Nyårsafton 18-19

...och ett skitår är slut och huden kring hjärtat är tunn... (TAW)

Det känns så ungefär, sprött, lite ömkligt, melankoliskt. Det var många år sedan jag gick till ett nyårsfirande med förväntningar och gott humör och en känsla av att "nu är det bra och det kan bara bli bättre". Det är ju ändå bara tiden som går.

Jag går ingenstans i år. Jag har en potatisgratäng i ugnen och en lammfilé som väntar. Lite rödvin. Agnes har flyttat och är på fest i Örebro, Tuva är med sina vänner. De jag eventuellt skulle ha firat med åkte på nyårssjukdom.

Det är okej. Kanske till och med bättre så.

Livet är upp och ner. I år har jag blivit föräldralös, det är hanterbart men inte okomplicerat, särskilt inte när människor tror man haft ett helgon till förälder fast ytterst få har sett igenom ytan, jobbet har varit tufft och tungt i vissa avseenden, goda vänner mår inte alls bra, den stora meningslösheten infinner sig med jämna mellanrum.

Inget av det där kommer ju att ändra sig bara för att det blir ett nytt år.

Jag vill inte låta eller vara bitter. Jag har gjort fina resor tillsammans med mina barn, jag har läst bra böcker och lyssnat på god musik, jag tror jag varit en god lyssnare för vänner som behövt det, jag har försökt vara en schysst människa. Det får väl vara bra så.

I slutändan är det nog allt som räknas. Jag vill inte dö bitter. Jag vill inte dö med ouppklarade relationer till mina barn. Jag vill kunna känna att jag gjort så gott jag kunde. Är det inte det vi alla vill?

Det här var nog årets mest deprimerande nyårstext. So be it. Den var i alla fall ärlig.

Gott nytt 2019

Håkan

Julafton 2018

Inga "gamlingar" med. Uffe och Else är i Thailand, mina föräldrar i graven. Annorlunda såklart, men det gick ändå bra. Vi åt god mat, spelade lite spel. Glädjen i ungarnas ögon när de insåg att vi ska på ett treveckorsäventyr i sommar, till Singapore och sedan vidare till Nya Zeeland där vi ska ha en husbil i två veckor. Det blir ett äventyr, med vänstertrafik och allt. Så kan man sprätta ett farsarv. Pengar ska inte ligga på hög. Jag är redan förväntansfull.

God jul allesammans.

Nu är det jul igen!

Bästa foto som någonsin tagits, alla kategorier. En riktigt God jul tillönskas alla vänner av familjen Sandberg. Se det lilla barnets förväntansfulla ansiktsuttryck och känn julanden. 

Det rullar på

Nu har vi rensat klart, städning pågår i lägenheten, brev om att askan är klar och att hyran av dukarna till begravningskaffet ska betalas kom med posten idag. En sak i taget. Det finns ju liksom inget annat sätt. Jag blir glad när det är över.

Nästan en Jan Stenmark :)

Politiska decembertankar

Jag tycker inte man ska ägna sig åt politikerförakt. Det är så lätt att klaga och skälla och gnälla. Jag förstår att man vill ha igenom så mycket som möjligt av den politik man gått till val på. Fast nu känns det ändå som om vi behöver ta oss förbi en massa prestige och som om det krävs många kompromisser. Så får man väl eventuellt hoppas på ett tydligare resultat nästa gång.

Vill vi inte ge SD inflytande: S - V - Mp- L- C. Lätt att komma överens i "humanistiska frågor". Svårare men inte omöjligt i annat. Varför inte A.L som statsminister. 

Vill vi ge SD inflytande: M - KD - SD. Obehagligt, men ett sätt att syna kort inför framtiden.

Vill vi ha ett starkt men obehagligt "måstekompromissaochdetkanblihursomhelstläge" S - M

Jag vill helst se alternativ ett, trots allt. 

Jaja, spännande är det, fast dumt.

Slowly slowly

Inser jag. Ett steg i taget. Djupandas ibland. Det ordnar sig. Det blir bra. Det finns ljus i tunneln. Hopp.

Jag är inte så rädd för döden längre. Jag var det förr. Nu tänker jag ibland att det är värre att bli kvar än den som går. (Nej, jag är inte suicid. Men själva "upphörandet" kan mest vara som att slockna. Somna. Drömma.) Att bli "lämnad" är däremot ganska smärtsamt. Det har jag känt av genom åren.

