...och ett skitår är slut och huden kring hjärtat är tunn... (TAW)
Det känns så ungefär, sprött, lite ömkligt, melankoliskt. Det var många år sedan jag gick till ett nyårsfirande med förväntningar och gott humör och en känsla av att "nu är det bra och det kan bara bli bättre". Det är ju ändå bara tiden som går.
Jag går ingenstans i år. Jag har en potatisgratäng i ugnen och en lammfilé som väntar. Lite rödvin. Agnes har flyttat och är på fest i Örebro, Tuva är med sina vänner. De jag eventuellt skulle ha firat med åkte på nyårssjukdom.
Det är okej. Kanske till och med bättre så.
Livet är upp och ner. I år har jag blivit föräldralös, det är hanterbart men inte okomplicerat, särskilt inte när människor tror man haft ett helgon till förälder fast ytterst få har sett igenom ytan, jobbet har varit tufft och tungt i vissa avseenden, goda vänner mår inte alls bra, den stora meningslösheten infinner sig med jämna mellanrum.
Inget av det där kommer ju att ändra sig bara för att det blir ett nytt år.
Jag vill inte låta eller vara bitter. Jag har gjort fina resor tillsammans med mina barn, jag har läst bra böcker och lyssnat på god musik, jag tror jag varit en god lyssnare för vänner som behövt det, jag har försökt vara en schysst människa. Det får väl vara bra så.
I slutändan är det nog allt som räknas. Jag vill inte dö bitter. Jag vill inte dö med ouppklarade relationer till mina barn. Jag vill kunna känna att jag gjort så gott jag kunde. Är det inte det vi alla vill?
Det här var nog årets mest deprimerande nyårstext. So be it. Den var i alla fall ärlig.
Gott nytt 2019
Håkan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar