Möte med missionärer.
Amadeus försökte verkligen att så snabbt som möjligt förtränga hela den olycksaliga dag då han tvingats förödmjuka sig själv inför en streber till statstjänsteman. (En streber med klart sadistiska tendenser.) Han försökte också glömma att hans mor skämt ut honom inför ett helt sjukhus och att han utsatts för en kränkande och smärtsam behandling av en inkompetent mytoman till läkare, liksom han också försökte sublimera handfängslen och den vanvettiga anklagelse om våldtäkt som riktats emot honom. (Tragiskt nog hade han bara diffusa minnen av det enda han egentligen inte ville glömma bort, den medicinska undersökning som den söta sjuksköterskan genomfört med sådan precision.)
Han tog en kall avrivning i duschen, men den förstärkte bara de obehagliga minnena så han stängde snabbt av vattnet igen, torkade sig på en inte allt för ren handduk och satte på en platta med meditativ musik i stället.
Det gick inte bra att meditera heller. Han lyckades inte ens uppnå det första stadiet av koncentration eftersom mantrarabblandet ideligen avbröts av små envetna tankar av typen "kärringjävel", "fascistiska snutsvin" och "nu får det fanimej vara nog".
I ren desperation lade han sig ner på sängen och försökte smeka sig själv till stillhet, men det psykiska och fysiska utmattningstillstånd han befann sig i omöjliggjorde till och med det, eftersom han helt enkelt inte kunde få erektion.
Likt en osalig ande började han i stället att vanka runt inne i lägenheten. En kort sekund övervägde han möjligheten att låta sig drabbas av en reaktiv psykos - och på det sättet sjunka in i glömskans behagliga ickevärld - men när det slog honom att något sådant säkert skulle medföra ytterligare ett sjukhusbesök förkastade han tanken. Han kunde förstås ta livet av sig, men hans panikartade rädsla för smärta skulle definitivt vålla problem. Möjligtvis skulle han kunna ta livet av sig lite grann - kanske låta bli att andas en liten stund eller äta en dubbel dos treo - men där någonstans skulle gränsen gå. "Finns det då inget jag kan göra för att slippa ifrån denna skam?!", gnällde han i sitt ångestladdade tillstånd.
Hans vankande hade fört honom ut till badrummet. Han tände badrumslampan och lät dess obarmhärtiga sken avslöja hans såriga ansiktes motbjudande anblick i den tandkrämsbefläckade spegeln. Just som han stod där och stirrade på sig själv drabbades han av ett tillstånd av insikt och förståelse. Så är det ändå mitt fel tänkte han nyktert. Om jag inte hade försökt lura min egen mamma på en del av hennes ynkliga lön så skulle det här aldrig ha hänt. Gud har sänt sin straffdom över mig. Jag är för evigt förtappad. En utstött spetälsk i det moderna Sverige. Ja! Jag har förtjänat allt.
Hans svullna ansikte fick något fridfullt över sig. Han höll på att försona sig med sitt öde.
Det var då det ringde på dörren. Amadeus kände en obehaglig ilning krypa efter ryggraden. Vem kunde det vara? Var det polisen som kom för att hämta honom till ännu ett brutalt förhör? Var det mamma som kom med en påse nybakade bullar till tröst? Eller var det någon av hans bekanta som ville få honom med ut på en ölrunda? I så fall skulle denne någon snart få sig ett gott skratt på Amadeus bekostnad. Han skulle nog inte öppna. Han klarade inte av att se en annan människa i ögonen denna dag. Det var bara det att dörrklockan ringde gång efter annan med en mycket ilsken och enveten signal och att den okände marodören inte nöjde sig med att ringa på klockan utan snart nog också började banka på dörren. Det lät som om någon stod och hamrade med en slägga mot hans fina och nästan nymålade ytterdörr.
Det var hamrandet som fick honom att ompröva sitt beslut. Han skulle se efter vem det var och om det visade sig vara nödvändigt så skulle han nog öppna i alla fall. Försiktigt smög han sig ut i hallen och kikade genom dörrögat.
Två helt främmande ynglingar stod utanför dörren. Amadeus hade inte sett någon av dem förut. Förutom de prydliga svarta kostymer de bar hade de vita skjortor med långa kragsnibbar på sig och svartvitrandiga matchande slipsar. Det var definitivt inga poliser som stod därute, det insåg Amadeus redan vid första ögonkastet och dessutom blev han lite nyfiken över vad dessa unga män kunde vilja honom. Han hakade av säkerhetskedjan och öppnade dörren.
"Ja tack", sade den längre av de två blonda ynglingarna och satte sin bruna mockasko i dörrspringan. "Vi stiger gärna in. Gud vare med er i tiden, här kommer vi med frälsning och friden."
Amadeus lade omedelbart märke till den underliga dialekt som den finnige unge mannen talade med. Det lät ungefär som när moster Gullan från Karlstad bräkte på fast ändå lite annorlunda. Hur Amadeus än försökte så kunde han ändå inte riktigt placera dialekten.
"Jag heter Graham", sade den långe blonde mannen, "och detta är min gode vän Wilbert. Han pekade på sin följeslagare. "Vi kommer från den vandrande Mormonkyrkan. Känner du till oss?"
Amadeus blev lite förbryllad. "Mormoner har jag förstås hört talas om men jag kan inte säga att jag är så där oerhört familjär med den vandrande Mormonkyrkan. Men det är väl ni som får gifta er med flera kvinnor utan att skilja er mellan varven?"
"Mycket roligt, ha ha", svarade Graham fastän han inte såg det minsta road ut. "Men du har fel. Den vandrande mormonkyrkan är den enda rättrogna Mormonsekten i världen. Vi har daglig kontakt med vår profet Joseph Smith som bor i himmelen. Vi tror på honom och på Mormons bok som den nedtecknades på guldplåtarna som hittades i Utahöknen. Det är utifrån vår grupp som de andra Mormonsekterna har bildats men de är inte rättroende."
"Jaså inte", svarade Amadeus, aningen uttråkat. (Han hade redan börjat tappa intresset för sina gäster.) "Det låter i och för sig oerhört intressant men jag måste nog ändå be er gå. Jag bekänner mig till Hare Krishna och dessutom är jag på väg till ett bönemöte i vårt tempel så ni får nog försöka värva någon annan är jag rädd. Min granne till exempel. Han skulle behöva lite andlig spis." (Det påståendet var en ren lögn och inte ens en vit sådan. Amadeus granne var en fet och allmänt elak skohandlare som brukade bulta i väggen så fort Amadeus ens andades högre än normalt. Att skicka två Mormonmissionärer till honom var bara en liten och anspråkslös hämndaktion men allt som kunde reta den tjocke grisen var av godo tyckte Amadeus.)
"Vad hette han sade du? Harry Krister? Vem är det?"
"Hare Krishna. Inte Harry Krister. Han är jättebra och om man tror på honom så får man klippa sig som en punkare och ha en röd fin klänning på sig."
"Men du har ju ingen klänning - och icke heller är du punkklippt."
"Jag ska klippa mig i morgon. Gå nu!" Amadeus försökte fösa de båda unga männen mot dörren men tyvärr hade de redan hunnit ganska långt in i rummet och verkade inte alls angelägna att ge sig av.
"Vi väntar gärna här tills du kommer tillbaka från ditt bönemöte." Det var Wilbert som äntligen öppnade munnen. "Vi har ändå inte sovit något på hela natten så det kan vara skönt för oss att få vila lite grann."
Amadeus började misstänka att missionärerna i själva verket inte alls var så fromma som de utgav sig för att vara. Kanske det var ett par brutala våldsbrottslingar han hade framför sig. Kanske de skulle binda honom vid en stol och utsätta honom för vådlig och smärtsam tortyr. Kanske skulle de komma att stjäla allt han hade i lägenheten.
"Nej, det går nog inte" försökte han. "Jag menar - vi känner ju inte ens varann." Amadeus tänkte febrilt. Kunde han måhända hälla hett kaffe över deras könsorgan och ringa polisen medan de skrek ut sin smärta? Vore det en tillämplig metod att kunna undgå att bli mördad?
"Vad har du gjort med läppen?", frågade Graham plötsligt. "Har du varit med om en bilolycka?"
"Anförtro dig till oss. Vi är ljusets tjänare", fyllde Wilbert i. "Vi är utsända för att hjälpa dig i ditt armod."
"Vi är här som dina vänner och vi stannar här till också du har fått skåda ljuset. Gud skyddar de sina från bilolyckor." Graham grep tag i Amadeus arm och puttade honom mot soffan i vardagsrummet.
Amadeus insåg att det där med kaffet och polisen nog inte var någon vidare bra idé. Polisen ville han absolut inte träffa igen.
"Du behöver uppenbarligen vår ledning", sade Wilbert och pekade mot soffbordet. "En yngling som du bör inte läsa tidningar av den typ som ligger där."
Amadeus kände hur skammens rodnad spred sig över ansiktet på honom. Hans inbundna årgångar av aktuell rapport låg utspridda över bordet och avslöjade obarmhärtigt att han trots sin väna uppenbarelse och sitt oskyldiga änglaansikte egentligen inte var något annat än en simpel porrnyttjare och onanist. Om Gud fick reda på det här så skulle hans snopp skrumpna ihop och bli svart och falla av.
"Sitt nu ner och lyssna på oss", sade Wilbert och pressade ner Amadeus i soffan.
Där blev han sedan sittande.
Amadeus ryckte till och tittade på klockan. Var det verkligen redan mer än tre timmar sedan de vandrande Mormonerna börjat redogöra för sin livsåskådning? Hur fort hade inte tiden gått? Vilket fantastiskt budskap avlevererade de inte? Varför hade han inte fått höra det här för flera år sedan? Hur skulle han kunna visa att han verkligen sympatiserade med dem? Han tänkte efter en lång stund. Så kom han på det. Han kunde bjuda dem på mat. "Hör ni grabbar är ni hungriga?", frågade han. "Skall jag sätta på lite mat? Jag har potatismos och fiskpinnar eller vita bönor och prinskorv."
"Tag vadhelst du har. Vi lever huvudsakligen på andlig spis och icke allena på lekamligt intag, men potatismos och fiskpinnar är helt okej även om det förmodligen inte är himmelens produkt."
"Ja blodpudding är kanske nyttigare och andligare men det är sannerligen också otäckare." (Detta desorienterade uttalande som knappast var relevant för samtalet var ett resultat av den förvirring som uppstått i Amadeus hjärna. Han kände sig lycklig och fri och andligen upplyst, men gårdagens trauma påverkade honom fortfarande på många olika sätt.)
Wilbert tittade konstigt på Amadeus men gjorde inget påpekande om saken. "Så är det nog" sade han bara. "Prisa Herren för blodpuddingens nyttighet men visst hade det varit bra om han gjort så att blodpudding smakade fiskpinnar och fiskpinnar smakade blodpudding."
"Ja, och tänk om blodpudding smakade tournedos med bearnaisesås." Amadeus såg extatisk ut vid blotta tanken.
För varje timme som förflöt visade sedan de vandrande mormonerna allt tydligare hur fattigt Amadeus tidigare liv hade varit. Amadeus kände hur han ville gå ut i världen och berätta för alla människor han mötte hur fint man kunde leva om man bara gick med i den vandrande Mormonkyrkan.
"Wilbert", sade han därför ivrigt. "Jag vill hjälpa er i ert arbete. Jag vill också gå ut och omvända människor. Hur kan jag få den möjligheten?"
Wilbert log stort och slöt Amadeus till sig i en varm omfamning. "Jag har väntat på den frågan. Först och främst måste du utbilda dig och det kan du bara göra på vårt träningsläger i Utah."
"Utah?" Amadeus såg bekymrad ut. "Kostar det mycket att komma dit?"
"Inte alls. Kyrkan betalar både biljetter och uppehälle. Det enda du måste göra är att helt ge dig hän åt kyrkan."
"Va?"
"Om du bara lovar att ägna dig helt åt missionerande så hjälper vi dig att komma till vår utbildning", förtydligade sig Wilbert.
"Du kan lita på oss", sade Graham. "Vi ordnar allt. Och på träningslägret serverar man tournedos varje dag."
Det argumentet bet på Amadeus. "Visst", sade han utan minsta tvekan. "Jag åker. Jag vill gärna missionera och för tournedos gör jag i stort sett vad som helst."
"Låtom oss då hämta de kontraktspapper som behövs i vårt rullande kontor som finns strax här utanför", sade Graham samtidigt som han blinkade åt Wilbert.
"Ja! Låtom oss göra det", svarade Wilbert och blinkade tillbaka.
De två Mormonerna reste sig som på ett givet tecken. Under ömsesidiga blinkningar och åtbörder försvann de ut. Amadeus lade visserligen märke till de försåtliga blinkningarna men ifrågasatte inte alls de två vandrande Mormonernas ärlighet. Han undrade bara om de drabbats av tics.
Nej, Amadeus misstänkte ingenting. Han kände sig bara lycklig och salig. Nu skulle han börja ett nytt liv! Amadeus B. Nilsdotter-Stenström, vandrande mormon i religionens tjänst. Han kände sig som en korsriddare på väg mot det heliga landet. "Fuck you Harry Krister", utropade han extatiskt i samma ögonblick som Graham och Wilbert kom tillbaka in i rummet.
"Bra Amadeus!", kommenterade Graham. "Äntligen har du insett att vägen till frälsning inte går genom mystiska österländska religioner. Skriv bara på här så ska du se att din eviga och himmelska lycka är gjord." Han räckte över ett sextiotresidigt finstilt kontrakt.
Amadeus - som var till den milda grad indoktrinerad att han inte för ett ögonblick ens övervägde att läsa igenom innehållet - tog emot gulddoublépennan som Wilbert höll fram. Med ett heligt uttryck i ansiktet skrev han under.
"Halleluja!", utropade Wilbert. "Halleluja!"
"Men bäste broder" sade Graham snabbt. "Fick vi inte helt plötsligt väldigt bråttom?"
"Jo, vi måste gå på en gång. Vi ska ju träffa översteprästen i Tabernaklet i Fjugesta om fem minuter. Men var inte orolig Amadeus, vi hör av oss snart."
"Får jag papperet", sade Wilbert girigt och slet kontraktet ur Amadeus hand.
"Men", sade Amadeus hjälplöst, "men..."
"See you later alligator."
De vandrande mormonerna rusade ut ur Amadeus lägenhet. Vår unge hjälte stod kvar och kände förvirringen tillta. Jag vill också träffa översteprästen, tänkte han. Han kände sig plötsligt alldeles väldigt övergiven.
söndag, november 04, 2007
lördag, november 03, 2007
Jag har fått ett erbjudande jag inte förstår...
Vattenfall tillskriver mig och berättar att jag för bara 2 öre extra per kwh kan slippa få kärnkraftsel i min ledning, betalar jag bara lite mer så kan jag få en lite miljövänligare el, vatten- eller vindframställd.
Låter ju bra, jag var ju visserligen lite för ung för att få lägga min röst på linje 3 i folkomröstningen 1980, men jag minns definitivt Dag Vag:s "Hellre aktiv idag än radioaktiv i morgon".
Men sen tänker jag: Hur kan dom lova det? Det finns väl bara en "el-pipeline" in i huset, in i Kumla för den delen, eller Sverige runt, det där måste väl vara bullshit?
Förklara gärna den som begriper, hur jag ska kunna veta att elen som kommer in i mitt hus är av en "särskild sort"...
Låter ju bra, jag var ju visserligen lite för ung för att få lägga min röst på linje 3 i folkomröstningen 1980, men jag minns definitivt Dag Vag:s "Hellre aktiv idag än radioaktiv i morgon".
Men sen tänker jag: Hur kan dom lova det? Det finns väl bara en "el-pipeline" in i huset, in i Kumla för den delen, eller Sverige runt, det där måste väl vara bullshit?
Förklara gärna den som begriper, hur jag ska kunna veta att elen som kommer in i mitt hus är av en "särskild sort"...
fredag, november 02, 2007
Är det för att jag nuförtiden har så löjligt låga krav på underhållning
som jag kommer på mig själv med att gråta en skvätt när Sonja Aldén och Thomas vad han nu heter i Doobeedo kör igenom Di Leva:s "Vi har bara varandra"?
Njaeee... Dom gör den ju snyggt. Det är en bra låt. S.A har faktiskt lite stjärnglans över sig...
Jag får väl leva med att vara en känslig människa.
Njaeee... Dom gör den ju snyggt. Det är en bra låt. S.A har faktiskt lite stjärnglans över sig...
Jag får väl leva med att vara en känslig människa.
Vikingaliv
Dick Harrison och Kristina Svensson har skrivit en kanonfin bok om vikingar, "Vikingaliv". Me like. Lite mer substansiellt än Hermann Lindqvist, inte lika pompöst som Peter Englund, bra presenterad populärhistoria alltså. Dessutom snyggt redigerad.
torsdag, november 01, 2007
Amadeus 004
På sjukhuset.
Den unga och mycket söta sjuksköterskan Lena Molinowski stod och gäspade utanför regionssjukhusets akutintag. Hon kände sig uttråkad och intill döden trött och det var därför som hon med viss otålighet väntade på den unge pojke vars mor hade ringt för en liten stund sedan. Uppenbarligen hade någon form av katastrof inträffat eftersom modern var så chockad. Lena tog själv emot samtalet och hon gjorde verkligen sitt bästa för att få fram uppgifter om vari skadan bestod och om hur allvarlig dess art var, men det var svårt att bringa någon ordning i kvinnans förvirrade uttalanden.
"Ansiktet", upprepade kvinnan gång på gång. "Hans ansikte, hans ansikte."
Lena Molinowski hade just lämnat ett misslyckat förhållande bakom sig. Hon befann sig alltså i det tragiskromantiska sinnestillstånd som endast den som vet hur det är att älska någon utan att få någon kärlek tillbaka kan befinna sig i. Hennes tankar svävade hela tiden fram och tillbaka. Ena sekunden tänkte hon på den sluskige polack vars efternamn hon bar, hur han tvingade henne att älska iförd gummikorsett och lårhöga stövlar, och i nästa ögonblick drömde hon en ljuvlig dagdröm om en omtänksam äkta make som med glädje dammsög lägenheten varje måndag och torsdag och som inte alls drog sig för att tömma kattlådan när behovet var påkallat.
I grunden var hon en enkel och rättfram själ. Hon lockades in i sjuksköterskeyrket av en kallelse som hade sitt ursprung i ett idogt vitaserienläsande. Hon ville vara sina medmänniskor till nytta och hjälp. Hon ville rentav göra en insats. Det enda hon önskade sig tillbaka var att andra människor behandlade henne på ett liknande sätt - med välvilja och förståelse.
Varför var Stanislaw så elak mot mig, tänkte hon sorgesamt. Varför envisades han med att ge mig smisk på bara stjärten så ofta? Kunde det bero på hans heta polska temperament? Eller låg måhända förklaringen i någon traumatisk upplevelse i hans barndom?
Hon tvingades avbryta sina funderingar när ett omaka par dök upp från en tvärgata. En kvinna i övre medelåldern iförd lodenrock och baskermössa och med ett hysteriskt uttryck i ansiktet och en långhårig ung man vars ansiktsdrag var dolda bakom halvt förtorkade blodkaskader. Lena Molinowski insåg att hennes patient var på ingång och tog fram sin mest professionella min. "Jag antar att det var ni som ringde för en stund sedan", sade hon när mor och son Nilsdotter-Stenström nått fram till ingången. "Varsågoda och kom med mig." Hon visade dem vägen till väntrummet.
"Min son har skadat sig" sade Amadeus mamma, halvt upprört, halvt förvirrat.
"Jo, jag ser det. Men det ska vi nog kunna ta hand om. Lugn bara. Frun kanske kan sitta och vänta här så länge."
"Är ni inte riktigt klok", svarade fru Nilsdotter-Stenström argt. "Jag ska med in. Min pojke är inte van vid att vara ensam hos doktorn!"
"Men mamma", inflikade Amadeus. "Du kan faktifkt fänta här. Jag kan gå in fälv."
"Kommer aldrig på fråga! Jag följer med in. Den här elaka systern ska inte få vara dum mot dig."
"Men mamma..."
"Nog pratat. Kom nu!"
Lena suckade tyst för sig själv. Hon hade sett det så många gånger förr. Det fanns fler fall av extrema bindningar mellan föräldrar och vuxna barn än man någonsin skulle kunna ana och det ena fallet var minsann mer bisarrt än det andra. "Jaha, men varsågoda och följ med här då."
De avtågade mot undersökningsrummet. Lena gick först, med den vita sjuksköterskeklänningen svajande sedesamt runt sina ben, Amadeus kom strax efter och sist gick mamma Nilsdotter-Stenström, vakande likt en hök.
"Om du lägger dig på britsen så kommer doktorn om ett ögonblick." Syster Lena pekade mot sängen. Han är säkert vacker under allt blod tänkte hon när hon lämnade rummet för att hämta doktorn. En känsla började växa i hennes inre - en skälvande liten förnimmelse av sympati - och kanske till och med något mer. Hon rodnade lätt för sig själv.
"Jaha, hur var det här då?", frågade den gråhårige läkare som efter ett par minuter kom in i rummet.
"Jo, jag..." försökte Amadeus. Mer hann han inte säga innan mamma avbröt honom.
"Han hade tandvärk. Så blev det värre och värre och till sist sprack läppen upp. Kan ni rädda hans liv? Kommer han att bli krympling? Är han hänvisad till ett liv i rullstol?"
"Normalt sett så hamnar man inte i rullstol av att ha ont i munnen" svarade läkaren och gjorde sitt bästa för att dölja ett leende. Han skulle just börja undersöka patienten när han av någon anledning plötsligt kände sig misstänksam. Det var någonting i pojkens mors hysteriska uppsyn som gjorde honom besvärad. Och läppar brukade inte spricka av tandvärk, inte vad han hade fått lära sig på medicinarutbildningen i alla fall. Han drog sig till minnes ett samtal han fått från polisens våldsrotel tidigare under dagen och så lade han ihop två och två. "Ursäkta mig ett ögonblick" sade doktorn och skyndade ut ur rummet.
Lena Molinowski stod i laboratoriet och tittade på ett avföringsprov när doktorn kom inrusande.
"Syster, ring genast till polisen. Det är ingen galopperande tandvärk med sprucken läpp som komplikation vi har fått in. Jag har en känsla av att vi har en våldtäktsman i undersökningsrummet, en våldtäktsman som mött ett offer som var starkt nog att försvara sig."
"Va?" Syster Lena häpnade. Kunde hon verkligen ha missbedömt den unge mannen så?
"En jävla sexgalning sade jag. Ring nu. Jag uppehåller honom så länge."
"Okej."
"Sådana där jävlar borde kastreras" muttrade den luttrade doktorn när han gick tillbaka till undersökningsrummet. "Ett par snabba snitt med skalpellen bara." Nå, lagens långa arm fick väl ta hand om honom. Rättvisan skulle säkert segra till slut.
"Då ska vi se vad det är som fattas dig" sade läkaren glatt när han återvände in till Amadeus. Doktorn satte ena armen mot Amadeus bröstkorg och klämde på så sätt fast honom i ett säkert grepp. Med den fria handen greppade han en sylvass skalpell och gjorde ett snabbt snitt genom luften. Det svischade till när det vassa knivbladet närmade sig Amadeus mun. "Gapa stort nu lille vän."
"Fänta lite." Amadeus försökte resa sig upp.
"Sitt kvar bara" svarade doktorn och satte det vassa verktyget rakt på den blottlagda tandnerven.
"AIIIY!" Amadeus skrek som han aldrig gjort förr. Det gjorde så ont!
"Vad är det som händer?" frågade mamma, lätt oroad över läkarens brutala attityd. "Måste ni kalla in specialister?"
Doktorn svarade inte på mammas frågor men däremot tryckte han skalpellen mot Amadeus tandkött ytterligare en gång.
"AIIIIIY, FLUTA, AAAIIIIYYYYY!!!" Amadeus kallsvettades. Tårar rann likt spolarvätska över de blodbesudlade kinderna och gjorde små rena spår i blodsörjan. "AIIY!"
Lena Molinowski tittade in genom dörren. "Polisen är på väg hit" meddelade hon snabbt och försvann igen.
Amadeus kände kväljningar av smärtan och blev yr. Svetten rann i breda floder över hans ansikte.
"Varför har ni ringt efter polisen", frågade Amadeus mamma.
"Det vet du nog", svarade läkaren. "Du borde skämmas som har satt en sån perverterad jävel till världen."
"AAJJJ! Åh jag måfte kräkaf." Amadeus hulkade till och kräktes kraftigt. Blodpudding och små tandflisor rann nerför hans haka.
Syster Lena kunde nästan inte titta på Amadeus när hon någon minut senare återvände in i rummet. En sådan behandling kunde han ändå inte ha gjort sig förtjänt av. Den lille stackaren. Han som verkade vara så trevlig.
Lena åtföljdes av två kortklippta män i svarta läderrockar.
"Det här är kriminalinspektörerna Nils Messer och Bertil Schmidt", sade hon. "De är från sedlighetsroteln."
"Är detta den misstänkte?" frågade inspektör Schmidt och såg kallt på Amadeus.
"Det är det", svarade läkaren. "Vi förstod att det måste vara han. Skadan stämmer precis med efterlysningen."
"Kom med här grabben" sade inspektör Messer kallsinnigt och tog tag i Amadeus arm för att rycka upp honom från britsen.
"Aj. Vafan fyfflar du med? Jag har fäl inte gjort nåt..."
"Försök inte lura mig gosse. Bertil, kan du komma hit med handbojorna?"
"Visst."
Med två väl intränade grepp låste Bertil Schmidt fast Amadeus händer bakom ryggen. Så vände han sig mot Amadeus mamma. "Vem är ni förresten?"
"Jag är pojkens mor." Amadeus mamma såg skärrad ut. "Vad menar ni med det här? Visserligen har han alltid varit svår att fostra, men att han skulle komma i klammeri med rättvisan det trodde jag väl ändå inte." Mamma vände sig mot Amadeus och gav honom en örfil av sådan dignitet att även den högra framtanden ruckades från sitt fäste. (Den satt dock kvar på sin plats.) "Din drummel", väste hon brutalt. "Har jag inte sagt åt dig att du ska ge fan i att snatta centerrullar. Du kommer att sluta i fängelse precis som din far. Vad har jag gjort för att förtjäna detta?" Hon lät som om hon skulle brista ut i gråt. "Nå, jag vet inte vad som hänt" fortsatte hon sedan. "Jag är hur som helst helt oskyldig och behöver gå hem till potatisen som står på kokning så att den inte bränner fast."
"Jag är rädd att er son har gjort sig skyldig till något betydligt allvarligare än att snatta godisrullar", sade Schmidt lugnt. "Han är misstänkt för våldtäkt."
Mamma bleknade. "Det kan inte vara sant", sade hon tvivlande. "Vad grundar ni den misstanken på?"
"Bland annat på det faktum att hans ansiktsskador överensstämmer med de som våldtäktsmannens senaste offer påstår sig ha tillfogat gärningsmannen."
"Jamen jag såg ju när han slog sig. Det var minsann ingen kvinna som gav honom de här såren. Min stackars pojke ramlade mot bordskanten och slog ut en tand."
"Hur ska vi kunna veta att ni inte försöker skydda honom? Ni är hans mor. Era yttranden skulle knappast kunna tjäna som bevis vid en rättegång."
Amadeus moder fylldes plötsligt av beskyddarinstinkt. "Det måste väl ändå gå att bevisa att det inte var han. På något sätt."
"Om han lämnade ett spermaprov kanske", sade Nils Messer.
"Det är klart att han gör det" svarade mamma, som genast såg sin sons chans till räddning från fängelselivets fasor. Hon stirrade stint på Amadeus. "Eller hur?", frågade hon uppfordrande.
"Jofifft. Fadfomhelft." Amadeus var uppgiven. Skulle denna mardröm aldrig få ett slut?
"Ska mamma hjälpa dig?", frågade hans ömma moder ömt.
"NEJ FÖR FAN! JAG GÖR DET FÄLV!"
"Med händerna bakom ryggen?" inflikade syster Lena. "Och hur skulle det gå till om jag får fråga?"
Amadeus insåg att det skulle bli svårt. Han kunde visserligen framkalla erektion bara genom att tänka syndiga tankar men därifrån till att verkligen få orgasm var steget dessvärre rätt långt. Han visste inte vad han skulle ta sig till. Att låta mamma pillra honom på kotten var helt otänkbart. Då tog han hellre ett flerårigt fängelsestraff.
Räddningen kom från ett oväntat håll. "Jag kanske kan vara behjälplig" sade syster Lena och log sitt raraste leende.
(Nu skulle man kanske kunna tro att Lena Molinowski försökte utnyttja den svårartade belägenhet som Amadeus hamnat i, men så var ingalunda fallet. Det fanns inga som helst baktankar dolda under detta extravaganta erbjudande. Syster Lena hade helt enkelt bestämt sig för att tro på Amadeus oskuld och då såg hon det som naturligt att erbjuda honom sin hjälp. Så snäll och uppoffrande var hon nämligen.)
Amadeus försökte le men misslyckades skändligen. Slutligen lyckades han ändå grymta fram ett godkännande.
"Kan vi gå in i det andra undersökningsrummet", frågade syster Lena och såg på de bägge poliserna.
De konfererade en stund, och så nickade de.
"Okej", sade Bertil Schmidt. "Men du är personligen ansvarig för att han inte försvinner."
"Jag ska göra så gott jag kan", svarade Lena Molinowski blygt. Så gick de.
Knappt femton minuter senare återvände de till den väntande skaran. Amadeus ansikte hade antagit en frisk rosig färg även om det inte syntes så bra under allt det levrade blodet.
"Här", sade Lena och lämnade över en pappmugg till inspektör Messer som med en min av avsmak genast vidarebefordrade densamma till doktorn.
"Kan du kolla det här?", frågade Messer.
"Visst" sade doktorn och försvann ut till laboratoriet.
Lena tog tillfället i akt att under väntetiden tvätta av Amadeus ansikte. Hon gjorde det mycket försiktigt eftersom hon ansåg att han redan lidit nog. När blodet försvann och Amadeus verkliga jag började visa sig stärktes hon ytterligare i sin förvissning om att han inte kunde vara den skyldige. Han såg ju så snäll ut, även om han verkade lite medtagen.
Doktorn återvände in i rummet. "Saken är klar", sade han. "Det här är inte vår man."
Poliserna såg närmast besvikna ut. De försvann omedelbart, utan att ens be om ursäkt för den brutala behandlingen. Amadeus fick ropa tillbaka dem för att bli av med handbojorna och han tyckte att det var mycket förödmjukande att behöva be dessa galna bufflar till poliser om hjälp.
Doktorn tycktes inte heller ångra sig, men en gång i tidernas begynnelse hade han ju avlagt en läkared där han högtidligt svurit på att tjäna mänskligheten så han insåg vari hans plikt bestod. "Ska vi plåstra ihop dig då?", sade han, och skred till verket med hantverksmässig precision och med ångvältsmässig försiktighet.
Amadeus mamma var tydligt chockad över händelseutvecklingen. Hon ojade sig visserligen då och då men i stort sett lät hon doktorn hållas utan att själv rycka in som ställföreträdande läkare. När Amadeus var ihopsydd och klar att bege sig hem kom syster Lena fram till honom. Hon smög ner en lapp i hans byxficka.
"Mitt telefonnummer", sade hon mjukt. "Ifall du skulle vilja fortsätta behandlingen privat. Fast då blir det ju utan handbojor förstås", tillade hon fnittrande.
"Fure bejbi! Jag ringer fnart", sade Amadeus.
Att sätta in stifttanden var en mycket smärtsam process. Som tur var slapp han i alla fall ifrån arbetet på BOB. Man ansåg inte att han var kvalificerad nog.
Den unga och mycket söta sjuksköterskan Lena Molinowski stod och gäspade utanför regionssjukhusets akutintag. Hon kände sig uttråkad och intill döden trött och det var därför som hon med viss otålighet väntade på den unge pojke vars mor hade ringt för en liten stund sedan. Uppenbarligen hade någon form av katastrof inträffat eftersom modern var så chockad. Lena tog själv emot samtalet och hon gjorde verkligen sitt bästa för att få fram uppgifter om vari skadan bestod och om hur allvarlig dess art var, men det var svårt att bringa någon ordning i kvinnans förvirrade uttalanden.
"Ansiktet", upprepade kvinnan gång på gång. "Hans ansikte, hans ansikte."
Lena Molinowski hade just lämnat ett misslyckat förhållande bakom sig. Hon befann sig alltså i det tragiskromantiska sinnestillstånd som endast den som vet hur det är att älska någon utan att få någon kärlek tillbaka kan befinna sig i. Hennes tankar svävade hela tiden fram och tillbaka. Ena sekunden tänkte hon på den sluskige polack vars efternamn hon bar, hur han tvingade henne att älska iförd gummikorsett och lårhöga stövlar, och i nästa ögonblick drömde hon en ljuvlig dagdröm om en omtänksam äkta make som med glädje dammsög lägenheten varje måndag och torsdag och som inte alls drog sig för att tömma kattlådan när behovet var påkallat.
I grunden var hon en enkel och rättfram själ. Hon lockades in i sjuksköterskeyrket av en kallelse som hade sitt ursprung i ett idogt vitaserienläsande. Hon ville vara sina medmänniskor till nytta och hjälp. Hon ville rentav göra en insats. Det enda hon önskade sig tillbaka var att andra människor behandlade henne på ett liknande sätt - med välvilja och förståelse.
Varför var Stanislaw så elak mot mig, tänkte hon sorgesamt. Varför envisades han med att ge mig smisk på bara stjärten så ofta? Kunde det bero på hans heta polska temperament? Eller låg måhända förklaringen i någon traumatisk upplevelse i hans barndom?
Hon tvingades avbryta sina funderingar när ett omaka par dök upp från en tvärgata. En kvinna i övre medelåldern iförd lodenrock och baskermössa och med ett hysteriskt uttryck i ansiktet och en långhårig ung man vars ansiktsdrag var dolda bakom halvt förtorkade blodkaskader. Lena Molinowski insåg att hennes patient var på ingång och tog fram sin mest professionella min. "Jag antar att det var ni som ringde för en stund sedan", sade hon när mor och son Nilsdotter-Stenström nått fram till ingången. "Varsågoda och kom med mig." Hon visade dem vägen till väntrummet.
"Min son har skadat sig" sade Amadeus mamma, halvt upprört, halvt förvirrat.
"Jo, jag ser det. Men det ska vi nog kunna ta hand om. Lugn bara. Frun kanske kan sitta och vänta här så länge."
"Är ni inte riktigt klok", svarade fru Nilsdotter-Stenström argt. "Jag ska med in. Min pojke är inte van vid att vara ensam hos doktorn!"
"Men mamma", inflikade Amadeus. "Du kan faktifkt fänta här. Jag kan gå in fälv."
"Kommer aldrig på fråga! Jag följer med in. Den här elaka systern ska inte få vara dum mot dig."
"Men mamma..."
"Nog pratat. Kom nu!"
Lena suckade tyst för sig själv. Hon hade sett det så många gånger förr. Det fanns fler fall av extrema bindningar mellan föräldrar och vuxna barn än man någonsin skulle kunna ana och det ena fallet var minsann mer bisarrt än det andra. "Jaha, men varsågoda och följ med här då."
De avtågade mot undersökningsrummet. Lena gick först, med den vita sjuksköterskeklänningen svajande sedesamt runt sina ben, Amadeus kom strax efter och sist gick mamma Nilsdotter-Stenström, vakande likt en hök.
"Om du lägger dig på britsen så kommer doktorn om ett ögonblick." Syster Lena pekade mot sängen. Han är säkert vacker under allt blod tänkte hon när hon lämnade rummet för att hämta doktorn. En känsla började växa i hennes inre - en skälvande liten förnimmelse av sympati - och kanske till och med något mer. Hon rodnade lätt för sig själv.
"Jaha, hur var det här då?", frågade den gråhårige läkare som efter ett par minuter kom in i rummet.
"Jo, jag..." försökte Amadeus. Mer hann han inte säga innan mamma avbröt honom.
"Han hade tandvärk. Så blev det värre och värre och till sist sprack läppen upp. Kan ni rädda hans liv? Kommer han att bli krympling? Är han hänvisad till ett liv i rullstol?"
"Normalt sett så hamnar man inte i rullstol av att ha ont i munnen" svarade läkaren och gjorde sitt bästa för att dölja ett leende. Han skulle just börja undersöka patienten när han av någon anledning plötsligt kände sig misstänksam. Det var någonting i pojkens mors hysteriska uppsyn som gjorde honom besvärad. Och läppar brukade inte spricka av tandvärk, inte vad han hade fått lära sig på medicinarutbildningen i alla fall. Han drog sig till minnes ett samtal han fått från polisens våldsrotel tidigare under dagen och så lade han ihop två och två. "Ursäkta mig ett ögonblick" sade doktorn och skyndade ut ur rummet.
Lena Molinowski stod i laboratoriet och tittade på ett avföringsprov när doktorn kom inrusande.
"Syster, ring genast till polisen. Det är ingen galopperande tandvärk med sprucken läpp som komplikation vi har fått in. Jag har en känsla av att vi har en våldtäktsman i undersökningsrummet, en våldtäktsman som mött ett offer som var starkt nog att försvara sig."
"Va?" Syster Lena häpnade. Kunde hon verkligen ha missbedömt den unge mannen så?
"En jävla sexgalning sade jag. Ring nu. Jag uppehåller honom så länge."
"Okej."
"Sådana där jävlar borde kastreras" muttrade den luttrade doktorn när han gick tillbaka till undersökningsrummet. "Ett par snabba snitt med skalpellen bara." Nå, lagens långa arm fick väl ta hand om honom. Rättvisan skulle säkert segra till slut.
"Då ska vi se vad det är som fattas dig" sade läkaren glatt när han återvände in till Amadeus. Doktorn satte ena armen mot Amadeus bröstkorg och klämde på så sätt fast honom i ett säkert grepp. Med den fria handen greppade han en sylvass skalpell och gjorde ett snabbt snitt genom luften. Det svischade till när det vassa knivbladet närmade sig Amadeus mun. "Gapa stort nu lille vän."
"Fänta lite." Amadeus försökte resa sig upp.
"Sitt kvar bara" svarade doktorn och satte det vassa verktyget rakt på den blottlagda tandnerven.
"AIIIY!" Amadeus skrek som han aldrig gjort förr. Det gjorde så ont!
"Vad är det som händer?" frågade mamma, lätt oroad över läkarens brutala attityd. "Måste ni kalla in specialister?"
Doktorn svarade inte på mammas frågor men däremot tryckte han skalpellen mot Amadeus tandkött ytterligare en gång.
"AIIIIIY, FLUTA, AAAIIIIYYYYY!!!" Amadeus kallsvettades. Tårar rann likt spolarvätska över de blodbesudlade kinderna och gjorde små rena spår i blodsörjan. "AIIY!"
Lena Molinowski tittade in genom dörren. "Polisen är på väg hit" meddelade hon snabbt och försvann igen.
Amadeus kände kväljningar av smärtan och blev yr. Svetten rann i breda floder över hans ansikte.
"Varför har ni ringt efter polisen", frågade Amadeus mamma.
"Det vet du nog", svarade läkaren. "Du borde skämmas som har satt en sån perverterad jävel till världen."
"AAJJJ! Åh jag måfte kräkaf." Amadeus hulkade till och kräktes kraftigt. Blodpudding och små tandflisor rann nerför hans haka.
Syster Lena kunde nästan inte titta på Amadeus när hon någon minut senare återvände in i rummet. En sådan behandling kunde han ändå inte ha gjort sig förtjänt av. Den lille stackaren. Han som verkade vara så trevlig.
Lena åtföljdes av två kortklippta män i svarta läderrockar.
"Det här är kriminalinspektörerna Nils Messer och Bertil Schmidt", sade hon. "De är från sedlighetsroteln."
"Är detta den misstänkte?" frågade inspektör Schmidt och såg kallt på Amadeus.
"Det är det", svarade läkaren. "Vi förstod att det måste vara han. Skadan stämmer precis med efterlysningen."
"Kom med här grabben" sade inspektör Messer kallsinnigt och tog tag i Amadeus arm för att rycka upp honom från britsen.
"Aj. Vafan fyfflar du med? Jag har fäl inte gjort nåt..."
"Försök inte lura mig gosse. Bertil, kan du komma hit med handbojorna?"
"Visst."
Med två väl intränade grepp låste Bertil Schmidt fast Amadeus händer bakom ryggen. Så vände han sig mot Amadeus mamma. "Vem är ni förresten?"
"Jag är pojkens mor." Amadeus mamma såg skärrad ut. "Vad menar ni med det här? Visserligen har han alltid varit svår att fostra, men att han skulle komma i klammeri med rättvisan det trodde jag väl ändå inte." Mamma vände sig mot Amadeus och gav honom en örfil av sådan dignitet att även den högra framtanden ruckades från sitt fäste. (Den satt dock kvar på sin plats.) "Din drummel", väste hon brutalt. "Har jag inte sagt åt dig att du ska ge fan i att snatta centerrullar. Du kommer att sluta i fängelse precis som din far. Vad har jag gjort för att förtjäna detta?" Hon lät som om hon skulle brista ut i gråt. "Nå, jag vet inte vad som hänt" fortsatte hon sedan. "Jag är hur som helst helt oskyldig och behöver gå hem till potatisen som står på kokning så att den inte bränner fast."
"Jag är rädd att er son har gjort sig skyldig till något betydligt allvarligare än att snatta godisrullar", sade Schmidt lugnt. "Han är misstänkt för våldtäkt."
Mamma bleknade. "Det kan inte vara sant", sade hon tvivlande. "Vad grundar ni den misstanken på?"
"Bland annat på det faktum att hans ansiktsskador överensstämmer med de som våldtäktsmannens senaste offer påstår sig ha tillfogat gärningsmannen."
"Jamen jag såg ju när han slog sig. Det var minsann ingen kvinna som gav honom de här såren. Min stackars pojke ramlade mot bordskanten och slog ut en tand."
"Hur ska vi kunna veta att ni inte försöker skydda honom? Ni är hans mor. Era yttranden skulle knappast kunna tjäna som bevis vid en rättegång."
Amadeus moder fylldes plötsligt av beskyddarinstinkt. "Det måste väl ändå gå att bevisa att det inte var han. På något sätt."
"Om han lämnade ett spermaprov kanske", sade Nils Messer.
"Det är klart att han gör det" svarade mamma, som genast såg sin sons chans till räddning från fängelselivets fasor. Hon stirrade stint på Amadeus. "Eller hur?", frågade hon uppfordrande.
"Jofifft. Fadfomhelft." Amadeus var uppgiven. Skulle denna mardröm aldrig få ett slut?
"Ska mamma hjälpa dig?", frågade hans ömma moder ömt.
"NEJ FÖR FAN! JAG GÖR DET FÄLV!"
"Med händerna bakom ryggen?" inflikade syster Lena. "Och hur skulle det gå till om jag får fråga?"
Amadeus insåg att det skulle bli svårt. Han kunde visserligen framkalla erektion bara genom att tänka syndiga tankar men därifrån till att verkligen få orgasm var steget dessvärre rätt långt. Han visste inte vad han skulle ta sig till. Att låta mamma pillra honom på kotten var helt otänkbart. Då tog han hellre ett flerårigt fängelsestraff.
Räddningen kom från ett oväntat håll. "Jag kanske kan vara behjälplig" sade syster Lena och log sitt raraste leende.
(Nu skulle man kanske kunna tro att Lena Molinowski försökte utnyttja den svårartade belägenhet som Amadeus hamnat i, men så var ingalunda fallet. Det fanns inga som helst baktankar dolda under detta extravaganta erbjudande. Syster Lena hade helt enkelt bestämt sig för att tro på Amadeus oskuld och då såg hon det som naturligt att erbjuda honom sin hjälp. Så snäll och uppoffrande var hon nämligen.)
Amadeus försökte le men misslyckades skändligen. Slutligen lyckades han ändå grymta fram ett godkännande.
"Kan vi gå in i det andra undersökningsrummet", frågade syster Lena och såg på de bägge poliserna.
De konfererade en stund, och så nickade de.
"Okej", sade Bertil Schmidt. "Men du är personligen ansvarig för att han inte försvinner."
"Jag ska göra så gott jag kan", svarade Lena Molinowski blygt. Så gick de.
Knappt femton minuter senare återvände de till den väntande skaran. Amadeus ansikte hade antagit en frisk rosig färg även om det inte syntes så bra under allt det levrade blodet.
"Här", sade Lena och lämnade över en pappmugg till inspektör Messer som med en min av avsmak genast vidarebefordrade densamma till doktorn.
"Kan du kolla det här?", frågade Messer.
"Visst" sade doktorn och försvann ut till laboratoriet.
Lena tog tillfället i akt att under väntetiden tvätta av Amadeus ansikte. Hon gjorde det mycket försiktigt eftersom hon ansåg att han redan lidit nog. När blodet försvann och Amadeus verkliga jag började visa sig stärktes hon ytterligare i sin förvissning om att han inte kunde vara den skyldige. Han såg ju så snäll ut, även om han verkade lite medtagen.
Doktorn återvände in i rummet. "Saken är klar", sade han. "Det här är inte vår man."
Poliserna såg närmast besvikna ut. De försvann omedelbart, utan att ens be om ursäkt för den brutala behandlingen. Amadeus fick ropa tillbaka dem för att bli av med handbojorna och han tyckte att det var mycket förödmjukande att behöva be dessa galna bufflar till poliser om hjälp.
Doktorn tycktes inte heller ångra sig, men en gång i tidernas begynnelse hade han ju avlagt en läkared där han högtidligt svurit på att tjäna mänskligheten så han insåg vari hans plikt bestod. "Ska vi plåstra ihop dig då?", sade han, och skred till verket med hantverksmässig precision och med ångvältsmässig försiktighet.
Amadeus mamma var tydligt chockad över händelseutvecklingen. Hon ojade sig visserligen då och då men i stort sett lät hon doktorn hållas utan att själv rycka in som ställföreträdande läkare. När Amadeus var ihopsydd och klar att bege sig hem kom syster Lena fram till honom. Hon smög ner en lapp i hans byxficka.
"Mitt telefonnummer", sade hon mjukt. "Ifall du skulle vilja fortsätta behandlingen privat. Fast då blir det ju utan handbojor förstås", tillade hon fnittrande.
"Fure bejbi! Jag ringer fnart", sade Amadeus.
Att sätta in stifttanden var en mycket smärtsam process. Som tur var slapp han i alla fall ifrån arbetet på BOB. Man ansåg inte att han var kvalificerad nog.
Jag tycker nästan lite synd om Reinfeldt
inte nog med att hans närmaste sviker honom gång efter annan, han får ta rätt på röran och dessutom har han lika stora sorgsna bruna ögon som Lady i "Lady & Lufsen". Bara det... Kan inte vara så roligt att se ut som en förälskad och brunstig cockerspanieltik.
Schenströmaffären vet jag inte vad jag ska säga om annars. Det är klart att det kanske hade blivit lite rörigt om Ryssen invaderat just den där kvällen, eller om Marsianerna landat på rymdbasen i Kiruna, men annars kan jag inte bli så upprörd för att hon ville ha lite rödtjut. Jag funderar mest på vad det var för hak Ulrica var på och hur de kunde ha så modesta priser.
(Aftonbladet)
När vi var iväg med ledningsgruppen till Båsenberga hade jag också en barnota på 500:- men för de pengarna fick jag inte mer än ett vin-kit till maten, en sexa whisky (Laphroig visserligen men ändå) och två öl...
Schenströmaffären vet jag inte vad jag ska säga om annars. Det är klart att det kanske hade blivit lite rörigt om Ryssen invaderat just den där kvällen, eller om Marsianerna landat på rymdbasen i Kiruna, men annars kan jag inte bli så upprörd för att hon ville ha lite rödtjut. Jag funderar mest på vad det var för hak Ulrica var på och hur de kunde ha så modesta priser.
– På två personer har de druckit mellanöl och vin för 945 kronor, säger nyhetschef Ann Lagercrantz. För den summan får man 21 mellanöl eller 12 stora glas vin, motsvarande en hel bag-in-box, på den aktuella krogen.
(Aftonbladet)
När vi var iväg med ledningsgruppen till Båsenberga hade jag också en barnota på 500:- men för de pengarna fick jag inte mer än ett vin-kit till maten, en sexa whisky (Laphroig visserligen men ändå) och två öl...
Oh Laura, har ni hört???
Linda tipsade mig om "Oh Laura", jag lyssnade och fastnade omedelbart. Snyggt, skirt, välproducerat, riktigt riktigt bra, lite Zelmani, A-camp, Missy Higgins, åt det hållet. (Vilket i sig betyder att man "hört det förut" men hur många riktigt orginella band kommer det egentligen nuförtiden?)
Nåh, men, rekommenderas...
Slut på navelskåderiet.
Kul att det kom lite feedback, jag tackar för det, både för kommentarer i blogen och för värmande e-post. Det enda som stör mig lite grann är att Audrey inte hört av sig so far, men å andra sidan är dagen inte slut än.
Det där med Facebook är nog inget för mig.
Man kan bli beroende säger alla, säkert är det så. Jag skapade mig ett konto för att se "hur det går till". Jag hittade Mia och lilla Sixten, min gamle kompis Torbjörn, sen orkade jag inte mer. Ska nog försöka hålla det fenomenet ifrån mig.
I dag har jag blogat i ett år precis.
"All vår början bliver svår" heter det ju, och det är klart, en blog med ett eller två inlägg känns inte så substansiell precis. Men någonstans måste man ju ändå börja och det gjorde jag den 1/11 2006 med följande lilla inlägg:
"I dag var det så kallt att själva hjärtat frös kändes det som. Ska det verkligen behöva vara så här? Det blir till att ta fram långkalsongerna, de turkos, och vantarna.Huttrande nynnar jag på den där gamla Dan Hylander-låten; "Där under senvinterns vackraste måne, stod vi i flockar i kylan, bedövade och små"...Den handlade visst om Palmemordet. För ett tag sedan pratade jag med en kille om att Toni Holgersson släppt en ny platta. Han tittade på mig och sade "du är nog den enda människan i hela världen som ser glad ut när du säger det." Vad menade han med det?"
En ögonblicksbild, ett intet, men ändå minns jag när jag läser. Jag gick min "långa promenad", hade funderat på det där med blogande ett tag, jag hade ju en bakgrund som dagboksskrivare och var dessutom lite fascinerad över möjligheten att både skriva för mig själv och andra, tänkte "jag kan väl i alla fall pröva".
Ett år går fort, det är en fis i rymden, men jag har i alla fall gjort det, har jag inte skrivit varje dag så har jag i alla fall gjort det med regelbundenhet. Små utsnitt ur mitt liv såklart, anpassade till någon slags odefinierbar läsekrets som vare sig ska förfasas allt för mycket eller somna när de läser. Man är ju ingen Schulman precis men alldeles obekväm vill jag heller inte vara.
Min blogkompis Hoffa slog mig med häpnad när han skaffat sig en "sitemeter" - ett litet javascripttillägg som gör att man kan se om det ens är någon enda människa som går in på ens sida. (Dock inte vem det är som gör det, det får man betala extra för...) Jag blev omedelbart avundsjuk och efter 8 sorger och 9 bedrövelser lyckades jag också få dit en sådan.
Jag såg att det i alla fall är några stycken som kommer hit med regelbundenhet. Det tycker jag är roligt såklart. Tramsigt vore det väl att säga något annat.
Man kan såklart fantisera och drömma.
"Jag vet ju förstås inte vem som läser min blog men jag har en svag aning om att kronprinsessan brukar kika in ibland."
"Arnold var här och skrev under med "Terminator 1, 2 och 3" och jag var så iskall så jag raderade hans kommentarer och skrev "Hasta la Vista Baby. I´m Terminator 4."
"Oh shit, har Audrey Tautou varit här igen, nu måste jag verkligen träna på min franska, hur var det nu igen? Voulez vous... ...Nej det kan man ju inte säga till Audrey men kanske "Schömapäll Håkan Sandbörg, Schabitt ou Kumla, sättasyd dö Stockol´m"
"Tänk att Ulf blev så glad när jag skrev om hans senaste platta, men å andra sidan har vi ju alltid haft en speciell relation..."
Mardrömmarna har också funnits där, "Storebror har sett mig och inte funnit det gott", ni som varit med på resan vet vad jag pratar om.
Ett år är ett år och eventuellt skulle det kunna räcka så här, men eftersom jag alltid funnit självreflekterandet och skrivandet som något terapeutiskt så kommer jag att fortsätta ett tag till.
Två saker tänkte jag mig ändå för att markera och manifestera födelsedagen för "Håkans blog".
För det första skulle det vara så himla roligt att få en hälsning eller en kommentar på just det här inlägget. Man kan och får skriva helt anonymt men det vore jättekul att få en liten bild av vilka människor det egentligen är som hittar hit. (Förutom Vikkan, Arnold, Audrey och Uffe då...)
För det andra lägger jag upp en liten gallupundersökning som jag också skulle uppskatta om ni ville kryssa i. (Kolla i högerkanten...)
That´s it. Life goes on. Kanske blir jag retrospektiv om ett år igen. Man vet inte. Vore jag min pappa skulle jag säga "det här är säkert sista gången jag skriver innan jag dör". Det är jag turligtvis inte och jag räknar med att återkomma redan idag.
Puss och kram på er allihop, jag älskar er i klump. (Utom möjligtvis Audrey då, bara för att hon är så söt och fransk.)
"I dag var det så kallt att själva hjärtat frös kändes det som. Ska det verkligen behöva vara så här? Det blir till att ta fram långkalsongerna, de turkos, och vantarna.Huttrande nynnar jag på den där gamla Dan Hylander-låten; "Där under senvinterns vackraste måne, stod vi i flockar i kylan, bedövade och små"...Den handlade visst om Palmemordet. För ett tag sedan pratade jag med en kille om att Toni Holgersson släppt en ny platta. Han tittade på mig och sade "du är nog den enda människan i hela världen som ser glad ut när du säger det." Vad menade han med det?"
En ögonblicksbild, ett intet, men ändå minns jag när jag läser. Jag gick min "långa promenad", hade funderat på det där med blogande ett tag, jag hade ju en bakgrund som dagboksskrivare och var dessutom lite fascinerad över möjligheten att både skriva för mig själv och andra, tänkte "jag kan väl i alla fall pröva".
Ett år går fort, det är en fis i rymden, men jag har i alla fall gjort det, har jag inte skrivit varje dag så har jag i alla fall gjort det med regelbundenhet. Små utsnitt ur mitt liv såklart, anpassade till någon slags odefinierbar läsekrets som vare sig ska förfasas allt för mycket eller somna när de läser. Man är ju ingen Schulman precis men alldeles obekväm vill jag heller inte vara.
Min blogkompis Hoffa slog mig med häpnad när han skaffat sig en "sitemeter" - ett litet javascripttillägg som gör att man kan se om det ens är någon enda människa som går in på ens sida. (Dock inte vem det är som gör det, det får man betala extra för...) Jag blev omedelbart avundsjuk och efter 8 sorger och 9 bedrövelser lyckades jag också få dit en sådan.
Jag såg att det i alla fall är några stycken som kommer hit med regelbundenhet. Det tycker jag är roligt såklart. Tramsigt vore det väl att säga något annat.
Man kan såklart fantisera och drömma.
"Jag vet ju förstås inte vem som läser min blog men jag har en svag aning om att kronprinsessan brukar kika in ibland."
"Arnold var här och skrev under med "Terminator 1, 2 och 3" och jag var så iskall så jag raderade hans kommentarer och skrev "Hasta la Vista Baby. I´m Terminator 4."
"Oh shit, har Audrey Tautou varit här igen, nu måste jag verkligen träna på min franska, hur var det nu igen? Voulez vous... ...Nej det kan man ju inte säga till Audrey men kanske "Schömapäll Håkan Sandbörg, Schabitt ou Kumla, sättasyd dö Stockol´m"
"Tänk att Ulf blev så glad när jag skrev om hans senaste platta, men å andra sidan har vi ju alltid haft en speciell relation..."
Mardrömmarna har också funnits där, "Storebror har sett mig och inte funnit det gott", ni som varit med på resan vet vad jag pratar om.
Ett år är ett år och eventuellt skulle det kunna räcka så här, men eftersom jag alltid funnit självreflekterandet och skrivandet som något terapeutiskt så kommer jag att fortsätta ett tag till.
Två saker tänkte jag mig ändå för att markera och manifestera födelsedagen för "Håkans blog".
För det första skulle det vara så himla roligt att få en hälsning eller en kommentar på just det här inlägget. Man kan och får skriva helt anonymt men det vore jättekul att få en liten bild av vilka människor det egentligen är som hittar hit. (Förutom Vikkan, Arnold, Audrey och Uffe då...)
För det andra lägger jag upp en liten gallupundersökning som jag också skulle uppskatta om ni ville kryssa i. (Kolla i högerkanten...)
That´s it. Life goes on. Kanske blir jag retrospektiv om ett år igen. Man vet inte. Vore jag min pappa skulle jag säga "det här är säkert sista gången jag skriver innan jag dör". Det är jag turligtvis inte och jag räknar med att återkomma redan idag.
