torsdag, oktober 30, 2008
Min mobil ligger kvar på South-African airways
Så fick vi åka till Mjölby och hämta hem Agnes igår,
onsdag, oktober 29, 2008
tisdag, oktober 28, 2008
Bubbelbadande...
Under the Banjan tree...
När vi sedan kom till Rondellens gatukök föll saker på plats...
"Vad vill du ha?"
"Ingenting..."
"Men nåt måste du ju ändå äta..."
"Okej då jag tar väl en korv med bröd då..."
"Har du ont i magen eller nåt?"
"Nä men jag längtar efter mina presenter..."
Hon fick; ett jadehjärta-halsband, en pingvin-nyckelring, ett hajtands-halsband, en gosedjurs-giraff, snäckor från indiska oceanen, pingvin-halsband, pillerburk frånSwaziland och en del annat jag inte kan räkna upp här...
Efter presenterna gick det bättre att kramas...
måndag, oktober 27, 2008
Back on track...
Allvarligt talat, nu har jag genom årens lopp besökt många av världens städer, men Kapstaden var speciell på många sätt. Bara att hoppas att man får komma tillbaka dit någon gång igen...
Långt hem var det emellertid. 1100 mil mellan Kapstaden och London först, 170 mellan London och Stockholm sen, därefter 25 från Arlanda till Örebro, sist av allt 2,5 från Örebro till Kumla. Det blev några mil...
Sovit gott i natt i alla fall, nu ska jag åka och hämta Tuva på fritids. Längtar efter henne SÅ mycket!
lördag, oktober 25, 2008
Hade Karin vid min högra bordssida ikväll...
"Det hade säkert varit förbjudet idag, man får ju inte mobba eller vara dum mot någon avvikande såklart... Men då var det lite annorlunda."
Jag hoppas/önskar att jag kan få en lika vaken ålderdom. hoppas också att mina föräldrar ska inse att de inte skulle behöva sitta stilla i den där lägenheten. Du är ju gammal scout Arne, kan Karin så kan du...
Latdag blev det, precis vad som behövdes...
Nu tog det ju bara någon minut att komma ur det tillståndet, men det förvånade mig faktiskt... Jag kan i alla fall med gott samvete säga att jag under den här resan inte tänkt särskilt mycket på något av det som varit tufft under året som gått (allt från separation till sjukdomstillstånd i familjen) och att det innneburit att jag kunnat slappna av på ett sätt jag inte gjort på många år.
Vore jag Haluxadoktor med obegränsade resurser skulle jag nog ordinera en afrikaresa till alla livströtta och slitna människor jag träffar i jobbet. Jag tror säkert att det skulle löna sig...
fredag, oktober 24, 2008
Latdag i Kapstaden på gång...
Robben Island kommer jag inte ut på, det finns inte en färjebiljett att tillgå innan mitten av November. Synd, men jag får väl hoppa in på frihetsmuseet i alla fall...
I går utbröt stor dramatik må ni tro, jag"kom bort" i en botanisk trädgård (fast jag visste inte ens själv att jag var borta) och jag tror halva Sydafrika sattes in i jakten efter mig. Så småningom återfanns jag och kunde föras (i en golfbil) till mina oroliga reskamrater.
"Vilken tur att inget har hänt dig", sade de unisont.
"Jamen vad skulle kunna hända? Har dom köttätande växter här? Eller trodde ni att jag letat rätt på marijuanaodlingen?"
"Nä men om du ramlat och brutit benet eller så..."
"Fast jag har ju inte varit saknad i mer än en kvart?"
"Nä men om..."
Bara att tacka för omtanken...
Så har jag fått e-post från Agnes där hon skriver att hon saknar mig och då saknar jag henne och Tuva jätemycket också och får nästan lite hemlängtan... Hur är vädret i Sverige?
Några bilder från Taffelberget och Godahoppsudden...
Mr Baboon. Ockuperade ett biltak, masturberade helt ogenerat. Christel höll på att dö av skam för att hennes land bebos av så osedliga djur. Godahoppsudden.
torsdag, oktober 23, 2008
Boschendals vingård...
Flighten gick från Durban till Kapstaden.
