Gul bil, gul bil...

Den leken lärde jag mig av G-O-J för ett par tre år sedan och den leker vi allt sedan dess. Mest förtjust är den i familjen som kommer ihåg att vi har en ständigt pågående kamp och får syn på en gul bil efter vägen. Är det jag så säger Agnes "Äh, vi har ju inte börjat än, jag är inte med". Är det Tuva, Lise eller Agnes så säger jag "Äh, jag såg den för länge sen, jag trodde ingen annan var med".

Nu kan vi inte låta bli att spela, för från och med idag är vi ägare till en gul bil och den som kommer först till parkeringen kommer alltid att ha ett psykologiskt övertag över de andra.

Sålde vi en väl fungerande (blå) Skoda till M.Ö för 40.000, så tar det bara ett par månader innan Lise får jobb som hemtjänstchef i Askersund och vi faktiskt måste ha två bilar. Nå, nu har vi en (mycket gul) Honda Jazz också och det blir säkert bra.

"Titta", sade Sam, "en Olifant!"

Foppatofflor

Bara för att jag gillar hockey kan jag till nöds acceptera att mina barn vill ha "Foppatofflor" för sisådär 600:- paret, även fast de är gjutna i plast och kanske renderar ett råvaruvärde av en tia ungefär. Men när dessa parasiter till skotillverkare också tillverkar och distibuerar "skosmycken", så kallade Jibbitz, 3 små plastbitar för en hundring, utan vilka dessa "Foppatofflor" uppenbarligen inte är kompletta och "fotvärdiga", då är måttet rågat tycker jag.

Länge leve den socialistiska revolutionen. Det kapitalistiska samhället är fullständigt degenererat.

Edit: En kanonlänk: http://www.ihatecrocs.com/

Allt blev så tyst.

Lise åkte på bio med Kicki. Agnes åkte på Harry Potter 5 med min mamma. Tuva slocknade i soffan. Och jag blev kvar med...

...upplösningen av "Heroes". En sån där dum tv-serie som är så bra att se på dvd för att man slipper reklamen och för att man inte behöver vänta en vecka på att se 42 minuter.

Den är skitbra. Övernaturliga krafter, förflyttningar i tid och rum, riktigt onda och riktigt goda, inget som helst krav på realism. The Matrix i kubik, liksom.

Kommer tydligen på tv 4 i höst, men på nätet går den bra att finna redan nu. God underhållning för lata dagar.

"Save the cheerleader, save the world!"

Lerbäcks Teater,

Ronja Rövardotter, där var vi igår. Oj vad bra det var. En riktigt välspelad föreställning. Och vilka musiker! Vi var nog lika imponerade hela familjen.

Vi träffade Johan och Katarina och resten av familjen också. Det kändes som om det var länge sen.

Tina Turner,

I´m standing in the rain...

Springsteen,

min söte Bruce...

Nu kollar vi/lyssnar på den nya dvd:n "from Dublin" och jag blir helt sjuk. Fan vad jag skulle ha velat vara där "live"... Med Agnes. Då hade hon fått sitt livs fiolkick.

Live in Dublin. Köp!!!

Bara blåset i bonusspåret "Love of the common people" betalar skivan. "Pa-rap-pa-papapapapa-pa-rap-ba-ba...".

I´m bored...

Ska man vara det på sin semester? Det kanske är ett gott tecken? Vem vet...

Missy Higgins

Lise såg henne på teve och undrade om jag hade hört. Det hade jag inte, då. Men nu har jag. Riktigt riktigt bra! Rekommenderas.

http://www.missyhiggins.com/

Vi for till Vinön,

fick åka vägfärja, hyrde cyklar, badade i Hjälmarens iskalla vatten. Det var en riktig höjdare. Ibland behöver man inte åka så långt för att kunna känna sig borta.

Körde sightseeing i Kvarntorp på hemvägen. Det är verkligen "bostadsområdet som Gud glömde". Snacka om slum. Jag trodde faktiskt inte det var riktigt så illa.

Nu jobbas det i stugan minsann!

I går kväll slängde Agnes och jag en dryg halv kärra skräp - grannen Björn var bussig nog att bereda oss plats på sitt soptippssläp - och i dag har vi haft Benny med oss och fått hjälp med att sätta upp en teveantenn. En tusenlapp fattigare är jag nu än jag var i morse, men nu är antennen på plats och boxerboxen likaså och nu är vi inte längre beroende av att se på dvd. My goodness så civiliserat det börjar bli.

Agneta och Frida stod och vippade på rumporna bara. *S*

Public service stinker lite...

Musikbussen har jag just genomlevt, de levererade ett reportage från en "kammarmusikfestival" i Malmös närhet. (Får återkomma/redigera när jag kollat upp det bättre.)

Helt igenom olidligt för "vanlige svensken". Definitivt olidligt för mig som ändå tycker mig ha hyfsat tränade öronmembran.

Konsert för gastuba och röst? Utdrag ur konsert för stråke, säckpipa och lössläpptoperaalt? Olidliga dissonanser blandade med närbilder på en publik som i de flesta fall just syntes ha släppts ut ur ett demensboende...

Nej my God.

Det finns så mycket klassisk musik man kan spela/visa om man vill hålla någon slags kulturpolitisk nivå.

Det finns så mycket mer om man vill nyrekrytera - klassiskt, folk, jazz, om vartannat.

Gjorde man en mätning på antalet tittare på de sista minuterna av "Musikbussen" landar man antagligen nationellt på 14-15 eller 16 enskilda hushåll. Det kan väl aldrig vara därför vi ska betala licenspengar?

Howard Sounes

hette mannen jag tyckte skrivit en intressant Dylanbiografi.

T.B. Jag tyckte du skulle veta, "Dylan Dylan Dylan, Biografin" hette den. Norstedts 2003. Vill du låna så har jag den hemma, finns den redan på din arbetsplats så har jag i alla fall "Dontlookbackfilmen" du ville se.

Olika tider, olika storheter.

Jag har svårt att glömma min barndoms fascination över Guinness rekordbok, bilden av Robert Pershing Wadlow 3, 2,72 lång, eller bilden av de siamesiska tvillingarna Chang och Eng Bunker, herrarna som slagit rekordet i att "leva tillsammans" genom att bli sjuttiotvå år eller så. Tror mig också om att minnas att det i min upplaga från 1973 står att Bob Beamons 8,90 med största sannolikhet kommer att stå sig i "eviga tider", fast det kan hända att jag blandar ihop det med någon annan källa. Att inte ens B.B var "forever" har vi ju sett nu.

Agnes har pratat om Guinness rekordbok ett bra tag nu, att de har den på skolan och att hon brukar kolla i den. Så hittade vi sista utgåvan på bokrea för 99:- och när hon bad om förskott på månadspengen så tvekade jag inte många sekunder innan jag sade ja. Jag ville ju också gärna se om det hänt något "sen sist".

Min gamla bok hade "världens största och minsta tändsticksask" på omslaget. Det var den enda färgbilden. Agnes upplaga hade ett "riktigt" hologram. Hennes bok var fylld med flashiga färguppslag med "världens mest tatuerade människa", "världens mest kackerlacksätande person", världens snabbaste korvätare" e.t.c.

