Så här var det.

En bild säger mer än tusen ord sägs det ju. Då har jag sparat 8990 ord på det här sättet. Go spank that Camel!

I´m back! Härliga Sverige i försommartid!

Ord och bilder i kväll.

Jag ber att få rekommendera mig,

som de sade i pilsnerfilmerna förr i tiden. Har vi Gud på vår sida och vinden i seglen så skriver jag igen om drygt en vecka. Då lovar jag att berätta sanningen om kameluthyrarnas påtvungenhet, den muslimska staten Tunisiens eventuella ölbrist, medelhavets värme så här års och allt annat ni trängtar efter att få veta.

Oh yes, Diana, they´re serving a fantastic Cherry pie down at the diner in old Chartago. And the log lady was there!

Allah uh akhbar, hälsar

H.

På onsdag åker vi till Tunisien

Det ska bli så superskönt att bara komma bort ett litet tag. 29 grader var det visst i Tunis idag. Det lovar gott. Dags att börja packa badbyxorna.

Den som är satt i skuld är icke fri

var inte det en sån där G.P-floskel?

För mig stämmer den emellertid bättre än någonsin, för nu äger Ikanobanken en bil som jag ska ha hand om och betala i sju år.

Vi hämtade den idag, en Skoda Roomster, och den är såklart jättefin och ny, men det ska den väl vara för så mycket pengar. Må den transportera oss säkert och länge.

Edit 5/5. Nu med riktig bild av riktig bil.

Vinterns mathållning är räddad, sättpotatisen är i jorden.

Nu behöver vi inte svälta. Skönt. Och Tuva hittade en riktigt läskig mask att skrämmas med.

1/5, torget Kumla

Dags att vara solidarisk igen, ta kampen för nationell och internationell solidaritet. "This machine kills fascists" stod det på Woody Guthries gitarr. Får väl skriva det på gamla Bettan också, fast så värst våldsam känner jag mig förstås inte när jag spelar ett par låtar för de 40 närmast sörjande. Förresten finns det inte en enda fascist i närheten som jag skulle kunna dänga gitarren i huvudet på. Äppelkakan var god i alla fall och så skänkte jag en tjuga åt stopthewall.org och det kanske var det mest konkreta solidaritetsarbete jag gjorde igår.

Jag vet inte hur många år jag stått där på torget första maj. Jag vet knappt inte varför jag gör det längre. Jag menar, jag tror ju på ideérna, i grunden, men särskilt mycket förändring vet jag inte om mitt parti åstadkommit, så länge jag varit med i alla fall.

Snart kommer Hoffa och Janne.

Yippie. Det är så med "old friends". Man längtar efter att ses ibland.

Krysskonsert i Sydnärkeshallen, Hallsberg

Följer med Stenes femmor i bussen för att få se skoluppsättningen av Krysskonserten, det event som Agnes under den senaste veckan repat fingrarna blodiga inför.

Det är jättebra. Kul för de här ungdomarna att få göra en så proffsig uppsättning, kul att allt (med visst bistånd av de duktiga lärarna) låter så bra, kul att de får spela inför 800 personer och att de gör det med bravur. Jag är impad.

Agnes rusar fram efteråt. Hon har ju suttit där bland fiolerna och jag kan inte påstå att jag någonsin sett eller lagt märke till henne, men jag behöver inte alls ljuga för att kunna säga "Grattis Agnes, vad duktiga NI var" och mena det.

Jag önskar varje svensk kommun en livaktig och framåtsträvande kultur/musikskola. Så är det ju inte riktigt, och jag är tveksam till om det blir bättre med den sittande regeringen.

Andreas Custemo tar över tränarjobbet i Kumla hockey

det var den roligaste nyheten i hockeyankdammen på det sista året eller så. Inte för att jag vet om han är särskilt bra på jobbet, svårt att säga med en kille som efter avslutad (framgångsrik) spelarkarriär bara jobbat ett år som assisterande tränare, om än i ett bra hockeylag, men definitivt för att det behövdes ett nytt namn den här gången. Inaveln har varit alldeles för stor de sista fem-sex åren.

Den näst roligaste nyheten är väl att vi får tillbaka derbyna mot Örebro diapers igen. Det känns bättre så, även om vi får stryk i tre matcher av fyra. I de fallen räcker det ju med att vara nära och att få se lite bra infighting.

Det finns tv-serier...

som går på halvfart efter tredje avsnittet. Så finns det de som håller en säsong. Dessutom finns 24.

Jack Bauer måste väl ändå vara alla superhjältars överman. Det finns nog inget han inte blivit utsatt för under de 5 och 3/4-dels säsonger jag följt hans öden. Han bara reser sig upp och säger "I´m fine. I love to serve my country".

Det är superamerikanskt, muchomacho, blod, våld och död. Det är dessutom dumt in i absurdum ibland när intrigerna gör halsbrytande kast och sedan länge avpolleterade skurkar eller fränder plötsligt mirakulöst återvänder.

Men; det är också oavbrutet spännande. Jag har just sett det 138:de avsnittet och jag tror inte något av dem har känts avslaget eller gående på tomgång.

Ska Jack kunna rädda Audrey Rines från de otäcka kineserna? Kommer president Palmer att mirakulöst kunna återuppväckas från sin hjärnblödning? Är Abu Fayed verkligen död eller hängde han bara i kedjorna med bruten nacke för att förvilla oss? Kan man tänka sig att Nina Myers gör comeback en gång till?

Jag längtar redan till nästa vecka.

Är det ett ålderstecken

att man börjar oroa sig för sin hälsa? Jag har nog aldrig gjort det förut men när man hostat och hackat i tre månader så kan man ju börja fundera... Jag måste komma på ett sätt att bli av med de där jäkla cigaretterna, det är väl så enkelt.

Äh, jag är inte rädd för att bli gammal. Alternativet är ju så oerhört mycket sämre.

OBEGRIPLIGT

är väl ett sånt där codeord med ganska mycket tryck i? Out of limits. Typ.

Men jag varken kan eller vill så mycket mer. Det finns obegripligheter här i livet. Varför föds vi? Varför måste vi dö? Allt däremellan. Varför bits pissemyrorna men inte de i stacken? Hur kan det komma sig att man döper ett behandlingshem till Baggershus och sedan misshandlar en massa ungdomar med invandrarbakgrund där? Man hade ju i alla fall i anständighetens namn kunnat döpa hemmet till Barad-dur eller Orthanc eller "Honmonstrets håla" eller nåt. Då hade det verkat lite mer begripligt.

H.

Nä men det är ju helt obegripligt...

Vi börjar närma oss sommaren, då blir Baldergatan så där plötsligt levande, jag tycker bara det är positivt.

Sen är väl inte livet så jäkla roligt alla gånger. Men det är ju en annan sak.

Absolve.

Klart man är lite orolig för hur det ska bli med ekonomin

den dag man går i pension. Det blir ju nästan ingenting verkar det som, när man tar del av informationen om vårt svenska pensionssystem.

Tur att Fora finns då. Fora skickar varje år ut ett värdebesked för min avtalspension SAF-LO. Där redovisas det hur mitt surt ihoparbetade kapital (från min tid som LO-medlem antar jag, när sjutton jag nu var det?) förräntas och vilket tillskott till kassan jag kan räkna med från 65 år och livet ut.

Jag sliter upp kuvertet och jublar. Ålderdomen är tryggad.

Traditionell försäkring, från 65 år och livet ut:

Kronor per år: 3

Men då så, då är det lugnt, det är ju faktiskt en 25:öring i månaden. 75: öre per kvartal. Jag kommer inte att behöva svälta.

Alla bäckar små heter det ju, och det ska man naturligtvis inte raljera över. Fast jag undrar vad det kostar att ha mig där i databasen och att administrera hela mitt stora kapital. Bara att skicka ut beskedet motsvarar ju två hela årsutbetalningar. Inte att undra på att dom går dåligt, dom där kapitalförräntningsföretagen.

Såg reprisen av "Uppdrag granskning"...

...det mest sedda samhällsreportaget i svensk tv-historia tydligen, om lilla Louise som, jag höll på att skriva vanvårdats, fast det stämmer ju inte för det verkar ju snarare som om det var hon som var tvungen att vårda sin våldsamme/psykiskt sjuke/missbrukande/e.t.c, pappa...

Jag blir såklart berörd av det hemska jag får se, gråter framför teven, undrar "hur i helvete"... Det borde inte få vara så där. Men så tänker jag; han gör det så lätt för sig Josefsson när han hittar de här "worst of the worst-cases". De kan alla uppröras över.

Jag har jobbat med barn och unga i tjugo år. (Mer om man räknar med tiden när jag höll till på en kvartersgård i Vivalla.) Jag tror inte att jag under dessa år någonsin har underlåtit att till socialtjänsten anmäla eller vidarebefordra uppgifter om något fall som gällt barn som levt med missbrukande föräldrar eller haft föräldrar som slår dem eller haft föräldrar som slår varandra eller om det varit barn som inte hållits rena, de där typiska "vanvårdsbarnen" helt enkelt. Det är de "lätta fallen".

Värre är det med de andra. Barn som aldrig någonsin duger för att deras föräldrar önskade sig "något annat", barn som "älskas ihjäl" av sina föräldrar, de som kissar i blöja och äter välling tills de är nio-tio, bara för att mamma har svårt att släppa greppet, barn som får gå i förskolan 06.30-18.30 måndag till fredag för att någon måste ha lugn och ro hemma ett tag... Allt däremellan.

Jag tror och vet att det är som lilla Louise sade i reportaget, att barn älskar sina föräldrar även om de gör en illa.

Det är ju så. Men ingen ska komma och säga att vi "plockar för många barn" i Sverige. Möjligtvis handlar det om huruvida det är "rätt" barn som tas omhand.

Vårbruk i stugan

Det är lite taoistiskt att åka till stugan och kratta upp en miljard löv från marken. Göra vårfint för en millisekund, fast ingen ser och ingen bryr sig och för att det kommer att ha blåst ner en massa nya grenar och kottar till nästa gång. Allt är förgängligt, jag har gjort en krattmandala helt enkelt.

Nå, det var skönt med frisk luft och vi grillade och ungarna hoppade studsmatta för glatta livet. Jag antar att det var en bra Påskdagseftermiddag.

I kväll föll sedan snön igen. Så visst var det gott att smaka på våren.

Bonamassa VS Olsson

Med nostalgiläget inställt lyssnar jag sedan på lite gammal TB-musik. Blir oerhört imponerad av JO:s gitarrspel. Usch vad synd att han "got stuck on me". Han kunde ha blivit en gitarrman i världsklass annars. Tänk att man kan få fram så underbara melodier ur en gitarr utan att fatta hur något håller ihop.

"Vi prövar att byta tonart Joppe, vi tar G i stället".

"Öh?"

"Jamen tänk att du flyttar allt tre steg upp typ."

"Öh????"