I går var det bara varmt, hett och förmodligen den tristaste dagen på hela resan, den "Zulu-by" vi fick besöka tyckte jag bara var en riktig turistfälla, "High Chaparall" i Sydafrika typ. När sen Durban liksom regnade bort också så blev det inte mer än halvkul... (Vilket i sig inte betyder att det var tråkigt. En nära vän till mig rapporterade via e-post att det var 4 grader i Sverige, i jämförelse med det så kändes det toppen att vara här. Vi fick en supermiddag och nu har jag smakat så många fantastiska viner att jag skulle kunna tänka mig att flytta hit bara av den anledningen...)
Nå, det var igår det... Idag är en annan dag (hur var det nu han sjöng, Christer Björkman?).
Direkt anlända till Kapstaden satte vi oss på bussen och åkte till Stellenbosch, Sydafrikas näst äldsta stad och centrum för vindistrikten. Det var som att "komma hem" - till Europa i alla fall. Plötsligt fler vita än svarta på gatorna, ekar i alleér efter gatorna, hus som i Holland, mycket märkligt i sig, men ytterligare ett bevis på att segregationen inte minskat så värst mycket på 14 år eller hur länge sedan det nu är som ANC tog över. De svarta jag såg sopade gator eller hämtade sopor eller så. Tycka vad man vill om det. Staden var i alla fall mycket vacker.
5 mil (eller så) senare blev det vin- och ostprovning på Boschendals vingård. Det var en mycket behaglig upplevelse att sitta under den stora eken och få pröva deras supergoda viner under sakkunnig ledning. Otur att vi inte är i EU bara, det går inte att ta med sig så mycket hem...
Middag på koloniala lyxhotellet Cullinans (där vi också bor) i Kapstaden sedan och därefter en promenad till "Waterfront". Detta blev en lättsam, vacker och luftig dag. Sådana behöver man också ha. I morgon (i dag) har vi sovmorgon ända till 07.00. Efter frukost ska vi ut och hälsa på pingvinerna på Godahoppsudden.
onsdag, oktober 22, 2008
En del känner andra när man börjar prata...
Gunnel, inte visste jag att du och Christer F var bekanta?
o.s.v
tisdag, oktober 21, 2008
Det är Durban, det är tisdagskväll och det är sent...
Jag sitter här och kliar mig både här och där, fick en del otrevliga insektsbett under besöket i Kwazulu Natal och byn Kwanzimela. Det är inget malariaområde så det ska inte vara någon fara, men kliar gör det likt förbaskat...
(Man behöver förresten inte få malaria av myggbett för att bli sjuk av dem, glömmer aldrig när Lise och Joppe och jag kom hem från Sri Lanka och Thailand 1993, då hade jag fått en infektion i ett myggbett och låg i 40 graders frossa och missade till och med en Ulf Lundell-konsert i Örebro. Lise och Joppe åkte iväg och jag låg och skakade framför teven. Den kvällen sände public service "Exorcisten". Jag såg den och yrade och jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Det var ingen bra kombination...)
Kwanzimela ja, det var en spännande upplevelse. Vi åkte av stora vägen och in på lilla vägen och sedan ut på den ännu mindre vägen och sedan var vi ute på en ännu mindre väg... Enkelt uttryckt kan man kanske säga att detta lilla Kwanzimela låg mitt ute i ingenstans. Christer Fahlström har tydligen en frireligiös koppling och genom att göra resan upp i bergen och låta människor sova en natt på missionsstationen så förser han dem med regelbundna inkomster, pengar som de sedan i första hand använder till att hjälpa hiv-positiva människor och människor som redan utvecklat aids.
Jag fick höra siffror idag som skrämde mig rejält. 3 Sydafrikaner av 10 är hiv-positiva eller sjuka i aids, barn och vuxna om vartannat, på landsbygd och i städer... Visst hade jag en bild av hiv som "the pan-african disaster disease", men att det var så illa visste jag inte. Syd-Afrikas aidsminister fick avgå för någon månad sedan för att hon negligerat problemet och sagt att det bara handlar om att få folk att äta hälsosam mat så ordnar det sig nog. Bromsmediciner finns inte alls att tillgå i tillräcklig omfattning och det är jättesvårt att få människor att ens gå och testa sig eftersom sjukdomen är så stigmatiserad. som den är.
Fader Ignatius (Jag höll på att bryta ihop när han presenterade sig, jag kunde bara tänka på Ignatius J. Reilly i "dumskallarnas sammansvärjning") och hans team har fullt upp alltså, både med att lindra för de redan sjuka och med att upplysa människor så inte fler ska behöva drabbas. En minst sagt svårlöst uppgift.
