Inser jag. Ett steg i taget. Djupandas ibland. Det ordnar sig. Det blir bra. Det finns ljus i tunneln. Hopp.
Jag är inte så rädd för döden längre. Jag var det förr. Nu tänker jag ibland att det är värre att bli kvar än den som går. (Nej, jag är inte suicid. Men själva "upphörandet" kan mest vara som att slockna. Somna. Drömma.) Att bli "lämnad" är däremot ganska smärtsamt. Det har jag känt av genom åren.
Det här blev en riktig djuping. Ta det för vad det är.
Jag är inte så rädd för döden längre. Jag var det förr. Nu tänker jag ibland att det är värre att bli kvar än den som går. (Nej, jag är inte suicid. Men själva "upphörandet" kan mest vara som att slockna. Somna. Drömma.) Att bli "lämnad" är däremot ganska smärtsamt. Det har jag känt av genom åren.
Det här blev en riktig djuping. Ta det för vad det är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar