga kvinnan. "Tack!", sade han. "Tack för vänligheten..." Så kysste han henne på kinden. Hans läppar lämnade trycksvärtssvarta avtryck efter sig. Utan att veta att han just initierat en äktenskaplig kris, cyklade Amadeus sedan hemåt. (Krisen utbröt när kvinnans make kom hem från sitt arbete som slaktarbas och fick syn på kyssavtrycken som varit omöjliga att få bort. Maken trodde att hon hade en affär med sotaren - och var länge omöjlig att övertyga om att så inte alls var fallet. En granne som klippt gräset samtidigt som den oskyldiga kyssen delades ut kunde emellertid vittna till kvinnans fördel och vad författarna vet lever de fortfarande som kvinna och man, förenade under äktenskapets heliga band.)
Amadeus orkade inte duscha när han kom hem. Utan att ens ta av sig sina svettdrypande kläder lade han sig på sängen. Tankarna virvlade runt i hans huvud men efter fyra minuter hade han ändå somnat. En arbetsnatt var över.
måndag, november 26, 2007
söndag, november 25, 2007
Chickenheads...
Fel på maten igen skriver Aftonbladet och visar upp bilder på en förskräckt liten kille som fått med ytterligare en styckningsdetalj i de chickenwings han köpt.
Kanske kan vara nyttigt att påminna sig om var vår mat har sitt ursprung egentligen. Min mamma slutade äta sylta när hon fick se mormor skala ett grishuvud och skicka ner det i hackmaskinen, med ögon och allt. Men egentligen är det här väl ett verkligt välfärdsproblem.
De godaste kycklingvingar jag ätit i mitt liv serverades på ett hak i Atlanta, Georgia, riktigt rökigt barbequeade, med blåmögelostdip och selleristavar till. Det var mumma det.
lördag, november 24, 2007
Johan Ryno på väg hem till Sverige igen,
står det på Aftonbladets web ikväll. Inte så lätt att ta steget från Kumla till Detroit red wings kanske, dom har trots allt en och annan klasslirare. Men nu är det Djurgården han kommer till och snart har han väl spelat i de flesta av Elitserieklubbarna. Eller, näh, inte riktigt, men tre stycken i alla fall. Inte så illa det.
fredag, november 23, 2007
Kulturskymning x 2
Var tvungen att åka en snabbis till Örebro, passade på att slinka in på McDonalds Västhaga för att få i mig lite lunch. På mindre än tre små minuter inträffade två kulturskymningar.
Jag kommer fram till kassan och beställer min McFeast med sallad och light cola, står där i godan ro och hör hur det börjar prata Stockholmska bredvid mig. Tittar till höger men ser ingen alls. Tittar snett långt ner till höger och ser ett stort hår och ett par solglasögon och inser att det är Magnus Uggla som håller på att utnyttja sitt stammiskort på McDonalds. Han handlar visst till sig och hela bandet. Eftersom ingen till vänster om mig kan se honom alls när jag är i vägen inträffar kulturskymning 1. Funderar på om jag ska hälsa och säga "Tjenare Magnus, såg att du börjat blogga i Aftonbladet från och med idag, nu kanske du har en realistisk chans att komma upp i samma mängd läsare som jag". Struntar i det. Det är synd att slå någon som är så kort att han ser ut som han ligger fast han står.
Kulturskymning nummer två inträffar när jag rycker med mig ett nummer av den eminenta gratispublikationen nollnitton och slår upp sidan med bokrecensioner.
Ett pucko vid namn Johan Nyman skriver följande (ordagrant citerat) i en recension av en bok om Hasse&Tage;
"Den nya, aningen lightare, upplagan är precis lika färgsprakande, välformulerad och genomarbetad som komikerparet själva. Och för oss postsextiotalister är det givetvis underbart att få se en annan sida av Hasse än hans Kvinnaböskeår (jag måste faktiskt erkänna att jag gillade får man ta hunden med sig in i himmeln? som barn men jag var också väldigt fäst vid min cocker spaniel Sammy)."
Jag kan knappt inte äta upp hamburgaren för jag blir så förvirrad. Är han ironisk, skämtar han, är det någon utflippad hyllning till Crazy-humor? Men nej, i sitt kontext känns det bara som om Johan Nyman har kommit fullständigt fel.
Egentligen blir det ju ännu roligare på det sättet, och ett otvetydigt bevis på hur mycket tilltro man ska sätta till skriverier i gratispress, men nog är det kulturskymning ändå. Kunde ingen ha korrekturläst och berättat för honom att han blandat ihop två skåningar och gjort dem till en? Och vad säger Hasse A?
Jag kommer fram till kassan och beställer min McFeast med sallad och light cola, står där i godan ro och hör hur det börjar prata Stockholmska bredvid mig. Tittar till höger men ser ingen alls. Tittar snett långt ner till höger och ser ett stort hår och ett par solglasögon och inser att det är Magnus Uggla som håller på att utnyttja sitt stammiskort på McDonalds. Han handlar visst till sig och hela bandet. Eftersom ingen till vänster om mig kan se honom alls när jag är i vägen inträffar kulturskymning 1. Funderar på om jag ska hälsa och säga "Tjenare Magnus, såg att du börjat blogga i Aftonbladet från och med idag, nu kanske du har en realistisk chans att komma upp i samma mängd läsare som jag". Struntar i det. Det är synd att slå någon som är så kort att han ser ut som han ligger fast han står.
Kulturskymning nummer två inträffar när jag rycker med mig ett nummer av den eminenta gratispublikationen nollnitton och slår upp sidan med bokrecensioner.
Ett pucko vid namn Johan Nyman skriver följande (ordagrant citerat) i en recension av en bok om Hasse&Tage;
"Den nya, aningen lightare, upplagan är precis lika färgsprakande, välformulerad och genomarbetad som komikerparet själva. Och för oss postsextiotalister är det givetvis underbart att få se en annan sida av Hasse än hans Kvinnaböskeår (jag måste faktiskt erkänna att jag gillade får man ta hunden med sig in i himmeln? som barn men jag var också väldigt fäst vid min cocker spaniel Sammy)."
Jag kan knappt inte äta upp hamburgaren för jag blir så förvirrad. Är han ironisk, skämtar han, är det någon utflippad hyllning till Crazy-humor? Men nej, i sitt kontext känns det bara som om Johan Nyman har kommit fullständigt fel.
Egentligen blir det ju ännu roligare på det sättet, och ett otvetydigt bevis på hur mycket tilltro man ska sätta till skriverier i gratispress, men nog är det kulturskymning ändå. Kunde ingen ha korrekturläst och berättat för honom att han blandat ihop två skåningar och gjort dem till en? Och vad säger Hasse A?
Har jag drabbats av nyandlighet?
Eller försöker jag besvärja en höstdepression?
Något måste det handla om i alla fall, när jag kommer på mig själv med att tänka "det är mörkt nu, men snart kommer ljuset igen, det finns en regelbundenhet och en lagbundenhet i det som är trösterik, om en timme kommer ljuset att ha gjort grenarna synliga, ser jag dem inte nu så finns de ändå där".
Dessa floskligt existensiella tankar kom till mig när jag stod på verandan och hackade i mig morgonciggen för en timme sen. Och nu är det mycket riktigt ljusare ute, I think I´ve got it now Robbie, som Neil Young sade i ett ögonblick av klarhet under "the last waltz".
Den som behöver kontemplera en stund klickar här.
Något måste det handla om i alla fall, när jag kommer på mig själv med att tänka "det är mörkt nu, men snart kommer ljuset igen, det finns en regelbundenhet och en lagbundenhet i det som är trösterik, om en timme kommer ljuset att ha gjort grenarna synliga, ser jag dem inte nu så finns de ändå där".
Dessa floskligt existensiella tankar kom till mig när jag stod på verandan och hackade i mig morgonciggen för en timme sen. Och nu är det mycket riktigt ljusare ute, I think I´ve got it now Robbie, som Neil Young sade i ett ögonblick av klarhet under "the last waltz".
Den som behöver kontemplera en stund klickar här.
onsdag, november 21, 2007
En riktig konstnär har porträtterat mig
Med barnets obönhörliga känsla för perspektiv och detaljer har Tuva porträtterat sin far i hans favoritposition, behagfullt vilande i tevefåtöljen, fötterna på fotpallen, katten Elsa väntande på få komma upp i knät, sidobordet, en bortsuddad gitarr (det blev lite för många strängar), skinnsoffan.
Vackert så. Vad månde bliva?
Och Peter Forsbergs häst skadades allvarligt
när han skulle lämna sperma, kan vi läsa i Aftonbladet. Fast det var visst benet han fick ont i.
Det blev tyst ett tag. Tappade orken och lusten. Det blir så ibland.
Men säg det missmod som varar för evigt. En dag i taget. Det är så man får ta det. Endast genom nåd.
fredag, november 16, 2007
Amadeus 008
Skepp som mötas i gryningen. (Segla sakta bort igen...)
En kvart senare klev Lena av tåget och gick upp för gångtunneln vid järnvägsstationen. När hon passerade pressbyråkiosken fick hon som av en händelse syn på mjölkchokladreklamen som satt på kioskens kortsida och kände ett starkt sug efter en chokladkaka. Lena ändrade riktning och några sekunder senare stod hon i kö till kiosken. Den äldre herre som stod framför henne skulle just be att få en aktuell rapport, men eftersom han kände sig mycket generad över Lenas närvaro avtågade han istället med senaste numret av stridsropet. Samtidigt som Lena betalade sin mjölkchoklad såg hon ett tåg bromsa in och stanna. Av ren nyfikenhet kikade hon på de avklivande passagerarna. Hjärtat slog ett dubbelslag när hon tyckte sig känna igen en av tågresenärerna. Var det inte? Jo det var det. Det måste vara han. En ödets nyck hade fört dem samman första gången och nu tolkade hon Amadeus plötsliga uppdykande, bara sjuttiofem meter ifrån henne, som ett tecken från ovan. Ett sådant tecken fick inte förspillas. Hon var helt enkelt tvungen att försöka ta kontakt. Lena smög sig ner i tunneln och ställde sig vid uppgången till spåren. Strax kom Amadeus gående nerför trappan. Han såg blek och hålögd ut och passerade Lena utan att lägga märke till henne. Lena hade emellertid inte för avsikt att ge sig så lätt utan följde honom hack i häl. Så tog hon mod till sig och gled upp jämsides."Hej. Kommer du ihåg mig?", frågade hon och log sitt allra vackraste leende.
Amadeus höjde förbryllat på ögonbrynen, och visade på så sätt sin tveksamhet. Dessutom visade han sina blodsprängda ögonvitor. "Va? Kommer ihåg? Nja."
"På sjukhuset - för någon vecka sedan." Herregud, tänk om han inte kom ihåg henne. "Jag tog ett prov på dig" fortsatte hon ivrigt.
Amadeus lös upp. "Ja, nu kommer jag ihåg. Det var du som var så snäll mot mig."
Lena rodnade. "Jag tyckte så synd om dig bara. De där elaka poliserna. Och doktor Albrektsson - han är inte riktigt klok."
"Jag tänkte faktiskt ringa dig", sade Amadeus. "Jag har bara inte hunnit än. Det kom en del emellan. Men jag har tänkt på dig. Det har jag."
"Jag har tänkt på dig också", sade Lena och himlade med ögonen.
Amadeus tyckte att det var trevligt att träffa Lena igen. Dessvärre kände han att han skulle kräkas vilket ögonblick som helst. "Du", sade han. "Jag måste sticka. Men vi kanske ses på lasarettet någon dag. Jag ska tillbaka och ta bort stygnen."
Lena kände att det gyllene tillfället höll på att glida henne ur händerna. Och vem visste när hon skulle våga vara så här framfusig nästa gång? Det var nog bäst att löpa linan ut. "Jag kan hjälpa dig med det. Inte nog med att jag är stygnexpert - du sparar en del pengar också. Jag har grejor hemma och jag bor bara ett stenkast härifrån."
Amadeus rodnade. Följa med henne hem? Den söta sköterskan. Hur skulle det se ut? Och så var han ju så fruktansvärt bakis.
"Jag kan nog inte göra det. Du ser trött ut och jag är trött och det blir nog bättre om vi tar det någon annan dag."
"Sova kan vi göra sen. Jag kan bjuda på frukost när behandlingen är klar."
Frukost. Det var ett ord som Amadeus inte gärna ville höra. "URSÄKTA MIG!!!" brölade han och älgade med enorma kliv iväg mot blomsterrabatten utanför tunneln.
Vad sade jag för galet nu undrade Lena och sprang efter. När hon hittade Amadeus stod han på ett ben. Med det andra benet försökte han pliktskyldigast krafsa lite jord över de artificiellt röda korvrester som han kastat upp.
"Jag mår lite dåligt", sade han urskuldande. "Jag är lite sjuk. Jag ska nog gå hem och kurera mig."
"Det ska du inte. Nu går vi hem till mig istället. Det är närmare dit och jag är sjukvårdsutbildad och vad mer kan du egentligen begära?" Lena tog Amadeus i armen och drog honom med sig mot cykeln. Hans motståndskraft var för tillfället starkt begränsad så han följde lydigt med.
Lena bodde i en liten tvåa på Kvarngatan. En mörkbrun skinnsoffa dominerade vardagsrummet och en ensam Monetreproduktion hängde som prydnad över soffan. Amadeus tyckte också om Monet. Han konstaterade bakrusigt att hon kanske inte var så tokig i alla fall. Amadeus visste inte riktigt vad han skulle säga men bestämde sig ändå för att försöka inleda en konversation. "Jag måste faktiskt erkänna att jag inte ens kommer ihåg vad du heter."
"Lena. Lena Molinowski."
"Jag heter Amadeus. Amadeus B. Nilsdotter-Stenström."
De skakade hand under stort allvar.
"Jag tänkte fråga om jag fick låna din dusch. Det blev sent i natt, och jag känner mig lite snuskig."
"Visst. Jag ska ta fram en handduk åt dig. Duschen är där borta." Hon pekade.
Amadeus gick iväg. Han klädde av sig sina fyllesvettiga kläder och lade dem i en hög på toalettstolen. Så steg han in i duschkabinen. Vilken ljuvlig känsla. Han vred på varmvattenkranen så mycket han kunde utan att skålla sig och lät den varma duschstrålen svepa över sin sargade kropp. Det kändes som en lisa för både kropp och själ.
Lena öppnade dörren till det ångande badrummet. "Jag lägger en handduk vid handfatet", sade hon. Så fick hon syn på hans smutsiga klädhög. Hon tvekade en sekund innan hon bestämde hon sig. Det går ju fort att tvätta dem tänkte hon. Och han blir säkert glad om jag gör det. Alltså rafsade hon åt sig de illaluktande klädesplaggen och lade dem i tvättkorgen. Hon tog korgen och bar ner den i tvättstugan och se - där fanns faktiskt en maskin ledig.
När hon kom upp igen var Amadeus färdigduschad. Han torkade sig samtidigt som han visslade en munter liten visa - tydligt upplivad av det renande vattnet. Så märkte han att hans kläder var borta. "Lena", ropade han. "Har du tagit mina kläder?"
"Jag stoppade dom i tvättmaskinen."
"Men vad ska jag ta på mig nu då?"
"Jag ska se om jag kan hitta något i garderoben. Vänta där." Hon trodde att Stanislaw hade lämnat kvar något i alla fall - men ack vad hon bedrog sig. Det enda som fanns kvar från hans tid var en läderkorsett och en gummidito och hon kunde inte gärna erbjuda sin gäst någondera. Nå, han kunde ta hennes morgonrock så länge. Det spelade väl inte så stor roll. Fast han kanske ville ha på sig något mer. Hon letade snabbt igenom sin garderob men det enda hon hittade som han skulle kunna få plats i var en laxrosa spetstrosa i boxershortsmodell. Den var faktiskt alldeles förskräckligt ryschig och pyschig men å andra sidan var den i alla fall rymlig. Hon var lite tveksam först men så bestämde hon sig. Det gäller ju bara en timme tänkte hon. Hon tog morgonrocken och trosorna och gick iväg till badrummet.
"Här", sade hon och kastade in kläderna innanför badrumsdörren.
"Vad är det här?" Amadeus blev nästan stum.
"Jag hittade inget annat. Men det spelar väl ingen roll. Det är ingen annan än jag som ser dig och förresten tar det inte mer än en timme innan dina egna kläder är klara."
"Ja men skära trosor och nylonmorgonrock med puffärm och spetskrage..."
"Trosorna är faktiskt laxrosa och jag är säker på att du kommer att bli jättesöt. Men du gör som du vill."
Amadeus övervägde blixtsnabbt alternativen. Naken hade han ingen lust att gå och att svepa en handduk runt höfterna verkade inte särskilt komfortabelt. Återstod alltså bara att svälja den bistra medicinen. Han drog på sig de laxrosa trosorna och kände omedelbart att de inte var tillskurna för att passa en man, eftersom de klämde åt ordentligt just där män inte vill att det ska klämma. Jesus, tänkte Amadeus. Jag kommer att få pungbråck. Han stönade till.
"Vad är det?", ropade Lena utifrån.
"Ingenting. Ingenting alls." Med en djup suck såg han sig själv i spegeln. Han hade aldrig känt någon längtan efter att förlora sig in i afterdarkgrabbarnas värld - men det var precis vad han såg ut att ha gjort just nu. "Det här var inte min idé", mumlade han och öppnade dörren.
Lena kunde inte hålla sig för skratt. "Du ser ut som ett luder", fnittrade hon fram.
Amadeus bevärdigade henne inte med en blick. I stället skred han likt en drottning genom rummet. "Pfhrumph", fnös han föraktfullt. "Pfhrumph..."
"Det var inte illa menat", sade Lena förläget. "Du såg bara så rolig ut."
"Och vems förtjänst är det då?", svarade Amadeus sårat.
"Ja jag vet. Jag ska inte säga något mer. Vill du ha kaffe?"
"Ja tack."
De drack sitt kaffe under tystnad. Amadeus därför att han kände sig förorättad och Lena därför att hon funderade på sin fortsatta strategi.
"Varför har du ett så konstigt namn?", frågade hon när hon serverade påtåren.