Det är imponerande med människor med sådant engagemang. Jag tycker det. Rannsakar mig själv och inser att jag skulle ha väldigt svårt att lämna alla bekvämligheter och försaka allt för att kunna hjälpa andra. Det är tur att sådana människor finns...
Missionsstationen var sliten och gammal, men jag fick rena lakan och en handduk och det var helt okej. Efter middagen bjöd reverend I in de som ville till liten gudstjänst/andakt i kapellet. Som tur var följde jag med, mäktig upplevelse att höra afrikansk gospel i ett litet bykapell mitt ute i Afrika. Jag älskar hur de sjunger här, det är så fullständigt fritt, så starkt, lite glidande ibland kanske, men med ett jäkla ös...
Det blev tidig kväll för vi skulle ju som vanligt upp i ottan. Denna morgon för att besöka skolan i Kwanzimela.
465 barn, 5 lärare (och en massa assistenter ska jag väl säga för att vara uppriktig.) Många av barnen föräldralösa, många barn själva smittade av hiv, ungar som kommer dit med sina småsyskon på ena armen för att mamma är så sjuk så hon inte kan ha dem hemma. 82% arbetslöshet hos föräldrarna, de som har jobb tjänar i snitt cirka 100 rand/månad. (80:-)
Hopplösa villkor kan man tycka, men ändå fanns det en massa stolthet och glädje för det man gjorde i den där lilla skolan. Det var rörande. Barnen hade förberett en cultural show för oss, sjöng och dansade så det stod härliga till, vi kontrade med "små grodorna", stor förbrödring uppstod. *S*
Vi hade skramlat lite pengar innan vi kom dit, rektorn fick lite över 5000:- av oss och blev själaglad. De pengarna skulle räcka till mycket.
Jag smet in på det "dagis" man varit tvungna att anordna eftersom barnen kommer till skolan med sina småsyskon med sig. Det skulle ni se, förskolepersonal i Kumla... 80 barn i ett rum, det material som fanns att tillgå rymdes på ett litet bord... Nå, jag tog lite bilder och blev "överfallen" av barn som ville känna på min vita hud... Undrar just om den kändes annorlunda för dem?
Måste gå och sova nu. Får berätta mer sedan. God natt Sverige!
måndag, oktober 20, 2008
Ingen uppkoppling på en dag eller två...
Over and out!
1 från Pretoria, 3 från Krugerparken...
söndag, oktober 19, 2008
Ahh, varför funkar det inte att lägga upp bilder...
Nu är vi i Swaziland,
Klockan ar 8 pa sondagsmorgonen
lördag, oktober 18, 2008
I dag har jag varit med om nagot fantastiskt...
I vilket fall som helst sa fick vi se tva lejon sla en antilop, mitt framfor vara ogon. Det var en san dar upplevelse som drojer sig kvar pa nathinnan. Forst lag de stilla, sedan reste de sig och gick forbi var jeep pa en meters avstand, kandes som att vara pa kolmarden ungefar, just da. Men inte sen, nar de fick syn pa sitt byte. Det ena lejonet drev antilopen mot det andra som hoppade upp och bet den i strupen. Det var en "clean kill". Den maste ha dott innan den slog i marken... Jag blev alldeles tarogd, inte for att djur dodar djur for att ata, men for att det var ett maktigt skadespel som utspelades dar och da.
Vi korde 250 kilometer men sag bara 3 procent av Krugerparken som ar lika stor som Belgien och Holland tillsammans. Vilken dag. Jag kommer att dromma om lejon i natt.
fredag, oktober 17, 2008
Malelane, utanfor Krugerparken, torsdag kvall
I dag har vi rest 680 kilometer med buss, det var lite svettigt faktiskt, anda fran Centurion strax utanfor Joburg till Malelane da, med stopp i Pretoria och i Pilgrims rest, en urharlig gammal guldgravarstad uppe i bergen. (Hogre an Kebenekaise faktiskt...)
I Pretoria blommade 70.000 Jakarandatrad i lila, det var maktigt.
Jag ska snart ga och lagga mig fast klockan bara ar 21.30, I morgon bitti ska vi traffas 05.30 for att ga pa jeeparna och aka in i Krugerparken. Jag hoppas att vi har samma tur som ett sallskap jag pratade med idag, de hade fatt se the big five och mer dartill, leoparder flera stycken till och med...