Men sen blev det alltid så vackert.

Riff raff

Att skriva låtar är ett hantverk. En gång i världen hade jag nästan "rutin" på det. En låt i veckan nästan, fast sen fick ju det mesta sållas bort såklart. Men jag prövade mig fram i alla fall, letade mellan de där futtiga ackorden, försökte hitta något som ingen sjungit förut.

Nuförtiden känns det mest som om det krävs både "divine inspiration" och tid jag inte har om jag ska få till det. I går eftermiddags satt jag emellertid ute i vårsolens sken, drack kaffe och pillrade på gitarren, "riffade och raffade" helt enkelt. Hittade en liten figur där jag liksom barreade ett a-durackord och sen hade lillfingret på 5:e bandets h och e:strängar för att få "ännu mera-A". Sen upp till ett Hm7 och ett Dmaj tror jag, sen ett D-dur med lös e-sträng i diskanten och ett C# i basen och tillbaka till ett rent A.

(Nu förstod väl alla vad jag menade? Såklart.)

I alla fall gick det att sjunga över. Kändes som om det skulle kunna bli "något".

Samma med ukken. Släppte Allanders ukkeskola och försökte "känna efter" själv i stället. Kom på den coolaste fingerfiguren som the Edge skulle ha varit stolt över. Sjöng något till, kände att jag var superorginell, att jag brutit ny mark. Sen prövade jag att hitta samma sak på gitarren. C, F och G (typ) blev det då. Det var ju väldigt orginellt. Fast det lät väldigt nytt på ukken.

Kommer nu bara (det gör de inte, man får liksom kämpa) orden också så kan det bli en ukkespelande rektor i lila sidentopp i nästa års final, det måste väl anses vara lika fint som en småskollärarinna? Vad sägs om;

"I´m trying to recall

what key I´m singing in

but it doesn´t matter anymore

I teach the children anyway, about english and music ´n everything

so I can sing whatever I want

with a very shivering voice

I´m trying to recall"

Påsklammet

Jag har aldrig riktigt förstått det där med att äta julbord till påsk; skinka och köttbullar och jansson och sill och ÄGG och lax och - ja, julmat typ då.

Den maten tröttnar jag vanligtvis på vid annandag jul och sen vill jag inte se den på ett år eller så. Nej påsk är lamm, kan vara kotletter, kan vara lammfilé men allra helst, som ikväll, en riktig lammstek. Marinerad med salvia, rosmarin, basilika och oregano, vitlök, rotfruktsgratäng till, ett festbröd med soltorkade tomater, fetaost och oliver insprängda, gott rött vin till såklart, ikväll en BiB som smakade mycket bra, fleur du cap , en Shiraz, lite rökig och lakritsartad i tonen, skönt att man kan tycka om de här vinerna utan dåligt samvete nuförtiden.

Håller handen för munnen och känner på andedräkten. Jo. Helt klart en del vitlök. Då är det som det ska vara.

Föräldrarna var här och åt och jag blir lite ledsen. Dom känns så skruttiga. Arne bara väntar på döden, fast det har han ju gjort de sista tio åren minst så det är jag van vid, men Gunvor blir jag lite orolig för. Hon har alltid varit lat och trivts bäst vid minsta kroppsansträngning, men dum har hon aldrig varit. Men de senaste månaderna har jag funderat på om hon är sådär riktigt riktigt med. Hon kommer inte ihåg saker. Hon tar yviga svängar med bilen. Skrutt var ordet.

Back från Bonamassa

Oj. Jag är lite tagen. En och annan gitarrist har jag ju sett genom åren, men jag är ganska säker på att jag inte sett någon hantera instrumentet riktigt på det sätt som Joe Bonamassa gjorde i går kväll. Vi talar gitarrorgier. Janne skulle ha dött om han varit där. Hoffa också. (av leda.)

En världsartist alltså, eller "soon-to-be" i alla fall och han spelar på ett litet hak i Sala? 250 personer och det är översmockfullt. Vi var ganska överens efteråt. Rockland är misstänkt likt det där stället där alla blir varulvar i "From Dusk till Dawn". Och vi bröt ihop när ett par - mitt i världens "trängsta" publik till tonerna av världens bluesfunksvängigaste musik - gav sig på att börja bugga. Det gick ju inte. Men vad då då, alla har väl rätt till sitt liv. Typ.

Jag fattar det inte riktigt, men kollar man namnen på artister som besökt stället så blir man faktiskt ganska imponerad. Det måste finnas något i "the beautiful town of Sala" som lockar. Walter Trout, Brian Robertson, Uriah Heep. John Norum, Michael Schenker, Totta, Tommy Körberg, Entombed, ja, kolla själva...

Tack M för att jag fick följa med och utveckla mig lite. Tack L och M för att ni alltid är så jäkla trevliga. Ikväll somnar jag med ett bluesleende på läpparna.

Vaknar till

och ser solen skina från en klarblå himmel. Kanske läge att slutföra den där vårstädningen av verandan i dag då...

Att man kan bli så levnadsglad av lite sol.

Neil Young

"Live at Massey Hall", 1971. Se den och förstå mannens storhet. Jag grät. Sjukt bra helt enkelt.

Ed Wood

mannen som gjort sig känd för att göra "världens genom tiderna sämsta filmer"...

Jag hade bara förundrats över "Plan 9 from outer space" tidigare men igår kväll såg jag "Glen or Glenda". Nu har konceptet "upplysningsfilmer" fått en ny innebörd för mig.

"Glen is not a homosexual, Glen is a transvestite...", förtäljer berättarrösten. Ok!

Det var lite hjärtevärmande ändå, modigt säkert på den tiden. Och Ed inte bara regisserade utan spelade också Glen/Glenda själv.

Äntligen en konsert på gång.

Skärtorsdag. Sala! (Konserthuvudstaden...)

Jag har blivit medbjuden av Kulturskolan, på "riktig" blueskonsert. Joe Bonamassa. Fattade inte vad Mats sade först, men så fick jag ett par plattor att lyssna på och blev alldeles knäckt. Röst. Sånger. Gitarrspel. Jag hör Hendrix, Stevie Ray Vaughan, (bona)massa gott. Ska bli riktigt roligt.

http://www.jbonamassa.com/index2.htm

Västvärlden är i uppror, Brittiska soldater fångar i Iran!!!

Förfasas westerners. Minns hur det var för stackars Betty Mahmoody i "Inte utan min dotter". Det skulle ju aldrig kunna hända igen trodde vi, inte med en RIKTIG president som George W Bush som ledare.

Den gamle Monty Pythonmedlemmen Terry Jones kanske fångar det på kornet när han skriver följande:

"Det är en skam! Undra på att pressen är skitförbannad över Irans sätt att behandla de brittiska fångarna. Den brittiska kvinnan, Faye Turney, visas upp i sjal. Herregud, vad är det för fel med en påse över huvudet? Fångarna tvingas prata i tv... ...man kan ju säga saker man ångrar efteråt! Vi brukar tejpa igen munnen på våra fångar så att de inte kan prata. Och det här med att få skriva hem och tala om hur man mår... På Guantanamo har fångarna sluppit sådana störningar av privatlivet, i åratal...

..."inga brännmärken, inga svullnader i ansiktet. Oacceptabelt. Fångar ska tvingas inta sexuella positioner, torteras med el och fotograferas så att hela världen kan se exakt vad som hänt!"

Man vill ju inte förminska någon...

Vi var hemma hos mångåriga arbetskamraten igår. Hon har sökt och fått ett nytt jobb. Önskar henne allt gott såklart, vet att det kommer att funka.

Det talas lite här och det talas lite där, det ges en massa positiva bilder. Gott. Det äts cateringpaj. Också gott. En del mer eller mindre nära arbetskamrater "framträder" med det de har att bidra med, Det "koms ihåg", det skrattas och det känns jättebra. S och M gör en jättekul grej om fågelskådning.

Men.

Själv är jag putt för att mina närmaste kollegor heligt har lovat att bidra med ukulelelir men plötsligt har hittat tusen anledningar för att slippa (inte närvara men) bidra.

Vi hade kunnat göra något superlätt men uppskattat där på kvällen men fegheten tog överhand. Jag skickar påminnelsemail dagen före men ingen tar med sig ukken till träningen. Så slutar det med att vi gör... ...ingenting...

M stöter på mig i lokalerna emellanåt och viskar "du kan väl ta nåt?!" men då är jag rättframt avvisande och säger "You´ve had your chance´n´you´ve lost it".

Och nu skriver jag med små bokstäver för jag vill ju inte förminska någon enda människa, men när EA går fram och läser upp sin kollegas poetik om objektet ifråga, när hon skickar runt W:s skaldande i fyrfärgstryck och säger "det är fina bilder till", då blir jag både rörd, fylld av beundran för EA s positiva känslor för sin arbetskamrat och lycklig för att det finns människor som inte längre håller perfektionismen som ledstjärna för sitt skaldande.

Vi saknar dej du är en cool bra tjej
som aldrig säjer nej
he-he-he-jej-ej-ej

Ja men, det hade vi väl också fixat? Om vi velat...

Telefonfundering

Ett av de mest underliga telefonsamtal jag mottagit under mina år i skolledarbranschen utspelade sig ungefär så här:

”Håkan Sandberg.”
”Brs-brs-brs-brs-brs-brs.”
”Förlåt jag hörde inte riktigt…”
”Brs-brs-brs-brs-brs-brs.”
”Jag är jätteledsen men jag hör inte vad du säger.”
”Vänta lite, jag boschtar tänderna.”
”Borstar du tänderna? Men du ringde ju upp mig. Då kan du väl inte borsta tänderna samtidigt?”
”Ja men jag trodde ju inte du skulle schvara.”
”Men det gjorde jag. Så nu får du nog lägga ifrån dig tandborsten.”
”Lugna dig lite. Jag är schnart klar. Brs-brs-brs-brs-brs…”
”Jag tänker så sjutton heller. Lite respekt får du väl visa mig. Jag har ingen lust att lyssna på när du borstar tänderna.”
”Men nu ska jag bara skölja munnen…”
”Du, ring när du är klar.”

Tre minuter senare ringer hon igen. Nygurglad och kvittrande undrar hon om jag ordnat någon förskoleplats till hennes barn än. Inte ett ursäktande ord, inte ett ”det blev ju lite konstigt förut”, inte ett ”du förstår jag hade fått in hela frukosten mellan framtänderna”. Ingenting.

Jag möter henne på stadens gator ibland, brukar tänka; ”hon har en del grundläggande brister i sin sociala kompetens.” Det ska mycket till innan hon förmår ändra på den bilden.

Litteraturnostalgi

Jag tror att min pappa har kommit på en strategi för hur han ska kunna rensa sitt eget hem på saker och förbereda sig på ett annat boende men samtidigt se till att allt bevaras och inget får förfaras. Han ger bort saker till mina barn. Mina saker! Som tydligen förvarats i något källarvalv i allt mellan 35 och 43 år. Helt utan min vetskap. Varför gör föräldrar så?

Min gamla nalle har kommit hem. Öronlös och utsliten, lagom källardoftande. Fast det var ändå ett trevligt återseende. Så har det kommit cowboys och indianer, krigsgubbar, ett halvt zoo, gamla bebiskläder som jag en gång i tiden burit men som nu pryder Tuvas babyborndocka, serietidningar av märket Fantomen och Buster. Med mera.

Det är ju inte så att det inte är kul att se sina gamla saker igen, men vi har ju ingen plats heller och jag börjar få panik. Mitt hem kan inte förvandlas till ett upplag för gamla utrangerade saker.

Fast i går blev jag glad, för då kom det hem en koffert med gamla böcker och när jag hittade de där fyra gamla "det-bästa-utgåvorna" av klassisk ungdomslitteratur så blev jag nostalgisk och mindes när jag var tio år och fick 50 kronor av min pappa, dedicerade för ett besök på bokrean vid Dohlwitz boklåda (Köpmangatan 16), hur jag hittade de där böckerna och hur lycklig jag var när jag gick hem med dem.

Jag vet inte hur många gånger jag läst dem, men när jag bläddrade i dem insåg jag att jag kunde en del partier utantill. Visst, det var ju förkortade utgåvor, men de räckte i alla fall till för att väcka en läsglädje som hållit i sig sen dess. Vilka titlar. Ivanhoe, Robin Hood, Den siste Mohikanen, Gamle Yeller, Sällsamma historier, Robinson Crusoe, Skattkammarön...

Ikväll ska jag ta en av de där böckerna och en ficklampa, sen ska jag lägga mig under överkastet och minnas hur det kändes att bara vara tvungen att läsa "en sida till".

Vad ska man med en 42-tums plasma till?

Film ses ändå bäst under köksbordet, på 7-tums lcd.

Ensam är du ingen, men tillsammans är ett sätt att finnas till.

Ekorrhjul

Det är ju inte det att det inte händer saker, för det gör det. Det är bara det att det känns som om det är samma saker som händer hela tiden. Måndag-fredag, jobba jobba, rådda i någon annans konflikter, svara på telefonsamtal från missnöjda människor, räkna pengar som inte riktigt finns, motivera beslut som inte alltid är positiva för alla inblandade och som får reaktioner därefter, så hem, laga mat, försöka hålla ordning, läsa lite? Nej jag är för trött. Får bli en film i stället. Oj, somnade jag i fåtöljen ikväll igen... Sen kommer helgen och då ska barn köras hit och dit på kalas och aktiviteter och så ska det förhoppningsvis lagas lite god mat och hejsan hoppsan så var den helgen också förbi och sen är det måndag-fredag, jobba jobba...

Jag vet inte riktigt vad jag längtar efter men jag tror att det är något annorlunda, något som bryter av lite grann. Jag skulle vilja spela musik tillsammans med goda medmusikanter tror jag, skulle vilja att livet svängde lite, skriva lite låtar, ge mig ut på resa med bara en ryggsäck, en gitarr och ett fritt sinnelag.

Man vill så jäkla mycket.

Ah! Vackra instrument! Titta!

http://www.jamshop.se/html/eagle_uk45.htm

Jag är så lycklig!!!

Tror du på Gud pappa?

frågar Agnes en dag, mycket allvarligt.

Hon har frågat förr, men då har jag lyckats klara mig undan genom att antingen fråga vad hon själv har trott (och det har varierat lite) eller genom att humma något obestämt. Har väl inte velat ta ifrån henne barnatron. Eller vad det nu har berott på.

Men den här gången kändes det inte som om det skulle fungera.

"Vad undrar du för?"

"Nej men vi har religion i skolan och vi har pratat om det och jag undrade. Idas mamma och pappa jobbar ju till och med i kyrkan."

"Okej."

Jag funderade lite på hur jag skulle formulera mig men så tänkte jag; "det är väl bara att säga som det är."

"Agnes, jag tror inte att det finns någon Gud som styr och ställer med oss eller som man kan be om hjälp eller som tar hand om en när man dör. Ibland tänker jag att det måste ha funnits en kraft som skapade allt men jag vet inte vad det var eller var den är idag."

"Tror du inte det finns någon himmel heller?"

"Jag tror att vi har det här livet och att vi får jobba på att göra det så bra som möjligt."

Vi pratade länge sen, om andra religioner med många gudar, om varför det kan kännas skönt att "tro på något", om att man kan tycka kyrkan är vacker och fin att gå till fast man inte är bekännande kristen, om en massa saker. Det var ett gott samtal. Och hon blev inte ett dugg störd över att ha en otroende pappa, som tur väl var.

Mona...

Jag kan nog tycka att det är bra för det politiska klimatet i Sverige att Mona Sahlin blir socialdemokratisk partiordförande. Och det är lite häftigt att tänka sig att vi faktiskt kan få en kvinnlig statsminister nästa vända.

Min mamma däremot, socialdemokrat sedan urminnes tider, är inte alls förtjust. "Nu röstar jag på vänstern nästa gång" säger hon. Och det gör väl inget...

Vi ska till Afrika!!!

säger Tuva till Birgitta när vi kliver in på förskolan. Och hon har ju faktiskt rätt även om Tunisien är jäkligt mycket Nordafrika och mycket litet djungel, lejon och elefanter... Hoppas hon inte blir besviken när hon inser att det inte är så exotiskt som hon kanske trott, fast det är nog inte så stor risk. Förra året längtade hon hem från Kreta efter två dagar - hon "saknade akvariefiskarna".

Själv tycker jag att det ska bli jätteskönt. Man behöver ett break ibland.

Älskade vår

Jag har känt mig riktigt lycklig i ett par tre dagar. Lite sol, lite värme, snön snabbt bortsmältande. Det är allt som behövs. Jag verkligen hatar vintern. Man får nariga händer och fryser rumpan av sig. Vad är det för mening med det?

Får lust att tralla en snutt:

"Vackra sol är det du

jag har glömt hur du ser ut

men värmen väcker en aning

wou-wou"

(Dan Hylander, 21/3)

Hannibal Rising

Det var en dum film. Det dummaste var nog att man blandade in element från de andra filmerna på helt fel sätt.

Masken Hannibal bär i "När lammen tystnar", den har han knappast för att han vill det själv (då) utan för att han inte ska kasta sig fram och vällustigt bita sina fångvaktare i struphuvudet. Men här, 30 år tidigare, så får han på sig något snarlikt av egen fri vilja för att han vill vara en cool samuraj. Det är dumt. Precis som det är dumt att det kommer en massa vildsvin och skräms hela tiden. Hannibal har inget emot vildsvinen i "Hannibal". Det är vildsvinen som har tränats för att äta upp honom bit för bit. Men de stackarna har ju ingen historia ihop med Hannibal.

Nä, det var ingen bra film. Gaspard Ulliel gjorde sig mycket bättre i alla tiders bästa film "En långvarig förlovning". Se den i stället.

Internationella kvinnodagen

Vet inte vad jag ska tycka om fenomenet, egentligen borde väl varje dag vara en "man- och kvinnadag".

Fast så är det ju inte. När jag jobbade i förskolan brukade jag komma med rosor till alla kvinnliga kollegor den 8/3. Jag har för mig att de tyckte om det men det kanske också var ett uttryck för patriarkaliskt förtryck? En härskarteknik?

Äh. Grattis i alla fall!

Vilken kontaktsugen kille

Internet är verkligen ett ställe vad som helst kan hända. Man kan stöta på en "kontaktannons" som den här till exempel:

"...Jag föredrar kvinnor men kan tänka mig även män sexuellt dock så är jag mest intresserad av kvinnor inom det sk kärleks livet. Jag föredrar blonda dock är detta inget måste och inte häller rasistiskt menat. Tycker dock inte bruneter är avtändande absolut inte men tänder lite extra på blondiner dock finns det ju såklart bruneter som är hetare än blondiner och tvärt om men jag menar om två personer ser likadana ut (en äggs tvilingar) Och den ena skulle ha blonderat håret skulle jag föredra hon ;) Jag föredrar rakade framför buskar detta är häller inget måste. Dock så tycker jag det är mer okej att kvinnor inte är helt rakade men på män så tycker jag inte det ska vara någon alls..."

Stackars lille Lasse, han försöker verkligen helgardera sig. Man är väl inte rasist bara för att man föredrar blondiner före bruneter. Man är väl inte bög bara för att man kan tänka sig en kille om det inte finns någon intresserad kvinna inom det sk kärleks livet. Är man tillräckligt upphetsad är det väl som det gamla ordspråket säger; "Anything goes". Med eller utan buske.

Lycka till Lasse, i värsta (bästa) fall får du väl ta en manlig brunet.

Det finns en liten affär på Hagendalsvägen

ett hål i väggen som säljer tidningar och tobak och en och annan glass. En och annan gång "måste" jag gå in där. Jag blir alltid lika förvånad.

Hur kan man få för sig att idka näringsverksamhet om man inte har ens en gnutta servicekänsla i kroppen, vad är det som får en att tro att kunderna vill komma tillbaka när man fyller sin butik med små lappar av karaktären "SLICKA inte på GLASSEN innan den är DIN", "läs tidningen EFTER du betalt den", "förfalskningsrisken är MYCKET stor varför vi LYSER ALLA sedlar så kom inte hit med falska sedlar för då får du STRYK", "stör inte BUTIKSINNEHAVAREN med dumma frågor för hon har det MYCKET jobbigt" och så vidare.

(Jag kan inte garantera att alla citat är helt korrekta men ni förstår nog andemeningen.)

Och när jag ber om en hård John Silver så säger hon samma sak varenda gång. Hon tittar strängt på mig och säger: "Det är tre för hundratjugofem kronor". (Det betyder "Är du helt dum i huvudet, fattar du inte att du tjänar en och femtio på att köpa tre paket i stället.")

"Men jag nöjer mig nog med ett paket i alla fall."

"Jaha." (Det betyder, "skyll dig själv då, idiot".)

Så slänger hon fram paketet och när jag lämnar fram tre tjugor så tittar hon strängt på mig igen och säger "Du har inte jämna pengar?" (Det betyder "Jag har väl ingen lust att gå till banken och hämta växelpengar för din skull, pucko".)

"Nej tyvärr."

Då lyser hon mina tjugor för att se att de inte är förfalskade. Sen får hon gå bakom skynket för att hämta växelpengar ur sin privata portmonnä och sedan släpps jag iväg.

"Välkommen åter", skriker hon efter mig. (Det betyder "kom aldrig mera hit igen om du inte tänker köpa minst ett trepack och betala med jämna pengar".)

Hukande springer jag ut och tänker "Jag måste sluta röka." Hon kanske är med i VISIR eller nåt. Men det är ju i så fall som att vara ordförande i "Abolish the death penalty" och chefsbödel samtidigt.

