Skepp som mötas i gryningen. (Segla sakta bort igen...)
En kvart senare klev Lena av tåget och gick upp för gångtunneln vid järnvägsstationen. När hon passerade pressbyråkiosken fick hon som av en händelse syn på mjölkchokladreklamen som satt på kioskens kortsida och kände ett starkt sug efter en chokladkaka. Lena ändrade riktning och några sekunder senare stod hon i kö till kiosken. Den äldre herre som stod framför henne skulle just be att få en aktuell rapport, men eftersom han kände sig mycket generad över Lenas närvaro avtågade han istället med senaste numret av stridsropet. Samtidigt som Lena betalade sin mjölkchoklad såg hon ett tåg bromsa in och stanna. Av ren nyfikenhet kikade hon på de avklivande passagerarna. Hjärtat slog ett dubbelslag när hon tyckte sig känna igen en av tågresenärerna. Var det inte? Jo det var det. Det måste vara han. En ödets nyck hade fört dem samman första gången och nu tolkade hon Amadeus plötsliga uppdykande, bara sjuttiofem meter ifrån henne, som ett tecken från ovan. Ett sådant tecken fick inte förspillas. Hon var helt enkelt tvungen att försöka ta kontakt. Lena smög sig ner i tunneln och ställde sig vid uppgången till spåren. Strax kom Amadeus gående nerför trappan. Han såg blek och hålögd ut och passerade Lena utan att lägga märke till henne. Lena hade emellertid inte för avsikt att ge sig så lätt utan följde honom hack i häl. Så tog hon mod till sig och gled upp jämsides."Hej. Kommer du ihåg mig?", frågade hon och log sitt allra vackraste leende.
Amadeus höjde förbryllat på ögonbrynen, och visade på så sätt sin tveksamhet. Dessutom visade han sina blodsprängda ögonvitor. "Va? Kommer ihåg? Nja."
"På sjukhuset - för någon vecka sedan." Herregud, tänk om han inte kom ihåg henne. "Jag tog ett prov på dig" fortsatte hon ivrigt.
Amadeus lös upp. "Ja, nu kommer jag ihåg. Det var du som var så snäll mot mig."
Lena rodnade. "Jag tyckte så synd om dig bara. De där elaka poliserna. Och doktor Albrektsson - han är inte riktigt klok."
"Jag tänkte faktiskt ringa dig", sade Amadeus. "Jag har bara inte hunnit än. Det kom en del emellan. Men jag har tänkt på dig. Det har jag."
"Jag har tänkt på dig också", sade Lena och himlade med ögonen.
Amadeus tyckte att det var trevligt att träffa Lena igen. Dessvärre kände han att han skulle kräkas vilket ögonblick som helst. "Du", sade han. "Jag måste sticka. Men vi kanske ses på lasarettet någon dag. Jag ska tillbaka och ta bort stygnen."
Lena kände att det gyllene tillfället höll på att glida henne ur händerna. Och vem visste när hon skulle våga vara så här framfusig nästa gång? Det var nog bäst att löpa linan ut. "Jag kan hjälpa dig med det. Inte nog med att jag är stygnexpert - du sparar en del pengar också. Jag har grejor hemma och jag bor bara ett stenkast härifrån."
Amadeus rodnade. Följa med henne hem? Den söta sköterskan. Hur skulle det se ut? Och så var han ju så fruktansvärt bakis.
"Jag kan nog inte göra det. Du ser trött ut och jag är trött och det blir nog bättre om vi tar det någon annan dag."
"Sova kan vi göra sen. Jag kan bjuda på frukost när behandlingen är klar."
Frukost. Det var ett ord som Amadeus inte gärna ville höra. "URSÄKTA MIG!!!" brölade han och älgade med enorma kliv iväg mot blomsterrabatten utanför tunneln.
Vad sade jag för galet nu undrade Lena och sprang efter. När hon hittade Amadeus stod han på ett ben. Med det andra benet försökte han pliktskyldigast krafsa lite jord över de artificiellt röda korvrester som han kastat upp.
"Jag mår lite dåligt", sade han urskuldande. "Jag är lite sjuk. Jag ska nog gå hem och kurera mig."
"Det ska du inte. Nu går vi hem till mig istället. Det är närmare dit och jag är sjukvårdsutbildad och vad mer kan du egentligen begära?" Lena tog Amadeus i armen och drog honom med sig mot cykeln. Hans motståndskraft var för tillfället starkt begränsad så han följde lydigt med.
Lena bodde i en liten tvåa på Kvarngatan. En mörkbrun skinnsoffa dominerade vardagsrummet och en ensam Monetreproduktion hängde som prydnad över soffan. Amadeus tyckte också om Monet. Han konstaterade bakrusigt att hon kanske inte var så tokig i alla fall. Amadeus visste inte riktigt vad han skulle säga men bestämde sig ändå för att försöka inleda en konversation. "Jag måste faktiskt erkänna att jag inte ens kommer ihåg vad du heter."
"Lena. Lena Molinowski."
"Jag heter Amadeus. Amadeus B. Nilsdotter-Stenström."
De skakade hand under stort allvar.
"Jag tänkte fråga om jag fick låna din dusch. Det blev sent i natt, och jag känner mig lite snuskig."
"Visst. Jag ska ta fram en handduk åt dig. Duschen är där borta." Hon pekade.
Amadeus gick iväg. Han klädde av sig sina fyllesvettiga kläder och lade dem i en hög på toalettstolen. Så steg han in i duschkabinen. Vilken ljuvlig känsla. Han vred på varmvattenkranen så mycket han kunde utan att skålla sig och lät den varma duschstrålen svepa över sin sargade kropp. Det kändes som en lisa för både kropp och själ.
Lena öppnade dörren till det ångande badrummet. "Jag lägger en handduk vid handfatet", sade hon. Så fick hon syn på hans smutsiga klädhög. Hon tvekade en sekund innan hon bestämde hon sig. Det går ju fort att tvätta dem tänkte hon. Och han blir säkert glad om jag gör det. Alltså rafsade hon åt sig de illaluktande klädesplaggen och lade dem i tvättkorgen. Hon tog korgen och bar ner den i tvättstugan och se - där fanns faktiskt en maskin ledig.
När hon kom upp igen var Amadeus färdigduschad. Han torkade sig samtidigt som han visslade en munter liten visa - tydligt upplivad av det renande vattnet. Så märkte han att hans kläder var borta. "Lena", ropade han. "Har du tagit mina kläder?"
"Jag stoppade dom i tvättmaskinen."
"Men vad ska jag ta på mig nu då?"
"Jag ska se om jag kan hitta något i garderoben. Vänta där." Hon trodde att Stanislaw hade lämnat kvar något i alla fall - men ack vad hon bedrog sig. Det enda som fanns kvar från hans tid var en läderkorsett och en gummidito och hon kunde inte gärna erbjuda sin gäst någondera. Nå, han kunde ta hennes morgonrock så länge. Det spelade väl inte så stor roll. Fast han kanske ville ha på sig något mer. Hon letade snabbt igenom sin garderob men det enda hon hittade som han skulle kunna få plats i var en laxrosa spetstrosa i boxershortsmodell. Den var faktiskt alldeles förskräckligt ryschig och pyschig men å andra sidan var den i alla fall rymlig. Hon var lite tveksam först men så bestämde hon sig. Det gäller ju bara en timme tänkte hon. Hon tog morgonrocken och trosorna och gick iväg till badrummet.
"Här", sade hon och kastade in kläderna innanför badrumsdörren.
"Vad är det här?" Amadeus blev nästan stum.
"Jag hittade inget annat. Men det spelar väl ingen roll. Det är ingen annan än jag som ser dig och förresten tar det inte mer än en timme innan dina egna kläder är klara."
"Ja men skära trosor och nylonmorgonrock med puffärm och spetskrage..."
"Trosorna är faktiskt laxrosa och jag är säker på att du kommer att bli jättesöt. Men du gör som du vill."
Amadeus övervägde blixtsnabbt alternativen. Naken hade han ingen lust att gå och att svepa en handduk runt höfterna verkade inte särskilt komfortabelt. Återstod alltså bara att svälja den bistra medicinen. Han drog på sig de laxrosa trosorna och kände omedelbart att de inte var tillskurna för att passa en man, eftersom de klämde åt ordentligt just där män inte vill att det ska klämma. Jesus, tänkte Amadeus. Jag kommer att få pungbråck. Han stönade till.
"Vad är det?", ropade Lena utifrån.
"Ingenting. Ingenting alls." Med en djup suck såg han sig själv i spegeln. Han hade aldrig känt någon längtan efter att förlora sig in i afterdarkgrabbarnas värld - men det var precis vad han såg ut att ha gjort just nu. "Det här var inte min idé", mumlade han och öppnade dörren.
Lena kunde inte hålla sig för skratt. "Du ser ut som ett luder", fnittrade hon fram.
Amadeus bevärdigade henne inte med en blick. I stället skred han likt en drottning genom rummet. "Pfhrumph", fnös han föraktfullt. "Pfhrumph..."
"Det var inte illa menat", sade Lena förläget. "Du såg bara så rolig ut."
"Och vems förtjänst är det då?", svarade Amadeus sårat.
"Ja jag vet. Jag ska inte säga något mer. Vill du ha kaffe?"
"Ja tack."
De drack sitt kaffe under tystnad. Amadeus därför att han kände sig förorättad och Lena därför att hon funderade på sin fortsatta strategi.
"Varför har du ett så konstigt namn?", frågade hon när hon serverade påtåren.
"Det är en lång historia - och ingen särskilt rolig sådan. Är du verkligen säker på att du vill höra?"
"Visst..."
"Ja alltså morsan - henne har du ju träffat - hon är lite konstig ibland."
"Jag tycker mig ha förstått det. Lite överspänd om man säger."
"Precis. Hon hette i vilket fall som helst egentligen Pettersson från början, för mormor hette Pettersson i efternamn och hon var inte gift med morfar. Mormor alltså, inte mamma..."
"Det förstod jag. Fortsätt."
"Mamma och mormor blev osams någon gång för tusen år sedan, och då ville mamma markera sin samhörighet med morfar bara för att reta mormor. Morfars efternamn kunde hon inte ta för han hette Von Silverpitt eller något sådant där och kom från någon knapadelfamilj och vad jag kan förstå så erkände han egentligen aldrig faderskapet. Men att använda hans förnamn gick bra. Då blev det Nilsdotter."
"Stenström då?"
"Jo sedan gifte hon sig till namnet Stenström och dubbelnamn är ju fint och tjusigt på alla sätt och vis och då tog hon så klart det då. Jag har alltid kämpat för att slippa heta Nilsdotter men hon är obönhörlig. Du anar inte hur trakasserad man kan bli om man har ett tjejnamn när man är kille. Skoltiden var ett helvete."
"Jag tror dig. Hur är det med Amadeus då? Gillar hon opera?"
"Nej för fan, hon lyssnar bara på Vikingarna och Ingemar Nordströms. Men det låter ju pampigt. Och det är ändå bara början. Tänk om du visste vad jag har för andra namn - du skulle dö." Han rös till vid blotta tanken.
"Det tror jag inte. Berätta så får vi se."
"Okej då. Jag heter John Napoleon Cesar Jesus Amadeus B. Nilsdotter-Stenström..."
Lena trillade ner på golvet där hon blev liggande, vridande sig i skrattkramper. "Det där B:et efter Amadeus då", kämpade hon fram mellan skrattattackerna. "Vad står det för?!"
"Bertil, efter pappa."
Hon trodde inte att hon kunde skratta mer men det kunde hon uppenbarligen. "Heter du - åh Gud jag tror jag dör - heter du Jesus Amadeus Bertil?"
"Och lite till som du hörde. Men jag tycker inte att det är så lustigt faktiskt."
"Vi pratar om något annat, jag klarar inte av det här. Om du lägger dig på soffan så ska jag hämta pincetten."
Amadeus gjorde som hon sade. Lena gick och hämtade fram en pincett och en liten skalpell. Därefter skar vant hon av trådarna och drog bort stygnen. Hela proceduren tog bara trettio sekunder men var aningen smärtsam. Amadeus fick tårar i ögonen.
"Var modig lilla vän, det är snart klart", sade Lena ömt. "Kan du truta med läpparna?", frågade hon sedan.
Amadeus trutade lydigt och Lena böjde sig snabbt fram över honom och kysste honom lätt. "Det gick ju bra", sade hon. "En gång till."
Amadeus kunde plötsligt knappast andas. Hur hade det här gått till egentligen? Han hade ju bara klivit av tåget i all oskyldighet. Så hade han först blivit hembjuden till Lena, sedan blivit av med sina kläder och fått dem ersatta med flicktrosor och en fjollig morgonrock, sedan blivit kysst och nu uppträdde hon kelsjukt i största allmänhet. Amadeus visste inte riktigt vart han skulle ta vägen. Han brukade visserligen skryta vitt och brett om alla sina flickor men egentligen var hans tidigare erfarenheter starkt begränsade. När han nu för första gången i sitt tjugotvååriga liv träffat en kvinna som helt och hållet tagit initiativet från honom så blev han både stel och nervös.
"Kan jag sätta mig upp nu?", frågade han oroligt.
"Åh Amadeus", svarade hon. "Håll om mig snälla du. Jag behöver känna någon nära. Det var så länge sen."
Han lade försiktigt armarna om henne och försökte nästan sluta andas för att inte göra henne uppmärksam på vad hon höll på med och kanske slutade med vad det nu var hon gjorde. Närheten till Lena gjorde Amadeus alldeles konstig i bröstet. Han kände något mjukt vidröra läpparna och tog försiktigt bort den upphetsat svettiga hårlock som fastnat i hans mun. Lena stönade till och vred sig tillrätta. Amadeus kände hur hjärtat började dunka allt hårdare. Nu fanns bara en sak att göra. Amadeus fick ta till det förförarknep han sett Kramer utföra i filmen Kramer mot Kramer. Han kysste Lena på ögonbrynen. Lena lade omedelbart ansiktet mot Amadeus hals och hennes fingrar snuddade lätt och nästan oplanerat mot hans spetsbeklädda kropp. Wow, tänkte han, det fungerade. Vad hade han mer sett på bio? Brian i Lovestory. Hur var det han hade gjort? Jo visst; sakta smög Amadeus sin fria hand uppåt och kupade den runt Lenas vänstra bröst. Så mjukt det var. Och litet. Som en välmogen persika. Han klämde åt lite hårdare. Kanske glömde han sedan bort vad det egentligen var han höll i för plötsligt nöp han till med all sin kraft.
"AJ!!! VAD FAN GÖR DU??!!.." Lena satte sig upp med ett skrik. "Ditt svin! Vad tror du att du håller på med?"
"Ursäkta mig, ursäkta..." Amadeus stammade fram sin bön om förlåtelse.
"Fy fan. Nu har du förstört allting." Lena stirrade hatiskt på Amadeus och fräste mot honom. "Jag trodde faktiskt att du var okej men du är tydligen inte ett dugg bättre än alla andra."
"Men jag menade inget illa, jag skulle bara..."
"HÅLL KÄFTEN! Inte ett ord till..."
"Men..."
"Tyst! Jag vill inte höra mer. Försvinn härifrån..."
"Men Lena."
"Jag orkar inte höra några ursäkter. Du svek mitt förtroende. Gå!"
"Men mina kläder..."
"Dom ger jag fan i! Har du en aning om vilket blåmärke jag kommer att få på tutten?"
"Nej men..."
"Stick nu. Jag måste tänka över det här."
"Men snälla Lena - jag vill helst inte gå härifrån så här."
"Det är inte mitt problem. Hade du skött dig snyggt så hade det här aldrig hänt. Nu går du omedelbart innan jag sparkar ut dig."
Amadeus förstod att loppet var kört och försvann skamsen ut från Lenas lägenhet. Den rosa morgonrocken fladdrade flortunt runt hans ben när han kröp efter husväggarna i ett desperat försök att hålla sig ur blickfånget för andra människor. Bara han inte mötte någon han kände. Vad skulle de tro om de fick se honom i den här kostymeringen.
Han smög sig fram i de buskage och trädgrupperingar han kunde hitta och som genom ett under klarade han sig så gott som helskinnad hem. Bara en gång blev han avslöjad - när han passerade ett dagis och ett litet barn skrek ut sin häpnad över hans uppenbarelse. "Kolla hör ni! Fröken, fröken... En kille som ser ut som en tjej!"
Det hela var mycket förödmjukande och han hade allvarligt börjat överväga om han skulle ha mod nog att begå harakiri när han plötsligt förstod sammanhanget. Det handlade naturligtvis om en tillrättavisning från ovan. De vandrande mormonerna hamnade säkert aldrig i sådana här situationer och det skulle inte han heller göra i fortsättningen. Han skulle bli dygdig. Men ändå var det något hos Lena som fick hans kinder att blossa och gjorde honom kåt som en katt i mars. Han kunde inte låta bli att tänka på henne - ens när han verkligen försökte. Så härligt det hade varit att känna på hennes bröst. Mjukt och runt hade det varit och inte alls så hängigt och slängigt som mammas. Han kanske kunde blidka henne med blommor. En azalea kanske skulle göra susen - eller en blodröd ros. Möjligheten att hennes uppträdande bara hade varit en del av ett komplicerat spel kom också för honom. Hon kanske tyckte om att leka lite som en slags första uppvärmning till det som komma skulle. Han ville gärna tro att det var så men han lyckades inte riktigt.
På eftermiddagen satt Amadeus apatisk på sin säng och fingrade förstrött på gitarren. Fan, fan, fan, tänkte han. Varför gjorde jag så där? Varför låg jag inte stilla och njöt av henne? Hur kunde jag vara så klumpig att jag inte tog det lite lugnt när jag hade en sådan chans.
Känslan av att ha misslyckats totalt var faktiskt vidrig. Amadeus kände sig mer och mer modfälld och bedrövad. Slutligen fann han ingen annan råd än att ta fram en flaska hemgjort krusbärsvin som han fått av en granne en gång för länge sedan. Det smakade överjäst och illa men han kände att han verkligen behövde något som dövade smärtorna i bröstet. Slutligen somnade Amadeus ovanpå sängen. "Lena, min Lena", grymtade han i sin oroliga sömn och kramade gitarren så hårt att han fick djupa strängavtryck i ansiktet.
fredag, november 16, 2007
torsdag, november 15, 2007
xlnt xlnt - partytime partytime
Vem gjorde den? Jag minns inte. Då kan det inte ha varit någon superlåt...
I vilket fall som helst, Katrin A tog ett initiativ till "after-work-träff" på sportbar i Örebro och det ville jag ju inte missa... I början var det nog så att hela förvaltningen skulle dit men det slutade med tolv fördömda män (och kvinnor). Någon blev trött och behövde gå och lägga sig, någon hade feber, någon kom på att den fyllde år. (Oh, shit, is this really happening to me???? Denna dagen???)
Det finns många goda anledningar att inte gå på en festivitet. Det finns lika många anledningar att gå.
Vi som var där hade det i alla fall mycket trevligt. Av en blivande direktör fick jag lära mig en spännande historia om hur djur gör och själv fick jag tillfälle att dra en fräckis som inte skulle ha godkänts av diskrimineringsombudsmannen. (Bara det faktum att jag ännu kan stava till diskrimineringsombudsmannen gör mig lite glad och stolt. Det är inte det lättaste.)
Jättekul. Jag är glad och nöjd. Upprymd rentav. J sade att han uppskattade Amadeus och min humor. Det har aldrig någon sagt förut. Sen sade han att "vemsomhelst kan bli kär i någon av samma kön närsomhelst". Då rodnade jag klädsamt och sade "ibland känner jag mig som en målning av Goya." Då sade han "Ja du ser ju möjligtvis ut som en sån där kerub." Sen sade jag inget mer. God natt kära dagbok.
Kanontrevlig kväll. Tack för initiativet K.A.
I vilket fall som helst, Katrin A tog ett initiativ till "after-work-träff" på sportbar i Örebro och det ville jag ju inte missa... I början var det nog så att hela förvaltningen skulle dit men det slutade med tolv fördömda män (och kvinnor). Någon blev trött och behövde gå och lägga sig, någon hade feber, någon kom på att den fyllde år. (Oh, shit, is this really happening to me???? Denna dagen???)
Det finns många goda anledningar att inte gå på en festivitet. Det finns lika många anledningar att gå.
Vi som var där hade det i alla fall mycket trevligt. Av en blivande direktör fick jag lära mig en spännande historia om hur djur gör och själv fick jag tillfälle att dra en fräckis som inte skulle ha godkänts av diskrimineringsombudsmannen. (Bara det faktum att jag ännu kan stava till diskrimineringsombudsmannen gör mig lite glad och stolt. Det är inte det lättaste.)
Jättekul. Jag är glad och nöjd. Upprymd rentav. J sade att han uppskattade Amadeus och min humor. Det har aldrig någon sagt förut. Sen sade han att "vemsomhelst kan bli kär i någon av samma kön närsomhelst". Då rodnade jag klädsamt och sade "ibland känner jag mig som en målning av Goya." Då sade han "Ja du ser ju möjligtvis ut som en sån där kerub." Sen sade jag inget mer. God natt kära dagbok.
Kanontrevlig kväll. Tack för initiativet K.A.
onsdag, november 14, 2007
Agnes och Astrid delar födelsedag.
Fast det var 90 år emellan dem. Astrid skulle ha blivit hundra år idag. Det betyder med största sannolikhet ingenting alls egentligen, men sämre födelsedagskompis kan man ju ha.
För mig som regelbundet använt barnbokslitteratur i min profession framstår hon som ett unikum. Jag tror att jag högläst "Bröderna Lejonhjärta" för fem- och sexåringar minst tio gånger och jag vet att jag känt magen snörpa ihop sig varenda gång jag närmat mig avslutningen och vetat om att jag snart varit tvungen att ta mig igenom detta infernaliska känslocrescendo. Jag har verkligen stålsatt mig men jag har gråtit krokodiltårar varenda gång. Jag menar "Ja Jonathan, ja, jag ser ljuset!!! Jag ser ljuset!!!" Det är ju bara för mycket. Det är svulstigt, storvulet, en patetisk frälsningsallegori och 100% rätt anslag på mina känslosträngar. Omöjligt att inte gråta till.
I dag fyller Agnes tio år.
Tvåsiffrigt. Det är stort det. Bäst att gå och lägga sig nu så jag orkar upp för att ge henne fika på sängen i morgon.
Ann-Sofie och jag packade in oss i Skodan
och drog till Karlstad för att delta i nätverksarbete om kvalitetsarbete i förskolan. Det låter tjusigt det. Anordnat av myndigheten för skolutveckling. Två timmar dit och två timmar dit för att genomlida något så meningslöst. Det är ju för bedrövligt. Det var vi och två damer från Storfors där. Resten struntade i att komma. Damerna från Storfors var inte med förra gången så vi var inte heller i fas med varann. Att avveckla myndigheten för skolutveckling kanske är regeringen Reinfeldts första vettiga drag när det gäller utbildningsfrågor, i alla fall om man ska värdera kvaliteten i det här eländet.
Nå, bortsett från hagel och packis så hade vi i alla fall en trevlig bilresa tillsammans. Det är ju inte det sämsta.
Nå, bortsett från hagel och packis så hade vi i alla fall en trevlig bilresa tillsammans. Det är ju inte det sämsta.
20 år sen Cornelis tog ner skylten.
Time flies when you´re having fun. Det känns inte så länge sen. Men det är klart, riktigt levande i mitt och många andra svenskars medvetande blev han nog paradoxalt inte förrän han dött. Det var först i och med de där postuma utgåvorna - Mäster Cees memoarer - som jag borrade djupare i hans musik.
Ett verbalt geni, en genuint svartröstad bluesman men också i många avseenden en social katastrof om man ska tro något av det det som skrivits och sagts om honom.