"Det är en lång historia - och ingen särskilt rolig sådan. Är du verkligen säker på att du vill höra?"
"Visst..."
"Ja alltså morsan - henne har du ju träffat - hon är lite konstig ibland."
"Jag tycker mig ha förstått det. Lite överspänd om man säger."
"Precis. Hon hette i vilket fall som helst egentligen Pettersson från början, för mormor hette Pettersson i efternamn och hon var inte gift med morfar. Mormor alltså, inte mamma..."
"Det förstod jag. Fortsätt."
"Mamma och mormor blev osams någon gång för tusen år sedan, och då ville mamma markera sin samhörighet med morfar bara för att reta mormor. Morfars efternamn kunde hon inte ta för han hette Von Silverpitt eller något sådant där och kom från någon knapadelfamilj och vad jag kan förstå så erkände han egentligen aldrig faderskapet. Men att använda hans förnamn gick bra. Då blev det Nilsdotter."
"Stenström då?"
"Jo sedan gifte hon sig till namnet Stenström och dubbelnamn är ju fint och tjusigt på alla sätt och vis och då tog hon så klart det då. Jag har alltid kämpat för att slippa heta Nilsdotter men hon är obönhörlig. Du anar inte hur trakasserad man kan bli om man har ett tjejnamn när man är kille. Skoltiden var ett helvete."
"Jag tror dig. Hur är det med Amadeus då? Gillar hon opera?"
"Nej för fan, hon lyssnar bara på Vikingarna och Ingemar Nordströms. Men det låter ju pampigt. Och det är ändå bara början. Tänk om du visste vad jag har för andra namn - du skulle dö." Han rös till vid blotta tanken.
"Det tror jag inte. Berätta så får vi se."
"Okej då. Jag heter John Napoleon Cesar Jesus Amadeus B. Nilsdotter-Stenström..."
Lena trillade ner på golvet där hon blev liggande, vridande sig i skrattkramper. "Det där B:et efter Amadeus då", kämpade hon fram mellan skrattattackerna. "Vad står det för?!"
"Bertil, efter pappa."
Hon trodde inte att hon kunde skratta mer men det kunde hon uppenbarligen. "Heter du - åh Gud jag tror jag dör - heter du Jesus Amadeus Bertil?"
"Och lite till som du hörde. Men jag tycker inte att det är så lustigt faktiskt."
"Vi pratar om något annat, jag klarar inte av det här. Om du lägger dig på soffan så ska jag hämta pincetten."
Amadeus gjorde som hon sade. Lena gick och hämtade fram en pincett och en liten skalpell. Därefter skar vant hon av trådarna och drog bort stygnen. Hela proceduren tog bara trettio sekunder men var aningen smärtsam. Amadeus fick tårar i ögonen.
"Var modig lilla vän, det är snart klart", sade Lena ömt. "Kan du truta med läpparna?", frågade hon sedan.
Amadeus trutade lydigt och Lena böjde sig snabbt fram över honom och kysste honom lätt. "Det gick ju bra", sade hon. "En gång till."
Amadeus kunde plötsligt knappast andas. Hur hade det här gått till egentligen? Han hade ju bara klivit av tåget i all oskyldighet. Så hade han först blivit hembjuden till Lena, sedan blivit av med sina kläder och fått dem ersatta med flicktrosor och en fjollig morgonrock, sedan blivit kysst och nu uppträdde hon kelsjukt i största allmänhet. Amadeus visste inte riktigt vart han skulle ta vägen. Han brukade visserligen skryta vitt och brett om alla sina flickor men egentligen var hans tidigare erfarenheter starkt begränsade. När han nu för första gången i sitt tjugotvååriga liv träffat en kvinna som helt och hållet tagit initiativet från honom så blev han både stel och nervös.
"Kan jag sätta mig upp nu?", frågade han oroligt.
"Åh Amadeus", svarade hon. "Håll om mig snälla du. Jag behöver känna någon nära. Det var så länge sen."
Han lade försiktigt armarna om henne och försökte nästan sluta andas för att inte göra henne uppmärksam på vad hon höll på med och kanske slutade med vad det nu var hon gjorde. Närheten till Lena gjorde Amadeus alldeles konstig i bröstet. Han kände något mjukt vidröra läpparna och tog försiktigt bort den upphetsat svettiga hårlock som fastnat i hans mun. Lena stönade till och vred sig tillrätta. Amadeus kände hur hjärtat började dunka allt hårdare. Nu fanns bara en sak att göra. Amadeus fick ta till det förförarknep han sett Kramer utföra i filmen Kramer mot Kramer. Han kysste Lena på ögonbrynen. Lena lade omedelbart ansiktet mot Amadeus hals och hennes fingrar snuddade lätt och nästan oplanerat mot hans spetsbeklädda kropp. Wow, tänkte han, det fungerade. Vad hade han mer sett på bio? Brian i Lovestory. Hur var det han hade gjort? Jo visst; sakta smög Amadeus sin fria hand uppåt och kupade den runt Lenas vänstra bröst. Så mjukt det var. Och litet. Som en välmogen persika. Han klämde åt lite hårdare. Kanske glömde han sedan bort vad det egentligen var han höll i för plötsligt nöp han till med all sin kraft.
"AJ!!! VAD FAN GÖR DU??!!.." Lena satte sig upp med ett skrik. "Ditt svin! Vad tror du att du håller på med?"
"Ursäkta mig, ursäkta..." Amadeus stammade fram sin bön om förlåtelse.
"Fy fan. Nu har du förstört allting." Lena stirrade hatiskt på Amadeus och fräste mot honom. "Jag trodde faktiskt att du var okej men du är tydligen inte ett dugg bättre än alla andra."
"Men jag menade inget illa, jag skulle bara..."
"HÅLL KÄFTEN! Inte ett ord till..."
"Men..."
"Tyst! Jag vill inte höra mer. Försvinn härifrån..."
"Men Lena."
"Jag orkar inte höra några ursäkter. Du svek mitt förtroende. Gå!"
"Men mina kläder..."
"Dom ger jag fan i! Har du en aning om vilket blåmärke jag kommer att få på tutten?"
"Nej men..."
"Stick nu. Jag måste tänka över det här."
"Men snälla Lena - jag vill helst inte gå härifrån så här."
"Det är inte mitt problem. Hade du skött dig snyggt så hade det här aldrig hänt. Nu går du omedelbart innan jag sparkar ut dig."
Amadeus förstod att loppet var kört och försvann skamsen ut från Lenas lägenhet. Den rosa morgonrocken fladdrade flortunt runt hans ben när han kröp efter husväggarna i ett desperat försök att hålla sig ur blickfånget för andra människor. Bara han inte mötte någon han kände. Vad skulle de tro om de fick se honom i den här kostymeringen.
Han smög sig fram i de buskage och trädgrupperingar han kunde hitta och som genom ett under klarade han sig så gott som helskinnad hem. Bara en gång blev han avslöjad - när han passerade ett dagis och ett litet barn skrek ut sin häpnad över hans uppenbarelse. "Kolla hör ni! Fröken, fröken... En kille som ser ut som en tjej!"
Det hela var mycket förödmjukande och han hade allvarligt börjat överväga om han skulle ha mod nog att begå harakiri när han plötsligt förstod sammanhanget. Det handlade naturligtvis om en tillrättavisning från ovan. De vandrande mormonerna hamnade säkert aldrig i sådana här situationer och det skulle inte han heller göra i fortsättningen. Han skulle bli dygdig. Men ändå var det något hos Lena som fick hans kinder att blossa och gjorde honom kåt som en katt i mars. Han kunde inte låta bli att tänka på henne - ens när han verkligen försökte. Så härligt det hade varit att känna på hennes bröst. Mjukt och runt hade det varit och inte alls så hängigt och slängigt som mammas. Han kanske kunde blidka henne med blommor. En azalea kanske skulle göra susen - eller en blodröd ros. Möjligheten att hennes uppträdande bara hade varit en del av ett komplicerat spel kom också för honom. Hon kanske tyckte om att leka lite som en slags första uppvärmning till det som komma skulle. Han ville gärna tro att det var så men han lyckades inte riktigt.
På eftermiddagen satt Amadeus apatisk på sin säng och fingrade förstrött på gitarren. Fan, fan, fan, tänkte han. Varför gjorde jag så där? Varför låg jag inte stilla och njöt av henne? Hur kunde jag vara så klumpig att jag inte tog det lite lugnt när jag hade en sådan chans.
Känslan av att ha misslyckats totalt var faktiskt vidrig. Amadeus kände sig mer och mer modfälld och bedrövad. Slutligen fann han ingen annan råd än att ta fram en flaska hemgjort krusbärsvin som han fått av en granne en gång för länge sedan. Det smakade överjäst och illa men han kände att han verkligen behövde något som dövade smärtorna i bröstet. Slutligen somnade Amadeus ovanpå sängen. "Lena, min Lena", grymtade han i sin oroliga sömn och kramade gitarren så hårt att han fick djupa strängavtryck i ansiktet.
En kvart senare klev Lena av tåget och gick upp för gångtunneln vid järnvägsstationen. När hon passerade pressbyråkiosken fick hon som av en händelse syn på mjölkchokladreklamen som satt på kioskens kortsida och kände ett starkt sug efter en chokladkaka. Lena ändrade riktning och några sekunder senare stod hon i kö till kiosken. Den äldre herre som stod framför henne skulle just be att få en aktuell rapport, men eftersom han kände sig mycket generad över Lenas närvaro avtågade han istället med senaste numret av stridsropet. Samtidigt som Lena betalade sin mjölkchoklad såg hon ett tåg bromsa in och stanna. Av ren nyfikenhet kikade hon på de avklivande passagerarna. Hjärtat slog ett dubbelslag när hon tyckte sig känna igen en av tågresenärerna. Var det inte? Jo det var det. Det måste vara han. En ödets nyck hade fört dem samman första gången och nu tolkade hon Amadeus plötsliga uppdykande, bara sjuttiofem meter ifrån henne, som ett tecken från ovan. Ett sådant tecken fick inte förspillas. Hon var helt enkelt tvungen att försöka ta kontakt. Lena smög sig ner i tunneln och ställde sig vid uppgången till spåren. Strax kom Amadeus gående nerför trappan. Han såg blek och hålögd ut och passerade Lena utan att lägga märke till henne. Lena hade emellertid inte för avsikt att ge sig så lätt utan följde honom hack i häl. Så tog hon mod till sig och gled upp jämsides."Hej. Kommer du ihåg mig?", frågade hon och log sitt allra vackraste leende.
Amadeus höjde förbryllat på ögonbrynen, och visade på så sätt sin tveksamhet. Dessutom visade han sina blodsprängda ögonvitor. "Va? Kommer ihåg? Nja."
"På sjukhuset - för någon vecka sedan." Herregud, tänk om han inte kom ihåg henne. "Jag tog ett prov på dig" fortsatte hon ivrigt.
Amadeus lös upp. "Ja, nu kommer jag ihåg. Det var du som var så snäll mot mig."
Lena rodnade. "Jag tyckte så synd om dig bara. De där elaka poliserna. Och doktor Albrektsson - han är inte riktigt klok."
"Jag tänkte faktiskt ringa dig", sade Amadeus. "Jag har bara inte hunnit än. Det kom en del emellan. Men jag har tänkt på dig. Det har jag."
"Jag har tänkt på dig också", sade Lena och himlade med ögonen.
Amadeus tyckte att det var trevligt att träffa Lena igen. Dessvärre kände han att han skulle kräkas vilket ögonblick som helst. "Du", sade han. "Jag måste sticka. Men vi kanske ses på lasarettet någon dag. Jag ska tillbaka och ta bort stygnen."
Lena kände att det gyllene tillfället höll på att glida henne ur händerna. Och vem visste när hon skulle våga vara så här framfusig nästa gång? Det var nog bäst att löpa linan ut. "Jag kan hjälpa dig med det. Inte nog med att jag är stygnexpert - du sparar en del pengar också. Jag har grejor hemma och jag bor bara ett stenkast härifrån."
Amadeus rodnade. Följa med henne hem? Den söta sköterskan. Hur skulle det se ut? Och så var han ju så fruktansvärt bakis.
"Jag kan nog inte göra det. Du ser trött ut och jag är trött och det blir nog bättre om vi tar det någon annan dag."
"Sova kan vi göra sen. Jag kan bjuda på frukost när behandlingen är klar."
Frukost. Det var ett ord som Amadeus inte gärna ville höra. "URSÄKTA MIG!!!" brölade han och älgade med enorma kliv iväg mot blomsterrabatten utanför tunneln.
Vad sade jag för galet nu undrade Lena och sprang efter. När hon hittade Amadeus stod han på ett ben. Med det andra benet försökte han pliktskyldigast krafsa lite jord över de artificiellt röda korvrester som han kastat upp.
"Jag mår lite dåligt", sade han urskuldande. "Jag är lite sjuk. Jag ska nog gå hem och kurera mig."
"Det ska du inte. Nu går vi hem till mig istället. Det är närmare dit och jag är sjukvårdsutbildad och vad mer kan du egentligen begära?" Lena tog Amadeus i armen och drog honom med sig mot cykeln. Hans motståndskraft var för tillfället starkt begränsad så han följde lydigt med.
Lena bodde i en liten tvåa på Kvarngatan. En mörkbrun skinnsoffa dominerade vardagsrummet och en ensam Monetreproduktion hängde som prydnad över soffan. Amadeus tyckte också om Monet. Han konstaterade bakrusigt att hon kanske inte var så tokig i alla fall. Amadeus visste inte riktigt vad han skulle säga men bestämde sig ändå för att försöka inleda en konversation. "Jag måste faktiskt erkänna att jag inte ens kommer ihåg vad du heter."
"Lena. Lena Molinowski."
"Jag heter Amadeus. Amadeus B. Nilsdotter-Stenström."
De skakade hand under stort allvar.
"Jag tänkte fråga om jag fick låna din dusch. Det blev sent i natt, och jag känner mig lite snuskig."
"Visst. Jag ska ta fram en handduk åt dig. Duschen är där borta." Hon pekade.
Amadeus gick iväg. Han klädde av sig sina fyllesvettiga kläder och lade dem i en hög på toalettstolen. Så steg han in i duschkabinen. Vilken ljuvlig känsla. Han vred på varmvattenkranen så mycket han kunde utan att skålla sig och lät den varma duschstrålen svepa över sin sargade kropp. Det kändes som en lisa för både kropp och själ.
Lena öppnade dörren till det ångande badrummet. "Jag lägger en handduk vid handfatet", sade hon. Så fick hon syn på hans smutsiga klädhög. Hon tvekade en sekund innan hon bestämde hon sig. Det går ju fort att tvätta dem tänkte hon. Och han blir säkert glad om jag gör det. Alltså rafsade hon åt sig de illaluktande klädesplaggen och lade dem i tvättkorgen. Hon tog korgen och bar ner den i tvättstugan och se - där fanns faktiskt en maskin ledig.
När hon kom upp igen var Amadeus färdigduschad. Han torkade sig samtidigt som han visslade en munter liten visa - tydligt upplivad av det renande vattnet. Så märkte han att hans kläder var borta. "Lena", ropade han. "Har du tagit mina kläder?"
"Jag stoppade dom i tvättmaskinen."
"Men vad ska jag ta på mig nu då?"
"Jag ska se om jag kan hitta något i garderoben. Vänta där." Hon trodde att Stanislaw hade lämnat kvar något i alla fall - men ack vad hon bedrog sig. Det enda som fanns kvar från hans tid var en läderkorsett och en gummidito och hon kunde inte gärna erbjuda sin gäst någondera. Nå, han kunde ta hennes morgonrock så länge. Det spelade väl inte så stor roll. Fast han kanske ville ha på sig något mer. Hon letade snabbt igenom sin garderob men det enda hon hittade som han skulle kunna få plats i var en laxrosa spetstrosa i boxershortsmodell. Den var faktiskt alldeles förskräckligt ryschig och pyschig men å andra sidan var den i alla fall rymlig. Hon var lite tveksam först men så bestämde hon sig. Det gäller ju bara en timme tänkte hon. Hon tog morgonrocken och trosorna och gick iväg till badrummet.
"Här", sade hon och kastade in kläderna innanför badrumsdörren.
"Vad är det här?" Amadeus blev nästan stum.
"Jag hittade inget annat. Men det spelar väl ingen roll. Det är ingen annan än jag som ser dig och förresten tar det inte mer än en timme innan dina egna kläder är klara."
"Ja men skära trosor och nylonmorgonrock med puffärm och spetskrage..."
"Trosorna är faktiskt laxrosa och jag är säker på att du kommer att bli jättesöt. Men du gör som du vill."
Amadeus övervägde blixtsnabbt alternativen. Naken hade han ingen lust att gå och att svepa en handduk runt höfterna verkade inte särskilt komfortabelt. Återstod alltså bara att svälja den bistra medicinen. Han drog på sig de laxrosa trosorna och kände omedelbart att de inte var tillskurna för att passa en man, eftersom de klämde åt ordentligt just där män inte vill att det ska klämma. Jesus, tänkte Amadeus. Jag kommer att få pungbråck. Han stönade till.
"Vad är det?", ropade Lena utifrån.
"Ingenting. Ingenting alls." Med en djup suck såg han sig själv i spegeln. Han hade aldrig känt någon längtan efter att förlora sig in i afterdarkgrabbarnas värld - men det var precis vad han såg ut att ha gjort just nu. "Det här var inte min idé", mumlade han och öppnade dörren.
Lena kunde inte hålla sig för skratt. "Du ser ut som ett luder", fnittrade hon fram.
Amadeus bevärdigade henne inte med en blick. I stället skred han likt en drottning genom rummet. "Pfhrumph", fnös han föraktfullt. "Pfhrumph..."
"Det var inte illa menat", sade Lena förläget. "Du såg bara så rolig ut."
"Och vems förtjänst är det då?", svarade Amadeus sårat.
"Ja jag vet. Jag ska inte säga något mer. Vill du ha kaffe?"
"Ja tack."
De drack sitt kaffe under tystnad. Amadeus därför att han kände sig förorättad och Lena därför att hon funderade på sin fortsatta strategi.