Nej annat var det när Linda och jag var i Stockholm och jag fick skoskav akut varför vi tvingades uppsöka en sjukvårdsaffär och be om skoskavsplåster. Den butiksinnehavaren var serviceminded. Han lämnade visserligen inte sin plats bakom disken men han ledsagade mig i alla fall fram genom butiken med hurtiga tillrop.

"Andra hyllan!" "Där bredvid stödstrumporna!" "Höger höger höger!" "Så ja!" Nej inte bland gummina!" "Back back!" "Nu börjar du närma dig!" "Stopp nu är du bland inkontinensblöjorna!" "Rakt fram!" "Neråt!" "Så ja." "Där!!!"

Det är vad jag kallar service det.

Skadeglädjen är den enda sanna...

Fast jag är ju inte sån. Jag måste säga att jag känner den största sympati med Örebro ishockeyklubb och dess supporters. Jag menar, vad är väl Torsk mot Pitepalt?

Allvarligt, det är ju jättesynd att man inte tar sig till allsvenskan med ett så dyrt och fint ishockeylag, så omsorgsfullt ihopköpt som det måste anses vara.

Jättesynd.

Synd om R också. Han som ägnat hela säsongen åt att berätta för mig hur bra ÖHK är. Så mycket väsen för ingenting.

Nej det var verkligen synd.

Keeping my fingers crossed, keeping my fingers crossed. Keeping my fingers crossed.

Ukuleleglädje

Två dagar tillsammans vid Bastedalens herrgård. Från fullständig renons till "det här instrumentet stämmer inte riktigt ihop med er andra".

Innan skoltorg 2007 har vi 2 veckor på oss. Det är oceaner av tid när alla vill. Gud vilken bra grupp, Sweet Mary Jones vilken medvetenhet.

R, som haft en stroke och i alla fall borde kunna ha lite problem med finkoordinationen, han lägger dit pekfingret och kör C -dur som en riktig rockhjälte, lika cool som Keith Richards. STORT.

Mahalo, we thank U.

M fyllde år,

fick detta klart för mig strax innan vi skulle ge oss iväg på två "tänkaredagar" tillsammans, varför jag köpte en liten butelj med "Tommasi" (22350) till henne och dessutom brände av en film som jag tror kan passa.

Det var igår det. Ikväll kom det ett sms där jag kunde förstå att hon prövat vinet och funnit det gott. Det gladde mig såklart fast jag inte blev så förvånad. I Tommasin är så mycket smak att nästan alla som smakar det jublar... Fatigt som en "Rioja alto" fast det inte är det, med den där riktiga vaniljiteten, kakao, körsbärskärnor, nästan som ett sötvin... JAG VILL OCKSÅ BLI 49:ÅRING.

L fick också en sådan flaska av mig för ett tag sedan. Både hon och A var glada efteråt.

Själv har jag till biffen druckit en Graham Becks Pinotage och tyckt att den var helt okej för sina 75 kronor (12821). Jag tänkte "tobak".

Kom ihåg var ni läste det först

Nämligen här, fast redan den 23/2.

Kommunalråden åkte hem från Ukrainsk-Ryska gränsen. Lastbilen likaså. Det manliga kommunalrådet intervjuades i Nerikes Allehanda. Och vad sade han tror ni?

"Jag bestämmer själv, jag är kommunstyrelsens ordförande" och "Det var oppositionens fel att biståndet inte kom fram. De är bara avundsjuka för att vi gör något bra".

Jag visste det. Men hallå, vilken nivå?

Jodå det gick vägen

Kumla tvålade till Sunne med 6-0 och därmed behöver den här säsongen aldrig tänkas på mer. Skönt.

Masi Toar 2001 (nr 5330)

(116:-)

"Mörkröd färg. Kryddig, fruktig doft med fatkaraktär, inslag av choklad, mörka bär och körsbär. Smakrikt."

Skrev systembolaget.se.

Jag prövade ikväll och tyckte mycket om det. Ett riktigt kraftpaket. Molto smaker. Torkade frukter tyckte jag, nästan åt tobakshållet. Prisvärt.

Dock icke bättre än Fairwiew.

Det är det inte många viner på den här sidan 200:- som är.

MmmmHhhhhmmmmHHHhhhmmmm, som Lavskägge sade...

...jaså dom har åkt till Ryssland, kommunalråden, för att lämna lite bistånd.

Ho Hum. Det var väl bra. Tycker jag. De fattiga i Ryssland behöver säkert hjälp. Hmmm. Ho-Hum. Rullstolar och Rullatorer från Kommunens överblivetförråd.

Nä. Inte det nä. Inget kommunalt bistånd. Ho-Hum. Lo-facken var det ju som stod för biståndet. Tillsammans med någon annan slags förening. Olof Palmes center. Hmmmm. Där han LO-Lennart var med.

Men det är ju bra att gammryssarna får lite kryckor.

Men de fick visst inte det. Hmmm. För media började fråga om varför kommunen betalade flygbiljetterna när kommunalråden var på fackliga uppdrag. JaaaaHa, Ho-hum-bidebidum. Då ville kommunalråden omedelbart åka hem. Hmmm. Så lastbilen fick vända igen. I Narva. Ho-hum. För ingen kunde lämna över gåvorna då. Humbedibidebum. Fast kommunalråden flög ju. Hmmm.

Jag är så trög och så gammal hum-be-di-bum. Fakturera mig hit och dit. Men när man är så nära Ryssland som i Narva, ska man göra en Kalle Dussin då, retirera? Om det nu var bistånd man ville lämna? För LO-medel? Med kommunala biljetter?

Lavskägge fattar ingenting. Men jag tror att det är så här:

Kommunalråden drabbades av en plötslig insikt om att det kanske inte var så smart att ge sig ut på en LO-resa i tjänsten. Då blev man tvungna att agera snabbt.

"Vad gör vi?"
"Vi drar hem igen. Sen slår vi på stora trumman och säger att det är oppositionens fel att de stackars Ryssarna inte fick sina bäcken. Att vi var tvungna att åka hem för att rentvå oss."
"Men vi är ju jättenära, ska vi verkligen inte lämna biståndet först?"
"Om vi gör det så har vi inget att kontra med när vi kommer hem. Bättre att spela förfördelade och misstänkliggjorda och åka hem snabbt som attan. Sen kan vi säga att det var Centerns fel att lastbilen inte kom fram. Eller Moderaternas."
"När går nästa flyg då?"

Jag kan tycka att det är schysst att det lämnas bistånd till Ryssland. Jag kan tycka att det är schysst att vi skickar med två välarvoderade politiker för att garantera att biståndet kommer fram. (Fast det tydligen funkat förut med sämre betalda LO-arbetare.) Men jag kan inte förstå hur Socialdemokratin i Kumla kan drabbas av en sån hybris att man inte kollar av att det är okej också med representanterna för de andra 48.8 % av kommunens invånare.

Och det jag läser i NA. "Vid tidigare resor har vi haft en person här på LO som har ordnat dem (Vad/vilka dem???), men eftersom han inte kunde fick Dan-Åke uppdraget. Dan-Åke kom och frågade mig om han via kommunen kunde skicka en faktura till oss för resan och jag sa ja", säger Lennart Eriksson."

Vad är det som ska faktureras? Kommunalrådens arbetsinsats? Flygbiljetterna? I så fall får vi hoppas att inte Komrev gör ett nerslag. I den kommunala världen är det ABSOLUT förbjudet att köpa något i kommunens namn som inte har med kommunens verksamhet att göra.

Men det är ju bra med bistånd såklart. Det tycker jag också. Och Lavskägge med. Ho.Hum. Bidebum.

Slutligen; om det här nu är en kommunal angelägenhet, varför hittar jag då en fullkomligt lysande reserapport på Kumlasossarnas hemsida? (Där man bland annat kan få se "AK-Ordf. Björn omsvärmad av Ryska skönheter från kooprationen.")

Borde den inte ha återfunnits på www.kumla.se i stället för på www.socialdemokraternakumla.se/

Men hörni sossar, hade det i alla fall inte varit schysstare att köra fram biståndet? När ni nu ändå var så nära.

Hum. Be-di-bum.

Tittade på tabellen och räknade lite

Det behövs bara en poäng till för att säkra kontraktet om jag läser rätt. Tre matcher kvar, Grums har fyra poäng och en match mer spelad, Kumla åtta. Det borde gå. Skönt. Då kan vi lägga den här skitsäsongen till handlingarna sedan. Aldrig har det varit så trist/tråkigt/tröttsamt att gå på hockey i Kumla som den här säsongen. Vart tog festen vägen?

Men hur kan man? Hur är man funtad då?

Kollar Na:s websida, läser följande:

3,5 års fängelse efter pitbullattack

Publicerad: 2007-02-22 21:57

Den 27-årige mannen kom hem till sin före detta flickvän med sin egen avföring i en påse.”Ät skit” sa han och tryckte innehållet i hennes ansikte. Sen hetsade han hennes pitbullterrier att bita. Kvinnan fick svåra skador i ansikte och på ena armen.

Det här hände i Kristinehamn i mitten av januari i år. 27-åringen var nyligen inflyttad från Örebro.På torsdagen dömdes han av Kristinehamns tingsrätt till fängelse i 3,5 år för grov misshandel och att betala kvinnan skadestånd med 187 000 kronor.

Hur kan man få för sig att smeta in sitt bajs i en annan människas ansikte? Hur kan man låta en hund bita en annan människa i ansiktet? Hur kan man? Jag förstår det inte.

Han heter Mats Hermansson, Örebroprästen som vill engagera fler män i kampen mot våld mot kvinnor. Får nog ta kontakt med honom.

Nerikes Allehanda har en krönikör som heter Tobias Johansson

T.J är en mycket skicklig stilist och jag brukar läsa hans krönikor med stor behållning. Han fångar skeenden och ögonblick och ger nya perspektiv. Det är bra gjort på det begränsade utrymme han har till sitt förfogande.

I dagens NA reflekterar han över en händelse på en av Kumlas skolor, där man i förra veckan på alla hjärtans dag (säkerligen i någon slags välvilja) manifesterat sig för snällhet och vänlighet genom att tillsammans med barnen på korvgrillar på skolgården elda upp "de fula orden".

Det låter väl inte så dramatiskt i förstone, men när man börjar tänka lite djupare, vilket jag måste erkänna att jag inte gjort innan jag läste krönikan idag, så får symboliken en annan innebörd. Man får onekligen en del associationer till en annan tid och ett annat land som jag inte tror att någon svensk skola vill associeras med.

Det är klart att T.J gjort en del vinklingar för att få till sin poäng, men jag får tillstå att han måste ha "vinklat rätt bra" eftersom jag satt där vid frukostbordet och funderade en hel del på det han skrivit;

"...det är klart att det åligger lärarkåren att fästa upp vissa pedagogiska taggtrådar runtomkring sådant som moralbegrepp och ordets makt. Men när man fyrar på grillen och kommenderar ut ungarna i snön för att elda ord rör man sig i ett otäckt gränsland. Visst kan det vara festligt att elda upp fula ord, men vart dras gränsen? Vem drar gränsen? Är det helt uppenbart för ungjävlarna vilka delar av ordboken som ska eldas upp eller är det ett beslut för lärarkåren? Om man svär efter den märkliga manifestationen, får man då bestiga bålet bakom gymnastiken Om man ramlar omkull i matsalen, halkar i strumplästen,och råkar undslippa sig en liten svordom - kommer då alla att resa sig som en man och ropa HÄXA?"

Jag ska klippa ur den där krönikan och ta med den till jobbet. Det känns som om den kan fungera som ett utmärkt underlag för en pedagogisk diskussion.

Vilket inte hindrar att jag tycker synd om lärarna på den berörda skolan. Ibland kan man mena väl och ändå hamna fel. Det händer mig också ibland.

The painted veil

Gårdagskvällens film "The painted veil", med Naomi Watts och Edward Norton. Vilken pärla. Ett existensiellt drama i vacker men Koleradrabbad Kinesisk miljö, underbart finlir mellan huvudrollsinnehavarna, sorgligt, kärleksfullt, ömsint.

Hur gör man för att förlåta varann när allt blivit fel?

Rekommenderas. Varmt.

Fettisdag

Idag blir det Semla, definitivt. En traditionell härlig Semla där grädden är ordentligt separerad från mandelmassan. Nya tiders påfund med grädde och mandelmassa hopablandat i en äcklig gegga är ett otyg. (Vi ska inte ens tala om "smaksatta" Semlor.)

Ibland är det skönt att få vara riktigt reaktionärt konservativ.

Denna dag är det också lämpligt att för sig själv 0ch sina barn läsa högt ur en Ture Sventon-bok, njuta av humorn däri och Åke Holmbergs mustiga beskrivningar av Ture Sventons lustfyllda förhållande till sina älskade "Temlor", inköpta på Rotas konditori.

Här är några bevingade ord från Holmbergs "Sventonproduktion":

"Använd bara pitolerna i nödfall. Kom ihåg det, pojkar!"
"Järnvägsstationer är i allmänhet ganska överskattade saker. Och järnvägar också. Åtminstone när det gäller att resa."
"Staden är jämförelsevis liten, åtminstone för att vara så stor."
"Ständigt denna Vessla."
"Ett intressant fall på det hela taget."

Agnes har lärts sig bemästra sms-funktionen i mobilen. Hjälpligt. Men hon stavar som en kratta.

Och i går skulle hon sova över hos min mamma och pappa.

Jag slängde iväg ett sms framåt kvällningen. "Vad blev det för gott fika till skidskolan i morgon? Vilken film ska ni se? Lise har somnat i soffan. Kram Pappa"

Pip-Pip "Maka och korv."

"Det låter gott. Sov gott."

Pip-Pip "Och fru"

"Och fru? Vad menar du?" (För ett ögonblick får jag för mig att hon skojar lite med sin tidigare felstavning. Maka = Fru. Fiffig unge man har.)

Pip-Pip "Frukt"

"Ok. God natt"

I morse kom nästa meddelande. Ett mms. En bild på min mamma iförd skidglasögon. Texten under: "jisa vem"

"Kan det vara Anja Pärson?"

Pip-Pip "Fel"

"Är det kakmonstret då?"

Pip-Pip "Ret"

Måste prata med Camilla om hur det går med stavningen i skolan egentligen. Fast det viktigaste är ju att man gör sig förstådd.

Nyfattigdomen

Jag var och handlade idag, ställde mig sedan i kön för att betala. Framför mig stod en mamma med barnvagn med liten bebis i. Hon hade köpt ett paket blöjor och lite mjölk. Dryga hundralappen skulle hon betala.

Hon tog upp sitt kort, tvekade lite men sade sedan "kan du runda av uppåt till hundrafyrtio kronor?"

Jag tänkte, vad säger hon? Man rundar väl av till jämn hundralapp eller ber att få ett par hundra extra. Men så förstod jag. Jag är rätt säker på att de där 36 kronorna eller vad hon nu fick tillbaka var det hon hade kvar på kontot. Jag kanske är blödig men jag tyckte så jäkla synd om henne. Det gör ont att se människor som tvingas förödmjuka sig själva.

Tre dagar kvar till barnbidrag. Jag hoppas att det inte kommer för många oförutsedda utgifter innan dess.

Jäkla högerallians!

Burenska Trädgårn levererar

Ikväll var vi där tillsammans med P, F och W (och F:s brorsa J med sambo).

Jag käkade kalvcarpaccio med ruccola och skruvade rödbetor, lammfilé med rosmarinsky och en ljuvlig liten ostbricka efteråt och det var så fantastiskt gott.

Hoppas konceptet håller. Det är skönt att inte alltid behöva åka till Örebro för att få sig en god måltid till livs.

T.H undrade

vad jag tyckte om Babel och jag lovade att återkomma med en liten fundering.

Jo men jag tyckte om den. Jag har ju sett "Amores Perros" och "21 gram" och jag tyckte det här var en bättre film. En globaliserad variant av Robert Altmans (R.I.P) "Short Cuts". (Sen kunde jag inte låta bli att associera till "The butterfly effect" fast det är jag sannolikt ensam om. Men då tänkte jag på kaosteorin och på hur en händelse någonstans kan påverka skeenden långt senare och långt bort. Annars var det ju inte det minsta likt.)

7/10 sisådär. Lite för långsam ibland. Men med några riktigt starka scener som biter sig fast. När K.B kissat på sig och B.P hjälper henne, när den marockanske pojken blir skjuten, när den alienerade dövstumma flickan möter kommissarien...

Var i Karlstad

och lyssnade på pedagogikprofessorn/inlärningsgurun Tom Tiller. Kände mig glad och lite upplyft när jag åkte därifrån.

Vet inte om det var budskapet i sig (som var intressant, tankeväckande och stärkande för en stackars rektor som själv säkert inte riktigt alla gånger förstår hur illa klämd han är mellan alla krav som ställs) eller det faktum att föreläsningen framfördes på Norska med Tromsödialekt som värmde allra mest.

Tänk att jag när jag var liten under Barnens dags-dagarna i Kumla sett Flåklypabilen i fullskalemodell. Tänk att Tom Tiller lät precis som lilla "Solan".

"Koffer da da?" "Koffer koffer koffer..."

Tiller är en riktig optimist. I filmen om Flåklypa Grand Prix finns också hans och Solans raka motsats; Igelkotten Ludvig.

Ludvig är så rädd för allting och skeptisk till det mesta och har levererat livspessimistens ultimata filmreplik; "Det blåser Noravind fra alle kanter!"

Edit: Tänkte vidare på flåklypafilmen ikväll och pratade med Fredrik L om den. Vi var överens om att det var en av de bästa filmer vi sett under vår barndom. Vi hade bägge två köpt den till barn i vår omedelbara närhet. De har visat sig vara måttligt förtjusta. Kanske har Flåklypa Grand Prix ett för lågt tempo för att passa vår tids barn (trots att den handlar om "Il tempo gigante") men den har definitivt karaktärerna. Jag vidhåller att det är en klassiker.

Jag måste nog fobitränas

Det här håller inte längre. Jag vågar mig fanimej inte in i badrummet. I förrgår var det en sån där riktig best till husspindel därinne, i badkaret, det klapprade på emaljen när den kämpade för att ta sig upp, kropp på ett par centimeter, långa håriga krökta ben.

Agnes skrek på hjälp, jag trodde toapappret var slut och gick för att undsätta henne men rusade ut ur badrummet när jag förstod vad det var hon ville ha hjälp med. Då skrek jag på Lise. Hon brukar inte vara bangen men den här jäveln tyckte inte ens hon var någon lätt match. Hon vägrade att bara ta ut den, lyckades skålla den med hett vatten från duschen istället och spolade sedan ner den i avloppet.

Det var ju inte så smart för jag är inte riktigt hundraprocentigt övertygad om att den är död. Den kanske slickar sina sår därnere i avloppsröret och väntar på att få hämnas.

Något bad har det inte blivit sedan dess men det värsta av allt är ju att jag är riktigt rädd för att hitta flera spindlar i huset. Jag blir alldeles kall när jag tänker på det och får en ångestklump i magen och undrar om vi inte ska sälja huset i alla fall.

Så kan man ju inte ha det i längden men jag är för fobisk för att våga ta steget till fobiträningen. Inte bra. What to do?

Sophie Zelmani

Memory loves you, hur bra är den inte?

Den är inte världsbra, den är inte fantastisk, den är bara sådär alldeles alldeles underbar. Den är att vila i.

Levnadskonsten

Jag gick igenom någon slags liten livskris i september, berättade om mina upplevelser på Stene skola och vips så låg där på mitt skrivbord ett "vi bryr oss om dig-kort" och en bok. "Att välja glädje" av Kay Pollak.

Jag blev så glad. (Människor är så snälla och välvilliga. Det är gott att känna att man är omtänkt.)

Jag blev så deprimerad. (Kay Pollak är en skit och hans levnadskonstsböcker och föreläsningar är bara SO DEPRESSING.)

Jag tänkte "jag får väl ge Kay en chans i alla fall, han kanske har genomgått en transmittografering sen jag hörde honom sist, Så som i himmelen var faktiskt rätt schysst", och så läste jag. Men det var samma gamla beskäftighet, samma gamla besserwissermantalitet, samma gamla Kay. Han skriver folk på näsan.

Sen läste jag Mark Levengoods "Sucka mitt hjärta men brist dock ej" och där fanns klokskapen, orden jag längtade efter, levnadsråden jag faktiskt behövde.

"När antalet idioter omkring mig blir överväldigande, då hjälper bara för mig att växla ner till ettans växel. Kanske märker jag att någon har en ny skjorta som han är stolt över. Eller någon kanske visar ett stråk av smärta bakom sitt snabba morgonleende? Törhända märker jag att det finns de som till och med oroar sig för mig och undrar hur jag har det.

Tar jag mig tid att möta några på min väg så kommer antalet idioter att minska radikalt.

Och framför allt kommer världen omkring mig att få möta en idiot mindre."

Mark, jag älskar dig. Om din man någonsin förskjuter dig så kan vi resonera om ett äktenskap.

Yaahowww, jag är som Jack i "walkie-talkien".

"alla som hör mig säg att ni mår bra"...

Varje gång jag loggar in ger den mig fränare och fränare meddelanden; "immediatley you must change your account to this new and improved one", typ.

Likt kamraterna i "Lost" stannar jag oupphörligt på min post så länge det är möjligt. Sen får vi se.

Längesedan jag såg

en film som tog mig med på en sådan resa som "Pans Labyrint". Minns nog inte när det hände senast.

