Sakta och säkert återgår tillståndet till det normala.

Det var en katt. Man kan inte sörja ihjäl sig. Det finns miljoners miljarder små kissar som behöver min omsorg i så fall. Men ändå. Trodde inte att det skulle kännas så här. Hade glömt hur det var att förlora ett djur. Pratade med Bertil som påminde mig om hur han fick stanna hemma från jobbet i två dagar när Månsson dött. Insåg att det fanns fler som var lika fåniga. Fann någon slags tröst i det.