Puss och kram på er allihop, jag älskar er i klump. (Utom möjligtvis Audrey då, bara för att hon är så söt och fransk.)
onsdag, oktober 31, 2007
nåh, näh, gruffel grymt grymt...
Ingen rolig ishockeymatch, inte alls, få stryk av Skåre på det där sättet, de inbilska Karlstadsungtupparna... Och jag kände hur jag satt och hetsade upp mig på den där förskräcklige domaren och verkligen höll på att resa mig ur stolen och tala om för honom precis hur dålig han var. Men man får passa sig för att svära och leva rövare när det är skolbarn i lokalen, särskilt om de går på ens egen skola. Så jag höll nästan tand för tunga. (Mestadels.) Jag sade i alla fall inte allt jag ville säga. (Något blev väl ändå kvar inombords...) Tror jag.
Amadeus 003
Blodpudding ger tandvärk.
Eländet fortsatte mycket riktigt hemma hos mamma. Hon tog sig för med att bjuda sin son på blodpudding, totalt omedveten om vad detta innebar för hans själsliga tillstånd.
Precis som om jag fortfarande vore en liten blodfattig åttaåring tänkte Amadeus. Varför måste jag äta blodpudding? Jag som hatar den där geggiga illaluktande skosulan. Han ville mycket hellre ha tournedos med bearnaisesås istället.
"Men vad är det för fel på dig?", frågade mamma bekymrat, när hon sett sin älskade och enfödde son sitta och peta i den rikliga blodpuddingsportionen under en längre stund. "Amadeus varför äter du inte?"
Amadeus svarade inte omedelbart. Han satt försjunken i tankar som kretsade runt hur han så snabbt som möjligt skulle kunna få tag i pengar till en flaska vin och ett besök på korvkiosken. Så sakteliga tog en djävulsk plan form inne i Amadeus hjärna. Han skulle utsätta sin mor för ett bedrägeriförsök. När han sjösatte planen visade han inte en min utåt, men inombords log han i mjugg. "Jag har lite ont i en tand", klämde han till med. Det borde väl få hennes modershjärta att vekna. Kanske så mycket att han skulle få ett par hundra kronor till ett tandläkarbesök.
"Vad säger du? Lille pojke, har du ont i en tand?" Mamma såg bestört ut, som om hon omedelbart skulle vilja sluta honom i sin enorma famn och krama ihjäl honom. "Varför har du inte sagt det tidigare? Kom till mamsen så skall du få en kram. Du ska se att mamsens kramar hjälper dig precis som förr i tiden. Lilla plutten min, inte ska du gå och ha ont så länge mamma finns." Hon ojade sig ännu en gång och kastade sig över honom i en riktig björnmammeomfamning. "Att du inte har sagt något tidigare."
Det kändes som om Amadeus gick sönder, som om tarmarna mosades mot revbenen, som om hans njurar förvandlades till paté. "Aj! Mamma!.. Släpp..."
"Såja plutten min, nu känns det väl bättre", sade hon när hon efter en lång stund äntligen släppte taget. "Vad skulle du göra om du inte hade din mamsigamsi?" Hon såg bestört ut vid blotta tanken. "Tänk om du skulle ta och flytta hem till mig igen" fortfor hon sedan och lös upp. "Jag förstår väl att de där otäcka flickorna som du umgås med inte alls kan ta hand om min lille gullegris på ett riktigt sätt." Hon skakade sitt huvud och lyfte sitt pekfinger i en förmanande gest. "Att du inte sagt att du har ett litet tandtrollsilollsi till mamsigamsi. Gapa så får vi titta. Såja, gapa nu. Det gör inte ont. Lilla plutten min. Var gör det ont?"
Amadeus insåg att han försatt sig själv i en fruktansvärd situation. "Det är jätteskönt när du kramas mamsen", försökte han. "Men tror du inte att det vore bättre med ett tandläkarbesök? Om jag bara fick låna lite pengar av dig så kunde jag åka iväg till tandkliniken på en gång."
"Jovisst, självklart ska vi gå till tandläkaren. Lilla mamsen kommer givetvis att följa med. Du behöver inte gå själv. Min lille plutt. Gå och ha ont utan att få någon hjälp. Mamsen skall genast gå och ringa till tandläkaren."
"Vänta", ropade Amadeus förtvivlat. "VÄNTA!!!"
Mamma hade inte för avsikt att vänta. Med bastanta kliv stegade hon iväg i riktning mot telefonen. Amadeus kände desperationen svälla över alla breddar. Han måste göra något. Nu. Innan det var försent. Rent instinktivt och utan att för ett ögonblick överväga konsekvenserna av sitt handlande gick han till aktion. Han bad en kort bön och så skickade han med all den kraft han kunde uppbringa sitt huvud mot bordskanten. Kindbenet och den övre vänstra framtanden fick dela på smällen. Tanden rasade samman likt skyskraporna i filmen jordbävningen en gång gjorde - fastän de ackompanjerades av ett kakafoniskt stereoljud. Amadeus framtand gav bara till ett kort krasande men när röken skingrades och dammet lade sig fanns ändå bara ett stort svart hål kvar.
"Fänta Mamma", läspade Amadeus fram. "Fänta en ftund."
Mamma vände sig om och fick syn på sin sons blodiga ansikte som tittade upp på henne från köksbordskanten. "VAD HÄNDE!?", utropade hon förskräckt. "VAD VAR DET SOM HÄNDE??!!.."
"Tandfärken förfann fifft. Tanden ockfå tror fag. Få fi behöfer nog inte gå till tandläkaren längre."
Det var ett korrekt konstaterande. Den tandläkare var inte av kvinna född som hade kunnat pussla ihop Amadeus vänstra framtand igen eftersom den för evigt låg i ruiner. Smärtan i munnen tilltog med enorm hastighet. Det pulserade som av glödande järn i hans käke och han undslapp sig ett gnyende.
När Amadeus mamma hörde sin sons vånda gav hon till ett kort empatiskt skri. Sedan skred hon till handling. Innan Amadeus ens hunnit säga "aj fad ont det gör", hade hon hunnit kasta sig över telefonen. Hon fick omedelbar kontakt med sjukhusets akutmottagning och efter bara ett par sekunder började hon att snattra upprört.
Ske guds vilja då, tänkte Amadeus lakoniskt. Jag bryr mig inte. Han drog sig in i ett autistiskt skal. Som i ett töcken hörde han något senare sin ömma moder säga;
"Mamma har pratat med farbror doktorn - så nu ska du se att allt blir bra! Vi fick komma på en gång." Hon lutade sig fram och strök honom varligt över håret. "Men Amadeus", fortsatte hon sedan, "nu har hela överläppen svullnat också..."
"Det är tandfärken fom förfann fom har kommit tillbaka och bara blir färre och färre. Den kanfke har fpridit fig till läppen ockfå."
"Ojne vojne! Stackars lille pojk... Kom så går vi till stationen på en gång."
"Till ftationen?"
"Vi måste ta tåget. Bilen är sönder."
"Men mamma... Kan fi inte ta en taxi, jag har få ont!"
Det var alldeles för sent att försöka påverka transportsättet. Mamma hade redan hunnit ut genom dörren och nu gick hon med raska steg mot järnvägsstationen, där tåget som skulle ta henne till det skickliga läkarteam som säkerligen redan stod beredda att göra sitt yttersta för att rädda hennes sons liv, snart skulle rulla in.
"MAMMA! Mamma fänta..."
Amadeus insåg snart det lönlösa i att ropa efter henne, och skyndade sig efter.
Eländet fortsatte mycket riktigt hemma hos mamma. Hon tog sig för med att bjuda sin son på blodpudding, totalt omedveten om vad detta innebar för hans själsliga tillstånd.
Precis som om jag fortfarande vore en liten blodfattig åttaåring tänkte Amadeus. Varför måste jag äta blodpudding? Jag som hatar den där geggiga illaluktande skosulan. Han ville mycket hellre ha tournedos med bearnaisesås istället.
"Men vad är det för fel på dig?", frågade mamma bekymrat, när hon sett sin älskade och enfödde son sitta och peta i den rikliga blodpuddingsportionen under en längre stund. "Amadeus varför äter du inte?"
Amadeus svarade inte omedelbart. Han satt försjunken i tankar som kretsade runt hur han så snabbt som möjligt skulle kunna få tag i pengar till en flaska vin och ett besök på korvkiosken. Så sakteliga tog en djävulsk plan form inne i Amadeus hjärna. Han skulle utsätta sin mor för ett bedrägeriförsök. När han sjösatte planen visade han inte en min utåt, men inombords log han i mjugg. "Jag har lite ont i en tand", klämde han till med. Det borde väl få hennes modershjärta att vekna. Kanske så mycket att han skulle få ett par hundra kronor till ett tandläkarbesök.
"Vad säger du? Lille pojke, har du ont i en tand?" Mamma såg bestört ut, som om hon omedelbart skulle vilja sluta honom i sin enorma famn och krama ihjäl honom. "Varför har du inte sagt det tidigare? Kom till mamsen så skall du få en kram. Du ska se att mamsens kramar hjälper dig precis som förr i tiden. Lilla plutten min, inte ska du gå och ha ont så länge mamma finns." Hon ojade sig ännu en gång och kastade sig över honom i en riktig björnmammeomfamning. "Att du inte har sagt något tidigare."
Det kändes som om Amadeus gick sönder, som om tarmarna mosades mot revbenen, som om hans njurar förvandlades till paté. "Aj! Mamma!.. Släpp..."
"Såja plutten min, nu känns det väl bättre", sade hon när hon efter en lång stund äntligen släppte taget. "Vad skulle du göra om du inte hade din mamsigamsi?" Hon såg bestört ut vid blotta tanken. "Tänk om du skulle ta och flytta hem till mig igen" fortfor hon sedan och lös upp. "Jag förstår väl att de där otäcka flickorna som du umgås med inte alls kan ta hand om min lille gullegris på ett riktigt sätt." Hon skakade sitt huvud och lyfte sitt pekfinger i en förmanande gest. "Att du inte sagt att du har ett litet tandtrollsilollsi till mamsigamsi. Gapa så får vi titta. Såja, gapa nu. Det gör inte ont. Lilla plutten min. Var gör det ont?"
Amadeus insåg att han försatt sig själv i en fruktansvärd situation. "Det är jätteskönt när du kramas mamsen", försökte han. "Men tror du inte att det vore bättre med ett tandläkarbesök? Om jag bara fick låna lite pengar av dig så kunde jag åka iväg till tandkliniken på en gång."
"Jovisst, självklart ska vi gå till tandläkaren. Lilla mamsen kommer givetvis att följa med. Du behöver inte gå själv. Min lille plutt. Gå och ha ont utan att få någon hjälp. Mamsen skall genast gå och ringa till tandläkaren."
"Vänta", ropade Amadeus förtvivlat. "VÄNTA!!!"
Mamma hade inte för avsikt att vänta. Med bastanta kliv stegade hon iväg i riktning mot telefonen. Amadeus kände desperationen svälla över alla breddar. Han måste göra något. Nu. Innan det var försent. Rent instinktivt och utan att för ett ögonblick överväga konsekvenserna av sitt handlande gick han till aktion. Han bad en kort bön och så skickade han med all den kraft han kunde uppbringa sitt huvud mot bordskanten. Kindbenet och den övre vänstra framtanden fick dela på smällen. Tanden rasade samman likt skyskraporna i filmen jordbävningen en gång gjorde - fastän de ackompanjerades av ett kakafoniskt stereoljud. Amadeus framtand gav bara till ett kort krasande men när röken skingrades och dammet lade sig fanns ändå bara ett stort svart hål kvar.
"Fänta Mamma", läspade Amadeus fram. "Fänta en ftund."
Mamma vände sig om och fick syn på sin sons blodiga ansikte som tittade upp på henne från köksbordskanten. "VAD HÄNDE!?", utropade hon förskräckt. "VAD VAR DET SOM HÄNDE??!!.."
"Tandfärken förfann fifft. Tanden ockfå tror fag. Få fi behöfer nog inte gå till tandläkaren längre."
Det var ett korrekt konstaterande. Den tandläkare var inte av kvinna född som hade kunnat pussla ihop Amadeus vänstra framtand igen eftersom den för evigt låg i ruiner. Smärtan i munnen tilltog med enorm hastighet. Det pulserade som av glödande järn i hans käke och han undslapp sig ett gnyende.
När Amadeus mamma hörde sin sons vånda gav hon till ett kort empatiskt skri. Sedan skred hon till handling. Innan Amadeus ens hunnit säga "aj fad ont det gör", hade hon hunnit kasta sig över telefonen. Hon fick omedelbar kontakt med sjukhusets akutmottagning och efter bara ett par sekunder började hon att snattra upprört.
Ske guds vilja då, tänkte Amadeus lakoniskt. Jag bryr mig inte. Han drog sig in i ett autistiskt skal. Som i ett töcken hörde han något senare sin ömma moder säga;
"Mamma har pratat med farbror doktorn - så nu ska du se att allt blir bra! Vi fick komma på en gång." Hon lutade sig fram och strök honom varligt över håret. "Men Amadeus", fortsatte hon sedan, "nu har hela överläppen svullnat också..."
"Det är tandfärken fom förfann fom har kommit tillbaka och bara blir färre och färre. Den kanfke har fpridit fig till läppen ockfå."
"Ojne vojne! Stackars lille pojk... Kom så går vi till stationen på en gång."
"Till ftationen?"
"Vi måste ta tåget. Bilen är sönder."
"Men mamma... Kan fi inte ta en taxi, jag har få ont!"
Det var alldeles för sent att försöka påverka transportsättet. Mamma hade redan hunnit ut genom dörren och nu gick hon med raska steg mot järnvägsstationen, där tåget som skulle ta henne till det skickliga läkarteam som säkerligen redan stod beredda att göra sitt yttersta för att rädda hennes sons liv, snart skulle rulla in.
"MAMMA! Mamma fänta..."
Amadeus insåg snart det lönlösa i att ropa efter henne, och skyndade sig efter.
tisdag, oktober 30, 2007
Det var inte mödan värt...
...eller jo, förstås, om man räknar in möjligheten att umgås med människor man tycker om så var det ju såklart det, men själva Skolforum i sig är en grovt överskattad företeelse - en riktig månglarnas marknad där höj- och sänkbara skötbord i mångmiljonklassen trängs med ryggscannnande massagestolar och hutlöst dyra klassrums- och personalrumsinredningar, alltsammans sånt man bara kan drömma om att ha råd med. Men 14 timmar i buss och i Älvsjö blev för mycket av det goda. Till slut bedömde vi utställningsmontrarnas kvalitet efter de cellofanpaketerade kolornas beskaffenhet och när jag dömde ut Studentlitteraturs "skitställe" på grund av deras äckliga citronkarameller så fnittrade Linda så hon nästan kissade på sig. Det var det roligaste på hela resan.
Vi hörde ett par kvinnor prata om Lärares yrkesetik och en kvinna från RFSL berätta om deras utbildningsverksamhet och det var också ganska okej, men nu behöver jag inte åka dit på ett par år minst.
Vi hörde ett par kvinnor prata om Lärares yrkesetik och en kvinna från RFSL berätta om deras utbildningsverksamhet och det var också ganska okej, men nu behöver jag inte åka dit på ett par år minst.
Dansk socialrealism
är ytterligare ett skäl till att jag kommer att ha svårt att somna.
Såg "Bänken" och blev så fruktansvärt berörd. Fy vilken obehaglig (men på något otroligt sätt ändå vacker) film. Det gick åt lite näsdukar kan jag säga. Köp den för en femtiolapp, det är den värd.
Men herregud det är väl bara att gå och lägga sig!!!
Fast jag har sån ångest för att missa bussen i morgon bitti att jag knappt inte törs somna. Jag menar 06.15, vad är det för stolleprov? Bara för att ta sig upp till skolforum...
Ja ja, bara att fatta mod och ta sig i kragen.
Ja ja, bara att fatta mod och ta sig i kragen.
lördag, oktober 27, 2007
Nu har det höstats i stugan.
Ett säkert tecken på att vi verkligen bytt årstid är att studsmattan tagits in. Vi får leva med det men jag längtar redan till våren.
Hurrah! Hurrah!
Marie Kilk är föreslagen som förbundsdirektör för Sydnärkes utbildningsförbund. LGH ska i så fall bli utvecklingsledare. Det var tammefan bland det bästa jag hört i hela mitt liv, ur "alla" perspektiv.
Alla "särskilda" superlativ om Marie vore kränkande ur ett genusperspektiv. Det är bara att gratulera SUF till en mycket kompetent chef. M.K är strateg, men också oerhört mycket "människa". Det borde alla chefer vara.
Alla "särskilda" superlativ om Marie vore kränkande ur ett genusperspektiv. Det är bara att gratulera SUF till en mycket kompetent chef. M.K är strateg, men också oerhört mycket "människa". Det borde alla chefer vara.
torsdag, oktober 25, 2007
Amadeus 002
Ett traumatiskt uppvaknande.
"Haga hey!" Det var en allvarligt menad karatespark - ämnad att döda - men den missade sitt mål med flera decimeter. Det enda han lyckades träffa var en halvvissen paraplyaralia som landade på korkmattan med en uppgiven duns. Det mesta av den snustorra blomjorden ramlade ut på golvet och de gulnade bladen föll av ett efter ett. En allt för tidig höststorm var allt han hade lyckats skapa. Telefonen - som var det tilltänkta offret för hans attack - stod däremot kvar på sin plats på sovrumsfönstrets karm och ringde med långa och retsamma signaler - signaler som upplevdes alldeles oerhört störande eftersom Amadeus B. Nilsdotter-Stenström för bara någon timme sedan kommit hem från en nattlig filosofisk diskussion med Beatrice Ericsson, och därför kände sig mycket trött och inte alls utsövd.
I hopp om att snart kunna trötta ut telefonmarodören gjorde Amadeus sitt bästa för att ignorera signalerna. Han drog kudden över huvudet och mumlade ett Hare Krishna i ett sista fåfängt försök att komma undan, men när inte ens åkallandet av hans tillfälliga favoritgud gjorde någon nytta gav han upp. Utan att öppna ögonen lyfte han handen och greppade telefonluren. "Hallå" sade han, men eftersom han hade kudden mellan örat och luren kunde han inte höra mer än ett svagt frasande, som av bomull. "Jag sade hallå! Det är Amadeus! Hallå! Vem är det?"
Det hördes fortfarande inget svar. Amadeus suckade tungt och skulle precis lägga på när han plötsligt hörde några halvkvävda ljud som med viss fantasi kunde tolkas som mänskligt tal. Mycket försiktigt öppnade han ena ögat och insåg vari bristen i kommunikation bestod. Han slängde ner kudden på golvet. "Hallå. Det är Amadeus."
"Ja hallå. Är detta Amadeus B. Nilsdotter-Stenström?"
"Mmm..."
"Hej. Jag heter Bosse Bluckert och jag ringer från arbetsförmedlingen."
Ve och fasa! Arbetsförmedlingen! Vad ont hade han gjort för att drabbas av detta? För bara några timmar sedan hade han i en god väns sällskap sökt utröna själva levandets innersta mysterier, och nu konfronterades han plötsligt med en arbetsförmedlare som visserligen representerade verkligheten, men som för Amadeus mest av allt framstod som ett hot mot hans personliga integritet. Det hade säkert med hans karma att göra. Han hade säkert inte varit riktigt så god som han borde ha varit på sista tiden. Nå, vad orsaken till detta hemska än var så var han ändå tvungen att försöka klara sig ur knipan.