"Varför har du ett så konstigt namn?", frågade hon när hon serverade påtåren.
"Det är en lång historia - och ingen särskilt rolig sådan. Är du verkligen säker på att du vill höra?"
"Visst..."
"Ja alltså morsan - henne har du ju träffat - hon är lite konstig ibland."
"Jag tycker mig ha förstått det. Lite överspänd om man säger."
"Precis. Hon hette i vilket fall som helst egentligen Pettersson från början, för mormor hette Pettersson i efternamn och hon var inte gift med morfar. Mormor alltså, inte mamma..."
"Det förstod jag. Fortsätt."
"Mamma och mormor blev osams någon gång för tusen år sedan, och då ville mamma markera sin samhörighet med morfar bara för att reta mormor. Morfars efternamn kunde hon inte ta för han hette Von Silverpitt eller något sådant där och kom från någon knapadelfamilj och vad jag kan förstå så erkände han egentligen aldrig faderskapet. Men att använda hans förnamn gick bra. Då blev det Nilsdotter."
"Stenström då?"
"Jo sedan gifte hon sig till namnet Stenström och dubbelnamn är ju fint och tjusigt på alla sätt och vis och då tog hon så klart det då. Jag har alltid kämpat för att slippa heta Nilsdotter men hon är obönhörlig. Du anar inte hur trakasserad man kan bli om man har ett tjejnamn när man är kille. Skoltiden var ett helvete."
"Jag tror dig. Hur är det med Amadeus då? Gillar hon opera?"
"Nej för fan, hon lyssnar bara på Vikingarna och Ingemar Nordströms. Men det låter ju pampigt. Och det är ändå bara början. Tänk om du visste vad jag har för andra namn - du skulle dö." Han rös till vid blotta tanken.
"Det tror jag inte. Berätta så får vi se."
"Okej då. Jag heter John Napoleon Cesar Jesus Amadeus B. Nilsdotter-Stenström..."
Lena trillade ner på golvet där hon blev liggande, vridande sig i skrattkramper. "Det där B:et efter Amadeus då", kämpade hon fram mellan skrattattackerna. "Vad står det för?!"
"Bertil, efter pappa."
Hon trodde inte att hon kunde skratta mer men det kunde hon uppenbarligen. "Heter du - åh Gud jag tror jag dör - heter du Jesus Amadeus Bertil?"
"Och lite till som du hörde. Men jag tycker inte att det är så lustigt faktiskt."
"Vi pratar om något annat, jag klarar inte av det här. Om du lägger dig på soffan så ska jag hämta pincetten."
Amadeus gjorde som hon sade. Lena gick och hämtade fram en pincett och en liten skalpell. Därefter skar vant hon av trådarna och drog bort stygnen. Hela proceduren tog bara trettio sekunder men var aningen smärtsam. Amadeus fick tårar i ögonen.
"Var modig lilla vän, det är snart klart", sade Lena ömt. "Kan du truta med läpparna?", frågade hon sedan.
Amadeus trutade lydigt och Lena böjde sig snabbt fram över honom och kysste honom lätt. "Det gick ju bra", sade hon. "En gång till."
Amadeus kunde plötsligt knappast andas. Hur hade det här gått till egentligen? Han hade ju bara klivit av tåget i all oskyldighet. Så hade han först blivit hembjuden till Lena, sedan blivit av med sina kläder och fått dem ersatta med flicktrosor och en fjollig morgonrock, sedan blivit kysst och nu uppträdde hon kelsjukt i största allmänhet. Amadeus visste inte riktigt vart han skulle ta vägen. Han brukade visserligen skryta vitt och brett om alla sina flickor men egentligen var hans tidigare erfarenheter starkt begränsade. När han nu för första gången i sitt tjugotvååriga liv träffat en kvinna som helt och hållet tagit initiativet från honom så blev han både stel och nervös.
"Kan jag sätta mig upp nu?", frågade han oroligt.
"Åh Amadeus", svarade hon. "Håll om mig snälla du. Jag behöver känna någon nära. Det var så länge sen."
Han lade försiktigt armarna om henne och försökte nästan sluta andas för att inte göra henne uppmärksam på vad hon höll på med och kanske slutade med vad det nu var hon gjorde. Närheten till Lena gjorde Amadeus alldeles konstig i bröstet. Han kände något mjukt vidröra läpparna och tog försiktigt bort den upphetsat svettiga hårlock som fastnat i hans mun. Lena stönade till och vred sig tillrätta. Amadeus kände hur hjärtat började dunka allt hårdare. Nu fanns bara en sak att göra. Amadeus fick ta till det förförarknep han sett Kramer utföra i filmen Kramer mot Kramer. Han kysste Lena på ögonbrynen. Lena lade omedelbart ansiktet mot Amadeus hals och hennes fingrar snuddade lätt och nästan oplanerat mot hans spetsbeklädda kropp. Wow, tänkte han, det fungerade. Vad hade han mer sett på bio? Brian i Lovestory. Hur var det han hade gjort? Jo visst; sakta smög Amadeus sin fria hand uppåt och kupade den runt Lenas vänstra bröst. Så mjukt det var. Och litet. Som en välmogen persika. Han klämde åt lite hårdare. Kanske glömde han sedan bort vad det egentligen var han höll i för plötsligt nöp han till med all sin kraft.
"AJ!!! VAD FAN GÖR DU??!!.." Lena satte sig upp med ett skrik. "Ditt svin! Vad tror du att du håller på med?"
"Ursäkta mig, ursäkta..." Amadeus stammade fram sin bön om förlåtelse.
"Fy fan. Nu har du förstört allting." Lena stirrade hatiskt på Amadeus och fräste mot honom. "Jag trodde faktiskt att du var okej men du är tydligen inte ett dugg bättre än alla andra."
"Men jag menade inget illa, jag skulle bara..."
"HÅLL KÄFTEN! Inte ett ord till..."
"Men..."
"Tyst! Jag vill inte höra mer. Försvinn härifrån..."
"Men Lena."
"Jag orkar inte höra några ursäkter. Du svek mitt förtroende. Gå!"
"Men mina kläder..."
"Dom ger jag fan i! Har du en aning om vilket blåmärke jag kommer att få på tutten?"
"Nej men..."
"Stick nu. Jag måste tänka över det här."
"Men snälla Lena - jag vill helst inte gå härifrån så här."
"Det är inte mitt problem. Hade du skött dig snyggt så hade det här aldrig hänt. Nu går du omedelbart innan jag sparkar ut dig."
Amadeus förstod att loppet var kört och försvann skamsen ut från Lenas lägenhet. Den rosa morgonrocken fladdrade flortunt runt hans ben när han kröp efter husväggarna i ett desperat försök att hålla sig ur blickfånget för andra människor. Bara han inte mötte någon han kände. Vad skulle de tro om de fick se honom i den här kostymeringen.
Han smög sig fram i de buskage och trädgrupperingar han kunde hitta och som genom ett under klarade han sig så gott som helskinnad hem. Bara en gång blev han avslöjad - när han passerade ett dagis och ett litet barn skrek ut sin häpnad över hans uppenbarelse. "Kolla hör ni! Fröken, fröken... En kille som ser ut som en tjej!"
Det hela var mycket förödmjukande och han hade allvarligt börjat överväga om han skulle ha mod nog att begå harakiri när han plötsligt förstod sammanhanget. Det handlade naturligtvis om en tillrättavisning från ovan. De vandrande mormonerna hamnade säkert aldrig i sådana här situationer och det skulle inte han heller göra i fortsättningen. Han skulle bli dygdig. Men ändå var det något hos Lena som fick hans kinder att blossa och gjorde honom kåt som en katt i mars. Han kunde inte låta bli att tänka på henne - ens när han verkligen försökte. Så härligt det hade varit att känna på hennes bröst. Mjukt och runt hade det varit och inte alls så hängigt och slängigt som mammas. Han kanske kunde blidka henne med blommor. En azalea kanske skulle göra susen - eller en blodröd ros. Möjligheten att hennes uppträdande bara hade varit en del av ett komplicerat spel kom också för honom. Hon kanske tyckte om att leka lite som en slags första uppvärmning till det som komma skulle. Han ville gärna tro att det var så men han lyckades inte riktigt.
På eftermiddagen satt Amadeus apatisk på sin säng och fingrade förstrött på gitarren. Fan, fan, fan, tänkte han. Varför gjorde jag så där? Varför låg jag inte stilla och njöt av henne? Hur kunde jag vara så klumpig att jag inte tog det lite lugnt när jag hade en sådan chans.
Känslan av att ha misslyckats totalt var faktiskt vidrig. Amadeus kände sig mer och mer modfälld och bedrövad. Slutligen fann han ingen annan råd än att ta fram en flaska hemgjort krusbärsvin som han fått av en granne en gång för länge sedan. Det smakade överjäst och illa men han kände att han verkligen behövde något som dövade smärtorna i bröstet. Slutligen somnade Amadeus ovanpå sängen. "Lena, min Lena", grymtade han i sin oroliga sömn och kramade gitarren så hårt att han fick djupa strängavtryck i ansiktet.
torsdag, november 15, 2007
xlnt xlnt - partytime partytime
Vem gjorde den? Jag minns inte. Då kan det inte ha varit någon superlåt...
I vilket fall som helst, Katrin A tog ett initiativ till "after-work-träff" på sportbar i Örebro och det ville jag ju inte missa... I början var det nog så att hela förvaltningen skulle dit men det slutade med tolv fördömda män (och kvinnor). Någon blev trött och behövde gå och lägga sig, någon hade feber, någon kom på att den fyllde år. (Oh, shit, is this really happening to me???? Denna dagen???)
Det finns många goda anledningar att inte gå på en festivitet. Det finns lika många anledningar att gå.
Vi som var där hade det i alla fall mycket trevligt. Av en blivande direktör fick jag lära mig en spännande historia om hur djur gör och själv fick jag tillfälle att dra en fräckis som inte skulle ha godkänts av diskrimineringsombudsmannen. (Bara det faktum att jag ännu kan stava till diskrimineringsombudsmannen gör mig lite glad och stolt. Det är inte det lättaste.)
Jättekul. Jag är glad och nöjd. Upprymd rentav. J sade att han uppskattade Amadeus och min humor. Det har aldrig någon sagt förut. Sen sade han att "vemsomhelst kan bli kär i någon av samma kön närsomhelst". Då rodnade jag klädsamt och sade "ibland känner jag mig som en målning av Goya." Då sade han "Ja du ser ju möjligtvis ut som en sån där kerub." Sen sade jag inget mer. God natt kära dagbok.
Kanontrevlig kväll. Tack för initiativet K.A.
I vilket fall som helst, Katrin A tog ett initiativ till "after-work-träff" på sportbar i Örebro och det ville jag ju inte missa... I början var det nog så att hela förvaltningen skulle dit men det slutade med tolv fördömda män (och kvinnor). Någon blev trött och behövde gå och lägga sig, någon hade feber, någon kom på att den fyllde år. (Oh, shit, is this really happening to me???? Denna dagen???)
Det finns många goda anledningar att inte gå på en festivitet. Det finns lika många anledningar att gå.
Vi som var där hade det i alla fall mycket trevligt. Av en blivande direktör fick jag lära mig en spännande historia om hur djur gör och själv fick jag tillfälle att dra en fräckis som inte skulle ha godkänts av diskrimineringsombudsmannen. (Bara det faktum att jag ännu kan stava till diskrimineringsombudsmannen gör mig lite glad och stolt. Det är inte det lättaste.)
Jättekul. Jag är glad och nöjd. Upprymd rentav. J sade att han uppskattade Amadeus och min humor. Det har aldrig någon sagt förut. Sen sade han att "vemsomhelst kan bli kär i någon av samma kön närsomhelst". Då rodnade jag klädsamt och sade "ibland känner jag mig som en målning av Goya." Då sade han "Ja du ser ju möjligtvis ut som en sån där kerub." Sen sade jag inget mer. God natt kära dagbok.
Kanontrevlig kväll. Tack för initiativet K.A.
onsdag, november 14, 2007
Agnes och Astrid delar födelsedag.
Fast det var 90 år emellan dem. Astrid skulle ha blivit hundra år idag. Det betyder med största sannolikhet ingenting alls egentligen, men sämre födelsedagskompis kan man ju ha.
För mig som regelbundet använt barnbokslitteratur i min profession framstår hon som ett unikum. Jag tror att jag högläst "Bröderna Lejonhjärta" för fem- och sexåringar minst tio gånger och jag vet att jag känt magen snörpa ihop sig varenda gång jag närmat mig avslutningen och vetat om att jag snart varit tvungen att ta mig igenom detta infernaliska känslocrescendo. Jag har verkligen stålsatt mig men jag har gråtit krokodiltårar varenda gång. Jag menar "Ja Jonathan, ja, jag ser ljuset!!! Jag ser ljuset!!!" Det är ju bara för mycket. Det är svulstigt, storvulet, en patetisk frälsningsallegori och 100% rätt anslag på mina känslosträngar. Omöjligt att inte gråta till.
I dag fyller Agnes tio år.
Tvåsiffrigt. Det är stort det. Bäst att gå och lägga sig nu så jag orkar upp för att ge henne fika på sängen i morgon.
Ann-Sofie och jag packade in oss i Skodan
och drog till Karlstad för att delta i nätverksarbete om kvalitetsarbete i förskolan. Det låter tjusigt det. Anordnat av myndigheten för skolutveckling. Två timmar dit och två timmar dit för att genomlida något så meningslöst. Det är ju för bedrövligt. Det var vi och två damer från Storfors där. Resten struntade i att komma. Damerna från Storfors var inte med förra gången så vi var inte heller i fas med varann. Att avveckla myndigheten för skolutveckling kanske är regeringen Reinfeldts första vettiga drag när det gäller utbildningsfrågor, i alla fall om man ska värdera kvaliteten i det här eländet.
Nå, bortsett från hagel och packis så hade vi i alla fall en trevlig bilresa tillsammans. Det är ju inte det sämsta.
Nå, bortsett från hagel och packis så hade vi i alla fall en trevlig bilresa tillsammans. Det är ju inte det sämsta.
20 år sen Cornelis tog ner skylten.
Time flies when you´re having fun. Det känns inte så länge sen. Men det är klart, riktigt levande i mitt och många andra svenskars medvetande blev han nog paradoxalt inte förrän han dött. Det var först i och med de där postuma utgåvorna - Mäster Cees memoarer - som jag borrade djupare i hans musik.
Ett verbalt geni, en genuint svartröstad bluesman men också i många avseenden en social katastrof om man ska tro något av det det som skrivits och sagts om honom.
Han var bara 50 år när han dog. Jag minns honom spelande vid Kumlasjön året innan, Cornelis och en kompgitarrist bara, han var gul i ansiktet och avmagrad och såg ut som en mycket gammal människa, men han gjorde ett fantastiskt uppträdande, antagligen rätt väl medveten om att det var "sista resan" han var ute på, körde mycket från "till Fatumeh". Jag är glad att jag fick se den konserten.
söndag, november 11, 2007
Fars dag
Kaffe och macka på sängen, presentkort på hundra kramar och pussar, man får vara nöjd. Och presenten sen, så välfunnen. En Lagavulin. Inte. En Kubansk cigarr. Inte. En näshårsklippare...
Jag visste inte ens att jag hade vanprydande näshår...
Jag visste inte ens att jag hade vanprydande näshår...
Amadeus 007
Syster Lena genomgår en personlighetsförändring.
Samtidigt som Amadeus B. Nilsdotter-Stenström i en hafsigt möblerad lägenhet på Lövstagatan i Örebro höll på att få upp sina inälvor till beskådan, var Lena Molinowski på väg in till en patient för att höra vad som stod på. En trettiosjuårig kvinna vid namn Asta Kristensson som officiellt var inlagd för diffusa magbesvär (även fast man från läkarhåll i journalerna avfärdat henne som en "sveda och brännvärkkärring" för länge sedan) hade ringt på klockan oavbrutet under de sista trettio minuterna. Lena hade varit på väg in till Asta flera gånger, men diverse olika saker kom emellan innan hon äntligen fick tid att gå dit. Hennes fotriktiga birkenstocksandaler klapprade intensivt när hon susade fram genom korridoren. Denna underbemanning, hann hon tänka innan hon öppnade dörren till Astas rum.
"Hej", sade Lena mjukt. "Vad ville du?"
Asta Kristensson såg ut som ett åskmoln. "Jag vill ha ett glas saft."
"Jaha. Men kunde du inte ha tagit det själv? Det finns saft i pentryt vet du."
"Så nu ska man behöva springa upp mitt i natten för att få ett glas saft." Rösten fullkomligt dröp av självömkan. "När man ligger här och nästan dör. Är detta svensk sjukvård av idag? Snart får väl patienterna utföra sina egna operationer också. En slurk i narkosmasken bara och så in i hjärtat och karva, sjung hej och hå för en flaska med rom."
Lena kände sig plötsligt oerhört trött. Trött på att jobba häcken av sig utan att få så mycket som ett tack för det, trött på att vara snäll och vänlig mot elaka kärringar som gjorde sitt bästa för att göra livet surt för henne, trött på att få dåligt betalt, trött på att komma hem och inte ens orka bära ut de illaluktande soporna eller tömma kattburken. Hon var trött på det mesta. Men hon var också en plikttrogen människa. Hon lät inte sitt psykiska och fysiska utmattningstillstånd gå ut över en patient, inte ens en patient som just spytt sin galla över henne och förklarat hela den offentliga sektorn för katastrofområde. Lena Molinowski var en ängel. En av dessa människor som alltid uppoffrar sig för andra, utan att kräva något tillbaka. "Det sa jag ju inte precis", sade hon. "Det är ingen som begär att du ska sköta några operationer. Jag menade bara att du hade fått saften fortare om du hämtat den själv. Vi är bara några stycken som jobbar på natten och vi har väldigt mycket att göra så det tar lite tid innan vi kan komma när det ringer."
"Men tänk om det hade varit något livsviktigt då. Tänk om jag hade legat här och fått hjärtstillestånd och uppbjudit mina sista krafter för att trycka på knappen, och ni inte hade kommit. VAD SKULLE NI HA GJORT DÅ VA?" Det sista sade Asta nästan triumfatoriskt, som om hon äntligen hittat en blotta i vårdsystemets gard och nu slog in en riktig högerkrok mot dess vitklädda representant.
"Fast nu var det ju saft du skulle ha", svarade Lena trött.
"Den här gången ja!"
"Jag ska gå och hämta saft åt dig. Ett ögonblick bara."
"Skynda dig. Jag är torr i munnen."
Lena gick iväg. Det kändes faktiskt frestande att bara fortsätta ut genom dörren och lämna patienterna åt sitt öde, men det gjorde hon naturligtvis inte. Snällt och fogligt gick hon i stället till avdelningens pentry. Från en karaff i kylskåpet slog hon upp en mugg av den speciella körsbärssaft som generation efter generation av svenska sjukhuspatienter lärt sig att uppskatta så mycket för dess superba smak och fantastiska törstsläckande egenskaper. Hon halvsprang tillbaka för att inte göra patienten mer upprörd än hon redan var.
"Här", sade hon med andan i halsen. "Här har du saften."
Asta tog emot muggen och tittade föraktfullt på den. "Vad är det här?", frågade hon.
"Saften du ville ha."
"Jag vill ha gul saft. Jag får sura uppstötningar så fort jag tänker på körsbärssaft."
Någonting brast i Lena. Du är en stor sur uppstötning hela du tänkte hon. En känslostorm rasade i hennes inre, även om hon kämpade för att behålla sitt yttre lugn. "Du får nog ta den där i alla fall. Vi har ingen annan saft."
"Då vill jag ha vatten i stället."
Nej, tänkte Lena, nu orkar jag inte höra mer. "Gå då och hämta ditt vatten själv. Jag har annat att göra." Lena häpnade över sig själv. Vad hade hon gjort? Rutit åt en patient? För första gången i hela sitt vuxna liv hade hon svarat emot när någon burit sig illa åt mot henne. Det kändes inte helt fel.
"Vad sade du till mig?!"
"Att du kunde hämta ditt vatten själv. Sjukare är du inte."
Asta Kristensson rodnade över hela kroppen av ilska. "Jag ska - jag ska anmäla dig! För sjukvårdens ansvarsnämnd. Du ska prickas. Såna som du borde inte få arbeta med sjuka människor. Du är ju helt omänsklig."
So what, tänkte Lena. Det struntar jag i. Så slog det henne plötsligt att hämnden kanske kunde bli en aning mer raffinerad. Hon tog på sig en ångerfull min. "Okej då, jag ska se efter om det finns någon apelsinsaft på femtisjuan."
"Tack", svarade Asta Kristensson syrligt. "Jag visste väl att du skulle ångra dig. Men det är ju underligt att man inte ska kunna få en enkel tjänst utförd utan att behöva ta i på skarpen."
"Förlåt", sade Lena ödmjukt.
Asta nickade nådigt. "För den här gången", sade hon. "Seså, iväg nu." Hon viftade med handen för att understryka att audiensen var över.
Efter bara några sekunders rotande i medicinskåpet hittade Lena den flaska hon sökte. "UROFLEX SUPER - starkt urindrivande medel" stod det på etiketten. Hon funderade över hur mycket hon skulle våga ta. Ett par droppar kanske. "Äsch", sade hon sedan och hällde upp närmare en deciliter av den klara vätskan i pappmuggen. Det skulle nog räcka för att få fart på kärringens blåsa.
"Här är jag", sade hon när hon kom tillbaka. "Ursäkta att det tog lite tid men jag var tvungen att springa en bra bit för att hitta apelsinsaften."
"Ja ja, ge hit saften innan jag törstar ihjäl."
"Javisst." Med en underdånig gest överlämnade hon den preparerade saftmuggen till Asta Kristensson som girigt tog emot den och tömde den i ett enda drag. "Mer", morrade hon hotfullt och återlämnade muggen till Lena.
"Är du verkligen säker på det?", frågade Lena.
"MER!"
"Visst, jag ska gå."
Ännu en vända till medicinskåpet avverkades och den här gången tvekade Lena inte alls. Hon ersatte hela vattenmängden med Uroflex super. Hon fnittrade till för sig själv. Tänk att det kunde vara så roligt att vara elak.
"Varsågod, här kommer jag med mer saft. Jag skulle förresten vilja be om ursäkt en gång till för att jag var så dum förut. Jag kollade minnesanteckningarna ute på kontoret och där stod det att du skulle vila så mycket som möjligt. Om det är något annat du vill så är det bara att ringa på klockan. Jag lovar att skynda mig så mycket jag kan."
Asta intog en orolig min. Absolut vila? Det hade hon aldrig hört talas om. Vad var det nu för fel på henne? Hade läkarna upptäckt något farligt i hennes kropp? En dödlig tumör? En mystisk och hitintills okänd sjukdom? Hon drog efter andan och svalde en klunk saft i samma ögonblick. Resultatet blev en kallsup. "Host! Ska jag vila säger du?"
Lena fullföljde sin djävulska plan. "Ja. Du får inte resa dig ur sängen ens en gång. Men ring bara på klockan om du vill något."
"Men vad är det för fel på mig?"
"Jag vet faktiskt inte. Jag har inte hunnit prata med doktorn än. Men om du bara ligger still så är det nog inget överhängande livshotande."
Asta bleknade. Med darrande händer förde hon muggen till munnen och svalde den sista decilitern saft. "Oj oj oj. Heliga Sankt Anton - vad är det nu som har hänt? Förresten så smakade saften konstigt."
"Gjorde den?"
"Ja, starkt liksom..."
"Det kanske är något som hör till sjukdomsförloppet. Det finns en del medicinska tillstånd som medför förändringar i smakperceptionen. Men snälla Asta, jag måste gå och sköta om ett par omläggningar nu."
"Jaha. Fast jag måste ju säga att jag tycker att saften smakade väldigt konstigt."
Med ett stort och belåtet leende på läpparna satte sig Lena på soffan i personalrummet. Hon sträckte sig efter det halvt sönderlästa exemplar av Mitt Livs Novell som låg på bordet. Nu skulle hon bara avvakta och se om hennes plan gått i lås.
En av läsarnas sanna berättelser ur livet - betitlad "Jag fann min man på arbetsterapin" - satte fart på hennes fantasi. Hon kunde inte rå för det, hur hon än försökte avleda sig själv så riktades hennes tankar hela tiden mot den unge man som hon hjälpt till att rentvå från våldtäktsanklagelsen. Det fanns något skyggt och vänligt i hans uppenbarelse, det mindes hon bestämt. Ju mer hon tänkte på den magre ynglingen med sitt luggslitna solblekta hår, ju mer uppfylldes hon av trånande nyvaknad beskyddarinstinkt och vilja till ägande.
Lena Molinowski var inte van vid att ta initiativ till kontakt med män. Den polack som var den första och till dags dato enda stora kärleken i hennes liv (även fast han med ett leende på läpparna misshandlat henne i fyra års tid) hade hon mött under skolresan som klassen företagit strax före examinationen från sjuksköterskeskolan. I dansrestaurangen på finlandsbåten bjöd han upp henne och sedan var han både vänlig och servil under hela den gungande båtfärden. Lena trivdes gott i hans sällskap. De skildes åt efter en het natt på ett loppbitet hotell i Helsingfors och hon förväntade sig aldrig att höra ifrån honom igen. Hon for hem och började jobba som nattvak på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg och han återvände till Gdansk, där han enligt vad han sade uppbar sitt uppehälle genom att steka blinier på en rysk restaurang. (Egentligen levde han gott på att ange solidaritetsanhängare för den polska säkerhetspolisen men det är en helt annan historia - om än måhända värd att nämna bara för att ge en uppfattning om hans lömska person och karaktär.) Ett par månader efter finlandsresan låg det ett brev och väntade på Lena när hon kom hem från sitt arbete. Det var författat på mycket knackig engelska men andemeningen var ändå helt klar; "Kom hit min älskade ty jag har icke för en minut kunnat låta bli att tänka på ditt underbart sköna ansikte sedan den dag vi for ifrån varandra." Hon avreste omedelbart och tre veckor senare gifte de sig i den lilla katolska kyrkan i Stanislaws hemby, inte allt för långt från Katowice. Brudgummens moder var den enda närvarande gästen. Modern grät en skvätt av rörelse och kastade tretton risgryn på brudparet när de trädde ut ur kyrkan. Mer hade den fattiga bondmoran inte råd med och när Lena och Stanislaw försvann bort i den inhyrda volgalimousinen skyndade hon sig att plocka upp risgrynen igen och stoppa dem i fickan. (De skulle ingå i nästa morgons frukost och hon blev förtörnad när hon bara hittade tolv av dem. "Gifta sig med en korrumperad imperialistisk västerlänning och lämna mig här att klara mig själv på ålderns höst" muttrade hon - fast på polska.)
Lena och Stanislaw reste till Sverige och bosatte sig där och efter bara några veckor började den slemme Stanislaws perverterade lustar att visa sig. Lena som uppriktigt trodde att hon funnit mannen i sitt liv stod tåligt ut med det mesta, men när han en dag för drygt två månader sedan köpte en skampåle i antikbehandlad mahogny - på hennes kontokort - gick det för långt. Hon bad honom fara och flyga, satte ut en annons på skampålen i gula tidningen (för att åtminstone hjälpligt restaurera sin ekonomi) och bytte lås i dörren. Sedan dess hade hon levt ensam. Hon trodde hon var bränd för livet. Men det var då det. Nu hade alltså sakernas tillstånd förändrats så mycket att hon själv var beredd att ta kontakt med en ung man som hon bara träffat en gång i hela sitt liv. Å andra sidan hade hon ju redan tidigare under den här natten initierat något som inte heller var likt henne - ett väl planerat illmarigt illdåd.
Vad har jag att förlora tänkte hon. Jag ringer honom. I samma stund ringde det på alarmklockan från Asta Kristenssons rum. Lena gjorde sig ingen brådska utan gick istället och plockade fram Amadeus patientjournal från vilken hon antecknade hans telefonnummer. Så satte hon sig ner vid telefonen och slog nollan. När hon kopplats ut på linjen petade hon med ett skakigt pekfinger fram Amadeus telefonnummer. Av skäl som var förborgade för Lena Molinowski - men som framstår som uppenbara för den initierade läsaren - svarade han inte. Hon försökte igen. Under tiden ringde alarmklockan frenetiskt. Lenas arbetskamrat Carina tittade in genom dörren.
"Är du upptagen så kan jag kolla vad som står på", sade hon.
"Det är ingen fara. Jag tar det." Lena lade på luren och vandrade iväg till SVBK:n Asta Kristenssons rum.
"Hej", sade hon, när hon kommit innanför dörren. "Du ringde visst. Är du mer törstig?"
Kvinnan i sängen såg mycket skamsen och generad ut. Hennes tidigare så aggressiva hållning hade krympt ihop högst betydligt. "Jag har kissat på mig viskade hon. "I sängen."
"Det var ju förargligt. Gör du det ofta?" Lena såg professionellt engagerad och bekymrad ut.
"Nej. Inte alls. Det bara kom."
Lena satte in stöten. "Du drack nog för mycket saft." Hon tog på sig sin argaste min. "Men du kunde väl i alla fall ha försökt att ta dig till toaletten."
"Men jag fick ju inte gå upp sade du", sade Asta och lät nästan gråtfärdig. "Jag skulle ju ligga och vila."
"Vem har sagt det? I anteckningarna står det att du är frisk som en nötkärna och att du ska skrivas ut idag."
"Men du sade ju att jag skulle vila. Du sade ju att jag hade en mystisk sjukdom som satte sig på smaklökarna. Du sade ju att jag..."
Lena skakade bestämt på huvudet. "Jag har inte sagt någonting som påminner om det du försöker slå i mig. Var skulle jag ha fått något sådant ifrån?"
"Ja men du sade ju..."
"Jag tror att du har haft en mardröm. Det är säkert därför du har kissat på dig också."
Asta visste varken ut eller in. Det var visserligen en lättnad att få höra att hon inte led av en cancersvulst i mjälten - eller någon annan otrevlig åkomma - men nu började hon istället att misstänka att hon blivit psykiskt sjuk. För inte kunde hon väl ha drömt alltihop?
"Res på dig och gå ut och duscha", sade Lena bestämt. "Jag ska byta lakan."
Asta reste på sig och slank iväg, tydligt förödmjukad.
Där fick du tänkte Lena. Nu kanske du inte tjatar så mycket om gul saft i fortsättningen. Med van hand rev hon upp de gulfläckiga lakanen från sängen och ersatte dem med nya. För säkerhets skull placerade hon också ett draglakan på ett strategiskt riktigt ställe. Hon var nämligen inte alls säker på att kisseriet var över än. "Så där", sade hon när den nyduschade och betydligt spakare tanten återvände. "Nu är det klart. Men nu hoppas jag att du kommer ihåg att gå på toaletten i fortsättningen."
"Jag ska försöka", svarade SVBK:n, och såg ut som en liten flicka som gjort något fult.
"Det är nog bäst det."
Lena gick tillbaka in i personalrummet. Hon var mycket nöjd med sin insats. Ännu en gång försökte hon ringa Amadeus - men det gav inget resultat nu heller. Var höll han hus om han inte låg hemma och sov vid den tid på dygnet då natten övergår i gryning? Lena rös till. Han kanske var tillsammans med någon annan. Han kanske låg i någon annans säng och viskade ömma ord i någon annans öra. Hon skulle i alla fall inte ge sig förrän hon verkligen visste att han inte var intresserad av henne - det bestämde hon sig för.
Alarmklockan från Astas rum ringde igen. Efter ett tag blev signalen annorlunda. Tre korta, tre långa, tre korta. Så upphörde den. Då var det dags att gå in och göra upp räkningen ordentligt. Att så att säga slå in sista spiken i likkistan.
"Vad vill du nu då?", sade hon uppfordrande och spände ögonen i Asta.
Den ännu en gång så våta damen kunde inte titta tillbaka. Hon stirrade intensivt ner mot täcket. "Det hände igen" sade hon, mycket tyst.
"Vad hände igen?"
"Det kom mera kiss."
"Men herregud", sade Lena upprört. "Jag sade ju att du fick gå på toaletten. Du behövde inte ligga ner."
"Jag försökte gå upp men jag hann inte. Det bara kom på en gång. Som en flod. Jag förstår inte."
"Jag tror inte att du gjorde dig någon större brådska."
"Det gjorde jag visst men det kom i alla fall."
"Vet du vad vi kallar sådana som dig?"
"Nej."
"Kisstanter."
SVBK:n satt tyst i sin blöta säng.
"Jag ska gå och hämta en blöja åt dig. Det blir nog bäst så för jag har faktiskt inte tid att springa här och byta lakan hela tiden."
"Men inte ska jag väl ha blöja på mig? Det behövs inte. Jag kan bara inte förstå..."
"Du kan visst ha blöja. Nu tar du och tvättar av dig kisset, och så tar du av lakanen till jag kommer tillbaka." Lena såg strängt på Asta. "Eller!?"
"Jo..." Asta sade det tyst och uppgivet.
Lena gick till hygienförrådet och tittade efter och längst inne i hörnet stod mycket riktigt ett paket med gamla och mycket tjocka maxiblöjor som var tillverkade på den tid då hygienindustrin ännu inte utvecklat de tunna och smidiga inkontinensskydd som numera fanns att tillgå. De kommer att passa alldeles utomordentligt bra tänkte Lena och log för sig själv. Hon hittade också en påse med enorma plastsnibbar. Mycket nöjd med sina fynd tog hon dem med sig in till Asta som hjälplöst och förtvivlat stod och slet i lakanen.
"Här har du", sade Lena, och lade blöjpaketet på den galonstol som stod bredvid sängen. "Kan du sätta på blöjan själv eller vill du att jag ska hjälpa dig?"
Asta såg ut som om hon ville sjunka genom jorden. "Jag vill inte ha blöja", sade hon i ett sista desperat försök till protest.
"Men du ska ha blöja på dig. Det vill jag och det vill säkert dagpersonalen också när dom kommer om en liten stund. Den som inte håller tätt får en stor stjärt, så är det bara"
Asta insåg att det var meningslöst att fortsätta protestera. Hon lämnade sängen och plockade upp en blöja och en snibb från stolen. Det var med avsmak hon såg på dem.
"Jag tror att du får ta två blöjor för säkerhets skull", sade Lena och såg uppfordrande på sin patient. Hon ångrade sig nästan när hon såg den förödmjukade min som kvinnan satte upp, men beslöt sig ändå för att fortsätta. Om inte annat så skulle det här säkert få Asta att dra sig för att fortsättningsvis i onödan lägga in sig på sjukhuset.
Medan Asta satte på sig blöjorna bäddade Lena rent i sängen. De blev klara ungefär samtidigt.
"Vad fint", sade Lena när hon med en sträng min inspekterat Astas plastinklädda blöjstjärt. "Nu får du gå och lägga dig igen."
SVBK:n tultade snyftande iväg till sängen.
Lenas arbetsnatt var i det närmaste slut. Hon lämnade den numera synnerligen inkontinenta Asta Kristensson åt sitt öde och gick ut till dagpersonalen som just börjat samlas. Historien om damen på rum trettiotvå som blivit så plötsligt otät framkallade många muntra skratt.
"Jag har också träffat den bitchen", fick Veronica Nilsson fram mellan skrattsalvorna. "Hon fick mig att väcka jourläkaren tre gånger på en och samma natt. Hon hade svårt att andas sade hon. Fy fan, han höll på att slå ihjäl mig sista gången. Det var bara rätt åt henne."
"Ja", instämde arbetskamraten Carina. "Men att du bara kunde komma på tanken."
"Jag vet inte hur det gick till", sade Lena. "Men hörni, ni kan väl göra mig en tjänst?"
"Visst. Vad då?"
"Spetsa hennes morgonkaffe också."
"Kan du vara lugn för."
Lena bytte om och gick ut från lasarettet. Morgonen var klar och vacker och fågeln som satt i den lilla björken bredvid cykelstället kvittrade en hälsning till henne när hon böjde sig fram och låste upp cykeln. "Kvitt kvitt på dig själv du", svarade Lena glatt. Så satte hon sig på den handmålade rosa tjugoåttatummaren och påbörjade färden mot stationen och tåget som skulle ta henne hem till den väntande sängen. Det skulle verkligen bli skönt att få gå och lägga sig. En snabb cykeltur på ännu folktomma gator förde henne till järnvägsstationen. Morgonpendeln stod redan inne och så fort hon klivit in och satt sig så avgick den.
Samtidigt som Amadeus B. Nilsdotter-Stenström i en hafsigt möblerad lägenhet på Lövstagatan i Örebro höll på att få upp sina inälvor till beskådan, var Lena Molinowski på väg in till en patient för att höra vad som stod på. En trettiosjuårig kvinna vid namn Asta Kristensson som officiellt var inlagd för diffusa magbesvär (även fast man från läkarhåll i journalerna avfärdat henne som en "sveda och brännvärkkärring" för länge sedan) hade ringt på klockan oavbrutet under de sista trettio minuterna. Lena hade varit på väg in till Asta flera gånger, men diverse olika saker kom emellan innan hon äntligen fick tid att gå dit. Hennes fotriktiga birkenstocksandaler klapprade intensivt när hon susade fram genom korridoren. Denna underbemanning, hann hon tänka innan hon öppnade dörren till Astas rum.
"Hej", sade Lena mjukt. "Vad ville du?"
Asta Kristensson såg ut som ett åskmoln. "Jag vill ha ett glas saft."
"Jaha. Men kunde du inte ha tagit det själv? Det finns saft i pentryt vet du."
"Så nu ska man behöva springa upp mitt i natten för att få ett glas saft." Rösten fullkomligt dröp av självömkan. "När man ligger här och nästan dör. Är detta svensk sjukvård av idag? Snart får väl patienterna utföra sina egna operationer också. En slurk i narkosmasken bara och så in i hjärtat och karva, sjung hej och hå för en flaska med rom."
Lena kände sig plötsligt oerhört trött. Trött på att jobba häcken av sig utan att få så mycket som ett tack för det, trött på att vara snäll och vänlig mot elaka kärringar som gjorde sitt bästa för att göra livet surt för henne, trött på att få dåligt betalt, trött på att komma hem och inte ens orka bära ut de illaluktande soporna eller tömma kattburken. Hon var trött på det mesta. Men hon var också en plikttrogen människa. Hon lät inte sitt psykiska och fysiska utmattningstillstånd gå ut över en patient, inte ens en patient som just spytt sin galla över henne och förklarat hela den offentliga sektorn för katastrofområde. Lena Molinowski var en ängel. En av dessa människor som alltid uppoffrar sig för andra, utan att kräva något tillbaka. "Det sa jag ju inte precis", sade hon. "Det är ingen som begär att du ska sköta några operationer. Jag menade bara att du hade fått saften fortare om du hämtat den själv. Vi är bara några stycken som jobbar på natten och vi har väldigt mycket att göra så det tar lite tid innan vi kan komma när det ringer."
"Men tänk om det hade varit något livsviktigt då. Tänk om jag hade legat här och fått hjärtstillestånd och uppbjudit mina sista krafter för att trycka på knappen, och ni inte hade kommit. VAD SKULLE NI HA GJORT DÅ VA?" Det sista sade Asta nästan triumfatoriskt, som om hon äntligen hittat en blotta i vårdsystemets gard och nu slog in en riktig högerkrok mot dess vitklädda representant.
"Fast nu var det ju saft du skulle ha", svarade Lena trött.
"Den här gången ja!"
"Jag ska gå och hämta saft åt dig. Ett ögonblick bara."
"Skynda dig. Jag är torr i munnen."
Lena gick iväg. Det kändes faktiskt frestande att bara fortsätta ut genom dörren och lämna patienterna åt sitt öde, men det gjorde hon naturligtvis inte. Snällt och fogligt gick hon i stället till avdelningens pentry. Från en karaff i kylskåpet slog hon upp en mugg av den speciella körsbärssaft som generation efter generation av svenska sjukhuspatienter lärt sig att uppskatta så mycket för dess superba smak och fantastiska törstsläckande egenskaper. Hon halvsprang tillbaka för att inte göra patienten mer upprörd än hon redan var.
"Här", sade hon med andan i halsen. "Här har du saften."
Asta tog emot muggen och tittade föraktfullt på den. "Vad är det här?", frågade hon.
"Saften du ville ha."
"Jag vill ha gul saft. Jag får sura uppstötningar så fort jag tänker på körsbärssaft."
Någonting brast i Lena. Du är en stor sur uppstötning hela du tänkte hon. En känslostorm rasade i hennes inre, även om hon kämpade för att behålla sitt yttre lugn. "Du får nog ta den där i alla fall. Vi har ingen annan saft."
"Då vill jag ha vatten i stället."
Nej, tänkte Lena, nu orkar jag inte höra mer. "Gå då och hämta ditt vatten själv. Jag har annat att göra." Lena häpnade över sig själv. Vad hade hon gjort? Rutit åt en patient? För första gången i hela sitt vuxna liv hade hon svarat emot när någon burit sig illa åt mot henne. Det kändes inte helt fel.
"Vad sade du till mig?!"
"Att du kunde hämta ditt vatten själv. Sjukare är du inte."
Asta Kristensson rodnade över hela kroppen av ilska. "Jag ska - jag ska anmäla dig! För sjukvårdens ansvarsnämnd. Du ska prickas. Såna som du borde inte få arbeta med sjuka människor. Du är ju helt omänsklig."
So what, tänkte Lena. Det struntar jag i. Så slog det henne plötsligt att hämnden kanske kunde bli en aning mer raffinerad. Hon tog på sig en ångerfull min. "Okej då, jag ska se efter om det finns någon apelsinsaft på femtisjuan."
"Tack", svarade Asta Kristensson syrligt. "Jag visste väl att du skulle ångra dig. Men det är ju underligt att man inte ska kunna få en enkel tjänst utförd utan att behöva ta i på skarpen."
"Förlåt", sade Lena ödmjukt.
Asta nickade nådigt. "För den här gången", sade hon. "Seså, iväg nu." Hon viftade med handen för att understryka att audiensen var över.
Efter bara några sekunders rotande i medicinskåpet hittade Lena den flaska hon sökte. "UROFLEX SUPER - starkt urindrivande medel" stod det på etiketten. Hon funderade över hur mycket hon skulle våga ta. Ett par droppar kanske. "Äsch", sade hon sedan och hällde upp närmare en deciliter av den klara vätskan i pappmuggen. Det skulle nog räcka för att få fart på kärringens blåsa.
"Här är jag", sade hon när hon kom tillbaka. "Ursäkta att det tog lite tid men jag var tvungen att springa en bra bit för att hitta apelsinsaften."
"Ja ja, ge hit saften innan jag törstar ihjäl."
"Javisst." Med en underdånig gest överlämnade hon den preparerade saftmuggen till Asta Kristensson som girigt tog emot den och tömde den i ett enda drag. "Mer", morrade hon hotfullt och återlämnade muggen till Lena.
"Är du verkligen säker på det?", frågade Lena.
"MER!"
"Visst, jag ska gå."
Ännu en vända till medicinskåpet avverkades och den här gången tvekade Lena inte alls. Hon ersatte hela vattenmängden med Uroflex super. Hon fnittrade till för sig själv. Tänk att det kunde vara så roligt att vara elak.
"Varsågod, här kommer jag med mer saft. Jag skulle förresten vilja be om ursäkt en gång till för att jag var så dum förut. Jag kollade minnesanteckningarna ute på kontoret och där stod det att du skulle vila så mycket som möjligt. Om det är något annat du vill så är det bara att ringa på klockan. Jag lovar att skynda mig så mycket jag kan."
Asta intog en orolig min. Absolut vila? Det hade hon aldrig hört talas om. Vad var det nu för fel på henne? Hade läkarna upptäckt något farligt i hennes kropp? En dödlig tumör? En mystisk och hitintills okänd sjukdom? Hon drog efter andan och svalde en klunk saft i samma ögonblick. Resultatet blev en kallsup. "Host! Ska jag vila säger du?"
Lena fullföljde sin djävulska plan. "Ja. Du får inte resa dig ur sängen ens en gång. Men ring bara på klockan om du vill något."
"Men vad är det för fel på mig?"
"Jag vet faktiskt inte. Jag har inte hunnit prata med doktorn än. Men om du bara ligger still så är det nog inget överhängande livshotande."
Asta bleknade. Med darrande händer förde hon muggen till munnen och svalde den sista decilitern saft. "Oj oj oj. Heliga Sankt Anton - vad är det nu som har hänt? Förresten så smakade saften konstigt."
"Gjorde den?"
"Ja, starkt liksom..."
"Det kanske är något som hör till sjukdomsförloppet. Det finns en del medicinska tillstånd som medför förändringar i smakperceptionen. Men snälla Asta, jag måste gå och sköta om ett par omläggningar nu."
"Jaha. Fast jag måste ju säga att jag tycker att saften smakade väldigt konstigt."
Med ett stort och belåtet leende på läpparna satte sig Lena på soffan i personalrummet. Hon sträckte sig efter det halvt sönderlästa exemplar av Mitt Livs Novell som låg på bordet. Nu skulle hon bara avvakta och se om hennes plan gått i lås.
En av läsarnas sanna berättelser ur livet - betitlad "Jag fann min man på arbetsterapin" - satte fart på hennes fantasi. Hon kunde inte rå för det, hur hon än försökte avleda sig själv så riktades hennes tankar hela tiden mot den unge man som hon hjälpt till att rentvå från våldtäktsanklagelsen. Det fanns något skyggt och vänligt i hans uppenbarelse, det mindes hon bestämt. Ju mer hon tänkte på den magre ynglingen med sitt luggslitna solblekta hår, ju mer uppfylldes hon av trånande nyvaknad beskyddarinstinkt och vilja till ägande.
Lena Molinowski var inte van vid att ta initiativ till kontakt med män. Den polack som var den första och till dags dato enda stora kärleken i hennes liv (även fast han med ett leende på läpparna misshandlat henne i fyra års tid) hade hon mött under skolresan som klassen företagit strax före examinationen från sjuksköterskeskolan. I dansrestaurangen på finlandsbåten bjöd han upp henne och sedan var han både vänlig och servil under hela den gungande båtfärden. Lena trivdes gott i hans sällskap. De skildes åt efter en het natt på ett loppbitet hotell i Helsingfors och hon förväntade sig aldrig att höra ifrån honom igen. Hon for hem och började jobba som nattvak på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg och han återvände till Gdansk, där han enligt vad han sade uppbar sitt uppehälle genom att steka blinier på en rysk restaurang. (Egentligen levde han gott på att ange solidaritetsanhängare för den polska säkerhetspolisen men det är en helt annan historia - om än måhända värd att nämna bara för att ge en uppfattning om hans lömska person och karaktär.) Ett par månader efter finlandsresan låg det ett brev och väntade på Lena när hon kom hem från sitt arbete. Det var författat på mycket knackig engelska men andemeningen var ändå helt klar; "Kom hit min älskade ty jag har icke för en minut kunnat låta bli att tänka på ditt underbart sköna ansikte sedan den dag vi for ifrån varandra." Hon avreste omedelbart och tre veckor senare gifte de sig i den lilla katolska kyrkan i Stanislaws hemby, inte allt för långt från Katowice. Brudgummens moder var den enda närvarande gästen. Modern grät en skvätt av rörelse och kastade tretton risgryn på brudparet när de trädde ut ur kyrkan. Mer hade den fattiga bondmoran inte råd med och när Lena och Stanislaw försvann bort i den inhyrda volgalimousinen skyndade hon sig att plocka upp risgrynen igen och stoppa dem i fickan. (De skulle ingå i nästa morgons frukost och hon blev förtörnad när hon bara hittade tolv av dem. "Gifta sig med en korrumperad imperialistisk västerlänning och lämna mig här att klara mig själv på ålderns höst" muttrade hon - fast på polska.)
Lena och Stanislaw reste till Sverige och bosatte sig där och efter bara några veckor började den slemme Stanislaws perverterade lustar att visa sig. Lena som uppriktigt trodde att hon funnit mannen i sitt liv stod tåligt ut med det mesta, men när han en dag för drygt två månader sedan köpte en skampåle i antikbehandlad mahogny - på hennes kontokort - gick det för långt. Hon bad honom fara och flyga, satte ut en annons på skampålen i gula tidningen (för att åtminstone hjälpligt restaurera sin ekonomi) och bytte lås i dörren. Sedan dess hade hon levt ensam. Hon trodde hon var bränd för livet. Men det var då det. Nu hade alltså sakernas tillstånd förändrats så mycket att hon själv var beredd att ta kontakt med en ung man som hon bara träffat en gång i hela sitt liv. Å andra sidan hade hon ju redan tidigare under den här natten initierat något som inte heller var likt henne - ett väl planerat illmarigt illdåd.
Vad har jag att förlora tänkte hon. Jag ringer honom. I samma stund ringde det på alarmklockan från Asta Kristenssons rum. Lena gjorde sig ingen brådska utan gick istället och plockade fram Amadeus patientjournal från vilken hon antecknade hans telefonnummer. Så satte hon sig ner vid telefonen och slog nollan. När hon kopplats ut på linjen petade hon med ett skakigt pekfinger fram Amadeus telefonnummer. Av skäl som var förborgade för Lena Molinowski - men som framstår som uppenbara för den initierade läsaren - svarade han inte. Hon försökte igen. Under tiden ringde alarmklockan frenetiskt. Lenas arbetskamrat Carina tittade in genom dörren.
"Är du upptagen så kan jag kolla vad som står på", sade hon.
"Det är ingen fara. Jag tar det." Lena lade på luren och vandrade iväg till SVBK:n Asta Kristenssons rum.
"Hej", sade hon, när hon kommit innanför dörren. "Du ringde visst. Är du mer törstig?"
Kvinnan i sängen såg mycket skamsen och generad ut. Hennes tidigare så aggressiva hållning hade krympt ihop högst betydligt. "Jag har kissat på mig viskade hon. "I sängen."
"Det var ju förargligt. Gör du det ofta?" Lena såg professionellt engagerad och bekymrad ut.
"Nej. Inte alls. Det bara kom."
Lena satte in stöten. "Du drack nog för mycket saft." Hon tog på sig sin argaste min. "Men du kunde väl i alla fall ha försökt att ta dig till toaletten."
"Men jag fick ju inte gå upp sade du", sade Asta och lät nästan gråtfärdig. "Jag skulle ju ligga och vila."
"Vem har sagt det? I anteckningarna står det att du är frisk som en nötkärna och att du ska skrivas ut idag."
"Men du sade ju att jag skulle vila. Du sade ju att jag hade en mystisk sjukdom som satte sig på smaklökarna. Du sade ju att jag..."
Lena skakade bestämt på huvudet. "Jag har inte sagt någonting som påminner om det du försöker slå i mig. Var skulle jag ha fått något sådant ifrån?"
"Ja men du sade ju..."
"Jag tror att du har haft en mardröm. Det är säkert därför du har kissat på dig också."
Asta visste varken ut eller in. Det var visserligen en lättnad att få höra att hon inte led av en cancersvulst i mjälten - eller någon annan otrevlig åkomma - men nu började hon istället att misstänka att hon blivit psykiskt sjuk. För inte kunde hon väl ha drömt alltihop?
"Res på dig och gå ut och duscha", sade Lena bestämt. "Jag ska byta lakan."
Asta reste på sig och slank iväg, tydligt förödmjukad.
Där fick du tänkte Lena. Nu kanske du inte tjatar så mycket om gul saft i fortsättningen. Med van hand rev hon upp de gulfläckiga lakanen från sängen och ersatte dem med nya. För säkerhets skull placerade hon också ett draglakan på ett strategiskt riktigt ställe. Hon var nämligen inte alls säker på att kisseriet var över än. "Så där", sade hon när den nyduschade och betydligt spakare tanten återvände. "Nu är det klart. Men nu hoppas jag att du kommer ihåg att gå på toaletten i fortsättningen."
"Jag ska försöka", svarade SVBK:n, och såg ut som en liten flicka som gjort något fult.
"Det är nog bäst det."
Lena gick tillbaka in i personalrummet. Hon var mycket nöjd med sin insats. Ännu en gång försökte hon ringa Amadeus - men det gav inget resultat nu heller. Var höll han hus om han inte låg hemma och sov vid den tid på dygnet då natten övergår i gryning? Lena rös till. Han kanske var tillsammans med någon annan. Han kanske låg i någon annans säng och viskade ömma ord i någon annans öra. Hon skulle i alla fall inte ge sig förrän hon verkligen visste att han inte var intresserad av henne - det bestämde hon sig för.
Alarmklockan från Astas rum ringde igen. Efter ett tag blev signalen annorlunda. Tre korta, tre långa, tre korta. Så upphörde den. Då var det dags att gå in och göra upp räkningen ordentligt. Att så att säga slå in sista spiken i likkistan.
"Vad vill du nu då?", sade hon uppfordrande och spände ögonen i Asta.
Den ännu en gång så våta damen kunde inte titta tillbaka. Hon stirrade intensivt ner mot täcket. "Det hände igen" sade hon, mycket tyst.
"Vad hände igen?"
"Det kom mera kiss."
"Men herregud", sade Lena upprört. "Jag sade ju att du fick gå på toaletten. Du behövde inte ligga ner."
"Jag försökte gå upp men jag hann inte. Det bara kom på en gång. Som en flod. Jag förstår inte."
"Jag tror inte att du gjorde dig någon större brådska."
"Det gjorde jag visst men det kom i alla fall."
"Vet du vad vi kallar sådana som dig?"
"Nej."
"Kisstanter."
SVBK:n satt tyst i sin blöta säng.
"Jag ska gå och hämta en blöja åt dig. Det blir nog bäst så för jag har faktiskt inte tid att springa här och byta lakan hela tiden."
"Men inte ska jag väl ha blöja på mig? Det behövs inte. Jag kan bara inte förstå..."
"Du kan visst ha blöja. Nu tar du och tvättar av dig kisset, och så tar du av lakanen till jag kommer tillbaka." Lena såg strängt på Asta. "Eller!?"
"Jo..." Asta sade det tyst och uppgivet.
Lena gick till hygienförrådet och tittade efter och längst inne i hörnet stod mycket riktigt ett paket med gamla och mycket tjocka maxiblöjor som var tillverkade på den tid då hygienindustrin ännu inte utvecklat de tunna och smidiga inkontinensskydd som numera fanns att tillgå. De kommer att passa alldeles utomordentligt bra tänkte Lena och log för sig själv. Hon hittade också en påse med enorma plastsnibbar. Mycket nöjd med sina fynd tog hon dem med sig in till Asta som hjälplöst och förtvivlat stod och slet i lakanen.
"Här har du", sade Lena, och lade blöjpaketet på den galonstol som stod bredvid sängen. "Kan du sätta på blöjan själv eller vill du att jag ska hjälpa dig?"
Asta såg ut som om hon ville sjunka genom jorden. "Jag vill inte ha blöja", sade hon i ett sista desperat försök till protest.
"Men du ska ha blöja på dig. Det vill jag och det vill säkert dagpersonalen också när dom kommer om en liten stund. Den som inte håller tätt får en stor stjärt, så är det bara"
Asta insåg att det var meningslöst att fortsätta protestera. Hon lämnade sängen och plockade upp en blöja och en snibb från stolen. Det var med avsmak hon såg på dem.
"Jag tror att du får ta två blöjor för säkerhets skull", sade Lena och såg uppfordrande på sin patient. Hon ångrade sig nästan när hon såg den förödmjukade min som kvinnan satte upp, men beslöt sig ändå för att fortsätta. Om inte annat så skulle det här säkert få Asta att dra sig för att fortsättningsvis i onödan lägga in sig på sjukhuset.
Medan Asta satte på sig blöjorna bäddade Lena rent i sängen. De blev klara ungefär samtidigt.
"Vad fint", sade Lena när hon med en sträng min inspekterat Astas plastinklädda blöjstjärt. "Nu får du gå och lägga dig igen."
SVBK:n tultade snyftande iväg till sängen.
Lenas arbetsnatt var i det närmaste slut. Hon lämnade den numera synnerligen inkontinenta Asta Kristensson åt sitt öde och gick ut till dagpersonalen som just börjat samlas. Historien om damen på rum trettiotvå som blivit så plötsligt otät framkallade många muntra skratt.
"Jag har också träffat den bitchen", fick Veronica Nilsson fram mellan skrattsalvorna. "Hon fick mig att väcka jourläkaren tre gånger på en och samma natt. Hon hade svårt att andas sade hon. Fy fan, han höll på att slå ihjäl mig sista gången. Det var bara rätt åt henne."
"Ja", instämde arbetskamraten Carina. "Men att du bara kunde komma på tanken."
"Jag vet inte hur det gick till", sade Lena. "Men hörni, ni kan väl göra mig en tjänst?"
"Visst. Vad då?"
"Spetsa hennes morgonkaffe också."
"Kan du vara lugn för."
Lena bytte om och gick ut från lasarettet. Morgonen var klar och vacker och fågeln som satt i den lilla björken bredvid cykelstället kvittrade en hälsning till henne när hon böjde sig fram och låste upp cykeln. "Kvitt kvitt på dig själv du", svarade Lena glatt. Så satte hon sig på den handmålade rosa tjugoåttatummaren och påbörjade färden mot stationen och tåget som skulle ta henne hem till den väntande sängen. Det skulle verkligen bli skönt att få gå och lägga sig. En snabb cykeltur på ännu folktomma gator förde henne till järnvägsstationen. Morgonpendeln stod redan inne och så fort hon klivit in och satt sig så avgick den.
Norman Mailer R.I.P
Norman har packat ihop kofferten och dragit ill det stora krogslagsmålet på andra sidan regnbågsbron. Det var lite ledsamt att läsa även om han uppnått en rätt aktningsvärd ålder, 84 år blev han visst.
I mitt tycke stod Norman Mailer för ett av Amerikas största författarskap och han var intressant ända in i det sista. (Hitlerboken har jag inte läst än, men "Evangelium enligt Jesus" var riktigt bra.) Jag skulle instämt i Fylkings "äntligen!!!" om Horace läst upp hans namn någon gång, men så blev det inte och nu är det väl kört antar jag, för postuma litteraturpris delas väl sällan eller aldrig ut?
Mailerklassiker som bör återfinnas i var mans bokhylla::
Bödelns sång är berättelsen om Gary Gilmores liv och död - otroligt stark. Den filmades 1984, Tommy Lee Jones och Rosanne Arquette gjorde huvudrollerna. Sevärd men inte alls lika briljant som boken såklart.
I mitt tycke stod Norman Mailer för ett av Amerikas största författarskap och han var intressant ända in i det sista. (Hitlerboken har jag inte läst än, men "Evangelium enligt Jesus" var riktigt bra.) Jag skulle instämt i Fylkings "äntligen!!!" om Horace läst upp hans namn någon gång, men så blev det inte och nu är det väl kört antar jag, för postuma litteraturpris delas väl sällan eller aldrig ut?
Mailerklassiker som bör återfinnas i var mans bokhylla::
De nakna och de döda
En amerikansk dröm
Bödelns sång
Hårda killar dansar inte
Patrioten
Bödelns sång är berättelsen om Gary Gilmores liv och död - otroligt stark. Den filmades 1984, Tommy Lee Jones och Rosanne Arquette gjorde huvudrollerna. Sevärd men inte alls lika briljant som boken såklart.
lördag, november 10, 2007
Vi kanske behöver "en perfekt liten moralist" ibland, för att få syn på oss själva.
Stephen King är en sån. Han är dessutom den absolute mästaren i "skrämma-skiten-ur-dig-litteratur". Filmatiseringarna blir som de blir, oftast mediokra eller genomruttna men ibland riktigt bra. Men King är bäst i tryckt form, helt klart. Då får man skapa sina egna bilder.
Jag älskar det han gör med mig, älskar att bli skrämd, tyckte nog, som jag väl skrev för ett tag sedan, att till och med Håfströms nya 1408 funkade ganska bra.
Nu har jag ägnat ett par kvällar åt att se om "The stand" igen, det var några år sedan sist kan jag säga. Funkar helt okej om man bara låter bli att tänka på "specialeffekterna"som emellanåt inte klarat tidens tand.
S.K är moralist "in a twisted way". The bad guys dör (så gott som) hela tiden. Har dom varit "lite schyssta" kan dom få dö med värdighet, annars inte... Det är inte det stora problemet. Problemet är att det inte finns några garantier för att man överlever, ens om man är en vidimierad "good guy".
Jag älskar det han gör med mig, älskar att bli skrämd, tyckte nog, som jag väl skrev för ett tag sedan, att till och med Håfströms nya 1408 funkade ganska bra.
Nu har jag ägnat ett par kvällar åt att se om "The stand" igen, det var några år sedan sist kan jag säga. Funkar helt okej om man bara låter bli att tänka på "specialeffekterna"som emellanåt inte klarat tidens tand.
S.K är moralist "in a twisted way". The bad guys dör (så gott som) hela tiden. Har dom varit "lite schyssta" kan dom få dö med värdighet, annars inte... Det är inte det stora problemet. Problemet är att det inte finns några garantier för att man överlever, ens om man är en vidimierad "good guy".
torsdag, november 08, 2007
Det finns nyheter och så finns det GODA nyheter.
Det här är en god nyhet. Tobbe Holm återvänder till Kumla hockey. Jag som kände mig så desillusionerad och trött efter Sunnematchen, frustrerad rentav. Sur. Nu steg adrenalinhalten högst betydligt. Jag menar, elitseriens mest utvisade spelare 2002-2003, om inte annat så står det för lite fighting spirit, han var till och med värre än Thomas "Bulan" Berglund som bland konnessörer anses vara den största grisen i elitseriens historia.
Jag är en väldigt timid människa. Jag tycker inte om våld. Men jag kan tycka att det är uppfriskande med ett hockeykurr emellanåt.
Holm tog titeln 2002-2003, Emil Kåberg lyckades med samma bedrift 2004-2005. När får vi hem honom igen?
Ibland kanske man måste skämta för att inte livet ska framstå som alldeles outhärdligt.
"Men varför sköt Pekka-Eric alla sina skolkamrater?"
"Han hade ju glömt kniven hemma..."
Precis så kommer jag på mig själv med att tänka när jag läser om massakern i Finland och så börjar jag fnittra, och det är naturligtvis fullständigt orationellt och egentligen är jag nog mest grinfärdig. Men skratt och gråt kan ligga nära varann ibland.
Egentligen tycker jag bara att det är så förbaskat sorgligt att en ung kille kan bygga upp ett sådant hat inom sig att han kan genomföra något sådant och att samhället missat att "något var på gång". Det borde inte kunna ske.
Så funderar jag på vad det berodde på, egentligen.
onsdag, november 07, 2007
Amadeus 006
I glada vänners lag.
Dagen därpå cyklade Amadeus B. Nilsdotter-Stenström i vild förtvivlan mot stationen. Han hade exakt trettiosju sekunder tillgodo när han svängde förbi Sveas bageri och in på stationsgatan. Pedalerna gick som ångbåtshjul och ekrarna i hjulen var omöjliga att urskilja som individuella enheter. För en betraktare som inte var van vid att se en stressad potentiell tågresenär uppbringa sina sista krafter, utgjorde han med största sannolikhet en häpnadsväckande åsyn. Det långa håret kastades bakåt av fartvinden, hans ögon tårades av luftmotståndet och läpparna var förvridna till ett snett och något ansträngt grin. "Kom igen då!", hördes han utropa - liksom för att uppmana sig själv att uttömma sina allra sista krafter.
Så var han framme. Han kastade ifrån sig cykeln bakom pressbyråkiosken och hivade sig över staketet som skiljde cykelparkeringen från perrongen. I samma ögonblick såg den gamle rödnäste stationsexpeditören Olofsson ut genom sitt fönster. Åsynen av den långhårige ligist som så uppenbart förbröt sig mot SJ:s reglemente genom att inte begagna sig av gångtunneln, gav Olofsson en lätt känning av hjärtflimmer. Han trevade i kavajfickan efter sina nitroglycerinpiller men ångrade sig på halva vägen och plockade i stället fram fickpluntan från dess plats bakom pärmen med godsklareringsblanketter. En ordentlig klunk brännvin special återförde honom till livet igen. Han skakade på huvudet och muttrade något ohörbart. (Sannolikheten för att han uttryckte sitt förakt för dagens ungdom var mycket stor.)
Amadeus såg upp mot den gula monitor som i eldskrift ropade ut att tåget som han tänkt ta just denna dag var hela trettiofem minuter försenat. Det var ju typiskt. Han jagade nästan livet ur sig för att mötas av ett hånleende från en tevemonitor. Han drog sig till minnes vad arbetsförmedlaren Bluckert sagt för ett par dagar sedan - "det är alltid roligt att se lata människor springa" - och drabbades av en paranoid insikt. Herregud, det verkade som om de satt det i system. Med tanke på att ohängda konduktörer understundom dristade sig till att pungslå en stressad stackare som inte hunnit införskaffa sina färdhandlingar på konventionellt sätt på tjugofem kronor extra för att skriva ut en biljett ombord på tåget var förseningen ändå inte helt av ondo. Amadeus insåg att han skulle hinna gå in på stationen och köpa sig en biljett. Han tog samma väg tillbaka och stationsexpeditör Olofsson fick ett nytt anfall av hjärtflimmer när han såg Amadeus kliva över spåret ännu en gång.
"Det är ju fullständigt otroligt" sade Olofsson för sig själv. "Helt otroligt! Ingen respekt för lagen, ingen hyfs ingen aktning. Hur ska det gå för Sverige?"
Amadeus klev in på stationen och stegade fram till luckan. "Min gode man" sade han vänligt. "Är det möjligt att av eder få köpa ett stycke biljett?"
"Du ska inte gå över spåret."
"Skall jag tolka det som ett ja eller ett nej?"
Olofsson verkade smått förvirrad. "Det kan komma tåg" påpekade han. "Det kan komma tåg och du kan bli överkörd. Du får inte gå över spåret."
Amadeus ignorerade den gamle mannens svammel. "Hur mycket kostar det? Lågpris minigrupp till Örebro."
Olofsson trodde sig ha hört fel. Den slyngeln kunde väl inte ha sagt minigrupp? Han var ju så uppenbart ensam. "Femton kronor..."
"Är det med personalrabatt?"
Den gamle statstjänstemannen började misstänka att han drabbats av Ahlzheimers sjukdom. Personalrabatt? Ensamma människor som ville köpa minigruppbiljetter? Det var tur att han bara hade ett halvår kvar till pensioneringen. "Jo", svarade han till sist. "Det är det väl."
"Då ska jag be att få köpa en dylik biljett."
Olofsson tryckte på knappen och datorn rasslade igång och spottade ut en biljett. Han lämnade ut den och fick betalt.
"En sak till bara", sade Amadeus.
"Jaha?"
"Gäller ångerveckan om resan inte skulle vara till belåtenhet?"
Stationsexpeditören bleknade och övervägde blixtsnabbt möjligheten att gå i förtidspension. Innan han hunnit svara på frågan försvann Amadeus iväg, glatt visslande på Marseljäsen.
Olofsson spanade likt en hök ut genom fönstret och såg till sin fasa hur Amadeus ännu en gång hoppade över hönsnätstaketet. Olofsson grät.
Amadeus var på väg till Örebro för att träffa Gurra och Berra som ringt till honom för mindre än en timme sedan. Berra och Gurra hade just kommit hem från Köpenhamn och enligt det telefonsamtal som föregått Amadeus cykeltur fanns det ömsom vin - eller rättare sagt öl - och ömsom vatten att hämta hos Gurra. Egentligen ville Amadeus inte ha någon öl eftersom han som bäst höll på att bli mormon, och han skulle nog inte ha åkt om det inte hade varit för det här med bilderna på Beatrice. Amadeus stod ståndaktig ända fram till den sekund när bilderna kom på tal. Han skulle ju faktiskt bli mormon - och mormoner drack vare sig sprit eller öl - det visste han eftersom Wilbert och Graham talat om det för honom. Men när Gurra talade om att Berra i sin ägo hade ett antal nakenbilder föreställande Beatrice Ericsson - och att han enligt uppgift tagit dem själv - höll Amadeus på att gå i bitar. Amadeus hyste en innerlig förhoppning om att kunna inleda ett kärleksförhållande till Beatrice. Han hade faktiskt varit hemma hos Bea för bara ett par dagar sedan. Berra och Bea - det var fullständigt vidrigt. Hur kunde hon? Mormon eller inte mormon - han insåg att han var tvungen att reda ut begreppen.
Det var alltså på grund av detta trauma som Amadeus nu stod vid järnvägsstationen och bidade sin tid. Även om han flinade inombords vid tanken på hur han lyckats sätta stationsgubben på pottkanten, ville den obehagliga känslan av vanmakt inte släppa sitt grepp om honom. Tänk om Beatrice bara velat träffa honom i brist på andra och bättre möjligheter. Därför att Berra varit på jobbet till exempel. Hade inte Berra jobbat nattskift på ERA i sommar? Nej - detta måste kollas upp. Omedelbart!
Fiatvagnen rullade sent omsider in på stationen. Amadeus steg på och placerade sig strategiskt vid det dubbla säte som fanns längst bak i den halva av vagnen som var reserverad för rökare. Där fanns gott om plats för hans långa skankor till ben. Först övervägde han att ta av sig gymnastikskorna och lägga upp fötterna på sätet men av omtanke om resten av passagerarna så lät han bli. Fötter som under längre tid varit instängda i ett par väl ingångna gymnastikskor hade en tendens att lukta gammal gorgonzolaost. Det visste han.
Den knappt tolv minuter långa tågresan förflöt helt utan incidenter.
Sedan han passerat gångtunneln under järnvägsgatan vek han av in på en mindre sidogata. Han smet in i servicebutiken och inhandlade de chipspåsar han lovat att medföra och lyxade till och med till det hela genom att samtidigt också införskaffa ett paket gräddfil och en påse paprikadipmix. Någon minut senare stod han utanför Gurras dörr. Han tryckte på ringklockeknappen och hörde snart steg inifrån lägenheten. Dörren öppnades och Gurra stack ut huvudet och såg glad ut.
"Hej broder Amadeus! Välkommen. Stig in i mitt enkla gemak och känn dig som hemma. Jag ska precis gå och duscha men du kan väl ta en öl så länge. Berra sitter inne i rummet och väntar på sällskap."
"Okej. Ska jag blanda ihop dipen?"
"Gör det." Gurra försvann i riktning mot duschen.
Amadeus hängde av sig kavajen och gick in i vardagsrummet för att hälsa på Berra. Berra lös upp när han fick syn på Amadeus.
"Polarn!", sade Berra.
"Howdy'ba."
"Hallå Amadeus. Läget?"
"Bra'ba. Själv?"
"Knallar..."
Om nu någon skulle undra varför Amadeus plötsligt föll in i ett sådant torftigt språkbruk så berodde det på hans unika förmåga att anpassa sig till andra människors vokabulär. Denna kameleontiska förmåga hade han innehaft ända sedan spröda barndomsår och det hände att han själv förvånades över sin förmåga att tala med visa män på de visas språk och med idioter på idioters tungomål. Nu var Berra visserligen inte alls någon idiot men hans verbala uttrycksförmåga var minst sagt en aning begränsad. Med tanke på att Berra mer eller mindre blivit utslängd från skolan redan efter sjunde klass, när han i ett svagt ögonblick nypt sin tyskfröken i stjärten och kallat henne för "mein liebling", var det heller ingenting att undra på. Det brutala svenska skolsystemet hade för evigt dömt Berra till en tillvaro i halvanalfabeternas värld.
"Ska hämta en bärs", sade Amadeus. "Vill du ha?"
"Sure man."
Amadeus gick ut i köket. Han vispade ner gräddfilen och paprikadipen i en tupperwareskål och ställde in den i kylskåpet. Så plockade han ut två elefantölsflaskor som han ställde på ett silverfat.