Han var bara 50 år när han dog. Jag minns honom spelande vid Kumlasjön året innan, Cornelis och en kompgitarrist bara, han var gul i ansiktet och avmagrad och såg ut som en mycket gammal människa, men han gjorde ett fantastiskt uppträdande, antagligen rätt väl medveten om att det var "sista resan" han var ute på, körde mycket från "till Fatumeh". Jag är glad att jag fick se den konserten.
söndag, november 11, 2007
Fars dag
Kaffe och macka på sängen, presentkort på hundra kramar och pussar, man får vara nöjd. Och presenten sen, så välfunnen. En Lagavulin. Inte. En Kubansk cigarr. Inte. En näshårsklippare...
Jag visste inte ens att jag hade vanprydande näshår...
Jag visste inte ens att jag hade vanprydande näshår...
Amadeus 007
Syster Lena genomgår en personlighetsförändring.
Samtidigt som Amadeus B. Nilsdotter-Stenström i en hafsigt möblerad lägenhet på Lövstagatan i Örebro höll på att få upp sina inälvor till beskådan, var Lena Molinowski på väg in till en patient för att höra vad som stod på. En trettiosjuårig kvinna vid namn Asta Kristensson som officiellt var inlagd för diffusa magbesvär (även fast man från läkarhåll i journalerna avfärdat henne som en "sveda och brännvärkkärring" för länge sedan) hade ringt på klockan oavbrutet under de sista trettio minuterna. Lena hade varit på väg in till Asta flera gånger, men diverse olika saker kom emellan innan hon äntligen fick tid att gå dit. Hennes fotriktiga birkenstocksandaler klapprade intensivt när hon susade fram genom korridoren. Denna underbemanning, hann hon tänka innan hon öppnade dörren till Astas rum.
"Hej", sade Lena mjukt. "Vad ville du?"
Asta Kristensson såg ut som ett åskmoln. "Jag vill ha ett glas saft."
"Jaha. Men kunde du inte ha tagit det själv? Det finns saft i pentryt vet du."
"Så nu ska man behöva springa upp mitt i natten för att få ett glas saft." Rösten fullkomligt dröp av självömkan. "När man ligger här och nästan dör. Är detta svensk sjukvård av idag? Snart får väl patienterna utföra sina egna operationer också. En slurk i narkosmasken bara och så in i hjärtat och karva, sjung hej och hå för en flaska med rom."
Lena kände sig plötsligt oerhört trött. Trött på att jobba häcken av sig utan att få så mycket som ett tack för det, trött på att vara snäll och vänlig mot elaka kärringar som gjorde sitt bästa för att göra livet surt för henne, trött på att få dåligt betalt, trött på att komma hem och inte ens orka bära ut de illaluktande soporna eller tömma kattburken. Hon var trött på det mesta. Men hon var också en plikttrogen människa. Hon lät inte sitt psykiska och fysiska utmattningstillstånd gå ut över en patient, inte ens en patient som just spytt sin galla över henne och förklarat hela den offentliga sektorn för katastrofområde. Lena Molinowski var en ängel. En av dessa människor som alltid uppoffrar sig för andra, utan att kräva något tillbaka. "Det sa jag ju inte precis", sade hon. "Det är ingen som begär att du ska sköta några operationer. Jag menade bara att du hade fått saften fortare om du hämtat den själv. Vi är bara några stycken som jobbar på natten och vi har väldigt mycket att göra så det tar lite tid innan vi kan komma när det ringer."
"Men tänk om det hade varit något livsviktigt då. Tänk om jag hade legat här och fått hjärtstillestånd och uppbjudit mina sista krafter för att trycka på knappen, och ni inte hade kommit. VAD SKULLE NI HA GJORT DÅ VA?" Det sista sade Asta nästan triumfatoriskt, som om hon äntligen hittat en blotta i vårdsystemets gard och nu slog in en riktig högerkrok mot dess vitklädda representant.
"Fast nu var det ju saft du skulle ha", svarade Lena trött.
"Den här gången ja!"
"Jag ska gå och hämta saft åt dig. Ett ögonblick bara."
"Skynda dig. Jag är torr i munnen."
Lena gick iväg. Det kändes faktiskt frestande att bara fortsätta ut genom dörren och lämna patienterna åt sitt öde, men det gjorde hon naturligtvis inte. Snällt och fogligt gick hon i stället till avdelningens pentry. Från en karaff i kylskåpet slog hon upp en mugg av den speciella körsbärssaft som generation efter generation av svenska sjukhuspatienter lärt sig att uppskatta så mycket för dess superba smak och fantastiska törstsläckande egenskaper. Hon halvsprang tillbaka för att inte göra patienten mer upprörd än hon redan var.
"Här", sade hon med andan i halsen. "Här har du saften."
Asta tog emot muggen och tittade föraktfullt på den. "Vad är det här?", frågade hon.
"Saften du ville ha."
"Jag vill ha gul saft. Jag får sura uppstötningar så fort jag tänker på körsbärssaft."
Någonting brast i Lena. Du är en stor sur uppstötning hela du tänkte hon. En känslostorm rasade i hennes inre, även om hon kämpade för att behålla sitt yttre lugn. "Du får nog ta den där i alla fall. Vi har ingen annan saft."
"Då vill jag ha vatten i stället."
Nej, tänkte Lena, nu orkar jag inte höra mer. "Gå då och hämta ditt vatten själv. Jag har annat att göra." Lena häpnade över sig själv. Vad hade hon gjort? Rutit åt en patient? För första gången i hela sitt vuxna liv hade hon svarat emot när någon burit sig illa åt mot henne. Det kändes inte helt fel.
"Vad sade du till mig?!"
"Att du kunde hämta ditt vatten själv. Sjukare är du inte."
Asta Kristensson rodnade över hela kroppen av ilska. "Jag ska - jag ska anmäla dig! För sjukvårdens ansvarsnämnd. Du ska prickas. Såna som du borde inte få arbeta med sjuka människor. Du är ju helt omänsklig."
So what, tänkte Lena. Det struntar jag i. Så slog det henne plötsligt att hämnden kanske kunde bli en aning mer raffinerad. Hon tog på sig en ångerfull min. "Okej då, jag ska se efter om det finns någon apelsinsaft på femtisjuan."
"Tack", svarade Asta Kristensson syrligt. "Jag visste väl att du skulle ångra dig. Men det är ju underligt att man inte ska kunna få en enkel tjänst utförd utan att behöva ta i på skarpen."
"Förlåt", sade Lena ödmjukt.
Asta nickade nådigt. "För den här gången", sade hon. "Seså, iväg nu." Hon viftade med handen för att understryka att audiensen var över.
Efter bara några sekunders rotande i medicinskåpet hittade Lena den flaska hon sökte. "UROFLEX SUPER - starkt urindrivande medel" stod det på etiketten. Hon funderade över hur mycket hon skulle våga ta. Ett par droppar kanske. "Äsch", sade hon sedan och hällde upp närmare en deciliter av den klara vätskan i pappmuggen. Det skulle nog räcka för att få fart på kärringens blåsa.
"Här är jag", sade hon när hon kom tillbaka. "Ursäkta att det tog lite tid men jag var tvungen att springa en bra bit för att hitta apelsinsaften."
"Ja ja, ge hit saften innan jag törstar ihjäl."
"Javisst." Med en underdånig gest överlämnade hon den preparerade saftmuggen till Asta Kristensson som girigt tog emot den och tömde den i ett enda drag. "Mer", morrade hon hotfullt och återlämnade muggen till Lena.
"Är du verkligen säker på det?", frågade Lena.
"MER!"
"Visst, jag ska gå."
Ännu en vända till medicinskåpet avverkades och den här gången tvekade Lena inte alls. Hon ersatte hela vattenmängden med Uroflex super. Hon fnittrade till för sig själv. Tänk att det kunde vara så roligt att vara elak.
"Varsågod, här kommer jag med mer saft. Jag skulle förresten vilja be om ursäkt en gång till för att jag var så dum förut. Jag kollade minnesanteckningarna ute på kontoret och där stod det att du skulle vila så mycket som möjligt. Om det är något annat du vill så är det bara att ringa på klockan. Jag lovar att skynda mig så mycket jag kan."
Asta intog en orolig min. Absolut vila? Det hade hon aldrig hört talas om. Vad var det nu för fel på henne? Hade läkarna upptäckt något farligt i hennes kropp? En dödlig tumör? En mystisk och hitintills okänd sjukdom? Hon drog efter andan och svalde en klunk saft i samma ögonblick. Resultatet blev en kallsup. "Host! Ska jag vila säger du?"
Lena fullföljde sin djävulska plan. "Ja. Du får inte resa dig ur sängen ens en gång. Men ring bara på klockan om du vill något."
"Men vad är det för fel på mig?"
"Jag vet faktiskt inte. Jag har inte hunnit prata med doktorn än. Men om du bara ligger still så är det nog inget överhängande livshotande."
Asta bleknade. Med darrande händer förde hon muggen till munnen och svalde den sista decilitern saft. "Oj oj oj. Heliga Sankt Anton - vad är det nu som har hänt? Förresten så smakade saften konstigt."
"Gjorde den?"
"Ja, starkt liksom..."
"Det kanske är något som hör till sjukdomsförloppet. Det finns en del medicinska tillstånd som medför förändringar i smakperceptionen. Men snälla Asta, jag måste gå och sköta om ett par omläggningar nu."
"Jaha. Fast jag måste ju säga att jag tycker att saften smakade väldigt konstigt."
Med ett stort och belåtet leende på läpparna satte sig Lena på soffan i personalrummet. Hon sträckte sig efter det halvt sönderlästa exemplar av Mitt Livs Novell som låg på bordet. Nu skulle hon bara avvakta och se om hennes plan gått i lås.
En av läsarnas sanna berättelser ur livet - betitlad "Jag fann min man på arbetsterapin" - satte fart på hennes fantasi. Hon kunde inte rå för det, hur hon än försökte avleda sig själv så riktades hennes tankar hela tiden mot den unge man som hon hjälpt till att rentvå från våldtäktsanklagelsen. Det fanns något skyggt och vänligt i hans uppenbarelse, det mindes hon bestämt. Ju mer hon tänkte på den magre ynglingen med sitt luggslitna solblekta hår, ju mer uppfylldes hon av trånande nyvaknad beskyddarinstinkt och vilja till ägande.
Lena Molinowski var inte van vid att ta initiativ till kontakt med män. Den polack som var den första och till dags dato enda stora kärleken i hennes liv (även fast han med ett leende på läpparna misshandlat henne i fyra års tid) hade hon mött under skolresan som klassen företagit strax före examinationen från sjuksköterskeskolan. I dansrestaurangen på finlandsbåten bjöd han upp henne och sedan var han både vänlig och servil under hela den gungande båtfärden. Lena trivdes gott i hans sällskap. De skildes åt efter en het natt på ett loppbitet hotell i Helsingfors och hon förväntade sig aldrig att höra ifrån honom igen. Hon for hem och började jobba som nattvak på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg och han återvände till Gdansk, där han enligt vad han sade uppbar sitt uppehälle genom att steka blinier på en rysk restaurang. (Egentligen levde han gott på att ange solidaritetsanhängare för den polska säkerhetspolisen men det är en helt annan historia - om än måhända värd att nämna bara för att ge en uppfattning om hans lömska person och karaktär.) Ett par månader efter finlandsresan låg det ett brev och väntade på Lena när hon kom hem från sitt arbete. Det var författat på mycket knackig engelska men andemeningen var ändå helt klar; "Kom hit min älskade ty jag har icke för en minut kunnat låta bli att tänka på ditt underbart sköna ansikte sedan den dag vi for ifrån varandra." Hon avreste omedelbart och tre veckor senare gifte de sig i den lilla katolska kyrkan i Stanislaws hemby, inte allt för långt från Katowice. Brudgummens moder var den enda närvarande gästen. Modern grät en skvätt av rörelse och kastade tretton risgryn på brudparet när de trädde ut ur kyrkan. Mer hade den fattiga bondmoran inte råd med och när Lena och Stanislaw försvann bort i den inhyrda volgalimousinen skyndade hon sig att plocka upp risgrynen igen och stoppa dem i fickan. (De skulle ingå i nästa morgons frukost och hon blev förtörnad när hon bara hittade tolv av dem. "Gifta sig med en korrumperad imperialistisk västerlänning och lämna mig här att klara mig själv på ålderns höst" muttrade hon - fast på polska.)
Lena och Stanislaw reste till Sverige och bosatte sig där och efter bara några veckor började den slemme Stanislaws perverterade lustar att visa sig. Lena som uppriktigt trodde att hon funnit mannen i sitt liv stod tåligt ut med det mesta, men när han en dag för drygt två månader sedan köpte en skampåle i antikbehandlad mahogny - på hennes kontokort - gick det för långt. Hon bad honom fara och flyga, satte ut en annons på skampålen i gula tidningen (för att åtminstone hjälpligt restaurera sin ekonomi) och bytte lås i dörren. Sedan dess hade hon levt ensam. Hon trodde hon var bränd för livet. Men det var då det. Nu hade alltså sakernas tillstånd förändrats så mycket att hon själv var beredd att ta kontakt med en ung man som hon bara träffat en gång i hela sitt liv. Å andra sidan hade hon ju redan tidigare under den här natten initierat något som inte heller var likt henne - ett väl planerat illmarigt illdåd.
Vad har jag att förlora tänkte hon. Jag ringer honom. I samma stund ringde det på alarmklockan från Asta Kristenssons rum. Lena gjorde sig ingen brådska utan gick istället och plockade fram Amadeus patientjournal från vilken hon antecknade hans telefonnummer. Så satte hon sig ner vid telefonen och slog nollan. När hon kopplats ut på linjen petade hon med ett skakigt pekfinger fram Amadeus telefonnummer. Av skäl som var förborgade för Lena Molinowski - men som framstår som uppenbara för den initierade läsaren - svarade han inte. Hon försökte igen. Under tiden ringde alarmklockan frenetiskt. Lenas arbetskamrat Carina tittade in genom dörren.
"Är du upptagen så kan jag kolla vad som står på", sade hon.
"Det är ingen fara. Jag tar det." Lena lade på luren och vandrade iväg till SVBK:n Asta Kristenssons rum.
"Hej", sade hon, när hon kommit innanför dörren. "Du ringde visst. Är du mer törstig?"
Kvinnan i sängen såg mycket skamsen och generad ut. Hennes tidigare så aggressiva hållning hade krympt ihop högst betydligt. "Jag har kissat på mig viskade hon. "I sängen."
"Det var ju förargligt. Gör du det ofta?" Lena såg professionellt engagerad och bekymrad ut.
"Nej. Inte alls. Det bara kom."
Lena satte in stöten. "Du drack nog för mycket saft." Hon tog på sig sin argaste min. "Men du kunde väl i alla fall ha försökt att ta dig till toaletten."
"Men jag fick ju inte gå upp sade du", sade Asta och lät nästan gråtfärdig. "Jag skulle ju ligga och vila."
"Vem har sagt det? I anteckningarna står det att du är frisk som en nötkärna och att du ska skrivas ut idag."
"Men du sade ju att jag skulle vila. Du sade ju att jag hade en mystisk sjukdom som satte sig på smaklökarna. Du sade ju att jag..."
Lena skakade bestämt på huvudet. "Jag har inte sagt någonting som påminner om det du försöker slå i mig. Var skulle jag ha fått något sådant ifrån?"
"Ja men du sade ju..."
"Jag tror att du har haft en mardröm. Det är säkert därför du har kissat på dig också."
Asta visste varken ut eller in. Det var visserligen en lättnad att få höra att hon inte led av en cancersvulst i mjälten - eller någon annan otrevlig åkomma - men nu började hon istället att misstänka att hon blivit psykiskt sjuk. För inte kunde hon väl ha drömt alltihop?
"Res på dig och gå ut och duscha", sade Lena bestämt. "Jag ska byta lakan."
Asta reste på sig och slank iväg, tydligt förödmjukad.
Där fick du tänkte Lena. Nu kanske du inte tjatar så mycket om gul saft i fortsättningen. Med van hand rev hon upp de gulfläckiga lakanen från sängen och ersatte dem med nya. För säkerhets skull placerade hon också ett draglakan på ett strategiskt riktigt ställe. Hon var nämligen inte alls säker på att kisseriet var över än. "Så där", sade hon när den nyduschade och betydligt spakare tanten återvände. "Nu är det klart. Men nu hoppas jag att du kommer ihåg att gå på toaletten i fortsättningen."
"Jag ska försöka", svarade SVBK:n, och såg ut som en liten flicka som gjort något fult.
"Det är nog bäst det."
Lena gick tillbaka in i personalrummet. Hon var mycket nöjd med sin insats. Ännu en gång försökte hon ringa Amadeus - men det gav inget resultat nu heller. Var höll han hus om han inte låg hemma och sov vid den tid på dygnet då natten övergår i gryning? Lena rös till. Han kanske var tillsammans med någon annan. Han kanske låg i någon annans säng och viskade ömma ord i någon annans öra. Hon skulle i alla fall inte ge sig förrän hon verkligen visste att han inte var intresserad av henne - det bestämde hon sig för.
Alarmklockan från Astas rum ringde igen. Efter ett tag blev signalen annorlunda. Tre korta, tre långa, tre korta. Så upphörde den. Då var det dags att gå in och göra upp räkningen ordentligt. Att så att säga slå in sista spiken i likkistan.
"Vad vill du nu då?", sade hon uppfordrande och spände ögonen i Asta.
Den ännu en gång så våta damen kunde inte titta tillbaka. Hon stirrade intensivt ner mot täcket. "Det hände igen" sade hon, mycket tyst.
"Vad hände igen?"
"Det kom mera kiss."
"Men herregud", sade Lena upprört. "Jag sade ju att du fick gå på toaletten. Du behövde inte ligga ner."
"Jag försökte gå upp men jag hann inte. Det bara kom på en gång. Som en flod. Jag förstår inte."
"Jag tror inte att du gjorde dig någon större brådska."
"Det gjorde jag visst men det kom i alla fall."
"Vet du vad vi kallar sådana som dig?"
"Nej."
"Kisstanter."
SVBK:n satt tyst i sin blöta säng.
"Jag ska gå och hämta en blöja åt dig. Det blir nog bäst så för jag har faktiskt inte tid att springa här och byta lakan hela tiden."
"Men inte ska jag väl ha blöja på mig? Det behövs inte. Jag kan bara inte förstå..."
"Du kan visst ha blöja. Nu tar du och tvättar av dig kisset, och så tar du av lakanen till jag kommer tillbaka." Lena såg strängt på Asta. "Eller!?"
"Jo..." Asta sade det tyst och uppgivet.
Lena gick till hygienförrådet och tittade efter och längst inne i hörnet stod mycket riktigt ett paket med gamla och mycket tjocka maxiblöjor som var tillverkade på den tid då hygienindustrin ännu inte utvecklat de tunna och smidiga inkontinensskydd som numera fanns att tillgå. De kommer att passa alldeles utomordentligt bra tänkte Lena och log för sig själv. Hon hittade också en påse med enorma plastsnibbar. Mycket nöjd med sina fynd tog hon dem med sig in till Asta som hjälplöst och förtvivlat stod och slet i lakanen.
"Här har du", sade Lena, och lade blöjpaketet på den galonstol som stod bredvid sängen. "Kan du sätta på blöjan själv eller vill du att jag ska hjälpa dig?"
Asta såg ut som om hon ville sjunka genom jorden. "Jag vill inte ha blöja", sade hon i ett sista desperat försök till protest.
"Men du ska ha blöja på dig. Det vill jag och det vill säkert dagpersonalen också när dom kommer om en liten stund. Den som inte håller tätt får en stor stjärt, så är det bara"
Asta insåg att det var meningslöst att fortsätta protestera. Hon lämnade sängen och plockade upp en blöja och en snibb från stolen. Det var med avsmak hon såg på dem.
"Jag tror att du får ta två blöjor för säkerhets skull", sade Lena och såg uppfordrande på sin patient. Hon ångrade sig nästan när hon såg den förödmjukade min som kvinnan satte upp, men beslöt sig ändå för att fortsätta. Om inte annat så skulle det här säkert få Asta att dra sig för att fortsättningsvis i onödan lägga in sig på sjukhuset.
Medan Asta satte på sig blöjorna bäddade Lena rent i sängen. De blev klara ungefär samtidigt.
"Vad fint", sade Lena när hon med en sträng min inspekterat Astas plastinklädda blöjstjärt. "Nu får du gå och lägga dig igen."
SVBK:n tultade snyftande iväg till sängen.
Lenas arbetsnatt var i det närmaste slut. Hon lämnade den numera synnerligen inkontinenta Asta Kristensson åt sitt öde och gick ut till dagpersonalen som just börjat samlas. Historien om damen på rum trettiotvå som blivit så plötsligt otät framkallade många muntra skratt.
"Jag har också träffat den bitchen", fick Veronica Nilsson fram mellan skrattsalvorna. "Hon fick mig att väcka jourläkaren tre gånger på en och samma natt. Hon hade svårt att andas sade hon. Fy fan, han höll på att slå ihjäl mig sista gången. Det var bara rätt åt henne."
"Ja", instämde arbetskamraten Carina. "Men att du bara kunde komma på tanken."
"Jag vet inte hur det gick till", sade Lena. "Men hörni, ni kan väl göra mig en tjänst?"
"Visst. Vad då?"
"Spetsa hennes morgonkaffe också."
"Kan du vara lugn för."
Lena bytte om och gick ut från lasarettet. Morgonen var klar och vacker och fågeln som satt i den lilla björken bredvid cykelstället kvittrade en hälsning till henne när hon böjde sig fram och låste upp cykeln. "Kvitt kvitt på dig själv du", svarade Lena glatt. Så satte hon sig på den handmålade rosa tjugoåttatummaren och påbörjade färden mot stationen och tåget som skulle ta henne hem till den väntande sängen. Det skulle verkligen bli skönt att få gå och lägga sig. En snabb cykeltur på ännu folktomma gator förde henne till järnvägsstationen. Morgonpendeln stod redan inne och så fort hon klivit in och satt sig så avgick den.
Samtidigt som Amadeus B. Nilsdotter-Stenström i en hafsigt möblerad lägenhet på Lövstagatan i Örebro höll på att få upp sina inälvor till beskådan, var Lena Molinowski på väg in till en patient för att höra vad som stod på. En trettiosjuårig kvinna vid namn Asta Kristensson som officiellt var inlagd för diffusa magbesvär (även fast man från läkarhåll i journalerna avfärdat henne som en "sveda och brännvärkkärring" för länge sedan) hade ringt på klockan oavbrutet under de sista trettio minuterna. Lena hade varit på väg in till Asta flera gånger, men diverse olika saker kom emellan innan hon äntligen fick tid att gå dit. Hennes fotriktiga birkenstocksandaler klapprade intensivt när hon susade fram genom korridoren. Denna underbemanning, hann hon tänka innan hon öppnade dörren till Astas rum.
"Hej", sade Lena mjukt. "Vad ville du?"
Asta Kristensson såg ut som ett åskmoln. "Jag vill ha ett glas saft."
"Jaha. Men kunde du inte ha tagit det själv? Det finns saft i pentryt vet du."
"Så nu ska man behöva springa upp mitt i natten för att få ett glas saft." Rösten fullkomligt dröp av självömkan. "När man ligger här och nästan dör. Är detta svensk sjukvård av idag? Snart får väl patienterna utföra sina egna operationer också. En slurk i narkosmasken bara och så in i hjärtat och karva, sjung hej och hå för en flaska med rom."