Same shit, men oerhört mycket snyggare presenterat. Klart den intresserade henne. Och jag funderar starkt på att efterskänka den där förskottsutbetalningen, eftersom jag bläddrat minst lika mycket i den som Agnes.

Men egentligen var det en helt annan bok jag ville tipsa om, en bok jag fick i födelsedagspresent av Anders Meriloo redan 2006, ingen sån där sak man tokläser alltså, eller inte jag i varje fall eftersom det tagit mig över ett år att komma igenom den, men en oerhört fascinerande bok i vilket fall som helst. Jag har haft den liggande vid badkaret och tagit ett par-tre-tio sidor varje gång jag badat. Den är så sprängfylld med obegripliga siffror och smärtsamma insikter om vilken flugskit man är i universum att den liksom "behöver smältas", piece by piece, men samtidigt så lätt och underhållande skriven att man ibland faktiskt tycker sig förstå lite grann av "hur det funkar". (Vilket man naturligtvis inte gör eftersom det handlar om exempelvis geologi, kemi, Einsteins relativitetsteori och partikelfysik.)

Bill Bryson. En kortfattad historik över nästan allting. ISBN 91-975261-1-8

Ta den till din badrumskant också. I alla fall om du en gång i världen gillat Guinness rekordbok. Det finns ingen kackerlacksätare i världen som kan imponera lika mycket som de saker man kan få reda på däri.

Den här törs jag lägga upp för att jag vet att alla mina vänner vet att jag älskar asiatisk mat och också är hej och tjenis med många kineser.

Cat of yols
No mole ask please!

Glöm heller aldrig Peter Dalle och Johan Ulvesson i rollerna som kinesiska kockar i Lorry. "Lis, lis, vi måste koka lis!"

När nyhetstorkan sätter in

blir allsången på skansen viktigare än något annat.

I går var det riktiga fetrubriker i Aftonbladet, Siv Lindberg och hennes kompisar i "Järngänget" som inte missat en tisdagsallsång på 30 år var uppretade. De hade kommit tio stycken till sina 8 VIP-platser och inte fått fler. Taleskvinnan Siv Lindberg var mycket upprörd och hade tårar i ögonen när hon berättade hur hon blivit behandlad.

-Jag går aldrig dit mer, sade hon. De sade att vi inte fick 10 platser. Gud så fräckt.

Nej det var verkligen fräckt.

I Iran stenades (också i tisdags) en man för äktenskapsbrott. Nu är Amnesty oroliga för hur det ska gå för kvinnan han begått sin brottsliga gärning tillsammans med. Det var värt fyra rader i samma upplaga av Aftonbladet. Det kan man kalla schysst nyhetsvärdering.

Tillbaka igen,

lätt beslöjade av skogsdoft efter tre nätter i stugan. Det är ju fantastiskt skönt att gå därute och skrota, man tvingas ner i tempo helt enkelt, det går inte ens fort att värma vatten till disken, men det är rätt skönt att komma hem också, det ska erkännas.

Det hjälper liksom inte att ha trådlöst nätverkskort till nya laptopen, inte i Tjugesta i alla fall. Det skulle väl vara det där nya nmt.net då kanske, men det är lite för mycket pengar att betala för de fjuttiga dagar vi är där. Jag antar att jag får leva utan internetaccess i stugan helt enkelt.

Tomas B. kom och hälsade på oss med Hillevi och Hedvig igår och vi hade en riktigt trevlig dag. Hillevi sov över sedan och då var Agnes lycklig. Hon längtar alltid så mycket efter en kompis.

1408

Mikael Håfströms nya skräckis 1408, baserad på någon slags StephenKing-novell, såg vi igår. Den var trippat dum, men hyfsat skrämmande, så där så jag fick sätta glasögonen i pannan och titta med mitt synsvaga öga ibland. 5 "hoppahögtisoffan" av 10 möjliga kanske.

Lätt ledbruten

efter sex timmar i Gustavsvik... Att bada äventyrsbad är ju för all del en trevlig sysselsättning en regnig dag när det liksom inte passar sig att åka till stugan, men en del attraktioner gör verkligen ont. Den där forsen till exempel, det finns tydligen en lagbundenhet i att man ska fara in i vänsterväggen med full kraft när man kommer till tredje nerfarten. Det är väl ändå onödigt?

Nu somnar vi nog allesammans ovaggade i natt.

Grillfest hos Helena

Då är det sommar på Baldergatan. Gott! Trevligt! Kul. I dag har jag lite ont i skallen.

Visade Agnes

vad en blog var idag, hon blev FRUKTANSVÄRT arg! men krävde inte att bli bortttagen. I kraft av att inte veta att det går att redigera/deleta meddelanden återkommer hon i morgon med en egen blog. Bäva månde faderen. Hittade en lapp på skrivbordet häromdagen, "Tita inte! Anars!" stod det där. Det kunde man ju inte motstå. Vad det handlade om får hon emellertid själv meddela.

Nu har jag bestämt mig. Jag öppnar upp igen.

Det går inte att låta sig störas på det här sättet. Jag vet att det finns människor som undrat vad som hänt, men jag tar inte den historien offentligt. Vill ni veta så får ni PM:a.

Sommarkantarellerna är här.

Inte så många visserligen, men två liter blev det i alla fall. Dessa primörer skall avnjutas ikväll, stekta alldeles som de är, med smör, salt och vitpeppar bara. Till detta en iskall öl. Mmm. Jag dreglar.

Massor med grodor också som allesammans avpussades, men ingen av dem ville bli vare sig prins eller prinsessa.

Läste ut "Luftslottet som sprängdes" häromnatten

...kunde inte lägga den ifrån mig. Lisbeth Salander är coolare än Lara Croft.

Kände mig lite feministiskt styrkt av L.S och gav mig därför på "Kvinnorna i det Nya Sverige" av Alf Åberg, något som jag trodde var en spännande historisk skildring av Sveriges försök till kolonialisering av Nordamerika, med kvinnligt fokus då.

Jodå, jättetrevlig bok. Men var är brudarna? Snacka om missvisande titel. Jo de nämns vid namn ibland, men berättelserna är i alla fall männens. Trist.

Idag var vi i Stora Mellösa,

eller Sankt Mellousa som en del säger... Tuva och Agnes plockade jordgubbar och jag gick bredvid och pekade. "Där är en riktig klase, ta den". Man är väl gammal van arbetsledare. Goda var de hursomhelst.

POTC3

Nja, ingen riktig höjdare. Det var lite för många turer i den för att Agnes skulle fatta vad som hände när hon dessutom skulle försöka läsa texten så hon frågade mig hela tiden och jag är inte ens säker på att jag fattade allting själv...

Men visst fanns det riktigt häftiga scener och visst var det ett riktigt äventyr.

3/5 kanske...

Så märks det att jag legat av mig på biofronten, för jag fick inte i mig mer än en halv popcorn, hur jag än kämpade.

Yttrandefrihetsgrundlag (1991:1469)

Det är ju så otroligt vackert att jag inte kan låta bli att citera.

1 § Varje svensk medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt enligt denna grundlag att i ljudradio, television och vissa liknande överföringar samt filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst. Yttrandefriheten enligt denna grundlag har till ändamål att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande.

(...)

3 § Det får inte förekomma att något som är avsett att framföras i ett radioprogram eller en teknisk upptagning först måste granskas av en myndighet eller något annat allmänt organ. Inte heller är det tillåtet för myndigheter och andra allmänna organ att utan stöd i denna grundlag, på grund av det kända eller väntade innehållet i ett radioprogram eller en teknisk upptagning, förbjuda eller hindra dess offentliggörande eller spridning bland allmänheten.

Kunde det skrivas finare? Tanken är fri. Ordet är fritt. I alla fall enligt svensk lag.

Och regnet det bara öser ner...

Precis som det ska vara på semestern... Lise och barnen försvann till Marieberg och jag lämnades ensam med Stieg Larsson. Det gjorde väl inte så himla mycket. Läge att bli färdig med den boken idag kanske. Så har jag bokat biljetter till Pirates of the caribbean 3 till Agnes och mig ikväll. Ska bli kul att se Keith R. innan han föll ner för kokospalmen.

Lundell & Levengood

...de enda sommarpratare jag hunnit höra i år, men det kanske räcker så...

Ulfie the Pulfie citerade Dylan och när man senare på dagen kunde rösta på "kanon eller kalkon" på Expressens hemsida kunde jag bara hylla hr Lundell. Jag tyckte han var tydlig och stark. Och så citerade han Dylan då; "You always got to be prepared but you never know for what".

Jag visste inte varifrån den onelineren kom men efter lite lyssnande och forskande kom jag fram till att det måste ha varit från "Sugar Baby" 2001. Vad rätt han har.

I bilstereon har annars senaste veckan gått hyllningskonserten för B.D när han fyllde 30 år som skivartist. Ettt fantastiskt uppbåd artister inför ett fullsatt Madison Square Garden. Richie Havens gör "Just like a woman" så jag får gåshud och så kör "allihopa" "My back pages" i en så fantastisk version att jag känner att "dethärkundevaradensångjaglämnadejordelivetmed".

"But i was so much older then

I´m younger then that now"...

Oceaner av tid...

När jag var liten kunde en dag kännas som en evighet.

När jag blev stor upplevde jag att veckorna rusade förbi och att år lades till år utan att jag riktigt förstod vad som hände.

Det sista halvåret har jag levt i ett ekorrhjul. Nu har jag fem veckor på mig att "bli människa igen". Jag tror att det ska gå.

Hej gullpojkar!

Ser ni mig... Vi får hoppas att den här olycksaliga historien får ett slut snart så att jag kan "go public again". Det är väl som ni säger, det här är inte bara en historia för Nerikes Allehanda egentligen, jag tror att den skulle kunna få riksgenomslag om jag valde att hantera den på det sättet. Tur jag är en vänlig själ. Och mån om människors goda rykte.

Födelsedagsbarn.

Lise fyllde 40, hurra hurra hurra... Och Arne han blev 75. Hurra hurra hurra. I maklig takt går vi igenom det där som kallas livet.

Så sant som det är sagt!

Underbara forskande barn. Här har man fångat själva den kinesiska essensen på bara några få rader.

Jag hade inte tänkt se Per Gessle i sommar,

men så får jag höra "När Karolina kom" och tänker, "det får nog bli Behrns arena i alla fall".

Imponerande. När jag hör den allra första gången får jag gåshud, blir dessutom tårögd. Då måste det vara en hit.

Så simpelt, tre ackord, eller fyra, så enkelt textmässigt, "...när Karolina kom, i sin finaste kjol, jag höll andan och log, och solen var evig, som sångerna på radion, men det är längesen nu, ljusår från nu..."

Men Beatlesassociationerna, den där orgeln som pumpar "umpa umpa", den kvinnliga rösten som sjunger före, 2.45 minuter popmagi...

Kan man någonsin hävda att en multimiljonär "jobbat hårt för pengarna"så kan det nog impliceras på Per Gessle. Han vet hur man gör låtar som sitter som klistrade på trumhinnorna. Sist var det "Jo-Anna says"...

L uppskattade både Lokavistelsen i sig

och att bli inpackad i eteriska oljor av de mest spännande slag, så det blev nog en rätt bra födelsedag trots allt. Badhuset är riktigt mysigt och vattenrutschbanan lagom hög, så vi andra hade det också bra. Tuva tog en del stapplande hundsimtag utan simdyna och det var ju en höjdare för henne. Så kom det blomsterbud med diverse fint från bland annat J och T när vi kom hem och vill man nu ha en stilla 40:årsdag så kanske den ska vara just så här. Inte vet jag. Längesen jag fyllde 40. Gammgubben.

Lise fyller 40 i dag och vill inte vara hemma...

så vi ska åka till Loka brunn och äta lite god mat. Efter det har jag bokat aromaterapi och så får väl vi andra bada lite. Hoppas det blir okej för henne. Festen får vi ta när det är lite lugnare sedan.

Det blev tvunget att bli så här.

Av skäl jag för närvarande inte tänker kommentera har jag inget annat val än att göra bloggen osynlig. Jag är kränkt och hotad och det är obegripligt och obehagligt och jag måste fundera på vilka konsekvenser det får för mig och för andra i den här kommunen där jag bor.

Men vad hände?

Vart tog solen vägen? Och vi som tänkt åka till stugan. Snöpligt.

Aldrig glömmer jag rektorn vid den där skolan i Örebro

som på grund av sin litenhet och sin ynklighet inte kunde annat än att bry sig väldigt mycket om hur jag såg ut...

Där kom jag, 18 år, ring i örat, långhårig, hästsvans till och med. Jag jobbade på en fritidsgård där i Vivalla, kom för att lämna terminsprogram, ville både honom och barnen på skolan väl men blev utslängd med huvudet före. Så kunde man inte se ut "på hans skola".

Fast det kunde man faktiskt. Man kan se ut hur som helst. Bara man är snäll. Det är mest det man har innanför pannbenet som räknas. Skulle någon säga något annat kan jag bara säga "läs mellan raderna".

Att ringakta, förlöjliga och objektifiera är klassisk härskarteknik när den är som mest funktionell, en härskarteknik som med fördel används av människor som är "lite bättre" och som vet "lite mer" än andra.

Tjejer råkar ofta ut för det, bögar också, invandrare, alla som "inte är som de flesta".

Läser följande på Aftonbladet.se:

Miljöpartist mobbad av moderatpolitiker

Yuri Silva, 20, bar keps inomhus på ett kommunalpolitiskt sammanträde. Då mobbade de tre moderata ledamöterna honom med glåpord och ilskna blickar. – Jag fattar ingenting, säger Yuri till aftonbladet.se.

Yuri är fritidspolitiker för miljöpartiet och sitter i Eskilstuna kommuns miljö- och räddningstjänstnämnd. På mötet tidigare i veckan kände han redan efter en liten stund att något var fel. – Jag förstod inte varför men jag fick ilskna blickar kastade på mig hela tiden. Det var de tre moderaterna som var värst och jag fattade verkligen inte varför.

Inför ett ärende skulle det vara enskilda överläggningar. Yuri följde med när oppositionen skulle överlägga enskilt. – Då frågade den manlige moderaten mig skarpt om jag verkligen tyckte det var lämpligt att bära keps inomhus. Han blängde på mig och då förstod jag varför de verkat så sura på mig.

Yuri blev perplex och vägrade följa med in på överläggningen. Resten av mötet satt han och tänkte på vad som hände. – Jag blev ledsen först och sedan arg.