Det här blev en riktig djuping. Ta det för vad det är.

Julmat kulmat

Årets internationella julmat åt vi på härliga Khana Khazana! Så gott och trevligt! Och tänk att jag har så fantastiska medarbetare från de flesta av världens alla hörn. Eller från fyra världsdelar i alla fall. Ni är fantastiska! För det ni gör, för de ni är. Tack för fina julgåvor från er alla. Nu går jag och lägger mig, mätt och belåten.

Nu är nog det värsta gjort

Eller jag vet inte. Det kanske det inte är. Men begravningen är i alla fall avklarad. Jag tyckte den blev fin. Värdig. Inte för hemsk. Scouterna var där med sin fana. Stefan Svensson stod med socialdemokraternas. På fikat efteråt tror jag att människor fick en god stund. Det kändes så i alla fall. Och Anna Martinsson sjöng Gunnar Vägman så fint. 86 år är ändå en respektabel ålder att lämna oss på. Men fy vad trött jag känner mig. Det är nog som det ska vara.

En dag i taget

Ibland måste man tänka just så tror jag. Som nu. Det har yrslats sig i huvudet lite fram och tillbaka. Pappa går och dör. Rörigt på jobbet. Allmän olust. Nu har jag klarat av två ap-träffar den här veckan. I morgon är det begravning. Jag är så hjärntrött.

Jag vet att det blir bättre. Men jag längtar till julledigheten. Det kanske inte är så himla konstigt.

Transition objects

Transition objects är en psykologisk term. Övergångsobjekt på svenska. För små barn kan det vara en snuttefilt eller ett gosedjur, något att hålla fast i när man går från en värld till en annan, från hemmet till förskolan, från vaken till dröm, från liv till död. Jag tror att den här kepan har blivit ett transition object för mig bara för att den påminner mig så mycket om min fars egenskaper på gott och ont. Tycker ni att det är okej om jag har den med mig på begravningen i morgon? Om inte annat kan jag ju ha den i fickan och bara ta fram den vid behov. Sen är den ju snygg också.

Julklappen fixad

Och vilken julklapp sen. Den kommer både Agnes och Tuva att uppskatta, det är jag helt och fast övertygad om. Eller ska jag kanske säga "annars kommer jag att bli jäkligt besviken". Fast jag tror inte det är någon risk. Själv är jag glad som ett litet barn. :)

Lördagstankar

Jag fick listan på människor som vill komma på minnesstunden för pappa efter begravningen på torsdag. Den var inte så lång. Familjen. Några barndomsvänner (det är inte så många kvar), Claes-Uno och några andra kompisar han haft genom alla år, Maggan och Barbro och Lasse från Fylsta skola där han jobbade så länge. En representant från brottsofferjouren. Scouterna förstås. Kanske någon från frimärksklubben. 

Det är helt okej. Det finns roligare saker man kan göra än att gå på begravning.

Det förvånar mig ändå något att inte Socialdemokraterna i Kumla tycker att det kan vara värt att uppmärksamma en gammal medlem som varit dem trogen i så många år. 

Han hade aldrig någon topp-position i den lokala partiorganisationen, men han satt ändå i fullmäktige några vändor, han var oerhört mallig över sina uppdrag i tekniska nämnden, han gick först i förstamajtåget i många år, stolt bärande den Svenska flaggan. 

Sen blev han gammal. I år åkte han allra sist i tåget på sin permobil, men han var ändå med, to the bitter end. 

Mig skällde han alltid på för att jag tagit steget till vänster. Det gillade han inte, även om han accepterade det till sist. Och han var noga med att jag skulle betala in partiavgiften åt honom, när jag skötte om hans ekonomi de sista åren. 

Jag ska inte vara bitter. Jag är inte ens med i partiet. Man kanske inte gör så. Jag bara tänker att det är synd. Något slags litet erkännande kunde gubbstrutten ha varit värd. 

Det hedrar i alla fall Anders Svärd att han anmält sitt deltagande. Det är väl okej att bli avvinkad av en centerpartist.

Var det här ett trist inlägg? Sorry. Men man funderar ju en del. Nu lägger jag bort det här och hoppas att det blir fint och bra på torsdag. 

Bilder från 1/5 2018