Lena kände sig plötsligt oerhört trött. Trött på att jobba häcken av sig utan att få så mycket som ett tack för det, trött på att vara snäll och vänlig mot elaka kärringar som gjorde sitt bästa för att göra livet surt för henne, trött på att få dåligt betalt, trött på att komma hem och inte ens orka bära ut de illaluktande soporna eller tömma kattburken. Hon var trött på det mesta. Men hon var också en plikttrogen människa. Hon lät inte sitt psykiska och fysiska utmattningstillstånd gå ut över en patient, inte ens en patient som just spytt sin galla över henne och förklarat hela den offentliga sektorn för katastrofområde. Lena Molinowski var en ängel. En av dessa människor som alltid uppoffrar sig för andra, utan att kräva något tillbaka. "Det sa jag ju inte precis", sade hon. "Det är ingen som begär att du ska sköta några operationer. Jag menade bara att du hade fått saften fortare om du hämtat den själv. Vi är bara några stycken som jobbar på natten och vi har väldigt mycket att göra så det tar lite tid innan vi kan komma när det ringer."
"Men tänk om det hade varit något livsviktigt då. Tänk om jag hade legat här och fått hjärtstillestånd och uppbjudit mina sista krafter för att trycka på knappen, och ni inte hade kommit. VAD SKULLE NI HA GJORT DÅ VA?" Det sista sade Asta nästan triumfatoriskt, som om hon äntligen hittat en blotta i vårdsystemets gard och nu slog in en riktig högerkrok mot dess vitklädda representant.
"Fast nu var det ju saft du skulle ha", svarade Lena trött.
"Den här gången ja!"
"Jag ska gå och hämta saft åt dig. Ett ögonblick bara."
"Skynda dig. Jag är torr i munnen."
Lena gick iväg. Det kändes faktiskt frestande att bara fortsätta ut genom dörren och lämna patienterna åt sitt öde, men det gjorde hon naturligtvis inte. Snällt och fogligt gick hon i stället till avdelningens pentry. Från en karaff i kylskåpet slog hon upp en mugg av den speciella körsbärssaft som generation efter generation av svenska sjukhuspatienter lärt sig att uppskatta så mycket för dess superba smak och fantastiska törstsläckande egenskaper. Hon halvsprang tillbaka för att inte göra patienten mer upprörd än hon redan var.
"Här", sade hon med andan i halsen. "Här har du saften."
Asta tog emot muggen och tittade föraktfullt på den. "Vad är det här?", frågade hon.
"Saften du ville ha."
"Jag vill ha gul saft. Jag får sura uppstötningar så fort jag tänker på körsbärssaft."
Någonting brast i Lena. Du är en stor sur uppstötning hela du tänkte hon. En känslostorm rasade i hennes inre, även om hon kämpade för att behålla sitt yttre lugn. "Du får nog ta den där i alla fall. Vi har ingen annan saft."
"Då vill jag ha vatten i stället."
Nej, tänkte Lena, nu orkar jag inte höra mer. "Gå då och hämta ditt vatten själv. Jag har annat att göra." Lena häpnade över sig själv. Vad hade hon gjort? Rutit åt en patient? För första gången i hela sitt vuxna liv hade hon svarat emot när någon burit sig illa åt mot henne. Det kändes inte helt fel.
"Vad sade du till mig?!"
"Att du kunde hämta ditt vatten själv. Sjukare är du inte."
Asta Kristensson rodnade över hela kroppen av ilska. "Jag ska - jag ska anmäla dig! För sjukvårdens ansvarsnämnd. Du ska prickas. Såna som du borde inte få arbeta med sjuka människor. Du är ju helt omänsklig."
So what, tänkte Lena. Det struntar jag i. Så slog det henne plötsligt att hämnden kanske kunde bli en aning mer raffinerad. Hon tog på sig en ångerfull min. "Okej då, jag ska se efter om det finns någon apelsinsaft på femtisjuan."
"Tack", svarade Asta Kristensson syrligt. "Jag visste väl att du skulle ångra dig. Men det är ju underligt att man inte ska kunna få en enkel tjänst utförd utan att behöva ta i på skarpen."
"Förlåt", sade Lena ödmjukt.
Asta nickade nådigt. "För den här gången", sade hon. "Seså, iväg nu." Hon viftade med handen för att understryka att audiensen var över.
Efter bara några sekunders rotande i medicinskåpet hittade Lena den flaska hon sökte. "UROFLEX SUPER - starkt urindrivande medel" stod det på etiketten. Hon funderade över hur mycket hon skulle våga ta. Ett par droppar kanske. "Äsch", sade hon sedan och hällde upp närmare en deciliter av den klara vätskan i pappmuggen. Det skulle nog räcka för att få fart på kärringens blåsa.
"Här är jag", sade hon när hon kom tillbaka. "Ursäkta att det tog lite tid men jag var tvungen att springa en bra bit för att hitta apelsinsaften."
"Ja ja, ge hit saften innan jag törstar ihjäl."
"Javisst." Med en underdånig gest överlämnade hon den preparerade saftmuggen till Asta Kristensson som girigt tog emot den och tömde den i ett enda drag. "Mer", morrade hon hotfullt och återlämnade muggen till Lena.
"Är du verkligen säker på det?", frågade Lena.
"MER!"
"Visst, jag ska gå."
Ännu en vända till medicinskåpet avverkades och den här gången tvekade Lena inte alls. Hon ersatte hela vattenmängden med Uroflex super. Hon fnittrade till för sig själv. Tänk att det kunde vara så roligt att vara elak.
"Varsågod, här kommer jag med mer saft. Jag skulle förresten vilja be om ursäkt en gång till för att jag var så dum förut. Jag kollade minnesanteckningarna ute på kontoret och där stod det att du skulle vila så mycket som möjligt. Om det är något annat du vill så är det bara att ringa på klockan. Jag lovar att skynda mig så mycket jag kan."
Asta intog en orolig min. Absolut vila? Det hade hon aldrig hört talas om. Vad var det nu för fel på henne? Hade läkarna upptäckt något farligt i hennes kropp? En dödlig tumör? En mystisk och hitintills okänd sjukdom? Hon drog efter andan och svalde en klunk saft i samma ögonblick. Resultatet blev en kallsup. "Host! Ska jag vila säger du?"
Lena fullföljde sin djävulska plan. "Ja. Du får inte resa dig ur sängen ens en gång. Men ring bara på klockan om du vill något."
"Men vad är det för fel på mig?"
"Jag vet faktiskt inte. Jag har inte hunnit prata med doktorn än. Men om du bara ligger still så är det nog inget överhängande livshotande."
Asta bleknade. Med darrande händer förde hon muggen till munnen och svalde den sista decilitern saft. "Oj oj oj. Heliga Sankt Anton - vad är det nu som har hänt? Förresten så smakade saften konstigt."
"Gjorde den?"
"Ja, starkt liksom..."
"Det kanske är något som hör till sjukdomsförloppet. Det finns en del medicinska tillstånd som medför förändringar i smakperceptionen. Men snälla Asta, jag måste gå och sköta om ett par omläggningar nu."
"Jaha. Fast jag måste ju säga att jag tycker att saften smakade väldigt konstigt."
Med ett stort och belåtet leende på läpparna satte sig Lena på soffan i personalrummet. Hon sträckte sig efter det halvt sönderlästa exemplar av Mitt Livs Novell som låg på bordet. Nu skulle hon bara avvakta och se om hennes plan gått i lås.
En av läsarnas sanna berättelser ur livet - betitlad "Jag fann min man på arbetsterapin" - satte fart på hennes fantasi. Hon kunde inte rå för det, hur hon än försökte avleda sig själv så riktades hennes tankar hela tiden mot den unge man som hon hjälpt till att rentvå från våldtäktsanklagelsen. Det fanns något skyggt och vänligt i hans uppenbarelse, det mindes hon bestämt. Ju mer hon tänkte på den magre ynglingen med sitt luggslitna solblekta hår, ju mer uppfylldes hon av trånande nyvaknad beskyddarinstinkt och vilja till ägande.
Lena Molinowski var inte van vid att ta initiativ till kontakt med män. Den polack som var den första och till dags dato enda stora kärleken i hennes liv (även fast han med ett leende på läpparna misshandlat henne i fyra års tid) hade hon mött under skolresan som klassen företagit strax före examinationen från sjuksköterskeskolan. I dansrestaurangen på finlandsbåten bjöd han upp henne och sedan var han både vänlig och servil under hela den gungande båtfärden. Lena trivdes gott i hans sällskap. De skildes åt efter en het natt på ett loppbitet hotell i Helsingfors och hon förväntade sig aldrig att höra ifrån honom igen. Hon for hem och började jobba som nattvak på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg och han återvände till Gdansk, där han enligt vad han sade uppbar sitt uppehälle genom att steka blinier på en rysk restaurang. (Egentligen levde han gott på att ange solidaritetsanhängare för den polska säkerhetspolisen men det är en helt annan historia - om än måhända värd att nämna bara för att ge en uppfattning om hans lömska person och karaktär.) Ett par månader efter finlandsresan låg det ett brev och väntade på Lena när hon kom hem från sitt arbete. Det var författat på mycket knackig engelska men andemeningen var ändå helt klar; "Kom hit min älskade ty jag har icke för en minut kunnat låta bli att tänka på ditt underbart sköna ansikte sedan den dag vi for ifrån varandra." Hon avreste omedelbart och tre veckor senare gifte de sig i den lilla katolska kyrkan i Stanislaws hemby, inte allt för långt från Katowice. Brudgummens moder var den enda närvarande gästen. Modern grät en skvätt av rörelse och kastade tretton risgryn på brudparet när de trädde ut ur kyrkan. Mer hade den fattiga bondmoran inte råd med och när Lena och Stanislaw försvann bort i den inhyrda volgalimousinen skyndade hon sig att plocka upp risgrynen igen och stoppa dem i fickan. (De skulle ingå i nästa morgons frukost och hon blev förtörnad när hon bara hittade tolv av dem. "Gifta sig med en korrumperad imperialistisk västerlänning och lämna mig här att klara mig själv på ålderns höst" muttrade hon - fast på polska.)
Lena och Stanislaw reste till Sverige och bosatte sig där och efter bara några veckor började den slemme Stanislaws perverterade lustar att visa sig. Lena som uppriktigt trodde att hon funnit mannen i sitt liv stod tåligt ut med det mesta, men när han en dag för drygt två månader sedan köpte en skampåle i antikbehandlad mahogny - på hennes kontokort - gick det för långt. Hon bad honom fara och flyga, satte ut en annons på skampålen i gula tidningen (för att åtminstone hjälpligt restaurera sin ekonomi) och bytte lås i dörren. Sedan dess hade hon levt ensam. Hon trodde hon var bränd för livet. Men det var då det. Nu hade alltså sakernas tillstånd förändrats så mycket att hon själv var beredd att ta kontakt med en ung man som hon bara träffat en gång i hela sitt liv. Å andra sidan hade hon ju redan tidigare under den här natten initierat något som inte heller var likt henne - ett väl planerat illmarigt illdåd.
Vad har jag att förlora tänkte hon. Jag ringer honom. I samma stund ringde det på alarmklockan från Asta Kristenssons rum. Lena gjorde sig ingen brådska utan gick istället och plockade fram Amadeus patientjournal från vilken hon antecknade hans telefonnummer. Så satte hon sig ner vid telefonen och slog nollan. När hon kopplats ut på linjen petade hon med ett skakigt pekfinger fram Amadeus telefonnummer. Av skäl som var förborgade för Lena Molinowski - men som framstår som uppenbara för den initierade läsaren - svarade han inte. Hon försökte igen. Under tiden ringde alarmklockan frenetiskt. Lenas arbetskamrat Carina tittade in genom dörren.
"Är du upptagen så kan jag kolla vad som står på", sade hon.
"Det är ingen fara. Jag tar det." Lena lade på luren och vandrade iväg till SVBK:n Asta Kristenssons rum.
"Hej", sade hon, när hon kommit innanför dörren. "Du ringde visst. Är du mer törstig?"
Kvinnan i sängen såg mycket skamsen och generad ut. Hennes tidigare så aggressiva hållning hade krympt ihop högst betydligt. "Jag har kissat på mig viskade hon. "I sängen."
"Det var ju förargligt. Gör du det ofta?" Lena såg professionellt engagerad och bekymrad ut.
"Nej. Inte alls. Det bara kom."
Lena satte in stöten. "Du drack nog för mycket saft." Hon tog på sig sin argaste min. "Men du kunde väl i alla fall ha försökt att ta dig till toaletten."
"Men jag fick ju inte gå upp sade du", sade Asta och lät nästan gråtfärdig. "Jag skulle ju ligga och vila."
"Vem har sagt det? I anteckningarna står det att du är frisk som en nötkärna och att du ska skrivas ut idag."
"Men du sade ju att jag skulle vila. Du sade ju att jag hade en mystisk sjukdom som satte sig på smaklökarna. Du sade ju att jag..."
Lena skakade bestämt på huvudet. "Jag har inte sagt någonting som påminner om det du försöker slå i mig. Var skulle jag ha fått något sådant ifrån?"
"Ja men du sade ju..."
"Jag tror att du har haft en mardröm. Det är säkert därför du har kissat på dig också."
Asta visste varken ut eller in. Det var visserligen en lättnad att få höra att hon inte led av en cancersvulst i mjälten - eller någon annan otrevlig åkomma - men nu började hon istället att misstänka att hon blivit psykiskt sjuk. För inte kunde hon väl ha drömt alltihop?
"Res på dig och gå ut och duscha", sade Lena bestämt. "Jag ska byta lakan."
Asta reste på sig och slank iväg, tydligt förödmjukad.
Där fick du tänkte Lena. Nu kanske du inte tjatar så mycket om gul saft i fortsättningen. Med van hand rev hon upp de gulfläckiga lakanen från sängen och ersatte dem med nya. För säkerhets skull placerade hon också ett draglakan på ett strategiskt riktigt ställe. Hon var nämligen inte alls säker på att kisseriet var över än. "Så där", sade hon när den nyduschade och betydligt spakare tanten återvände. "Nu är det klart. Men nu hoppas jag att du kommer ihåg att gå på toaletten i fortsättningen."
"Jag ska försöka", svarade SVBK:n, och såg ut som en liten flicka som gjort något fult.
"Det är nog bäst det."
Lena gick tillbaka in i personalrummet. Hon var mycket nöjd med sin insats. Ännu en gång försökte hon ringa Amadeus - men det gav inget resultat nu heller. Var höll han hus om han inte låg hemma och sov vid den tid på dygnet då natten övergår i gryning? Lena rös till. Han kanske var tillsammans med någon annan. Han kanske låg i någon annans säng och viskade ömma ord i någon annans öra. Hon skulle i alla fall inte ge sig förrän hon verkligen visste att han inte var intresserad av henne - det bestämde hon sig för.
Alarmklockan från Astas rum ringde igen. Efter ett tag blev signalen annorlunda. Tre korta, tre långa, tre korta. Så upphörde den. Då var det dags att gå in och göra upp räkningen ordentligt. Att så att säga slå in sista spiken i likkistan.
"Vad vill du nu då?", sade hon uppfordrande och spände ögonen i Asta.
Den ännu en gång så våta damen kunde inte titta tillbaka. Hon stirrade intensivt ner mot täcket. "Det hände igen" sade hon, mycket tyst.
"Vad hände igen?"
"Det kom mera kiss."
"Men herregud", sade Lena upprört. "Jag sade ju att du fick gå på toaletten. Du behövde inte ligga ner."
"Jag försökte gå upp men jag hann inte. Det bara kom på en gång. Som en flod. Jag förstår inte."
"Jag tror inte att du gjorde dig någon större brådska."
"Det gjorde jag visst men det kom i alla fall."
"Vet du vad vi kallar sådana som dig?"
"Nej."
"Kisstanter."
SVBK:n satt tyst i sin blöta säng.
"Jag ska gå och hämta en blöja åt dig. Det blir nog bäst så för jag har faktiskt inte tid att springa här och byta lakan hela tiden."
"Men inte ska jag väl ha blöja på mig? Det behövs inte. Jag kan bara inte förstå..."
"Du kan visst ha blöja. Nu tar du och tvättar av dig kisset, och så tar du av lakanen till jag kommer tillbaka." Lena såg strängt på Asta. "Eller!?"
"Jo..." Asta sade det tyst och uppgivet.
Lena gick till hygienförrådet och tittade efter och längst inne i hörnet stod mycket riktigt ett paket med gamla och mycket tjocka maxiblöjor som var tillverkade på den tid då hygienindustrin ännu inte utvecklat de tunna och smidiga inkontinensskydd som numera fanns att tillgå. De kommer att passa alldeles utomordentligt bra tänkte Lena och log för sig själv. Hon hittade också en påse med enorma plastsnibbar. Mycket nöjd med sina fynd tog hon dem med sig in till Asta som hjälplöst och förtvivlat stod och slet i lakanen.
"Här har du", sade Lena, och lade blöjpaketet på den galonstol som stod bredvid sängen. "Kan du sätta på blöjan själv eller vill du att jag ska hjälpa dig?"
Asta såg ut som om hon ville sjunka genom jorden. "Jag vill inte ha blöja", sade hon i ett sista desperat försök till protest.
"Men du ska ha blöja på dig. Det vill jag och det vill säkert dagpersonalen också när dom kommer om en liten stund. Den som inte håller tätt får en stor stjärt, så är det bara"
Asta insåg att det var meningslöst att fortsätta protestera. Hon lämnade sängen och plockade upp en blöja och en snibb från stolen. Det var med avsmak hon såg på dem.
"Jag tror att du får ta två blöjor för säkerhets skull", sade Lena och såg uppfordrande på sin patient. Hon ångrade sig nästan när hon såg den förödmjukade min som kvinnan satte upp, men beslöt sig ändå för att fortsätta. Om inte annat så skulle det här säkert få Asta att dra sig för att fortsättningsvis i onödan lägga in sig på sjukhuset.
Medan Asta satte på sig blöjorna bäddade Lena rent i sängen. De blev klara ungefär samtidigt.
"Vad fint", sade Lena när hon med en sträng min inspekterat Astas plastinklädda blöjstjärt. "Nu får du gå och lägga dig igen."
SVBK:n tultade snyftande iväg till sängen.
Lenas arbetsnatt var i det närmaste slut. Hon lämnade den numera synnerligen inkontinenta Asta Kristensson åt sitt öde och gick ut till dagpersonalen som just börjat samlas. Historien om damen på rum trettiotvå som blivit så plötsligt otät framkallade många muntra skratt.
"Jag har också träffat den bitchen", fick Veronica Nilsson fram mellan skrattsalvorna. "Hon fick mig att väcka jourläkaren tre gånger på en och samma natt. Hon hade svårt att andas sade hon. Fy fan, han höll på att slå ihjäl mig sista gången. Det var bara rätt åt henne."
"Ja", instämde arbetskamraten Carina. "Men att du bara kunde komma på tanken."
"Jag vet inte hur det gick till", sade Lena. "Men hörni, ni kan väl göra mig en tjänst?"
"Visst. Vad då?"
"Spetsa hennes morgonkaffe också."
"Kan du vara lugn för."
Lena bytte om och gick ut från lasarettet. Morgonen var klar och vacker och fågeln som satt i den lilla björken bredvid cykelstället kvittrade en hälsning till henne när hon böjde sig fram och låste upp cykeln. "Kvitt kvitt på dig själv du", svarade Lena glatt. Så satte hon sig på den handmålade rosa tjugoåttatummaren och påbörjade färden mot stationen och tåget som skulle ta henne hem till den väntande sängen. Det skulle verkligen bli skönt att få gå och lägga sig. En snabb cykeltur på ännu folktomma gator förde henne till järnvägsstationen. Morgonpendeln stod redan inne och så fort hon klivit in och satt sig så avgick den.
Norman Mailer R.I.P
Norman har packat ihop kofferten och dragit ill det stora krogslagsmålet på andra sidan regnbågsbron. Det var lite ledsamt att läsa även om han uppnått en rätt aktningsvärd ålder, 84 år blev han visst.
I mitt tycke stod Norman Mailer för ett av Amerikas största författarskap och han var intressant ända in i det sista. (Hitlerboken har jag inte läst än, men "Evangelium enligt Jesus" var riktigt bra.) Jag skulle instämt i Fylkings "äntligen!!!" om Horace läst upp hans namn någon gång, men så blev det inte och nu är det väl kört antar jag, för postuma litteraturpris delas väl sällan eller aldrig ut?
Mailerklassiker som bör återfinnas i var mans bokhylla::
Bödelns sång är berättelsen om Gary Gilmores liv och död - otroligt stark. Den filmades 1984, Tommy Lee Jones och Rosanne Arquette gjorde huvudrollerna. Sevärd men inte alls lika briljant som boken såklart.
I mitt tycke stod Norman Mailer för ett av Amerikas största författarskap och han var intressant ända in i det sista. (Hitlerboken har jag inte läst än, men "Evangelium enligt Jesus" var riktigt bra.) Jag skulle instämt i Fylkings "äntligen!!!" om Horace läst upp hans namn någon gång, men så blev det inte och nu är det väl kört antar jag, för postuma litteraturpris delas väl sällan eller aldrig ut?
Mailerklassiker som bör återfinnas i var mans bokhylla::
De nakna och de döda
En amerikansk dröm
Bödelns sång
Hårda killar dansar inte
Patrioten
Bödelns sång är berättelsen om Gary Gilmores liv och död - otroligt stark. Den filmades 1984, Tommy Lee Jones och Rosanne Arquette gjorde huvudrollerna. Sevärd men inte alls lika briljant som boken såklart.
lördag, november 10, 2007
Vi kanske behöver "en perfekt liten moralist" ibland, för att få syn på oss själva.
Stephen King är en sån. Han är dessutom den absolute mästaren i "skrämma-skiten-ur-dig-litteratur". Filmatiseringarna blir som de blir, oftast mediokra eller genomruttna men ibland riktigt bra. Men King är bäst i tryckt form, helt klart. Då får man skapa sina egna bilder.
Jag älskar det han gör med mig, älskar att bli skrämd, tyckte nog, som jag väl skrev för ett tag sedan, att till och med Håfströms nya 1408 funkade ganska bra.
Nu har jag ägnat ett par kvällar åt att se om "The stand" igen, det var några år sedan sist kan jag säga. Funkar helt okej om man bara låter bli att tänka på "specialeffekterna"som emellanåt inte klarat tidens tand.
S.K är moralist "in a twisted way". The bad guys dör (så gott som) hela tiden. Har dom varit "lite schyssta" kan dom få dö med värdighet, annars inte... Det är inte det stora problemet. Problemet är att det inte finns några garantier för att man överlever, ens om man är en vidimierad "good guy".
Jag älskar det han gör med mig, älskar att bli skrämd, tyckte nog, som jag väl skrev för ett tag sedan, att till och med Håfströms nya 1408 funkade ganska bra.
Nu har jag ägnat ett par kvällar åt att se om "The stand" igen, det var några år sedan sist kan jag säga. Funkar helt okej om man bara låter bli att tänka på "specialeffekterna"som emellanåt inte klarat tidens tand.
S.K är moralist "in a twisted way". The bad guys dör (så gott som) hela tiden. Har dom varit "lite schyssta" kan dom få dö med värdighet, annars inte... Det är inte det stora problemet. Problemet är att det inte finns några garantier för att man överlever, ens om man är en vidimierad "good guy".
torsdag, november 08, 2007
Det finns nyheter och så finns det GODA nyheter.
Det här är en god nyhet. Tobbe Holm återvänder till Kumla hockey. Jag som kände mig så desillusionerad och trött efter Sunnematchen, frustrerad rentav. Sur. Nu steg adrenalinhalten högst betydligt. Jag menar, elitseriens mest utvisade spelare 2002-2003, om inte annat så står det för lite fighting spirit, han var till och med värre än Thomas "Bulan" Berglund som bland konnessörer anses vara den största grisen i elitseriens historia.