Mot slutet av mötet bad Yuri om ordet, ställde sig upp och sa: – Vi lever i en demokrati, vi är alla myndiga personer här inne och det brukar vara trevlig stämning i nämnden. Jag vill inte höra några kommentarer om mina kläder för det finns viktigare saker att prata om än vad jag har på mig på huvudet.

Som svar på det fick han höra att han var respektlös. Yuri kände sig kränkt men fick stöd av nämndens ordförande, vänsterpartisten Eila Clarstedt: – Det finns ingen klädkod vid ett politiskt möte, någon hade exempelvis shorts på sig, säger hon till tidningen Folket. Jag tycker man ska visa respekt och tolerans för sina medmänniskor. Moderaternas agerande var inte okej.

I efterhand har Yuri Silva fått stöd från flera politiska företrädare i Eskilstuna kommun. Vid det senaste fullmäktigesammanträdet kom det fram flera borgerliga företrädare och beklagade vad som hänt. - Det känns skönt att få det stödet, säger Yuri, som trots allt tänker fortsätta med politiken.

Självklart. Allt annat vore förskräckligt. Vad sade Goebbels och Hitler om judarna i början? Att de inte var "som alla andra", att de var "giriga, tjuvaktiga och hade stora näsor". Den lögnen kostade 8 miljoner människor livet.

Yuri skriver följande själv:

”Det är viktigt att se det stora i det lilla, det är både du och jag medvetna om. Att beslutfattare orkar bry sig om något så ointressant som en huvudbonad är förvånande. Jag vet inte om man hoppade på mig på grund av kepsen eller bara för att de hade chansen, för att jag är ung och invandrare. Det är viktigt att våga säga ifrån när mobbing och diskriminering av alla slag förekommer. Jag är inte perfekt men jag försöker bemöta alla med respekt, så som jag vill bli respekterad tillbaka. Jag tänker fortsätta inom politiken och satsa hårdare. Jag tänker försvara de som blir nedtryckta, de minoriteter som inte hörs, alla som känner sig försvarslösa och kränkta.”

Må du orka länge till. Människor som bär sig åt så där ska man bry sig väldigt lite om. De har nog inte haft det så lätt i livet.

En 25-årig man greps under natten till lördag misstänkt för att ha misshandlat sin käresta.

Misshandeln ska ha utförts i parets bostad, en lägenhet i Örebro. 25-åringen hade tidigt under morgonen inte hörts – han behövde nyktra till först. Mannen kommer höras när han sovit ruset av sig. Kvinan skall inte ha fått allvarliga eller livshotande skador.

Na-Nt på webben. Vi pratar rubriksättning här. Hur kan man någonsin misshandla sin käresta???

På spåret!

Gott!

Snart är det semester. Förvänta er mer skrivande då. Då finns tiden på ett annat sätt.

Det är väl 20 år sedan jag skrev de odödliga raderna

(...)

somliga dagar är så fel att dom inte ens finns
somliga dagar är man glad att man inte minns

(...)

Men så kommer dom, ja så kommer dom
dagarna man tycker om

Idag tyckte jag om att vara på skolavslutning i Hardemo. Alla var så snälla och duktiga, nya prästen Anna (27 år och jättetrevlig) berättade en existensiell saga för barnen i stället för att domedagspredika och barnen var så himla bra och när det sedan var min tur att säga/sjunga/göra något fick jag fiolhjälp av Lisa O´Leary från kulturskolan (som dessutom är Agnes fiollärare) och jag kunde nästan inte spela färdigt för att jag blev så tagen av hur fint hon hon drillade på felan. Men så kommer dom, ja så kommer dom dagarna man tycker om.. You bet!

"Äh, dom skulle ju få stryk av Kumlas herrlag..."

Så säger en okänd äldre herre till mig när vi tillsammans med ytterligare något tusental Kumlabor ser Sveriges "utvecklingslandslag" spela fotboll mot Schweiz A-landslag. (1-0, heja Sverige...) (Och Kumlas herrar spelar i division 3 då...)

Jo det är klart. Om fotbollen blir så där fysisk som den blir på seniornivå, då är det skillnad. Då slår säkert ett herrlag från division tre det näst bästa vi har i svensk damfotboll. Men just därför spelar inte herrar fotboll mot damer och just därför behöver man inte göra jämförelsen alls.

Det var 90 minuters trevlig fotbollsunderhållning och det var en festlig inramning och det spelades bra boll från svenskornas sida om än de var lite ineffektiva emellanåt och dramatik saknades det inte heller när unga Schweiziskan Ramona Bachmann (17 år men redan ordinarie i Umeå FC:s trupp) lyckades bli utvisad i sin landslagsdebut. Gråtande av frustration fick hon ledas av planen. Kumlatjejen Emilia Erixon kom in i andra halvlek och gjorde en helt okej insats. Synd att hon inte fick sätta en balja bara, måldrottning i KIF som hon är...

Häftigast av allt var det nog ändå att se barnen springa mot "autografskrivarstället" efter matchen. De små fotbollsflickorna som så gärna ville ha en "landslagsautograf", men kanske framförallt att de små fotbollspojkarna var precis lika ivriga. Ljungberg som Ljungberg tänker jag. Hanna eller Fredrik. Den dagen de har någorlunda lika stjärnstatus kommer att vara en god dag. Att de sedan inte kan möta varann på planen är en annan sak.

I´m alive, still kicking. Det här är min andliga oas.

Come senators, congressmen

Please heed the call

Don't stand in the doorway

Don't block up the hall

For he that gets hurt

Will be he who has stalled

There's a battle outside

And it is ragin'.

It'll soon shake your windows

And rattle your walls

For the times they are a-changing

Bob Dylan, 1964.

Inte ett livstecken på en vecka...

Hur kul är det då? Om man är blogläsare? Jag ber så mycket om ursäkt för min frånvaro. Men luften gick liksom ur mig när jag insåg att tanken inte är fri. Får väl se om den kommer tillbaka igen.

Min rådgivande vän...

...jag har läst och begrundat och egentligen är jag fullständigt övertygad om att jag kan stå för varje ord jag sagt/skrivit. Så brukar det vara med mina tankar/åsikter.Satte emellertid inlägget i karantän.

Äntligen lite sol,

efter tre dagars hällregn. Frukost på verandan och livet känns plötsligt mycket trevligare igen. En rostad med Cambozola och riktigt svart kaffe, det är gott det.

Rocca Guicciarda Riserva 2003

Rocca Guicciarda Riserva 2003. En jättegod Chianti jag gärna rekommenderar. Prisvärd trots sina 129:-, som "förstavin" i alla fall, till nötköttsbiten eller viltfärskotletten kanske.

www.systembolaget.se skriver nästan uteslutande om väl kryddade maträtter som kompanjoner till det här vinet och det köper jag, det gifte sig väldigt bra med en biff med sås med smak av av vitlök, charlottenlök och fransk senap till exempel. Klarade sig alldeles utmärkt på egen hand också, när maten väl var avklarad.Torkad frukt, tobak och lakrits i såväl smak som doft. Respektingivande men inte alls hotande.

Nu kunde jag nästan se mig själv där i nyhetsmorgonsoffan. Respekt har man för människor. Inte för viner. Eller hur man nu tänker

KAN man göra pengar på vad som helst?