The big five ar inte de fem storsta rent fysiskt, men fem djur som varit sa jagade att de hotats av utrotning... Lejon, Leopard, Buffel, Elefant och Noshorning. Vi far se vad som hander men det ska bli riktigt spannande...
Den har Lodgen ar urlyxig. Jag har en egen bungalow pa 25 m2 eller sa. En kvinna kom och fragade om hon fick badda upp sangen. Jag blev skamsen och sade att jag minsann kunde gora det sjalv. Man ar inte van, antar jag.
Aterkommer i morgon hoppas jag, med rapport fran the big gamehunt.
torsdag, oktober 16, 2008
Soweto...
Det jag visste om Soweto var det jag sett på film och i media och det jag hört Peter Gabriel sjunga om.
En bild som kom för mig var inledningen av ”cry freedom”, när tusentals barn kommer springande på en grusväg, mellan plåtskjulen, sjungande kampsånger, protesterande mot apartheidregimens beslut att all undervisning skulle ske på Afrikaans. Poliserna skjuter rätt in i barnmassan, det är blod och damm och tårar. Den är ganska vidrig faktiskt, och absolut sann. Vi var och såg minnesplatsen för händelsen, en ”klassisk” (om man nu kan använda ett sådant ord i det här sammanhanget?) bild från kravallerna i Soweto är den där den döende skolpojken Hector Peterson lyfts upp och bärs iväg av en kamrat. Har ni sett den så vet ni vad jag talar om. Den är central för hela minnesplatsen och speglas pǻ en mängd olika sätt. Starkt. Förskräckligt. Vita svin... Inte att undra på att det här landet har en massa saker att ta itu med...
Soweto är stort, mycket större än jag kunnat föreställla mig. Vår guide Linda (det är en man, hans namn betyder tålamod förklarar han) berättar att det bor nästan tre miljoner människor i Soweto. Inte alls bara i plåtskjul, det finns allt från miljonärer till utfattiga (fler av de sistnämnda såklart), det de har gemensamt är att de är svarta. Så kör bussen runt i alla dessa områden och man förstår att han har rätt. Skiljda åt av en väg ibland ligger stora fina ”mansions” granne med de där små plåtskjulen. Jag frågar om det blivit en annan form av segregation nu, att det bildats gränser mellan rika områden och fattiga områden, men så är det inte, enligt guiden i alla fall.
Vi får en god buffelunch inne i Soweto, lite antilop, kyckling, lamm, polenta, pumpa, bröd, ris. Jättegott tycker jag. Några pensionärer är lite mer skeptiska, inte alla förstås, det är väl de som med störst öron lyssnat på guidens varningstal om riskerna med att gå ut ensam på kvällarna i Sydafrika generellt och att vara ensam vit i Soweto speciellt... Är det på det sättet kan man nog inte lita på maten heller...
Jag är ju mest rädd för spindlar jag, men ännu har jag inte sett någon.
Nu sitter jag på lyxhotellet utanför Johannesburg, tar mig en öl, skriver det här. Det är fantastiskt behagligt. Blir nog tidigt i säng ikväll sen...
I morgon bär det av till Pretoria.
On the early morning flight
Nu ska det bli riktigt spännande att se vad den här resan har att erbjuda. Jag återkommer efter första dagens intryck.
Första dagens övningar...
Sitter på planet till Johannesburg, En airbus A340-200, har precis fått mig lite mat till livs, tur det för jag var riktigt hungrig. Hade som jag skrev i förra inlägget bara käckat en mezzalunamacka på Arlanda och en påse nötter på flighten till London. Nu var det middag emellertid och det smakade bra, fast det var välpaketerad flygplansmat. Någon slags kryddig kycklinggryta med ris, den traditionella bullen, en bytta sallad och så lite äppelkaka efteråt. En whisky före, lite rödtjut till maten och så en cognac till kaffet. Kanske man kan sova lite sen i alla fall... Här är lite bättre sittplats än på sas-planet till London.
Mamma körde mig till Örebro vid elvatiden, jag hade väl mina aningar om vilket klientel det var som skulle med på resan eftersom jag sett deltagarförteckningen och kunnat konstatera att de flesta hette ”Stig-Arne och Maj-Britt” och ”Greta och Sven” och sånt. Däremot visste jag väl inte riktigt hur rätt jag hade. De flesta är pensionärer. Det är inget att deppa ihop över i sig, de verkar pigga och trevliga och jag väljer naturligtvis själv vilka jag vill prata med.