Jag är en väldigt timid människa. Jag tycker inte om våld. Men jag kan tycka att det är uppfriskande med ett hockeykurr emellanåt.
Holm tog titeln 2002-2003, Emil Kåberg lyckades med samma bedrift 2004-2005. När får vi hem honom igen?
Ibland kanske man måste skämta för att inte livet ska framstå som alldeles outhärdligt.
"Men varför sköt Pekka-Eric alla sina skolkamrater?"
"Han hade ju glömt kniven hemma..."
Precis så kommer jag på mig själv med att tänka när jag läser om massakern i Finland och så börjar jag fnittra, och det är naturligtvis fullständigt orationellt och egentligen är jag nog mest grinfärdig. Men skratt och gråt kan ligga nära varann ibland.
Egentligen tycker jag bara att det är så förbaskat sorgligt att en ung kille kan bygga upp ett sådant hat inom sig att han kan genomföra något sådant och att samhället missat att "något var på gång". Det borde inte kunna ske.
Så funderar jag på vad det berodde på, egentligen.
onsdag, november 07, 2007
Amadeus 006
I glada vänners lag.
Dagen därpå cyklade Amadeus B. Nilsdotter-Stenström i vild förtvivlan mot stationen. Han hade exakt trettiosju sekunder tillgodo när han svängde förbi Sveas bageri och in på stationsgatan. Pedalerna gick som ångbåtshjul och ekrarna i hjulen var omöjliga att urskilja som individuella enheter. För en betraktare som inte var van vid att se en stressad potentiell tågresenär uppbringa sina sista krafter, utgjorde han med största sannolikhet en häpnadsväckande åsyn. Det långa håret kastades bakåt av fartvinden, hans ögon tårades av luftmotståndet och läpparna var förvridna till ett snett och något ansträngt grin. "Kom igen då!", hördes han utropa - liksom för att uppmana sig själv att uttömma sina allra sista krafter.
Så var han framme. Han kastade ifrån sig cykeln bakom pressbyråkiosken och hivade sig över staketet som skiljde cykelparkeringen från perrongen. I samma ögonblick såg den gamle rödnäste stationsexpeditören Olofsson ut genom sitt fönster. Åsynen av den långhårige ligist som så uppenbart förbröt sig mot SJ:s reglemente genom att inte begagna sig av gångtunneln, gav Olofsson en lätt känning av hjärtflimmer. Han trevade i kavajfickan efter sina nitroglycerinpiller men ångrade sig på halva vägen och plockade i stället fram fickpluntan från dess plats bakom pärmen med godsklareringsblanketter. En ordentlig klunk brännvin special återförde honom till livet igen. Han skakade på huvudet och muttrade något ohörbart. (Sannolikheten för att han uttryckte sitt förakt för dagens ungdom var mycket stor.)
Amadeus såg upp mot den gula monitor som i eldskrift ropade ut att tåget som han tänkt ta just denna dag var hela trettiofem minuter försenat. Det var ju typiskt. Han jagade nästan livet ur sig för att mötas av ett hånleende från en tevemonitor. Han drog sig till minnes vad arbetsförmedlaren Bluckert sagt för ett par dagar sedan - "det är alltid roligt att se lata människor springa" - och drabbades av en paranoid insikt. Herregud, det verkade som om de satt det i system. Med tanke på att ohängda konduktörer understundom dristade sig till att pungslå en stressad stackare som inte hunnit införskaffa sina färdhandlingar på konventionellt sätt på tjugofem kronor extra för att skriva ut en biljett ombord på tåget var förseningen ändå inte helt av ondo. Amadeus insåg att han skulle hinna gå in på stationen och köpa sig en biljett. Han tog samma väg tillbaka och stationsexpeditör Olofsson fick ett nytt anfall av hjärtflimmer när han såg Amadeus kliva över spåret ännu en gång.
"Det är ju fullständigt otroligt" sade Olofsson för sig själv. "Helt otroligt! Ingen respekt för lagen, ingen hyfs ingen aktning. Hur ska det gå för Sverige?"
Amadeus klev in på stationen och stegade fram till luckan. "Min gode man" sade han vänligt. "Är det möjligt att av eder få köpa ett stycke biljett?"
"Du ska inte gå över spåret."
"Skall jag tolka det som ett ja eller ett nej?"
Olofsson verkade smått förvirrad. "Det kan komma tåg" påpekade han. "Det kan komma tåg och du kan bli överkörd. Du får inte gå över spåret."
Amadeus ignorerade den gamle mannens svammel. "Hur mycket kostar det? Lågpris minigrupp till Örebro."
Olofsson trodde sig ha hört fel. Den slyngeln kunde väl inte ha sagt minigrupp? Han var ju så uppenbart ensam. "Femton kronor..."
"Är det med personalrabatt?"
Den gamle statstjänstemannen började misstänka att han drabbats av Ahlzheimers sjukdom. Personalrabatt? Ensamma människor som ville köpa minigruppbiljetter? Det var tur att han bara hade ett halvår kvar till pensioneringen. "Jo", svarade han till sist. "Det är det väl."
"Då ska jag be att få köpa en dylik biljett."
Olofsson tryckte på knappen och datorn rasslade igång och spottade ut en biljett. Han lämnade ut den och fick betalt.
"En sak till bara", sade Amadeus.
"Jaha?"
"Gäller ångerveckan om resan inte skulle vara till belåtenhet?"
Stationsexpeditören bleknade och övervägde blixtsnabbt möjligheten att gå i förtidspension. Innan han hunnit svara på frågan försvann Amadeus iväg, glatt visslande på Marseljäsen.
Olofsson spanade likt en hök ut genom fönstret och såg till sin fasa hur Amadeus ännu en gång hoppade över hönsnätstaketet. Olofsson grät.
Amadeus var på väg till Örebro för att träffa Gurra och Berra som ringt till honom för mindre än en timme sedan. Berra och Gurra hade just kommit hem från Köpenhamn och enligt det telefonsamtal som föregått Amadeus cykeltur fanns det ömsom vin - eller rättare sagt öl - och ömsom vatten att hämta hos Gurra. Egentligen ville Amadeus inte ha någon öl eftersom han som bäst höll på att bli mormon, och han skulle nog inte ha åkt om det inte hade varit för det här med bilderna på Beatrice. Amadeus stod ståndaktig ända fram till den sekund när bilderna kom på tal. Han skulle ju faktiskt bli mormon - och mormoner drack vare sig sprit eller öl - det visste han eftersom Wilbert och Graham talat om det för honom. Men när Gurra talade om att Berra i sin ägo hade ett antal nakenbilder föreställande Beatrice Ericsson - och att han enligt uppgift tagit dem själv - höll Amadeus på att gå i bitar. Amadeus hyste en innerlig förhoppning om att kunna inleda ett kärleksförhållande till Beatrice. Han hade faktiskt varit hemma hos Bea för bara ett par dagar sedan. Berra och Bea - det var fullständigt vidrigt. Hur kunde hon? Mormon eller inte mormon - han insåg att han var tvungen att reda ut begreppen.
Det var alltså på grund av detta trauma som Amadeus nu stod vid järnvägsstationen och bidade sin tid. Även om han flinade inombords vid tanken på hur han lyckats sätta stationsgubben på pottkanten, ville den obehagliga känslan av vanmakt inte släppa sitt grepp om honom. Tänk om Beatrice bara velat träffa honom i brist på andra och bättre möjligheter. Därför att Berra varit på jobbet till exempel. Hade inte Berra jobbat nattskift på ERA i sommar? Nej - detta måste kollas upp. Omedelbart!
Fiatvagnen rullade sent omsider in på stationen. Amadeus steg på och placerade sig strategiskt vid det dubbla säte som fanns längst bak i den halva av vagnen som var reserverad för rökare. Där fanns gott om plats för hans långa skankor till ben. Först övervägde han att ta av sig gymnastikskorna och lägga upp fötterna på sätet men av omtanke om resten av passagerarna så lät han bli. Fötter som under längre tid varit instängda i ett par väl ingångna gymnastikskor hade en tendens att lukta gammal gorgonzolaost. Det visste han.
Den knappt tolv minuter långa tågresan förflöt helt utan incidenter.
Sedan han passerat gångtunneln under järnvägsgatan vek han av in på en mindre sidogata. Han smet in i servicebutiken och inhandlade de chipspåsar han lovat att medföra och lyxade till och med till det hela genom att samtidigt också införskaffa ett paket gräddfil och en påse paprikadipmix. Någon minut senare stod han utanför Gurras dörr. Han tryckte på ringklockeknappen och hörde snart steg inifrån lägenheten. Dörren öppnades och Gurra stack ut huvudet och såg glad ut.
"Hej broder Amadeus! Välkommen. Stig in i mitt enkla gemak och känn dig som hemma. Jag ska precis gå och duscha men du kan väl ta en öl så länge. Berra sitter inne i rummet och väntar på sällskap."
"Okej. Ska jag blanda ihop dipen?"
"Gör det." Gurra försvann i riktning mot duschen.
Amadeus hängde av sig kavajen och gick in i vardagsrummet för att hälsa på Berra. Berra lös upp när han fick syn på Amadeus.
"Polarn!", sade Berra.
"Howdy'ba."
"Hallå Amadeus. Läget?"
"Bra'ba. Själv?"
"Knallar..."
Om nu någon skulle undra varför Amadeus plötsligt föll in i ett sådant torftigt språkbruk så berodde det på hans unika förmåga att anpassa sig till andra människors vokabulär. Denna kameleontiska förmåga hade han innehaft ända sedan spröda barndomsår och det hände att han själv förvånades över sin förmåga att tala med visa män på de visas språk och med idioter på idioters tungomål. Nu var Berra visserligen inte alls någon idiot men hans verbala uttrycksförmåga var minst sagt en aning begränsad. Med tanke på att Berra mer eller mindre blivit utslängd från skolan redan efter sjunde klass, när han i ett svagt ögonblick nypt sin tyskfröken i stjärten och kallat henne för "mein liebling", var det heller ingenting att undra på. Det brutala svenska skolsystemet hade för evigt dömt Berra till en tillvaro i halvanalfabeternas värld.
"Ska hämta en bärs", sade Amadeus. "Vill du ha?"
"Sure man."
Amadeus gick ut i köket. Han vispade ner gräddfilen och paprikadipen i en tupperwareskål och ställde in den i kylskåpet. Så plockade han ut två elefantölsflaskor som han ställde på ett silverfat.
Någon öppnare hittade han inte men det lilla problemet löste Berra galant när Amadeus burit in ölen. Han tog en av flaskorna och placerade den i sin vänstra ögonhåla, knep till med ögonbrynet och slog till på flaskans bakre kant. Med ett förväntansfullt pluppande öppnades flaskan och dess gyllengula maltinnehåll var omedelbart redo för konsumtion. Berra gav flaskan till Amadeus och genomförde så samma procedur med den andra flaskan.
Amadeus var mycket imponerad. "Wow! Hur gjorde du det där?", frågade han.
"Träning grabben. Massor med träning. Fast det räcker inte med träningsvilja. Man måste ha talang också."
Amadeus ville också kunna öppna ölflaskor med ögat och han trodde nog att han hade den talang som krävdes.
"Och ett ögonbryn som pallar", fortsatte Berra. "Har man inte det så kan man lika gärna låta bli. Jag har sett de som försökt sig på det här knepet och blivit av med ena ögat. Gosse, det här är ingenting för amatörer." Berra viftade ivrigt med sitt vänstra ögonbryn för att understryka vad han just hade sagt.
Amadeus teg och begrundade visdomsorden. Så bestämde han sig för att det nog fick räcka med att kunna öppna ölflaskor med cigarrettändare. Han reste sig upp och gick fram till stereobänken. Efter en stunds plockande med skivorna hittade han vad han sökte; "Oh bondage, up yours", med Poly Styrene och X-ray specs. Han lade plattan på skivtallriken och placerade pickupen på rätt spår. När saxofonintrot bölade igång drog han upp volymen till max och gick tillbaka till soffan.
"Jobbar du fortfarande på Eriksson?" brölade Amadeus när han kommit tillbaka. Han ville så snabbt som möjligt leda in samtalet på rätt vägar.
"Jobba? Jag?" Berra såg närmast förnärmad ut. "Näru. Jag har jobbat som städare på SCB till för en vecka sedan. Jag var förresten iväg till arbetsförmedlingen i torsdags. Alltså kärringen var helt slut. Kan du ta vilket jobb som helst frågade hon mig. I princip svarade jag. Vad då i princip frågade hon då. Jag tar i princip vilket jobb som helst menar jag svarade jag då. Så länge det bara är jävligt bra betalt och man inte behöver jobba mer än två timmar om dan. Är du en sån där dagdrivare frågade hon mig då och då svarade jag att ja i princip är jag nog det och då tog det hus i helsike och hon sade att hon i princip skulle se till att jag miste mitt arbetslöshetsunderstöd omedelbart om jag inte höll käften och tog det jobb som hon gav mig. Vilken tjurig kärring den där, och inte hade hon nån humor heller. Jag ska börja på Evaldssons grafiska på måndag." Berra skakade på huvudet för att visa hur oförstående hon hade varit.
Amadeus kände sig mycket lättad när han hörde Berras berättelse. Möjligheten att han ändå inte varit något andrahandsval för Beatrice kvarstod alltså fortfarande. Det kunde fortfarande hända att hon velat vara tillsammans med Amadeus av egen fri vilja. Även fast det var jobbigt för honom tog han till sist mod till sig och ställde frågan rätt ut. "Beatrice då? Är du tillsammans med henne?"
"Nä inte polar jag med henne. Hon är ju stans groupie!"
"Va?"
"Ja hon knullar ju med varenda musiker i stan."
"Beatrice?" Amadeus såg bestört ut. "Men hon har ju varit tillsammans med Krister Svensson i flera år."
"När han varit hemma ja. Men dessemellan har hon glatt och villigt särat på benen för alla som har kunnat ta ett ackord på gitarr."
Vad var det här för illasinnade rykten? Amadeus trodde knappt sina öron. Det måste helt enkelt vara fel annars skulle hela hans tillvaro rasa samman. "Har jag aldrig hört" sade Amadeus sammanbitet.
"Larva dig inte nu. Alla vet det ju. Till och med din morsa skulle jag tro. Hon kommer säkert att se till att du inte kommer i närheten av Beatrice. Hon är ju mån om sin sons rykte."
Gurra, som precis kommit in i rummet, nyduschat väldoftande och vattenkammad som den värste charmör, flinade till. "Haha. Lägg av nu Berra. Du får inte trakassera Amadeus. Han kan väl inte rå för att hans mamma tycker så mycket om honom."
Amadeus fann det för gott att byta samtalsämne. "Det var inte dumt med en elefantöl. Vad gjorde ni i Danmark förresten?"
"Söp som små svin", svarade Gurra. "Vidare gick vi på ströget, köpte brass i Christiania, käkade Pepes pizza med mozzarellaost, knullade danskor - allt det där man ska göra i Danmark. Vi hade semester helt enkelt. Fast jag är tröttare nu än jag var när vi åkte."
"Jag kan tänka mig det.
"Jag kanske ska purra lite käk förresten", sade Gurra. "Vad önskas?"
"En röd med bröd", sade Berra. "Och en bärs tack."
"Sammalunda", sade Amadeus.
"Vill ni inte ha en lille till?"
"Självklart", svarade Amadeus, som nu var så uppbragt över de vidriga ryktena om Beatrice Ericsson att han totalt glömt bort sina mormonska nykterhetslöften. "Eller kanske rent av en store. Vad har ni för märke?"
"Vad sägs om en gammeldansk bitter dram som gör gott efter dagens dont?"
"Det blir alldeles utmärkt det. Ge mig en bamse är du snäll."
En timme senare hade festen kommit igång ordentligt. Gurra berättade med stor inlevelse om hur de lyckats lura tullen och smugglat in tjugo burkar elefantöl var.
"Han frågade vems resväskorna som stod i bagageutrymmet var och då var vi tysta som i graven och när han skulle gå och hämta polisen för att genomföra konfiskation så greppade vi varsin väska och sprang som satan ut mot Helsingborg. Sen tog vi pågatåget till Landskrona och åkte vidare därifrån. Det finns ingen tull i Landskrona."
"Det är helt rätt grabbar", skrockade Amadeus som efter ytterligare tre elefantöl och ett par dricksglas fyllda till bredden med gammeldansk kommit över det mesta av det motstånd han från början känt mot att dricka sprit. "Vill man smuggla öl så måste man vara driftig. Från det ena till det andra, kan man få se bilderna nu?"
"Vilka bilder?"
"Dom på Bea."
"Nähädu. Du är alldeles för ung för att få se sådana bilder."
"Larva er inte. Får jag titta."
"Det finns inga bilder" svarade Gurra med ett leende. "Vi bara drev med dig. Du lät så tveksam till att komma hit att jag blev tvungen att köra med en fint. Alla vet ju att du är kåt på Beatrice så jag tänkte att ett par fiktiva bilder skulle kunna få dig att ändra dig."
Han hade blivit lurad! Han hade blivit utsatt för infama lögner! Han hade blivit sviken av sina bästa vänner! Amadeus blev arg. Han blev rent av förbannad. En vild och okontrollerad tjurrusning av bästa proffsfotbollsmodell förde honom ut till köket. I kylskåpets sidofack stod en flaska Ballantines. Utan att för ett ögonblick tänka sig för tog han fram den. Med en hysterisk gest slog han av flaskhalsen mot diskbänkskanten och satte den splittervassa mynningen till munnen. Med djupa klunkar försökte han döva sin ångest - och till viss del så lyckades han faktiskt. Hjärtverksamheten sjönk till det nästan normala och hyperventilationen gick ner. Han tog den halvdruckna flaskan med sig och återvände in till de förbryllade vännerna.
"Vad var det som hände?", frågade Gurra bestört. "Fick du något i halsen?"
Amadeus kunde inte hålla tårarna tillbaka. Med hackande och snörvlande röst började han berätta om de föregående dagarnas händelser; från arbetsförmedlaren Bluckerts elakheter över besöket hos doktorn fram till mysteriet med de försvunna Mormonerna och den fruktansvärda besvikelse han känt när han fått höra talas om Beatrices svekfullhet och falskhet. Han avbröt sig då och då för att ta en klunk ur whiskyflaskan och blev allt ostadigare på rösten ju längre berättelsen fortskred. Till sin obeskrivliga fasa insåg han snart att hans två vänner inte förstod det traumatiska och tragiska i det han hade att förtälja. De satt och flinade åt honom istället. Leendena blev bredare och bredare och förbyttes så småningom mot öppna gapskratt.
"Du är ju tammefan inte klok", vräkte Gurra ur sig. "Jag tror jag dör. Jag har aldrig hört något roligare."
"Lätt för dej å schäja..." Amadeus reste sig upp och vinglade till. "Hoppschan. Jag tror vischt att det är lite halkigt på golvet" fortsatte han sluddrande. "Men du Gurra... Jag tror att jag måschte åka hem nu. Jag mår lite dååligt. Jag.. ÅÅÅ!!!"
Amadeus rusade mot toaletten. Berra och Gurra studerade hans vingliga färd över rumsgolvet och lyssnade sedan intresserat till de vådliga hulkanden som hördes från toaletten.
"Han är för rolig den där", sade Gurra.
"Mmm. Far out alltså."
Gurra reste sig upp och gick fram till hemlighusets dörr. "Hörru Amadeus", ropade han. "Hur är det med dig?"
"HHHUUUULLLKKK!!!"
"Ropar du på Ulrik?"
"Jag dööörrr!"
Det gjorde han visserligen inte men att han verkligen kände sig som om hans bortgång var nära förestående var helt klart. Det var svårt att andas när de konvulsiska uppkastningarna kom med så periodisk regelbundenhet. Det blev en mycket lång och svår natt.
Dagen därpå cyklade Amadeus B. Nilsdotter-Stenström i vild förtvivlan mot stationen. Han hade exakt trettiosju sekunder tillgodo när han svängde förbi Sveas bageri och in på stationsgatan. Pedalerna gick som ångbåtshjul och ekrarna i hjulen var omöjliga att urskilja som individuella enheter. För en betraktare som inte var van vid att se en stressad potentiell tågresenär uppbringa sina sista krafter, utgjorde han med största sannolikhet en häpnadsväckande åsyn. Det långa håret kastades bakåt av fartvinden, hans ögon tårades av luftmotståndet och läpparna var förvridna till ett snett och något ansträngt grin. "Kom igen då!", hördes han utropa - liksom för att uppmana sig själv att uttömma sina allra sista krafter.
Så var han framme. Han kastade ifrån sig cykeln bakom pressbyråkiosken och hivade sig över staketet som skiljde cykelparkeringen från perrongen. I samma ögonblick såg den gamle rödnäste stationsexpeditören Olofsson ut genom sitt fönster. Åsynen av den långhårige ligist som så uppenbart förbröt sig mot SJ:s reglemente genom att inte begagna sig av gångtunneln, gav Olofsson en lätt känning av hjärtflimmer. Han trevade i kavajfickan efter sina nitroglycerinpiller men ångrade sig på halva vägen och plockade i stället fram fickpluntan från dess plats bakom pärmen med godsklareringsblanketter. En ordentlig klunk brännvin special återförde honom till livet igen. Han skakade på huvudet och muttrade något ohörbart. (Sannolikheten för att han uttryckte sitt förakt för dagens ungdom var mycket stor.)
Amadeus såg upp mot den gula monitor som i eldskrift ropade ut att tåget som han tänkt ta just denna dag var hela trettiofem minuter försenat. Det var ju typiskt. Han jagade nästan livet ur sig för att mötas av ett hånleende från en tevemonitor. Han drog sig till minnes vad arbetsförmedlaren Bluckert sagt för ett par dagar sedan - "det är alltid roligt att se lata människor springa" - och drabbades av en paranoid insikt. Herregud, det verkade som om de satt det i system. Med tanke på att ohängda konduktörer understundom dristade sig till att pungslå en stressad stackare som inte hunnit införskaffa sina färdhandlingar på konventionellt sätt på tjugofem kronor extra för att skriva ut en biljett ombord på tåget var förseningen ändå inte helt av ondo. Amadeus insåg att han skulle hinna gå in på stationen och köpa sig en biljett. Han tog samma väg tillbaka och stationsexpeditör Olofsson fick ett nytt anfall av hjärtflimmer när han såg Amadeus kliva över spåret ännu en gång.
"Det är ju fullständigt otroligt" sade Olofsson för sig själv. "Helt otroligt! Ingen respekt för lagen, ingen hyfs ingen aktning. Hur ska det gå för Sverige?"
Amadeus klev in på stationen och stegade fram till luckan. "Min gode man" sade han vänligt. "Är det möjligt att av eder få köpa ett stycke biljett?"
"Du ska inte gå över spåret."
"Skall jag tolka det som ett ja eller ett nej?"
Olofsson verkade smått förvirrad. "Det kan komma tåg" påpekade han. "Det kan komma tåg och du kan bli överkörd. Du får inte gå över spåret."
Amadeus ignorerade den gamle mannens svammel. "Hur mycket kostar det? Lågpris minigrupp till Örebro."
Olofsson trodde sig ha hört fel. Den slyngeln kunde väl inte ha sagt minigrupp? Han var ju så uppenbart ensam. "Femton kronor..."
"Är det med personalrabatt?"
Den gamle statstjänstemannen började misstänka att han drabbats av Ahlzheimers sjukdom. Personalrabatt? Ensamma människor som ville köpa minigruppbiljetter? Det var tur att han bara hade ett halvår kvar till pensioneringen. "Jo", svarade han till sist. "Det är det väl."
"Då ska jag be att få köpa en dylik biljett."
Olofsson tryckte på knappen och datorn rasslade igång och spottade ut en biljett. Han lämnade ut den och fick betalt.
"En sak till bara", sade Amadeus.