Någon öppnare hittade han inte men det lilla problemet löste Berra galant när Amadeus burit in ölen. Han tog en av flaskorna och placerade den i sin vänstra ögonhåla, knep till med ögonbrynet och slog till på flaskans bakre kant. Med ett förväntansfullt pluppande öppnades flaskan och dess gyllengula maltinnehåll var omedelbart redo för konsumtion. Berra gav flaskan till Amadeus och genomförde så samma procedur med den andra flaskan.
Amadeus var mycket imponerad. "Wow! Hur gjorde du det där?", frågade han.
"Träning grabben. Massor med träning. Fast det räcker inte med träningsvilja. Man måste ha talang också."
Amadeus ville också kunna öppna ölflaskor med ögat och han trodde nog att han hade den talang som krävdes.
"Och ett ögonbryn som pallar", fortsatte Berra. "Har man inte det så kan man lika gärna låta bli. Jag har sett de som försökt sig på det här knepet och blivit av med ena ögat. Gosse, det här är ingenting för amatörer." Berra viftade ivrigt med sitt vänstra ögonbryn för att understryka vad han just hade sagt.
Amadeus teg och begrundade visdomsorden. Så bestämde han sig för att det nog fick räcka med att kunna öppna ölflaskor med cigarrettändare. Han reste sig upp och gick fram till stereobänken. Efter en stunds plockande med skivorna hittade han vad han sökte; "Oh bondage, up yours", med Poly Styrene och X-ray specs. Han lade plattan på skivtallriken och placerade pickupen på rätt spår. När saxofonintrot bölade igång drog han upp volymen till max och gick tillbaka till soffan.
"Jobbar du fortfarande på Eriksson?" brölade Amadeus när han kommit tillbaka. Han ville så snabbt som möjligt leda in samtalet på rätt vägar.
"Jobba? Jag?" Berra såg närmast förnärmad ut. "Näru. Jag har jobbat som städare på SCB till för en vecka sedan. Jag var förresten iväg till arbetsförmedlingen i torsdags. Alltså kärringen var helt slut. Kan du ta vilket jobb som helst frågade hon mig. I princip svarade jag. Vad då i princip frågade hon då. Jag tar i princip vilket jobb som helst menar jag svarade jag då. Så länge det bara är jävligt bra betalt och man inte behöver jobba mer än två timmar om dan. Är du en sån där dagdrivare frågade hon mig då och då svarade jag att ja i princip är jag nog det och då tog det hus i helsike och hon sade att hon i princip skulle se till att jag miste mitt arbetslöshetsunderstöd omedelbart om jag inte höll käften och tog det jobb som hon gav mig. Vilken tjurig kärring den där, och inte hade hon nån humor heller. Jag ska börja på Evaldssons grafiska på måndag." Berra skakade på huvudet för att visa hur oförstående hon hade varit.
Amadeus kände sig mycket lättad när han hörde Berras berättelse. Möjligheten att han ändå inte varit något andrahandsval för Beatrice kvarstod alltså fortfarande. Det kunde fortfarande hända att hon velat vara tillsammans med Amadeus av egen fri vilja. Även fast det var jobbigt för honom tog han till sist mod till sig och ställde frågan rätt ut. "Beatrice då? Är du tillsammans med henne?"
"Nä inte polar jag med henne. Hon är ju stans groupie!"
"Va?"
"Ja hon knullar ju med varenda musiker i stan."
"Beatrice?" Amadeus såg bestört ut. "Men hon har ju varit tillsammans med Krister Svensson i flera år."
"När han varit hemma ja. Men dessemellan har hon glatt och villigt särat på benen för alla som har kunnat ta ett ackord på gitarr."
Vad var det här för illasinnade rykten? Amadeus trodde knappt sina öron. Det måste helt enkelt vara fel annars skulle hela hans tillvaro rasa samman. "Har jag aldrig hört" sade Amadeus sammanbitet.
"Larva dig inte nu. Alla vet det ju. Till och med din morsa skulle jag tro. Hon kommer säkert att se till att du inte kommer i närheten av Beatrice. Hon är ju mån om sin sons rykte."
Gurra, som precis kommit in i rummet, nyduschat väldoftande och vattenkammad som den värste charmör, flinade till. "Haha. Lägg av nu Berra. Du får inte trakassera Amadeus. Han kan väl inte rå för att hans mamma tycker så mycket om honom."
Amadeus fann det för gott att byta samtalsämne. "Det var inte dumt med en elefantöl. Vad gjorde ni i Danmark förresten?"
"Söp som små svin", svarade Gurra. "Vidare gick vi på ströget, köpte brass i Christiania, käkade Pepes pizza med mozzarellaost, knullade danskor - allt det där man ska göra i Danmark. Vi hade semester helt enkelt. Fast jag är tröttare nu än jag var när vi åkte."
"Jag kan tänka mig det.
"Jag kanske ska purra lite käk förresten", sade Gurra. "Vad önskas?"
"En röd med bröd", sade Berra. "Och en bärs tack."
"Sammalunda", sade Amadeus.
"Vill ni inte ha en lille till?"
"Självklart", svarade Amadeus, som nu var så uppbragt över de vidriga ryktena om Beatrice Ericsson att han totalt glömt bort sina mormonska nykterhetslöften. "Eller kanske rent av en store. Vad har ni för märke?"
"Vad sägs om en gammeldansk bitter dram som gör gott efter dagens dont?"
"Det blir alldeles utmärkt det. Ge mig en bamse är du snäll."
En timme senare hade festen kommit igång ordentligt. Gurra berättade med stor inlevelse om hur de lyckats lura tullen och smugglat in tjugo burkar elefantöl var.
"Han frågade vems resväskorna som stod i bagageutrymmet var och då var vi tysta som i graven och när han skulle gå och hämta polisen för att genomföra konfiskation så greppade vi varsin väska och sprang som satan ut mot Helsingborg. Sen tog vi pågatåget till Landskrona och åkte vidare därifrån. Det finns ingen tull i Landskrona."
"Det är helt rätt grabbar", skrockade Amadeus som efter ytterligare tre elefantöl och ett par dricksglas fyllda till bredden med gammeldansk kommit över det mesta av det motstånd han från början känt mot att dricka sprit. "Vill man smuggla öl så måste man vara driftig. Från det ena till det andra, kan man få se bilderna nu?"
"Vilka bilder?"
"Dom på Bea."
"Nähädu. Du är alldeles för ung för att få se sådana bilder."
"Larva er inte. Får jag titta."
"Det finns inga bilder" svarade Gurra med ett leende. "Vi bara drev med dig. Du lät så tveksam till att komma hit att jag blev tvungen att köra med en fint. Alla vet ju att du är kåt på Beatrice så jag tänkte att ett par fiktiva bilder skulle kunna få dig att ändra dig."
Han hade blivit lurad! Han hade blivit utsatt för infama lögner! Han hade blivit sviken av sina bästa vänner! Amadeus blev arg. Han blev rent av förbannad. En vild och okontrollerad tjurrusning av bästa proffsfotbollsmodell förde honom ut till köket. I kylskåpets sidofack stod en flaska Ballantines. Utan att för ett ögonblick tänka sig för tog han fram den. Med en hysterisk gest slog han av flaskhalsen mot diskbänkskanten och satte den splittervassa mynningen till munnen. Med djupa klunkar försökte han döva sin ångest - och till viss del så lyckades han faktiskt. Hjärtverksamheten sjönk till det nästan normala och hyperventilationen gick ner. Han tog den halvdruckna flaskan med sig och återvände in till de förbryllade vännerna.
"Vad var det som hände?", frågade Gurra bestört. "Fick du något i halsen?"
Amadeus kunde inte hålla tårarna tillbaka. Med hackande och snörvlande röst började han berätta om de föregående dagarnas händelser; från arbetsförmedlaren Bluckerts elakheter över besöket hos doktorn fram till mysteriet med de försvunna Mormonerna och den fruktansvärda besvikelse han känt när han fått höra talas om Beatrices svekfullhet och falskhet. Han avbröt sig då och då för att ta en klunk ur whiskyflaskan och blev allt ostadigare på rösten ju längre berättelsen fortskred. Till sin obeskrivliga fasa insåg han snart att hans två vänner inte förstod det traumatiska och tragiska i det han hade att förtälja. De satt och flinade åt honom istället. Leendena blev bredare och bredare och förbyttes så småningom mot öppna gapskratt.
"Du är ju tammefan inte klok", vräkte Gurra ur sig. "Jag tror jag dör. Jag har aldrig hört något roligare."
"Lätt för dej å schäja..." Amadeus reste sig upp och vinglade till. "Hoppschan. Jag tror vischt att det är lite halkigt på golvet" fortsatte han sluddrande. "Men du Gurra... Jag tror att jag måschte åka hem nu. Jag mår lite dååligt. Jag.. ÅÅÅ!!!"
Amadeus rusade mot toaletten. Berra och Gurra studerade hans vingliga färd över rumsgolvet och lyssnade sedan intresserat till de vådliga hulkanden som hördes från toaletten.
"Han är för rolig den där", sade Gurra.
"Mmm. Far out alltså."
Gurra reste sig upp och gick fram till hemlighusets dörr. "Hörru Amadeus", ropade han. "Hur är det med dig?"
"HHHUUUULLLKKK!!!"
"Ropar du på Ulrik?"
"Jag dööörrr!"
Det gjorde han visserligen inte men att han verkligen kände sig som om hans bortgång var nära förestående var helt klart. Det var svårt att andas när de konvulsiska uppkastningarna kom med så periodisk regelbundenhet. Det blev en mycket lång och svår natt.
Dagen därpå cyklade Amadeus B. Nilsdotter-Stenström i vild förtvivlan mot stationen. Han hade exakt trettiosju sekunder tillgodo när han svängde förbi Sveas bageri och in på stationsgatan. Pedalerna gick som ångbåtshjul och ekrarna i hjulen var omöjliga att urskilja som individuella enheter. För en betraktare som inte var van vid att se en stressad potentiell tågresenär uppbringa sina sista krafter, utgjorde han med största sannolikhet en häpnadsväckande åsyn. Det långa håret kastades bakåt av fartvinden, hans ögon tårades av luftmotståndet och läpparna var förvridna till ett snett och något ansträngt grin. "Kom igen då!", hördes han utropa - liksom för att uppmana sig själv att uttömma sina allra sista krafter.
Så var han framme. Han kastade ifrån sig cykeln bakom pressbyråkiosken och hivade sig över staketet som skiljde cykelparkeringen från perrongen. I samma ögonblick såg den gamle rödnäste stationsexpeditören Olofsson ut genom sitt fönster. Åsynen av den långhårige ligist som så uppenbart förbröt sig mot SJ:s reglemente genom att inte begagna sig av gångtunneln, gav Olofsson en lätt känning av hjärtflimmer. Han trevade i kavajfickan efter sina nitroglycerinpiller men ångrade sig på halva vägen och plockade i stället fram fickpluntan från dess plats bakom pärmen med godsklareringsblanketter. En ordentlig klunk brännvin special återförde honom till livet igen. Han skakade på huvudet och muttrade något ohörbart. (Sannolikheten för att han uttryckte sitt förakt för dagens ungdom var mycket stor.)
Amadeus såg upp mot den gula monitor som i eldskrift ropade ut att tåget som han tänkt ta just denna dag var hela trettiofem minuter försenat. Det var ju typiskt. Han jagade nästan livet ur sig för att mötas av ett hånleende från en tevemonitor. Han drog sig till minnes vad arbetsförmedlaren Bluckert sagt för ett par dagar sedan - "det är alltid roligt att se lata människor springa" - och drabbades av en paranoid insikt. Herregud, det verkade som om de satt det i system. Med tanke på att ohängda konduktörer understundom dristade sig till att pungslå en stressad stackare som inte hunnit införskaffa sina färdhandlingar på konventionellt sätt på tjugofem kronor extra för att skriva ut en biljett ombord på tåget var förseningen ändå inte helt av ondo. Amadeus insåg att han skulle hinna gå in på stationen och köpa sig en biljett. Han tog samma väg tillbaka och stationsexpeditör Olofsson fick ett nytt anfall av hjärtflimmer när han såg Amadeus kliva över spåret ännu en gång.
"Det är ju fullständigt otroligt" sade Olofsson för sig själv. "Helt otroligt! Ingen respekt för lagen, ingen hyfs ingen aktning. Hur ska det gå för Sverige?"
Amadeus klev in på stationen och stegade fram till luckan. "Min gode man" sade han vänligt. "Är det möjligt att av eder få köpa ett stycke biljett?"
"Du ska inte gå över spåret."
"Skall jag tolka det som ett ja eller ett nej?"
Olofsson verkade smått förvirrad. "Det kan komma tåg" påpekade han. "Det kan komma tåg och du kan bli överkörd. Du får inte gå över spåret."
Amadeus ignorerade den gamle mannens svammel. "Hur mycket kostar det? Lågpris minigrupp till Örebro."
Olofsson trodde sig ha hört fel. Den slyngeln kunde väl inte ha sagt minigrupp? Han var ju så uppenbart ensam. "Femton kronor..."
"Är det med personalrabatt?"
Den gamle statstjänstemannen började misstänka att han drabbats av Ahlzheimers sjukdom. Personalrabatt? Ensamma människor som ville köpa minigruppbiljetter? Det var tur att han bara hade ett halvår kvar till pensioneringen. "Jo", svarade han till sist. "Det är det väl."
"Då ska jag be att få köpa en dylik biljett."
Olofsson tryckte på knappen och datorn rasslade igång och spottade ut en biljett. Han lämnade ut den och fick betalt.
"En sak till bara", sade Amadeus.
"Jaha?"
"Gäller ångerveckan om resan inte skulle vara till belåtenhet?"
Stationsexpeditören bleknade och övervägde blixtsnabbt möjligheten att gå i förtidspension. Innan han hunnit svara på frågan försvann Amadeus iväg, glatt visslande på Marseljäsen.
Olofsson spanade likt en hök ut genom fönstret och såg till sin fasa hur Amadeus ännu en gång hoppade över hönsnätstaketet. Olofsson grät.
Amadeus var på väg till Örebro för att träffa Gurra och Berra som ringt till honom för mindre än en timme sedan. Berra och Gurra hade just kommit hem från Köpenhamn och enligt det telefonsamtal som föregått Amadeus cykeltur fanns det ömsom vin - eller rättare sagt öl - och ömsom vatten att hämta hos Gurra. Egentligen ville Amadeus inte ha någon öl eftersom han som bäst höll på att bli mormon, och han skulle nog inte ha åkt om det inte hade varit för det här med bilderna på Beatrice. Amadeus stod ståndaktig ända fram till den sekund när bilderna kom på tal. Han skulle ju faktiskt bli mormon - och mormoner drack vare sig sprit eller öl - det visste han eftersom Wilbert och Graham talat om det för honom. Men när Gurra talade om att Berra i sin ägo hade ett antal nakenbilder föreställande Beatrice Ericsson - och att han enligt uppgift tagit dem själv - höll Amadeus på att gå i bitar. Amadeus hyste en innerlig förhoppning om att kunna inleda ett kärleksförhållande till Beatrice. Han hade faktiskt varit hemma hos Bea för bara ett par dagar sedan. Berra och Bea - det var fullständigt vidrigt. Hur kunde hon? Mormon eller inte mormon - han insåg att han var tvungen att reda ut begreppen.
Det var alltså på grund av detta trauma som Amadeus nu stod vid järnvägsstationen och bidade sin tid. Även om han flinade inombords vid tanken på hur han lyckats sätta stationsgubben på pottkanten, ville den obehagliga känslan av vanmakt inte släppa sitt grepp om honom. Tänk om Beatrice bara velat träffa honom i brist på andra och bättre möjligheter. Därför att Berra varit på jobbet till exempel. Hade inte Berra jobbat nattskift på ERA i sommar? Nej - detta måste kollas upp. Omedelbart!
Fiatvagnen rullade sent omsider in på stationen. Amadeus steg på och placerade sig strategiskt vid det dubbla säte som fanns längst bak i den halva av vagnen som var reserverad för rökare. Där fanns gott om plats för hans långa skankor till ben. Först övervägde han att ta av sig gymnastikskorna och lägga upp fötterna på sätet men av omtanke om resten av passagerarna så lät han bli. Fötter som under längre tid varit instängda i ett par väl ingångna gymnastikskor hade en tendens att lukta gammal gorgonzolaost. Det visste han.
Den knappt tolv minuter långa tågresan förflöt helt utan incidenter.
Sedan han passerat gångtunneln under järnvägsgatan vek han av in på en mindre sidogata. Han smet in i servicebutiken och inhandlade de chipspåsar han lovat att medföra och lyxade till och med till det hela genom att samtidigt också införskaffa ett paket gräddfil och en påse paprikadipmix. Någon minut senare stod han utanför Gurras dörr. Han tryckte på ringklockeknappen och hörde snart steg inifrån lägenheten. Dörren öppnades och Gurra stack ut huvudet och såg glad ut.
"Hej broder Amadeus! Välkommen. Stig in i mitt enkla gemak och känn dig som hemma. Jag ska precis gå och duscha men du kan väl ta en öl så länge. Berra sitter inne i rummet och väntar på sällskap."
"Okej. Ska jag blanda ihop dipen?"
"Gör det." Gurra försvann i riktning mot duschen.
Amadeus hängde av sig kavajen och gick in i vardagsrummet för att hälsa på Berra. Berra lös upp när han fick syn på Amadeus.
"Polarn!", sade Berra.
"Howdy'ba."
"Hallå Amadeus. Läget?"
"Bra'ba. Själv?"
"Knallar..."
Om nu någon skulle undra varför Amadeus plötsligt föll in i ett sådant torftigt språkbruk så berodde det på hans unika förmåga att anpassa sig till andra människors vokabulär. Denna kameleontiska förmåga hade han innehaft ända sedan spröda barndomsår och det hände att han själv förvånades över sin förmåga att tala med visa män på de visas språk och med idioter på idioters tungomål. Nu var Berra visserligen inte alls någon idiot men hans verbala uttrycksförmåga var minst sagt en aning begränsad. Med tanke på att Berra mer eller mindre blivit utslängd från skolan redan efter sjunde klass, när han i ett svagt ögonblick nypt sin tyskfröken i stjärten och kallat henne för "mein liebling", var det heller ingenting att undra på. Det brutala svenska skolsystemet hade för evigt dömt Berra till en tillvaro i halvanalfabeternas värld.