Vår reseledare är ”mr Contour” himself, Christer Fahlström. Han är mycket ordningssam och organisatorisk och pratar med gruppen så pensionisterna jublar. Men han är också trevlig och säkert kunnig.
Not much happening idag faktiskt, det är ju en ren resedag (och natt). Vi har att göra nästan elva timmar till Johannesburg från London, nonstop. Jag visste inte att det var så jäkla långt. Tyckte inte det såg ut så om man tittade på kartan, men det är ju faktiskt långt ner på södra halvklotet. Får väl se om jag kommer ur flyget med svullna fötter och blodpropp... Köpte en kortläsare på Heathrow i alla fall, det lär väl vara en förutsättning för att jag ska kunna få med några bilder på blogen ibland. Men nu inser jag att jag inte har något bildbehandlingsprogram i den här lilla lap-topen, så det kanske blir svårt i alla fall...
Vi landar i Johannesburg vid halvniotiden i morgon. Man kunde ju ha önskat sig ett par timmars rekreation på ett lyxigt hotell först, men tydligen ska vi rätt ut i Sowetos kåkstäder på en halvdagsutflykt innan vi får lägga oss en stund.
Nu ska jag kolla Dexter en stund och sedan är det sannolikt bäst att försöka sova några timmar.
onsdag, oktober 15, 2008
Arlanda, 15.25
Jamen då så,
H.
Traveller
tisdag, oktober 14, 2008
They´ve killed a man in Ohio...
Vet ni förresten vad de skriver i sitt "capital punishment protocol"?
The protocol also requires that the executioners have a defibrillator available in the event that the condemned person has a heart attack before being executed.
"Trained medical staff shall make every effort to revive the inmate should this occur," the Department of Corrections document says.
Man får inte dö av skräck liksom, då ska man återupplivas så att man sedan kan tagas av daga "på det rätta sättet"... Hur perverst är inte det?
Amnesty international: pg 90 00 72-0
måndag, oktober 13, 2008
Nu börjar det dra ihop sig rätt ordentligt...
Körde förbi Marieberg och Forex och hämtade pengar också, har inte riktigt koll på vad det här äventyret kommer att kosta men boende, mat och transporter är ju redan betalda, så det är väl ett och annat glas pinot noir som ska betalas... Janne & Thomas sade att det var halva priset mot hemma ungefär. Vi får väl se...
Vill ni kolla några otäcka hotell jag ska bo på är det bara att klicka här (Krugerparken), här (Swaziland), här (Elangeni) , eller kanske här (Kapstaden.) Visst ser det direkt läskigt ut...
Jag tar med mig en dator och finns det bara bra nätverk så ska jag försöka bloga lite om vad som händer. Håll kollen!
fredag, oktober 10, 2008
En tv-(o)mans bekännelser...
För er som delar missbruket och för er som ännu inte gör det; här är en snabb lägesbedömning av vad som är värt att slösa tid på och vad som absolut inte är det.
Dexter är här igen, två avsnitt av säsong tre har sänts. Dexter är det näst bästa som hänt tv-världen. (Bäst är Sopranos.) Dexter har humor, känslo-och-kärleksliv, intelligens, blod-och-våld och en massa andra ingredienser som gör att den liksom hamnar i en egen division. Missa inte, vad ni än gör...
Heroes spårade ur fullständigt i säsong två. Tre avsnitt av trean har jag sett och inget har blivit bättre. Konceptet dog i samband med avslutningen av säsong 1. Hoppa över!
Prison Break är inne på fjärde säsongen och har tagit sig högst betydligt faktiskt. Nu är det nästan spännande igen, och det går nästan att förlåta manusförfattarna för säsong 3 och den ändlösa vandringen i Sonafängelset. Umbärligt, men rätt okej faktiskt.
LOST har inte börjat höstsäsongen (5) än. Den kommer jag inte att missa i vilket fall som helst, där finns trådar jag måste få ordning på innan jag dör, fasinerande att man lyckas få människor att se på tv i fyra säsonger, begripa ingenting och ändå tycka "wow, this is cool"...
torsdag, oktober 09, 2008
Skitsimförening...
Släpper av Agnes vid simhallen i Hallsberg (där hon numera ska göra ett av sina två simpass i veckan, för så har föreningen bestämt) 17.15, lovar att vara tillbaka 19.20 för då ska hon ha hunnit basta och ducha efteråt.