"Jaha?"
"Gäller ångerveckan om resan inte skulle vara till belåtenhet?"
Stationsexpeditören bleknade och övervägde blixtsnabbt möjligheten att gå i förtidspension. Innan han hunnit svara på frågan försvann Amadeus iväg, glatt visslande på Marseljäsen.
Olofsson spanade likt en hök ut genom fönstret och såg till sin fasa hur Amadeus ännu en gång hoppade över hönsnätstaketet. Olofsson grät.
Amadeus var på väg till Örebro för att träffa Gurra och Berra som ringt till honom för mindre än en timme sedan. Berra och Gurra hade just kommit hem från Köpenhamn och enligt det telefonsamtal som föregått Amadeus cykeltur fanns det ömsom vin - eller rättare sagt öl - och ömsom vatten att hämta hos Gurra. Egentligen ville Amadeus inte ha någon öl eftersom han som bäst höll på att bli mormon, och han skulle nog inte ha åkt om det inte hade varit för det här med bilderna på Beatrice. Amadeus stod ståndaktig ända fram till den sekund när bilderna kom på tal. Han skulle ju faktiskt bli mormon - och mormoner drack vare sig sprit eller öl - det visste han eftersom Wilbert och Graham talat om det för honom. Men när Gurra talade om att Berra i sin ägo hade ett antal nakenbilder föreställande Beatrice Ericsson - och att han enligt uppgift tagit dem själv - höll Amadeus på att gå i bitar. Amadeus hyste en innerlig förhoppning om att kunna inleda ett kärleksförhållande till Beatrice. Han hade faktiskt varit hemma hos Bea för bara ett par dagar sedan. Berra och Bea - det var fullständigt vidrigt. Hur kunde hon? Mormon eller inte mormon - han insåg att han var tvungen att reda ut begreppen.
Det var alltså på grund av detta trauma som Amadeus nu stod vid järnvägsstationen och bidade sin tid. Även om han flinade inombords vid tanken på hur han lyckats sätta stationsgubben på pottkanten, ville den obehagliga känslan av vanmakt inte släppa sitt grepp om honom. Tänk om Beatrice bara velat träffa honom i brist på andra och bättre möjligheter. Därför att Berra varit på jobbet till exempel. Hade inte Berra jobbat nattskift på ERA i sommar? Nej - detta måste kollas upp. Omedelbart!
Fiatvagnen rullade sent omsider in på stationen. Amadeus steg på och placerade sig strategiskt vid det dubbla säte som fanns längst bak i den halva av vagnen som var reserverad för rökare. Där fanns gott om plats för hans långa skankor till ben. Först övervägde han att ta av sig gymnastikskorna och lägga upp fötterna på sätet men av omtanke om resten av passagerarna så lät han bli. Fötter som under längre tid varit instängda i ett par väl ingångna gymnastikskor hade en tendens att lukta gammal gorgonzolaost. Det visste han.
Den knappt tolv minuter långa tågresan förflöt helt utan incidenter.
Sedan han passerat gångtunneln under järnvägsgatan vek han av in på en mindre sidogata. Han smet in i servicebutiken och inhandlade de chipspåsar han lovat att medföra och lyxade till och med till det hela genom att samtidigt också införskaffa ett paket gräddfil och en påse paprikadipmix. Någon minut senare stod han utanför Gurras dörr. Han tryckte på ringklockeknappen och hörde snart steg inifrån lägenheten. Dörren öppnades och Gurra stack ut huvudet och såg glad ut.
"Hej broder Amadeus! Välkommen. Stig in i mitt enkla gemak och känn dig som hemma. Jag ska precis gå och duscha men du kan väl ta en öl så länge. Berra sitter inne i rummet och väntar på sällskap."
"Okej. Ska jag blanda ihop dipen?"
"Gör det." Gurra försvann i riktning mot duschen.
Amadeus hängde av sig kavajen och gick in i vardagsrummet för att hälsa på Berra. Berra lös upp när han fick syn på Amadeus.
"Polarn!", sade Berra.
"Howdy'ba."
"Hallå Amadeus. Läget?"
"Bra'ba. Själv?"
"Knallar..."
Om nu någon skulle undra varför Amadeus plötsligt föll in i ett sådant torftigt språkbruk så berodde det på hans unika förmåga att anpassa sig till andra människors vokabulär. Denna kameleontiska förmåga hade han innehaft ända sedan spröda barndomsår och det hände att han själv förvånades över sin förmåga att tala med visa män på de visas språk och med idioter på idioters tungomål. Nu var Berra visserligen inte alls någon idiot men hans verbala uttrycksförmåga var minst sagt en aning begränsad. Med tanke på att Berra mer eller mindre blivit utslängd från skolan redan efter sjunde klass, när han i ett svagt ögonblick nypt sin tyskfröken i stjärten och kallat henne för "mein liebling", var det heller ingenting att undra på. Det brutala svenska skolsystemet hade för evigt dömt Berra till en tillvaro i halvanalfabeternas värld.
"Ska hämta en bärs", sade Amadeus. "Vill du ha?"
"Sure man."
Amadeus gick ut i köket. Han vispade ner gräddfilen och paprikadipen i en tupperwareskål och ställde in den i kylskåpet. Så plockade han ut två elefantölsflaskor som han ställde på ett silverfat.
Någon öppnare hittade han inte men det lilla problemet löste Berra galant när Amadeus burit in ölen. Han tog en av flaskorna och placerade den i sin vänstra ögonhåla, knep till med ögonbrynet och slog till på flaskans bakre kant. Med ett förväntansfullt pluppande öppnades flaskan och dess gyllengula maltinnehåll var omedelbart redo för konsumtion. Berra gav flaskan till Amadeus och genomförde så samma procedur med den andra flaskan.
Amadeus var mycket imponerad. "Wow! Hur gjorde du det där?", frågade han.
"Träning grabben. Massor med träning. Fast det räcker inte med träningsvilja. Man måste ha talang också."
Amadeus ville också kunna öppna ölflaskor med ögat och han trodde nog att han hade den talang som krävdes.
"Och ett ögonbryn som pallar", fortsatte Berra. "Har man inte det så kan man lika gärna låta bli. Jag har sett de som försökt sig på det här knepet och blivit av med ena ögat. Gosse, det här är ingenting för amatörer." Berra viftade ivrigt med sitt vänstra ögonbryn för att understryka vad han just hade sagt.
Amadeus teg och begrundade visdomsorden. Så bestämde han sig för att det nog fick räcka med att kunna öppna ölflaskor med cigarrettändare. Han reste sig upp och gick fram till stereobänken. Efter en stunds plockande med skivorna hittade han vad han sökte; "Oh bondage, up yours", med Poly Styrene och X-ray specs. Han lade plattan på skivtallriken och placerade pickupen på rätt spår. När saxofonintrot bölade igång drog han upp volymen till max och gick tillbaka till soffan.
"Jobbar du fortfarande på Eriksson?" brölade Amadeus när han kommit tillbaka. Han ville så snabbt som möjligt leda in samtalet på rätt vägar.
"Jobba? Jag?" Berra såg närmast förnärmad ut. "Näru. Jag har jobbat som städare på SCB till för en vecka sedan. Jag var förresten iväg till arbetsförmedlingen i torsdags. Alltså kärringen var helt slut. Kan du ta vilket jobb som helst frågade hon mig. I princip svarade jag. Vad då i princip frågade hon då. Jag tar i princip vilket jobb som helst menar jag svarade jag då. Så länge det bara är jävligt bra betalt och man inte behöver jobba mer än två timmar om dan. Är du en sån där dagdrivare frågade hon mig då och då svarade jag att ja i princip är jag nog det och då tog det hus i helsike och hon sade att hon i princip skulle se till att jag miste mitt arbetslöshetsunderstöd omedelbart om jag inte höll käften och tog det jobb som hon gav mig. Vilken tjurig kärring den där, och inte hade hon nån humor heller. Jag ska börja på Evaldssons grafiska på måndag." Berra skakade på huvudet för att visa hur oförstående hon hade varit.
Amadeus kände sig mycket lättad när han hörde Berras berättelse. Möjligheten att han ändå inte varit något andrahandsval för Beatrice kvarstod alltså fortfarande. Det kunde fortfarande hända att hon velat vara tillsammans med Amadeus av egen fri vilja. Även fast det var jobbigt för honom tog han till sist mod till sig och ställde frågan rätt ut. "Beatrice då? Är du tillsammans med henne?"
"Nä inte polar jag med henne. Hon är ju stans groupie!"
"Va?"
"Ja hon knullar ju med varenda musiker i stan."
"Beatrice?" Amadeus såg bestört ut. "Men hon har ju varit tillsammans med Krister Svensson i flera år."
"När han varit hemma ja. Men dessemellan har hon glatt och villigt särat på benen för alla som har kunnat ta ett ackord på gitarr."
Vad var det här för illasinnade rykten? Amadeus trodde knappt sina öron. Det måste helt enkelt vara fel annars skulle hela hans tillvaro rasa samman. "Har jag aldrig hört" sade Amadeus sammanbitet.
"Larva dig inte nu. Alla vet det ju. Till och med din morsa skulle jag tro. Hon kommer säkert att se till att du inte kommer i närheten av Beatrice. Hon är ju mån om sin sons rykte."
Gurra, som precis kommit in i rummet, nyduschat väldoftande och vattenkammad som den värste charmör, flinade till. "Haha. Lägg av nu Berra. Du får inte trakassera Amadeus. Han kan väl inte rå för att hans mamma tycker så mycket om honom."
Amadeus fann det för gott att byta samtalsämne. "Det var inte dumt med en elefantöl. Vad gjorde ni i Danmark förresten?"
"Söp som små svin", svarade Gurra. "Vidare gick vi på ströget, köpte brass i Christiania, käkade Pepes pizza med mozzarellaost, knullade danskor - allt det där man ska göra i Danmark. Vi hade semester helt enkelt. Fast jag är tröttare nu än jag var när vi åkte."
"Jag kan tänka mig det.
"Jag kanske ska purra lite käk förresten", sade Gurra. "Vad önskas?"
"En röd med bröd", sade Berra. "Och en bärs tack."
"Sammalunda", sade Amadeus.
"Vill ni inte ha en lille till?"
"Självklart", svarade Amadeus, som nu var så uppbragt över de vidriga ryktena om Beatrice Ericsson att han totalt glömt bort sina mormonska nykterhetslöften. "Eller kanske rent av en store. Vad har ni för märke?"
"Vad sägs om en gammeldansk bitter dram som gör gott efter dagens dont?"
"Det blir alldeles utmärkt det. Ge mig en bamse är du snäll."
En timme senare hade festen kommit igång ordentligt. Gurra berättade med stor inlevelse om hur de lyckats lura tullen och smugglat in tjugo burkar elefantöl var.
"Han frågade vems resväskorna som stod i bagageutrymmet var och då var vi tysta som i graven och när han skulle gå och hämta polisen för att genomföra konfiskation så greppade vi varsin väska och sprang som satan ut mot Helsingborg. Sen tog vi pågatåget till Landskrona och åkte vidare därifrån. Det finns ingen tull i Landskrona."
"Det är helt rätt grabbar", skrockade Amadeus som efter ytterligare tre elefantöl och ett par dricksglas fyllda till bredden med gammeldansk kommit över det mesta av det motstånd han från början känt mot att dricka sprit. "Vill man smuggla öl så måste man vara driftig. Från det ena till det andra, kan man få se bilderna nu?"
"Vilka bilder?"
"Dom på Bea."
"Nähädu. Du är alldeles för ung för att få se sådana bilder."
"Larva er inte. Får jag titta."
"Det finns inga bilder" svarade Gurra med ett leende. "Vi bara drev med dig. Du lät så tveksam till att komma hit att jag blev tvungen att köra med en fint. Alla vet ju att du är kåt på Beatrice så jag tänkte att ett par fiktiva bilder skulle kunna få dig att ändra dig."
Han hade blivit lurad! Han hade blivit utsatt för infama lögner! Han hade blivit sviken av sina bästa vänner! Amadeus blev arg. Han blev rent av förbannad. En vild och okontrollerad tjurrusning av bästa proffsfotbollsmodell förde honom ut till köket. I kylskåpets sidofack stod en flaska Ballantines. Utan att för ett ögonblick tänka sig för tog han fram den. Med en hysterisk gest slog han av flaskhalsen mot diskbänkskanten och satte den splittervassa mynningen till munnen. Med djupa klunkar försökte han döva sin ångest - och till viss del så lyckades han faktiskt. Hjärtverksamheten sjönk till det nästan normala och hyperventilationen gick ner. Han tog den halvdruckna flaskan med sig och återvände in till de förbryllade vännerna.
"Vad var det som hände?", frågade Gurra bestört. "Fick du något i halsen?"
Amadeus kunde inte hålla tårarna tillbaka. Med hackande och snörvlande röst började han berätta om de föregående dagarnas händelser; från arbetsförmedlaren Bluckerts elakheter över besöket hos doktorn fram till mysteriet med de försvunna Mormonerna och den fruktansvärda besvikelse han känt när han fått höra talas om Beatrices svekfullhet och falskhet. Han avbröt sig då och då för att ta en klunk ur whiskyflaskan och blev allt ostadigare på rösten ju längre berättelsen fortskred. Till sin obeskrivliga fasa insåg han snart att hans två vänner inte förstod det traumatiska och tragiska i det han hade att förtälja. De satt och flinade åt honom istället. Leendena blev bredare och bredare och förbyttes så småningom mot öppna gapskratt.
"Du är ju tammefan inte klok", vräkte Gurra ur sig. "Jag tror jag dör. Jag har aldrig hört något roligare."
"Lätt för dej å schäja..." Amadeus reste sig upp och vinglade till. "Hoppschan. Jag tror vischt att det är lite halkigt på golvet" fortsatte han sluddrande. "Men du Gurra... Jag tror att jag måschte åka hem nu. Jag mår lite dååligt. Jag.. ÅÅÅ!!!"
Amadeus rusade mot toaletten. Berra och Gurra studerade hans vingliga färd över rumsgolvet och lyssnade sedan intresserat till de vådliga hulkanden som hördes från toaletten.
"Han är för rolig den där", sade Gurra.
"Mmm. Far out alltså."
Gurra reste sig upp och gick fram till hemlighusets dörr. "Hörru Amadeus", ropade han. "Hur är det med dig?"
"HHHUUUULLLKKK!!!"
"Ropar du på Ulrik?"
"Jag dööörrr!"
Det gjorde han visserligen inte men att han verkligen kände sig som om hans bortgång var nära förestående var helt klart. Det var svårt att andas när de konvulsiska uppkastningarna kom med så periodisk regelbundenhet. Det blev en mycket lång och svår natt.
Avdelningen EXTREMT dåliga ursäkter:
"Men Tuva, du ser ju ut som en Zombie där framför teven. Du måste äta upp din fil!
"Jamen..."
"Vad då men?"
"Jamen trosorna sitter ju fast i stjärten..."
"Jamen..."
"Vad då men?"
"Jamen trosorna sitter ju fast i stjärten..."
Achmed - the dead terrorist
Missa inte Achmed, han är en riktigt cool polare. Jag skrattade. Mycket!
I princip är jag av den bestämda uppfattningen att Sverigedemokrater inte ska negligeras eller skämtas bort
"Han puttade mig så nu leker jag inte mer med honom", sade Kronlid argt.Det finns all anledning att bemöta dem med största möjliga allvar, gör vi det inte är risken stor att vi har dem i riksdagen efter nästa val. De kan säkert locka till sig en del nymoralister också, nu när våra "nya" moderater återigen bevisat sig.
Det är bara det att ibland är det så svårt att göra just det. Klipper följande ur Nerikes Allehandas web-upplaga:
"Sprickan inom Sverigedemokraterna i landstinget har nu vuxit sig så stor att problemet kan komma att tas upp på partinivå.I valet 2006 fick Sverigedemokraterna tre mandat i Örebro läns landsting. Det innebar att det nya partiet fick anställa två sverigedemokrater i landstinget: ett oppositionsråd på halvtid samt en politisk sekreterare. Båda ersätts med skattepengar, helt enligt reglerna.Sedan i våras har oppositionsrådet David Kronlid och partisekreteraren Lars Flemström haft svårt att samarbeta. Det har lett till att David Kronlid håller sig undan arbetsplatsen på landstingets kansli i Örebro.
– Jag har inte viljat ha något bråk, kommenterar David Kronlid konflikten.
Vad är det som har hänt egentligen?
– Grejen är den att han (läs Lars Flemström) gav sig på mig och knuffade ut mig ur vårt gemensamma tjänsterum.
Vad var orsaken till handgripligheterna?
– Han blev arg för en liten småsak."
Snyggt jobbat grabbar. Jag tänker på mina tio år i förskolan. Det hände rätt ofta att man fick hjälpa en del gossar att reda ut "han-puttade-mig-och-jag-är-arg-på-han-konflikter". Men de barnen var i alla fall inte äldre än fem år.
tisdag, november 06, 2007
Om politikerna fuskar med skatten så kan minsann jag också...
...Så tycker tydligen en majoritet av det svenska folket om man ska lita på Aftonbladet. (Det är väl i och för sig tveksamt.)
Jag tycker det låter som en oerhört primitiv version av någon slags "det-är-inte-mitt-fel-etik" som jag inte riktigt begriper. Varför blir det mer legitimt att strunta i lagen bara för att någon annan gjort det tidigare? Och om man nu tycker så, hur kan man i samma mening känna sig moraliskt indignerad för att det finns skattefuskande moderater? Var det förresten någon som trodde något annat?
När jag bytte jobb från förskollärare till skolledare tog det inte mer än ett par veckor innan jag blev uppringd av en kvinna från skattebetalarnas förening. Hon tyckte nog att jag var dum i huvudet som dels inte ville "gå med i klubben" och dels uttryckte åsikten "om jag nu tjänar tiotusen mer i månaden än tidigare så tycker jag att det är okej att jag betalar lite mer i skatt också".
Jag tycker det låter som en oerhört primitiv version av någon slags "det-är-inte-mitt-fel-etik" som jag inte riktigt begriper. Varför blir det mer legitimt att strunta i lagen bara för att någon annan gjort det tidigare? Och om man nu tycker så, hur kan man i samma mening känna sig moraliskt indignerad för att det finns skattefuskande moderater? Var det förresten någon som trodde något annat?
När jag bytte jobb från förskollärare till skolledare tog det inte mer än ett par veckor innan jag blev uppringd av en kvinna från skattebetalarnas förening. Hon tyckte nog att jag var dum i huvudet som dels inte ville "gå med i klubben" och dels uttryckte åsikten "om jag nu tjänar tiotusen mer i månaden än tidigare så tycker jag att det är okej att jag betalar lite mer i skatt också".
Sparkat i en tå igen, det gör jag minst tre gånger i veckan.
Agnes brukar bara titta på mig när jag kvider av smärta och väser fram något odefinierat svärord typ helvetes jävlar eller så. Sen lägger hon huvudet på sned och säger med sin vänligaste röst "men pappa, du är verkligen klumpig" och då inser jag verkligen att hon är sin mors dotter.
Men jag har en annan teori. Jag är inte alls klumpig. Jag tror att det här fenomenet drabbar alla som har lika stora eller större fötter än jag. (47:or alltså.) Det är bara det att jag är så jämnstor och proportionellt vacker att ingen inser att mina fötter är så mycket större än andras och att de därför lättare fastnar på/i olika föremål och objekt i golvnivå.
Någon enda gång har det hänt att jag önskat att jag varit en kinesisk flicka från tiden före kulturrevolutionen, eller, äh, det var väl på artonhundratalet när jag tänker efter, fått mina fötter snörda och sluppit ifrån sådana här bekymmer, men det hade sannolikt inte varit mödan värt.
(Låt mig också slå fast följande så ingen får för sig något annat: Jag är förstås mycket medveten om att snörningen av flickors fötter var ett uttryck för det patriarkaliskfeodalistiska samhällets systematiska repressivitet mot kvinnor. I flertalet kulturer har kvinnor genom århundradena fråntagits möjligheten till fullständig rörelsefrihet. I Japan kläddes geishor i skyhöga träskoliknande skor och så snäva kimonor att de endast kunde trippa fram över den rike mannens bonade salsgolv. I Kina lindades kvinnliga spädbarns fötter så att all naturlig tillväxt hindrades och deras fötter blev så missformade att de knappt kunde gå. Av någon anledning tyckte män att den här begränsningen av rörelseförmåga var något attraktivt och här kommer likheten med dagens västvärld, för vad är egentligen höga klackar om inte en begränsning i rörelseförmåga?)
Så. Nu var det sagt. Man måste ju vara någorlunda feministiskt och politiskt korrekt i alla fall. Det är bara det att det gör så jäkla ont i mellantån.
Men jag har en annan teori. Jag är inte alls klumpig. Jag tror att det här fenomenet drabbar alla som har lika stora eller större fötter än jag. (47:or alltså.) Det är bara det att jag är så jämnstor och proportionellt vacker att ingen inser att mina fötter är så mycket större än andras och att de därför lättare fastnar på/i olika föremål och objekt i golvnivå.
Någon enda gång har det hänt att jag önskat att jag varit en kinesisk flicka från tiden före kulturrevolutionen, eller, äh, det var väl på artonhundratalet när jag tänker efter, fått mina fötter snörda och sluppit ifrån sådana här bekymmer, men det hade sannolikt inte varit mödan värt.
(Låt mig också slå fast följande så ingen får för sig något annat: Jag är förstås mycket medveten om att snörningen av flickors fötter var ett uttryck för det patriarkaliskfeodalistiska samhällets systematiska repressivitet mot kvinnor. I flertalet kulturer har kvinnor genom århundradena fråntagits möjligheten till fullständig rörelsefrihet. I Japan kläddes geishor i skyhöga träskoliknande skor och så snäva kimonor att de endast kunde trippa fram över den rike mannens bonade salsgolv. I Kina lindades kvinnliga spädbarns fötter så att all naturlig tillväxt hindrades och deras fötter blev så missformade att de knappt kunde gå. Av någon anledning tyckte män att den här begränsningen av rörelseförmåga var något attraktivt och här kommer likheten med dagens västvärld, för vad är egentligen höga klackar om inte en begränsning i rörelseförmåga?)
Så. Nu var det sagt. Man måste ju vara någorlunda feministiskt och politiskt korrekt i alla fall. Det är bara det att det gör så jäkla ont i mellantån.
söndag, november 04, 2007
Loppmarknad på Folkets hus idag,
till förmån för fattiga barn i Brasilien eller vad det nu var, man får betala 250:- för ett bord och de pengarna går till "saken", sen får man ta profiten själv. Lise och barnen är redan iväg och packar upp våra "överblivna rester från ett hem", jag ska ge mig efter när jag röjt upp i köket. Intentionen är att få mindre saker här hemma, jag hoppas att dom inte köper lika mycket som dom säljer bara.
Amadeus 005
Möte med missionärer.
Amadeus försökte verkligen att så snabbt som möjligt förtränga hela den olycksaliga dag då han tvingats förödmjuka sig själv inför en streber till statstjänsteman. (En streber med klart sadistiska tendenser.) Han försökte också glömma att hans mor skämt ut honom inför ett helt sjukhus och att han utsatts för en kränkande och smärtsam behandling av en inkompetent mytoman till läkare, liksom han också försökte sublimera handfängslen och den vanvettiga anklagelse om våldtäkt som riktats emot honom. (Tragiskt nog hade han bara diffusa minnen av det enda han egentligen inte ville glömma bort, den medicinska undersökning som den söta sjuksköterskan genomfört med sådan precision.)
Han tog en kall avrivning i duschen, men den förstärkte bara de obehagliga minnena så han stängde snabbt av vattnet igen, torkade sig på en inte allt för ren handduk och satte på en platta med meditativ musik i stället.