"Ska hämta en bärs", sade Amadeus. "Vill du ha?"
"Sure man."
Amadeus gick ut i köket. Han vispade ner gräddfilen och paprikadipen i en tupperwareskål och ställde in den i kylskåpet. Så plockade han ut två elefantölsflaskor som han ställde på ett silverfat.
Någon öppnare hittade han inte men det lilla problemet löste Berra galant när Amadeus burit in ölen. Han tog en av flaskorna och placerade den i sin vänstra ögonhåla, knep till med ögonbrynet och slog till på flaskans bakre kant. Med ett förväntansfullt pluppande öppnades flaskan och dess gyllengula maltinnehåll var omedelbart redo för konsumtion. Berra gav flaskan till Amadeus och genomförde så samma procedur med den andra flaskan.
Amadeus var mycket imponerad. "Wow! Hur gjorde du det där?", frågade han.
"Träning grabben. Massor med träning. Fast det räcker inte med träningsvilja. Man måste ha talang också."
Amadeus ville också kunna öppna ölflaskor med ögat och han trodde nog att han hade den talang som krävdes.
"Och ett ögonbryn som pallar", fortsatte Berra. "Har man inte det så kan man lika gärna låta bli. Jag har sett de som försökt sig på det här knepet och blivit av med ena ögat. Gosse, det här är ingenting för amatörer." Berra viftade ivrigt med sitt vänstra ögonbryn för att understryka vad han just hade sagt.
Amadeus teg och begrundade visdomsorden. Så bestämde han sig för att det nog fick räcka med att kunna öppna ölflaskor med cigarrettändare. Han reste sig upp och gick fram till stereobänken. Efter en stunds plockande med skivorna hittade han vad han sökte; "Oh bondage, up yours", med Poly Styrene och X-ray specs. Han lade plattan på skivtallriken och placerade pickupen på rätt spår. När saxofonintrot bölade igång drog han upp volymen till max och gick tillbaka till soffan.
"Jobbar du fortfarande på Eriksson?" brölade Amadeus när han kommit tillbaka. Han ville så snabbt som möjligt leda in samtalet på rätt vägar.
"Jobba? Jag?" Berra såg närmast förnärmad ut. "Näru. Jag har jobbat som städare på SCB till för en vecka sedan. Jag var förresten iväg till arbetsförmedlingen i torsdags. Alltså kärringen var helt slut. Kan du ta vilket jobb som helst frågade hon mig. I princip svarade jag. Vad då i princip frågade hon då. Jag tar i princip vilket jobb som helst menar jag svarade jag då. Så länge det bara är jävligt bra betalt och man inte behöver jobba mer än två timmar om dan. Är du en sån där dagdrivare frågade hon mig då och då svarade jag att ja i princip är jag nog det och då tog det hus i helsike och hon sade att hon i princip skulle se till att jag miste mitt arbetslöshetsunderstöd omedelbart om jag inte höll käften och tog det jobb som hon gav mig. Vilken tjurig kärring den där, och inte hade hon nån humor heller. Jag ska börja på Evaldssons grafiska på måndag." Berra skakade på huvudet för att visa hur oförstående hon hade varit.
Amadeus kände sig mycket lättad när han hörde Berras berättelse. Möjligheten att han ändå inte varit något andrahandsval för Beatrice kvarstod alltså fortfarande. Det kunde fortfarande hända att hon velat vara tillsammans med Amadeus av egen fri vilja. Även fast det var jobbigt för honom tog han till sist mod till sig och ställde frågan rätt ut. "Beatrice då? Är du tillsammans med henne?"
"Nä inte polar jag med henne. Hon är ju stans groupie!"
"Va?"
"Ja hon knullar ju med varenda musiker i stan."
"Beatrice?" Amadeus såg bestört ut. "Men hon har ju varit tillsammans med Krister Svensson i flera år."
"När han varit hemma ja. Men dessemellan har hon glatt och villigt särat på benen för alla som har kunnat ta ett ackord på gitarr."
Vad var det här för illasinnade rykten? Amadeus trodde knappt sina öron. Det måste helt enkelt vara fel annars skulle hela hans tillvaro rasa samman. "Har jag aldrig hört" sade Amadeus sammanbitet.
"Larva dig inte nu. Alla vet det ju. Till och med din morsa skulle jag tro. Hon kommer säkert att se till att du inte kommer i närheten av Beatrice. Hon är ju mån om sin sons rykte."
Gurra, som precis kommit in i rummet, nyduschat väldoftande och vattenkammad som den värste charmör, flinade till. "Haha. Lägg av nu Berra. Du får inte trakassera Amadeus. Han kan väl inte rå för att hans mamma tycker så mycket om honom."
Amadeus fann det för gott att byta samtalsämne. "Det var inte dumt med en elefantöl. Vad gjorde ni i Danmark förresten?"
"Söp som små svin", svarade Gurra. "Vidare gick vi på ströget, köpte brass i Christiania, käkade Pepes pizza med mozzarellaost, knullade danskor - allt det där man ska göra i Danmark. Vi hade semester helt enkelt. Fast jag är tröttare nu än jag var när vi åkte."
"Jag kan tänka mig det.
"Jag kanske ska purra lite käk förresten", sade Gurra. "Vad önskas?"
"En röd med bröd", sade Berra. "Och en bärs tack."
"Sammalunda", sade Amadeus.
"Vill ni inte ha en lille till?"
"Självklart", svarade Amadeus, som nu var så uppbragt över de vidriga ryktena om Beatrice Ericsson att han totalt glömt bort sina mormonska nykterhetslöften. "Eller kanske rent av en store. Vad har ni för märke?"
"Vad sägs om en gammeldansk bitter dram som gör gott efter dagens dont?"
"Det blir alldeles utmärkt det. Ge mig en bamse är du snäll."
En timme senare hade festen kommit igång ordentligt. Gurra berättade med stor inlevelse om hur de lyckats lura tullen och smugglat in tjugo burkar elefantöl var.
"Han frågade vems resväskorna som stod i bagageutrymmet var och då var vi tysta som i graven och när han skulle gå och hämta polisen för att genomföra konfiskation så greppade vi varsin väska och sprang som satan ut mot Helsingborg. Sen tog vi pågatåget till Landskrona och åkte vidare därifrån. Det finns ingen tull i Landskrona."
"Det är helt rätt grabbar", skrockade Amadeus som efter ytterligare tre elefantöl och ett par dricksglas fyllda till bredden med gammeldansk kommit över det mesta av det motstånd han från början känt mot att dricka sprit. "Vill man smuggla öl så måste man vara driftig. Från det ena till det andra, kan man få se bilderna nu?"
"Vilka bilder?"
"Dom på Bea."
"Nähädu. Du är alldeles för ung för att få se sådana bilder."
"Larva er inte. Får jag titta."
"Det finns inga bilder" svarade Gurra med ett leende. "Vi bara drev med dig. Du lät så tveksam till att komma hit att jag blev tvungen att köra med en fint. Alla vet ju att du är kåt på Beatrice så jag tänkte att ett par fiktiva bilder skulle kunna få dig att ändra dig."
Han hade blivit lurad! Han hade blivit utsatt för infama lögner! Han hade blivit sviken av sina bästa vänner! Amadeus blev arg. Han blev rent av förbannad. En vild och okontrollerad tjurrusning av bästa proffsfotbollsmodell förde honom ut till köket. I kylskåpets sidofack stod en flaska Ballantines. Utan att för ett ögonblick tänka sig för tog han fram den. Med en hysterisk gest slog han av flaskhalsen mot diskbänkskanten och satte den splittervassa mynningen till munnen. Med djupa klunkar försökte han döva sin ångest - och till viss del så lyckades han faktiskt. Hjärtverksamheten sjönk till det nästan normala och hyperventilationen gick ner. Han tog den halvdruckna flaskan med sig och återvände in till de förbryllade vännerna.
"Vad var det som hände?", frågade Gurra bestört. "Fick du något i halsen?"
Amadeus kunde inte hålla tårarna tillbaka. Med hackande och snörvlande röst började han berätta om de föregående dagarnas händelser; från arbetsförmedlaren Bluckerts elakheter över besöket hos doktorn fram till mysteriet med de försvunna Mormonerna och den fruktansvärda besvikelse han känt när han fått höra talas om Beatrices svekfullhet och falskhet. Han avbröt sig då och då för att ta en klunk ur whiskyflaskan och blev allt ostadigare på rösten ju längre berättelsen fortskred. Till sin obeskrivliga fasa insåg han snart att hans två vänner inte förstod det traumatiska och tragiska i det han hade att förtälja. De satt och flinade åt honom istället. Leendena blev bredare och bredare och förbyttes så småningom mot öppna gapskratt.
"Du är ju tammefan inte klok", vräkte Gurra ur sig. "Jag tror jag dör. Jag har aldrig hört något roligare."
"Lätt för dej å schäja..." Amadeus reste sig upp och vinglade till. "Hoppschan. Jag tror vischt att det är lite halkigt på golvet" fortsatte han sluddrande. "Men du Gurra... Jag tror att jag måschte åka hem nu. Jag mår lite dååligt. Jag.. ÅÅÅ!!!"
Amadeus rusade mot toaletten. Berra och Gurra studerade hans vingliga färd över rumsgolvet och lyssnade sedan intresserat till de vådliga hulkanden som hördes från toaletten.
"Han är för rolig den där", sade Gurra.
"Mmm. Far out alltså."
Gurra reste sig upp och gick fram till hemlighusets dörr. "Hörru Amadeus", ropade han. "Hur är det med dig?"
"HHHUUUULLLKKK!!!"
"Ropar du på Ulrik?"
"Jag dööörrr!"
Det gjorde han visserligen inte men att han verkligen kände sig som om hans bortgång var nära förestående var helt klart. Det var svårt att andas när de konvulsiska uppkastningarna kom med så periodisk regelbundenhet. Det blev en mycket lång och svår natt.
Avdelningen EXTREMT dåliga ursäkter:
"Men Tuva, du ser ju ut som en Zombie där framför teven. Du måste äta upp din fil!
"Jamen..."
"Vad då men?"
"Jamen trosorna sitter ju fast i stjärten..."
"Jamen..."
"Vad då men?"
"Jamen trosorna sitter ju fast i stjärten..."
Achmed - the dead terrorist
Missa inte Achmed, han är en riktigt cool polare. Jag skrattade. Mycket!
I princip är jag av den bestämda uppfattningen att Sverigedemokrater inte ska negligeras eller skämtas bort
"Han puttade mig så nu leker jag inte mer med honom", sade Kronlid argt.Det finns all anledning att bemöta dem med största möjliga allvar, gör vi det inte är risken stor att vi har dem i riksdagen efter nästa val. De kan säkert locka till sig en del nymoralister också, nu när våra "nya" moderater återigen bevisat sig.
Det är bara det att ibland är det så svårt att göra just det. Klipper följande ur Nerikes Allehandas web-upplaga:
"Sprickan inom Sverigedemokraterna i landstinget har nu vuxit sig så stor att problemet kan komma att tas upp på partinivå.I valet 2006 fick Sverigedemokraterna tre mandat i Örebro läns landsting. Det innebar att det nya partiet fick anställa två sverigedemokrater i landstinget: ett oppositionsråd på halvtid samt en politisk sekreterare. Båda ersätts med skattepengar, helt enligt reglerna.Sedan i våras har oppositionsrådet David Kronlid och partisekreteraren Lars Flemström haft svårt att samarbeta. Det har lett till att David Kronlid håller sig undan arbetsplatsen på landstingets kansli i Örebro.
– Jag har inte viljat ha något bråk, kommenterar David Kronlid konflikten.
Vad är det som har hänt egentligen?
– Grejen är den att han (läs Lars Flemström) gav sig på mig och knuffade ut mig ur vårt gemensamma tjänsterum.
Vad var orsaken till handgripligheterna?
– Han blev arg för en liten småsak."
Snyggt jobbat grabbar. Jag tänker på mina tio år i förskolan. Det hände rätt ofta att man fick hjälpa en del gossar att reda ut "han-puttade-mig-och-jag-är-arg-på-han-konflikter". Men de barnen var i alla fall inte äldre än fem år.
tisdag, november 06, 2007
Om politikerna fuskar med skatten så kan minsann jag också...
...Så tycker tydligen en majoritet av det svenska folket om man ska lita på Aftonbladet. (Det är väl i och för sig tveksamt.)
Jag tycker det låter som en oerhört primitiv version av någon slags "det-är-inte-mitt-fel-etik" som jag inte riktigt begriper. Varför blir det mer legitimt att strunta i lagen bara för att någon annan gjort det tidigare? Och om man nu tycker så, hur kan man i samma mening känna sig moraliskt indignerad för att det finns skattefuskande moderater? Var det förresten någon som trodde något annat?
När jag bytte jobb från förskollärare till skolledare tog det inte mer än ett par veckor innan jag blev uppringd av en kvinna från skattebetalarnas förening. Hon tyckte nog att jag var dum i huvudet som dels inte ville "gå med i klubben" och dels uttryckte åsikten "om jag nu tjänar tiotusen mer i månaden än tidigare så tycker jag att det är okej att jag betalar lite mer i skatt också".
Jag tycker det låter som en oerhört primitiv version av någon slags "det-är-inte-mitt-fel-etik" som jag inte riktigt begriper. Varför blir det mer legitimt att strunta i lagen bara för att någon annan gjort det tidigare? Och om man nu tycker så, hur kan man i samma mening känna sig moraliskt indignerad för att det finns skattefuskande moderater? Var det förresten någon som trodde något annat?
När jag bytte jobb från förskollärare till skolledare tog det inte mer än ett par veckor innan jag blev uppringd av en kvinna från skattebetalarnas förening. Hon tyckte nog att jag var dum i huvudet som dels inte ville "gå med i klubben" och dels uttryckte åsikten "om jag nu tjänar tiotusen mer i månaden än tidigare så tycker jag att det är okej att jag betalar lite mer i skatt också".
Sparkat i en tå igen, det gör jag minst tre gånger i veckan.
Agnes brukar bara titta på mig när jag kvider av smärta och väser fram något odefinierat svärord typ helvetes jävlar eller så. Sen lägger hon huvudet på sned och säger med sin vänligaste röst "men pappa, du är verkligen klumpig" och då inser jag verkligen att hon är sin mors dotter.
Men jag har en annan teori. Jag är inte alls klumpig. Jag tror att det här fenomenet drabbar alla som har lika stora eller större fötter än jag. (47:or alltså.) Det är bara det att jag är så jämnstor och proportionellt vacker att ingen inser att mina fötter är så mycket större än andras och att de därför lättare fastnar på/i olika föremål och objekt i golvnivå.
Någon enda gång har det hänt att jag önskat att jag varit en kinesisk flicka från tiden före kulturrevolutionen, eller, äh, det var väl på artonhundratalet när jag tänker efter, fått mina fötter snörda och sluppit ifrån sådana här bekymmer, men det hade sannolikt inte varit mödan värt.
(Låt mig också slå fast följande så ingen får för sig något annat: Jag är förstås mycket medveten om att snörningen av flickors fötter var ett uttryck för det patriarkaliskfeodalistiska samhällets systematiska repressivitet mot kvinnor. I flertalet kulturer har kvinnor genom århundradena fråntagits möjligheten till fullständig rörelsefrihet. I Japan kläddes geishor i skyhöga träskoliknande skor och så snäva kimonor att de endast kunde trippa fram över den rike mannens bonade salsgolv. I Kina lindades kvinnliga spädbarns fötter så att all naturlig tillväxt hindrades och deras fötter blev så missformade att de knappt kunde gå. Av någon anledning tyckte män att den här begränsningen av rörelseförmåga var något attraktivt och här kommer likheten med dagens västvärld, för vad är egentligen höga klackar om inte en begränsning i rörelseförmåga?)
Så. Nu var det sagt. Man måste ju vara någorlunda feministiskt och politiskt korrekt i alla fall. Det är bara det att det gör så jäkla ont i mellantån.
Men jag har en annan teori. Jag är inte alls klumpig. Jag tror att det här fenomenet drabbar alla som har lika stora eller större fötter än jag. (47:or alltså.) Det är bara det att jag är så jämnstor och proportionellt vacker att ingen inser att mina fötter är så mycket större än andras och att de därför lättare fastnar på/i olika föremål och objekt i golvnivå.
Någon enda gång har det hänt att jag önskat att jag varit en kinesisk flicka från tiden före kulturrevolutionen, eller, äh, det var väl på artonhundratalet när jag tänker efter, fått mina fötter snörda och sluppit ifrån sådana här bekymmer, men det hade sannolikt inte varit mödan värt.
(Låt mig också slå fast följande så ingen får för sig något annat: Jag är förstås mycket medveten om att snörningen av flickors fötter var ett uttryck för det patriarkaliskfeodalistiska samhällets systematiska repressivitet mot kvinnor. I flertalet kulturer har kvinnor genom århundradena fråntagits möjligheten till fullständig rörelsefrihet. I Japan kläddes geishor i skyhöga träskoliknande skor och så snäva kimonor att de endast kunde trippa fram över den rike mannens bonade salsgolv. I Kina lindades kvinnliga spädbarns fötter så att all naturlig tillväxt hindrades och deras fötter blev så missformade att de knappt kunde gå. Av någon anledning tyckte män att den här begränsningen av rörelseförmåga var något attraktivt och här kommer likheten med dagens västvärld, för vad är egentligen höga klackar om inte en begränsning i rörelseförmåga?)
Så. Nu var det sagt. Man måste ju vara någorlunda feministiskt och politiskt korrekt i alla fall. Det är bara det att det gör så jäkla ont i mellantån.
söndag, november 04, 2007
Loppmarknad på Folkets hus idag,
till förmån för fattiga barn i Brasilien eller vad det nu var, man får betala 250:- för ett bord och de pengarna går till "saken", sen får man ta profiten själv. Lise och barnen är redan iväg och packar upp våra "överblivna rester från ett hem", jag ska ge mig efter när jag röjt upp i köket. Intentionen är att få mindre saker här hemma, jag hoppas att dom inte köper lika mycket som dom säljer bara.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)