Det fanns bara en sak att göra. Amadeus bestämde sig för att bli sjuk. "Host! Jaha?", kraxade han.
"Vi har fått in ett jobb som skulle kunna passa dig."
"Host host!"
Bluckert tog ingen som helst hänsyn till Amadeus skrällande sjukdomssignaler. "Jag fick ett telefonsamtal från sjukhemmet. De har tydligen åkt på någon influensa däruppe och det verkar som om halva personalstyrkan ligger hemma med feber. Skulle du kunna tänka dig att rycka in som vikarie ett par dagar?"
"Host!!!"
"Vilken besvärlig hosta du har. Röker du?"
Amadeus höll på att trilla ur sängen av häpnad. Inte nog med att han just blivit väckt mitt i den vackraste och våtaste dröm han drömt på mycket länge, nu blev han också terroriserad med intima frågor som han inte kände någon som helst lust att besvara. "HOST!"
"Grabben", sade Bluckert hurtfriskt. "Tror du att jag är komplett dum i huvudet? När man har jobbat tjugofem år i arbetsförmedlarbranschen så har man lärt sig att skilja på hosta och hosta. Inom sju minuter skall du finnas på mitt kontor med stämpelkortet i den ena handen och med mössan i den andra." Bluckert tystnade för en sekund, liksom för att ta sats. "I ANNAT FALL MISTER DU ALLT JÄVLA UNDERSTÖD DU HAR, DIN ARBETSSKYGGA JÄVEL!"
I och med det så gick luften totalt ur Amadeus "HHOOSSTT!!"
"Du tar dig. Det där lät nästan som riktig hosta. Fast du ska veta att nedräkningen har börjat. Nu har du bara sex minuter och tjugotre sekunder på dig." Bluckert kastade på luren.
Amadeus insåg att han gått på pumpen. Likt de flesta andra medborgare i landet skulle han nu vara tvungen att böja sig för det faktum att det var omöjligt att överleva utan pengar. Han skulle bli tvungen att arbeta. Ett par dagar eller så. Efter dessa dagar skulle han säkert kunna finna på något sätt att klara sig ifrån löneslaveriet igen.
"Jaja, livet har sina ups and downs", mumlade han för sig själv. "Man får inte ge sig så lätt. Fast det är nog bäst att låta Bluckert tro att han har vunnit."
Han tog på sig sina slitna jeans och en tröja, svalde en klunk av det kalla kaffe som hällts i koppen redan kvällen före, tände en John Silver med filter och var ute ur lägenheten inom loppet av en minut. Så började han att springa.
Svettig över hela kroppen (fast mest i skrevet och under armarna) och med rödmosigt ansikte kom Amadeus fem minuter senare instörtande på Bo Bluckerts kontor. Pulsen hade stigit till cirka tvåhundra slag i minuten. "Jag är här nu", kraxade han och såg på den brutale och mycket fule arbetsförmedlaren. "Och jag ger mig. Jag har ingen hosta och jag tar vilket jobb som helst."
"Så bra då", svarade den fete mannen bakom skrivbordet. "Fast nu har jag tyvärr inget jobb åt dig längre. Så fort jag pratat färdigt med dig ringde personalchefen från sjukhemmet igen. Det hade visst löst sig med personalfrågan."
"Löst sig Hur fan kan det lösa sig när alla är sjuka?"
"Det var visst bara någon som hade försovit sig. Ge mig ditt kort så får du en stämpel."
"Men."
"Seså, ge mig kortet nu! Det finns många arbetssökande som behöver träffa mig och jag har inte tid att prata med dig hur länge som helst."
"Men..."
"Men och men, stick nu. Jag har inte tid med dig längre."
Bo Bluckerts uppenbarelse i allmänhet - och hans buffelartade sätt i synnerhet - ansträngde Amadeus nerver till bristningsgränsen. Det lät visserligen skönt att slippa arbeta men det var hemskt fult att släpa hit honom i onödan och dessutom ha mage att sitta där och hånflina åt honom. Han kände sig tvungen att protestera. (Sådan var Amadeus nämligen. Han var inte den typen av människa som utan strid böjde sig för myndigheter och auktoriteter. I alla fall inte på en gång.) "MEN DET VAR JU MASSOR MED SJUKA, DU HADE JU MASSOR MED PLATSER!"
"Ja - jag kanske överdrev lite. Men det gjorde jag i så fall bara för att det alltid är lika roligt att få se lata människor springa." Bluckert såg hånfullt på Amadeus. "Du kan komma tillbaka i morgon så skall vi se om vi kan hitta något annat åt dig. Jag tror att BOB vill ha en saftblandare. 8.15, passar det?"
Amadeus reste sig upp, röd i ansiktet av återhållet raseri. I en tyst protest mot den obarmhärtiga behandlingen knöt han sin näve hårt i byxfickan. Att torka bajsiga pensionärer i stjärten motsvarade visserligen inte hans idealbild av ett arbete, men till och med det var bättre än att behöva ställa sig på ett fabriksgolv. Fan, tänkte han, fast det sade han inte. "Jaha, hej då", var i stället allt han fick ur sig innan han gick. Det kändes inte direkt som något triumfatoriskt uttåg från arbetsförmedlingen.
"Jag tror minsann att din förkylning blivit bättre" skrek Bo Bluckert i samma sekund som Amadeus lämnade kontoret. "Vad fan ska man ha vårdcentraler till, när det finns arbetsförmedlingar? Halleluja jag är Jesus!" Han reste sig upp från sin väl nedsuttna skinnfåtölj och gick ut till den handikappade receptionist som satt bakom en glasruta och delade ut kölappar till de arbetssökande. "I heel the lame, I heel the blind", sjöng han extatiskt. "Kom hit Birgitta, så ska jag förrätta handpåläggning på dig. Inga mirakel är för stora för mig idag."
Receptionisten hukade i sin rullstol.
Vilken vidrig dag! Att bli väckt på det där brutala sättet efter att knappt ha sovit en blund. Amadeus insåg tydligt och klart att dagen redan var förstörd. Har det börjat så här illa så kan det bara bli värre tänkte han därför. Mot morsan alltså.
(Vår unge hjälte var i de flesta aspekter en självständig ung man men han hade måhända inte lyckats så bra med sitt frigörande från moderns trygga famn som han skulle ha velat. Hon tycktes fortfarande tro att han bara var en liten pojke som behövde all den omsorg och omvårdnad som bara hon kunde ge. För det mesta tog han det med ro eftersom hennes beskyddande attityd gav honom betydande materiella fördelar, men ibland kunde han inte låta bli att önska sig en förändring av tingens ordning. Dessa tillfällen brukade i allmänhet inträffa när hennes infantiliserande hållning gentemot honom tog sig offentliga uttryck. Det var till exempel inte särskilt roligt att behöva förklara för sina vänner varför en äldre kvinna plötsligt bankade på dörren till hans lägenhet och som hon sade "krävde att få veta vem han hade hos sig". Det hade hänt flera gånger. Han var inte heller förtjust i hennes vana att hålla honom med underkläder. Det var smått pinsamt att behöva gå omkring i små rosa gosstrosor med färgglada mussepiggfigurer på - för att bara inte tala om de nallebjörnsmönstrade y-frontskalsonger som hon införskaffat i storpack från en rökskadeutförsäljning. Han hade räknat dem en gång och kommit fram till att han ägde nitton par.)
Men som sagt, en dag som den här verkade det bara vara i sin ordning att gå och besöka mamma. Det passade på något sätt in i mönstret. Hon kan lika gärna få gulla ihjäl mig tänkte han, så jag slipper ifrån denna existensiella vånda. Detta limbo i jordetid, detta gehenna, detta kaos! Med tunga steg påbörjade han sin golgatavandring.
"Haga hey!" Det var en allvarligt menad karatespark - ämnad att döda - men den missade sitt mål med flera decimeter. Det enda han lyckades träffa var en halvvissen paraplyaralia som landade på korkmattan med en uppgiven duns. Det mesta av den snustorra blomjorden ramlade ut på golvet och de gulnade bladen föll av ett efter ett. En allt för tidig höststorm var allt han hade lyckats skapa. Telefonen - som var det tilltänkta offret för hans attack - stod däremot kvar på sin plats på sovrumsfönstrets karm och ringde med långa och retsamma signaler - signaler som upplevdes alldeles oerhört störande eftersom Amadeus B. Nilsdotter-Stenström för bara någon timme sedan kommit hem från en nattlig filosofisk diskussion med Beatrice Ericsson, och därför kände sig mycket trött och inte alls utsövd.
I hopp om att snart kunna trötta ut telefonmarodören gjorde Amadeus sitt bästa för att ignorera signalerna. Han drog kudden över huvudet och mumlade ett Hare Krishna i ett sista fåfängt försök att komma undan, men när inte ens åkallandet av hans tillfälliga favoritgud gjorde någon nytta gav han upp. Utan att öppna ögonen lyfte han handen och greppade telefonluren. "Hallå" sade han, men eftersom han hade kudden mellan örat och luren kunde han inte höra mer än ett svagt frasande, som av bomull. "Jag sade hallå! Det är Amadeus! Hallå! Vem är det?"
Det hördes fortfarande inget svar. Amadeus suckade tungt och skulle precis lägga på när han plötsligt hörde några halvkvävda ljud som med viss fantasi kunde tolkas som mänskligt tal. Mycket försiktigt öppnade han ena ögat och insåg vari bristen i kommunikation bestod. Han slängde ner kudden på golvet. "Hallå. Det är Amadeus."
"Ja hallå. Är detta Amadeus B. Nilsdotter-Stenström?"
"Mmm..."
"Hej. Jag heter Bosse Bluckert och jag ringer från arbetsförmedlingen."
Ve och fasa! Arbetsförmedlingen! Vad ont hade han gjort för att drabbas av detta? För bara några timmar sedan hade han i en god väns sällskap sökt utröna själva levandets innersta mysterier, och nu konfronterades han plötsligt med en arbetsförmedlare som visserligen representerade verkligheten, men som för Amadeus mest av allt framstod som ett hot mot hans personliga integritet. Det hade säkert med hans karma att göra. Han hade säkert inte varit riktigt så god som han borde ha varit på sista tiden. Nå, vad orsaken till detta hemska än var så var han ändå tvungen att försöka klara sig ur knipan.
Det fanns bara en sak att göra. Amadeus bestämde sig för att bli sjuk. "Host! Jaha?", kraxade han.
"Vi har fått in ett jobb som skulle kunna passa dig."
"Host host!"
Bluckert tog ingen som helst hänsyn till Amadeus skrällande sjukdomssignaler. "Jag fick ett telefonsamtal från sjukhemmet. De har tydligen åkt på någon influensa däruppe och det verkar som om halva personalstyrkan ligger hemma med feber. Skulle du kunna tänka dig att rycka in som vikarie ett par dagar?"
"Host!!!"
"Vilken besvärlig hosta du har. Röker du?"
Amadeus höll på att trilla ur sängen av häpnad. Inte nog med att han just blivit väckt mitt i den vackraste och våtaste dröm han drömt på mycket länge, nu blev han också terroriserad med intima frågor som han inte kände någon som helst lust att besvara. "HOST!"
"Grabben", sade Bluckert hurtfriskt. "Tror du att jag är komplett dum i huvudet? När man har jobbat tjugofem år i arbetsförmedlarbranschen så har man lärt sig att skilja på hosta och hosta. Inom sju minuter skall du finnas på mitt kontor med stämpelkortet i den ena handen och med mössan i den andra." Bluckert tystnade för en sekund, liksom för att ta sats. "I ANNAT FALL MISTER DU ALLT JÄVLA UNDERSTÖD DU HAR, DIN ARBETSSKYGGA JÄVEL!"
I och med det så gick luften totalt ur Amadeus "HHOOSSTT!!"
"Du tar dig. Det där lät nästan som riktig hosta. Fast du ska veta att nedräkningen har börjat. Nu har du bara sex minuter och tjugotre sekunder på dig." Bluckert kastade på luren.
Amadeus insåg att han gått på pumpen. Likt de flesta andra medborgare i landet skulle han nu vara tvungen att böja sig för det faktum att det var omöjligt att överleva utan pengar. Han skulle bli tvungen att arbeta. Ett par dagar eller så. Efter dessa dagar skulle han säkert kunna finna på något sätt att klara sig ifrån löneslaveriet igen.
"Jaja, livet har sina ups and downs", mumlade han för sig själv. "Man får inte ge sig så lätt. Fast det är nog bäst att låta Bluckert tro att han har vunnit."
Han tog på sig sina slitna jeans och en tröja, svalde en klunk av det kalla kaffe som hällts i koppen redan kvällen före, tände en John Silver med filter och var ute ur lägenheten inom loppet av en minut. Så började han att springa.
Svettig över hela kroppen (fast mest i skrevet och under armarna) och med rödmosigt ansikte kom Amadeus fem minuter senare instörtande på Bo Bluckerts kontor. Pulsen hade stigit till cirka tvåhundra slag i minuten. "Jag är här nu", kraxade han och såg på den brutale och mycket fule arbetsförmedlaren. "Och jag ger mig. Jag har ingen hosta och jag tar vilket jobb som helst."
"Så bra då", svarade den fete mannen bakom skrivbordet. "Fast nu har jag tyvärr inget jobb åt dig längre. Så fort jag pratat färdigt med dig ringde personalchefen från sjukhemmet igen. Det hade visst löst sig med personalfrågan."
"Löst sig Hur fan kan det lösa sig när alla är sjuka?"
"Det var visst bara någon som hade försovit sig. Ge mig ditt kort så får du en stämpel."
"Men."
"Seså, ge mig kortet nu! Det finns många arbetssökande som behöver träffa mig och jag har inte tid att prata med dig hur länge som helst."
"Men..."
"Men och men, stick nu. Jag har inte tid med dig längre."
Bo Bluckerts uppenbarelse i allmänhet - och hans buffelartade sätt i synnerhet - ansträngde Amadeus nerver till bristningsgränsen. Det lät visserligen skönt att slippa arbeta men det var hemskt fult att släpa hit honom i onödan och dessutom ha mage att sitta där och hånflina åt honom. Han kände sig tvungen att protestera. (Sådan var Amadeus nämligen. Han var inte den typen av människa som utan strid böjde sig för myndigheter och auktoriteter. I alla fall inte på en gång.) "MEN DET VAR JU MASSOR MED SJUKA, DU HADE JU MASSOR MED PLATSER!"
"Ja - jag kanske överdrev lite. Men det gjorde jag i så fall bara för att det alltid är lika roligt att få se lata människor springa." Bluckert såg hånfullt på Amadeus. "Du kan komma tillbaka i morgon så skall vi se om vi kan hitta något annat åt dig. Jag tror att BOB vill ha en saftblandare. 8.15, passar det?"
Amadeus reste sig upp, röd i ansiktet av återhållet raseri. I en tyst protest mot den obarmhärtiga behandlingen knöt han sin näve hårt i byxfickan. Att torka bajsiga pensionärer i stjärten motsvarade visserligen inte hans idealbild av ett arbete, men till och med det var bättre än att behöva ställa sig på ett fabriksgolv. Fan, tänkte han, fast det sade han inte. "Jaha, hej då", var i stället allt han fick ur sig innan han gick. Det kändes inte direkt som något triumfatoriskt uttåg från arbetsförmedlingen.
"Jag tror minsann att din förkylning blivit bättre" skrek Bo Bluckert i samma sekund som Amadeus lämnade kontoret. "Vad fan ska man ha vårdcentraler till, när det finns arbetsförmedlingar? Halleluja jag är Jesus!" Han reste sig upp från sin väl nedsuttna skinnfåtölj och gick ut till den handikappade receptionist som satt bakom en glasruta och delade ut kölappar till de arbetssökande. "I heel the lame, I heel the blind", sjöng han extatiskt. "Kom hit Birgitta, så ska jag förrätta handpåläggning på dig. Inga mirakel är för stora för mig idag."
Receptionisten hukade i sin rullstol.
Vilken vidrig dag! Att bli väckt på det där brutala sättet efter att knappt ha sovit en blund. Amadeus insåg tydligt och klart att dagen redan var förstörd. Har det börjat så här illa så kan det bara bli värre tänkte han därför. Mot morsan alltså.
(Vår unge hjälte var i de flesta aspekter en självständig ung man men han hade måhända inte lyckats så bra med sitt frigörande från moderns trygga famn som han skulle ha velat. Hon tycktes fortfarande tro att han bara var en liten pojke som behövde all den omsorg och omvårdnad som bara hon kunde ge. För det mesta tog han det med ro eftersom hennes beskyddande attityd gav honom betydande materiella fördelar, men ibland kunde han inte låta bli att önska sig en förändring av tingens ordning. Dessa tillfällen brukade i allmänhet inträffa när hennes infantiliserande hållning gentemot honom tog sig offentliga uttryck. Det var till exempel inte särskilt roligt att behöva förklara för sina vänner varför en äldre kvinna plötsligt bankade på dörren till hans lägenhet och som hon sade "krävde att få veta vem han hade hos sig". Det hade hänt flera gånger. Han var inte heller förtjust i hennes vana att hålla honom med underkläder. Det var smått pinsamt att behöva gå omkring i små rosa gosstrosor med färgglada mussepiggfigurer på - för att bara inte tala om de nallebjörnsmönstrade y-frontskalsonger som hon införskaffat i storpack från en rökskadeutförsäljning. Han hade räknat dem en gång och kommit fram till att han ägde nitton par.)
Men som sagt, en dag som den här verkade det bara vara i sin ordning att gå och besöka mamma. Det passade på något sätt in i mönstret. Hon kan lika gärna få gulla ihjäl mig tänkte han, så jag slipper ifrån denna existensiella vånda. Detta limbo i jordetid, detta gehenna, detta kaos! Med tunga steg påbörjade han sin golgatavandring.
Amadeus 001
Prolog.
Ömt och varsamt kysste Amadeus B. Nilsdotter-Stenström sin Beatrice Ericsson farväl. Därefter vandrade han stilla hemåt i den mörka natten. Han visslade högt och ljudligt där han gick under gatlyktornas sken och det gjorde han därför att det var länge sedan han känt sig så lycklig och tillfreds med sitt liv. Tänka sig att han - HAN! - hade erövrat stadens vackraste kvinna. Tänka sig att han - HAN! - hade gjort henne till sin. Amadeus kände att det liv han levde hade mycket gott att ge. Allt gick honom i händerna nu för tiden. Allt.
Ömt och varsamt kysste Amadeus B. Nilsdotter-Stenström sin Beatrice Ericsson farväl. Därefter vandrade han stilla hemåt i den mörka natten. Han visslade högt och ljudligt där han gick under gatlyktornas sken och det gjorde han därför att det var länge sedan han känt sig så lycklig och tillfreds med sitt liv. Tänka sig att han - HAN! - hade erövrat stadens vackraste kvinna. Tänka sig att han - HAN! - hade gjort henne till sin. Amadeus kände att det liv han levde hade mycket gott att ge. Allt gick honom i händerna nu för tiden. Allt.
Amadeus - det bortglömda mästerverket.
Det känns som om preskriptionstiden gått ut för den ungdomssynd till skrivning som jag gjort mig skyldig till. (Tillsammans med Göran A ska jag väl tillägga, fast han kom bara med morbida ideér som jag sedan fick göra begripliga.) I vilket fall som helst är jag mogen för att låta Amadeus go public här på blogen. Som en följetong typ, han gör sig bäst i lagom doser.
Jag etiketterar honom just som Amadeus så blir han lätt att hitta.
Jag etiketterar honom just som Amadeus så blir han lätt att hitta.
Äntligen har jag förstått vad det innebär att vara medelålders.
Jag är 44 år, var 34 när Agnes kom, 39 när Tuva kom till världen. Jag är medelålders. Det innebär att jag har en tioåring och en femåring hemma, en mamma som är 70 och en pappa som är 75 och att jag måste hantera deras åldrar och kriser samtidigt som jag ska försöka förhålla mig någorlunda värdigt till min egen ålder. Inte att undra på att jag snabbt håller på att bli gråhårig. Alla bara gnäller.
"WAAAHHHH!!!"
"Vad är det Agnes?"
"Min kompis sade till en annan kompis att hon ville ge bort sitt kompisarmband till henne bara för att jag bara är snäll ibland!!!"
"Men det måste väl vara nåt missförstånd?"
"JAG HATAR HENNE!!!"
"WAAAAHHHH!!!"
"Vad är det Tuva?"
"JAG VILL HA GODIS!!! JAG VILL SE PÅ FILM!!!"
"Men det är dags att gå och lägga sig nu."
"JAG VILL JAG VILL JAG VILL!!!"
"WAAAAHHH!!!"
"Vad är det Arne?"
"ALLA MINA KOMPISAR HAR DÖTT. DET HÄR LIVET ÄR MENINGSLÖST OCH SÅ HAR JAG TAPPAT EN FRAMTAND!!!"
"Men du har ju T kvar."
"Ja han ja."
"WAAAHHH!!!"
"Vad är det Gunvor?"
"JAG HAR ALLA SJUKDOMAR SOM FINNS I HELA VÄRLDEN. OCH LIDL-KEXEN ÄR SLUT!!!"
"Du har ju i alla fall inte Aids."
"Nej inte än..."
"WAAAHHHH!!!"
"Vad är det Agnes?"
"Min kompis sade till en annan kompis att hon ville ge bort sitt kompisarmband till henne bara för att jag bara är snäll ibland!!!"
"Men det måste väl vara nåt missförstånd?"
"JAG HATAR HENNE!!!"
(...)
"WAAAAHHHH!!!"
"Vad är det Tuva?"
"JAG VILL HA GODIS!!! JAG VILL SE PÅ FILM!!!"
"Men det är dags att gå och lägga sig nu."
"JAG VILL JAG VILL JAG VILL!!!"
(...)
"WAAAAHHH!!!"
"Vad är det Arne?"
"ALLA MINA KOMPISAR HAR DÖTT. DET HÄR LIVET ÄR MENINGSLÖST OCH SÅ HAR JAG TAPPAT EN FRAMTAND!!!"
"Men du har ju T kvar."
"Ja han ja."
(...)
"WAAAHHH!!!"
"Vad är det Gunvor?"
"JAG HAR ALLA SJUKDOMAR SOM FINNS I HELA VÄRLDEN. OCH LIDL-KEXEN ÄR SLUT!!!"
"Du har ju i alla fall inte Aids."
"Nej inte än..."
onsdag, oktober 24, 2007
Frost på marken
frost på bilrutorna, kallt kallt kallt. Jag fryser som en häst travar, eller hur man nu ska uttrycka sig i hästform, som en löddrande springare, som ett galopperande kallblod, typ. Fast kallare. Ska det vara så här i ett halvår nu?
tisdag, oktober 23, 2007
Det finns barnkultur och det finns Hayao Miyazaki.
Jag har många filmer i min samling, men vad jag kan minnas har jag bara med berått mod köpt en enda "barnfilm" i självisk avsikt att ställa den i min egen hylla. Miyazakis "Spirited away". Vilken fantastisk film, vilken berättarglädje, vilka karaktärer, vilken skönhet.
"Spirited away" fick mig att upptäcka Hayao Miyazaki, sen såg jag "Prinsessan Mononoke" och insåg att det inte var ett "one-time-wonder". "Kikis delivery service" hittade jag med engelsk text och "Det levande slottet" gick Agnes och jag och såg på bio. Nu har jag sett "Min granne Totoro" och blivit frälst igen. Underbar film. Disney och Pixar kan gå och gömma sig.
söndag, oktober 21, 2007
Jag är en ung rebell nånstans långt därinne
men det måste vara jäkligt långt in, för nu börjar jag oroa mig för att jag fått prostatabesvär. Det går inte en natt utan att jag vaknar och behöver rusa och kissa. Jag får nog gå till doktorn. Typ. Urolog eller geriatriker, det är frågan...
lördag, oktober 20, 2007
Talking to the boys!!!
Var lite orolig där ett tag när det var alldeles tyst från Stockholm. Men nu vet jag. Det cocoonas och planeras SydAfrikaresor. God bless!!! Och som jag skrev i en kommentar i Hoffas blog (till tonerna av "Glory bells"): Jag är inte avundsjuk. (Hallelujah!)
T.H och J.O kanske inte riktigt greppar låten? Kolla in Bruce. Hallelujah!!!
T.H och J.O kanske inte riktigt greppar låten? Kolla in Bruce. Hallelujah!!!
fredag, oktober 19, 2007
Äntligen fredag...
...vad nu det ska betyda? Jag trivs ganska bra med mitt jobb just nu så det är inte så att jag längtar särskilt mycket till helgen av den anledningen. Men visst är det skönt att kunna konstatera att man kan göra veckobokslut. I alla fall med ett jobb som liksom aldrig "blir färdigt". Vad är jag nöjdast med den här veckan då? Samtalet med Hardemoiterna i tisdags tror jag, för det var viktigt. Surast över? Att jag inte varit nätverksansluten sedan i onsdags. Det skulle se ut det, om det inte vore en landsortsskola...
Nu ska jag ha en bira, sen ska jag laga tacos. Ariba!
Nu ska jag ha en bira, sen ska jag laga tacos. Ariba!
torsdag, oktober 18, 2007
Kumlanytt
Kumlanytt.se är en trevlig sida för Närkingar i förskingringen. Där finns lite av varje. Rekommenderas!
Vi kan prata om saken om ni lär er stava ordentligt först!
Hittade den här på min dörr i eftermiddags. Härligt med företagsamma barn!
Min kompis Wille är en skön kille.
Wille är Agnes kompis Wilmas storebror. Han är rätt funktionshindrad faktiskt, vilket inte hindrar honom från att vara världens skönaste kille. I lördags skulle Wilma sova över här och Wille var med och lämnade av henne och sovgrejorna.
Först fick jag en bamsekram. Sen fick jag känna på både arm- och benmuskler. Sen såg han mig i ögonen och sade "Ja du Håkan, tänk om du inte hade mig, hur skulle det vara då?"
Betydligt tråkigare
Först fick jag en bamsekram. Sen fick jag känna på både arm- och benmuskler. Sen såg han mig i ögonen och sade "Ja du Håkan, tänk om du inte hade mig, hur skulle det vara då?"
Betydligt tråkigare
måndag, oktober 15, 2007
Storebror var större
Och här ser vi Storebror själv sitta och hånle.
Hör honom prata sin bästa engelska på:
Svenskhockeytv
Svenskhockeytv
...brukar vara så för det mesta. Men det är ingen skam att förlora en hockeymatch om man krigar hela vägen. Det gjorde Kumla igår och då är det bara att gratulera Örebro till vinsten. Den var rättvis.
Ett bra sätt att göra sig hatad.
Klipper och klistrar från Aftonbladets web;
"Rektor utsatt för dödshot
”Din jävla landsförrädare, såna som du borde skjutas”
Rektorn och chefen för förskoleverksamheten i Filipstads kommun har dödshotats efter att hon påpekat att kyrkbesök inte överensstämmer med läroplanen, skriver Nya Wermlands-Tidningen. ”Din jävla landsförrädare, såna som du borde skjutas”, lyder ett av de meddelande som talats in på hennes mobilsvar.
Hoten har polisanmälts. Ulrik Lindström på kriminalpolisen i Värmland säger till NWT:
– Det är hot från personer som tycker att hon gjort fel.
Bakgrunden är att rektorn har instruerat personalen i förskoleverksamheten att inte ta med sig barnen till kyrkans julkrubba på första advent. Motivet till det är att kyrkobesök strider mot läroplanens tankar om att inte påverka barnen i religiösa eller politiska frågor. Föräldrar ska enligt läroplanen kunna lämna sitt barn till förskolan utan att behöva oroa sig för att barnet ska bli ensidigt påverkat av bland annat religion.
Intensiv debatt
Beslutet har startat en intensiv debatt i Filipstads kommun. En folkpartistisk och en kristdemokratisk kommunpolitiker samt flera förskollärare har gått till storms mot förskolechefen och personalen har sagt att de hotats med tjänsteanmärkning om de trots allt tog med sig barnen till kyrkan.
Men detta tillbakavisar rektorn. – Det kommer inte att utgå skriftliga förbud om någonting och vi kommer inte att svinga med domarklubban mot förskolorna. Det enda jag vill få fram är att man bör ha det som står i läroplanen i åtanke och att man börjar diskutera, reflektera och tänka igenom vad vi har för vanor kvar från en annan tid och om det finns skäl att ompröva vissa saker, säger rektorn till Filipstads Tidning.
Svensk tradition
Hon drar paralleller till att Skolverket sagt att skolavslutningar gärna får hållas i kyrkan, men att de inte bör innehålla några religiösa inslag. Ett julspel som beskriver kristi födelse måste emellertid betraktas som ett ”religiöst inslag”.
Förskolelärarna anser att julspelet tillhör en ”svensk tradition” och att det inte handlar om att aktivt försöka pådyvla barnen någon religion.
Julspelet i kyrkan står dock i direkt strid med läroplanen, anser rektorn."
Vad tänker jag då?
Att hon har rätt i sak fast det blir omöjligt att göra en sådan strikt tillämpning av läroplanen, om inte annat för de reaktioner det väcker, både vid sommaravslutningar och vid juletid. Men inte ska man behöva bli mordhotad för det? Man kan ju fundera på vad det kristna kärleksbudskapet är värt om man vill skjuta någon för att man "tycker att hon gjort fel". (Fast det är väl någon tokdåre som väljer att utnyttja situationen.)
Jag tycker nog att man kan gå iväg på ett julspel, man kan ju faktiskt diskutera "det man sett" efteråt...
"Rektor utsatt för dödshot
”Din jävla landsförrädare, såna som du borde skjutas”
Rektorn och chefen för förskoleverksamheten i Filipstads kommun har dödshotats efter att hon påpekat att kyrkbesök inte överensstämmer med läroplanen, skriver Nya Wermlands-Tidningen. ”Din jävla landsförrädare, såna som du borde skjutas”, lyder ett av de meddelande som talats in på hennes mobilsvar.
Hoten har polisanmälts. Ulrik Lindström på kriminalpolisen i Värmland säger till NWT:
– Det är hot från personer som tycker att hon gjort fel.
Bakgrunden är att rektorn har instruerat personalen i förskoleverksamheten att inte ta med sig barnen till kyrkans julkrubba på första advent. Motivet till det är att kyrkobesök strider mot läroplanens tankar om att inte påverka barnen i religiösa eller politiska frågor. Föräldrar ska enligt läroplanen kunna lämna sitt barn till förskolan utan att behöva oroa sig för att barnet ska bli ensidigt påverkat av bland annat religion.
Intensiv debatt
Beslutet har startat en intensiv debatt i Filipstads kommun. En folkpartistisk och en kristdemokratisk kommunpolitiker samt flera förskollärare har gått till storms mot förskolechefen och personalen har sagt att de hotats med tjänsteanmärkning om de trots allt tog med sig barnen till kyrkan.
Men detta tillbakavisar rektorn. – Det kommer inte att utgå skriftliga förbud om någonting och vi kommer inte att svinga med domarklubban mot förskolorna. Det enda jag vill få fram är att man bör ha det som står i läroplanen i åtanke och att man börjar diskutera, reflektera och tänka igenom vad vi har för vanor kvar från en annan tid och om det finns skäl att ompröva vissa saker, säger rektorn till Filipstads Tidning.
Svensk tradition
Hon drar paralleller till att Skolverket sagt att skolavslutningar gärna får hållas i kyrkan, men att de inte bör innehålla några religiösa inslag. Ett julspel som beskriver kristi födelse måste emellertid betraktas som ett ”religiöst inslag”.
Förskolelärarna anser att julspelet tillhör en ”svensk tradition” och att det inte handlar om att aktivt försöka pådyvla barnen någon religion.
Julspelet i kyrkan står dock i direkt strid med läroplanen, anser rektorn."
Vad tänker jag då?
Att hon har rätt i sak fast det blir omöjligt att göra en sådan strikt tillämpning av läroplanen, om inte annat för de reaktioner det väcker, både vid sommaravslutningar och vid juletid. Men inte ska man behöva bli mordhotad för det? Man kan ju fundera på vad det kristna kärleksbudskapet är värt om man vill skjuta någon för att man "tycker att hon gjort fel". (Fast det är väl någon tokdåre som väljer att utnyttja situationen.)
Jag tycker nog att man kan gå iväg på ett julspel, man kan ju faktiskt diskutera "det man sett" efteråt...
söndag, oktober 14, 2007
Tjejkalas
är man ju van vid vid det här laget, men Tuva har bara två jämnåriga förskolekompisar som är lika gamla. Det skulle ha blivit ett väldigt litet kalas så både hon och vi tyckte att det kanske var en bra idé att bjuda med killarna också.
"Du får gärna klä ut dig" ville Tuva att det skulle stå på inbjudan. Uppmaningen hörsammades. Vad fick vi se? Vackra prinsessor i askungeklänningar och en pirat, en spindelman och ett skelett... Fascinerande hur könsrollsmönstren slagit igenom redan i femårsåldern.
Det blev ett trevligt kalas. Tuva var nöjd. Hon fick en puss av Anton när han skulle gå hem, han kastade sig över henne och brottade ner henne och hon fnittrade lätt hysteriskt men såg lycklig ut.
torsdag, oktober 11, 2007
Armageddon!!!
Vaknade inrullad i svettvåta lakan efter en mardröm som verkligen innehöll jordens undergång, en slocknande sol och den "sista dagen/natten". Den var vidrig och innehöll bland annat en pappa som ville lämna tillbaka lånade dvd-filmer innan det var försent (och frågade "är det nåt du vill fråga mig innan JAG dör?"), (Men hallå, vi ska faktiskt dö allihopa!!!), en kusin som ringde upp och ville ställla mig till ansvar för alla missgärningar jag begått i forn- och nutid, barnen som inte ville vara med och äta "någon slags sista måltid" utan hellre leka med kompisar och Lise som var sur för att inte trädgården var i ordning. Strax innan jag vaknade satt jag vid datorn och försökte få iväg epost med sista hälsningar till nära och kära, men bredbandet lade av hela tiden...
Undrar vad Freud skulle ha fått ut av den drömmen?
Undrar vad Freud skulle ha fått ut av den drömmen?
Kumla-Hammarö 11-1
Så ska det se ut. Nu slipper man slipa grillorna närmsta veckan i alla fall... (Som någon kaxig fjollträskare föreslagit i ett tidigare inlägg...)
Fast det är såklart inte bra att divisionettserierna är så gräsligt ojämna. Det blir mest synd om alla inblandade parter.
Fast det är såklart inte bra att divisionettserierna är så gräsligt ojämna. Det blir mest synd om alla inblandade parter.
Min mening med livet...
...oh, how superserious...
Nej jag vet inte, egentligen... Men om jag nu ska skapa någon slags mening, för mig själv i alla fall, så är det väl i så fall att inse att jag fortplantat mig och måste föra över någon slags "livskunskap" till min avkomma.
Agnes vägrade så sent som i våras att sluta på fritids av en enda anledning. "Men pappa, om jag är själv hemma och måste gå på toa och det inte finns något papper där..."
"Då kniper du med benen och springer ut och hämtar en ny rulle".
"Men om det är slut i köksgarderoben också???"
"Då tar du en bit bomull..."
"Åh fy vad äckligt, jag tänker aldrig sluta på fritids..."
Nu har hon ändå "skolat ut sig själv" och slutar 31/10. Jag får ladda med toarullar både här och där.
När vi satt och pratade innan hon skulle somna i går kväll sade hon plötsligt: "Tänk när jag ska flytta hemifrån, det ska bli skitkul..."
"Ja det kommer det säkert att bli, men som tur är dröjer det ju några år än..."
"Men är det inte jättesvårt att veta vad som ska finnas i ett kylskåp?"
"Jo det är klart att det är en av de viktiga saker man måste ha koll på när man ska bli vuxen, men det är ju roligt också, och när man inte har några barn kanske det inte gör så mycket om man missar en och annan sak, eller det gör vi ju än ibland, det händer ju att vi inte har mjölk eller fil hemma... Men annars kommer jag ihåg att det var jättekul att börja ta det ansvaret för sig själv, värre var det kanske att städa och tvätta..."
"Vad då? Ska jag tvätta själv?" (Stor oro.)
"Ja det måste man väl, eller..."
"Jag kommer att vara barn rätt länge än va?"
"Ett bra tag till."
Annat är det med Tuva som är i sin femårsallmaktsperiod.
När jag hämtade Tuva på förskolan häromdagen och pratade med förskolläraren Charlotte, sade Tuva plötsligt (mycket myndigt); "förresten vet jag vad VIKARIE är..."
"Okej..."
"Det är när man får hål i tänderna."
Bra Tuva. Dig kan man lära lite mer om livet. *S*
Sen gick vi mot hemmet. Vi träffade Jenny, Adrians mamma. Hon beklagade att Adrian inte kunde komma på Tuvas femårskalas, de hade fullt upp ändå den helgen.
"Men det gör inget", sade Tuva och såg "klokochförstående" ut. "Det står ju på inbjudan... Kom om du inte kan ringa."
Nej jag vet inte, egentligen... Men om jag nu ska skapa någon slags mening, för mig själv i alla fall, så är det väl i så fall att inse att jag fortplantat mig och måste föra över någon slags "livskunskap" till min avkomma.
Agnes vägrade så sent som i våras att sluta på fritids av en enda anledning. "Men pappa, om jag är själv hemma och måste gå på toa och det inte finns något papper där..."
"Då kniper du med benen och springer ut och hämtar en ny rulle".
"Men om det är slut i köksgarderoben också???"
"Då tar du en bit bomull..."
"Åh fy vad äckligt, jag tänker aldrig sluta på fritids..."
Nu har hon ändå "skolat ut sig själv" och slutar 31/10. Jag får ladda med toarullar både här och där.
När vi satt och pratade innan hon skulle somna i går kväll sade hon plötsligt: "Tänk när jag ska flytta hemifrån, det ska bli skitkul..."
"Ja det kommer det säkert att bli, men som tur är dröjer det ju några år än..."
"Men är det inte jättesvårt att veta vad som ska finnas i ett kylskåp?"