Det gick inte bra att meditera heller. Han lyckades inte ens uppnå det första stadiet av koncentration eftersom mantrarabblandet ideligen avbröts av små envetna tankar av typen "kärringjävel", "fascistiska snutsvin" och "nu får det fanimej vara nog".
I ren desperation lade han sig ner på sängen och försökte smeka sig själv till stillhet, men det psykiska och fysiska utmattningstillstånd han befann sig i omöjliggjorde till och med det, eftersom han helt enkelt inte kunde få erektion.
Likt en osalig ande började han i stället att vanka runt inne i lägenheten. En kort sekund övervägde han möjligheten att låta sig drabbas av en reaktiv psykos - och på det sättet sjunka in i glömskans behagliga ickevärld - men när det slog honom att något sådant säkert skulle medföra ytterligare ett sjukhusbesök förkastade han tanken. Han kunde förstås ta livet av sig, men hans panikartade rädsla för smärta skulle definitivt vålla problem. Möjligtvis skulle han kunna ta livet av sig lite grann - kanske låta bli att andas en liten stund eller äta en dubbel dos treo - men där någonstans skulle gränsen gå. "Finns det då inget jag kan göra för att slippa ifrån denna skam?!", gnällde han i sitt ångestladdade tillstånd.
Hans vankande hade fört honom ut till badrummet. Han tände badrumslampan och lät dess obarmhärtiga sken avslöja hans såriga ansiktes motbjudande anblick i den tandkrämsbefläckade spegeln. Just som han stod där och stirrade på sig själv drabbades han av ett tillstånd av insikt och förståelse. Så är det ändå mitt fel tänkte han nyktert. Om jag inte hade försökt lura min egen mamma på en del av hennes ynkliga lön så skulle det här aldrig ha hänt. Gud har sänt sin straffdom över mig. Jag är för evigt förtappad. En utstött spetälsk i det moderna Sverige. Ja! Jag har förtjänat allt.
Hans svullna ansikte fick något fridfullt över sig. Han höll på att försona sig med sitt öde.
Det var då det ringde på dörren. Amadeus kände en obehaglig ilning krypa efter ryggraden. Vem kunde det vara? Var det polisen som kom för att hämta honom till ännu ett brutalt förhör? Var det mamma som kom med en påse nybakade bullar till tröst? Eller var det någon av hans bekanta som ville få honom med ut på en ölrunda? I så fall skulle denne någon snart få sig ett gott skratt på Amadeus bekostnad. Han skulle nog inte öppna. Han klarade inte av att se en annan människa i ögonen denna dag. Det var bara det att dörrklockan ringde gång efter annan med en mycket ilsken och enveten signal och att den okände marodören inte nöjde sig med att ringa på klockan utan snart nog också började banka på dörren. Det lät som om någon stod och hamrade med en slägga mot hans fina och nästan nymålade ytterdörr.
Det var hamrandet som fick honom att ompröva sitt beslut. Han skulle se efter vem det var och om det visade sig vara nödvändigt så skulle han nog öppna i alla fall. Försiktigt smög han sig ut i hallen och kikade genom dörrögat.
Två helt främmande ynglingar stod utanför dörren. Amadeus hade inte sett någon av dem förut. Förutom de prydliga svarta kostymer de bar hade de vita skjortor med långa kragsnibbar på sig och svartvitrandiga matchande slipsar. Det var definitivt inga poliser som stod därute, det insåg Amadeus redan vid första ögonkastet och dessutom blev han lite nyfiken över vad dessa unga män kunde vilja honom. Han hakade av säkerhetskedjan och öppnade dörren.
"Ja tack", sade den längre av de två blonda ynglingarna och satte sin bruna mockasko i dörrspringan. "Vi stiger gärna in. Gud vare med er i tiden, här kommer vi med frälsning och friden."
Amadeus lade omedelbart märke till den underliga dialekt som den finnige unge mannen talade med. Det lät ungefär som när moster Gullan från Karlstad bräkte på fast ändå lite annorlunda. Hur Amadeus än försökte så kunde han ändå inte riktigt placera dialekten.
"Jag heter Graham", sade den långe blonde mannen, "och detta är min gode vän Wilbert. Han pekade på sin följeslagare. "Vi kommer från den vandrande Mormonkyrkan. Känner du till oss?"
Amadeus blev lite förbryllad. "Mormoner har jag förstås hört talas om men jag kan inte säga att jag är så där oerhört familjär med den vandrande Mormonkyrkan. Men det är väl ni som får gifta er med flera kvinnor utan att skilja er mellan varven?"
"Mycket roligt, ha ha", svarade Graham fastän han inte såg det minsta road ut. "Men du har fel. Den vandrande mormonkyrkan är den enda rättrogna Mormonsekten i världen. Vi har daglig kontakt med vår profet Joseph Smith som bor i himmelen. Vi tror på honom och på Mormons bok som den nedtecknades på guldplåtarna som hittades i Utahöknen. Det är utifrån vår grupp som de andra Mormonsekterna har bildats men de är inte rättroende."
"Jaså inte", svarade Amadeus, aningen uttråkat. (Han hade redan börjat tappa intresset för sina gäster.) "Det låter i och för sig oerhört intressant men jag måste nog ändå be er gå. Jag bekänner mig till Hare Krishna och dessutom är jag på väg till ett bönemöte i vårt tempel så ni får nog försöka värva någon annan är jag rädd. Min granne till exempel. Han skulle behöva lite andlig spis." (Det påståendet var en ren lögn och inte ens en vit sådan. Amadeus granne var en fet och allmänt elak skohandlare som brukade bulta i väggen så fort Amadeus ens andades högre än normalt. Att skicka två Mormonmissionärer till honom var bara en liten och anspråkslös hämndaktion men allt som kunde reta den tjocke grisen var av godo tyckte Amadeus.)
"Vad hette han sade du? Harry Krister? Vem är det?"
"Hare Krishna. Inte Harry Krister. Han är jättebra och om man tror på honom så får man klippa sig som en punkare och ha en röd fin klänning på sig."
"Men du har ju ingen klänning - och icke heller är du punkklippt."
"Jag ska klippa mig i morgon. Gå nu!" Amadeus försökte fösa de båda unga männen mot dörren men tyvärr hade de redan hunnit ganska långt in i rummet och verkade inte alls angelägna att ge sig av.
"Vi väntar gärna här tills du kommer tillbaka från ditt bönemöte." Det var Wilbert som äntligen öppnade munnen. "Vi har ändå inte sovit något på hela natten så det kan vara skönt för oss att få vila lite grann."
Amadeus började misstänka att missionärerna i själva verket inte alls var så fromma som de utgav sig för att vara. Kanske det var ett par brutala våldsbrottslingar han hade framför sig. Kanske de skulle binda honom vid en stol och utsätta honom för vådlig och smärtsam tortyr. Kanske skulle de komma att stjäla allt han hade i lägenheten.
"Nej, det går nog inte" försökte han. "Jag menar - vi känner ju inte ens varann." Amadeus tänkte febrilt. Kunde han måhända hälla hett kaffe över deras könsorgan och ringa polisen medan de skrek ut sin smärta? Vore det en tillämplig metod att kunna undgå att bli mördad?
"Vad har du gjort med läppen?", frågade Graham plötsligt. "Har du varit med om en bilolycka?"
"Anförtro dig till oss. Vi är ljusets tjänare", fyllde Wilbert i. "Vi är utsända för att hjälpa dig i ditt armod."
"Vi är här som dina vänner och vi stannar här till också du har fått skåda ljuset. Gud skyddar de sina från bilolyckor." Graham grep tag i Amadeus arm och puttade honom mot soffan i vardagsrummet.
Amadeus insåg att det där med kaffet och polisen nog inte var någon vidare bra idé. Polisen ville han absolut inte träffa igen.
"Du behöver uppenbarligen vår ledning", sade Wilbert och pekade mot soffbordet. "En yngling som du bör inte läsa tidningar av den typ som ligger där."
Amadeus kände hur skammens rodnad spred sig över ansiktet på honom. Hans inbundna årgångar av aktuell rapport låg utspridda över bordet och avslöjade obarmhärtigt att han trots sin väna uppenbarelse och sitt oskyldiga änglaansikte egentligen inte var något annat än en simpel porrnyttjare och onanist. Om Gud fick reda på det här så skulle hans snopp skrumpna ihop och bli svart och falla av.
"Sitt nu ner och lyssna på oss", sade Wilbert och pressade ner Amadeus i soffan.
Där blev han sedan sittande.
Amadeus ryckte till och tittade på klockan. Var det verkligen redan mer än tre timmar sedan de vandrande Mormonerna börjat redogöra för sin livsåskådning? Hur fort hade inte tiden gått? Vilket fantastiskt budskap avlevererade de inte? Varför hade han inte fått höra det här för flera år sedan? Hur skulle han kunna visa att han verkligen sympatiserade med dem? Han tänkte efter en lång stund. Så kom han på det. Han kunde bjuda dem på mat. "Hör ni grabbar är ni hungriga?", frågade han. "Skall jag sätta på lite mat? Jag har potatismos och fiskpinnar eller vita bönor och prinskorv."
"Tag vadhelst du har. Vi lever huvudsakligen på andlig spis och icke allena på lekamligt intag, men potatismos och fiskpinnar är helt okej även om det förmodligen inte är himmelens produkt."
"Ja blodpudding är kanske nyttigare och andligare men det är sannerligen också otäckare." (Detta desorienterade uttalande som knappast var relevant för samtalet var ett resultat av den förvirring som uppstått i Amadeus hjärna. Han kände sig lycklig och fri och andligen upplyst, men gårdagens trauma påverkade honom fortfarande på många olika sätt.)
Wilbert tittade konstigt på Amadeus men gjorde inget påpekande om saken. "Så är det nog" sade han bara. "Prisa Herren för blodpuddingens nyttighet men visst hade det varit bra om han gjort så att blodpudding smakade fiskpinnar och fiskpinnar smakade blodpudding."
"Ja, och tänk om blodpudding smakade tournedos med bearnaisesås." Amadeus såg extatisk ut vid blotta tanken.
För varje timme som förflöt visade sedan de vandrande mormonerna allt tydligare hur fattigt Amadeus tidigare liv hade varit. Amadeus kände hur han ville gå ut i världen och berätta för alla människor han mötte hur fint man kunde leva om man bara gick med i den vandrande Mormonkyrkan.
"Wilbert", sade han därför ivrigt. "Jag vill hjälpa er i ert arbete. Jag vill också gå ut och omvända människor. Hur kan jag få den möjligheten?"
Wilbert log stort och slöt Amadeus till sig i en varm omfamning. "Jag har väntat på den frågan. Först och främst måste du utbilda dig och det kan du bara göra på vårt träningsläger i Utah."
"Utah?" Amadeus såg bekymrad ut. "Kostar det mycket att komma dit?"
"Inte alls. Kyrkan betalar både biljetter och uppehälle. Det enda du måste göra är att helt ge dig hän åt kyrkan."
"Va?"
"Om du bara lovar att ägna dig helt åt missionerande så hjälper vi dig att komma till vår utbildning", förtydligade sig Wilbert.
"Du kan lita på oss", sade Graham. "Vi ordnar allt. Och på träningslägret serverar man tournedos varje dag."
Det argumentet bet på Amadeus. "Visst", sade han utan minsta tvekan. "Jag åker. Jag vill gärna missionera och för tournedos gör jag i stort sett vad som helst."
"Låtom oss då hämta de kontraktspapper som behövs i vårt rullande kontor som finns strax här utanför", sade Graham samtidigt som han blinkade åt Wilbert.
"Ja! Låtom oss göra det", svarade Wilbert och blinkade tillbaka.
De två Mormonerna reste sig som på ett givet tecken. Under ömsesidiga blinkningar och åtbörder försvann de ut. Amadeus lade visserligen märke till de försåtliga blinkningarna men ifrågasatte inte alls de två vandrande Mormonernas ärlighet. Han undrade bara om de drabbats av tics.
Nej, Amadeus misstänkte ingenting. Han kände sig bara lycklig och salig. Nu skulle han börja ett nytt liv! Amadeus B. Nilsdotter-Stenström, vandrande mormon i religionens tjänst. Han kände sig som en korsriddare på väg mot det heliga landet. "Fuck you Harry Krister", utropade han extatiskt i samma ögonblick som Graham och Wilbert kom tillbaka in i rummet.
"Bra Amadeus!", kommenterade Graham. "Äntligen har du insett att vägen till frälsning inte går genom mystiska österländska religioner. Skriv bara på här så ska du se att din eviga och himmelska lycka är gjord." Han räckte över ett sextiotresidigt finstilt kontrakt.
Amadeus - som var till den milda grad indoktrinerad att han inte för ett ögonblick ens övervägde att läsa igenom innehållet - tog emot gulddoublépennan som Wilbert höll fram. Med ett heligt uttryck i ansiktet skrev han under.
"Halleluja!", utropade Wilbert. "Halleluja!"
"Men bäste broder" sade Graham snabbt. "Fick vi inte helt plötsligt väldigt bråttom?"
"Jo, vi måste gå på en gång. Vi ska ju träffa översteprästen i Tabernaklet i Fjugesta om fem minuter. Men var inte orolig Amadeus, vi hör av oss snart."
"Får jag papperet", sade Wilbert girigt och slet kontraktet ur Amadeus hand.
"Men", sade Amadeus hjälplöst, "men..."
"See you later alligator."
De vandrande mormonerna rusade ut ur Amadeus lägenhet. Vår unge hjälte stod kvar och kände förvirringen tillta. Jag vill också träffa översteprästen, tänkte han. Han kände sig plötsligt alldeles väldigt övergiven.
Amadeus försökte verkligen att så snabbt som möjligt förtränga hela den olycksaliga dag då han tvingats förödmjuka sig själv inför en streber till statstjänsteman. (En streber med klart sadistiska tendenser.) Han försökte också glömma att hans mor skämt ut honom inför ett helt sjukhus och att han utsatts för en kränkande och smärtsam behandling av en inkompetent mytoman till läkare, liksom han också försökte sublimera handfängslen och den vanvettiga anklagelse om våldtäkt som riktats emot honom. (Tragiskt nog hade han bara diffusa minnen av det enda han egentligen inte ville glömma bort, den medicinska undersökning som den söta sjuksköterskan genomfört med sådan precision.)
Han tog en kall avrivning i duschen, men den förstärkte bara de obehagliga minnena så han stängde snabbt av vattnet igen, torkade sig på en inte allt för ren handduk och satte på en platta med meditativ musik i stället.
Det gick inte bra att meditera heller. Han lyckades inte ens uppnå det första stadiet av koncentration eftersom mantrarabblandet ideligen avbröts av små envetna tankar av typen "kärringjävel", "fascistiska snutsvin" och "nu får det fanimej vara nog".
I ren desperation lade han sig ner på sängen och försökte smeka sig själv till stillhet, men det psykiska och fysiska utmattningstillstånd han befann sig i omöjliggjorde till och med det, eftersom han helt enkelt inte kunde få erektion.
Likt en osalig ande började han i stället att vanka runt inne i lägenheten. En kort sekund övervägde han möjligheten att låta sig drabbas av en reaktiv psykos - och på det sättet sjunka in i glömskans behagliga ickevärld - men när det slog honom att något sådant säkert skulle medföra ytterligare ett sjukhusbesök förkastade han tanken. Han kunde förstås ta livet av sig, men hans panikartade rädsla för smärta skulle definitivt vålla problem. Möjligtvis skulle han kunna ta livet av sig lite grann - kanske låta bli att andas en liten stund eller äta en dubbel dos treo - men där någonstans skulle gränsen gå. "Finns det då inget jag kan göra för att slippa ifrån denna skam?!", gnällde han i sitt ångestladdade tillstånd.
Hans vankande hade fört honom ut till badrummet. Han tände badrumslampan och lät dess obarmhärtiga sken avslöja hans såriga ansiktes motbjudande anblick i den tandkrämsbefläckade spegeln. Just som han stod där och stirrade på sig själv drabbades han av ett tillstånd av insikt och förståelse. Så är det ändå mitt fel tänkte han nyktert. Om jag inte hade försökt lura min egen mamma på en del av hennes ynkliga lön så skulle det här aldrig ha hänt. Gud har sänt sin straffdom över mig. Jag är för evigt förtappad. En utstött spetälsk i det moderna Sverige. Ja! Jag har förtjänat allt.
Hans svullna ansikte fick något fridfullt över sig. Han höll på att försona sig med sitt öde.
Det var då det ringde på dörren. Amadeus kände en obehaglig ilning krypa efter ryggraden. Vem kunde det vara? Var det polisen som kom för att hämta honom till ännu ett brutalt förhör? Var det mamma som kom med en påse nybakade bullar till tröst? Eller var det någon av hans bekanta som ville få honom med ut på en ölrunda? I så fall skulle denne någon snart få sig ett gott skratt på Amadeus bekostnad. Han skulle nog inte öppna. Han klarade inte av att se en annan människa i ögonen denna dag. Det var bara det att dörrklockan ringde gång efter annan med en mycket ilsken och enveten signal och att den okände marodören inte nöjde sig med att ringa på klockan utan snart nog också började banka på dörren. Det lät som om någon stod och hamrade med en slägga mot hans fina och nästan nymålade ytterdörr.
Det var hamrandet som fick honom att ompröva sitt beslut. Han skulle se efter vem det var och om det visade sig vara nödvändigt så skulle han nog öppna i alla fall. Försiktigt smög han sig ut i hallen och kikade genom dörrögat.
Två helt främmande ynglingar stod utanför dörren. Amadeus hade inte sett någon av dem förut. Förutom de prydliga svarta kostymer de bar hade de vita skjortor med långa kragsnibbar på sig och svartvitrandiga matchande slipsar. Det var definitivt inga poliser som stod därute, det insåg Amadeus redan vid första ögonkastet och dessutom blev han lite nyfiken över vad dessa unga män kunde vilja honom. Han hakade av säkerhetskedjan och öppnade dörren.
"Ja tack", sade den längre av de två blonda ynglingarna och satte sin bruna mockasko i dörrspringan. "Vi stiger gärna in. Gud vare med er i tiden, här kommer vi med frälsning och friden."
Amadeus lade omedelbart märke till den underliga dialekt som den finnige unge mannen talade med. Det lät ungefär som när moster Gullan från Karlstad bräkte på fast ändå lite annorlunda. Hur Amadeus än försökte så kunde han ändå inte riktigt placera dialekten.
"Jag heter Graham", sade den långe blonde mannen, "och detta är min gode vän Wilbert. Han pekade på sin följeslagare. "Vi kommer från den vandrande Mormonkyrkan. Känner du till oss?"
Amadeus blev lite förbryllad. "Mormoner har jag förstås hört talas om men jag kan inte säga att jag är så där oerhört familjär med den vandrande Mormonkyrkan. Men det är väl ni som får gifta er med flera kvinnor utan att skilja er mellan varven?"
"Mycket roligt, ha ha", svarade Graham fastän han inte såg det minsta road ut. "Men du har fel. Den vandrande mormonkyrkan är den enda rättrogna Mormonsekten i världen. Vi har daglig kontakt med vår profet Joseph Smith som bor i himmelen. Vi tror på honom och på Mormons bok som den nedtecknades på guldplåtarna som hittades i Utahöknen. Det är utifrån vår grupp som de andra Mormonsekterna har bildats men de är inte rättroende."
"Jaså inte", svarade Amadeus, aningen uttråkat. (Han hade redan börjat tappa intresset för sina gäster.) "Det låter i och för sig oerhört intressant men jag måste nog ändå be er gå. Jag bekänner mig till Hare Krishna och dessutom är jag på väg till ett bönemöte i vårt tempel så ni får nog försöka värva någon annan är jag rädd. Min granne till exempel. Han skulle behöva lite andlig spis." (Det påståendet var en ren lögn och inte ens en vit sådan. Amadeus granne var en fet och allmänt elak skohandlare som brukade bulta i väggen så fort Amadeus ens andades högre än normalt. Att skicka två Mormonmissionärer till honom var bara en liten och anspråkslös hämndaktion men allt som kunde reta den tjocke grisen var av godo tyckte Amadeus.)
"Vad hette han sade du? Harry Krister? Vem är det?"
"Hare Krishna. Inte Harry Krister. Han är jättebra och om man tror på honom så får man klippa sig som en punkare och ha en röd fin klänning på sig."
"Men du har ju ingen klänning - och icke heller är du punkklippt."
"Jag ska klippa mig i morgon. Gå nu!" Amadeus försökte fösa de båda unga männen mot dörren men tyvärr hade de redan hunnit ganska långt in i rummet och verkade inte alls angelägna att ge sig av.
"Vi väntar gärna här tills du kommer tillbaka från ditt bönemöte." Det var Wilbert som äntligen öppnade munnen. "Vi har ändå inte sovit något på hela natten så det kan vara skönt för oss att få vila lite grann."
Amadeus började misstänka att missionärerna i själva verket inte alls var så fromma som de utgav sig för att vara. Kanske det var ett par brutala våldsbrottslingar han hade framför sig. Kanske de skulle binda honom vid en stol och utsätta honom för vådlig och smärtsam tortyr. Kanske skulle de komma att stjäla allt han hade i lägenheten.
"Nej, det går nog inte" försökte han. "Jag menar - vi känner ju inte ens varann." Amadeus tänkte febrilt. Kunde han måhända hälla hett kaffe över deras könsorgan och ringa polisen medan de skrek ut sin smärta? Vore det en tillämplig metod att kunna undgå att bli mördad?
"Vad har du gjort med läppen?", frågade Graham plötsligt. "Har du varit med om en bilolycka?"
"Anförtro dig till oss. Vi är ljusets tjänare", fyllde Wilbert i. "Vi är utsända för att hjälpa dig i ditt armod."
"Vi är här som dina vänner och vi stannar här till också du har fått skåda ljuset. Gud skyddar de sina från bilolyckor." Graham grep tag i Amadeus arm och puttade honom mot soffan i vardagsrummet.
Amadeus insåg att det där med kaffet och polisen nog inte var någon vidare bra idé. Polisen ville han absolut inte träffa igen.
"Du behöver uppenbarligen vår ledning", sade Wilbert och pekade mot soffbordet. "En yngling som du bör inte läsa tidningar av den typ som ligger där."
Amadeus kände hur skammens rodnad spred sig över ansiktet på honom. Hans inbundna årgångar av aktuell rapport låg utspridda över bordet och avslöjade obarmhärtigt att han trots sin väna uppenbarelse och sitt oskyldiga änglaansikte egentligen inte var något annat än en simpel porrnyttjare och onanist. Om Gud fick reda på det här så skulle hans snopp skrumpna ihop och bli svart och falla av.
"Sitt nu ner och lyssna på oss", sade Wilbert och pressade ner Amadeus i soffan.
Där blev han sedan sittande.
Amadeus ryckte till och tittade på klockan. Var det verkligen redan mer än tre timmar sedan de vandrande Mormonerna börjat redogöra för sin livsåskådning? Hur fort hade inte tiden gått? Vilket fantastiskt budskap avlevererade de inte? Varför hade han inte fått höra det här för flera år sedan? Hur skulle han kunna visa att han verkligen sympatiserade med dem? Han tänkte efter en lång stund. Så kom han på det. Han kunde bjuda dem på mat. "Hör ni grabbar är ni hungriga?", frågade han. "Skall jag sätta på lite mat? Jag har potatismos och fiskpinnar eller vita bönor och prinskorv."
"Tag vadhelst du har. Vi lever huvudsakligen på andlig spis och icke allena på lekamligt intag, men potatismos och fiskpinnar är helt okej även om det förmodligen inte är himmelens produkt."
"Ja blodpudding är kanske nyttigare och andligare men det är sannerligen också otäckare." (Detta desorienterade uttalande som knappast var relevant för samtalet var ett resultat av den förvirring som uppstått i Amadeus hjärna. Han kände sig lycklig och fri och andligen upplyst, men gårdagens trauma påverkade honom fortfarande på många olika sätt.)
Wilbert tittade konstigt på Amadeus men gjorde inget påpekande om saken. "Så är det nog" sade han bara. "Prisa Herren för blodpuddingens nyttighet men visst hade det varit bra om han gjort så att blodpudding smakade fiskpinnar och fiskpinnar smakade blodpudding."
"Ja, och tänk om blodpudding smakade tournedos med bearnaisesås." Amadeus såg extatisk ut vid blotta tanken.
För varje timme som förflöt visade sedan de vandrande mormonerna allt tydligare hur fattigt Amadeus tidigare liv hade varit. Amadeus kände hur han ville gå ut i världen och berätta för alla människor han mötte hur fint man kunde leva om man bara gick med i den vandrande Mormonkyrkan.
"Wilbert", sade han därför ivrigt. "Jag vill hjälpa er i ert arbete. Jag vill också gå ut och omvända människor. Hur kan jag få den möjligheten?"
Wilbert log stort och slöt Amadeus till sig i en varm omfamning. "Jag har väntat på den frågan. Först och främst måste du utbilda dig och det kan du bara göra på vårt träningsläger i Utah."
"Utah?" Amadeus såg bekymrad ut. "Kostar det mycket att komma dit?"
"Inte alls. Kyrkan betalar både biljetter och uppehälle. Det enda du måste göra är att helt ge dig hän åt kyrkan."
"Va?"
"Om du bara lovar att ägna dig helt åt missionerande så hjälper vi dig att komma till vår utbildning", förtydligade sig Wilbert.
"Du kan lita på oss", sade Graham. "Vi ordnar allt. Och på träningslägret serverar man tournedos varje dag."
Det argumentet bet på Amadeus. "Visst", sade han utan minsta tvekan. "Jag åker. Jag vill gärna missionera och för tournedos gör jag i stort sett vad som helst."
"Låtom oss då hämta de kontraktspapper som behövs i vårt rullande kontor som finns strax här utanför", sade Graham samtidigt som han blinkade åt Wilbert.
"Ja! Låtom oss göra det", svarade Wilbert och blinkade tillbaka.
De två Mormonerna reste sig som på ett givet tecken. Under ömsesidiga blinkningar och åtbörder försvann de ut. Amadeus lade visserligen märke till de försåtliga blinkningarna men ifrågasatte inte alls de två vandrande Mormonernas ärlighet. Han undrade bara om de drabbats av tics.
Nej, Amadeus misstänkte ingenting. Han kände sig bara lycklig och salig. Nu skulle han börja ett nytt liv! Amadeus B. Nilsdotter-Stenström, vandrande mormon i religionens tjänst. Han kände sig som en korsriddare på väg mot det heliga landet. "Fuck you Harry Krister", utropade han extatiskt i samma ögonblick som Graham och Wilbert kom tillbaka in i rummet.
"Bra Amadeus!", kommenterade Graham. "Äntligen har du insett att vägen till frälsning inte går genom mystiska österländska religioner. Skriv bara på här så ska du se att din eviga och himmelska lycka är gjord." Han räckte över ett sextiotresidigt finstilt kontrakt.
Amadeus - som var till den milda grad indoktrinerad att han inte för ett ögonblick ens övervägde att läsa igenom innehållet - tog emot gulddoublépennan som Wilbert höll fram. Med ett heligt uttryck i ansiktet skrev han under.
"Halleluja!", utropade Wilbert. "Halleluja!"
"Men bäste broder" sade Graham snabbt. "Fick vi inte helt plötsligt väldigt bråttom?"
"Jo, vi måste gå på en gång. Vi ska ju träffa översteprästen i Tabernaklet i Fjugesta om fem minuter. Men var inte orolig Amadeus, vi hör av oss snart."
"Får jag papperet", sade Wilbert girigt och slet kontraktet ur Amadeus hand.
"Men", sade Amadeus hjälplöst, "men..."
"See you later alligator."
De vandrande mormonerna rusade ut ur Amadeus lägenhet. Vår unge hjälte stod kvar och kände förvirringen tillta. Jag vill också träffa översteprästen, tänkte han. Han kände sig plötsligt alldeles väldigt övergiven.
lördag, november 03, 2007
Jag har fått ett erbjudande jag inte förstår...
Vattenfall tillskriver mig och berättar att jag för bara 2 öre extra per kwh kan slippa få kärnkraftsel i min ledning, betalar jag bara lite mer så kan jag få en lite miljövänligare el, vatten- eller vindframställd.
Låter ju bra, jag var ju visserligen lite för ung för att få lägga min röst på linje 3 i folkomröstningen 1980, men jag minns definitivt Dag Vag:s "Hellre aktiv idag än radioaktiv i morgon".
Men sen tänker jag: Hur kan dom lova det? Det finns väl bara en "el-pipeline" in i huset, in i Kumla för den delen, eller Sverige runt, det där måste väl vara bullshit?
Förklara gärna den som begriper, hur jag ska kunna veta att elen som kommer in i mitt hus är av en "särskild sort"...
Låter ju bra, jag var ju visserligen lite för ung för att få lägga min röst på linje 3 i folkomröstningen 1980, men jag minns definitivt Dag Vag:s "Hellre aktiv idag än radioaktiv i morgon".
Men sen tänker jag: Hur kan dom lova det? Det finns väl bara en "el-pipeline" in i huset, in i Kumla för den delen, eller Sverige runt, det där måste väl vara bullshit?
Förklara gärna den som begriper, hur jag ska kunna veta att elen som kommer in i mitt hus är av en "särskild sort"...
fredag, november 02, 2007
Är det för att jag nuförtiden har så löjligt låga krav på underhållning
som jag kommer på mig själv med att gråta en skvätt när Sonja Aldén och Thomas vad han nu heter i Doobeedo kör igenom Di Leva:s "Vi har bara varandra"?
Njaeee... Dom gör den ju snyggt. Det är en bra låt. S.A har faktiskt lite stjärnglans över sig...
Jag får väl leva med att vara en känslig människa.
Njaeee... Dom gör den ju snyggt. Det är en bra låt. S.A har faktiskt lite stjärnglans över sig...
Jag får väl leva med att vara en känslig människa.
Vikingaliv
Dick Harrison och Kristina Svensson har skrivit en kanonfin bok om vikingar, "Vikingaliv". Me like. Lite mer substansiellt än Hermann Lindqvist, inte lika pompöst som Peter Englund, bra presenterad populärhistoria alltså. Dessutom snyggt redigerad.
torsdag, november 01, 2007
Amadeus 004
På sjukhuset.
Den unga och mycket söta sjuksköterskan Lena Molinowski stod och gäspade utanför regionssjukhusets akutintag. Hon kände sig uttråkad och intill döden trött och det var därför som hon med viss otålighet väntade på den unge pojke vars mor hade ringt för en liten stund sedan. Uppenbarligen hade någon form av katastrof inträffat eftersom modern var så chockad. Lena tog själv emot samtalet och hon gjorde verkligen sitt bästa för att få fram uppgifter om vari skadan bestod och om hur allvarlig dess art var, men det var svårt att bringa någon ordning i kvinnans förvirrade uttalanden.
"Ansiktet", upprepade kvinnan gång på gång. "Hans ansikte, hans ansikte."
Lena Molinowski hade just lämnat ett misslyckat förhållande bakom sig. Hon befann sig alltså i det tragiskromantiska sinnestillstånd som endast den som vet hur det är att älska någon utan att få någon kärlek tillbaka kan befinna sig i. Hennes tankar svävade hela tiden fram och tillbaka. Ena sekunden tänkte hon på den sluskige polack vars efternamn hon bar, hur han tvingade henne att älska iförd gummikorsett och lårhöga stövlar, och i nästa ögonblick drömde hon en ljuvlig dagdröm om en omtänksam äkta make som med glädje dammsög lägenheten varje måndag och torsdag och som inte alls drog sig för att tömma kattlådan när behovet var påkallat.
I grunden var hon en enkel och rättfram själ. Hon lockades in i sjuksköterskeyrket av en kallelse som hade sitt ursprung i ett idogt vitaserienläsande. Hon ville vara sina medmänniskor till nytta och hjälp. Hon ville rentav göra en insats. Det enda hon önskade sig tillbaka var att andra människor behandlade henne på ett liknande sätt - med välvilja och förståelse.
Varför var Stanislaw så elak mot mig, tänkte hon sorgesamt. Varför envisades han med att ge mig smisk på bara stjärten så ofta? Kunde det bero på hans heta polska temperament? Eller låg måhända förklaringen i någon traumatisk upplevelse i hans barndom?
Hon tvingades avbryta sina funderingar när ett omaka par dök upp från en tvärgata. En kvinna i övre medelåldern iförd lodenrock och baskermössa och med ett hysteriskt uttryck i ansiktet och en långhårig ung man vars ansiktsdrag var dolda bakom halvt förtorkade blodkaskader. Lena Molinowski insåg att hennes patient var på ingång och tog fram sin mest professionella min. "Jag antar att det var ni som ringde för en stund sedan", sade hon när mor och son Nilsdotter-Stenström nått fram till ingången. "Varsågoda och kom med mig." Hon visade dem vägen till väntrummet.
"Min son har skadat sig" sade Amadeus mamma, halvt upprört, halvt förvirrat.
"Jo, jag ser det. Men det ska vi nog kunna ta hand om. Lugn bara. Frun kanske kan sitta och vänta här så länge."
"Är ni inte riktigt klok", svarade fru Nilsdotter-Stenström argt. "Jag ska med in. Min pojke är inte van vid att vara ensam hos doktorn!"
"Men mamma", inflikade Amadeus. "Du kan faktifkt fänta här. Jag kan gå in fälv."
"Kommer aldrig på fråga! Jag följer med in. Den här elaka systern ska inte få vara dum mot dig."
"Men mamma..."
"Nog pratat. Kom nu!"
Lena suckade tyst för sig själv. Hon hade sett det så många gånger förr. Det fanns fler fall av extrema bindningar mellan föräldrar och vuxna barn än man någonsin skulle kunna ana och det ena fallet var minsann mer bisarrt än det andra. "Jaha, men varsågoda och följ med här då."
De avtågade mot undersökningsrummet. Lena gick först, med den vita sjuksköterskeklänningen svajande sedesamt runt sina ben, Amadeus kom strax efter och sist gick mamma Nilsdotter-Stenström, vakande likt en hök.
"Om du lägger dig på britsen så kommer doktorn om ett ögonblick." Syster Lena pekade mot sängen. Han är säkert vacker under allt blod tänkte hon när hon lämnade rummet för att hämta doktorn. En känsla började växa i hennes inre - en skälvande liten förnimmelse av sympati - och kanske till och med något mer. Hon rodnade lätt för sig själv.
"Jaha, hur var det här då?", frågade den gråhårige läkare som efter ett par minuter kom in i rummet.
"Jo, jag..." försökte Amadeus. Mer hann han inte säga innan mamma avbröt honom.
"Han hade tandvärk. Så blev det värre och värre och till sist sprack läppen upp. Kan ni rädda hans liv? Kommer han att bli krympling? Är han hänvisad till ett liv i rullstol?"
"Normalt sett så hamnar man inte i rullstol av att ha ont i munnen" svarade läkaren och gjorde sitt bästa för att dölja ett leende. Han skulle just börja undersöka patienten när han av någon anledning plötsligt kände sig misstänksam. Det var någonting i pojkens mors hysteriska uppsyn som gjorde honom besvärad. Och läppar brukade inte spricka av tandvärk, inte vad han hade fått lära sig på medicinarutbildningen i alla fall. Han drog sig till minnes ett samtal han fått från polisens våldsrotel tidigare under dagen och så lade han ihop två och två. "Ursäkta mig ett ögonblick" sade doktorn och skyndade ut ur rummet.
Lena Molinowski stod i laboratoriet och tittade på ett avföringsprov när doktorn kom inrusande.
"Syster, ring genast till polisen. Det är ingen galopperande tandvärk med sprucken läpp som komplikation vi har fått in. Jag har en känsla av att vi har en våldtäktsman i undersökningsrummet, en våldtäktsman som mött ett offer som var starkt nog att försvara sig."
"Va?" Syster Lena häpnade. Kunde hon verkligen ha missbedömt den unge mannen så?
"En jävla sexgalning sade jag. Ring nu. Jag uppehåller honom så länge."
"Okej."
"Sådana där jävlar borde kastreras" muttrade den luttrade doktorn när han gick tillbaka till undersökningsrummet. "Ett par snabba snitt med skalpellen bara." Nå, lagens långa arm fick väl ta hand om honom. Rättvisan skulle säkert segra till slut.
"Då ska vi se vad det är som fattas dig" sade läkaren glatt när han återvände in till Amadeus. Doktorn satte ena armen mot Amadeus bröstkorg och klämde på så sätt fast honom i ett säkert grepp. Med den fria handen greppade han en sylvass skalpell och gjorde ett snabbt snitt genom luften. Det svischade till när det vassa knivbladet närmade sig Amadeus mun. "Gapa stort nu lille vän."
"Fänta lite." Amadeus försökte resa sig upp.
"Sitt kvar bara" svarade doktorn och satte det vassa verktyget rakt på den blottlagda tandnerven.
"AIIIY!" Amadeus skrek som han aldrig gjort förr. Det gjorde så ont!
"Vad är det som händer?" frågade mamma, lätt oroad över läkarens brutala attityd. "Måste ni kalla in specialister?"
Doktorn svarade inte på mammas frågor men däremot tryckte han skalpellen mot Amadeus tandkött ytterligare en gång.
"AIIIIIY, FLUTA, AAAIIIIYYYYY!!!" Amadeus kallsvettades. Tårar rann likt spolarvätska över de blodbesudlade kinderna och gjorde små rena spår i blodsörjan. "AIIY!"
Lena Molinowski tittade in genom dörren. "Polisen är på väg hit" meddelade hon snabbt och försvann igen.
Amadeus kände kväljningar av smärtan och blev yr. Svetten rann i breda floder över hans ansikte.
"Varför har ni ringt efter polisen", frågade Amadeus mamma.
"Det vet du nog", svarade läkaren. "Du borde skämmas som har satt en sån perverterad jävel till världen."
"AAJJJ! Åh jag måfte kräkaf." Amadeus hulkade till och kräktes kraftigt. Blodpudding och små tandflisor rann nerför hans haka.
Syster Lena kunde nästan inte titta på Amadeus när hon någon minut senare återvände in i rummet. En sådan behandling kunde han ändå inte ha gjort sig förtjänt av. Den lille stackaren. Han som verkade vara så trevlig.
Lena åtföljdes av två kortklippta män i svarta läderrockar.
"Det här är kriminalinspektörerna Nils Messer och Bertil Schmidt", sade hon. "De är från sedlighetsroteln."
"Är detta den misstänkte?" frågade inspektör Schmidt och såg kallt på Amadeus.
"Det är det", svarade läkaren. "Vi förstod att det måste vara han. Skadan stämmer precis med efterlysningen."
"Kom med här grabben" sade inspektör Messer kallsinnigt och tog tag i Amadeus arm för att rycka upp honom från britsen.
"Aj. Vafan fyfflar du med? Jag har fäl inte gjort nåt..."
"Försök inte lura mig gosse. Bertil, kan du komma hit med handbojorna?"
"Visst."
Med två väl intränade grepp låste Bertil Schmidt fast Amadeus händer bakom ryggen. Så vände han sig mot Amadeus mamma. "Vem är ni förresten?"
"Jag är pojkens mor." Amadeus mamma såg skärrad ut. "Vad menar ni med det här? Visserligen har han alltid varit svår att fostra, men att han skulle komma i klammeri med rättvisan det trodde jag väl ändå inte." Mamma vände sig mot Amadeus och gav honom en örfil av sådan dignitet att även den högra framtanden ruckades från sitt fäste. (Den satt dock kvar på sin plats.) "Din drummel", väste hon brutalt. "Har jag inte sagt åt dig att du ska ge fan i att snatta centerrullar. Du kommer att sluta i fängelse precis som din far. Vad har jag gjort för att förtjäna detta?" Hon lät som om hon skulle brista ut i gråt. "Nå, jag vet inte vad som hänt" fortsatte hon sedan. "Jag är hur som helst helt oskyldig och behöver gå hem till potatisen som står på kokning så att den inte bränner fast."
"Jag är rädd att er son har gjort sig skyldig till något betydligt allvarligare än att snatta godisrullar", sade Schmidt lugnt. "Han är misstänkt för våldtäkt."
Mamma bleknade. "Det kan inte vara sant", sade hon tvivlande. "Vad grundar ni den misstanken på?"
"Bland annat på det faktum att hans ansiktsskador överensstämmer med de som våldtäktsmannens senaste offer påstår sig ha tillfogat gärningsmannen."
"Jamen jag såg ju när han slog sig. Det var minsann ingen kvinna som gav honom de här såren. Min stackars pojke ramlade mot bordskanten och slog ut en tand."
"Hur ska vi kunna veta att ni inte försöker skydda honom? Ni är hans mor. Era yttranden skulle knappast kunna tjäna som bevis vid en rättegång."
Amadeus moder fylldes plötsligt av beskyddarinstinkt. "Det måste väl ändå gå att bevisa att det inte var han. På något sätt."
"Om han lämnade ett spermaprov kanske", sade Nils Messer.
"Det är klart att han gör det" svarade mamma, som genast såg sin sons chans till räddning från fängelselivets fasor. Hon stirrade stint på Amadeus. "Eller hur?", frågade hon uppfordrande.
"Jofifft. Fadfomhelft." Amadeus var uppgiven. Skulle denna mardröm aldrig få ett slut?
"Ska mamma hjälpa dig?", frågade hans ömma moder ömt.
"NEJ FÖR FAN! JAG GÖR DET FÄLV!"
"Med händerna bakom ryggen?" inflikade syster Lena. "Och hur skulle det gå till om jag får fråga?"
Amadeus insåg att det skulle bli svårt. Han kunde visserligen framkalla erektion bara genom att tänka syndiga tankar men därifrån till att verkligen få orgasm var steget dessvärre rätt långt. Han visste inte vad han skulle ta sig till. Att låta mamma pillra honom på kotten var helt otänkbart. Då tog han hellre ett flerårigt fängelsestraff.
Räddningen kom från ett oväntat håll. "Jag kanske kan vara behjälplig" sade syster Lena och log sitt raraste leende.
(Nu skulle man kanske kunna tro att Lena Molinowski försökte utnyttja den svårartade belägenhet som Amadeus hamnat i, men så var ingalunda fallet. Det fanns inga som helst baktankar dolda under detta extravaganta erbjudande. Syster Lena hade helt enkelt bestämt sig för att tro på Amadeus oskuld och då såg hon det som naturligt att erbjuda honom sin hjälp. Så snäll och uppoffrande var hon nämligen.)
Amadeus försökte le men misslyckades skändligen. Slutligen lyckades han ändå grymta fram ett godkännande.
"Kan vi gå in i det andra undersökningsrummet", frågade syster Lena och såg på de bägge poliserna.
De konfererade en stund, och så nickade de.
"Okej", sade Bertil Schmidt. "Men du är personligen ansvarig för att han inte försvinner."
"Jag ska göra så gott jag kan", svarade Lena Molinowski blygt. Så gick de.
Knappt femton minuter senare återvände de till den väntande skaran. Amadeus ansikte hade antagit en frisk rosig färg även om det inte syntes så bra under allt det levrade blodet.
"Här", sade Lena och lämnade över en pappmugg till inspektör Messer som med en min av avsmak genast vidarebefordrade densamma till doktorn.
"Kan du kolla det här?", frågade Messer.
"Visst" sade doktorn och försvann ut till laboratoriet.
Lena tog tillfället i akt att under väntetiden tvätta av Amadeus ansikte. Hon gjorde det mycket försiktigt eftersom hon ansåg att han redan lidit nog. När blodet försvann och Amadeus verkliga jag började visa sig stärktes hon ytterligare i sin förvissning om att han inte kunde vara den skyldige. Han såg ju så snäll ut, även om han verkade lite medtagen.
Doktorn återvände in i rummet. "Saken är klar", sade han. "Det här är inte vår man."
Poliserna såg närmast besvikna ut. De försvann omedelbart, utan att ens be om ursäkt för den brutala behandlingen. Amadeus fick ropa tillbaka dem för att bli av med handbojorna och han tyckte att det var mycket förödmjukande att behöva be dessa galna bufflar till poliser om hjälp.
Doktorn tycktes inte heller ångra sig, men en gång i tidernas begynnelse hade han ju avlagt en läkared där han högtidligt svurit på att tjäna mänskligheten så han insåg vari hans plikt bestod. "Ska vi plåstra ihop dig då?", sade han, och skred till verket med hantverksmässig precision och med ångvältsmässig försiktighet.
Amadeus mamma var tydligt chockad över händelseutvecklingen. Hon ojade sig visserligen då och då men i stort sett lät hon doktorn hållas utan att själv rycka in som ställföreträdande läkare. När Amadeus var ihopsydd och klar att bege sig hem kom syster Lena fram till honom. Hon smög ner en lapp i hans byxficka.
"Mitt telefonnummer", sade hon mjukt. "Ifall du skulle vilja fortsätta behandlingen privat. Fast då blir det ju utan handbojor förstås", tillade hon fnittrande.
"Fure bejbi! Jag ringer fnart", sade Amadeus.
Att sätta in stifttanden var en mycket smärtsam process. Som tur var slapp han i alla fall ifrån arbetet på BOB. Man ansåg inte att han var kvalificerad nog.
Den unga och mycket söta sjuksköterskan Lena Molinowski stod och gäspade utanför regionssjukhusets akutintag. Hon kände sig uttråkad och intill döden trött och det var därför som hon med viss otålighet väntade på den unge pojke vars mor hade ringt för en liten stund sedan. Uppenbarligen hade någon form av katastrof inträffat eftersom modern var så chockad. Lena tog själv emot samtalet och hon gjorde verkligen sitt bästa för att få fram uppgifter om vari skadan bestod och om hur allvarlig dess art var, men det var svårt att bringa någon ordning i kvinnans förvirrade uttalanden.
"Ansiktet", upprepade kvinnan gång på gång. "Hans ansikte, hans ansikte."
Lena Molinowski hade just lämnat ett misslyckat förhållande bakom sig. Hon befann sig alltså i det tragiskromantiska sinnestillstånd som endast den som vet hur det är att älska någon utan att få någon kärlek tillbaka kan befinna sig i. Hennes tankar svävade hela tiden fram och tillbaka. Ena sekunden tänkte hon på den sluskige polack vars efternamn hon bar, hur han tvingade henne att älska iförd gummikorsett och lårhöga stövlar, och i nästa ögonblick drömde hon en ljuvlig dagdröm om en omtänksam äkta make som med glädje dammsög lägenheten varje måndag och torsdag och som inte alls drog sig för att tömma kattlådan när behovet var påkallat.
I grunden var hon en enkel och rättfram själ. Hon lockades in i sjuksköterskeyrket av en kallelse som hade sitt ursprung i ett idogt vitaserienläsande. Hon ville vara sina medmänniskor till nytta och hjälp. Hon ville rentav göra en insats. Det enda hon önskade sig tillbaka var att andra människor behandlade henne på ett liknande sätt - med välvilja och förståelse.
Varför var Stanislaw så elak mot mig, tänkte hon sorgesamt. Varför envisades han med att ge mig smisk på bara stjärten så ofta? Kunde det bero på hans heta polska temperament? Eller låg måhända förklaringen i någon traumatisk upplevelse i hans barndom?
Hon tvingades avbryta sina funderingar när ett omaka par dök upp från en tvärgata. En kvinna i övre medelåldern iförd lodenrock och baskermössa och med ett hysteriskt uttryck i ansiktet och en långhårig ung man vars ansiktsdrag var dolda bakom halvt förtorkade blodkaskader. Lena Molinowski insåg att hennes patient var på ingång och tog fram sin mest professionella min. "Jag antar att det var ni som ringde för en stund sedan", sade hon när mor och son Nilsdotter-Stenström nått fram till ingången. "Varsågoda och kom med mig." Hon visade dem vägen till väntrummet.
"Min son har skadat sig" sade Amadeus mamma, halvt upprört, halvt förvirrat.
"Jo, jag ser det. Men det ska vi nog kunna ta hand om. Lugn bara. Frun kanske kan sitta och vänta här så länge."
"Är ni inte riktigt klok", svarade fru Nilsdotter-Stenström argt. "Jag ska med in. Min pojke är inte van vid att vara ensam hos doktorn!"
"Men mamma", inflikade Amadeus. "Du kan faktifkt fänta här. Jag kan gå in fälv."
"Kommer aldrig på fråga! Jag följer med in. Den här elaka systern ska inte få vara dum mot dig."
"Men mamma..."
"Nog pratat. Kom nu!"
Lena suckade tyst för sig själv. Hon hade sett det så många gånger förr. Det fanns fler fall av extrema bindningar mellan föräldrar och vuxna barn än man någonsin skulle kunna ana och det ena fallet var minsann mer bisarrt än det andra. "Jaha, men varsågoda och följ med här då."
De avtågade mot undersökningsrummet. Lena gick först, med den vita sjuksköterskeklänningen svajande sedesamt runt sina ben, Amadeus kom strax efter och sist gick mamma Nilsdotter-Stenström, vakande likt en hök.
"Om du lägger dig på britsen så kommer doktorn om ett ögonblick." Syster Lena pekade mot sängen. Han är säkert vacker under allt blod tänkte hon när hon lämnade rummet för att hämta doktorn. En känsla började växa i hennes inre - en skälvande liten förnimmelse av sympati - och kanske till och med något mer. Hon rodnade lätt för sig själv.
"Jaha, hur var det här då?", frågade den gråhårige läkare som efter ett par minuter kom in i rummet.
"Jo, jag..." försökte Amadeus. Mer hann han inte säga innan mamma avbröt honom.
"Han hade tandvärk. Så blev det värre och värre och till sist sprack läppen upp. Kan ni rädda hans liv? Kommer han att bli krympling? Är han hänvisad till ett liv i rullstol?"
"Normalt sett så hamnar man inte i rullstol av att ha ont i munnen" svarade läkaren och gjorde sitt bästa för att dölja ett leende. Han skulle just börja undersöka patienten när han av någon anledning plötsligt kände sig misstänksam. Det var någonting i pojkens mors hysteriska uppsyn som gjorde honom besvärad. Och läppar brukade inte spricka av tandvärk, inte vad han hade fått lära sig på medicinarutbildningen i alla fall. Han drog sig till minnes ett samtal han fått från polisens våldsrotel tidigare under dagen och så lade han ihop två och två. "Ursäkta mig ett ögonblick" sade doktorn och skyndade ut ur rummet.
Lena Molinowski stod i laboratoriet och tittade på ett avföringsprov när doktorn kom inrusande.
"Syster, ring genast till polisen. Det är ingen galopperande tandvärk med sprucken läpp som komplikation vi har fått in. Jag har en känsla av att vi har en våldtäktsman i undersökningsrummet, en våldtäktsman som mött ett offer som var starkt nog att försvara sig."
"Va?" Syster Lena häpnade. Kunde hon verkligen ha missbedömt den unge mannen så?
"En jävla sexgalning sade jag. Ring nu. Jag uppehåller honom så länge."
"Okej."
"Sådana där jävlar borde kastreras" muttrade den luttrade doktorn när han gick tillbaka till undersökningsrummet. "Ett par snabba snitt med skalpellen bara." Nå, lagens långa arm fick väl ta hand om honom. Rättvisan skulle säkert segra till slut.
"Då ska vi se vad det är som fattas dig" sade läkaren glatt när han återvände in till Amadeus. Doktorn satte ena armen mot Amadeus bröstkorg och klämde på så sätt fast honom i ett säkert grepp. Med den fria handen greppade han en sylvass skalpell och gjorde ett snabbt snitt genom luften. Det svischade till när det vassa knivbladet närmade sig Amadeus mun. "Gapa stort nu lille vän."
"Fänta lite." Amadeus försökte resa sig upp.
"Sitt kvar bara" svarade doktorn och satte det vassa verktyget rakt på den blottlagda tandnerven.
"AIIIY!" Amadeus skrek som han aldrig gjort förr. Det gjorde så ont!
"Vad är det som händer?" frågade mamma, lätt oroad över läkarens brutala attityd. "Måste ni kalla in specialister?"
Doktorn svarade inte på mammas frågor men däremot tryckte han skalpellen mot Amadeus tandkött ytterligare en gång.
"AIIIIIY, FLUTA, AAAIIIIYYYYY!!!" Amadeus kallsvettades. Tårar rann likt spolarvätska över de blodbesudlade kinderna och gjorde små rena spår i blodsörjan. "AIIY!"
Lena Molinowski tittade in genom dörren. "Polisen är på väg hit" meddelade hon snabbt och försvann igen.
Amadeus kände kväljningar av smärtan och blev yr. Svetten rann i breda floder över hans ansikte.
"Varför har ni ringt efter polisen", frågade Amadeus mamma.
"Det vet du nog", svarade läkaren. "Du borde skämmas som har satt en sån perverterad jävel till världen."
"AAJJJ! Åh jag måfte kräkaf." Amadeus hulkade till och kräktes kraftigt. Blodpudding och små tandflisor rann nerför hans haka.
Syster Lena kunde nästan inte titta på Amadeus när hon någon minut senare återvände in i rummet. En sådan behandling kunde han ändå inte ha gjort sig förtjänt av. Den lille stackaren. Han som verkade vara så trevlig.
Lena åtföljdes av två kortklippta män i svarta läderrockar.
"Det här är kriminalinspektörerna Nils Messer och Bertil Schmidt", sade hon. "De är från sedlighetsroteln."
"Är detta den misstänkte?" frågade inspektör Schmidt och såg kallt på Amadeus.
"Det är det", svarade läkaren. "Vi förstod att det måste vara han. Skadan stämmer precis med efterlysningen."
"Kom med här grabben" sade inspektör Messer kallsinnigt och tog tag i Amadeus arm för att rycka upp honom från britsen.
"Aj. Vafan fyfflar du med? Jag har fäl inte gjort nåt..."
"Försök inte lura mig gosse. Bertil, kan du komma hit med handbojorna?"
"Visst."
Med två väl intränade grepp låste Bertil Schmidt fast Amadeus händer bakom ryggen. Så vände han sig mot Amadeus mamma. "Vem är ni förresten?"
"Jag är pojkens mor." Amadeus mamma såg skärrad ut. "Vad menar ni med det här? Visserligen har han alltid varit svår att fostra, men att han skulle komma i klammeri med rättvisan det trodde jag väl ändå inte." Mamma vände sig mot Amadeus och gav honom en örfil av sådan dignitet att även den högra framtanden ruckades från sitt fäste. (Den satt dock kvar på sin plats.) "Din drummel", väste hon brutalt. "Har jag inte sagt åt dig att du ska ge fan i att snatta centerrullar. Du kommer att sluta i fängelse precis som din far. Vad har jag gjort för att förtjäna detta?" Hon lät som om hon skulle brista ut i gråt. "Nå, jag vet inte vad som hänt" fortsatte hon sedan. "Jag är hur som helst helt oskyldig och behöver gå hem till potatisen som står på kokning så att den inte bränner fast."
"Jag är rädd att er son har gjort sig skyldig till något betydligt allvarligare än att snatta godisrullar", sade Schmidt lugnt. "Han är misstänkt för våldtäkt."
Mamma bleknade. "Det kan inte vara sant", sade hon tvivlande. "Vad grundar ni den misstanken på?"
"Bland annat på det faktum att hans ansiktsskador överensstämmer med de som våldtäktsmannens senaste offer påstår sig ha tillfogat gärningsmannen."
"Jamen jag såg ju när han slog sig. Det var minsann ingen kvinna som gav honom de här såren. Min stackars pojke ramlade mot bordskanten och slog ut en tand."
"Hur ska vi kunna veta att ni inte försöker skydda honom? Ni är hans mor. Era yttranden skulle knappast kunna tjäna som bevis vid en rättegång."
Amadeus moder fylldes plötsligt av beskyddarinstinkt. "Det måste väl ändå gå att bevisa att det inte var han. På något sätt."
"Om han lämnade ett spermaprov kanske", sade Nils Messer.
"Det är klart att han gör det" svarade mamma, som genast såg sin sons chans till räddning från fängelselivets fasor. Hon stirrade stint på Amadeus. "Eller hur?", frågade hon uppfordrande.
"Jofifft. Fadfomhelft." Amadeus var uppgiven. Skulle denna mardröm aldrig få ett slut?
"Ska mamma hjälpa dig?", frågade hans ömma moder ömt.
"NEJ FÖR FAN! JAG GÖR DET FÄLV!"
"Med händerna bakom ryggen?" inflikade syster Lena. "Och hur skulle det gå till om jag får fråga?"
Amadeus insåg att det skulle bli svårt. Han kunde visserligen framkalla erektion bara genom att tänka syndiga tankar men därifrån till att verkligen få orgasm var steget dessvärre rätt långt. Han visste inte vad han skulle ta sig till. Att låta mamma pillra honom på kotten var helt otänkbart. Då tog han hellre ett flerårigt fängelsestraff.
Räddningen kom från ett oväntat håll. "Jag kanske kan vara behjälplig" sade syster Lena och log sitt raraste leende.
(Nu skulle man kanske kunna tro att Lena Molinowski försökte utnyttja den svårartade belägenhet som Amadeus hamnat i, men så var ingalunda fallet. Det fanns inga som helst baktankar dolda under detta extravaganta erbjudande. Syster Lena hade helt enkelt bestämt sig för att tro på Amadeus oskuld och då såg hon det som naturligt att erbjuda honom sin hjälp. Så snäll och uppoffrande var hon nämligen.)
Amadeus försökte le men misslyckades skändligen. Slutligen lyckades han ändå grymta fram ett godkännande.
"Kan vi gå in i det andra undersökningsrummet", frågade syster Lena och såg på de bägge poliserna.
De konfererade en stund, och så nickade de.
"Okej", sade Bertil Schmidt. "Men du är personligen ansvarig för att han inte försvinner."
"Jag ska göra så gott jag kan", svarade Lena Molinowski blygt. Så gick de.
Knappt femton minuter senare återvände de till den väntande skaran. Amadeus ansikte hade antagit en frisk rosig färg även om det inte syntes så bra under allt det levrade blodet.
"Här", sade Lena och lämnade över en pappmugg till inspektör Messer som med en min av avsmak genast vidarebefordrade densamma till doktorn.
"Kan du kolla det här?", frågade Messer.
"Visst" sade doktorn och försvann ut till laboratoriet.
Lena tog tillfället i akt att under väntetiden tvätta av Amadeus ansikte. Hon gjorde det mycket försiktigt eftersom hon ansåg att han redan lidit nog. När blodet försvann och Amadeus verkliga jag började visa sig stärktes hon ytterligare i sin förvissning om att han inte kunde vara den skyldige. Han såg ju så snäll ut, även om han verkade lite medtagen.
Doktorn återvände in i rummet. "Saken är klar", sade han. "Det här är inte vår man."
Poliserna såg närmast besvikna ut. De försvann omedelbart, utan att ens be om ursäkt för den brutala behandlingen. Amadeus fick ropa tillbaka dem för att bli av med handbojorna och han tyckte att det var mycket förödmjukande att behöva be dessa galna bufflar till poliser om hjälp.
Doktorn tycktes inte heller ångra sig, men en gång i tidernas begynnelse hade han ju avlagt en läkared där han högtidligt svurit på att tjäna mänskligheten så han insåg vari hans plikt bestod. "Ska vi plåstra ihop dig då?", sade han, och skred till verket med hantverksmässig precision och med ångvältsmässig försiktighet.
Amadeus mamma var tydligt chockad över händelseutvecklingen. Hon ojade sig visserligen då och då men i stort sett lät hon doktorn hållas utan att själv rycka in som ställföreträdande läkare. När Amadeus var ihopsydd och klar att bege sig hem kom syster Lena fram till honom. Hon smög ner en lapp i hans byxficka.
"Mitt telefonnummer", sade hon mjukt. "Ifall du skulle vilja fortsätta behandlingen privat. Fast då blir det ju utan handbojor förstås", tillade hon fnittrande.
"Fure bejbi! Jag ringer fnart", sade Amadeus.
Att sätta in stifttanden var en mycket smärtsam process. Som tur var slapp han i alla fall ifrån arbetet på BOB. Man ansåg inte att han var kvalificerad nog.
Jag tycker nästan lite synd om Reinfeldt
inte nog med att hans närmaste sviker honom gång efter annan, han får ta rätt på röran och dessutom har han lika stora sorgsna bruna ögon som Lady i "Lady & Lufsen". Bara det... Kan inte vara så roligt att se ut som en förälskad och brunstig cockerspanieltik.
Schenströmaffären vet jag inte vad jag ska säga om annars. Det är klart att det kanske hade blivit lite rörigt om Ryssen invaderat just den där kvällen, eller om Marsianerna landat på rymdbasen i Kiruna, men annars kan jag inte bli så upprörd för att hon ville ha lite rödtjut. Jag funderar mest på vad det var för hak Ulrica var på och hur de kunde ha så modesta priser.
(Aftonbladet)
När vi var iväg med ledningsgruppen till Båsenberga hade jag också en barnota på 500:- men för de pengarna fick jag inte mer än ett vin-kit till maten, en sexa whisky (Laphroig visserligen men ändå) och två öl...
Schenströmaffären vet jag inte vad jag ska säga om annars. Det är klart att det kanske hade blivit lite rörigt om Ryssen invaderat just den där kvällen, eller om Marsianerna landat på rymdbasen i Kiruna, men annars kan jag inte bli så upprörd för att hon ville ha lite rödtjut. Jag funderar mest på vad det var för hak Ulrica var på och hur de kunde ha så modesta priser.
– På två personer har de druckit mellanöl och vin för 945 kronor, säger nyhetschef Ann Lagercrantz. För den summan får man 21 mellanöl eller 12 stora glas vin, motsvarande en hel bag-in-box, på den aktuella krogen.
(Aftonbladet)
När vi var iväg med ledningsgruppen till Båsenberga hade jag också en barnota på 500:- men för de pengarna fick jag inte mer än ett vin-kit till maten, en sexa whisky (Laphroig visserligen men ändå) och två öl...
Oh Laura, har ni hört???
Linda tipsade mig om "Oh Laura", jag lyssnade och fastnade omedelbart. Snyggt, skirt, välproducerat, riktigt riktigt bra, lite Zelmani, A-camp, Missy Higgins, åt det hållet. (Vilket i sig betyder att man "hört det förut" men hur många riktigt orginella band kommer det egentligen nuförtiden?)
Nåh, men, rekommenderas...
Slut på navelskåderiet.
Kul att det kom lite feedback, jag tackar för det, både för kommentarer i blogen och för värmande e-post. Det enda som stör mig lite grann är att Audrey inte hört av sig so far, men å andra sidan är dagen inte slut än.
Det där med Facebook är nog inget för mig.
Man kan bli beroende säger alla, säkert är det så. Jag skapade mig ett konto för att se "hur det går till". Jag hittade Mia och lilla Sixten, min gamle kompis Torbjörn, sen orkade jag inte mer. Ska nog försöka hålla det fenomenet ifrån mig.
I dag har jag blogat i ett år precis.
"All vår början bliver svår" heter det ju, och det är klart, en blog med ett eller två inlägg känns inte så substansiell precis. Men någonstans måste man ju ändå börja och det gjorde jag den 1/11 2006 med följande lilla inlägg:
"I dag var det så kallt att själva hjärtat frös kändes det som. Ska det verkligen behöva vara så här? Det blir till att ta fram långkalsongerna, de turkos, och vantarna.Huttrande nynnar jag på den där gamla Dan Hylander-låten; "Där under senvinterns vackraste måne, stod vi i flockar i kylan, bedövade och små"...Den handlade visst om Palmemordet. För ett tag sedan pratade jag med en kille om att Toni Holgersson släppt en ny platta. Han tittade på mig och sade "du är nog den enda människan i hela världen som ser glad ut när du säger det." Vad menade han med det?"
En ögonblicksbild, ett intet, men ändå minns jag när jag läser. Jag gick min "långa promenad", hade funderat på det där med blogande ett tag, jag hade ju en bakgrund som dagboksskrivare och var dessutom lite fascinerad över möjligheten att både skriva för mig själv och andra, tänkte "jag kan väl i alla fall pröva".
Ett år går fort, det är en fis i rymden, men jag har i alla fall gjort det, har jag inte skrivit varje dag så har jag i alla fall gjort det med regelbundenhet. Små utsnitt ur mitt liv såklart, anpassade till någon slags odefinierbar läsekrets som vare sig ska förfasas allt för mycket eller somna när de läser. Man är ju ingen Schulman precis men alldeles obekväm vill jag heller inte vara.
Min blogkompis Hoffa slog mig med häpnad när han skaffat sig en "sitemeter" - ett litet javascripttillägg som gör att man kan se om det ens är någon enda människa som går in på ens sida. (Dock inte vem det är som gör det, det får man betala extra för...) Jag blev omedelbart avundsjuk och efter 8 sorger och 9 bedrövelser lyckades jag också få dit en sådan.
Jag såg att det i alla fall är några stycken som kommer hit med regelbundenhet. Det tycker jag är roligt såklart. Tramsigt vore det väl att säga något annat.
Man kan såklart fantisera och drömma.
"Jag vet ju förstås inte vem som läser min blog men jag har en svag aning om att kronprinsessan brukar kika in ibland."
"Arnold var här och skrev under med "Terminator 1, 2 och 3" och jag var så iskall så jag raderade hans kommentarer och skrev "Hasta la Vista Baby. I´m Terminator 4."
"Oh shit, har Audrey Tautou varit här igen, nu måste jag verkligen träna på min franska, hur var det nu igen? Voulez vous... ...Nej det kan man ju inte säga till Audrey men kanske "Schömapäll Håkan Sandbörg, Schabitt ou Kumla, sättasyd dö Stockol´m"
"Tänk att Ulf blev så glad när jag skrev om hans senaste platta, men å andra sidan har vi ju alltid haft en speciell relation..."
Mardrömmarna har också funnits där, "Storebror har sett mig och inte funnit det gott", ni som varit med på resan vet vad jag pratar om.
Ett år är ett år och eventuellt skulle det kunna räcka så här, men eftersom jag alltid funnit självreflekterandet och skrivandet som något terapeutiskt så kommer jag att fortsätta ett tag till.
Två saker tänkte jag mig ändå för att markera och manifestera födelsedagen för "Håkans blog".
För det första skulle det vara så himla roligt att få en hälsning eller en kommentar på just det här inlägget. Man kan och får skriva helt anonymt men det vore jättekul att få en liten bild av vilka människor det egentligen är som hittar hit. (Förutom Vikkan, Arnold, Audrey och Uffe då...)
För det andra lägger jag upp en liten gallupundersökning som jag också skulle uppskatta om ni ville kryssa i. (Kolla i högerkanten...)
That´s it. Life goes on. Kanske blir jag retrospektiv om ett år igen. Man vet inte. Vore jag min pappa skulle jag säga "det här är säkert sista gången jag skriver innan jag dör". Det är jag turligtvis inte och jag räknar med att återkomma redan idag.
Puss och kram på er allihop, jag älskar er i klump. (Utom möjligtvis Audrey då, bara för att hon är så söt och fransk.)
"I dag var det så kallt att själva hjärtat frös kändes det som. Ska det verkligen behöva vara så här? Det blir till att ta fram långkalsongerna, de turkos, och vantarna.Huttrande nynnar jag på den där gamla Dan Hylander-låten; "Där under senvinterns vackraste måne, stod vi i flockar i kylan, bedövade och små"...Den handlade visst om Palmemordet. För ett tag sedan pratade jag med en kille om att Toni Holgersson släppt en ny platta. Han tittade på mig och sade "du är nog den enda människan i hela världen som ser glad ut när du säger det." Vad menade han med det?"
En ögonblicksbild, ett intet, men ändå minns jag när jag läser. Jag gick min "långa promenad", hade funderat på det där med blogande ett tag, jag hade ju en bakgrund som dagboksskrivare och var dessutom lite fascinerad över möjligheten att både skriva för mig själv och andra, tänkte "jag kan väl i alla fall pröva".
Ett år går fort, det är en fis i rymden, men jag har i alla fall gjort det, har jag inte skrivit varje dag så har jag i alla fall gjort det med regelbundenhet. Små utsnitt ur mitt liv såklart, anpassade till någon slags odefinierbar läsekrets som vare sig ska förfasas allt för mycket eller somna när de läser. Man är ju ingen Schulman precis men alldeles obekväm vill jag heller inte vara.
Min blogkompis Hoffa slog mig med häpnad när han skaffat sig en "sitemeter" - ett litet javascripttillägg som gör att man kan se om det ens är någon enda människa som går in på ens sida. (Dock inte vem det är som gör det, det får man betala extra för...) Jag blev omedelbart avundsjuk och efter 8 sorger och 9 bedrövelser lyckades jag också få dit en sådan.
Jag såg att det i alla fall är några stycken som kommer hit med regelbundenhet. Det tycker jag är roligt såklart. Tramsigt vore det väl att säga något annat.
Man kan såklart fantisera och drömma.
"Jag vet ju förstås inte vem som läser min blog men jag har en svag aning om att kronprinsessan brukar kika in ibland."
"Arnold var här och skrev under med "Terminator 1, 2 och 3" och jag var så iskall så jag raderade hans kommentarer och skrev "Hasta la Vista Baby. I´m Terminator 4."
"Oh shit, har Audrey Tautou varit här igen, nu måste jag verkligen träna på min franska, hur var det nu igen? Voulez vous... ...Nej det kan man ju inte säga till Audrey men kanske "Schömapäll Håkan Sandbörg, Schabitt ou Kumla, sättasyd dö Stockol´m"
"Tänk att Ulf blev så glad när jag skrev om hans senaste platta, men å andra sidan har vi ju alltid haft en speciell relation..."
Mardrömmarna har också funnits där, "Storebror har sett mig och inte funnit det gott", ni som varit med på resan vet vad jag pratar om.
Ett år är ett år och eventuellt skulle det kunna räcka så här, men eftersom jag alltid funnit självreflekterandet och skrivandet som något terapeutiskt så kommer jag att fortsätta ett tag till.
Två saker tänkte jag mig ändå för att markera och manifestera födelsedagen för "Håkans blog".
För det första skulle det vara så himla roligt att få en hälsning eller en kommentar på just det här inlägget. Man kan och får skriva helt anonymt men det vore jättekul att få en liten bild av vilka människor det egentligen är som hittar hit. (Förutom Vikkan, Arnold, Audrey och Uffe då...)
För det andra lägger jag upp en liten gallupundersökning som jag också skulle uppskatta om ni ville kryssa i. (Kolla i högerkanten...)
That´s it. Life goes on. Kanske blir jag retrospektiv om ett år igen. Man vet inte. Vore jag min pappa skulle jag säga "det här är säkert sista gången jag skriver innan jag dör". Det är jag turligtvis inte och jag räknar med att återkomma redan idag.
Puss och kram på er allihop, jag älskar er i klump. (Utom möjligtvis Audrey då, bara för att hon är så söt och fransk.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)