"Blivande klassiker", sade Fredrik i Filmkrönikan, "Fem stolar".

"Ja ja ja, blivande klassiker, ja ja ja" sade idioterna han hade med sig i soffan. (Herrarna som gjort "Snapphanar" och "Storm".)

(Marcel Proust hade inte gjort det här bättre.)

(Måns Mårlind och Björn Stein.)

(Ber om ursäkt för alla parentestecken, men så kan det gå när man druckit ett glas vin och associerar.)

Då blev jag oerhört skeptisk.

Pans labyrint är en fantastisk berättelse, alternerande mellan två världar, fascismens Spanien och Ofelias alternativa (fast lika skrämmande) värld.

Äh, jag kan inte skriva eller beskriva mer, jag är fortfarande lite knäckt av hur bra det var. 5 i min värld, och säkert också i din, om du bara har en gnutta "make pretend" kvar.

Det är väl det som allt handlar om, egentligen, att våga kliva ur sina egna referensramar en stund, att "köpa en historia".

Mårlind och Stein har jag (som du nog redan förstått) inte så mycket till övers för, men i samtalet i Filmkrönikan var det en av dem som i alla fall hittade lite rätt när han sade "Film är alltid imagination, vare sig det handlar om diskbänksrealism eller Star Wars så är allt påhittat, så varför skulle inte en film som Pans labyrint kunna kännas trovärdig..."

Det var klokt sagt. Jag fick en insikt.

Trollmor, Jon-Roar, Agnes och mammas granne.

Kanske börjar jag bli luttrad och van efter snart 20 år i branschen för nuförtiden är det inte så ofta som föreläsare riktigt lyckas gripa tag i mig, beröra och ruska om. Men när jag lyssnade på den norske musikprofessorn Jon-Roar Björkvold så hände det. Det var ett par fantastiska timmar jag fick uppleva, skratt och gråt om vartannat, innerligt och personligt ibland, provocerande och generaliserbart ibland. JR pratade om musikens gränsöverskridande kraft och om hur musik ibland kan skapa kontakt när alla andra försök till kommunikation misslyckats. Han berättade om sin mamma, hur hon hastigt blivit svårt sjuk och låg för döden i en sjuksäng på Bergens sjukhus. Björkvold var på föreläsningsturné i USA när han fick bud om vad som hänt, satte sig på första plan i hopp om att hinna hem i tid, körde sedan bilen i ilfart från flygplatsen till sjukhuset. Hon levde fortfarande när han kom. Han satte sig ner vid hennes sida, tog henne i handen, pratade med henne, försökte nå fram till henne.

"Men", sade han, "det gick inte. Jag kom inte igenom. Inte förrän jag slutat försöka. Antagligen var det fullständigt irrationellt, men jag tänkte att jag i alla fall kunde sjunga en sång för henne. Nåt slags tafatt försök att återgälda alla sånger hon sjungit för mig genom åren. Det första som kom för mig var "Trollmors vaggsång", den där sången när trollmor binder ihop svansarna på alla sina trollbarn och sakta sjunger dem till sömns. Ho-aj-aj-aj-aj-buff, ni vet..."

Jag visste precis vilken sång han pratade om. När det här hände hade jag en ettochetthalvtåring hemma som fullständigt älskade just den sången, som log med hela ansiktet så fort jag började sjunga om trollmor och bara väntade på ho-aj-aj-aj-aj-buffet, viss om att jag snart skulle buffa henne på näsan eller magen. Hon kunde kikna av skratt redan innan buffet hade kommit, bara för att hon visste vad som skulle hända. Det var den första sång hon lärde sig sjunga, hon gjorde det innan hon ens riktigt börjat prata, jag glömmer aldrig första gången jag hörde henne jollra fram "nä tollmo ha latt sina ävvla små toll", det var så gott, så rörande, så fantastiskt, egentligen obegripligt också, för hon var ju alldeles för liten för att kunna klara av något sådant. Så nog visste jag vilken sång han pratade om alltid, jag hade faktiskt funderat en hel del på vilken underbar kraft den lilla sången kunde besitta.

”Jag satt där och höll henne i handen och sjöng för henne”, sade JR. ”Och när jag kom till slutet kände jag plötsligt hur hennes hand rörde sig i min hand. När jag sjöng ho-aj-aj-aj-buff så insåg jag att vi fått kontakt. Jag lutade mig över henne och sjöng sången en gång till och när det var dags för buffet så hörde jag det. Nästan omärkligt, som en kraftigare utandning bara, men ändå helt tydligt. Mamma sjöng med. Buff. Jag sjöng igen. Samma sak. Buff. Det var det närmsta jag kom henne innan hon dog."

Där satt jag och kände tårarna trilla och tänkte på hur nära livet och döden låg varann . När föreläsningen var slut så kom Jon-Roar ner från podiet och gick fram till mig.

"Du var med", sade han. "Du var sannerligen med."

"Ja", sade jag, "jag har också sett det. Jag vet vad den sången kan göra."

En helt annan dag berättade mamma för mig att en av grannarna dött och att hon varit på begravningen. Det var inte särskilt dramatiskt. Helga var över åttiofem år, hade levt ett ganska gott liv, en av hennes döttrar hade vårdat henne hemma ända till slutet.

Så fick historien om Trollmors vaggsång plötsligt en förgrening till, när mamma berättade att hon blivit så rörd när dottern vid begravningskaffet berättat att hon när Helga dött känt att hon velat sjunga en sång för henne. "Hon var så fin där hon låg och jag kunde inte komma på någon annan sång än Trollmors vaggsång. Jag vet inte varför."

Men det vet jag tänkte jag. För den sången har en märklig kraft. Den har både vemod och glädje, utmaning och trygghet. Den är som själva livet. Som själva döden.

Så tänkte jag; kanske Agnes sjunger den för mig en dag. Då blev jag hastigt tvungen gå ut och röka för att inte mamma skulle behöva börja undra över vilken lättrörd vekling till son hon fostrat. Jag kunde inte förklara just då.

Nejmense

på sjutton, inte visste jag att Fortum profilerade sig som "det gayvänliga elbolaget". Jag är inte riktigt säker på om jag ska tycka att det är megacoolt eller bara superopportunistiskt. Strunt samma. Det är väl någon slags temperaturmätare på samhällsklimatet i alla fall.

"Hur mycket kan Jens och Johan spara på att byta värmekälla?"

Mycket, hoppas jag.

Jo men, jag ska ju skriva, jag vet

men jag har liksom ingen ork. Helvete vad den här flunsan har tagit på mig, både psykiskt och fysiskt. Livet är som inte ett dugg roligt när man betraktar det med trötta ögon.

Kort rapport om mitt sjukdomstillstånd:

(Framsjunget med bruten och kraxande stämma. Emellertid sjunger jag.)

Jag lever jag lever

så enkelt och sant

än har jag min plats här på jorden

jag blev bara rispad

av kniven som slant

så döden fick komma och gå

Typ.

Nothing but the best is good enough

Nil satis nisi optimum.

Inte så enkelt att leva efter en sådan devis kanske, men är man prestationsneurotiker så är man...

Jag ska jobba på det.

Jag verkligen hatar att må så här

och jag hatar att det inte går över. Antingen svettas jag så att lakanen blir alldeles genomblöta eller också fryser jag så att jag hackar tänder, rösten håller knappt att tala med, jag hostar så lungorna håller på att komma ut genom munnen, mina ögonlock är så varkletiga att jag måste tvätta dem med ljummet vatten på morgonen för att överhuvudtaget kunna se något.

Visst, det går ju över. Det är inte kroniskt. Jag såg Bert prata ut om sin impotens i "Ett herrans liv" för en stund sedan. Det kunde varit värre antar jag.

Fast jag vet inte riktigt på vilket sätt...

Idag är det födelsedag, tralala

Jag minns när det verkligen fanns något magiskt med att fylla år, när jag längtade till min födelsedag, till uppmärksamheten, känslan av att vara speciell, tårtan, presenterna. Det är rätt längesen nu.

Sen kom trettioårskrisen, vem är jag, vem blev jag, vart ska jag, vad har jag gjort...

Och nu, 44, med största sannolikhet en bit inne i andra halvan av livet och det känns som, jaha. Okej... Jag är gråhårig. Då är jag väl det då.

Usch att den stora likgiltigheten ska behöva infinna sig.

Jag får citera Lundell igen, som så många gånger förr:

"Välsigna en främling på främmande mark

han bär sina ärr som medaljer

han längtar inte längre till nån blommande park

så ge honom några liljekonvaljer

Ge honom himlen och hav och sol

kanske han har glömt bort dom

kanske det är därför som han ser på din kjol

med ögon som verkar så bortom"

Det önskar jag mig mest idag, att bli påmind. Men jag måste bli bättre på att påminna mig själv också.

Sjukdomsinferno

Hela familjen har legat i omgångar under senaste veckan, utom jag då som har varit upprätt och hackat och hostat. Nu är det Agnes tur att vara hemma. Hur kul är det när vi har planeringsdagar och folk bara sitter och väntar på en.

Men mamma är på väg och så får jag åka och vara effektiv ett par timmar i stället. Kanske lika bra det.

T och J

älskade pussgurkor!

Kul att höra ifrån er i den mörka Januarinatten, kul att höra att den här blogen fått spridning ända upp i huvudstaden. Ha det så bra i Thailand. Kommer det mms så finns det risk för vidarespridning härifrån, det får ni räkna med...

Puss!

R och jag

har bestämt begravningssång. "Little Willie John" vill hon ha. Jag försökte med "Vaggsång klockan fyra" men den gick inte hem. Men R kommer att leva så länge än. Det måste hon.

Tankekedjor

skrev jag om...

Jag minns en till som höll på att få mig i psykos;

"Jag drömmer att jag drömmer att jag drömmer att jag drömmer"...

Oj oj oj!

Jag gick just sju kilometer

med Damien Rice i lurarna. Blev inte ens trött. Med tanke på min kondition är det ett gott tecken på en artists storhet. Tack Eva för "9".

Wiehe har fyllt 60

och känner sig ung såg jag på tv, jag grät så många gånger. När Thåström gjorde "Keops Pyramid", när Anna och Idde gjorde "Flickan och kråkan", när Stefan Sundström gav sig på "Jakten på Dalai Lama"...

Vilken bra musik. Tänk om jag en gång i mitt liv kunde få skriva en sån sång. En sång jag kunde vara nöjd med till min död.

Tänk om jag någon gång fick vara nöjd med något jag gjort.

Stackars lilla kärlekssökande katt

Jag skulle ha varit lite skärptare/vaknare för två timmar sen när möjligheten fanns. Nu springer hon där och ylar så övergivet. MEEEAAAOOOWWW liksom. L sover och att ge Elsa pillret ensam är svårt. Hon bits.

Visserligen har jag skrivit en sång som innehöll fraserna "Spinn spinn i örat på mig kissen min, kom hit och spinn" och "Kalla mig din kisse, kalla mig din kåta katt". Men jag tycker ändå synd om katten.

Lennon och tandborsten

Fick lite ångest av föregående post. Det är klart att det som händer i ens forna hemland väcker känslor. Jag kanske kan kompensera med den här gamla skrönan:

Lennon är fem år nu. Han är född i Sverige och han är så att säga tillälskad här också. Hans storasyster däremot blev till i Irak. Sedan bars hon - fortfarande inne i mammas mage - över bergen till Turkiet. Lennons föräldrar tvingades att fly. De tvingades lämna hela sitt liv bakom sig. De lämnade sin familj och sina vänner, de lämnade allt det trygga och vana som ändå fanns där, mitt i terrorn. De tvingades ta det oerhörda steg som vi svenskar aldrig behöver ta och därför aldrig riktigt heller kan förstå. "Into the great wide open", som Tom Petty sjunger. Ut i det totala okända.

Lennons föräldrar har klarat sig ganska bra. De har startat en liten firma, byggt sig ett hus, själva velat "anpassat sig" till vårt samhälle. Pappa är politiskt aktiv i ett borgerligt parti.

De har insett att Sverige är deras hem och framtid - och att Lennon och hans syster kommer att växa upp här - som svenskar. Svenskar med en annorlunda etnisk bakgrund visserligen, men ändå definitivt som svenskar. Just därför att de orkat förstå detta beundrar jag dem så oerhört. Det vore ju så mycket enklare för dem att blunda för sannningen, att säga "Lennon är kurd, vi är bara här så länge vi mäste, så fort vi kan ska vi åka tillbaka och då är den här tragiska parentesen i vårt liv slut".

I mitt arbete har jag den oerhörda förmånen att få hjälpa Lennon att skaffa sig sin svenska kulturkompetens. Och trots att det ibland blir förvirrat, både för honom och för mig, så måste jag erkänna att det är ett alldeles underbart roligt arbete.

En solig höstdag hände det sig till exempel att barnen lekte parkarbetare på förskolegården. Jag stod en bit ifrån och beundrade den oerhörda energi som visades av de unga arbetarna. Men plötsligt hände någonting. Två stycken i det nyss så samstämda och effektiva arbetslaget blev osams. Grälet verkade handla om vem av dem som skulle vara i besittning av piassavakvasten, det i den stunden mest begärliga och attraktiva av arbetsredskapen. Lennon var en av kombattanterna. Han var fullständigt rasande och jag hörde honom svära ve och förbannelse över sin motpart Nisse, som för övrigt var minst lika upprörd som Lennon.

Jag beslöt mig för att låta dem hållas, chansade på att dispyten snart skulle ebba ut av sig själv. Det visade sig vara ett fatalt misstag. Lennons antagonist lyckades nämligen rycka till sig den omtvistade kvasten, varpå han sekunden efter dunkade Lennon med densamma. Hårt. I huvudet.

Lennon rusade mot mig för att söka tröst. Han grät hejdlöst, men när han fått lugna sig en stund så ville han berätta vilken fruktansvärd oförrätt som drabbat honom. Det var i den stunden som de bevingade orden fälldes; "Håkan, vet do vad Nisse gjorde? Han slog mig med stora tandborsten".

Jag klarade det visserligen, men jag måste tillstå att jag fick kämpa hårt för att klara av att vara empatisk i den stunden.

När Lennon var glad igen så vaknade den lede pedagogen i mig till liv. Jag kunde helt enkelt inte låta bli att upplysa Lennon om att det han kallade för tandborste egentligen hette kvast. Jag klargjorde också skillnaden mellan tandborste och kvast på ett i mitt tycke alldeles lysande sätt; "Du vet Lennon, kvastar har man UTE, när man sopar. Tandborstar använder man INNE. Inomhus och INNE i munnen. Så att tänderna ska bli rena."

Han såg ut som om han förstod.

Den lilla episoden med Lennon och hans tandborste förgyllde både min och mina kollegors lunchrast. Det skrattades gott i personalrummet.

Kollegan L kunde inte låta bli att ta upp saken med Lennon lite senare på dagen. "Hördu Lennon", sade hon, "Vad var det som hände förut? Blev du och Nisse osams eller?"

Något lite hade Lennon ändå snappat. "Jovesst. Vi bråkade. Och vet do? Nisse slog till mig med stora OTETANDBORSTEN..."

Hets mot folkgrupp?

Sällan jag säger sånt här men jag gillade inte bilderna som fanns att se i Nerikes Allehanda igår, där Irakiska män stod på gatan i Örebro och bjöd på saft och godis "med anledning av Saddams hängning". Sånt där tycker jag att ni kan åka till Irak och hålla på med, eller till USA möjligtvis.

Min gode Irakiske vän B skulle aldrig sänka sig till något sådant, trots att han fick fly Irak hals över huvud.

Vilket skulle bevisa att det finns kloka och okloka människor i världens alla länder.

Svenne ska ta tåget till Kina

Det här är "gammelord", återfunna på en diskett när jag rensade kontoret idag (Tänk att man sparat saker på disketter. Snacka om stenåldern...) Men det är ju aldrig fel med en schysst repris, så nu kör vi:

Jag satt på stadens Kinaresturang och väntade på en portion stekta räkor i vitlökssås. Vid bordet bredvid satt två män och drack öl. Förutom oss tre var restaurangen alldeles tom, så jag kunde helt enkelt inte låta bli att höra vad de talade om. Den ene av de två männen kände jag igen. Det var säkert därför jag lyssnade lite extra.

Han skulle åka transsibiriska järnvägen sade han. Så fort han sparat ihop tillräckligt mycket pengar så skulle han påbörja den långa resan till Peking. Från Moskva, över den Sibiriska tundran, fram till Vladivostok och sedan vidare till Kina. Han såg nöjd och glad ut när han berättade om sina planer.

Människor gör den typen av resor idag, det är inte så märkvärdigt, inte så unikt. Men att just den här mannen satt och talade om att han skulle ge sig iväg ut på långresa förvånade mig. Han kommer från Sickelsta, eller Hörsta eller Hardemo kanske, någon av de där små byarna utanför Kumla, jag är inte riktigt säker på vilken. Han är ett par år över trettio och ända sedan barnsben har han betraktats som en byfåne. Han gick i hjälpklass i skolan, hade underbett och stripigt halvlångt hår, Stenmarkstoppluva och en Puch Dakota med bockstyre. Jag minns att han verkade vara så ensam. (Mopeden har han förresten fortfarande kvar, fast han har bytt ut toppluvan mot en svart integralhjälm. Jag brukar se honom komma åkande ibland, nonchalant tillbakalutad, med ett stort leende på läpparna. Jag brukar tänka; för honom måste den den där gamla Dakotan vara som en riktig motorcykel, en Harley-Davidson 1200 cc fatbob allra minst.)

Det var många som retade honom i skolan. En del av oss gjorde det inte, men vi hjälpte honom å andra sidan inte heller. Vi brydde oss inte, hade nog med vårt eget, förstod inte bättre helt enkelt.

Jag har haft en del Ågren för det där genom åren, för den underlåtenhetssynden och för alla andra underlåtenhetssynder jag begått. Något tröstar det mig att jag med tiden blivit bättre på att ställa mig till utsatta människors försvar, men missarna jag gjort bär jag med mig genom livet.

Kanske var det därför som det rörde mig ända in i hjärtat att höra honom prata om sin Kinaresa. Inte för att jag tror att han någonsin kommer iväg, för det gör han säkert inte, men därför att jag kände att han var en människa som vunnit en stor seger bara genom att kunna sitta där med en god vän, ta sig en öl och skrodera om en resa med tåg, från Sverige till Kina.

Det är visionerna som skiljer människorna från djuren. Det var definitivt en människa som satt där. Det gjorde mig lycklig att se.

Räkorna var färdiga. Jag betalade och gick mot utgången. När jag passerade de de två männens bord kunde jag inte låta bli att gå fram och säga; "trevlig resa Svenne."

Och han tittade upp och jag är inte alls säker på om han kände igen mig eller inte, men han nickade i alla fall mot mig och sade; "tack ska du ha. Det ska bli spännande."

Fick mail från J

Och blev glad för det såklart.

"God fortsättning på det nya, fina året. Hoppas att du & dina nära och kära har haft en skön ledighet och en kul nyårsafton i går. Hoppas att alla fina raketer syntes hos er också! Det är makalöst att beskåda dessa, tycker jag. Det är nästan så jag fäller en tår, så gråtmild blir jag i min "litenhet". Himlen blir så enorm när det lyser upp sådär så jag nästan får svindel...
Nåja, hur är det för dig?"

Jag kan också bli liten och ödmjuk inför att betrakta himlens storhet, men mest under stjärnklara nätter faktiskt. Då kan jag gå där och titta och försöka förstå hur stort universum är och då blir jag nästan lite knäpp. Jag minns när jag var liten och låg och försökte sova och hamnade i den där tankekedjan som jag knappt inte tog mig ur. Universum har inget slut, för om det finns en vägg någonstans så måste det ju finnas något bakom väggen om den inte är oändligt tjock förstås och då är den ju någonting och då tar det ju aldrig slut och...

Jag läste någonstans för länge sen om att det i någon gammal mytologi (eller var det i en science-fiction-novell kanske? Websters värld? Den där hundarna tagit över jorden och människorna har försvunnit och det bara finns en och annan robot kvar som de kan ha som följeslagare? Nevermind) är så att himlen består av ett svart sammetstäcke som befinner sig ungefär tvåhundra meter ovanför oss. Stjärnorna är små revor i sammetstäcket och stjärnljusen vi ser är ljusen från himlen där gudarna och våra döda vänner sitter och tittar på oss. Det vore i alla fall lite mera greppbart.

Oh Sweet Jesus

Vaknar man till, sju på morgonen, 2007...

Jag önskar mig bara en sak av det här nya året, att det ska bli ett lite bättre, enklare, redigare år än det som var. Inser att det är som Lord Buddha sade; "There´s nothing there to help you but your own two hands".

Jag kan bara göra mitt bästa.

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Meningen med blogande

är möjligtvis möjligheten att få "skriva av sig" utan att behöva vara så där himla genomtänkt hela tiden. Så antar jag att det är ett plus om det blir någorlunda läsvärt också. Och alltid retar det någon.

I förrgår fick jag ett mail från en kvinna som skrev att hon i och för sig inte ville kommentera allt för mycket av det jag skrivit men att hon ändå ville att jag skulle veta att hon tyckte att en del av det jag skrivit aldrig borde ha skrivits. Okej.

Med anledning av det vill jag uttala följande;

Jag kan titta på Luciatåg rent professionellt och se riktigt glad ut.