Egentligen var jag inne på Kumla Hockeys hemsida för att kolla om det hänt något nytt, fast det hade det såklart inte...

Men så klickade jag på webmasterns lilla logga och hamnade en stund senare hos KAN-samhallskontakter.se.

Klart jag blir nyfiken. Surfar vidare och förstår efter en stund att jag hamnat hos tidigare eu-parlamentsledamoten Hans Karlsson från Hallsberg.

Snacka om att försöka krama ur smulorna ur sejouren i Strasbourg. Här har vi en kille som vet att marknadsföra sig själv.

"Vi har lång erfarenhet av samhällsarbete. I vårt företag finns en lång och omfattande erfarenhet och både fackligt och politiskt arbete. Vi har kontakter på alla samhällsnivåer och även på europeisk nivå. Vårt kontaktnät är omfattande och finns i riksdag, regering och Europeiska Unionen. Vi kan hjälpa till att få genomslag för idéer och synpunkter, föra fram förslag och argumentera för dessa."

Det där kan man ju tänka mycket om. Lobbying? Vad tänker Socialdemokratin om det fenomenet? Om att utrangerade parlamentariker numera marknadsför sig som professionella lobbyister via hemsidor som den här?

"I vårt företag finns en lång och omfattande erfarenhet och både fackligt och politiskt arbete."

Vad står det? Har Hans Karlsson kanske haft hjälp av en EU-tolk?

"Behöver kommunen ökade kunskaper om Europeisk politik och på vilkets sätt som det svenska medlemskapet i EU påverkar er? Eller planerar ni för att öka er närvaro på den internationella arenan?"

Fick H.K inte tillräckligt betalt för sitt uppdrag när han fortfarande var representativt vald? Är han tvungen att förtjäna sitt uppehälle genom att marknadsföra sig själv på det här sättet? I så fall bör han använda rättstavningsprogrammet i Word nästa gång. Det ökar trovärdigheten med 1 miljard %

Några filmtips,

bara för att det kändes länge sen.

Avslutade just Christopher Nolans "The prestige", med Christian Bale, Hugh Jackman, Michael Caine och älsklingsaktrisen Scarlett Johansson. Mycket twists hit och dit var det, och ett tag kände jag mig jätteförvirrad, men jag får väl säga som Neil Young i "the last waltz"; "I think I got it now Robbie"...

Jag har min förklaring i alla fall och den duger för mig. Och det var en riktigt bra film. 8/10 tycker jag.

Kanska har alla sett Woody Allens "Match point", där Scarlett också finns med, men annars är det en toppenfin film som nu börjar ligga med i de där "3 för en hundring-lådorna". Bortser man från Zeelig så är det nog faktiskt den bästa Woodyfilm jag sett. Inte alls så där neurotisk, utan en klassisk thriller i bästa Hitchcockanda.

Vad mer har jag sett som är värt att rekommenderas?

"Premonition" med Sandra Bullock, lite "Sjättesinnetvarning" förstås, men den funkade för mig i alla fall, jag blev både lite störd och berörd.

"Sometimes in April", en HBO-film om folkmordet i Rwanda som var väl så bra som "Shooting dogs" och "Hotel Rwanda". Bra skådespelare, en koppling "offer-förövare" som gjorde den lite mer intressant. Riktigt bra. Och vidrigt.

Så kan man ju fundera på hur man kan få för sig att ändra en lysande orginaltitel som "Mozart and the Whale" till det äktsvenskklingande "Crazy in love" fast jag antar att det kan ha något med Jill Johnsons gamla schlagerdänga att göra. I alla fall är det en mycket bra film om två speciella människor och deras relation. Jag blev alldeles varm av den. 9/10 för en diagnostiserad romantiker.

Kan väl räcka för nu kanske.

Onsdag morgon, regntunga skyar

Man ska leva sitt liv och sköta sitt värv med lust, tänker jag. Men idag kändes det varken lustigt eller lustfyllt att vakna.

Då får man bita ihop.

Proggkungarna Motvind sjöng det, 1978 eller så...

Åh Göteborg, Gö-öteborg

du kan va jävligt kall och rå

men Göteborg, Gö-ö-teborg

jag älskar dig ändå

Den här helgen stämde inte väderbeskrivningen alls, det var precis lagom väder för en Lisebergsvistelse och vi hade roligt allihop. Jag säger bara "Balder". Det var en riktigt häftig upplevelse att fara nerför den bergochdalbanan och känna g-krafterna i kroppen.

"Jag hade dödsångest" sade Lise. Och visst pirrade det i magen. Fast jag åker gärna igen. Bara jag slipper stå i kö i en timme. "Jag var skiträdd", sade Agnes, "det här gör vi om..."

När mitt liv är kaotiskt gör jag listor

Det är väl en överlevarstrategi kanske. I alla fall är det himla skönt att ha ordning och reda på någonting överhuvudtaget.

Försökte mig på "tio bästa skivorna" och "tio bästa filmerna" men det gick åt helskotta när jag skulle försöka rangordna dem inbördes. Prövade då med något neutralare som "länder jag besökt" men det blev inte heller bra eftersom jag inte kunde bestämma mig för om Öst- och Väst-Tyskland skulle räknas som två olika länder. Sen fick jag problem med the great Britain också, och det forna Jugoslavien. Allt från 28 till 38 landade jag på, beroende på hur man räknar... Flygplatsstopp har jag i alla fall inte med på listan.

Norge, Danmark, Finland, Tyskland, Belgien, Holland, Frankrike, Spanien, Portugal, Italien, Grekland, Turkiet, Jugoslavien, Tjeckien, Slovakien, Österrike, Ungern, Schweitzchz (hur stavas det egentligen?), Polen, Bulgarien, USA, Sri Lanka, Indien, Maldiverna, Thailand, Tunisien, England, Irland, (Skottland, Wales, Nordirland)...

En del lite flyktigt sådär, annat betydligt längre och mer omfattande.

Skulle Gud moder säga till mig i morgon att jag bara hade en "återresa" kvar att göra så skulle jag välja Irland. Alltid.

I morgon åker vi till Kristina, Stig och Alice i Göteborg

och på lördag ska vi sedan begå Liseberg. Tillsammans med barnen har vi aldrig varit där så det måste vara en evighet sedan jag åkte "flume-rajd" sist. Det ska bli riktigt roligt att få stötas och blötas i en massa karuseller. Får väl försöka klara mig från att falla ur och få en stock i huvudet bara. Det gör antagligen ont.

Solidaritet

För mig är det fortfarande ett vackert ord. Det finns såklart många definitioner; "tillsammans är vi starka, vi hjälps åt, ingen lämnas ut..." och så vidare.

Jag kanske har tagit det för självklart. Så inser jag plötsligt att det inte alls är så, att människor går sina egna ärenden på ett sätt jag inte trodde var möjligt.

Vi har "mejslat ut" en egen hederskodex som alla satt sitt namn under. Vad är sånt värt?

Desillusionerad är ett rätt bra ord för hur jag känner mig just nu.

Det här är Pär!

Vi provsmakade honom idag och han var väldigt god när han väl var färserad och blandad med persilja, mynta, rosmarin och vitlök. (Salt och peppar också förstås.)

I levande skick såg han ut så här:

Med åren har jag kommit till någon slags insikt om att kött faktiskt är djur som varit levande. Accepterat det också. Agnes hade däremot ingen lust att åka med till L och hämta hem Pär. "Nää vad hemskt. Aldrig. Jag kommer aldrig att äta lamm mer."

Fast det gick fort över. "Han var god", sade Agnes belåtet, klappade sig på magen och rapade lite vitlök. "Och söt var han också."

Vi är så ovana vid döden att vi nog helst tänker bort den. Jag glömmer aldrig när vi var i Sri Lanka och Anwer slaktade en höna till Lise och mig, med full respekt och i enlighet med halal tror jag, för Anwer är ju rätt mycket troende muslim. Han hällde vatten i hönkrakens strupe och sade "She must have something before she die". Sen högg han och när hon sprattlat färdigt fick den gamla tjänstekvinnan sätta sig och börja plocka av henne fjäderdräkten. Hon blev också god till slut men det kändes som hennes ande satt på min axel och tittade förebrående på mig för varje tugga jag tog.

Det är lättare att tänka bort ursprungsplaceringen av en välpaketerad fläskfile från Ica Maxi.

Nu kom det en jäkla spindel

gående över mitt skrivbord. Först trodde jag det var en mygga och blev inte rädd alls men sen såg jag vad det var och blev alldeles stel.

Den gick nonchalant bort mot skrivaren och försvann därinunder och jag tänkte "det är nog bara en mardröm" och försökte glömma bort den. 10 minuter senare kom den igen, jättenära min vänsterhand den här gången. Jag fick tag på en gammal blodgivarmugg med kallt kaffe i och dunkade till men missade, så nu är det kaffe i tangentbordet och det jäkla monstret lever än. Det här kan bli slutet för den här blogen.

Fräcka äckliga djur!!!

Resande

Ord och bilder kommer skrev jag, och så blev det nästan bara bilder...

Det var en helt okej resa, Tunisien var mer "civiliserat" än jag trott, maten var riktigt god om man satsade på couscous i stället för "turistbiffen", mamma orkade i alla fall med att följa med på en del små utflykter, havet var härligt salt, folk var trevliga. (Om man nu bortser från de där hemska försäljarna som hela tiden ville pracka på mig något jag inte ville ha till ett pris jag inte ville betala.) Ungarna var nöjda också.

Nå men det räcker väl så. Förr skrev jag alltid resedagbok, jag har kvar dem allihop, de där tummade gamla anteckningsböckerna är nog bland de första saker jag skulle rädda om huset skulle börja brinna. Men åldern har kanske tagit ut sin rätt, jag vet inte, känns inte som om det behövs för en veckas chartersemester, inte med digitalkamera i mobilen och andra "minnesbärare".

Agnes däremot fick i läxa från skolan att skriva dagbok och som den rediga och ordningssamma flicka hon är (ett arv efter sin far såklart) så struntade hon i alltihop, varför hon fick sitta halva hemresedagen och försöka minnas vad som hänt vilken dag och fundera ut hur hon skulle kunna beskriva det med så få ord som möjligt.

"Först badade vi sen red vi kamel. I Kartago fanns fenicierna, sen kom romarna och byggde badhus över alltihop. Fenicierna offrade barn till gudarna. Tur man inte var född då. Sen åt vi lamm." Typ. *s* Tur hon inte går i någon av mina skolor.

Agnes har varit i 5 länder under sina första nio levnadsår. Jag var 19 innan jag kom utanför Norden, minns fortfarande känslan av att gå på färjan till Tyskland och veta att "så här långt borta har jag aldrig varit förr", precis som Sam Gangi när han kliver ur vetefältet och in i bockrikeskogen, 20 när jag flög för första gången. The times they are a-changing. Och tur är väl det.

Så här var det.

En bild säger mer än tusen ord sägs det ju. Då har jag sparat 8990 ord på det här sättet. Go spank that Camel!

I´m back! Härliga Sverige i försommartid!

Ord och bilder i kväll.

Jag ber att få rekommendera mig,

som de sade i pilsnerfilmerna förr i tiden. Har vi Gud på vår sida och vinden i seglen så skriver jag igen om drygt en vecka. Då lovar jag att berätta sanningen om kameluthyrarnas påtvungenhet, den muslimska staten Tunisiens eventuella ölbrist, medelhavets värme så här års och allt annat ni trängtar efter att få veta.

Oh yes, Diana, they´re serving a fantastic Cherry pie down at the diner in old Chartago. And the log lady was there!

Allah uh akhbar, hälsar

H.

På onsdag åker vi till Tunisien

Det ska bli så superskönt att bara komma bort ett litet tag. 29 grader var det visst i Tunis idag. Det lovar gott. Dags att börja packa badbyxorna.

Den som är satt i skuld är icke fri

var inte det en sån där G.P-floskel?

För mig stämmer den emellertid bättre än någonsin, för nu äger Ikanobanken en bil som jag ska ha hand om och betala i sju år.

Vi hämtade den idag, en Skoda Roomster, och den är såklart jättefin och ny, men det ska den väl vara för så mycket pengar. Må den transportera oss säkert och länge.

Edit 5/5. Nu med riktig bild av riktig bil.

Vinterns mathållning är räddad, sättpotatisen är i jorden.

Nu behöver vi inte svälta. Skönt. Och Tuva hittade en riktigt läskig mask att skrämmas med.

1/5, torget Kumla

Dags att vara solidarisk igen, ta kampen för nationell och internationell solidaritet. "This machine kills fascists" stod det på Woody Guthries gitarr. Får väl skriva det på gamla Bettan också, fast så värst våldsam känner jag mig förstås inte när jag spelar ett par låtar för de 40 närmast sörjande. Förresten finns det inte en enda fascist i närheten som jag skulle kunna dänga gitarren i huvudet på. Äppelkakan var god i alla fall och så skänkte jag en tjuga åt stopthewall.org och det kanske var det mest konkreta solidaritetsarbete jag gjorde igår.

Jag vet inte hur många år jag stått där på torget första maj. Jag vet knappt inte varför jag gör det längre. Jag menar, jag tror ju på ideérna, i grunden, men särskilt mycket förändring vet jag inte om mitt parti åstadkommit, så länge jag varit med i alla fall.

Snart kommer Hoffa och Janne.

Yippie. Det är så med "old friends". Man längtar efter att ses ibland.

Krysskonsert i Sydnärkeshallen, Hallsberg

Följer med Stenes femmor i bussen för att få se skoluppsättningen av Krysskonserten, det event som Agnes under den senaste veckan repat fingrarna blodiga inför.

Det är jättebra. Kul för de här ungdomarna att få göra en så proffsig uppsättning, kul att allt (med visst bistånd av de duktiga lärarna) låter så bra, kul att de får spela inför 800 personer och att de gör det med bravur. Jag är impad.

Agnes rusar fram efteråt. Hon har ju suttit där bland fiolerna och jag kan inte påstå att jag någonsin sett eller lagt märke till henne, men jag behöver inte alls ljuga för att kunna säga "Grattis Agnes, vad duktiga NI var" och mena det.

Jag önskar varje svensk kommun en livaktig och framåtsträvande kultur/musikskola. Så är det ju inte riktigt, och jag är tveksam till om det blir bättre med den sittande regeringen.

Andreas Custemo tar över tränarjobbet i Kumla hockey

det var den roligaste nyheten i hockeyankdammen på det sista året eller så. Inte för att jag vet om han är särskilt bra på jobbet, svårt att säga med en kille som efter avslutad (framgångsrik) spelarkarriär bara jobbat ett år som assisterande tränare, om än i ett bra hockeylag, men definitivt för att det behövdes ett nytt namn den här gången. Inaveln har varit alldeles för stor de sista fem-sex åren.

Den näst roligaste nyheten är väl att vi får tillbaka derbyna mot Örebro diapers igen. Det känns bättre så, även om vi får stryk i tre matcher av fyra. I de fallen räcker det ju med att vara nära och att få se lite bra infighting.

Det finns tv-serier...

som går på halvfart efter tredje avsnittet. Så finns det de som håller en säsong. Dessutom finns 24.

Jack Bauer måste väl ändå vara alla superhjältars överman. Det finns nog inget han inte blivit utsatt för under de 5 och 3/4-dels säsonger jag följt hans öden. Han bara reser sig upp och säger "I´m fine. I love to serve my country".

Det är superamerikanskt, muchomacho, blod, våld och död. Det är dessutom dumt in i absurdum ibland när intrigerna gör halsbrytande kast och sedan länge avpolleterade skurkar eller fränder plötsligt mirakulöst återvänder.

Men; det är också oavbrutet spännande. Jag har just sett det 138:de avsnittet och jag tror inte något av dem har känts avslaget eller gående på tomgång.

Ska Jack kunna rädda Audrey Rines från de otäcka kineserna? Kommer president Palmer att mirakulöst kunna återuppväckas från sin hjärnblödning? Är Abu Fayed verkligen död eller hängde han bara i kedjorna med bruten nacke för att förvilla oss? Kan man tänka sig att Nina Myers gör comeback en gång till?

Jag längtar redan till nästa vecka.

Är det ett ålderstecken

att man börjar oroa sig för sin hälsa? Jag har nog aldrig gjort det förut men när man hostat och hackat i tre månader så kan man ju börja fundera... Jag måste komma på ett sätt att bli av med de där jäkla cigaretterna, det är väl så enkelt.

Äh, jag är inte rädd för att bli gammal. Alternativet är ju så oerhört mycket sämre.

OBEGRIPLIGT

är väl ett sånt där codeord med ganska mycket tryck i? Out of limits. Typ.

Men jag varken kan eller vill så mycket mer. Det finns obegripligheter här i livet. Varför föds vi? Varför måste vi dö? Allt däremellan. Varför bits pissemyrorna men inte de i stacken? Hur kan det komma sig att man döper ett behandlingshem till Baggershus och sedan misshandlar en massa ungdomar med invandrarbakgrund där? Man hade ju i alla fall i anständighetens namn kunnat döpa hemmet till Barad-dur eller Orthanc eller "Honmonstrets håla" eller nåt. Då hade det verkat lite mer begripligt.

H.

Nä men det är ju helt obegripligt...

Vi börjar närma oss sommaren, då blir Baldergatan så där plötsligt levande, jag tycker bara det är positivt.

Sen är väl inte livet så jäkla roligt alla gånger. Men det är ju en annan sak.

Absolve.

Klart man är lite orolig för hur det ska bli med ekonomin

den dag man går i pension. Det blir ju nästan ingenting verkar det som, när man tar del av informationen om vårt svenska pensionssystem.

Tur att Fora finns då. Fora skickar varje år ut ett värdebesked för min avtalspension SAF-LO. Där redovisas det hur mitt surt ihoparbetade kapital (från min tid som LO-medlem antar jag, när sjutton jag nu var det?) förräntas och vilket tillskott till kassan jag kan räkna med från 65 år och livet ut.

Jag sliter upp kuvertet och jublar. Ålderdomen är tryggad.

Traditionell försäkring, från 65 år och livet ut:

Kronor per år: 3

Men då så, då är det lugnt, det är ju faktiskt en 25:öring i månaden. 75: öre per kvartal. Jag kommer inte att behöva svälta.

Alla bäckar små heter det ju, och det ska man naturligtvis inte raljera över. Fast jag undrar vad det kostar att ha mig där i databasen och att administrera hela mitt stora kapital. Bara att skicka ut beskedet motsvarar ju två hela årsutbetalningar. Inte att undra på att dom går dåligt, dom där kapitalförräntningsföretagen.

Såg reprisen av "Uppdrag granskning"...

...det mest sedda samhällsreportaget i svensk tv-historia tydligen, om lilla Louise som, jag höll på att skriva vanvårdats, fast det stämmer ju inte för det verkar ju snarare som om det var hon som var tvungen att vårda sin våldsamme/psykiskt sjuke/missbrukande/e.t.c, pappa...

Jag blir såklart berörd av det hemska jag får se, gråter framför teven, undrar "hur i helvete"... Det borde inte få vara så där. Men så tänker jag; han gör det så lätt för sig Josefsson när han hittar de här "worst of the worst-cases". De kan alla uppröras över.

Jag har jobbat med barn och unga i tjugo år. (Mer om man räknar med tiden när jag höll till på en kvartersgård i Vivalla.) Jag tror inte att jag under dessa år någonsin har underlåtit att till socialtjänsten anmäla eller vidarebefordra uppgifter om något fall som gällt barn som levt med missbrukande föräldrar eller haft föräldrar som slår dem eller haft föräldrar som slår varandra eller om det varit barn som inte hållits rena, de där typiska "vanvårdsbarnen" helt enkelt. Det är de "lätta fallen".

Värre är det med de andra. Barn som aldrig någonsin duger för att deras föräldrar önskade sig "något annat", barn som "älskas ihjäl" av sina föräldrar, de som kissar i blöja och äter välling tills de är nio-tio, bara för att mamma har svårt att släppa greppet, barn som får gå i förskolan 06.30-18.30 måndag till fredag för att någon måste ha lugn och ro hemma ett tag... Allt däremellan.

Jag tror och vet att det är som lilla Louise sade i reportaget, att barn älskar sina föräldrar även om de gör en illa.

Det är ju så. Men ingen ska komma och säga att vi "plockar för många barn" i Sverige. Möjligtvis handlar det om huruvida det är "rätt" barn som tas omhand.

Vårbruk i stugan

Det är lite taoistiskt att åka till stugan och kratta upp en miljard löv från marken. Göra vårfint för en millisekund, fast ingen ser och ingen bryr sig och för att det kommer att ha blåst ner en massa nya grenar och kottar till nästa gång. Allt är förgängligt, jag har gjort en krattmandala helt enkelt.

Nå, det var skönt med frisk luft och vi grillade och ungarna hoppade studsmatta för glatta livet. Jag antar att det var en bra Påskdagseftermiddag.

I kväll föll sedan snön igen. Så visst var det gott att smaka på våren.

Bonamassa VS Olsson

Med nostalgiläget inställt lyssnar jag sedan på lite gammal TB-musik. Blir oerhört imponerad av JO:s gitarrspel. Usch vad synd att han "got stuck on me". Han kunde ha blivit en gitarrman i världsklass annars. Tänk att man kan få fram så underbara melodier ur en gitarr utan att fatta hur något håller ihop.

"Vi prövar att byta tonart Joppe, vi tar G i stället".

"Öh?"

"Jamen tänk att du flyttar allt tre steg upp typ."

"Öh????"

Men sen blev det alltid så vackert.

Riff raff

Att skriva låtar är ett hantverk. En gång i världen hade jag nästan "rutin" på det. En låt i veckan nästan, fast sen fick ju det mesta sållas bort såklart. Men jag prövade mig fram i alla fall, letade mellan de där futtiga ackorden, försökte hitta något som ingen sjungit förut.

Nuförtiden känns det mest som om det krävs både "divine inspiration" och tid jag inte har om jag ska få till det. I går eftermiddags satt jag emellertid ute i vårsolens sken, drack kaffe och pillrade på gitarren, "riffade och raffade" helt enkelt. Hittade en liten figur där jag liksom barreade ett a-durackord och sen hade lillfingret på 5:e bandets h och e:strängar för att få "ännu mera-A". Sen upp till ett Hm7 och ett Dmaj tror jag, sen ett D-dur med lös e-sträng i diskanten och ett C# i basen och tillbaka till ett rent A.

(Nu förstod väl alla vad jag menade? Såklart.)

I alla fall gick det att sjunga över. Kändes som om det skulle kunna bli "något".

Samma med ukken. Släppte Allanders ukkeskola och försökte "känna efter" själv i stället. Kom på den coolaste fingerfiguren som the Edge skulle ha varit stolt över. Sjöng något till, kände att jag var superorginell, att jag brutit ny mark. Sen prövade jag att hitta samma sak på gitarren. C, F och G (typ) blev det då. Det var ju väldigt orginellt. Fast det lät väldigt nytt på ukken.

Kommer nu bara (det gör de inte, man får liksom kämpa) orden också så kan det bli en ukkespelande rektor i lila sidentopp i nästa års final, det måste väl anses vara lika fint som en småskollärarinna? Vad sägs om;

"I´m trying to recall

what key I´m singing in

but it doesn´t matter anymore

I teach the children anyway, about english and music ´n everything

so I can sing whatever I want

with a very shivering voice

I´m trying to recall"

Påsklammet

Jag har aldrig riktigt förstått det där med att äta julbord till påsk; skinka och köttbullar och jansson och sill och ÄGG och lax och - ja, julmat typ då.

Den maten tröttnar jag vanligtvis på vid annandag jul och sen vill jag inte se den på ett år eller så. Nej påsk är lamm, kan vara kotletter, kan vara lammfilé men allra helst, som ikväll, en riktig lammstek. Marinerad med salvia, rosmarin, basilika och oregano, vitlök, rotfruktsgratäng till, ett festbröd med soltorkade tomater, fetaost och oliver insprängda, gott rött vin till såklart, ikväll en BiB som smakade mycket bra, fleur du cap , en Shiraz, lite rökig och lakritsartad i tonen, skönt att man kan tycka om de här vinerna utan dåligt samvete nuförtiden.

Håller handen för munnen och känner på andedräkten. Jo. Helt klart en del vitlök. Då är det som det ska vara.

Föräldrarna var här och åt och jag blir lite ledsen. Dom känns så skruttiga. Arne bara väntar på döden, fast det har han ju gjort de sista tio åren minst så det är jag van vid, men Gunvor blir jag lite orolig för. Hon har alltid varit lat och trivts bäst vid minsta kroppsansträngning, men dum har hon aldrig varit. Men de senaste månaderna har jag funderat på om hon är sådär riktigt riktigt med. Hon kommer inte ihåg saker. Hon tar yviga svängar med bilen. Skrutt var ordet.

Back från Bonamassa

Oj. Jag är lite tagen. En och annan gitarrist har jag ju sett genom åren, men jag är ganska säker på att jag inte sett någon hantera instrumentet riktigt på det sätt som Joe Bonamassa gjorde i går kväll. Vi talar gitarrorgier. Janne skulle ha dött om han varit där. Hoffa också. (av leda.)

En världsartist alltså, eller "soon-to-be" i alla fall och han spelar på ett litet hak i Sala? 250 personer och det är översmockfullt. Vi var ganska överens efteråt. Rockland är misstänkt likt det där stället där alla blir varulvar i "From Dusk till Dawn". Och vi bröt ihop när ett par - mitt i världens "trängsta" publik till tonerna av världens bluesfunksvängigaste musik - gav sig på att börja bugga. Det gick ju inte. Men vad då då, alla har väl rätt till sitt liv. Typ.

Jag fattar det inte riktigt, men kollar man namnen på artister som besökt stället så blir man faktiskt ganska imponerad. Det måste finnas något i "the beautiful town of Sala" som lockar. Walter Trout, Brian Robertson, Uriah Heep. John Norum, Michael Schenker, Totta, Tommy Körberg, Entombed, ja, kolla själva...

Tack M för att jag fick följa med och utveckla mig lite. Tack L och M för att ni alltid är så jäkla trevliga. Ikväll somnar jag med ett bluesleende på läpparna.

Vaknar till

och ser solen skina från en klarblå himmel. Kanske läge att slutföra den där vårstädningen av verandan i dag då...

Att man kan bli så levnadsglad av lite sol.

Neil Young

"Live at Massey Hall", 1971. Se den och förstå mannens storhet. Jag grät. Sjukt bra helt enkelt.

Ed Wood

mannen som gjort sig känd för att göra "världens genom tiderna sämsta filmer"...

Jag hade bara förundrats över "Plan 9 from outer space" tidigare men igår kväll såg jag "Glen or Glenda". Nu har konceptet "upplysningsfilmer" fått en ny innebörd för mig.

"Glen is not a homosexual, Glen is a transvestite...", förtäljer berättarrösten. Ok!

Det var lite hjärtevärmande ändå, modigt säkert på den tiden. Och Ed inte bara regisserade utan spelade också Glen/Glenda själv.

Äntligen en konsert på gång.

Skärtorsdag. Sala! (Konserthuvudstaden...)

Jag har blivit medbjuden av Kulturskolan, på "riktig" blueskonsert. Joe Bonamassa. Fattade inte vad Mats sade först, men så fick jag ett par plattor att lyssna på och blev alldeles knäckt. Röst. Sånger. Gitarrspel. Jag hör Hendrix, Stevie Ray Vaughan, (bona)massa gott. Ska bli riktigt roligt.

http://www.jbonamassa.com/index2.htm

Västvärlden är i uppror, Brittiska soldater fångar i Iran!!!

Förfasas westerners. Minns hur det var för stackars Betty Mahmoody i "Inte utan min dotter". Det skulle ju aldrig kunna hända igen trodde vi, inte med en RIKTIG president som George W Bush som ledare.

Den gamle Monty Pythonmedlemmen Terry Jones kanske fångar det på kornet när han skriver följande:

"Det är en skam! Undra på att pressen är skitförbannad över Irans sätt att behandla de brittiska fångarna. Den brittiska kvinnan, Faye Turney, visas upp i sjal. Herregud, vad är det för fel med en påse över huvudet? Fångarna tvingas prata i tv... ...man kan ju säga saker man ångrar efteråt! Vi brukar tejpa igen munnen på våra fångar så att de inte kan prata. Och det här med att få skriva hem och tala om hur man mår... På Guantanamo har fångarna sluppit sådana störningar av privatlivet, i åratal...

..."inga brännmärken, inga svullnader i ansiktet. Oacceptabelt. Fångar ska tvingas inta sexuella positioner, torteras med el och fotograferas så att hela världen kan se exakt vad som hänt!"