Tuva och jag åker och handlar i godan ro, vi är tillbaka tjugo över sju som jag lovat och möter Agnes som gråter och är alldeles i upplösningstillstånd. Det var ingen träning. Simhallen var stängd för lagning av bassäng. Ingen annan var där...
Men för h-lv-te Nautilus... När beättade ni det här? På vilket sätt? Varken Lise eller jag har fått något meddelande om att träningen var inställd, via brev, mail eller telefon. Agnes (som ju är en plikttrogen tjej) säger "det är säkert mitt fel men jag har inte hört något..."
Ingen skada skedd, hon överlevde, om än lite ledsen och rädd, men jag funderar ändå... Varför ska en tioåring behöva åka till en annan kommun en gång i veckan för att få träna? Vem har ansvar för att information kommer fram som den ska? Har jag varit en dåligt ansvarstagande förälder som missat information? Jag känner mig jätteförvirrad. Och dessutom då förbannad. Jag kan förstå att de där timmarna var evighetslånga...
Sydafrika - 1 week and still counting... ...all systems set to go...
Jag har haft Sydafrika i tankarna så länge.
Jag har sett Olof Palme dela ut miljoner ur stadskassan direkt till ANC på den stora stödgalan 1985. Inte förrän de svarta blev fria skulle jag dricka ett glas sydafrikanskt vin. Vi som sjöng och spelade i det lilla formatet anordnade lokala galor också, här i Kumla spelade vi in bra mycket pengar till ANC:s kamp via en fullsatt spelning i Husaren. Gamle Hällabrottsdoktorn Kenneth Swakamisa (som förutom att vara läkare också var ANC-medlem i exil) fick ta emot dem, rörd och tacksam för ett sådant stöd från ungdomar i Kumla.
När jag gick ut förskollärarlinjen 1988 lyckades jag få med mig alla mina kursare på att skänka den symboliska "avgångsgåvan" till lärarna till ANC... Jag tror inte att det vare sig före eller efter 1988 skänkts förskollärarpengar till en militaristisk organisation...
Amandla! alltså. Många filmer har man sett, mycket musik har man lyssnat på, många böcker har man läst... "Cry Freedom" av Richard Attenborough, "Biko" med Peter Gabriel (Och Simple Minds i en genialisk cover...), "Frihetens sjö" av James Michener, "Goodbye Bafana" på senare år...
Vad är det jag försöker säga? Att jag verkligen funderat mycket över det vidriga apartheidssystemet och att det präglat mig för livet. Människor ska ha rätt till drägliga livsvillkor alldeles oavsett vilken hudfärg de har...
Nu ska jag åka som "vit turist" och hur det kommer att kännas vet jag inte än. Spännande kommer det i vilket fall som helst att bli...
tisdag, oktober 07, 2008
"Det viktigaste är inte att vinna utan att kämpa väl",
Bilderna lånade från IFK Kumlas hemsida.
fredag, oktober 03, 2008
Yippie jag är så glad,
Oändlig lycka att det inte är tvärtom... Barn har man inte bara för sina misstags skull, man har dem också för att påminnas om att man är någonting värd i den här världen...
torsdag, oktober 02, 2008
I dag skojade jag om dig Percy,
En indiot i vår rektorsgrupp föreslog att vi skulle träffas varje vecka och utöva idrottsliga aktiviteter, det var allt från "mans-spinning" till "4-manna-badminton i blandade lag" till regelrätt styrketräning... När den kom på tal var frågan såklart inte långt ifrån; "hur gick det med din styrketräning Håkan?", "ni var väl på gång ett tag?"
Vad svarar man på sånt? "Nej men det gick åt skogen. Men det var inte mitt fel, det var Percys, vi tränade ju i lag innan han gick och dog..."
Jag saknar dig så jäkla mycket emellanåt så du vet inte... Men det är rätt skönt att kunna komma ihåg de roliga sakerna också...
onsdag, oktober 01, 2008
Hektisk bortavaro ett par dagar.
Vi fick en timme över i Västerås och jag hittade en musikaffär. Gick egentligen bara in för att köpa strängar men kom dessutom ut med en Roland-cube, så nu ska det rockas jäklar på Fylstagatan. Mycket och bra ljud ur en otroligt kompakt förstärkare som faktiskt får plats i vardagsrummet...