Även om jag i min blog flirtat ohämnat med andras sexualiteter och religioner är jag (as far as I know den 29/12 2006) likväl själv heterosexuell och kristen. (Men ge mig en femma så kan vi snacka vidare om allt som JÄMO bara längtar efter att få pröva.)

När jag blogar skriver jag om mitt liv som det ter sig just nu. Och inte en enda människa behöver läsa om den inte vill. Går förresten Silvia på toaletten?

Puss på er, män och kvinnor!

H.

Till Skaune till Skaune

vi köra alla tre (fyra).

Baura autt bourjau ouva pou diftoungerna. Hemma igen onsdag.

Jag är en ukkeägare

Tack mamma! Med gigbag och allt. Julens bästa klapp. Men mina korvar till fingrar behöver öva för att hitta de rätta greppen.

Nu är granen klädd, klapparna klappade, glöggen glödgad

Äntligen. Dags att vila.

Nu ska jag sätta mig ner och lyssna på Pogues och Kirsty McColl. A fairytale of New York. Sen blir det Lundell. Av himlen sänd. Sen är det julafton.

Må julanden vara med er vänner. Frid och ro.

Cultural learnings of America to make benefit glorious nation of Kazakhstan

Borat!

Bara en gång tidigare har det hänt att jag förlorat kontrollen över mig själv när jag sett på film. (Observera då att jag inte räknar med de biobesök när jag sett på skräckfilmer som exempelvis "Hajen", "Exorcisten" eller "Jurtjyrkogården", för vid de tillfällena har jag visserligen skrikit rätt ut och nästan kissat i byxorna av skräck men ändå ganska snart samlat ihop mig.) Men när jag tillsammans med Thomas Engel betraktade "Tjejen som visste för mycket" på Folkan i Kumla - 1979 kanske - och såg de japanska turisterna skrika "Kojak bang bang" när de forslades runt på San Franciscos gator samtidigt som de viftade med sina flaggor så låg jag ner på golvet och kiknade av skratt - så till den milda grad att jag inte tog mig upp igen. Och när filmen var slut så räckte det med att få se en bild av en asiat eller Telly Savallas eller en japansk flagga för att allt skulle komma tillbaka och jag skulle börja garva igen. .

I förra veckan hände det igen. Jag såg "Borat". Jag har aldrig sett något roligare, sjukare, elakare, mer satiriskt, ironiskt briljant än denna film, aldrig sett något mer elegant utfört vulgoslafsigt stycke film som ens kommer i närheten av "Borat".

Har man sett duellen mellan Borat Sagdiyev och Azamat Bagatov så har man sett det hela.

Jag skrattade så jag grät. Jag skrattade så Agnes undrade vad det var för fel på mig. (Då visade jag sekvensen med Borat och Azamat och hon tyckte jag var dum i huvudet.) Jag skrattar när jag tänker på sekvensen med feministerna, grabbarna i trailern, hela jäkla filmen.

Jag var sannolikt nummer tremiljarder att upptäcka den här filmen och den här posten är inte alls orginell men det struntar jag i. Sacha Baron Cohen är ett geni!!!

Utan titel

Elgiganten, I love You för att du tar mina pengar!

Sopranos säsong 1-5 för 199 kronor styck. Det är lycka det. Jag är numera en fattiglapp om man räknar tillgångar i kronor, men hemmets samlade kulturskatt har å andra sidan ökat mångfalt i värde.

Mafioso eller skolledare kan kvitta, det är bara att inse att vi tuffa pojkar behöver lite terapi ibland. Och att man får vara glad för den mamma man har.

Jag har fått en överdos av lucior, pepparkakegubbar och småtomtar

Jag antar att det ingår i föräldraskapet att tindra med ögonen åt sina egna telningar när de skrider fram i vita klänningar och sjunger sånger man hört tio miljarder gånger förut. Jag kan ta det. Men när man dessutom måste "genomlida" andras ungar också, i ämbetsrollen, då tindrar det faktiskt inte mycket.

5 luciatåg har jag sett idag, 5 gånger har jag druckit saftglögg och kaffe och ätit pepparkaka och lussebulle. Jag hann inte ens få i mig någon lunch mellan lussetågen.

Se då krypa tomtar upp ur vrårna...

Men så orginellt. Ska tomtarna liksom dramatisera förloppet? Ha! Vilken cool idé...

Woodstockfilmen snurrade i dvd:n ikväll

Och det var säkert häftigt att vara med där. Men Roskilde var inget dåligt substitut. En kasse Carlsberg, en cigg, armen om Yvonne, vad mer fanns att begära av livet för en 19:åring?

Auw my God...

Det var proppfullt inne i Skogstorpsskolan när Tuva och Agnes skulle visa upp vad de lärt sig på sina respektive danskurser. Det var gulligt med dessa små och lite större flickor som dansade sina danser. Så där i alla fall. Hyfsat. Rätt boring faktiskt. Jag satt där och gäspade.

Men sen klev Studiefrämjandets representant upp på scenen och sade "Vi har inte bara barn som dansar utan vuxna också och nu blir det ett nummer med vår jazzdansgrupp."

Upp på scenen kliver fem kvinnor i trikåer och först tror jag att det är ett skämt, men det är på riktigt. Det är så hemskt. Jag måste blunda hårt för om jag tittar så bryter jag ihop och det är elakt att skratta åt fem inte allt för magerlagda kvinnor som ger sig hän i jazzdans. Jag sitter där och känner mig elakast i världen och tänker "alla andra tycker nog att det är jättefint" men så märker jag att det går ett sorl i publiken och när försiktigt öppnar ögonen och ser mig omkring så märker jag att ingen törs titta mot scenen. Det är bara för...

...mycket...

Sen kommer nästa överraskning. Studiefrämjanderepresentanten går upp igen och säger "vi har också en grupp ungdomar som dansar klassisk balett."

"Shit. Nu blir det ballerinor..."

"De kan tyvärr inte vara med i kväll för de tränar på sitt lussetåg."

"Okej, det blir inga ballerinor..."

"Men deras lärare Anna-Ida kommer att dansa för er så ni får se hur det går till."

"Megacoolt."

Anna-Ida är en av de fem jazzdansande kvinnorna. Hon kommer in och river av några pliéer till Elvira Madigan. Ensam. Småflickorna tränar ju lussetåg.

Inte ett öga är torrt i publiken. Fast vi gråter av skratt, inte av rörelse.

Skit i ungarna. Anna-Ida i trikåer, det är underhållning i världsklass.

Alla har rätt till sin stund på Jorden. I kväll var det jazzdanserskornas tur att förtjäna sina applåder. Jag kan bara beundra dem för deras mod.

Jag kallas för Håkan Freud

Dessa bördor vi tvingas bära, dessa blytunga bördor av förväntningar och roller och masker som lastas på oss redan i det ögonblick vi föds. De kan väga ton och ändå förstår vi inte varför vi inte orkar dem. Vi förstår det inte därför att vi aldrig tillåts att se att de finns, därför att de som lägger dem på oss inte vill att vi ska se dem, därför att de som placerar dessa bördor på våra ryggar har ett personligt intresse av att vi ska slita och släpa utan att veta hur mycket vi egentligen bär. De vill inte att vi ska veta därför att de själva bär på samma bördor, därför att tyngden av sanningen skulle vara alldeles för outhärdlig för dem. Generation efter generation har tystat sina barn av den anledningen.

Vi klär på oss vuxenheten för att skydda de som förtryckt oss och genom livet bär vi den sedan, ibland så länge att vi glömmer bort vad som finns därunder, så länge att vi inte längre kan finna våra verkliga jag, så länge att vi inte kan skilja dröm från verklighet, vad vi verkligen är, vad vi har gjorts till och vad vi skulle vilja vara. Andra gånger gör vi precis tvärtom, döljer vår skröpliga vuxenhet under barnets mask, spelar barnets roll för att slippa känna oss misslyckade i vårt vuxenliv.

Bara sanningen kan göra en människa fri. Innan friheten kan komma måste maskerna falla.

December är här, det är mörkt och kallt. Dags att minnas sommaren.

Sitta på stranden och vicka på tårna.

Agnes har fyllt nio och jag har aktionsforskat

I lördags och söndags var det äntligen dags för "övernattningsfest" i Scoutstugan vid Blåberga. Det var en häftig upplevelse att tillbringa arton timmar med sju tjejer i "åttatilltioårsåldern", mycket intressant att stå bredvid och titta på, genomföra lite "sociologisk aktionsforskning".

Det mesta som hände under hela den här tiden handlade om relationsskapande i olika former, vem som skulle göra vad med vem och när, om alla kunde vara med eller om det var en grupp i gruppen som skulle göra något. Komplikationer tillstötte när alla ville vara med men någon/några inte fick och när någon ville ha med alla men någon annan valde att ställa sig utanför.

En del konflikter var öppna och tuffa, andra subtilare men kanske lite jäkligare. När någon av den ena eller andra anledningen blev ledsen slöts leden och man ägnade sig åt den förfördelade en stund och när den muntrats upp så började det hela om igen. Det var så många parallella emotionella processer igång att jag (som ändå mest jobbar med kvinnor och tyckte mig känna igen många mönster från vuxna grupperingar) till slut var alldeles snurrig.

Någon sade "jag får så ont i hjärtat när jag ser att Ella är ledsen" och lät jätteempatisk men lade inte två fingrar i kors för att göra henne glad igen. Någon annan sade "Äh, hon grinar ju jämt", och lät oerhört hård i mina öron. Minuten senare gick just den flickan och tog med sig Ella ut till dasset för gemensam kissning och så var problemet löst. (Tillfälligt i alla fall.) Man kan prata om att vara empatisk eller man kan vara det "i verkligheten".

Så ägnade man två timmar åt att prata om vad man skulle göra nere vid bäcken och när man äntligen kommit fram till ett konsensusbeslut var det kolmörkt ute och allt fick ställas in. Men ingen var ledsen för det, man hade ju i alla fall kommit överens.

Så lekte vi charader och då var det precis som om (nästan alla) för en stund glömde bort att de blivit stora och väldigt gärna ägnade sig åt att dramatisera "galna hundar" och "Carl-Philip suger på tummen" och allt vad det nu var men också i den leken visade det sig att man omedelbart tog bort det "tävlingsmoment" jag lagt in när jag delat upp dem i lag. En visade och de andra hjälptes åt att gissa. Och det var ju såklart helt okej.

Jag ska inte dra för stora växlar av de här timmarna, men jag tyckte ändå det var fascinerande att se att så många "vuxna kvinnliga genusmönster" faktiskt var helt formade och färdiga hos de här flickorna.

"Hur var det", frågade jag Agnes efteråt, "blev det som du hade tänkt dig?"

"Jo det var bra men det var ju synd att vi blev så osams ibland." Hon tänkte efter en liten stund och så log hon och sade "Fast det blir vi ju jämt."

Det är nog inte alldeles ojobbigt att vara flicka och nio år. Agnes somnade ovaggad på kvällen sedan. Jag också förresten.