"Jo det är klart att det är en av de viktiga saker man måste ha koll på när man ska bli vuxen, men det är ju roligt också, och när man inte har några barn kanske det inte gör så mycket om man missar en och annan sak, eller det gör vi ju än ibland, det händer ju att vi inte har mjölk eller fil hemma... Men annars kommer jag ihåg att det var jättekul att börja ta det ansvaret för sig själv, värre var det kanske att städa och tvätta..."
"Vad då? Ska jag tvätta själv?" (Stor oro.)
"Ja det måste man väl, eller..."
"Jag kommer att vara barn rätt länge än va?"
"Ett bra tag till."
Annat är det med Tuva som är i sin femårsallmaktsperiod.
När jag hämtade Tuva på förskolan häromdagen och pratade med förskolläraren Charlotte, sade Tuva plötsligt (mycket myndigt); "förresten vet jag vad VIKARIE är..."
"Okej..."
"Det är när man får hål i tänderna."
Bra Tuva. Dig kan man lära lite mer om livet. *S*
Sen gick vi mot hemmet. Vi träffade Jenny, Adrians mamma. Hon beklagade att Adrian inte kunde komma på Tuvas femårskalas, de hade fullt upp ändå den helgen.
"Men det gör inget", sade Tuva och såg "klokochförstående" ut. "Det står ju på inbjudan... Kom om du inte kan ringa."
onsdag, oktober 10, 2007
Easy shopping
- ni vet den där postorderkatalogen man får med jämna mellanrum, den som är perfekt att ha med sig in på toaletten så man kan få lite förströelse under tiden man förrättar sina behov nummer två...
Jag upphör aldrig att förvånas över hur skickligt man i marknadsföringssammanhang kan förhålla sig till det svenska språket. Särskilt duktiga tycker jag de där företagen som säljer "prydnadssakssamlarobjekt" är.
Nu lockade företaget "Bradford Limited" med
"Samlarserien Thomas Kinkade´s christmas express" - ett elektriskt tåg med UPPLYSTA tågvagnar med härliga julmotiv skapade av "LJUSETS MÄSTARE", Thomas Kinkade!"
Inte illa va? För bara 6 x 797:- får man ett "komplett" kit med spår och allt. Och lyser gör det lilla jultåget också.
Och garantin sen då: Vi lovas att det här - på heder och samvete - är:
"Det enda upplysbara elektriska tåg som återger konst av den berömde Thomas Kinkade!"
Inte illa. Det rycker i köptarmen.
Men vem fan är Thomas Kinkade?
Jag upphör aldrig att förvånas över hur skickligt man i marknadsföringssammanhang kan förhålla sig till det svenska språket. Särskilt duktiga tycker jag de där företagen som säljer "prydnadssakssamlarobjekt" är.
Nu lockade företaget "Bradford Limited" med
"Samlarserien Thomas Kinkade´s christmas express" - ett elektriskt tåg med UPPLYSTA tågvagnar med härliga julmotiv skapade av "LJUSETS MÄSTARE", Thomas Kinkade!"
Inte illa va? För bara 6 x 797:- får man ett "komplett" kit med spår och allt. Och lyser gör det lilla jultåget också.
Och garantin sen då: Vi lovas att det här - på heder och samvete - är:
"Det enda upplysbara elektriska tåg som återger konst av den berömde Thomas Kinkade!"
Inte illa. Det rycker i köptarmen.
Men vem fan är Thomas Kinkade?
tisdag, oktober 09, 2007
Slow down the fart!
En prakthangover.Svengelska är ett roligt språk!
Vad sägs om "I have a backsmell", den är en klassiker.
I´m covered in bees
Eva L har bedrivit Eddie Izzard-forskning på Youtube och hittat följande klipp:
I like my women like I like my coffee, in a plastic cup.
Han är så sjukt rolig.
I like my women like I like my coffee, in a plastic cup.
Han är så sjukt rolig.
Slängde iväg ett mail
till Ulf Johansson, chefredaktör för Nerikes Allehanda.
Hej!
Undrar bara helt stillsamt hur ni tänker när ni väljer att publicera människor som är missnöjda med sina chefer och som därför så fult generaliserar över en hel yrkeskår?
Skulle ni ha tagit in insändare som påstod att att alla "McDonaldsmänniskor är gravt alkoholiserade" eller "alla chefredaktörer har valt sitt yrke därför att de är så pissesura på sin lön som lokaltidningsreportrar..."
På "svara snabbt" dessutom?
Den svenska grundskolan kan alla ha en åsikt om - alla har ju gått där. Vi (skolledare, grundskollärare, förskollärare, fritidspedagoger och barnskötare) tillhör de mest utsatta grupper som finns när det gäller "offentlig granskning". Det kanske är bra. Det är det säkert. Men varför elda på med insändare från två uppenbara "rättshaverister"?
Jag fattar liksom inte.
Hälsningar
Håkan Sandberg
Rektor
Igår fick jag svar:
Hej!
Jag tycker nog att du spetsar till det i dina jämföreselseexempel. Men visst är det så att jag som chefredaktör liksom exempelvis rektorer får räkna med att ta rejält kritik. Jag brukar bli ganska tufft angripen, men det får jag acceptera. Som du säkert såg har vi också publicerat motinlägg från rektorer.
Med vänlig hälsning
Ulf Johansson
Nerikes Allehanda
Jag tycker nog att han missade poängen. Men han kanske har fullt upp med att bemöta världsopinionen angående rondellhundspubliceringen?
Idag kunde man i den fortsatta debatten om rektorsskapet bland annat läsa att dödsskjutningen av den 16:årige pojken i Karlskrona i helgen sannolikt inte skulle ha hänt om rektor och personal i pojkens skola tagit sitt ansvar och varit välutbildade i antimobbning.
*Suck* Allt går att leda i bevis om man vill det. Och Na-Nt hänger på. Synd.
Hej!
Undrar bara helt stillsamt hur ni tänker när ni väljer att publicera människor som är missnöjda med sina chefer och som därför så fult generaliserar över en hel yrkeskår?
Skulle ni ha tagit in insändare som påstod att att alla "McDonaldsmänniskor är gravt alkoholiserade" eller "alla chefredaktörer har valt sitt yrke därför att de är så pissesura på sin lön som lokaltidningsreportrar..."
På "svara snabbt" dessutom?
Den svenska grundskolan kan alla ha en åsikt om - alla har ju gått där. Vi (skolledare, grundskollärare, förskollärare, fritidspedagoger och barnskötare) tillhör de mest utsatta grupper som finns när det gäller "offentlig granskning". Det kanske är bra. Det är det säkert. Men varför elda på med insändare från två uppenbara "rättshaverister"?
Jag fattar liksom inte.
Hälsningar
Håkan Sandberg
Rektor
Igår fick jag svar:
Hej!
Jag tycker nog att du spetsar till det i dina jämföreselseexempel. Men visst är det så att jag som chefredaktör liksom exempelvis rektorer får räkna med att ta rejält kritik. Jag brukar bli ganska tufft angripen, men det får jag acceptera. Som du säkert såg har vi också publicerat motinlägg från rektorer.
Med vänlig hälsning
Ulf Johansson
Nerikes Allehanda
Jag tycker nog att han missade poängen. Men han kanske har fullt upp med att bemöta världsopinionen angående rondellhundspubliceringen?
Idag kunde man i den fortsatta debatten om rektorsskapet bland annat läsa att dödsskjutningen av den 16:årige pojken i Karlskrona i helgen sannolikt inte skulle ha hänt om rektor och personal i pojkens skola tagit sitt ansvar och varit välutbildade i antimobbning.
*Suck* Allt går att leda i bevis om man vill det. Och Na-Nt hänger på. Synd.
fredag, oktober 05, 2007
Rektorshatet breder ut sig i Nerikes Allehanda
Snart får man väl beteckna sig som "skyddsvärd minoritet" och be om hjälp.
Vi (skolledare)
får "anställa medarbetare trots att vi inte har vare sig personalvetar- eller psykologutbildning"
är "gravt alkoholiserade och förmår därför inte upprätthålla riktiga jobb" - som exempelvis ett läraryrke.
kan "inte se att vi egentligen inte är ämnade för detta kall därför att vi vill ha samma lön som en erfaren gymnasielärare"
förstår inte "vikten av utbildning och akademiska examina" utan hankar oss fram med hjälp av studieförbundskurser.
...och en hel del annat smått och gott...
Skulle vilja se Na publicera samma åsikter om undersköterskor, murare, typografer e.t.c.
Det skulle aldrig kunna hända. Men skolan är allas älskling och allas hatobjekt och då är det plötsligt legitimt.
*Suckar mest*
Vi (skolledare)
får "anställa medarbetare trots att vi inte har vare sig personalvetar- eller psykologutbildning"
är "gravt alkoholiserade och förmår därför inte upprätthålla riktiga jobb" - som exempelvis ett läraryrke.
kan "inte se att vi egentligen inte är ämnade för detta kall därför att vi vill ha samma lön som en erfaren gymnasielärare"
förstår inte "vikten av utbildning och akademiska examina" utan hankar oss fram med hjälp av studieförbundskurser.
...och en hel del annat smått och gott...
Skulle vilja se Na publicera samma åsikter om undersköterskor, murare, typografer e.t.c.
Det skulle aldrig kunna hända. Men skolan är allas älskling och allas hatobjekt och då är det plötsligt legitimt.
*Suckar mest*
Tillsammans är man mindre ensam
var ju en riktigt bra bok. Nu är filmen här. Med Audrey Tautou dessutom. *Plötsligt mycket sugen på att gå på bio*
Idoldyrkan ägnar jag mig sällan åt med A.T är världens vackraste och mest karismatiska skådespelerska och hennes ögon kan man bara drunkna i.
Edit 9/11. Nu har jag sett den. Je t´aime Audrey!!! C´est adorable!!! Pardon my french!
tisdag, oktober 02, 2007
Vad fort det går
fort fort fort är det oktober, riktig höst. Klargul, kall och vacker släcker den alla omöjliga drömmar om en evig sommar. Inte gör det mig så mycket. Jag trivs bättre i verkligheten.
Vi vandrade runt Dovra sjöar med Stene skolas barn igår. En riktig höstvandring. Luften var tung av återhållet regn och hällarna hala av vatten och fallna löv. Det var vackert.
Vi vandrade runt Dovra sjöar med Stene skolas barn igår. En riktig höstvandring. Luften var tung av återhållet regn och hällarna hala av vatten och fallna löv. Det var vackert.
söndag, september 30, 2007
Jamen alltså, hallå, HALLÅ!!!
IFK Munkfors ska man väl inte få stryk av? Är det så jag lönas för att jag investerat i ett årskort på hockeyn? Skandal... Och hur kan man vara så otroligt urbota dum så man tar en checkingfrombehindutvisning och får matchstraff när man spelar fem mot tre och ligger under med ett mål? I mittzon? Hoppas T. Karlsson får bära dumstrut i duschen för han kan gott skämmas en del.
lördag, september 29, 2007
Nu stack dom till Vingåker,
Lise och Linda. Jag är rädd att jag skapat en trend genom mitt oförsiktiga agerande. (Se juliblogen.)
Ja ja, vi får en dag för oss själva barnen och jag, det kan ses som kvalitetstid.
Räkningarna betalas ikväll när vi ser hur mycket det blev kvar.
Ja ja, vi får en dag för oss själva barnen och jag, det kan ses som kvalitetstid.
Räkningarna betalas ikväll när vi ser hur mycket det blev kvar.
Elizabeth 1 -
"the virgin queen", drottning över England definitivt, över Irland, Wales, Skottland och Frankrike bara genom titulatur...
Ulf L. uttalade sig något om Cate Blanchettes rollfigur i hennes andra "Elisabeth-film" i en intervju, jag har inte sett den filmen själv, däremot Helene Mirrens magnifika drottninggestaltning i BBC-miniserien som kom 2006.
Grandiost skådespeleri, en helt fantastisk skådespelarbesättning, trovärdighet in i minsta detalj.
Hovet var säkert inte större än 100-200 personer på den tiden, London greppbart också, iscoolt att inse att de"människors skeenden" som vi idag kallar historia faktiskt kunde utspelas på en kunglig "bakgata". Som Karl xxii och hans turkiska hov ungefär, det kunde man väl rätt snart ha markjämnat om man velat det...
Helene Mirren är fullständigt extravagant i sitt drottningporträtt och förtjänar 12/10 minst. Bästa jag sett någon gång.
Ulf L. uttalade sig något om Cate Blanchettes rollfigur i hennes andra "Elisabeth-film" i en intervju, jag har inte sett den filmen själv, däremot Helene Mirrens magnifika drottninggestaltning i BBC-miniserien som kom 2006.
Grandiost skådespeleri, en helt fantastisk skådespelarbesättning, trovärdighet in i minsta detalj.
Hovet var säkert inte större än 100-200 personer på den tiden, London greppbart också, iscoolt att inse att de"människors skeenden" som vi idag kallar historia faktiskt kunde utspelas på en kunglig "bakgata". Som Karl xxii och hans turkiska hov ungefär, det kunde man väl rätt snart ha markjämnat om man velat det...
Helene Mirren är fullständigt extravagant i sitt drottningporträtt och förtjänar 12/10 minst. Bästa jag sett någon gång.
fredag, september 28, 2007
Grisar ska inte ha roligt, grisar ska bli julskinka...
...Plötsligt slagen av den stora meningslösheten...
Varför finns jag? Vart tog livsglädjen vägen?
Varför finns jag? Vart tog livsglädjen vägen?
Någon annonserar i Nerikes Allehanda
efter en hund-promenadör, en hundvakt, en rastare. 3 timmar om dagen, sju gånger i veckan skall två pudlar i rask takt promeneras runt Örebros gator. 50:-/promenad. Den som får uppdraget skall vara vid fysiskt god hälsa och inte röka.
Vad ska man med hund till om man inte kan gå ut och gå med den? Vem har råd att lägga drygt 4000:-/månaden på pudelrastning? Tror hundägaren att jyckarna får lungcancer om rastaren tar sig en cigg under promenaden?
Jag säger som John Holm "Vad är meningen med allt det här?"
Vad ska man med hund till om man inte kan gå ut och gå med den? Vem har råd att lägga drygt 4000:-/månaden på pudelrastning? Tror hundägaren att jyckarna får lungcancer om rastaren tar sig en cigg under promenaden?
Jag säger som John Holm "Vad är meningen med allt det här?"
tisdag, september 25, 2007
Hockeypremiären avklarad
och de svarta tjurarna (ungdjuren?) stod upp bra mot Skövde. Magkänslan säger mig att det i alla fall blir en roligare säsong i år. Det var många som ville mycket.
Little Willy Willy won´t go home!!!
*sitter vid datorn och nynnskrålar*
Säga vad man vill men det gjordes en hel del hits där i början av sjuttiotalet och The Sweet var ett grymmebra band. The Ark kan gå och gömma sig bakom en musikalridå någonstans.
söndag, september 23, 2007
Man är så präktig med första barnet
...allt ska gå så rätt till sådär... Det var nog aldrig något snack om att Agnes skulle ha stödhjul till exempel, det "fixade vi såklart ändå", sprang efter och höll i jackan och hon cyklade mycket riktigt "av sig själv" ganska snart också.
Vi (Lise mest) har väl sprungit en del med Tuva också men när hon inte riktigt fattat galoppen så kom de där stödhjulen på i alla fall och nu kör hon som ett Jehu genom Kumlas gator, det kan man ju kosta på sig när man inte behöver hålla balansen. Igår när vi var på cykeltur åkte hon till och med och blundade emellanåt och då funderade jag på om det kan vara ett enda dugg nyttigt med stödhjul egentligen?
Annars var det mysigt att cykla med henne. Fram till torget var hon som en blixt. Tillbaka som en urlakad sillmjölke. *S* Hon brände väl sitt bästa krut i början.
Vi (Lise mest) har väl sprungit en del med Tuva också men när hon inte riktigt fattat galoppen så kom de där stödhjulen på i alla fall och nu kör hon som ett Jehu genom Kumlas gator, det kan man ju kosta på sig när man inte behöver hålla balansen. Igår när vi var på cykeltur åkte hon till och med och blundade emellanåt och då funderade jag på om det kan vara ett enda dugg nyttigt med stödhjul egentligen?
Annars var det mysigt att cykla med henne. Fram till torget var hon som en blixt. Tillbaka som en urlakad sillmjölke. *S* Hon brände väl sitt bästa krut i början.
lördag, september 22, 2007
Kan man annat än njuta av livet
när man får vara i skogen en vacker höstdag och när trattkantarellerna står "i klasar", redo för skörd... Agnes och jag tog oss en tur till Scoutstugan och det mådde vi bra av bägge två.
Nu är det bara att börja rensa.
Nu är det bara att börja rensa.
Hur sjuk måste man vara när man är sjuk...
...om man mellan feberyrorna ägnar tio timmar åt att återse Richard Clavells "Sho-Gun" och dessutom tycker att det är världens bästa tv-serie?
"Wakarimasta Yabu-san", "Hai Toshiro Mifune, do-deska-den" och "Domo arrigato Mariko-Sama" är några sådana där tidlösa repliker jag bara alltid kommer att minnas.
Mariko är dessutom den vackraste kvinna jag sett (?) och scenen när hon - nästan - begår seppuku är fullständigt vidrigt infernabelt raffinerad.
Otroligt skitbra!!! 1980-talet var kanske inte bara kulturskymning ämdå.
"Wakarimasta Yabu-san", "Hai Toshiro Mifune, do-deska-den" och "Domo arrigato Mariko-Sama" är några sådana där tidlösa repliker jag bara alltid kommer att minnas.
Mariko är dessutom den vackraste kvinna jag sett (?) och scenen när hon - nästan - begår seppuku är fullständigt vidrigt infernabelt raffinerad.
Otroligt skitbra!!! 1980-talet var kanske inte bara kulturskymning ämdå.
Min trohetsförklaring till Gittan...
Gi och jag jobbade ihop i fyra år. Hon var viktig för mig på flera sätt. Dels är hon en kompetent specialpedagog och dels har hon egen erfarenhet av "vad det innebär att vara rektor". It´s lonely at the top säger man och det stämmer faktiskt ibland och då har det emellanåt varit ganska skönt att kunna bryta sina tankar med en som "själv varit där".
Mer än så var det inte. (Fast det tydligen var tillräckligt för att några skulle få för sig att vi "hade en historia".)
*S* Det hade ju sett ut det. Då hade jag för första gången i mitt liv kunnat kalla mig för "lammkött".
Vi har det jättebra på skolan idag och "den professionella G" går att leva utan. (Jag önskar henne såklart all lycka på den nya arbetsplatsen.)
Men G har två saker som gör henne unik och i de styckena är hon snart sagt oersätterlig. Hon älskar film och hon älskar musik. Hon har dessutom en son i "mellantonåren" som håller henne uppdaterad på vad som händer på punk/ska/oi-scenen och under de här fyra åren så har hon tillfört mig många musikaliska och filmiska influenser som gett mig MYCKET.
Mellan Åbytorp och Vialund är det bara fyra kilometer men det är ändå en skillnad på att kunna "slänga lite käft var dag" och att behöva bestämma en tid för överlämnanden av nya rariteter.
Vad gäller film är jag (i alla fall "by numbers") långt före i samlingen, men musikaliskt vet jag inte. Det bästa G har introducerat mig till är Walter Trout, vars namn (och gitarrspel) antagligen fortfarande hade varit obekant för mig om inte G funnits där.
Hon har "hållit mig vässad för nya spännande infall" helt enkelt och jag tror jag gjort detsamma för henne och jag hoppas att vi kan vidmakthålla det trots att vi inte jobbar "rum bredvid rum" längre...
Mer än så var det inte. (Fast det tydligen var tillräckligt för att några skulle få för sig att vi "hade en historia".)
*S* Det hade ju sett ut det. Då hade jag för första gången i mitt liv kunnat kalla mig för "lammkött".
Vi har det jättebra på skolan idag och "den professionella G" går att leva utan. (Jag önskar henne såklart all lycka på den nya arbetsplatsen.)
Men G har två saker som gör henne unik och i de styckena är hon snart sagt oersätterlig. Hon älskar film och hon älskar musik. Hon har dessutom en son i "mellantonåren" som håller henne uppdaterad på vad som händer på punk/ska/oi-scenen och under de här fyra åren så har hon tillfört mig många musikaliska och filmiska influenser som gett mig MYCKET.
Mellan Åbytorp och Vialund är det bara fyra kilometer men det är ändå en skillnad på att kunna "slänga lite käft var dag" och att behöva bestämma en tid för överlämnanden av nya rariteter.
Vad gäller film är jag (i alla fall "by numbers") långt före i samlingen, men musikaliskt vet jag inte. Det bästa G har introducerat mig till är Walter Trout, vars namn (och gitarrspel) antagligen fortfarande hade varit obekant för mig om inte G funnits där.
Hon har "hållit mig vässad för nya spännande infall" helt enkelt och jag tror jag gjort detsamma för henne och jag hoppas att vi kan vidmakthålla det trots att vi inte jobbar "rum bredvid rum" längre...
fredag, september 21, 2007
Hoffa har blivit med blog!
En ung man med "blogdrömmar", ännu helt opublicerad, 2001.
Det hurrar vi för och firar såklart! Ni hittar länken i länkarkivet. Kör hårt Hoffa!
I dag är det fem år sedan Tuva föddes.
Från hjälplös liten groda till självständig cool tjej - fem år, vad fort det går... Perspektivet blir alldeles hisnande.onsdag, september 19, 2007
...Blev man hemmavarande ett par dagar då,
ont i hela kroppen, lite feber, plötsliga växlingar mellan frossa och svettningar. What to do?
måndag, september 17, 2007
Vill du ha din frihet...
...får du ta den...
Sällan det känns så, men ikväll längtade jag intensivt efter att hela familjen skulle gå och lägga sig så jag kunde få ge mig i kast med Måns Ivarssons Lundellbiografi. Till sist sänkte sig lugnet över Baldergatan. Nu är jag hundrafemtio sidor fram i första bandet, Lundell är publicerad av Stefan Daagarsson på Inferi, på väg mot Vargmåne och Jack och jag bara njuter, fast det verkar ha varit ett jäkla liv...
Sällan det känns så, men ikväll längtade jag intensivt efter att hela familjen skulle gå och lägga sig så jag kunde få ge mig i kast med Måns Ivarssons Lundellbiografi. Till sist sänkte sig lugnet över Baldergatan. Nu är jag hundrafemtio sidor fram i första bandet, Lundell är publicerad av Stefan Daagarsson på Inferi, på väg mot Vargmåne och Jack och jag bara njuter, fast det verkar ha varit ett jäkla liv...
lördag, september 15, 2007
fredag, september 14, 2007
Idag är det Kumlamarken,
barnen till fromma och föräldrarnas plånböcker till skada. Sånt trams fanns inte på min tid, då var det Sannamarken och Hallsbergsmarken som gällde. Till dessa begivenheter vallfärdade köplystna barn och föräldrar från hela Närke. (Om föräldrarna ville och hade råd.)
Det var mycket bättre förr. På Sannamarken vann jag en gång i en tombola en rökt ål. Jag blev glad och stolt över att vara en så duktig lottagare och min pappa dreglade av iver inför det goda som skulle undfägnas honom på kvällen sedan.
Om min minnesbild inte sviker mig alldeles så fick han ett stort gallstensanfall efteråt. Frosseri är väl en av de sju dödssynderna och en del straffar Gud med detsamma.
Det var mycket bättre förr. På Sannamarken vann jag en gång i en tombola en rökt ål. Jag blev glad och stolt över att vara en så duktig lottagare och min pappa dreglade av iver inför det goda som skulle undfägnas honom på kvällen sedan.
Om min minnesbild inte sviker mig alldeles så fick han ett stort gallstensanfall efteråt. Frosseri är väl en av de sju dödssynderna och en del straffar Gud med detsamma.
Ibland undrar jag om Gud hade en plan
när han knappt lät mig flytta hemifrån innan jag drabbades av tv-pejlarna.
Jag bekände omedelbart mitt innehav av svartvit tv med bägge kanalerna och slapp böter och allt sedan den dagen har jag varit ett stort fan av public service-tv.
2007 i september säger jag bara "Thank You Lord have mercy" och "Thank You for showing me the light that is called Kunskapskanalen".
Där får man se tv värd att sitta vid. De här Indienprogrammen. Makalösa. Allahu Akbar! Leve licensen!!!
Jag bekände omedelbart mitt innehav av svartvit tv med bägge kanalerna och slapp böter och allt sedan den dagen har jag varit ett stort fan av public service-tv.
2007 i september säger jag bara "Thank You Lord have mercy" och "Thank You for showing me the light that is called Kunskapskanalen".
Där får man se tv värd att sitta vid. De här Indienprogrammen. Makalösa. Allahu Akbar! Leve licensen!!!
onsdag, september 12, 2007
Springsteens nya
har läckt ut på nätet, nästan en månad innan världsreleasen. Bossen är sur, eller skivbolaget hans i alla fall, vad Bruce själv tycker vet jag inte, jag har faktiskt inte snackat med honom på ett tag.
Surt förstås, men den gode Bruce har väl förhoppningsvis kulor så det räcker att försörja familjen ett tag till i alla fall.
Jag ska naturligtvis köpa skivan (!!!) men jag kunde inte låta bli att provlyssna. Det synes mig meget godt. Fett E-street-band-sound. Och Clarence piper i emellanåt.
Surt förstås, men den gode Bruce har väl förhoppningsvis kulor så det räcker att försörja familjen ett tag till i alla fall.
Jag ska naturligtvis köpa skivan (!!!) men jag kunde inte låta bli att provlyssna. Det synes mig meget godt. Fett E-street-band-sound. Och Clarence piper i emellanåt.
2 SAS-plan i nödlandningar på ett par dagar. Och just i dessa tider.
Snart säger väl Bush att Skandinavien är ett Al Quida-tillhåll och bombar oss till atomer.
tisdag, september 11, 2007
11/9 2001
En del datum glömmer man inte. Det var en fantastiskt vacker höstdag, klar och frisk. Jag stod på gården vid Hardemo förskola och pratade med R.E när en förälder kom för att hämta sitt barn och berättade att hon hört på radion att ett flygplan kraschat in i World Trade Center.
Jag åkte tillbaka till Stene skola och slog på tv:n och fick se de där vidriga bilderna av ett rökfyllt Manhattan och kvällen som sedan följde var mycket ångestfylld. Var det tredje världskriget som startat? Vad var det som hänt, egentligen, varför, vem...
Jag åkte tillbaka till Stene skola och slog på tv:n och fick se de där vidriga bilderna av ett rökfyllt Manhattan och kvällen som sedan följde var mycket ångestfylld. Var det tredje världskriget som startat? Vad var det som hänt, egentligen, varför, vem...
måndag, september 10, 2007
Nu har vi mött Danskarna
I Varberg, släktträff, em-kval i fotboll samtidigt, klart man måste visa färgerna. Och visst var det så att vi vann en poäng och danskarna förlorade två. Aj lav you ich liebe dich, Slatan Ibrahimovich... Det blev i alla fall inte slagsmål.
En trevlig helg på många sätt. Fast nog är man lite trött så här efteråt. Dessutom både full av beundran inför det gitarrspel som den där lille dansken presterade och lite avundsjuk också. Så där flink i fingrarna har jag aldrig varit. Kommer aldrig att bli heller.
fredag, september 07, 2007
Kumla mötte Linköpings hc:s J-20-juniorer
i en träningsmatch i går och det var en av de roligare ishockeymatcher jag sett på länge. Junisar mot ett A-lag kan man ju tänka, men de flesta av Kumlas grabbar skulle faktiskt kunna spela J-20-hockey om de "ville" och LHC:s pojkar är ändå en del av gräddan av "de som ska komma sen". Dessutom var machen uppenbart viktig för dem, de tillhör knappast "en förlorande generation".
Fort gick det, intensivt var det, mål blev det - utvisningar också. Kumla vann klart till slut och det kan man ju tycka vad man vill om, men jag bestämde mig i alla fall för att köpa ett säsongskort. Jag tror att det kan bli ganska fin ishockey i hallen i vinter. Såg så ut i alla fall.
Fort gick det, intensivt var det, mål blev det - utvisningar också. Kumla vann klart till slut och det kan man ju tycka vad man vill om, men jag bestämde mig i alla fall för att köpa ett säsongskort. Jag tror att det kan bli ganska fin ishockey i hallen i vinter. Såg så ut i alla fall.
Det finns grannar och goda grannar...
Vår sommarstugegranne Björn tillhör definitivt den senare kategorin. Kom jag som sagt ut för att hämta lite saker, då hade han hört oss tala om "solen vi aldrig såg", gått till arrendebonden och frågat om han fick ta ner björkarna och sedan slitit tusen med motorsågen.
Det blev så jättefint, öppet och ljust. Veden fick han ju såklart (Annars jäklar Henry, du som ändå pungslår oss på 3500:-/år) och den kanske han behöver om han lever i tusen år, men jag är ändå rätt säker på att han gjorde det "bara för att vara snäll". Heder åt honom.
Det blev så jättefint, öppet och ljust. Veden fick han ju såklart (Annars jäklar Henry, du som ändå pungslår oss på 3500:-/år) och den kanske han behöver om han lever i tusen år, men jag är ändå rätt säker på att han gjorde det "bara för att vara snäll". Heder åt honom.
torsdag, september 06, 2007
Man kan väl inte bara döda en katt?
Bara för att hon blivit lite tjurig under den senaste tiden? Det är väl inte så vi tar hand om våra familjemedlemmar?
Elsa har varit hos oss sedan 2001. Hon har aldrig varit världens socialaste katt, utan i stället varit lite reserverad sådär som katter ibland plägar vara. Men nog har jag haft henne i knät ibland och mig har hon aldrig lyft en tass emot.
Att sedan Agnes var liten när vi skaffade henne och Tuva inte ens var född spelar säkert också in, vi har väl inte brytt oss om kattkraken så mycket som hon skulle ha behövt helt enkelt. Ibland har det gått många veckor mellan p-pillren och det är ju inte så bra om man ska ha en katt i balans.
Nu har hon blivit påhoppad av barn några gånger och bitit ifrån och för någon vecka sedan blev hon överfallen av en vuxen kvinna med dammsugare och markerade rätt rejält och plötsligt har vi hamnat i en het "vi-måste-eller-måste-inte-döda-katten-diskussion".
Jag tycker förstås att hon ska ha en andra chans. Hon ska ha mat, få lådan bytt, få sina p-piller regelbundet och bli gosad med varje dag. Då tror jag att detta kattmonster kan rehabiliteras och bli en väl fungerande kattmedlem i vår familj.
L tycker att katten bevisat sig psykiskt sjuk och behöver "the final solution". Hon har stöd av min mamma (vad nu hon har med saken att göra, snacka om ohelig allians, det var väl bara för att det var hennes väninna som gav sig på kattkraken med dammsugaren???) och eventullt också av barnen som anar att tråkiga Elsa kan bytas ut mot något annat husdjur. En hamster eller en kanin eller kanske en snällare katt.
Det här kan man ju skratta åt eller avfärda som ett löjligt familjegräl, men jag tycker faktiskt att det är jätteallvarligt. Om vi måste avliva den där stackars katten (vilket vi ju måste, i alla fall om hon skulle bita en enda människa till) så tycker jag att vi har bevisat oss som en familj som inte klarar av andra husdjur än fiskar, för en lång tid framöver.
När jag för fram mina argument får jag höra att jag skuldbelägger en hel familj för en tokig katts skull. Det kanske är så. Men tänk om det varit lillasyster som bitit någon då? Slagit till någon...
Jag blir inte klok på det här. Har väl inte kommit över avlivningen av förra katten Maja än, det som skulle bli så fint, jag som så värdigt skulle sitta med henne i knät till hennes lilla katthjärta slutat slå. Hon dog ju aldrig. Usch!!!
GI passade över Moneybrother
Jag hann lyssna igenom plattan två gånger när jag körde till stugan för att hämta förnödenheter inför helgens släktträff, den som ska gå av stapeln i Varberg, fredag till söndag, för vilken jag till och med tackat nej till en resa till Kumlas finländska vänort Sibbo. (Eller Sippoo som en kille i förvaltningen envisas med att säga. P.M.E kan det mesta här i världen, men att det finska språket är otroligt fonetiskt i sitt uttryckssätt tycks han ha missat.)
Ja ja, Varberg i alla fall. Jag ser redan fram mot matchen på lördag och inser att det kommer att vara Zlatan, Magnus och jag mot halva Jylland... Vi ska nog ge dem en match.
Moneybrother då? Lika stark som den blivit omskriven. 10/10 sisådär... GI skrev Springsteen/Clash i de medföljande anteckningarna, det är såklart inte helt fel, men jag hör en lite yngre Plura om han hade bestämt sig för att göra soulrock på engelska i stället för "Spårvagn genom ljuva livet". Elvis Costello när han var som bäst. Och så lite klockspel-orgel-Springsteen då. Sista fjärdedelen låtar är fullständigt freaking apbra. Tycker jag. Alltså.
Ja ja, Varberg i alla fall. Jag ser redan fram mot matchen på lördag och inser att det kommer att vara Zlatan, Magnus och jag mot halva Jylland... Vi ska nog ge dem en match.
Moneybrother då? Lika stark som den blivit omskriven. 10/10 sisådär... GI skrev Springsteen/Clash i de medföljande anteckningarna, det är såklart inte helt fel, men jag hör en lite yngre Plura om han hade bestämt sig för att göra soulrock på engelska i stället för "Spårvagn genom ljuva livet". Elvis Costello när han var som bäst. Och så lite klockspel-orgel-Springsteen då. Sista fjärdedelen låtar är fullständigt freaking apbra. Tycker jag. Alltså.
tisdag, september 04, 2007
Syster Maria av bebådelsen
Fick tag på en dvd-film med en dokumentär som tydligen gått på svt någon gång i år, "Nunnan", om en svensk kvinna, fostrad i en djupt troende katolsk familj någonstans utanför Ulricehamn, om hennes tro och hennes väg in i Nunneklostret. Fascinerande och fullständigt obegriplig, rörande och emellanåt djupt smärtsam.
Marta - eller Syster Maria av bebådelsen som var det namn hon tagit sig i klostret - talade om sitt liv som uppfyllt av kärlek och lycka. För mig såg det bara tomt och ödsligt ut. Hennes mamma bekände att hon gärna sett flera av de åtta syskonen välja nunnelivet, även om det varit "smärtsamt och en stor sorg" när Marta lämnade dem.
Minsta lillebrorsan var bara fem år när hon försvann. När han ett antal år efteråt berättade hur mycket han saknat henne och fortfarande gjorde det, då brast det lite för mig. "Men om man bara varit snäll och biktat sig ordentligt då kommer man till det eviga livet i himmelen och där kan vi ju vara tillsammans och leka hela tiden, det är mycket bättre än här..."
En familj fylld av tro, men också en familj fylld av tomhet, så uppfattade jag dem, trots att de sade sig vara fyllda av Gudskärlek.
Det finns många saker jag inte förstår här i livet, en del saker kanske man inte ens ska förstå. Hur kärlek kan manifestera sig på det sättet kommer jag nog aldrig att begripa.
Marta - eller Syster Maria av bebådelsen som var det namn hon tagit sig i klostret - talade om sitt liv som uppfyllt av kärlek och lycka. För mig såg det bara tomt och ödsligt ut. Hennes mamma bekände att hon gärna sett flera av de åtta syskonen välja nunnelivet, även om det varit "smärtsamt och en stor sorg" när Marta lämnade dem.
Minsta lillebrorsan var bara fem år när hon försvann. När han ett antal år efteråt berättade hur mycket han saknat henne och fortfarande gjorde det, då brast det lite för mig. "Men om man bara varit snäll och biktat sig ordentligt då kommer man till det eviga livet i himmelen och där kan vi ju vara tillsammans och leka hela tiden, det är mycket bättre än här..."
En familj fylld av tro, men också en familj fylld av tomhet, så uppfattade jag dem, trots att de sade sig vara fyllda av Gudskärlek.
Det finns många saker jag inte förstår här i livet, en del saker kanske man inte ens ska förstå. Hur kärlek kan manifestera sig på det sättet kommer jag nog aldrig att begripa.
Fartdårar kör för snabbt förbi skolor,
rapporterade Tvärsnytt, och det är till och med föräldrar och lärare som syndar. Inte bra.
Tur att Tvärsnytt inte var med när rektorn för en av Kumlas skolor för ett par år sedan åkte dit för fortkörning samtidigt som morgonbussarna med skolbarn vällde in. Det fanns nog ingen som inte såg förödmjukelsen.
Tur att Tvärsnytt inte var med när rektorn för en av Kumlas skolor för ett par år sedan åkte dit för fortkörning samtidigt som morgonbussarna med skolbarn vällde in. Det fanns nog ingen som inte såg förödmjukelsen.
Empatisk journalist
Kunde inte låta bli att le en aning när jag läste NA för en stund sedan. Rubriken fick mig att tro att journalisten kanske bar på liknande erfarenheter.
En yngling i Pålsboda fick se polisen hälla ut en hel platta med öl sedan han visat sig vara underårig. Sån är lagen. Inte mycket att säga om. Hoppas han inte burit den allt för långt bara.
Kånkade förgäves på sin platta öl
En yngling i Pålsboda fick se polisen hälla ut en hel platta med öl sedan han visat sig vara underårig. Sån är lagen. Inte mycket att säga om. Hoppas han inte burit den allt för långt bara.
Jag har umgåtts med Familjen Sopranos i nio månader ungefär
Ikväll ska jag se det allra sista avsnittet i den fantastiska sagan och jag är mycket oroad. Det här kommer inte att kunna sluta väl. Allt för mycket har redan gått åt skogen.
Det är genialisk tv. Det är spänning, drama, skönhet, råhet och psykoanalys i en fantastisk blandning. Världens bästa serie, någonsin och för alltid.
Edit: Och så var allt bara svart. Tomhet.
Det är genialisk tv. Det är spänning, drama, skönhet, råhet och psykoanalys i en fantastisk blandning. Världens bästa serie, någonsin och för alltid.
Edit: Och så var allt bara svart. Tomhet.
Dovra sjöar
Måste varit 11-12 år sedan jag var där sist. Innan barnen i alla fall. I söndags åkte vi i alla fall dit och det är ju så makalöst vackert. Ronja och Birk kunde ha bott där, rumpnissarna också. Stormköket hade vi med oss och Sibyllas knäckkorv på burk och det var riktigt mysigt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)